Bröllopssångpresent?

Fråga: Jag ska på ett bröllop där jag har blivit ombedd att sjunga i kyrkan. Brudparet är inte nära vänner utan vi träffas cirka en gång per år. Sångerna de har bett mig sjunga tillsammans med en kille som också ska på bröllopet är inte alls min stil och jag kunde dem inte sedan tidigare, så under sommaren har jag lagt ganska mycket tid på att lyssna på dem (vilket inte varit ett nöje), lära mig dem, göra stämmor och öva. Innan bröllopet kommer vi öva tillsammans igen.

Min fråga är nu om Magdalena tycker att jag utöver detta bör ge brudparet en present? Jag tycker att brudparet självmant borde ha sagt att detta får vara min present till dem, men det har de inte gjort. Jag skulle aldrig fundera på detta om det gällde en nära vän men nu känns det mer som ett beställningsjobb som det här brudparet hade fått betala för om de inte hade råkat ha bekanta som kan sjunga.

Jag får intrycket av att det inte är riktigt okej att tänka såhär, utan att man ska känna sig ”hedrad” över att bli tillfrågad. Så känner jag inte riktigt. Är det jag som är negativ?

Svar: Vilken fantastisk present du ger brudparet med att sjunga!  Negativ är du inte alls! Och på din beskrivning låter det faktiskt som du antyder, att du är bjuden främst för att du kan sjunga, inte för att du är vän med brudparet. Även om du är tillfrågad för att du sjunger så bra är det nog inte enbart hedrande, du gör ett arbete som du inte får betalt för, och det vet brudparet utmärkt väl.

Så du ska absolut inte ge någon ytterligare dyr present. Men om du vill kan du kanske under sista repetitionen spela in sångerna och ge brudparet en CD.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (26)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 26

Jag tror helt allvarligt att människor som varken kan spela eller sjunga inte förstår vilket arbete som en artist lägger ner innan en sång är färdig att sjungas vid ett bröllop i ex kyrkan. För en nära släkting är det nog ganska självklart att man uppträder med glädje vid en högtid. Det tar många år av övning innan en röst eller ett par fingrar är färdiga för att uppträda. I FS:s fall tycker jag att sången är present nog. Förslaget med CD var bra.

Cajsa, 07:04, 3 september 2012. Anmäl

Att spela in låtarna på en CD är ett ganska stort jobb det med. Rigga med micar, kanske snygga till ljudet/produktionen lite, mastra etc. Tror mer på att rama in texten i en åhléns-ram.

jm, 07:00, 3 september 2012. Anmäl

Jag sjunger ofta på bröllop. Jag lägger mig inte i vad brudparet vill höra, det får de bestämma själva. Men de kan välja, antingen får de det i present eller så fakturerar jag. Så länge man gör upp med en gång så upplever jag inga problem med detta. Men detta har jag lärt mig den hårda vägen! Jag gjorde ett par missar i början där jag utgick ifrån att de förstod att jag inte ville lägga ner så mycket tid utan ersättning. Men jag lärde mig och nu är det klarspråk som gäller :) Lycka till FS!

Katarina, 22:46, 2 september 2012. Anmäl

@Jena och Weddingcake: För mig beror allt på vilken relation man har till den som efterfrågar en tjänst och omfattningen av tjänsten. Det är en sak att utföra vardagstjänster till folk som man sådan relation till att man förr eller senare får tjänsten återgäldad. Det är en helt annan sak att utföra ett professionellt arbete som kräver omfattande förberedelser, till personer som man bara träffar sporadiskt och kanske aldrig mer ser efter utförd tjänst. Det finns en gräns för när "vänskap" kan utnyttjas för gratistjänster. Personligen försöker jag alltid betala för professionellt arbete även om det utförs av släkt och vänner, fast betalningen består inte alltid av kontanter. Pappa t ex ersätts lämpligast med elithockeybiljetter.

Bodil, 20:39, 1 september 2012. Anmäl

(Kommer ni ihåg Bosse Parnevik som ringde ABBA (Frida tror jag det var) om att de skulle uppträda på en fest och att de sen kunde äta i köket.....)

Britt-Marie Winell, 14:11, 1 september 2012. Anmäl

Är FS proffs eller amatör?

