Mansfasoner?

Fråga: Jag arbetar inom universitetsvärlden och liksom många andra unga kvinnor som gör det hamnar jag ofta i besvärande situationer i förhållande till äldre, manliga akademiker. Det kan handla om allt från nedlåtande beteende av slaget ‘lilla gumman’, till intimiserande och öppet flirtande/direkta närmanden (ofta i kombination). Inte på den nivå att det slår över mot sexuella trakasserier, men tillräckligt för att det ska kännas besvärande och mindre roligt att följa med på konferensmiddagar och liknande.

Ett typiskt exempel: under en stor middag tittar en manlig professor på min tallrik och säger: ”Ojoj, hur ska all den där maten få plats i din lilla, lilla kropp”.

Kanske låter som en bagatell, men att ofta bemötas av sådana kommentarer eller liknande skapar en känsla av förlorad kontroll i förhållande till ens arbetsplats när man alltid upplever det som att man kompromissar med sig själv för att andra – nästan alltid män – ska få känna sig sedda, upphöjda och suveräna. Nu är det ju så att universitetsvärlden är extremt hierarkiskt uppbyggd och det är inte alltid så lätt att vara rak och direkt avspisande eller spydig tillbaka eftersom det kan få jobbiga konsekvenser. Detta är förstås förfärligt, men nu ser situationen ut så och jag undrar om du har några tips på smidigt bemötande?

Svar: Tråkigt att detta fortfarande pågår, det nedlåtande sätt som män så ofta har tillåtit sig. Och märkligt att inte alla män har lärt sig bättre trots all diskussion i ämnet. Kanhända förstår de inte vad de säger, men det är inte någon bra ursäkt, lite förstånd i detta ämne måste omgivningen få kräva av vuxna karlar som kan läsa innantill och bör ha tagit del av samhällsutvecklingen.

Du vill inte ta risken att råka illa ut i din verksamhet, vilket du antyder att du skulle göra om du vore spydig eller direkt avspisande, exempelvis fräste ”hut lymmel” eller liknande till dessa kolleger eller vad de är. Det är förståeligt även om det vore din rätt och helt adekvat om du skulle ryta till. Istället kan du träna på att raskt svara något lagom dräpande så att det blir klart vad som pågår. Sådana repliker kommer man inte alltid på i ögonblicket, bäst är att du tänker ut ett antal och lagrar dem i ditt minne för att ta fram dem när de behövs. Middagsrepliken om hur all mat ska få plats i din lilla kropp kan du besvara med ”vill du ha av min portion, du kanske behöver den?” Det är ju inte elakt men sarkastiskt nog för att ha effekt, skulle jag tro.

Oönskat flirtande borde vara enkelt att avvärja, det är bara att se totalt oförstående ut och byta samtalsämne. Eller vända sig till någon annan. Eller helt enkelt gå din väg, om det är möjligt, till en annan del av lokalen.

De överlägsna ”lilla gumman”-orden går att kallt spegla: ”jaha, lille gubben.” Män vill antagligen inte kallas lille gubben, i alla fall inte så att andra hör det, sedan de lämnat grundskolan.

Händer på dina axlar-armar (förhoppningsvis inte någon annan stans, då är det sexuella trakasserier som är lagstridiga) kan du bestämt lyfta bort, genast de läggs på dig, om du uppfattar gesten som flirtig. Det finns ju möjligheten att det som inträffar är vänligt menat utan baktankar, men det märker du förstås snabbt och kan hantera efter avsikt.

Det är en balansgång att skydda sin integritet utan att skapa arga reaktioner som du vill undvika. Men du kan tänka ut både ord och gester som är tydligt avvisande utan att vara tydligt sårande, och utan att de åsamkar dig problem.

Och: du kan alltid dra upp ämnet mäns nedlåtenhet och på-gränsen-till trakasserier plus härskarteknik i ett allmänt samtal, utan att peka ut någon, men diskutera förekomst och möjliga åtgärder.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (116)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 116

Förlåt att jag trollade tidigare (skrev något dumt om att man man kan bli så rädd så att man inte vågar stå för sin forskning). Förlåt, förlåt! Hoppas du kommer på vad du ska säga till kollegerna. Ge inte upp! Ge inte upp din forskardröm bara för de där PUCKONA till kolleger! Hoppas något av Magdalenas förslag passar. Det kan vara svårt att "slå tillbaka" eftersom vissa människor inte verkar ta sitt jobb på allvar. De verkar inte veta vad de gör på arbetsplatsen och håller på med en massa strunt mot sina kolleger.

Anonym, 23:30, 16 augusti 2012. Anmäl

När en manlig överläkare kommenterade min vegetariska mat och inte nöjde sig med mitt svar att jag mår bättre av att äta vegetarisk mat, frågade jag honom varför han var så intresserad av vad som låg på min tallrik och inte åt det som låg på hans egen. Mitt svar fick honom att skratta och sluta kommentera mina matvanor.

Åsa de Val, 09:22, 13 augusti 2012. Anmäl

När jag läser tråkers kommentarer nedan kan jag inte annat än glädja mig åt att jag har haft turen att träffa på så många härliga, moderna, vidsynta män som inte delar hans världsuppfattning. Tack försynen för det, och grattis mig! Till frågeställaren: heja, hoppas att du står ut, du sitter inte i en lätt sits, en tröst är ju att världen i alla fall sakta ändras till det bättre, även universitetsvärlden, trots att den fortfarande innehåller en del dinosaurier, uppenbarligen...

KA, 13:49, 8 augusti 2012. Anmäl

jenny d och tjena 10.52, jenny ditt inlägg är inte speciellt spännande och därför orkar jag inte ens kommentera det. tjena, det är nog väldigt få kvinnor som inte uppmärksammats som kvinnor men det är en stor skillnad på att BLI ETT OFFER eller helt enkelt gå vidare i livet. Förvånansvärt många kvinnor tycks frivilligt hoppa ner i en grop och sen påstå att det är yttre omständigheter (män) som är orsaken till deras misär-artade liv. Man får en stark känsla av att de njuter av uppmärksamheten de får när de ringaktas som yrkesmänniskor. Eller för den delen privatlivet. Sen finns det ju den kategorin som du tycks tillhöra, kvinnor som alltid vill framhålla sin förträfflighet och de tusentals tillfällen då de uppvaktats mer eller mindre galant.

tråker, 15:04, 6 augusti 2012. Anmäl

Forskning är ett tufft och kompetetivt fält, i alla fall i de flesta naturvetenskapliga dicipliner. Skall man ha möjlighet att vara med i fronten finns det helt enkelt inte plats för ras eller könsfördomar. Den starkaste kompetensen måste rekryteras och utnytjas, oavsett kön eller hudfärg. Annars hamnar kompetensen hos konkurenten, och artikeln i Science kommer att bära ett annat universitets namn. Jag gissar att även om din institution är bra så tillhör den inte de främsta inom sitt fält, om man fortfarande könsmobbar där. (Jag är en manlig forskare, men tycker könstillhörigheten helt saknar intresse innanför akademins väggar)

Loffe, 13:19, 6 augusti 2012. Anmäl

Den där kvinnan borde vara glad att hon som kvinna ens får jobba på ett universitet, och dessutom få lite upskattande flörtar och kommentarer ibland. Värre är det i Etiopien.

Anonym, 09:57, 6 augusti 2012. Anmäl

Kan inte DO skapa obligatoriska informationsfilmer som handlar om sådana här beteenden i arbetsvärlden och faktiskt förklara för de skyldiga männen att det de håller på med är sexuellt trakasseri och inget annat. Tänk en sekvens i en sådan info-film där en kvinna blir kallad "lilla gumman"... och gissa den effekten det skulle ha på den som känner sig träffad. Sådana infofilmer skulle också hjälpa få upp ögonen på andra kolleger.

beep, 12:51, 5 augusti 2012. Anmäl

Det positiva är väll att denna typ av beteende är så omodernt som det kan bli, det känns typiskt att exemplet kommer ifrån en miljö som inom vissa områden är fortsatt mansdominerad och isolerad. Skulle samma beteende förekomma i studentmiljö skulle det uppfattas extremt pinsamt. Dra ditt strå och gör situationen Lagom obekväm för vederbörande, görs det på ett smart och subtilt sätt borde du verkligen inte ha något att oroa dig för. T ex "Oj, nu kändes det precis som jag förflyttats till 50-talet" istället för "Äckelgubbe".

Johannes, 05:17, 3 augusti 2012. Anmäl

Jag har också råkat ut för detta. Det har inget att göra med beteende eller klädsel, allt att göra med vissa män som inte förstår bättre. På vårt företag är det alltid samma män som gör samma sak, olika kvinnor som råkar ut för det. De "åthutas" av ledningen, som innerst inne nog applåderar det de gör. Allt är extremt beklagligt. Gör om, gör rätt.

