Vänuppsägning?

Fråga: Jag undrar hur jag ska säga upp bekantskapen med en gammal vän. I många år har hon klankat ner på mig: ”boendet du valt är odugligt”, ”utbildningen du vill gå är för svår för dig”, ”killen du träffar är inte intresserad av dig”, ”ditt samhällsengagemang mot våld är en dålig idé”, ”jobbet du vill ha kommer du aldrig att få”, är exempel på saker hon sagt rent ut till mig. Men vi har haft trevliga stunder också såklart, och jag vet att hon har haft vissa personliga problem och periodvis inte mått bra, så därför har jag haft överseende med dessa kommentarer – alldeles för länge inser jag nu, då det inte blir bättre. Jag har helt enkelt tyckt synd om henne.

Vi bor inte nära varandra och ses därför inte ofta, och det är alltså ett tag sedan sist vi sågs och sist hon sa något dumt. Nu vill hon träffas men jag har inte alls lust. Vad ska jag säga till henne? Det känns dumt att föra hennes gamla snicksnack på tal när det i vissa fall är flera år sen det utspelade sig, och ännu löjligare att undvika personen i fråga. Men jag har tappat intresset för vad som pågår i hennes liv, och det finns inget jag vill berätta för henne heller eftersom hon så gott som alltid ska avfärda mig när jag pratar om något som är viktigt för mig, oavsett om det är något bra eller dåligt som hänt. Jag ser ingen anledning till att fortsätta vara vän med henne mer överhuvudtaget. Jag vill att hon ska förstå att hon har betett sig dumt, för en gemensam vän har också börjat undvika henne av samma skäl. Hur ska jag göra?

Annons:

Svar: En snartlik fråga var uppe i spalten förra veckan och satte igång flera frågeställare – problemet är tydligen inte ovanligt och jag tar därför upp det än en gång, inte minst för de kloka kommentarer som kan inkomma.

Mitt svar: en ledsam situation som inte är lätt att hantera. Men du antyder i slutet av ditt mejl en lösning och den är att förklara för din vän hur läget är. Du skulle för att underlätta för dig själv och för henne kunna mejla eller skriva ett brev, något åt det här hållet:

”Vi har haft många trevliga stunder och det har många gånger varit roligt att vara vän med dig. Men mycket av det jag gjort och valt har kritiserats av dig och gjort mig ledsen. Du har rätt till din uppfattning förstås, men som jag känner det har vi vuxit åt olika håll och är numera ganska långt från varandra. Jag har inte utrymme för ett fortsatt umgänge, annat tar min tid och mitt engagemang. Hoppas du förstår hur jag tänker, och att det inte ska behöva påverka minnet av allt som ändå har varit så trevligt i vår gamla vänskap.”

Du kan säkert formulera dig på andra sätt som bättre passar dig, men ge både en erkänsla av att ni har haft kul ofta, och förklaringen att du inte står ut med hennes kritik mot så mycket av det du gör/gjorde. Kanske kan det rentav få henne att ändra sig gentemot andra, och då har du gjort något som kan bli till nytta för henne.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (64)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 64

Jag försvarar inte beteendet, det var inte så jag skrev heller. Men så länge man inte blir förföljd/terroriserad av exkompisen så tror jag på att låta det rinna ut i sanden, iaf om man inte tidigare sagt att man tycker vännens beteende är oacceptabelt. Att skriva i ett mejl att vänskapen från början till slut varit en plåga är nedbrytande för mottagaren i större omfattning än vad ett uppbrott från ett förhållande är. Det är upp till andra som fortfarande vill umgås med den här personen att förklara att den beter sig illa. Blir man däremot förföljd så blir man ju tvingad att säga att man inte vill ha mer med den att göra.

Olov Johansson, 11:11, 19 juni 2012. Anmäl

Olov Johansson, intressant inställning det här att försvara/bagatellisera exkompisens agerande och att dra slutsatsen att mejlandet handlar om bristande kurage. Människor är olika, har olika mängd tålamod, tolerans och förmåga till överseende, detta är något helt annat än bristande kurage. Självklart skriver man inte ett sådant mejl/brev utan rejäl anledning. Inte heller är tillvägagångssättet utan anledning och den anledningen ligger hos motparten inte brevskrivaren. Att någon skulle bete sig illa omedvetet, knappast. Då vore det riktigt illa ställt... Magdalenas svar är utmärkt och diplomatiskt, vilket säkert är en fördel om man har att göra med en störd individ. Men man får ju hoppas att FS:s exkompis inte är lika störd som den f.d. bekant vi fick på halsen åratal efteråt. Normala personer vet om att de beter sig illa och förstår att detta kan få konsekvenser. De går också vidare i livet även om någon uttryckligen på ett sätt som är en rejäl minnesbeta bett dem dra, sånt är livet.