Alla artister har skatt att betala, 23:09, 31 augusti 2012. Anmäl

knepig situation du hamnat i. Personligen hade jag vägrat att ställa upp och sjunga bara för att man känner varandra om låtarna känns fel och inte din stil. Jag får känslan av att många bröllopspar gärna utnyttjar bekanskapskretsen och även sina släktingar lite väl mycket för att komma så billigt som möjligt undan på "sin" dag. Det kommer ju nya dagar även efter bröllopet o med tanke på den dystra skilsmässostatistiken så är vä knappst ett bröllop särskilt märkvärdigt nuförtiden. Vill de ha sång får de väl betala för det?

fredag, 21:10, 31 augusti 2012. Anmäl

Inte behöver man erbjuda en vän eller släkting pengar för att uppträda på ens bröllopsdag! Av de bröllop jag varit bjuden på har jag spelat piano på alla utom två. Har även spelat på nästan alla begravningar och dop jag varit på. Jag tycker det är en ära att få ställa upp! Visst har det varit mycket jobb och även känts väldigt nervöst vissa gånger, men det har varit värt det. Kanske skulle jag känna annorlunda om jag enbart blivit bjuden för att spela, men det har aldrig hänt.

Jena (Webbsida), 19:22, 31 augusti 2012. Anmäl

Utgår ifrån att du fått frågan och önskningar om musikval, du har således haft din fulla rätt att tacka nej. Dels för att du tycker det kräver för mycket och dels att det inte är musik som du vanligtvis väljer. kanske var det så att du ändå tyckte att det var roligt att bli tillfrågad, njut i så fall och tänk på att du berikar en dag!

mw, 19:13, 31 augusti 2012. Anmäl

Det finns verkligen många nivåer i detta med att få eller köpa "tjänster" av vänner och bekanta med särskild kunskap/talang. Allt ifrån glada musikanter som spontant tar med sig instrumentet och bjuder på gratis underhållning vare sig man vill eller inte, till folk som liksom jag inte vill ta på sig "frilansuppdrag" utöver sitt heltidsarbete, inte ens om man får bra betalt och hjälper en vän på kuppen. Önskar att alla som frågade om en tjänst (även mot betalning) kunde ta ett nej utan att det påverkade relationen negativt.

Anna, 17:53, 31 augusti 2012. Anmäl

Jobbkavaj?

Fråga: På mitt nya jobb har man dress code kavaj och hävdar att det innebär att även kvinnorna ska ha kavaj.

Jag känner mig obekväm i kavaj och tycker att jag dessutom ser töntig ut. Hur ska jag klä mig?

Svar: Vad är det för dumheter? Ska kvinnorna ha skjorta och slips också? Kvinnors klädsel behöver verkligen inte imitera mäns klädsel.

Är det en klädkod på arbetsplatsen – vilket är bra tycker jag, så slipper man förvirringen med somliga i mjukisbyxor och andra i kostym – så är det stilen och nivån på klädseln som det handlar om, inte benämningen på den jacka man har. Männen har kavaj, det är detsamma som en kostym men inte jeans och tröja, och kvinnor har motsvarande kjol eller långbyxor med en blus eller icke urringad top med ärm, och en frivillig jacka – mer eller mindre kavajliknande.

Att kvinnorna skulle tvingas att ha en regelrätt kavaj verkar både onödigt och dumt.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (45)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 45

Helena: Jag reser mycket i jobbet, och tro mig, det är inte mest män som bokar resorna. De tenderar att inte vara sekreterare. För övrigt är min erfarenhet att kvinnor kan ta hand om sig själva som vuxna. Jag t. ex. kan t. om. tänka själv, så jag bryr mig inte massor om vilken åsikt som är inne. Jag bryr mig inte heller om någon man vill titta på en söt flygvärdinna - Varför skulle jag?

MariaJ, 01:06, 2 september 2012. Anmäl

Varför säger folk dress code i stället för klädkod? Låter obildat, som om man bara hör ordet i samband med Oscars-galan och andra pop-ståtliga, amerikanska evenemang.

Hng, 12:23, 1 september 2012. Anmäl

Man kanske ska skilja mellan klädkoden kavaj på en festinbjudan och dresscoden kavaj hos en arbetsgivare. De har trots allt helt olika syften. Ser du ut som du ska gå på en fest när du kommer till jobbet på morgonen har du sannolikt missförstått arbetsgivarens avsikt. Och det måste väl ändå vara arbetsgivaren som har tolkningsföreträdet till sin egen dresscode?

General von Schnapps, 10:12, 1 september 2012. Anmäl

Man kanske ska skilja på klädkoden kavaj på en festinbjudan och dresscode kavaj på en arbetsplats. I vilket fall måste det ändå vara arbetgivaren som har tolkningsföreträde när det gäller dennes egen dresscode.

General von Schnapps, 10:06, 1 september 2012. Anmäl

Klokt svar från Magdalena! Jag blir så glad att Magdalena går emot "kavajtvånget" för kvinnor på arbetsplatsen.Det är förresten precis samma sak som modeoraklet Camilla Thulin skriver i sin nya bok "Stil med Thulin" : att kvinnor ska våga klä sig kvinnligt även i sin yrkesroll.