Lisa, 23:06, 2 augusti 2012. Anmäl

Det tråkiga är att det finns gott om högst verkliga personer som delar de uppfattningar som eventuella troll i den här tråden uttrycker. Men en del av dem kan man faktiskt tala förstånd med, så om inte annat har folk kanske fått slipa argumenten…

malin, 17:42, 2 augusti 2012. Anmäl

Guldbröllopskrav?

Fråga: Redan för ett år sedan sade min svärmor att de skulle fira guldbröllop i sommar och att hon ville att alla syskonen med familjer skulle fira dagen tillsammans med föräldrarna. Vi tolkade detta som en inbjudan till fest. Nu några veckor före festen och vid en fråga om hur de tänkt sig det hela, så säger svärmor att hon hade tänkt sig att hennes barns familjer ska betala för festen och att hon också vill ha en viss sak i present, och den ska betalas av oss.

Det känns lite som upp-och-nedvända världen. Initiativet att betala för en fest borde väl komma från de som ska betala och inte som ett krav från festföremålen? Känns som att lusten att fira totalt försvann. Vi har olika åsikt om detta – vad är kutym?

Svar: Familjer har ofta en egen ”familjekultur” som brukar handla om just sådant här, vem som bjuder, vem som betalar och vem som bestämmer när det gäller familjefirande. I din svärfamilj kan det ju vara så att den som ska firas förväntar sig att andra ska bjuda. Det finns gott om jubilarer som vill ha en stor fest för att bli firade men aldrig skulle komma på tanken att bjuda själva. Och det finns andra som bjuder på sin guldbröllopsfest och ordnar den så som de vill ha den. Och så finns de som firar sin femtioåriga guldbröllopsdag ensamma utan att bjuda någon mer på firandet.

Man kan tycka att det par som har lyckan av att kunna fira femtio år som gifta ska bjuda på fest, om de vill ha en sådan, och det är också vanligt. Men det förekommer också det som din svärmor tycker är trevligt, att barnen bjuder på kalaset. Då, enligt min bestämda uppfattning, ska också dessa betalande barn bestämma efter konsultation med festföremålen hur kalaset ska gå till och om det ska bli en present dessutom, och vad, i så fall.

Att svärmor bestämmer utan diskussion hur och var firandet ska ske, delar ut direktiv om hur det ska gå till och säger till om present, men samtidigt förväntar sig att barnen ska bjuda på alltihop är inte trevligt eller generöst.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (30)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 30

Bröllop eller guldbröllop anser jag endast är brudparets angelägenhet. Firas därmed med sin respektive. Eller var det även barnen som stod för bröllopet?

Lillan, 23:14, 4 augusti 2012. Anmäl

Det är klart att det kan tyckas märkligt att kräva att ens barn ska betala för en fest och en present när det inte är de som tagit initiativet till det. Men vi får ju tänka på att vi bara hört FS version av saken, det kan ju vara så att svärmor inte alls har "krävt" en fest eller en viss present... Det kan ju vara så att svärmor för ett år sedan "sådde" tanken på en guldbröllopsfest hos familjen med förhoppningen att barnen skulle förstå vinken, och när F.S nu frågar hur svärmor/svärfar har tänkt sig det hela faktiskt svarar på frågan, dock utan att inse att F.S och hennes partner samt de andra barnen inte förstått att hon tänkt sig att de skulle stå för fiolerna. Jag kan tänka mig att det är ett missförstånd, men hur som helst bör det vara barnen som får reda ut det med sina föräldrar.

Anonym, 13:35, 1 augusti 2012. Anmäl

@Misan, det verkar jobbigt med bekanta som fyller jämt. Födelsedagskalas varje dag??

Du, 11:31, 1 augusti 2012. Anmäl

Jag har en bekant vars mor krävde att han och hans syster skulle ordna en "överraskningsfest" år henne när hon fyllde jämt, och så skulle hon låtsas att hon inget visste och att syskonen hade ordnat detta på eget initiativ (de förväntades också betala för kalaset, fast de intehade heller ågon vidare ekonomi, en av dem var arbetslös...).

Misan, 23:42, 31 juli 2012. Anmäl

Kanske kan frågan lösas genom diskret kommunikation med svärfar? Så går det till i vår familj, när mamma har orimliga idéer vänder vi oss till pappa som diskret löser frågan, om nödvändig, bakom mammas rygg. Men, det märkliga i frågan tycker jag är att det är svärdotter som lyfter frågan, det borde väl ändå vara hennes man som löser såna här frågor i sin familj?

Mick, 11:24, 31 juli 2012. Anmäl

En bröllopsdag, oavsett vilken i ordningen, är väl en angelägenhet för brudparet. Idag förväntas man betala bröllopet själv eftersom man har en inkomst och då kan jag inte se att jubileumsbröllopsdagar ska hanteras på annat sätt. Speciellt inte som bruden tydligen fått det att låta som om hon och maken skulle ha en fest. Det är väl en helt annan sak om förslaget kommit från barnen och att de då hade såväl arrangerat som betalat för kalaset som de själva bestämt innehållet i. Att som jubilar bestämma hur det ska gå till och därtill kräva att någon annan betalar plus att man beställer en present är oförskämt. Precis lika oförskämt som när dagens 'bridezillas' bestämmer allt och förväntar sig att omgivningen ska finansiera spektaklet.

Suzanne, 11:04, 31 juli 2012. Anmäl

Ett guldbröllop är ju inte något som kommer utan förvarning, så litet kommunikation mellan barn och föräldrar under det senaste året hade väl kunnat lösa detta.. Om man inte har det, så är det sorgligt, men då borde barnen kunna känna sig befriade.

Ax, 09:45, 31 juli 2012. Anmäl

@Anonym 21:11. Det är väl inte helt ovanligt, och inte heller för mycket begärt, om barnen ställer till en guldbröllopsfest för sina föräldrar. Men av FS fråga får man det intrycket att svärmodern har bestämt hur och var festen hålls och barnen får bara får order att stå för kostnaderna och det ger ju vem som helst dålig smak i munnen. Om det å andra sidan är tänkt att barnen också ska stå för arrangemangen så är det ganska sent att få veta det bara några veckor i förväg. Hur som helst är det säkert bäst om de ingifta håller så låg profil som möjligt.

Outsider, 07:05, 31 juli 2012. Anmäl

Att vilja att någon gör något är inte att man tvingar någon till något. går ju att testa vad som händer om man inte bidrar eller kommer alls. och i så fall senare nysta i om det får följder. Kanske tycker hon att de förtjänar uppvaktning på den dagen, då de kanske står för kalaset andra gånger, samt barnvakt etc? eller så tycker hon att vuxna människor med goda ekonomier kan bidra till fest för sina föräldrar? jag vet inte, vet bara att jämna födelsedagar har jag försökt bjuda till för mina föräldrar som gjort så mkt för mig.

tråker, 22:07, 30 juli 2012. Anmäl

Visst kan det vara trevligt och generöst av barnen att ordna en fest för sina föräldrar. Men då ska det vara på bjudarens initiativ. Det övergår till att bli konstigt och snålt att först annonsera att man ska ha fest och sedan, precis innan, meddela att man förväntar sig att någon annan fixar och betalar kalaset. Tjänster och generositet kan inte vara ett krav eller en beställningsvara, då tappar de liksom sin mening.

Della, 21:52, 30 juli 2012. Anmäl

Bröllopsvärd?

Fråga: Min systerdotter skall gifta sig. Det skall bli ett lantligt idylliskt bröllop, med vigsel i en liten kyrka och fest på en herrgård i närheten. Hon har bett mig fungera som värd vid bröllopet. Inte toastmaster, utan den som ser till att alla går in i kyrkan rätt, lyckönskar brudparet på väg ut utan att orsaka stopp osv.
Vad jag undrar över och behöver hjälp med är att det står ”mörk kostym” som klädsel. Kan jag ha en blå skjorta och en diskret vinröd sidenslips till min mörka kostym, eller måste jag ha vit skjorta och någon speciell färg på slipsen?

Jag har för mig att brudens gäster skall sitta till vänster i kyrkan och brudgummens till höger. Stämmer det? Är det väldigt viktigt, bör jag anvisa folk plats där de skall sitta?

Finns det någon rangordning att ta hänsyn till, vem som skall sitta längst fram till exempel? Skall jag reservera dessa platser i så fall?

Svar: Mörk kostym innebär en hög klädnivå, och du ska ha en vit eller mycket ljus skjorta. En sidenslips i milda men valfria färger är korrekt, även en vinröd kan passa, men absolut inte svart eller vit.