VVV, 18:33, 18 juni 2012. Anmäl

Det kanske var Sofia jag höll med förresten...sak samma :)

Olov Johansson, 13:49, 18 juni 2012. Anmäl

Jag håller helt med Camilla här och jag kommer inte fråga Ribbing om råd när det gäller social coaching. Hon har inte ett uns bättre koll än nå'n annan på sådant utan kan hålla sig till att undervisa i hur man ska hålla i sina bestick vid matbordet. Förstå vad förkrossande ett så'nt brev kan vara. Här skriver nå'n som man trodde att man var vän med (även om nu mottagaren själv, medvetet eller omedvetet betett sig som skit) och förklarar att han/hon tycker så illa om en att man över huvudet taget inte vill ha med en att göra. Det var ju inte så att personen ifråga förföljde insändarförfattaren. Jag tror att ett sån't brev är katastrofalt för självförtroendet och tar väldigt lång tid att komma över. Det går inte att jämföra med att bli dumpad av en partner eftersom det där krävs att man fungerar dagligen och att man känner rätt saker för varandra. Två vänner kan umgås godtyckligt lite eller mycket, det finns inget som bestämmer på vilken nivå vänskapen (eller bekantskapen) ska vara. Det finns därför ingen anledning att skriva ett brev där man uttryckligen säger att man vill ta avstånd från personen. Jag tror att det enbart gör mer skada än nytta. Att låta det rinna ut i sanden är det minst smärtsamma nu när man inte haft kurage nog att konfronteras medan det dåliga beteendet pågått... ...tycker Olle

Olov Johansson, 13:46, 18 juni 2012. Anmäl

Jag insåg för ca 7 år sedan att relationen med min bästa kompis (har känt varandra sedan barnsben) inte alls var bra för mig. Jag valde då att låta vänskapen rinna ut i sanden. Jag insåg en dag hur min vän egentligen aldrig hade varit min vän. Visst hade vi haft roligt tillsammans och delade en del gemensamma intressen. Men hon har alltid försökt att trycka ner mig genom att fälla elaka kommentarer, något som jag insåg att jag hanterat genom att bara tränga bort det. Jag hade inte ens velat erkänna för mig själv att det gjort ont och att hon inte varit snäll. Men när jag väl kom till den insikten blev det lättare att lägga märke till hennes sätt. Och när jag började dra mig undan blev hon också grövre i hennes förolämpningar. Jag tror att jag fyllde en funktion för henne; att ha någon att avreagera sig på och när hon märkte att den ventilen höll på att försvinna så blev hon mer desperat. Jag beslutade mig ganska plötsligt för att jag inte ville vara hennes vän. Men det var svårt för alla andra runtomkring tyckte det var jag som var konstig eftersom de aldrig hade hört något annat än att vi var bästisar och haft det problemfritt tillsammans. Min sambo gillade inte att jag ville vara oanträffbar när hon ringde osv. Jag hade skuldkänslor över att jag var så feg som bara drog mig undan, jag kände mig oärlig och taskig. Men jag behövde bara påminna mig om saker hon sagt och gjort för att känna mig säker på att jag gjort rätt. När vi fick barn samtidigt började vi ses lite sporadiskt igen. Det blev lite som jag tvingades göra ett nytt ställningstagande. Ville jag verkligen inte att våra barn skulle lära känna varandra? Skulle vi bara vara främlingar för varandra efter alla år som vänner? Jag var ändå ganska försiktig i kontakten och höll henne på avstånd. Men sedan blev det som vanligt igen med nedlåtande kommentarer om det mesta jag sagt och gjort. Droppen för mig var när hennes barn började vara dumt mot mitt barn. Det var inget vanligt barntjafs utan hennes barn sa några saker som kändes väldigt opassande och onormala för barn i den åldern. När det hände ja, då dumpade jag min vän för gott. Då insåg jag att mina egna barn också kanske skulle riskera att bli nedtryckta av hennes barn om vi fortsatte att umgås. Jag insåg också att min väns beteende förmodligen drabbade hennes barn också eftersom de redan lärt sig fula ord och att vara dum mot sina kompisar. Jag ville helt enkelt inte längre ha sånt i mitt liv och jag kände inte att jag orkade reda ut det eller hjälpa henne eller något. Det fick vara nog!