Jenny, 19:51, 31 augusti 2012. Anmäl

[...] Idag har hon lyckats påskina att det för kvinnor skulle vara helt otänkbart med traditionellt manliga kläder på kvinnor, detta med kommentaren; “Ska kvinnorna ha skjorta och slips också?”. [...]

Ribbing klampar åter i klaveret | Punschverandan Punschverandan Ribbing klampar åter i klaveret Punschverandan | För den revolutionäre gentlemannen (Webbsida), 17:53, 31 augusti 2012. Anmäl

Back to topic! Klädkod kavaj betyder, korrekt iakttagen, för män mörkare kostym med vit/ljus skjorta och slips, för kvinnor (enligt Wikipedia) klänning, kjol, dräkt eller byxdress som är elegantare än vanlig vardagsklädsel och cirka knälång. Nivå "knytblus" kan vara ett riktmärke, men tjejkavaj inget obligatorium. Allt förutsatt att den som krävt dresskoden vet vad den innebär, vilket inte verkar vara helt säkert...

Blandade karameller, 17:30, 31 augusti 2012. Anmäl

Helena: Tror inte ett ögonblick att de som bokar majoriteten av flygbiljetterna har personalens utseende som kriterium när de väljer flygbolag. Varför? Jo, de flesta (åtminstone de som flygbolagen tjänar mest på) är affärsresenärer, och flyger alltså på sin arbetsgivares bekostnad. Om det kommer fram att ett visst företag har en sådan resepolicy så kommer de att förlora så mycket goodwill bland allmänhet och kunder att de förmodligen drabbas ekonomiskt. Ungefär som att de vinner goodwill på att boka hotellrum utan porrkanaler på TV:n osv. Håller helt med övriga kommentatorer att det är pris och punktlighet som avgör, och i viss mån bekvämlighet.

Kossan, 16:37, 31 augusti 2012. Anmäl

Helena, då är det ju som anonym skriver att det snarare är lågprisflygen än SAS-kossorna som är boven i dramat. Men du gömmer dig återigen bakom någon annan, denna gång patriarkatet, istället för att erkänna att du har en unken kvinnosyn. Fast jag får väl applådera dig för att du inte har vänt kappan efter vinden utan stått fast vid din åsikt sedan 50-talet.

Barney, 16:22, 31 augusti 2012. Anmäl

Tack och lov har jag då aldrig flugit med manliga kollegor med den mossiga inställning som Helena tror att många affärsmän har. Jag misstänker att det endast är en bråkdel av möjligen en äldre generation som har den inställnignen. Idag prioriterar nog flygresenärer mer att kunna docka sin ipod och ringa på mobilen-surfa på nätet, än en vacker flygvärdinna som serverar drinkar.

Anonym, 16:03, 31 augusti 2012. Anmäl

Svars- och presentproblem?

Fråga: Är bjuden på min barndomsväns bröllop. I inbjudan står brudens och brudgummens respektive mor som värdar/föräldrar och det är till dem som man ska osa och anmäla eventuella allergier etc.
Är det då så att ett tackkort (från mig som gäst) bör sändas till dessa två som anges som värdar/föräldrar? Och i så fall till båda två, de bor ju på olika adresser. Eller ska jag svara enbart till brudens mor som ju jag är mest bekant med? Och kommer dessa i så fall att vidarebefordras till brudparet – i slutändan är det ju min bekantskap med bruden som har gjort att jag blivit inbjuden till bröllopet och således vill jag gärna framföra ett tack till henne.
Eller är den enda korrekta vägen ur det här att skicka tre tackkort: ett till brudens mor, ett till brudgummens mor och ett till brudparet?

Sen har jag även en fråga rörande present, det är nämligen så att brudparet önskar sig pengar till resa och jag har inget problem med den tanken utan tycker det vore kul för dem om de kunde åka på en ordentlig bröllopsresa. Men däremot är det svårt att veta storleken på ett sådant bidrag? Finns det några riktlinjer för vad jag med sambo kan förväntas bidra med?

Svar: Svaret skickas till en av mottagarna, och för din del är det rätt att skicka till brudens mor. Att de olika angivna mottagarna talar med varandra och lägger ihop svar osv är självklart. Det räcker med ett svarskort.
Men efter bröllopet kan du gärna skriva tackkort både till brudparets föräldrar och ett extra långt till brudparet!

