Frågeresonemang

Fråga: Ofta slås jag av att de som skriver till Magdalena inte vill svara på frågor som andra människor ställer till dem för att visa intresse. Nyligen en frisör som frågar vad kunden sysslar (dvs arbetar) med. I det här fallet tror jag inte att frisören vill snoka utan helt enkelt försöker hitta något att tala om.

Jag kan förstå att man ska undvika att fråga om vikt, sexuell läggning, lön/förmögenhet, politiska åsikter och eventuella pågående eller planerade graviditeter. Men de frågor som gäller vad man jobbar med, vad man utbildat sig till, var man bor, om man har familj, vad man gjort på semestern etcetera är sånt som jag har frågat många gånger, och eventuellt gjort bort mig på.

Annons:

Magdalena säger ofta att den som gärna vill berätta om sitt yrke/boende/familj etcetera kommer att berätta om det ofrågad, men i det sociala samspelet ingår att man ställer frågor till sin samtalspartner snarare än berättar om sig själv. De som berättar om sig själva hela tiden anses självupptagna. Därför känns det inte som en speciellt konversationsfrämjande inställning att anta att den man pratar med kommer att bjuda på all den information som inte är strikt hemlig.

Vilka frågor kan jag ställa till en främling i syfte att få konversationen att flyta, och/eller lära känna personen? Är jag helt och hållet utlämnad till frågor om tv-program, väder och nyhetshändelser eller finns det något jag kan fråga som visar intresse för den person jag samtalar med?

Jag tycker faktiskt inte alls att det är lätt att hitta på frågor som är vänliga utan att vara nyfikna. Åtminstone inte om det är frågor som gäller personen jag pratar med.

Jag kan absolut tänka mig att någon skulle kunna bli ledsen av frågan ”brukar du träna?” Är det någon som har varit oerhört engagerad i sin träning eller sport, kanske till och med försörjt sig på den, men tvingats sluta på grund av en skada eller sjukdom kan det nog vara minst lika smärtsamt som frågan ”har du barn?” Båda är frågor som lätt kan besvaras med ”nej” utan att blotta sitt liv men som kan väcka negativa minnen eller känslor.

På samma sätt kan en fråga om bostadens geografiska läge vara jobbig för den som skäms över att inte kunna bosätta sig på något annat ställe än i det billigaste miljonprogramsområdet. Vad man än frågar om kan den man frågar bli ledsen!

Därför kan jag inte hitta frågor som gäller personen jag talar med. Och jag tycker inte att frågor som gäller närliggande krogar, affärer eller tevetablån visar ett intresse för att lära känna samtalspartnern. Däremot kan jag hålla med om att det kan duga för konversation som bara syftar till att döda tystnaden (som den med en frisör).

Svar: Mina svar på  den/de frågor du refererar till har väckt en engagerad debatt med mängder av kommentarer och därför använder jag spalten i dag till ett längre resonemang i ämnet.

Lika ofta som du slås av att mina frågeställare inte vill svara på andras frågor slås jag av den brist på fantasi och inlevelseförmåga som så många säger sig ha eftersom de inte kan finna något neutralt att fråga om obs. i början av en ny bekantskap, vilket är det jag har svarat på, inte vad som kan pratas och frågas om mellan vänner, släkt och andra som är mer bekanta.

Varför inleda ett samtal med en person om vars liv man inte har en aning med frågor som ”vad har du utbildat dig till? – har du barn? – vad gjorde du på semestern?” – frågor som kan vara svåra att besvara för den med en oönskad levnadssituation. Hur befrämjande för samtalet och fortsättningen av bekantskapen eller frisörkontakten är det för den som kanske måste svara: ”Jag har ingen utbildning. – Nej jag får inga barn fast jag inte vill något hellre. – Jag var kvar i hemma för jag hade inte råd att resa någonstans”.

Istället kan man fråga om exempelvis boende som det inte behöver besvaras i detalj, alltså inte hur stor-liten bostaden är, hur vederbörande har finansierat den osv; frågan kan ges ett geografiskt svar, “i X, helt okej faktiskt” eller något svävande, ”förort, men tänker flytta” eller ”ganska bra i Y-ort” och en snabb motfråga “och du? Var bor du?”