Brudens familj, släkt och vänner sitter till vänster i kyrkan, brudsidan, sett från kyrkporten, brudgummens därmed till höger. Längst fram sitter alltid de närmaste, alltså föräldrar, mor- och farföräldrar osv. Det är inte väldigt viktigt men åtminstone beträffande de närmaste familjemedlemmarna brukar man iaktta denna ordning, som de flesta känner till. Vännerna sätter sig inte på de två första bänkarna på ömse sidor om altargången, men visst kan man vid bänkradens början sätta ett papper med orden reserverat. Tala med den kyrkvärd som ska finnas på plats om detta.

Med den funktion du fått kan du vänligt säga till gästerna var de ska sätta sig. I engelska filmer med bröllopsscener brukar man höra kyrkomarskalkarna (du blir ett slags sådan) fråga inkommande bröllopsgäster ”bride or groom?” underförstått ”hör du till brudens familj/vänner eller till brudgummens?” för att visa dem till rätt sida.

De sista som kommer in i kyrkan innan brudparet inträder är brudgummens och brudens föräldrar, och de har alltså rätt till första bänkarna, där mor- och farföräldrar, syskon och andra närmaste i familjerna har tagit plats men lämnat utrymme för föräldraparen.

Brudparet ska inte lyckönskas inne i kyrkan utan traditionellt på kyrkbacken, eller, vilket är lika vanligt, först när alla gästerna samlats i festlokalen och brudparet kommer sist dit. Ofta beger sig brudpar direkt från kyrkan/vigselplatsen till bröllopsfotografering och det blir då naturligt att gästerna samlas i festlokalen i förväg.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (4)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-4 av 4

Måste, i egenskap av kyrkvärd i Svenska kyrkan, påpeka att kyrkvärdar ytterst sällan tjänstgör vid bröllop (och begravningar, och ofta även separata dopgudstjänster), och därför skulle jag försvånas ifall sådan fanns att tillgå. (Om dopet/bröllopet/begravningen sker som moment i söndagens gudstjänst är en kyrkvärd naturligtvis på plats.) Kyrkvärdar skall finnas på plats i huvudgustjänster, dvs. gudstjänst på sön- och helgdag, men kyrkvärdens närvaro är inte nödvändig, om än ofta önskvärd, vid kyrkliga "privatsammanhang" som bröllop. Däremot finns så gott som alltid en kyrkvaktmästare att tillgå i dessa sammanhang. Axel Wilson-Nydén Kyrkvärd i Tibro församling

Axel Wilson-Nydén, 20:16, 13 augusti 2012. Anmäl

Jag skulle ge rekommendationen att endast hålla sig till vit skjorta, samt även tillägget svarta skor med snörning till klädkoden mörk kostym..

Qaz, 19:55, 28 juli 2012. Anmäl

Jag ska erkänna att jag, en hyfsat allmänbildad person över 30, inte kunde reglerna för var man ska sätta sig i kyrkan. De av mina vänner som valt att gifta sig har gjort det borgerligt. Dyker det upp en inbjudan till kyrkbröllop så är jag tacksam om det finns en värd som visar mig rätt! Måste också tillägga att FS bör kunna få svar på vissa av sina frågor genom att diskutera med brudparet, var jag i FS ställe så skulle jag inte förutsätta att de vill ha allt "enligt tradition" utan för säkerhets skull fråga dem om varje liten detalj i förväg.

Anna, 09:44, 28 juli 2012. Anmäl

Följer du Magdalenas råd vad gäller klädval och placering, och dessutom har en blågul kokard (rosett) i knapphålet, kan knappast någon tveka om din funktion. Ta också i förväg reda på var toaletten finns. Som marskalk blir du säkert tillfrågad...

Blandade karameller, 17:04, 27 juli 2012. Anmäl

Skuldbetalning?

Fråga: Min fråga avser hur jag ska ta upp en återbetalning för en nota på en restaurang med en bekant. Jag och min bekant hade stämt träff på en lokal bar/kvarterskrog för ett glas vin efter arbetsdagen, med förhoppningen från min sida att bekantskapen skulle fördjupas till en vänskap.

Vid betalning av notan har hon inte pengar på sitt kort och jag erbjuder mig att betala hennes del av notan. Hon svarar att hon ska betala det tillbaka till mig. Jag protesterar inte mot hennes erbjudanden. Eftersom majoriteten av notan var hennes då jag endast hade ett glas vin och hon hade middag och flera glas alkohol anser jag att hon faktiskt ska betala tillbaka. Vi har inte setts eller hörts, rättare sagt, hon har inte besvarat min kontakt, efter detta tillfälle och jag önskar nu gärna få hennes del av notan återbetald då jag personligen har det knapert ekonomiskt.

Hur kan jag ta upp det med henne och på vilket sätt när vi inte hörs? Telefon/sms/mejl?

Svar: Du beskriver en situation som inte är helt ovanlig vilket inte gör den mindre trist: någon utnyttjar en väns hygglighet och struntar medvetet i att återgälda den. Förutsatt att det verkligen var klart att ditt erbjudande om att betala hennes del av notan var ett lån från din del och inte ett (alltför) generöst bjudande, så har din bekant utnyttjat det hon nog uppfattade, nämligen din önskan om en fortsatt vänskap. Och hon har gått med dig på krogen utan att ha pengar till det hon beställde. Bara att utan att fråga förutsätta att du skulle betala visar en obehaglig inställning, och än värre om det också var en orsak till att hon åt och drack i överflöd.

Nu betalar hon inte dig det belopp som hon ändå måste ha förstått att du inte hade råd att ge henne, eftersom hon föreslog att ge dig pengarna tillbaka, utan låter bli att svara på dina försök att nå henne. Uselt, futtigt, pinsamt.

Du har två möjligheter nu. Den ena är att ihärdigt fortsätta att kräva henne på detta belopp som kanske har en betydelse även för henne, genom att fortsätta mejla och sms:a till henne, eller se till att ni möts någonstans. Du behöver inte vara otrevlig mot henne men du kan tydligt säga ”ja, du är ju skyldig mig det där beloppet och det behöver jag ha tillbaka, tack”. Det är tråkigt för dig och för henne, och kanske kan just din ihärdighet göra att hon till slut betalar.

Den andra möjligheten är att du lägger hela denna historia inklusive bekantskapen med denna person, bakom dig, och försöker glömma både henne och de pengar hon är skyldig dig. Du hade kunnat tappa pengarna och då hade du inte fått tillbaka dem men hade kanske funnit ett sätt att dra in på annat under en tid till dess att du kom i ekonomisk balans igen. Om du väljer detta senare alternativ, att inte tjata mer om skulden, så kan det kallas lärpengar, en dyr men god lärdom om att man aldrig ska erbjuda sig att betala det man inte har råd att förlora.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (34)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 34

Påminn! Det finns många här i världen som, liksom jag, inte bryr sig så mycket om pengar och lätt glömmer bort sådant. Det är inte illa menat i mitt fall, utan beror på ren tankspriddhet. Påminn så får du veta om det är samma sak med henne. (Men påminner du en gång och hon ignorerar det, så är det nog så att hon utnyttjat dig för att få en gratismiddag.)

Anonym, 20:16, 7 augusti 2012. Anmäl

Börja med att konstatera att hon inte betalt och fråga fråga varför. Tillfällig eller permanent brist på pengar? Sen frågar du om ni kan komma överens om en tidsfrist för betalningen, t ex senast fredag. Få en överenskommelse. Om hon inte håller den så skriver du bara att du tycker att det var dålig stil och att det troligen inte kommer att gå så bra för henne i livet om det är så hon behandlar personer som gör henne tjänster. Avsluta med att du inte är intresserad av ytterligare kontakt.

en kille, 23:40, 31 juli 2012. Anmäl

Jag tycker att du skall ge henne en chans till att betala. Konstatera först att du inte fått ngåon betalning och fråga vad det beror på. tillfällig eller permanent brist på pengar. Sen ger du henne en möjlighet till att betala men med en tydlig tidsram, typ "senast fredag". Fråga också om hon har invändningar mot detta eller vill föreslå ett annat datum. Se till att få en överenskommelse. Om hon sen struntar i det.så säger du bara att det var tråkigt att hon utnyttjat din vänlighet och att du inte tror att hon har en särskilt ljus framtid om det är så hon behandlar människor i sin omgivning. Avsluta med att du inte är intresserad av att träffa henne igen.

en kille, 23:37, 31 juli 2012. Anmäl

@Sture Du har alldeles rätt i att det är den som är skyldig pengar som ska komma ihåg skulden, den som har lånat ska inte behöva kräva och det skulle inte heller jag göra i första taget. Men om det är en stor summa eller om man verkligen behöver pengarna kanske man blir tvungen att kräva in dem. Sedan är det ett faktum att det finns folk som lever högt på sitt "dåliga minne", det kan bli många middagar, teaterbiljetter, vinglas och kaffekoppar av det.