Hur mycket skulle du och din sambo ha lagt på ett föremål till brudparet som bröllopspresent? 300 kr? Lite till? Ge samma summa till deras resa. Glöm allt larv om att presentpriset ska motsvara kostnaden för ens kuvert vid middagen. Det är absolut inte något som man ska bry sig om. Gästerna ska inte känna till eller (hu!) fråga om vad kuvertet kostar, och absolut inte ställa det i relation till presentens kostnad!

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (22)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 22

@Mupp: Både och - gästen tackar förstås brudparet och ev. inbjudare/värdar (som i detta fall brudparets föräldrar) för den fina festen man blev bjuden på, medan brudparet tackar gästerna för uppvaktning och närvaro vid vigsel/fest och för ev. presenter.

vaf, 11:51, 4 september 2012. Anmäl

Nu har jag inte läst alla tidigare kommentarer, men jag förstår inte: Varför skulle gästen skicka tackkort, är det inte brudparet som ska skicka tackkort till gästerna?

Mupp, 11:26, 4 september 2012. Anmäl

Haha, Maggan 2:s inlägg=dagens garv, som räknar värdet i diskhanddukar. Som bröllopspresent passar väl något som är lite lyxigare och inte associerar till så tråkiga vardagssysslor som disk. Oavsett vad det kostat. Finns nog bättre och billigare alternativ än superdyra diskhanddukar.

Diskhanddukar, thanks but no thanks, 12:56, 2 september 2012. Anmäl

@ang. Hur kan du bestämma att det "ska" vara 500,- eller mer per person? Hur mycket man ger i present beror på vad man har råd med. Dessutom kan kutymen växla ganska mycket, i en del familjer ger man dyra presenter och i andra mer anspråkslösa. Presenter ska ges med glädje, om de blir till en utgift man egentligen inte har råd med så är glädjen borta. Och observera att jag inte är snål, presntens värde beror självklart också på hur närstående presentmottagaren är.

Tja, 16:40, 1 september 2012. Anmäl

@AW: Jag tror alla här tycker det är intressant att få veta hur man gör i olika länder. Det är när folk börjar påstå att man måste göra på ett visst sätt i Sverige därför att man gör så i ett annat land som folk blir lite irriterade.

HR, 09:32, 1 september 2012. Anmäl

om man är arbetslös eller sjukskriven räcker med 300:- eller inte alls. men om man är ett par som arbetar självklart att det ska vara 500:- per person, allt annat är bara snålhet.

ang, 00:25, 1 september 2012. Anmäl

Har hört att i min brors familj i Sverige- jag ej längre umgàs med- väntas gästerna , familj eller ej , till et 50 eller 60-àrskalas ge flera tusen i present "till en resa". Wow!

Nya svenska seder?, 23:31, 31 augusti 2012. Anmäl

Nu kan inte jag låta bli att komma med en sådan där, sällan av den här spalten uppskattad, jämförelse med hur det går till i andra länder. I södra Tyskland och i Österrike är det kutym att alla ger pengar. Man samlar ihop i kompisgängen, familjerna osv - och sen gör man något roligt för att presentera det ekonomiska bidraget. Bakar in pengarna i ett bröd, bygger in dem i ett litet miniatyrhus eller något annat pyssligt. Resultatet är iaf att alla vågar satsa på en fin fest, för de vet att de troligen kommer gå plus/minus noll iaf. Nu är det inte så i Sverige, jag vet. Men jag tycker om tanken! Ett litet (eller kanske ofta ganska stort då, mellan 500 kr och tusenlapp verkar vara vanligt där) bidrag till livet efter bröllopet; hellre än massa udda porslin och annat från pretentiösa önskelistor i stans butiker. Jag tänkte göra så nu till min brors bröllop i helgen, de får pengar av mig - i monopolpengar i en rolig och fin spargris. Summan sitter på deras bankkonto på måndag.

AW, 10:31, 31 augusti 2012. Anmäl

Anonym 09:46, vad är det du inte förstått att jag förstått?

öbo, 10:00, 31 augusti 2012. Anmäl

öbo09:35 Träna lite mer på ordförståelse!

Anonym, 09:46, 31 augusti 2012. Anmäl

Halvhögtprat?

Fråga: Det händer i närheten av mig ibland att äldre eller gamla personer muttrar halvhögt och lite så där för sig själva ”Vad hon ser ledsen ut.” De säger detta precis så högt att jag hör och så att jag förstår att det handlar om mig.

De vill tydligen att jag ska höra vad de säger. Varför frågar de inte mig direkt, om de verkligen vill veta, istället för att prata lite halvhögt för sig själva?

