Minnessvaghet?

Fråga: Jag var nyligen hembjuden till en vän på ett hemförsäljningsparty och en av de andra gästerna var väldigt bekant. Jag har dåligt kom-ihåg, så för att inte ‘göra bort’ mig så frågade jag ”Förlåt, men var känner jag igen dig ifrån?”

Hon svarade väldigt snäsigt och kort att hon jobbar på en av mataffärerna här.

Annons:

Nu undrar jag, var det fel att fråga så? Om det var det så tar jag gärna emot förslag på hur jag ska fråga, jag måste tyvärr det emellanåt eftersom jag som sagt har lite svårt för att minnas ansikten.

Svar: Många människor har svårt att förstå en vänligt menad fråga som den du ställde, de känner sig förminskade och obetydliga – helt i onödan.

Men för att hindra en sådan känsla kunde du ha sagt ”visst har vi setts, jag har världens sämsta minne, men känner ju så väl igen dig” – då har du tagit skulden på dig själv, alltså inte att personen var så ointressant att du inte mindes, utan att du har så dåligt ansiktsminne.

Detta svarar jag av egen erfarenhet, jag har precis som du jättesvårt att minnas utseende och namn, vilket är tråkigt även för mig och åstadkommer mycket bekymmer. Men det är ju mitt fel så jag använder ovannämnda teknik att förklara att det är jag som har denna brist, och ber om hjälp mot den.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (19)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 19

Jag har lätt att känna igen ansikten och tänka att jag har sett/träffat personen i något annat sammanhang men har ofta svårt att placera var. Det kanske inte låter så jobbigt men det kan skapa ett stort ältande hos mig. Jag har och har haft mycket kontakt med sjukvården och psykiatrin. Jag hela dagen eller längre gå runt och tänka "var är det jag känner igen den personen från? Är den en tidigare läkare, sjuksköterska/skötare eller en gammal lärare eller klasskompis eller nåt annat. Vad tänker hen om mig nu?" osv. Det är särskilt svårt när jag har en känsla av att personen jobbar inom psykiatrin/sjukvården då det är väldigt känsligt för mig och jag tänker extremt mycket på vad de/andra tänker och tycker, trots att jag någonstans vet att dessa personer träffar så många i sitt yrke. Sitter nu och ältar angående en person jag såg på stan idag som jag känner igen väldigt mycket men har så himla svårt att placera. Det gör mig väldigt frustrerad. Vi såg på varandra och hon log så jag log tillbaka. Har väldigt svårt att släppa det.,

Murr, 17:11, 8 juni 2012. Anmäl

Prosopagnosi är vi många som lider av...

LM, 14:59, 28 maj 2012. Anmäl

Det är värre med personer som man vet att de känner igen en men låtsas som ingenting.

Henrik, 15:15, 25 maj 2012. Anmäl

Jag kan inte med bästa vilja förstaa hur man kan bli kränkt eller upprörd över att naagon glömt bort ett ansikte och/eller namn. Det är inte ett dugg pinsamt att fraaga vem vis-a-vis är, tvärtom det visar att man är intresserad och inte bryr sig "att man gör bort sig. " Fraaga paa!!!

M-L, 11:40, 24 maj 2012. Anmäl

Egentligen är det fel att kalla det minnessvaghet när det handlar om ansiktsblindhet. En del är färgblinda, andra ansiktsblinda av olika grad. Att inte kunna placera kssörskan på ICA är väl inte ett dugg konstigt.

VVV, 22:17, 23 maj 2012. Anmäl

Jag brukar inte alls minnas folk - gamla klasskompisar som kommer fram och hälsar osv. Himla pinsamt ibland.

MT, 20:31, 23 maj 2012. Anmäl

Som fotograf "ser" jag under tiden masser med människor i alla möjliga och "omöjliga" sammanhang. Då jag ser en "bekant ansikte" på en hellt annan situation, kan jag inte placera dem eller komma ihåg va' de heter. Då vet man inte hur ska' jag bemöta dem, vara artig och hälsa först eller vänta om denne börjar samtalet. Namnet är ju viktig för alla och envar, så det är pinsamt om man inte kan tilltala dem med deras förnamn, eller efternamn, beroende hur vi hade tilltalat varandra tidigare. Och sedan är de naturligtvis vissa som förväntar att de tituleras med, typ: "Doktor Johansson" och inte på förrnamn, även om man skulle veta det. Så Magdalena Ribbing's råd verkar mycket bra för de mesta sammanhang och möten med olika "bekanta" människor. M.v.h. Kari M Kuurne

Kari M Kuurne, 16:48, 23 maj 2012. Anmäl

Men varför gör människor kopplingen att man skulle ha uppfattat dem som ointressanta bara för att man inte kan placera dem...? Jag har väl ingen aaaaning om ifall kassörskan på ICA är intressant eftersom jag aldrig har haft möjlighet att lära känna henne närmare. Att man inte kan placera folk har väl bara att göra med att man inte har någon verkligt "befäst" relation till dem, vilket knappast är nåt att ta illa upp för.... tycker jag.

Anonym, 14:20, 23 maj 2012. Anmäl

Kan ha varit så att kassörskan hade en dålig dag och var less på att en massa människor som hon inte vet vilka de är hela tiden säger att de känner igen henne. Har själv jobbat i mataffär och det var relativt ofta som kunderna på något sätt pratade om att de är stamkunder i affären samtidigt som jag inte alls kände igen dem bland de hundra kunder jag mötte varje dag. Många hejade också utanför butiken och det var inte alla gånger jag kände igen dem även om jag förstod att det måste vara att de kände igen mig från jobbet

Karin, 13:18, 23 maj 2012. Anmäl

Vi hade en mycket omtyckt VD på det stora företag där jag arbetade. Han var känd för att aldrig glömma ett ansikte, men hade av naturliga skäl inte möjlighet att känna alla medarbetare vid namn.. Han löste det så här: "Hej, dig känner jag igen! Vad heter du nu igen"? "NN". "Javisst, förnamnet vet jag, men jag var osäker på efternamnet"! Snabbt genomskådat kanske, men ett socialt kompetent sätt att "se" människor i sin omgivning - vi gillade det!

Tekla, 12:57, 23 maj 2012. Anmäl