Hm, 07:12, 31 juli 2012. Anmäl

Tack och lov att det finns riktiga kvinnliga föredömmen för nästa generations snyltande kvinnor. Än finns det hopp för kvinnligheten. Se inlägget nedan: Mellan raderna uppfattar jag det som att FS önskat mer än vänskap, men att tjejen inte varit intresserad av honom (?). Du kommer ses som en snål person om du jagar henne för detta, särskilt om det är så att du egentligen var intresserad av henne. Lägg ner det. Tack och lov är det bara pengar. Och även om intresset bara har varit att få bli god vän med henne, är det ändå snålt att inte kunna bjuda och lägga det bakom dig då din intention med kvällen inte uppfylldes. mm, 11:15, 30 juli 2012

Det blir bara bättre och bättre..., 18:53, 30 juli 2012. Anmäl

Glömde förklara lånat (1) och "lånat" (2) (1) för manliga läsare (2) för kvinnliga läsare

Det blir bara bätte och bättre..., 18:33, 30 juli 2012. Anmäl

Varför ska HON behöva betala tillbaka??? Glöm pengarna och se framåt för om du är en man som lånat (1) / "lånat" (2) ska du vara tacksam att du inte blir anmäld för kvinnligt ofedande. Om du är en kvinna är situationen enligt följande: Hon är singel eller har en relation med en annan kvinna. Du är gift med en man eller sambo med en man. Då blir det så att din man/sambo ska ersätta dig. PS. Maken/sambon förstår när du lägger fram kravet

Det blir bara bätte och bättre..., 18:30, 30 juli 2012. Anmäl

Mellan raderna uppfattar jag det som att FS önskat mer än vänskap, men att tjejen inte varit intresserad av honom (?). Du kommer ses som en snål person om du jagar henne för detta, särskilt om det är så att du egentligen var intresserad av henne. Lägg ner det. Tack och lov är det bara pengar. Och även om intresset bara har varit att få bli god vän med henne, är det ändå snålt att inte kunna bjuda och lägga det bakom dig då din intention med kvällen inte uppfylldes.

mm, 11:15, 30 juli 2012. Anmäl

Jag tycker att du ska ringa eller fara hem till henne och be om att få dina pengar tillbaka. Du behöver inte vara otrevlig men bestämd. Du är väl ingen barmhärtig samarit? Har hon lånat pengar av dig ska de betalas tillbaka. Eller skriv o fråga på hennes logg på Facebook om ni båda har det....Det brukar ta skruv :)

Mia, 18:10, 28 juli 2012. Anmäl

Det är oväsentligt vilka löner den ena eller andra har. Lika oväsentligt är det hur mycket pengar som det är fråga om. Man betalar tillbaka sina skulder. FS skkulle ju kunna skriva en mer eller mindre formell faktura till personen i fråga med sista betalningsdag och skicka den med vanlig post. Det blev ju inte något av med närmare bekantskap i alla fall.

Anonym, 19:10, 27 juli 2012. Anmäl

Presentkortskoll?

Fråga: Jag fyllde nyligen år och fick då ett presentkort av en vän. Min fråga gäller vad som allmänt ses som artigast vid ett sådant tillfälle – att öppna presentkortet framför givaren för att visa att man är intresserad och uppskattar presenten, vilket även kan uppfattas som girigt då man onekligen ser beloppet på kortet (kan framstå som att det framförallt är priset på presenten man är intresserad av), eller att lägga undan presenten utan att titta på kortet, med risk för att verka ointresserad och otacksam?

Svar: Det är lite kluvet, det där att notera presentkortssumman ställt mot vad som kan ses som ointresse att man inte öppnar. Så det bästa är att öppna snabbt, konstatera att det är ett presentkort, inte uppenbart kolla eller kommentera summan utan glatt säga till givaren ”jättetack, åh så roligt, det här får jag glädje av” och så lägga ihop det. Om kortet studeras noga riskerar man att låta summan bli huvudsaken, och det är den ju inte.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (14)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 14

Lisa K: Ja ,då lär det inte komma nåt tackkort. Verkligen trist. Och konstigt att varken studenten eller föräldrarna fattat att man skickar tackkort i ett sådant fall. Just inför studenten får man ju en massa erbjudanden om att beställa olika saker inför studenten såsom studentskylt och tackkort. Då, om inte förr, borde det väl ringa en klocka hos folk om att det alltså är något man gör... Däremot håller jag inte med Magdalena Ribbing om att en fråga om presenten passade troligen inte åtföljs av ett tack. Så brukar jag göra, dvs. fråga om presenten kom fram om jag inte hört något, och då brukar jag alltid få ett tack.

Misan, 11:45, 26 juli 2012. Anmäl

MAGDALENA SVARAR: @Lisa K och @Arvtanten: Bedrövligt med den bristande uppfostran som era presentmottagare uppvisar - kanske inte enbart deras fel, föräldrar eller andra vuxna som haft möjlighet att påverka dem borde veta bättre och då kunna förklara att man tackar för presenter, oavsett storlek, värde och förtjusning. Men de otackandes skara är stor, enorm faktiskt, och det enda man kan göra är att vänligt fråga: "kom presenten till pass?" varvid man förmodligen får svaret "visst" - troligen inte åtföljt av det oändligt svåruttalade ordet "tack".

Magdalena Ribbing, 06:57, 26 juli 2012. Anmäl

UPpvaktade som icke närvarande gammelfaster ett brudpar i släkten med en tusenlapp. Evenemanget utspelades för ett halvår sen och tro inte att det kommit ett ord till tack. Förstår dock att min gest noterats eftersom checken löstes in. Snabbt. Alltid nåt.

arvtanten, 06:37, 26 juli 2012. Anmäl

Misan: studenten var 2010 års student. Tror inget kort kommer... Jag är kompis/bekant med mamman och en av flickans lärare. Vi har setts och mejlats lite grann efter studentkalaset ( i andra ärenden).

Lisa K, 21:02, 25 juli 2012. Anmäl

Det beror väl på hur presentkortet ges. Vid de senaste två tillfällena jag fått presentkort har givaren dels sagt att det är ett presentkort som gäller i butik xxx och dels har presentkortet givits i ett kuvert från aktuell butikskedja (med logotyp på kuvertet) samt med ordet presentkort utanpå. Då har jag inte öppnat och tittat för jag vet ju redan vad jag har fått. I stället har jag tackat och sagt något i stil med att det finns väldigt mycket fina saker i den butiken. Men om man får ett vitt kuvert och inte vet vad det innehåller så måste man givetvis öppna och titta. Det kan ju trots allt vara biobiljetter, teaterbiljetter, ett egenhändigt tillverkat presentkort, pengar eller något annat kul.

Bodil, 17:58, 25 juli 2012. Anmäl

Självklart öppnar man väl kortet och tittar vad man får och tackar stort! Allt annat är otroligt oartigt och nonchalant mot den som ger.

Mia, 17:47, 25 juli 2012. Anmäl

Hur gör du när du får ett vanligt grattiskort? Det är kalart man ska läsa inne i kortet. Det är inte girigare än att man tar av papperet på ett paket.

tråker, 16:00, 25 juli 2012. Anmäl

Vad trist, Lisa K. Hon borde naturligtvis ha skickat ett tackkort. Det borde hennes föräldrar ha sett till att hon gjorde om hon inte insåg det själv. Men om det var årets student kan det fortfarande finnas möjligthet att ett kort kommer, för när min son tog studenten förra sommaren fotograferades de på skolan av professionell fotgraf, och korten kom långt senare, under sommaren, och då erbjöds man att beställa tackkort med foto på studenten, så det kan ta lite tid.

Misan, 14:34, 25 juli 2012. Anmäl

Jag gav ett presentkort som studentpresent. Mottagningen var jättestor, och inga presenter utom de som var tydliga inslagna paket öppnades. Presentkortet och grattiskortet (olika kuvert) hamnade på en byrå med tiotals andra kort. Jag vet inte än i denna dag om studenten ens märkte att hon av mig fått ett presentkort på 500 kr till en bokhandel. Tråkigt. Det är ett tag sedan, och vi är inte väldigt nära bekanta, så det känns för sent och onödigt att fråga.

Lisa K, 14:10, 25 juli 2012. Anmäl

Öppna, titta: Tacka! Samma sak gäller pengar. Jag kan ju inte tacka för ett kuvert med pengar jag fått av farmor om jag inte öppnat det och sett innehållet. Däremot behöver man ju inte flasha.

Simon Strålberg, 10:03, 25 juli 2012. Anmäl

Benämningsförändring?