Sofia, 11:04, 13 juni 2012. Anmäl

Jag skulle välja att undvika personen ifråga. Teoretiskt sett så låter det naturligtvis mycket bättre att ta ett snack eller skriva ett brev där man förklarar sig. Men i verkligheten tror jag detta bara leder till ännu mer bekymmer för alla inblandade. Jag tror få människor har upplevt att en vän "gör slut" genom att hålla ett brandtal över åratal av oförrätter. Även om det är befogat att personen ifråga får veta att hens beteende inte är ok så tror jag många av dessa negativa vänner är blinda för sitt eget beteende. Och i och med att man själv inte sagt ifrån eller gjort något åt det så har man ju själv aldrig signalerat att det är fel- . Personen har nog i många fall inte förstått hur negativ och ickestöttande den varit. Jag tror att ett "göra slut" samtal kan komma som en total chock och sätta igång en massa negativa konsekvenser för alla inblandade. Visst. VILL man få en chans att säga ifrån.. ja, då ser jag inget fel med det. Men om man inte själv har behovet så tycker inte jag att man ska behöva känns sig tvingad att avsluta relationen genom ett samtal. Att undvika personen ifråga fungerar utmärkt och är enligt min erfarenhet det mest smärtfria sättet att avsluta en "vänskap".

Sofia, 10:19, 13 juni 2012. Anmäl

@VVV Nä, visst, känner man att man kan stå för det i efterhand så var det sannolikt rätt rimligt :).

Camilla, 15:48, 11 juni 2012. Anmäl

Camilla, om det som skrivs i brevet eller mejlet är för elakt i proportion till "kompisens" agerande håller jag med. I FS:s fall är väl MR:s förslag på formulering bra. I mitt fall handlade det om en person som betedde sig så bottenlöst simpelt och ruttet att det inte finns ord för det. Då blir ordvalet därefter och det står jag definitivt för. Skulle utan tvekan göra om samma sak idag.

VVV, 15:00, 11 juni 2012. Anmäl

@VVV Har jag inte varit ganska tydlig med att jag inte tar nån skit? Jag var väl också rätt tydlig med att det var elakt att skriva ett sådant brev "iaf om man gör det för att själv få skriva av sig, utan att behöva ta diskussionen". Hur som, jag antar att vi har lite olika bild av vad ett sådant brev skulle innehålla. För att exemplifiera lite grovt: Om man skriver något i stil med "Jag vill inte umgås mer, tack för den tid som varit" så kan det väl vara OK, men om det är på nivån "Jag vill inte umgås mer eftersom du varit ett svin och betett dig illa mot mig så och så och så... btw, jag kommer inte läsa ditt svar eller svara när du ringer" så har man gått över gränsen i mina ögon.

Camilla, 13:46, 11 juni 2012. Anmäl

Camilla, läs gärna mitt inlägg igen, anledningen att skriva ett brev är att man vill bryta tvärt därför att man fått nog av den här personen och man har ingen skyldighet att lyssna på det tjafsande som skulle ha kommit vid direkt konfrontation.Det har inget med att skriva _av_ sig att göra. En del personer förstår knappt klarspråk. Att personen skulle få självinsikt av detta är varken sannolikt eller intressant i ett sådant fall. Elakt är det självklart, men det har inget med feghet att göra. Brukar du själv behandla människor som beter sig väldigt illa åt med silkesvantar? För att hålla på etiketten? Varför i hela världen skulle man vara vänlig mot eller slösa mer tid på en sån person? Det finns något som heter integritet, som man har all rätt i världen att hålla på. Självklart är ingen felfri, inte heller jag och jag har inga problem med att ta sådant om det är relevant. För min del skulle jag däremot aldrig sänka mig till att sprida lögner om någon annan, som jag själv varit utsatt för. Men sanningen kommer förr eller senare fram...

VVV, 12:50, 11 juni 2012. Anmäl