Eller fråga om sådant som handlar om vanliga fritidsaktiviteter: ”brukar du träna?” eller om något närliggande ”har du sett att X-affären har öppnat/stängt/flyttat?” eller ”krogen Y är visst jättebra hörde jag, har du varit där?” Ingendera av dessa frågor kommer i närheten av tvingande svar som naggar någons integritet, eftersom det går att svara nej eller rentav ja, utan att därför behöva blotta sitt liv.

Frågan om ”brukar du träna” kan enkelt besvaras med ”nej inte just nu” eller ”för mig räcker promenader” – men på frågan ”har du barn” räcker sällan ett enkelt ”nej” som svar – där förväntas en förklaring, vet jag av egen mångårig erfarenhet. Att dra en parallell mellan att ha tvingats avstå från att träna och att inte kunna få barn är helt orimligt enligt min uppfattning.

När man har frågat om de neutrala ämnena och fått något slags svar har man säkert bildat sig en uppfattning om personen och vet vad man kan fortsätta fråga. Vill den du talar med bli närmare bekant med dig ankommer det på den personen att ge dig trådar att nysta i. Kanske barn, kanske pengar, kanske annat. Men du ska inte ta risken att eventuellt plågsamma svar tvingas fram. Du skriver att det inte visar intresse för motparten att tala om krogar eller TV-program. Åjo, det markerar att du är intresserad av någons uppfattning. Men du kan säkert finna ämnen som du tycker visar mer av ditt engagemang: “vilken snygg färg på din tröja” – “du har väldigt vackert hår” – “bor du här i närheten?”

Frågor och påstående ger i normalfallet en fortsättning på samtalet. En minoritet svarar inte annat än enstavigt och ger inte heller ytterligare ingång till samtal, och då får man själv avgöra om det är meningsfullt att fortsätta frågandet. Eller hålla tyst och invänta motpartens initiativ, om det kommer ett sådant.

Många kommentatorer anser att oförsynta, privata och nyfikna frågor ska besvaras med spydigheter och motsvarande drulligheter. Andra menar att den sorgliga sanningen ska drämmas på den frågande, oavsett vad den tillfrågade själv vill. Det är som jag ser det fel, den som känner sig attackerad av en frågeställare underlättar inte situationen genom egen aggressivitet. Bättre är att svara oprecist och byta samtalsämne. Och så att inte känna sig ledsen utan inom sig beklaga de okänsliga drullar som inte förstår att man avvaktar med privatlivsfrågor till dess att man känner varandra bättre – mycket bättre. Det grova artilleriet får man ta till först när hygglighetsmetoden inte fungerar.

Alla ni kommentatorer som suckar liksom dagens frågeställare och undrar vad ni egentligen får lov att fråga om inledningsvis med en ny bekantskap, tänk en liten, liten stund; helt säkert kommer ni då på något som inte handlar om samtalspartnerns möjligen usla ekonomi, eventuella arbetslöshet, oönskade boende eller misslyckade graviditetsförsök.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 1
  • 1
  • 0
  • 0

Kommentarer (109)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 109

Varje gång som jag besökt en ny frisör/-ska har jag omgående fått frågan: "Och vad jobbar du med?". Synnerligen fantasilöst, och varför har man i vissa branscher ett sånt oerhört behov av att genast klassificera nya kontakter? Nästa fråga brukar vara: "Var bor du??". Även svaret på den rangordnar medmänniskorna. Tacka vet jag engelsmännen, som frågar "Vad är din hobby?". Vi är galna i statusmarkering i Sverige!

Stockholmskan Irma, 16:58, 12 mars 2012. Anmäl

@ ankan. Testade ditt tips igår, men va fasen, det gick åt skogen. De kollade på mig som om jag var dum i huvudet, sen sa en kollega. Men du, hissar? Mattor? Kaffemaskin? Vi har ju bara en gammal återvunnen kaffebryggare, vi jobbar ju på en återvinningsstation. Och då slog det mig, att javisst ja, vi har ju varken mattor eller hissar, vi går bara upp för slänten till jobbet. Jäklar vad jag skämdes....