Jag tycker inte det är konstigt att lägga märke till att folk ser ledsna ut. Jag bara undrar: vad ska man säga när man har hört att en person sagt så här. Ska jag säga ”jag hörde vad du sa precis, vad menar du med det?” Eller ska jag strunta i dessa vuxna fast jag är säker på att de vill att jag ska höra deras undran?

Svar: Nu vet jag inte din ålder, men jag gissar att du är i tonåren. Och det du beskriver kan vara så här: äldre bekymrar sig för de som är yngre och mumlar något för sig själva eller till en annan, av något slags vänlig omtanke kanske.

Förresten finns vuxna som säger saker halvhögt om andra vuxna, i vetskapen att det som de säger hörs av den det berör. Ganska fegt.

Det är synd om de personer som muttrar sådant som de vill ska nå fram till en annan människa, men inte vågar säga direkt. De fattar inte hur deras ord kan bli jobbiga för andra, och de är inte väluppfostrade nog att hålla tyst. Du som är ung har hela livet framför dig. Det har inte dessa vuxna. De minns kanske sin ungdom och är lite ängsliga för sin ålderdom. Och då kan det kännas lättande att säga något välment om en ung person, det kan göra att dessa vuxna får känna sig duktiga och snälla.

Men du behöver inte bry dig ett dugg om vad de säger när de inte vänder sig till dig med en direkt fråga. Du ska inte svara på halvhögt prat.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (14)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 14

@Camilla, beskäftighetens främsta företrädare. Varför inte se verkligheten som den är någon gång, inte hur den borde vara?

Q, 19:29, 3 september 2012. Anmäl

FS, gissar också att du är ung, det är lika bra att vänja sig vid olika slags kommentarer och inte ta åt sig av det som inte känns bra. Det är bara att läsa den här spalten. Människor som inte själva mår bra låter sin egen frustration gå ut över andra, det är inget som handlar om dig. I det här fallet var det säkert bara välment. Bor man i Stockholm finns det alla typer. Man får vara glad om galningarna håller sig till verbalt våld och låta bli att lyssna helt enkelt.

DC, 11:06, 31 augusti 2012. Anmäl

Anonym, 17:10, 30 augusti 2012 Ditt inlägg med skev (osund) inställning gör nog många frågande.... Förmodligen sitter du och mumlar halvhögt för dig själv att det är jag som gjort inlägget. Förstår inte du att det kan vara någon annan person? I det här fallet är det så. Så istället för att ge dig på oskyldiga personer kan du inte försöka släppa ditt kvinnliga feministbeteende och vara "trevlig" mot andra som inte har gjort dig något ont? I din bitterhet så råkar du antagligen trampa på en och annan mina. Tom jag ber om ursäkt för bitter-f*tt*n.Orsaken är att jag i tidigare inlägg har beskrivit hennes mentalitet. Det bekräftas nu återigen.

Tom Cruise, 09:17, 31 augusti 2012. Anmäl

tom ute och cyklar som vanligt ser jag.

Anonym, 17:10, 30 augusti 2012. Anmäl

När jag bodde i Sverige fick jag väldigt ofta höra såna kommentarer från killar när jag gick ut: "Vad du ser ledsen ut då!" "Värst vad du ser ledsen ut!" Jag var sällan ledsen vid de tillfällena, och jag visste aldrig vad jag skulle svara. Jag blev inte stött direkt, men vad svarar man? Gå in i detalj på varför man är ledsen? Eller om man inte är ledsen "Nej, jag är jätteglad, det är bara mitt utseende att se sur ut"? Kom aldrig på nåt bra svar (och tycke uppstod inte).

HR, 14:14, 30 augusti 2012. Anmäl

Ett högt och tydligt "Ursäkta?" riktat till personen ifråga kanske är ok? Då får han/hon förklara det hon sa, eller bortförklara... Då har han/hon blivit lite bortgjord istället för att lyckas få dig att känna dig nertryckt som ju är meningen ibland med sådana kommentarer.

Tom, 13:57, 30 augusti 2012. Anmäl

@Tekla, 11:41 Tankeinkontinens! Hi hi, det här uttrycket ska jag koma ihåg och ta fram vid lämpligt tillfälle! Tack!

Anonym, 13:03, 30 augusti 2012. Anmäl

Slå dövörat till bara. Eller tänk att det är någon slags omtänksamhet eller vänligt intresse som uttrycks på ett bakvänt sätt. De menar nog knappast nåt illa i alla fall. De bryr sig väl, utan att veta hur de ska närma sig dig. (Om det verkligen är så att du ÄR ledsen och personen som säger detta är någon du kan tänka dig att prata med om detta, så kan du ju faktiskt om du vill, berätta.) Är det inte så, så glöm det bara.