Fråga: Jag har en kusin som är adopterad, och ja, det är ju inget med det, men hon har nu tagit tillbaka sitt ursprungliga efternamn och fått viss kontakt med sina biologiska anhöriga.

När jag pratade med henne för ett tag sedan refererade jag givetvis till hennes adoptivföräldrar som ”mamma” och ”pappa”.

Det är ju det de har varit i alla år. Det är väl bäst att jag frågar henne själv, men för mig är hon min mosters och morbrors barn, och min kusin, oavsett biologisk släkt eller efternamn. Gjorde jag fel? Har jag gjort bort mig nu?

Svar: Varför skulle du ha gjort bort dig? Du använde de begrepp som hon alltid har gjort, och du också, hennes adoptivföräldrar är hennes pappa och mamma i legal mening. Du ska inte flytta begreppen på eget bevåg, vänta med att ändra benämning till dess att din kusin själv säger till om det, eller börjar använda andra ord.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (10)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 10

Rättelse: "när jag pratar om mina mammor", menar jag ju. Och så heter det ju morfäder :-)

Malin, 09:39, 6 augusti 2012. Anmäl

Hej Magdalena och alla andra som kommenterar denna tråd! Jag är precis som frågeställarens kusin adopterad och har sedan många år tillbaka etablerad kontakt med min biologiska familj. Jag vill gärna göra ett viktigt tillägg i en den här debatten: nämligen att ens föräldraantal nödvändigtvis inte måste begränsas till två personer. När jag pratar om mina föräldrar kan jag mena både min biologiska mamma och min adoptivmamma. Vilket det är framgår för det mesta av sammanhanget, och för nybekanta brukar jag ibland förstärka vem jag menar med ett förnamn, ett prefix eller en kort kommentar på några ord. Egentligen tycker jag inte att detta är något nytt fenomen: barn växer ju som bekant upp i familjekonstellationer med "gamla" och "nya" vuxna (med olika föräldrafunktioner) omkring sig utan att det behöver vara något märkvärdigt med det. När jag var liten var den konstigaste och tröttsammaste (och kanske också den vanligaste) frågan jag kunde få denna: "Men vem är din RIKTIGA mamma???" Till svar lärde jag in ett automatiskt upprabblande av adoptionsinformation for dummies,men tänkte hela tiden att det var synen på mig och mina föräldrar som skulle anpassas - inte vi! Nu är det lyckligtvis andra tider! Min dotter kan lätt och ledigt navigera runt frågor kring de två mormödrarna och de två morfädrarna (där en dessutom är gift med någon helt annan!) genom en djup suck och en dräpande blick som signalerar "hallå! Det är 2012 nu!"

Malin, 09:31, 6 augusti 2012. Anmäl

Jag tycker inte att FS' fråga är så konstigt. Det vuxna adoptivbarnet har tagit tillbaka sin ursprunfamiljs efternamn. Då är det väl inte så konstigt om omgivningen tar det som en markering på att hon nu anser sig tillhöra den familjen i första hand..? Det är ju en ganska stor sak att byta efternamn. Är det någon som ska bli sårad, så är det väl adoptivföräldrarna... för adoptivdotterns agerande.

Anonym, 12:37, 26 juli 2012. Anmäl

[...] En person har skrivit in till vett-och etikettgurun Magdalena Ribbing för att få bekräftat huruvida hon har trampat i klaveret eller inte när hon kallade sin adopterade kusins föräldrar för mamma och pappa. Du kan läsa hela inlägget HÄR [...]

Vett och etikett gällande adopterade » Mat i kvadrat (Webbsida), 15:00, 25 juli 2012. Anmäl

@Mia Jag kan förstå att du sade som du sa. För de som har adoptivbarn i bekantskapen har man säkert koll på vad man bör säga och inte, men har man inte det så kan det lätt bli fel. Du försökte väl helt enkelt undvika missförstånd. Jag skulle kunna gjort samma sak. Men man lär ju av sina misstag.

Karin, 13:29, 25 juli 2012. Anmäl

@Mia, 16:13 Bra att du insåg att du gjorde bort dig. Som adopterad ser man nämligen inte sina föräldrar som "adoptivföräldrar" utan bara "föräldrar". Om man som mig har vuxit upp från 1års ålder i en mix av biologiska och ickebiologiska syskon (varav jag är ett av dom ickebiologiska) så skulle prefixet "adoptiv" framför föräldrar nästan betyda "låtsasföräldrar" och jag blir då i princip föräldrarlös. Tvärtom så är det dom biologiska föräldrarna som får prefixet "biologiska" eftersom det trots allt inte är dom som är mina riktiga "föräldrar".

Wally79, 20:44, 24 juli 2012. Anmäl

@FS: Jag tror knappast att din kusin inte vill ha sina foraldrar som foraldrar langre bara for att hon soker kontakt med sina biologiska foraldrar, sa sjalvklart ska du inte andra pa hur du brukar referera t dem! @Mia: Det ar ju bra att du insag att du gjorde bort dig, for det var nog nagot av det dummaste klavertrampet jag har hort om pa lange. Sadana kommentarer kan verka oerhort sarande.

Leyla, 19:49, 24 juli 2012. Anmäl

Jag kan mycket väl säga till folk "Hur mår din mamma/pappa?" Det har att göra med att jag inte vill att det skall missförstås vem jag menar. Ibland känner man många med samma namn och det blir lite konstigt om de frågar "Vilken Lasse menar du?". Att använda uttrycken dina föräldrar, din mamma, din pappa, din syster eller din bror tycker jag inte är konstigare än att säga din jobbarkompis, din träningskamrat osv. Däremot att ta bort ordet "din" och använda mamma/pappa som tilltalsnamn skulle vara jättekonstigt. Jag skulle inte sluta använda beteckningar som använts under hela uppväxten om inte kusinen själv ber om det.

Bodil, 17:02, 24 juli 2012. Anmäl

Jag använder oxå förnamn när jag pratar om andras föräldrar. Men jag har gjort bort mig på motsatt viss och sagt "dina adoptivföräldrar" och fick ordentligt på nöten.. fast att personen har kinesiskt utseende och alla liksom kan se och förstå att hon inte är biologiskt barn..

Mia, 16:13, 24 juli 2012. Anmäl

Jag tycker att det verkar konstigt att referera till en kusins föräldrar som mamma och pappa oavsett om de är biologiska föräldrar eller adoptivföräldrar till kusinen, jag refererar bara till mina egna föräldrar som mamma och pappa, andra som t.ex mina mostrar eller farbröder refererar jag med deras namn. Alltså om jag pratar med kusinen Lisa och jag undrar hur min farbror Lasse mår så säger jag "Hur mår Lasse då?". Att säga "Hur mår pappa då?" tycker jag låter som man pratade med ett litet barn som inte vet att föräldrarna inte heter Pappa och Mamma utan har förnamn.

Åsa S., 15:42, 24 juli 2012. Anmäl

Bröllopsbarn?

Fråga: Jag och min sambo gifter oss på en abonnerad herrgård i sommar. Vi vill ha ett barnfritt bröllop. Det är nämligen ingen av våra närmaste som har små barn, endast mer avlägset bekanta, och vi har knappt träffat dessa barn. En avlägsen kvinnlig släkting skulle få barn under sommaren, men är inte så nära att vi är bjudna till deras dop eller så. Trots att vi uttryckligen skrivit i inbjudan på ett trevligt men tydligt sätt att detta är en vuxenfest, svarade ovan nämnda avlägsna släkting med att ”vi och lilla NN” gärna kommer. Hon ville dessutom ta med sig sin svägerska (som vi aldrig träffat) som skulle hjälpa till att ta hand om barnet och gå iväg med det om det skrek. Detta med hänvisning till att barnet ammas och är för litet för att lämnas bort. När vi förtydligade att vi gärna träffar hennes barn en annan gång men inte nu, blev hon arg och har baktalat oss inför andra släktingar.

När mina barn var små och jag och min f.d. make blev bjudna på bröllop eller jubileum, brukade den som inte var släkt/god vän med festföremålen stanna hemma med barnen. Vid något tillfälle kom en mjölkpump väl till pass. Vid ett annat tillfälle åkte jag hem efter brudskålen. För oss var det självklart att ett spädbarn knappast skulle uppskatta tillställningen, samt att barnskrik och en massa spring in och ut skulle störa festen. Jag skulle aldrig komma på tanken att försöka påverka vilka som blir bjudna och inte på någon annans bröllop!

Tänker vi fel? Borde vi ha välkomnat spädbarn på vårt bröllop trots att ingen av oss egentligen vill?

Svar: Nej, du tänker inte fel, men det som du beskriver att din avlägsna släkting har gjort är helt fel. Du kan om igen mejla eller ringa henne och säga att du beklagar att hon blivit arg över att hon inte får ta med babyn men ni har ett barnfritt bröllop, och ingen annan får ta med sina barn.

