Frågeresonemang

Fråga: Ofta slås jag av att de som skriver till Magdalena inte vill svara på frågor som andra människor ställer till dem för att visa intresse. Nyligen en frisör som frågar vad kunden sysslar (dvs arbetar) med. I det här fallet tror jag inte att frisören vill snoka utan helt enkelt försöker hitta något att tala om.

Jag kan förstå att man ska undvika att fråga om vikt, sexuell läggning, lön/förmögenhet, politiska åsikter och eventuella pågående eller planerade graviditeter. Men de frågor som gäller vad man jobbar med, vad man utbildat sig till, var man bor, om man har familj, vad man gjort på semestern etcetera är sånt som jag har frågat många gånger, och eventuellt gjort bort mig på.

Magdalena säger ofta att den som gärna vill berätta om sitt yrke/boende/familj etcetera kommer att berätta om det ofrågad, men i det sociala samspelet ingår att man ställer frågor till sin samtalspartner snarare än berättar om sig själv. De som berättar om sig själva hela tiden anses självupptagna. Därför känns det inte som en speciellt konversationsfrämjande inställning att anta att den man pratar med kommer att bjuda på all den information som inte är strikt hemlig.

Vilka frågor kan jag ställa till en främling i syfte att få konversationen att flyta, och/eller lära känna personen? Är jag helt och hållet utlämnad till frågor om tv-program, väder och nyhetshändelser eller finns det något jag kan fråga som visar intresse för den person jag samtalar med?

Jag tycker faktiskt inte alls att det är lätt att hitta på frågor som är vänliga utan att vara nyfikna. Åtminstone inte om det är frågor som gäller personen jag pratar med.

Jag kan absolut tänka mig att någon skulle kunna bli ledsen av frågan ”brukar du träna?” Är det någon som har varit oerhört engagerad i sin träning eller sport, kanske till och med försörjt sig på den, men tvingats sluta på grund av en skada eller sjukdom kan det nog vara minst lika smärtsamt som frågan ”har du barn?” Båda är frågor som lätt kan besvaras med ”nej” utan att blotta sitt liv men som kan väcka negativa minnen eller känslor.

På samma sätt kan en fråga om bostadens geografiska läge vara jobbig för den som skäms över att inte kunna bosätta sig på något annat ställe än i det billigaste miljonprogramsområdet. Vad man än frågar om kan den man frågar bli ledsen!

Därför kan jag inte hitta frågor som gäller personen jag talar med. Och jag tycker inte att frågor som gäller närliggande krogar, affärer eller tevetablån visar ett intresse för att lära känna samtalspartnern. Däremot kan jag hålla med om att det kan duga för konversation som bara syftar till att döda tystnaden (som den med en frisör).

Svar: Mina svar på  den/de frågor du refererar till har väckt en engagerad debatt med mängder av kommentarer och därför använder jag spalten i dag till ett längre resonemang i ämnet.

Lika ofta som du slås av att mina frågeställare inte vill svara på andras frågor slås jag av den brist på fantasi och inlevelseförmåga som så många säger sig ha eftersom de inte kan finna något neutralt att fråga om obs. i början av en ny bekantskap, vilket är det jag har svarat på, inte vad som kan pratas och frågas om mellan vänner, släkt och andra som är mer bekanta.

Varför inleda ett samtal med en person om vars liv man inte har en aning med frågor som ”vad har du utbildat dig till? – har du barn? – vad gjorde du på semestern?” – frågor som kan vara svåra att besvara för den med en oönskad levnadssituation. Hur befrämjande för samtalet och fortsättningen av bekantskapen eller frisörkontakten är det för den som kanske måste svara: ”Jag har ingen utbildning. – Nej jag får inga barn fast jag inte vill något hellre. – Jag var kvar i hemma för jag hade inte råd att resa någonstans”.

Istället kan man fråga om exempelvis boende som det inte behöver besvaras i detalj, alltså inte hur stor-liten bostaden är, hur vederbörande har finansierat den osv; frågan kan ges ett geografiskt svar, “i X, helt okej faktiskt” eller något svävande, ”förort, men tänker flytta” eller ”ganska bra i Y-ort” och en snabb motfråga “och du? Var bor du?”

Eller fråga om sådant som handlar om vanliga fritidsaktiviteter: ”brukar du träna?” eller om något närliggande ”har du sett att X-affären har öppnat/stängt/flyttat?” eller ”krogen Y är visst jättebra hörde jag, har du varit där?” Ingendera av dessa frågor kommer i närheten av tvingande svar som naggar någons integritet, eftersom det går att svara nej eller rentav ja, utan att därför behöva blotta sitt liv.

Frågan om ”brukar du träna” kan enkelt besvaras med ”nej inte just nu” eller ”för mig räcker promenader” – men på frågan ”har du barn” räcker sällan ett enkelt ”nej” som svar – där förväntas en förklaring, vet jag av egen mångårig erfarenhet. Att dra en parallell mellan att ha tvingats avstå från att träna och att inte kunna få barn är helt orimligt enligt min uppfattning.

När man har frågat om de neutrala ämnena och fått något slags svar har man säkert bildat sig en uppfattning om personen och vet vad man kan fortsätta fråga. Vill den du talar med bli närmare bekant med dig ankommer det på den personen att ge dig trådar att nysta i. Kanske barn, kanske pengar, kanske annat. Men du ska inte ta risken att eventuellt plågsamma svar tvingas fram. Du skriver att det inte visar intresse för motparten att tala om krogar eller TV-program. Åjo, det markerar att du är intresserad av någons uppfattning. Men du kan säkert finna ämnen som du tycker visar mer av ditt engagemang: “vilken snygg färg på din tröja” – “du har väldigt vackert hår” – “bor du här i närheten?”

Frågor och påstående ger i normalfallet en fortsättning på samtalet. En minoritet svarar inte annat än enstavigt och ger inte heller ytterligare ingång till samtal, och då får man själv avgöra om det är meningsfullt att fortsätta frågandet. Eller hålla tyst och invänta motpartens initiativ, om det kommer ett sådant.

Många kommentatorer anser att oförsynta, privata och nyfikna frågor ska besvaras med spydigheter och motsvarande drulligheter. Andra menar att den sorgliga sanningen ska drämmas på den frågande, oavsett vad den tillfrågade själv vill. Det är som jag ser det fel, den som känner sig attackerad av en frågeställare underlättar inte situationen genom egen aggressivitet. Bättre är att svara oprecist och byta samtalsämne. Och så att inte känna sig ledsen utan inom sig beklaga de okänsliga drullar som inte förstår att man avvaktar med privatlivsfrågor till dess att man känner varandra bättre – mycket bättre. Det grova artilleriet får man ta till först när hygglighetsmetoden inte fungerar.

Alla ni kommentatorer som suckar liksom dagens frågeställare och undrar vad ni egentligen får lov att fråga om inledningsvis med en ny bekantskap, tänk en liten, liten stund; helt säkert kommer ni då på något som inte handlar om samtalspartnerns möjligen usla ekonomi, eventuella arbetslöshet, oönskade boende eller misslyckade graviditetsförsök.

Magdalena Ribbing