MK, 12:31, 30 augusti 2012. Anmäl

De flesta människor klarar av att hålla inne med vad vi tänker, tolkar, känner och tycker om obekanta personer i vår omgivning. Andra klarar inte av detta utan sipprar ut sina intryck, mer eller mindre hörbart, som en slags "tankeinkontinens". Förargligt att bli utsatt, men inget att hänga upp sig på - beklaga hellre dem som är drabbade av denna funktionsbrist. Det är inte lätt att vara ung och det är inte lätt att vara "gammal" heller - men, vi får ta det som en utmaning - så, lycka till!

Tekla, 11:41, 30 augusti 2012. Anmäl

Något av det allra värsta jag visste i tonåren var alla vuxna (okej, de var inte många men det kändes verkligen så) som påpekade att jag såg bister, ledsen osv. ut. För det mesta gick jag i egna tankar och mådde alldeles utmärkt, men dessa påpekanden kunde verkligen driva mig till vansinne. Särskilt min mor var och är bra på det. Hon frågar "men varför ser du så sur ut" tills jag exploderar och vrålar att jag minsann inte är sur och vips har hennes profetia självuppfyllts. Mitt råd till FS är att stå på sig och inte bry sig om vad andra tycker och tänker. Du har all rätt i världen att se ut som du vill utan att andra anmärker :)

hallå, 10:48, 30 augusti 2012. Anmäl

Knytisetikett?

Fråga: Jag funderar på att ha knytkalas nu när jag fyller år och tänkte bjuda in ett tiotal personer. Eftersom jag har ganska liten yta, och knappt något kök att tala om tyckte jag att knytis kändes som en bra idé. Jag tror mig ha förstått att man bör föreslå vad olika personer ska ta med sig, typ ”kan du ta med dig en god paj, så tar du med dig en efterrätt”, men i övrigt är jag osäker.
Vad förväntas jag som värd stå för? Räcker det med dricka, eller ska jag se till att det finns sallad, bröd och tillbehör? Hur mycket kan man styra vad gästerna har med eller bestämma ett tema, eller ska det vara mer fritt? Hur mycket ska de ta med sig av sin rätt? Så att alla kan få en hel portion, eller mindre? Hur gör man med disken sen, till exempel pajformar och dylikt? Berätta allt jag behöver veta inför ett litet knytkalas!

Svar: Trevligt med knytkalas! När du bjuder dina gäster, säg att istället för present ber du att de medverkar till kalaset med ett ”knyte”. Du måste precis som du förmodar säga till vad knytet ska bestå av och hur många portioner. Annars kommer gästerna kanske med samma sorts knyten, ost och vin till exempel, och det kan ju bli trevligt i och för sig men inte den måltid du tänkt dig. Så gör upp en meny med det du tycker passar. Skulle du vilja ha potatissallad, grönsallad, kallskuren rostbiff, ost, bröd är det fem enheter som kan fördelas på gästerna så att kostnaden blir ungefär densamma för var och en.

Du kan som inbjudare stå för vin och öl och alkoholfritt, plus kaffe och en födelsedagstårta (hembakt kanske) så räcker det. Om maten har kommit i gästernas egna formar eller porslin sköljer eller så diskar du detta och lägger i påsar för hemforsling direkt när kalaset är över.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (24)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 24

Misstaget att anordna knytkalas där alla tar med sig tillräckligt av varje rätt för att bespisa hela sällskapet gör man förhoppningsvis bara en gång...

Heresy, 16:50, 31 augusti 2012. Anmäl

Alla gör som de vill, men knytkalas innebär att alla tar med mat och bjuder alla andra. Er variant är alltså inte vad man menar med knytkalas. För min del skulle jag nog tycka att en stor del av poängen med kalas gått förlorad. I så fall skulle man också kunna kalla lunchen på jobbet när alla sitter med sina matlådor för "knytis".

Hungrig, 09:53, 31 augusti 2012. Anmäl

Hungrig: Varför hoppas du att jag skämtar? Det vi ville komma fram till var väl att huvudsaken är att alla inblandade är överens med hur det ska vara. Sen må vår variant vara helt fel vad gäller hyfs och stil och endast förekommande i vår krets, men det funkar "blink"

Knytisvän, 09:42, 31 augusti 2012. Anmäl

Tackis Gris-Greger för din kommentaris! :-) Hur som helst, vi har ofta knytkalas på julafton. Då brukar svärmor (farmor) göra sin Janssons frestelse, jag lägger in all sill och griljerar skinkan, maken rullar köttbullar, mamma (mormor) ordnar med kallskuret och paté, bror tar med sig bröd, ost och dricka. Klart!