Tjillevipp, 16:31, 3 mars 2012. Anmäl

men varför fråga så privata saker hela tiden? på jobbet tex går det väl utmärkt att prata om olika kaffesorter som kanske finns i automaten, färgen på företagets mattor, hastigheten på hissarna etc. om alla är konversationsvilliga behövs inga raketforskarämnen eller påflugna privata påhopp för att få igång ofta riktigt trevliga lunch- och fikasamtalsstunder. det är bara att hålla igång sin fantasi men helt utelsuta tråkiga, nedslående, alltför privata, deprimerande och politiskt laddade ämnen. Plättlätt!

ankan, 21:56, 29 februari 2012. Anmäl

Varför tar alla som håller med MR till så extrema exempel för att visa sin poäng? Ekonomi, familh och hälsa. Det är privat. Det mesta annat kan man fråga om, förutsatt naturligtvis att man frågar på ett bra sätt. Vi som anser att MR har fel här säger naturligtvis inte att man kan fråga precis vad som helst. "Har du barn" är tydligt privat. "Vad sysslar du med" måste väl ändå ses som relativt öppet, rent generellt? Naturligtvis så finns det undantag, men generellt. Som någon sa, de "innestängande frågorna" är problemen. Men det har väldigt lite med ämne att göra, och mer med HUR man frågar, vilket i slutändan måste vara det som är viktigast eller?

SimonT, 19:00, 29 februari 2012. Anmäl

@Karin: Du har inte förstått folks kommentarer - om du tittar efter kommer du se att de flesta inte har nåt problem med normala frågor, de efterlyser bara lite taktkänsla när konversationen väl kommer igång. Lite insikt helt enkelt om att en person kan svara undvikande därför ämnet är känsligt även när det är världens mest normala samtalsämne. Så fråga på du, var bara vänlig och medmänsklig när du märker att nån blir illa till mods eller får svårt att komma med ett svar.

Ullrika, 17:17, 29 februari 2012. Anmäl

"Vad sysslar du med?" "Jag tycker jättemycket om att baka, så jag letar recept på internet och testar några nya sorters kakor varje vecka"

Paulina, 13:58, 29 februari 2012. Anmäl

Bella: men det är ju just det som är min poäng! Det är precis lika lätt att backa ifrån frågan "vad sysslar du med" som från pratet om vår, ändå finns det många här som anser att man inte får ställa den frågan?

Atchoo!, 13:30, 29 februari 2012. Anmäl

@Karin: Det handlar inte om att ha ett bedrövligt liv, utan om att man inte vill börja en kontakt med att dela med sig av personlig information. Jag anser inte att jag har ett bedrövligt liv, men för den sakens skull vill jag inte starta ett samtal genom att redogöra för om jag är gift, skild, sambo, singel, förälder, villaägare eller brf-innehavare – och i så fall varför/varför inte – eller för mina exakta arbetsuppgifter och hur välavlönade de är. Jag klarar för all del av att svara om jag blir tillfrågad, men likväl som att jag bemödar mig om att ge ett artigt och allmänt svar (istället för att säga "tycker du verkligen att du har med den saken att göra?") för att inte genera min samtalspartner, likväl tycker jag att samtalspartnern kan fundera en gång eller två över om frågan är befogad eller kanske hellre bör ersättas med en mer neutral. Jag har med ålder och erfarenhet lärt mig att frågan "vad jobbar du med?" inte alltid uppskattas – den tanken slog mig inte när jag var yngre, karriärhungrig och mest omgavs av likasinnade som gärna pratade jobb. Därför börjar jag numera inte med att ställa den när jag möter nya människor. Det är ingen stor uppoffring, och jag förstår inte varför jag skulle hävda min rätt att få ställa vissa frågor, när de uppenbarligen får många människor att känna sig obekväma? Det finns ju så mycket annat man kan prata om.

Malin, 12:45, 29 februari 2012. Anmäl

Tack Bella, HR, Ullrika med flera som kommit med bra och konstruktiva kommentarer! Förstår man inte skillnaden mellan kommentarer som "gud vad det är härligt att ha blivit mamma, längtar inte du efter barn?" och "gud vad härligt det är att det har blivit vår, tycker inte du det?" – ja, då är det nog lika bra att ge upp.

hanna, 12:20, 29 februari 2012. Anmäl

Jadå Karin. Och jag håller med dig...

HansFS, 10:49, 29 februari 2012. Anmäl