Har man en baby eller småbarn som inte klarar av att ha barnvakt får man göra precis som du berättar att du gjorde med dina småbarn, att den förälder som inte är biologisk släkting med brudparet eller festföremålet, eller som är minst bekant, stannar hemma. Man måste inte till vilket pris som helst gå på ett bröllop.

Så bry dig inte om din självupptagna och oförstående släktings gnäll. Att hon baktalar er inför övriga släktingar återfaller på henne själv och hennes minst sagt ohyfsade beteende – att kräva att ta med ännu en person som hjälp! Nej minsann, så går det inte till i det goda hyfsets värld.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (122)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 122

Till anonym: Det skulle knappast hjälpa att tillbringa kvällen med en mjölkpump i en skrubb, eller hur? Däremot skulle det vara en tänkbar lösning att pumpa ur brösten INNAN man gick på fest, så kunde man vara borta fårn babyn ett par timmar i alla fall om man så ville.

Också anonym, 11:10, 14 augusti 2012. Anmäl

Jag kan hålla med om att jämförelsen inte är perfekt. Min poäng var att en inbjudan som innehåller villkor som gör det mycket svårt för den inbjudna att närvarar och trivas inte känns särskilt uppriktig. De flesta föräldrar känner sig inte alls bekväma med barnvakt åt tex en ammande tremånaders, vilket gör det mycket svårt för dem att närvara. Det är inte alls samma sak som att gnälla så fort " inbjudan inte passar önskemålen precis" Magdalena brukar ju hävda att det är fel att tex ordna kalas på knasig ort eller med svårordnad klädkod, men personligen fixar jag mycket hellre medeltidsrutstyrsel och åker till Jukkasjärvi än lämnar bort ett spädbarn och tillbringar halva festen i en skrubb med en mjölkpump. Men strunt samma, det är bara en fest och ni gör som ni vill. Jag ville egentligen bara bekräfta att det finns kretsar där spädbarn anses helt ok på fester, precis som några andra kommenterat.

Anonym, 09:10, 11 augusti 2012. Anmäl

Maria: man är överkänslig om man inte tror att en inbjudan är uppriktig trots att den inte passar dina önskemål precis. Att jämföra med att bjuda muslimer på helstekt gris med att inte bjuda ett spädbarn till fest verkar ganska långsökt dock.

Marie, 09:20, 8 augusti 2012. Anmäl

Marie; en armbågsinbjudan är absolut inte en skymf, men inte heller en uppriktig önskan om att man ska komma. Som jag skrev så får inbjudaren självklart ha sin fest enligt sina önskemål och behöver inte anpassa sig till gästerna, men jag anser att det vänligaste är att formulera inbjudan och ordna festen så att det är någorlunda enkelt för den inbjudna att närvara. Ex, man ordnar inte endast helstekt gris om gästerna är muslimer, man bjuder helst inte in gamla farmor till sju trappor utan hiss osv osv. Men alla kretsar funkar olika, så ha så kul på era fester utan bebisar, jag känner nog inte er i alla fall.

maria, 00:55, 8 augusti 2012. Anmäl

"Armbågsinbjudan" - hur överkänslig är man om man inte kan se in inbjudan som den vänliga gest det är? Om inte inbjudan är specialanpassad till gästens enskilda behov så är det inte längre en vänlighet utan något av en skymf...!

Marie, 12:23, 7 augusti 2012. Anmäl

Heja Kim!

Anonym, 10:34, 6 augusti 2012. Anmäl

Jag tror snarare att du med det inlägget bekräftade min poäng Misan. Tagga ner och sluta ta allting så personligt.

kim, 01:23, 6 augusti 2012. Anmäl

Ursäkta mig Kim, men ta gärna och läs igenom ditt inlägg en gång till och fundera över om det inte i själva verket är du som är lättkränkt, att döma av ditt ganska aggressiva sätt att uttrycka dig? De flesta här som har förespråkat att man när det gäller spädbarn som ammas kanske borde göra ett undantag från barnfritt har diskuterat detta i en saklig ton - något man tyvärr inte kan säga om ditt inlägg.

Misan, 21:50, 5 augusti 2012. Anmäl

Har själv hund och är van att fixa hundvakt då jag ska göra något. Har tom slutat bjuda vissa människor pga att det inte respekterar just barnfritt! Det känns som om just barn ska alla bara vilja ha hemma hos sig trots att man säger att så inte är fallet. Vad är problemet. Skaffa barnvakt eller tacka nej till festen! Man måste som förälder acceptera att alla faktiskt inte vill träffa ditt barn!

Jessica, 21:12, 5 augusti 2012. Anmäl

Vad är problemet? Antingen skaffar man barnvakt eller så håller man sig hemma! Jag har hund och är van att skaffa vakt. Men när det handlar om barn så har de "företräde" av någon underlig anledning som jag inte förstår! Så trött på sånt! Har slutat bjuda folk med småbarn för de kan inte respektera "barnfritt" utan tar med sig sina barn precis överallt och utgår från att det är ok?!

Jessica, 21:09, 5 augusti 2012. Anmäl

Behåvisande?

Fråga: Min fråga gäller behå under skjorta eller blus. Har uppmärksammat att det verkar vara modernt att ha en svart behå under en transparent skjorta i olika färger nu. Samt att ha svart behå under vit skjorta. Detta mode påminner för mig om strandklädsel men inte något som man bär vid finare tillställningar.

Jag är inte särkilt gammal men är skolad i restaurangbranschen där jag fått lära mig att behån absolut inte skall synas under skjortan och absolut inte en svart behå under vit skjorta.

Hade själv på mig en lite genomskinlig blus på ett firande och hade därunder en hudfärgad behå som då såklart knappt syntes under. En väninna hävdade att det hade varit bättre och snyggare med svart behå under.

Nu undrar jag alltså vad som är rätt. Är det okej att ha svart behå under vit skjorta på fest?
Man kanske rentav alltid ska ha ett linne under som syns igenom blusen istället?

Svar: En behå är egentligen inte ett plagg som man ska visa upp – idealet är, antar jag, att denna bystupplyftare är obehövlig, att kvinnan är så förträffligt välskapt att behå är överflödig och därav följer att behån bör vara osynlig om möjligt. Medveten markering av att man verkligen behöver ha behå har knappast varit avsikten. Då skulle den oftare än av en del artister har burits utanpå blusen.

Alltså: i formell, obs. mitt ordval, god klädstil syns inte underkläder, varken ovanför kjol- byxlinning eller markerat under tunna skjortor och blusar. Man ser ytterst sällan de som brukar kallas stilbildare i officiell funktion, statschefer eller kungligheter, visa upp sina underkläder. Uppvisande av behå och kalsongkanter eller trosor och annat liknande brukar förbehållas en del artister.

Men god stil är en sak, mode en annan och en del personer kan säkert tycka att det ser tjusigt lika med sexigt, ut med svart behå synlig under en ljus blus. Min personliga uppfattning är att det är ett garderobsmisslyckande. Ditt förslag med linne under genomskinlig blus verkar lämpligt, tycker jag.

Men jag är ingen modeexpert, måste jag understryka, inte minst för att om möjligt hejda de kommentatorer som annars ser sig nödgade att påpeka detta ovedersägliga faktum.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (42)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 42

Tycker att det är fiffigt med en pink behå eller dylikt under en turqois blus, man går nu efter allt inte naken. Och vem ville se behå:n hos statledarna... Men om man är i sin fritid, får det nog råda lite modefrihet. Är det inte lite gammalmodigt att reta sig på en snygg klädd person, som visa sin behå?

Bendte, 15:22, 29 juli 2012. Anmäl

Idag har en av programledarna på Nyhetsmorgon i TV 4 en rosa genomskinlig blus med vit BH. Så nog är det inne just nu.

Fia, 07:48, 25 juli 2012. Anmäl

När jag jobbade på restaurang, fick jag lära mej en sak om underkläder som syntes. Stack underkjolen fram under kjolen, skulle man säga till den drabbade lite diskret: - Det snöar i Paris ! Kanske finns något liknande för BH som syns ?

AM, 22:20, 24 juli 2012. Anmäl

Inspirerad som jag blev av att läsa allt detta valde jag en transparent beige blus över ett svart bh-liv, eller vad det nu kallas, när jag gick ut i helgen. När bh:n liksom går hela vägen ner till midjan, som en tankini. Nästan som en topp. Hade inte tänkt på den kombinationen tidigare men tyckte det funkade bra!