Annalisis, 16:31, 30 augusti 2012. Anmäl

Den perfekta beskrivningen: Knytkalas, eller "knytis", är en fest eller annan bjudning där deltagarna förväntas att själva medta mat (och eventuellt dryck) att bjuda varandra på. Ibland är det mer organiserat, då deltagarna innan bjudningen delar upp mellan sig vad de ska ta med sig, alternativt att man ska säga till en person vad man tänkt ta med sig. Det kan vara till exempel för att det ska vara lagom andelar huvudrätt och efterätt, eller att fördela mellan olika typer av mat. Fördelar med knytkalas är att matlagningen kan fördelas jämnt mellan gästerna och värden så att ingen behöver laga fler rätter än någon annan, och att alla kan bidra efter kunskap och resurser. "Knyt" i ordet knytkalas syftar på att gästerna förr kunde bära med sig maten i knyten till kalaset.. (Wikipedia)

Marga, 15:04, 30 augusti 2012. Anmäl

Gris-Greger - tack! Mitt i prick

Stella, 15:01, 30 augusti 2012. Anmäl

Knytisvän, hoppas du skämtar.

Hungrig, 12:40, 30 augusti 2012. Anmäl

Ni som har knytis. Är det inte lika bra att löpa linan ut och att var och en har med sin egen flaskis med lite spritis, en formis med en portionis matis och egna plastisbestickisar? Eller så kan man ju ordna en fest för vuxna människor.

Gris-Greger, 12:01, 30 augusti 2012. Anmäl

Tänk vad olika det är i olika kretsar :) När vi har knytis i min umgängeskrets är det just precis knytis - var och en tar med sig vad de ska äta och ingen planering förekommer. Man äter och dricker det man tagit med sig och alla är nöjda och glada.

Knytisvän, 10:40, 30 augusti 2012. Anmäl

Jag har varit på knytis med upp till 30 personer. Alla har tagit med sig varsin rätt. Problemet är att alla tagit med sig mat så att det ska räcka till 30 personer. Det blir totalt 900 (små)portioner mat. Ett formidabelt berg av mat. Knytis med många deltagare kräver lite styrning.

HS, 10:35, 30 augusti 2012. Anmäl

Gravidfrågestopp?

Fråga: Jag har ett bekymmer. Som gravid blir jag allas egendom. Det går inte en dag utan kommentarer kring hur jag ser ut (stor, inte så stor, fin osv) eller ännu värre att människor, oavsett hur väl de känner mig eller inte känner mig, plötsligt har fått för sig att det är okej att klappa mig på magen. Utöver detta verkar det som att det enda samtalsämne som folk runt omkring mig tycker är intressant är min graviditet; hur det går, hur jag mår, vad ungen ska heta, hur de har mått, vad de tycker osv. Jag har inte hittat något trevligt sätt att bryta detta på, vilket gör att jag så mycket det går undviker sociala kontakter såsom att gå in i lunchrummet på jobbet. Jag tycker mig ha rätt till min kropp, och jag är faktiskt tämligen ointresserad av att prata om min kropp och min graviditet med andra än mina allra närmaste.

Hur kan jag på ett diplomatiskt, men samtidigt tydligt sätt hindra att folk tar på min mage och att de pratar oavbrutet om min graviditet? Jag har testat att försöka vara snabb och fråga dem hur de har det, dvs vända fokus, men det dröjer inte många sekunder innan samtalet ändå kommer att handla om min graviditet. När jag testat att säga att ”vet du vad, jag är inte så intresserad av att prata om min graviditet” så blir det en lätt konstig stämning, eller så fortsätter vederbörande utan att ta notis. Alla tips mottages tacksamt.

Svar: Det du beskriver har många gånger tagits upp i min spalt: människor som tror att det är okej att de tar på en annans gravida mage, att de frågar om alla möjliga personliga detaljer, att de ältar sina egna graviditeter och förlossningar. Varje gång har jag svarat att det är säkert av vänlighet som människor frågar-tjatar-påpekar-råder. Men det ursäktar dem inte ändå, de ska helt enkelt inte säga något annat än en kort positiv kommentar typ ”så roligt, när kommer babyn?” Inte förrän den som är gravid själv frågar och ber om råd eller börjar berätta kan andra kommentera eller förmedla egna erfarenheter.

Att ta på din mage, att fråga idogt, att ofrågade berätta om sina egna barnväntanden och förlossningar (verkar vanligt att informera särskilt om de som var hemska) – nej. Tyvärr inser flertalet av de handpåläggande, frågande, berättande inte vilket intrång de gör i din integritet så du kan inte vänta dig de ska avstå frivilligt. Men du kan vänligt hålla upp en hand som stopptecken när någon närmar sig för att ta på din mage. Hinner handpåläggaren fram ändå kan du snabbt och klart säga ”jag är tacksam om magen får vara ifred”.