Tummelisa, 21:53, 23 juli 2012. Anmäl

Puderfärgad BH syns mindra än en vit, vitt är en stark färg. Jag gillar inte puderfärgat ett dugg men insett att det är det mest praktiska. Ägarinnan (rik som ett troll) och högsta hönset där jag jobbar kom till kontoret i svart BH under en aprikosfärgad mycket transparent tröja förra veckan. Smal som en tonårsmodell i kroppen och runt 60-årsstrecket. Jag suckade inombords och fick än en gång bekräftat att genuin stil och god smak inte köpes för pengar.

Deborah, 17:39, 23 juli 2012. Anmäl

Det som syns allra minst under en vit blus (om den inte är av väldigt tunt tyg) är faktiskt en rosa eller röd behå om man är sådär beigefärgad i huden. En vit behå syns väldigt tydligt under en vit blus.

50+are, 16:58, 22 juli 2012. Anmäl

Tistou och Elli: självfallet får folk ha på sig precis vad man vill. Men ibland kan vissa klädval leda till att omgivningen kanske undrar över klädvalet... och kanske till och med höjer på ögonbrynen... Men - detta behöver inte nödvändigtvis innebära att man "retar sig". Bara att man - undrar...

Också 40+, 12:40, 22 juli 2012. Anmäl

Elli: är det sexigt med ovackra, ovälformade män menar du?

Anonym, 10:17, 22 juli 2012. Anmäl

@Elli. Fast själva frågan gällde ju att en"väninna" tyckte att FS, som hade hudfärgad BH, borde ha haft en svart för att se "sexig" ut. Alltså, FS fick inte ha på sig vad hon ville, trots att hon uppfyllde god smak och anständighet.

Hm, 08:19, 22 juli 2012. Anmäl

Finns jättemånga vackra BH-varianter som är absolut vackra att visa upp om man är en sexig, välformad kvinna. Ni som skriver här verkar vara ovackra, ovälformade män. Det är sexigt! Givetvis inget man ska ha på jobb, men låt folk ha på sig vad de vill utanför!

Elli, 23:40, 21 juli 2012. Anmäl

Ersättningsbyte?

Fråga: Jag undrar om det är rätt att om jag till exempel har haft sönder ett dyrt glas på en fest, att värdpersonen sedan inte har användning för glaset, och ber att i stället för ett nytt glas få pengar för att använda till andra saker?

Svar: Nej, det är inte särskilt snyggt av värdpersonen att göra sig en ekonomisk förtjänst på en kalasolycka. Du kan köpa ett nytt likadant glas eller ge den summa glaset kostar. Då har du gjort vad du ska. Du ersätter det du har haft sönder, inte något annat. Men du kan knappast kolla vad som köps för de pengar du erbjuder dig att ge, så bry dig inte om det, fråga inte, kolla inte, det är ju ingen skillnad för dig om du köper ett nytt glas eller ger värdpersonen samma summa i handen.

Från värdpersonens synvinkel sett är det ett föremål värt en viss summa som gått förlorat, och den summan kanske kommer bättre till pass för något annat än glaset. Det borde värdpersonen inte säga, utan ta emot pengarna och hålla tyst om vad som betalas med dem.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (40)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 40

Camilla, 14:17 Du verkar har missuppfattat det hela. Man erbjuder ersättning för att visa god ton, och man avböjer ersättning av samma anledning. Som värd har man i uppgift att se till att alla gäster mår så bra som möjligt, inte att få någon att känna sig förödmjukad. Att tacka ja till pengar späder på skammen att man slagit sönder något. Lite som att slå ett barn på fingrarna och säga fy på dig. Givetvis finns undantag som nämnts i andra inlägg nedan. I stort ska man göra så liten sak som möjligt av ett trasigt glas eller liknande.

Anonym, 14:51, 20 juli 2012. Anmäl

Jag tycker det är mycket dålig stil att störa sig på om värden tar emot erbjuden ersättning. Om man erbjuder pengar till någon räknar man med att personen tar emot dem, om inte får man väl vara glad, men att räkna med att erbjudandet ska avböjas eller, än värre, bli sur för att det accepteras? Kom igen, väx upp. Snacka om att vilja se ut som att man tar ansvar, men egentligen helst slippa.

Camilla, 14:17, 20 juli 2012. Anmäl

Vad bra, Magdalena, då är vi ju helt överens. Detta klargörande är säkert till bra nytta för frågoställaren, som tydligen inte vet vad som är brukligt.

richard, 12:54, 20 juli 2012. Anmäl

@ USA-Ekonomen Skulle jag tappa ett glas och alla skulle börja klappa händerna så skulle jag absolut inte känna att det minskade skammen utan precis tvärtom, att den förstorades upp. Att klappa händerna när nån har sönder ett glas känns som en högstadiegrej, vi gjorde så om nån tappade nåt i golvet i matsalen i skolan, och den som gjort det där stod där med blossande kinder, men att göra så som vuxen på en fest? Nej, det känns respektlöst i mina ögon. Man städar undan, gör ingen big deal eller scen av det, den som haft sönder erbjuder att skaffa nytt och inbjudaren avböjer.

Åsa S., 12:06, 20 juli 2012. Anmäl

MAGDALENA SVARAR: @richard, varför tolkar du mitt svar som att jag anser att ägaren ska kräva ersättning för det som gått sönder? Ingalunda, frågan handlar om något helt annat, nämligen om användningen av den ersättning som uppenbart var överenskommen mellan ägare och förstörare. Angående att ha sönder något hos någon, vilket är en annan fråga, annan har jag upprepade gånger svarat i min spalt att man alltid erbjuder sig att ersätta det man råkat ha sönder och att det vanliga är att ägaren avböjer, just för att man som värdperson får räkna med att saker går sönder. Fläckar på duken ingår i festen, strör någon ut chokladbitar som smälter i soffan är det en annan sak. Det finns lägen där en ersättning är befogad, bland dem om en gäst medvetet har sönder något, typ kastar ett glas i väggen med (det felaktiga) påståendet "jag gör som ryssarna" eller böjer ett bestick för att leka trollkarl. Då kan ägaren lugnt tacka ja till erbjudandet om ersättning. Likaså om det är en situation där ägaren har ett svagt ekonomiskt läge och reparation av föremålet innebär en ytterligare försvagning, såsom en frivilligt krossad fönsterruta.

Magdalena Ribbing, 08:37, 20 juli 2012. Anmäl

Magdalena, med full respekt for dina normala goda kommentarer, tycker jag att detta svar var helt felaktigt. Bjuder man in till fest måste man räkna med att ett glas kan gå isönder eller att det kommer en fläck på en duk och om det skett oavsikligt, kan man inte och skall man inte, ens begära eller att acceptera att gästen ersätter något. Det ända man kan begära är en ursäkt.

richard, 04:26, 20 juli 2012. Anmäl

Som värd skulle jag aldrig begära eller ta emot ersättning för exempelvis ett glas som gått sönder av en olyckshändelse på en fest. Det är ju helt enkelt något som man får räkna med. Om man inte accepterar det kanske man inte ska anordna fester. Som gäst skulle jag naturligtvis erbjuda mig att ersätta det sönderslagna, men jag skulle nog bli lite irriterad inombords om värden tog emot ersättningen.

Meppe, 23:26, 19 juli 2012. Anmäl

@USA-Ekonomen 22.39: Frågan gällde en specifik situation, där det redan tycks ha blivit överenskommet att gästen ska ersätta. MR har inte skrivit att man generellt ALLTID ska erbjuda sig att betala för något man slagit sönder på en fest. Men i de flesta fall bör man göra det om man är hyfsad. I Sverige. Hur man gör i Japan är en helt annan sak. Däremot håller jag med om att värden aldrig själv ska begära ersättning, och normalt inte heller acceptera erbjudan om detta från gästen. Annat än i undantagsfall om t.ex. en gäst blir jättefull och/eller aggressiv och "avsiktligt" förstår något....

Bengt, 23:20, 19 juli 2012. Anmäl

Är det fest och värden bjuder på alkohol så ska man räkna med att någon snubblar på mattkanten och tappar sitt glas. Om värden sedan begär ersättning kan han/ hon belysas som langare.

Anonym, 23:09, 19 juli 2012. Anmäl

Förslag till Värdar: Om en gäst tappar ett glas i golvet tappa ditt eget glas i golvet också. Då vinner alla på olyckan och det blir lite kul av det hela i stället. Och du framstår inte som småsint, fattig eller snål.

Anonym, 22:50, 19 juli 2012. Anmäl

Bröllopsfärger?

Fråga: Som alla vet så är ju vitt brudens färg. . . men hur mycket vita accessoarer får en bröllopsgäst egentligen ha?

Jag ska på bröllop och kommer att ha en klänning med turkosa, lila och svarta blommor på vit botten. (Inga hela svarta blommor, alla blommor har lite av alla färger.) Klänningen kan inte misstas för vit/för ljus.

Det kommer dock att bli svårt att hitta skor i samma eller rätt gröna nyans och jag kan inte riktigt se hur det skulle passa med min vita väska. Kan jag alltså ha både vita skor och vit väska?

Dessutom måste jag som är väldigt frusen av mig ha något varmare plagg med mig. Om jag inte hittar något annat, kan jag ha en ”vanlig” kofta i bomull (tror jag) i rätt färg (inte vitt) slängd över axlarna vid förflyttningar? Den har volanger och ser alltså inte särskilt vardaglig ut.

Svar: Din klänning låter lämplig eftersom den ger ett tydligt icke-vitt intryck, så som du beskriver den. Vita skor och vit väska är inte minsta problem, orsaken till ”förbudet” mot vitt för kvinnliga bröllopsgäster är att de inte ska kunna misstas för brud, hon ska få vara ensam om det helvita. Men din blommiga klänning är ju inte i närheten av att likna en brudklänning. Så skor och väska i vitt är helt okej. Koftan går bra att ha, lika passande som en schal.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (27)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 27

Heja, lilla frun!

Ax, 10:50, 29 juli 2012. Anmäl

Håller helt med Magdalena, när jag gifte mig hade jag verkligen annat för mig än att diskutera klänningar med alla gästerna. Skall 30 kvinnor ringa och fråga om de får ha vitt? Det räcker att kolla alla som är allergiska, har barnvaktsproblem, skröpliga äldre släktingar som kan behöva särskilda arrangemang, vem släpper in musikerna som kommer före gästerna till middagen mm. Det är ju mycket mer praktiskt att helt enkelt utgå ifrån att bruden har vitt, och välja en annan färg. Och om bruden har en annan färg, och någon annan har vit klänning så är det upplagt för missförstånd. Sluta fundera så mycket på hur du skall klämma in din vita klänning och tänk på att alla skall få så roligt och smidigt som möjligt. Och ring för jösse namn inte bruden med självupptagna frågor som enkelt kunde undvikas. Vitt får du ha på ditt eget bröllop, på 50-årskalas, personalfest, whatever, så nog får du ha vit klänning om du vill. Men inte på någon annans bröllop

lilla frun, 22:04, 28 juli 2012. Anmäl

@Sandra, du är i alla all beredd att fråga någon, dvs bruden. Att du har ett visst ansvar även mot andra människor föresvävar dig inte. Och det är ju där som 'konventioner' och Magdalena kommer in.

Du, 14:52, 28 juli 2012. Anmäl

Deborah: Jag vill inte visa upp nåt annat än den som tar en gul, blå eller randig klänning. När jag känt mig osäker på vad som gäller har jag frågat. Och jag tycker att det är rimligare att fråga brudparet eller någon som känner dem väl än att fråga Ribbing. Det är kanske vedertaget i vissa kretsar att inte ha vitt på bröllop, i många andra kretsar/kulturer gäller annat eller inget.

Sandra, 21:58, 23 juli 2012. Anmäl

Sandra, det handlar inte bara om att du fått ett 100%-igt bifall av brudparet, det handlar om image och var du förmedlar till omgivningen, dvs andra gäster. Även om du gått runt och delat skriftligt intyg på att brudparet gett dig OK att ha en vit klänning på deras bröllopsdag så ska du veta att det fortfarande inte gör det till en klädsel som kan ses som vedertagen. Vilken image vill du visa upp för omgivningen med din vita klänning? Din goda stil?

Deborah, 18:05, 23 juli 2012. Anmäl

MAGDALENA SVARAR ÄNNU EN GÅNG: @Sandra 19.11: Det finns många typer av bröllop, många traditioner, många sätt att se på sig själv. Mina svar i denna spalt kan omöjligen ta upp alla seder och bruk i olika kulturer, inte heller människors olika beteenden och önskemål beträffande sig själva och andra. Det jag svarar är baserat på vedertaget skick och bruk, och uttrycks inte tydligt att frågan handlar om andra kulturer så utgår jag i mitt svar från svensk sed. Du gör som du vill, det är rätt att ta hänsyn till brudparets önskemål - men i svensk tradition och i många andra kulturer, inte alla, är det artigt att kvinnor som är bröllopsgäster avstår från att klä sig i vitt. Det är vedertagen sed, däremot inte att fråga bruden om hennes önskemål angående gästernas färgval, rött eller inte, baraxlat eller inte. De detaljerna måste gästerna ta egna beslut om. Tjafset och hysterin kring bröllop, i synnerhet klädseln, börjar få orimliga proportioner. Ett bröllop handlar inte primärt om gästernas klädval. Eller borde inte handla om det.

Magdalena Ribbing, 21:47, 20 juli 2012. Anmäl

Ribbing: Men för vems skull är det man inte ska ha vitt då? Om inte för brudens/brudparets? Om de inte tar illa upp är det ju inget problem. Jag har gått på många bröllop och de allra flesta har varit av mångfaldskaraktär med öppna människor där det varit uppenbart för mig och andra att man får komma klädd som man själv tycker är fint i valfria färger. Vid bröllop där jag inte känt brudparet närmare har det däremot känts bra att höra sig för, med brudparet eller någon som känner dem väl. Det har inte minst gällt bröllop där merparten varit av icke-svenskt ursprung och jag har velat veta om det finns någon färg eller annat som anses helt opassande. Sist hörde jag mig för om det var ok med rött och baraxlat (brudparet och de flesta gäster var från mellanöstern), det visade sig att de flesta unga tjejer kom i kortkorta röda klänningar vilket ju kanske inte är så vanligt på traditionella svenska bröllop. Det är bra att höra sig för och visa hänsyn till just det brudpar man ska till tycker jag, vad är annars poängen?

Sandra, 19:11, 20 juli 2012. Anmäl

Tycker det verkar ligga en liten konflikt här mellan vad man "får" göra och vad man "ska" göra. Det Magdalena (om jag fattat det rätt) försöker påpeka är att klädkoder är till för att göra det lättare för gäster att välja kläder som inte ger intrycket av att man missuppfattat den inriktning brudparet valt. Att komma i jeans och skjorta+slips när det är mörk kostym som gäller är ju inte enbart ohyfsat mot brudparet utan även antagligen obekvämt för den som själv bär det då personen i fråga antagligen kommer känna sig felklädd. Samma sak att dyka upp som kvinna i vitt, då det bevisligen, oavsett hur man nu tolkar traditioner, är brudens färg sedan hundra år. Diskussionen handlar väl inte huruvida bruden ska bära vit marängklänning med täckta axlar(som jag står för) eller en beige dräkt? Det handlar väl till sist om sunt bondförnuft. Man väljer själv, men vill man vara lite på det smarta så väljer man att precisera klädönskemål och som gäst följer man dessa. Inte för att man måste utan för att visa respekt. Har bara svårt att förstå varför detta är så känsligt? Är det någon "duger-jag-inte-som-jag-är-tänker-jag-inte-komma"-attityd hos många? Gillar förresten din spalt Magdalena.

Cachelle (Webbsida), 11:05, 20 juli 2012. Anmäl

MAGDALENA ÅTERKOMMER: @Sandra 23.09: Det är en missuppfattning att gästerna skulle klä sig speciellt för att muntra upp brudparet, eller (en annan vanlig missuppfattning) för att inte "överglänsa" bruden. Om bruden väljer en liten diskret brudklänning innebär inte det att de kvinnliga gästerna ska 1. kolla detta val, eller 2. klä sig i ännu mindre och mer diskreta klänningar. Inte heller ska gästerna fråga bruden om det är okej med den ena eller andra färgen eller längden eller vad det nu är. Gästerna får en klädkod och klär sig så snyggt de kan enligt denna kod. Varför skulle vid ett exempelvis bröllop med 80 gäster 40 kvinnor ringa bruden för att diskutera sin egen klädsel? Att som bröllopsgäst avstå från helvitt oavsett brudens färgval är lika vedertaget som att låta bli att stoppa kniven i gapet vid en formell måltid. Och till sist: det är för mig obegripligt att så många kvinnor verkar ha sin absolut enda gåbortsklänning i vitt eller krämvitt. När man är i bröllopsfeståldern vore det väl mer praktiskt att välja någon annan färg än vitt till denna enda festklänning.

Magdalena Ribbing, 09:09, 20 juli 2012. Anmäl

Du: Det jag skriver är ju just att det viktiga är hänsyn och inte någon fastslagen etikett. Tycker bruden (eller brudgummen) att det är viktigt att ingen har vitt ska man självfallet respektera det. Jag hörde mig för en gång inför ett bröllop just eftersom jag vill visa hänsyn, brudparet deklarerade tydligt att jag gärna fick ha vitt och att bruden skulle vara blåklädd. Alla nöjda.

Sandra, 23:09, 19 juli 2012. Anmäl