Och du kan till graviditetstjatarna, vänligt förstås men mycket bestämt, säga något åt det här hållet ”tack för ditt intresse/omtanke, men kan vi tala om något annat?”

Om du inte blir av med frågorna och tjatet trots dessa vänliga försök, så måste du säga rent ut hur du känner det, ungefär ”jag vill inte prata om min graviditet, hoppas du förstår” eller ”… den ska faktiskt pågå i X månader ytterligare”.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (70)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 70

En gång i mitten av 80-talet så råkade jag fråga en kollega om när bebisen skulle komma. Hon var INTE gravid! Aj, så klumpig jag kände mig. Efter den fadäsen, så tar jag aldrig upp gravid-magar. Frågar aldrig, ja, näst intill ignorerar dessa gravidmagar. Och efter att ha läst här inne, så förstår jag att jag tydligen gör helt rätt! Ni vill ha era magar ifred! Däremot så ler jag mot alla dessa bebisar när de söker ögonkontakt! Och tydligen så är det ännu helt ok, vad jag förstått?

Gravid? Nä, bara tjock!, 01:55, 8 september 2012. Anmäl

@Hej: Ja, du får förstås ha vilken humor du vill (själv tycker jag sådana t-shirts du nämner är enbart tramsiga, har lite mer sofistikerad humor än så) men poängen var att du iklädd en sådan tröja signalerar att du utgår från att folk i gemen vill ta på din mage, vilket jag har ytterst svårt att tro. _Givetvis_ är det inte ok att ta på någons mage oombedd, lika lite som andra ovälkomna kroppsberöringar men det är arrogant, självcentrerat och rätt fånigt att lämna den sortens förmaningar till den förkrossande majoritet som inte har för avsikt att kränka din kroppsliga integritet. Men det är ju givetvis upp till dig hur du vill bli uppfattad. För övrigt blir jag inte provocerad, jag skrev att jag tycker det är arrogant, vilket är en annan sak.

vaf, 19:08, 4 september 2012. Anmäl

Jag går på kryckor sen 2 år tillbaka pga en knäskada och jag lider av samma tjat-frågor från folk i min omgivning. Vart jag än går får jag svara på frågor om vad som har hänt, om jag blivit bättre osv osv. Gissa om man blir spyless!! Man vill inte vara otrevlig o man förstår ju att det är första gången som just den personen undrar o att det är omtanke bakom men för mig kan det bli 5 ggr om dagen 7 dagar i veckan...och det får mig att fastna i det här negativa eftersom jag har sån värk o så börjar jag tänka på det o på så vis kommer jag inte ur det så jag fattar problemet. Man får kanske tänka ut ett sk standardsvar som man säger åt alla som frågar (utom de närmaste) o sen snabbt byter ämne. Bestäm vad som känns ok för dig o låt ingen kliva över den gränsen. Lycka till!

Mia, 21:12, 2 september 2012. Anmäl

Margot: Ah, Utomlandet. Den homogena (och alltid bättre) kulturen i Afganistan, Island, Storbritannien, Nigeria, Azerbadjan, Venezuela, Norge, Thailand, USA och Australien. För att nämna några.

MariaJ, 01:33, 2 september 2012. Anmäl

Jag har aldrig klappat gravida på magen utom min bästis, och min moster när jag var 4 år. Och mig klappade inga på magen utom min man, även om jag gladeligen hade låtit alla klappa, jag var så stolt över min mage. Inte heller har mina vänner haft problem. Men jag är övertygad om att det händer ganska många, men kom ihåg det inte händer alla! :-) Vi är alla olika individer, det som sårar en person kan glädja en annan, minns det. Det enklaste är väl att sondera terrängen på ett försiktigt sätt. Om jag blir gravid igen så vill jag ha en t-shirt m trycket: klappvänlig mage efter förfrågan ;-)

Mamma till lilla O, 23:12, 31 augusti 2012. Anmäl

Jag blev inte det minsta ledsen eller kränkt när folk frågade om min graviditet eller kommenterade min mage, som faktiskt var rätt stor, särskilt med mitt andra barn. Man SKA ju ha en stor mage när man är gravid, som Ullrika skrev. Ang. tajta toppar: den som skrev kommentaren har kanske inte tänkt på att kläder sitter allt tajtare i takt med att magen växer. Jag var i alla fall inte särskilt motiverad att köpa en massa stora kläder när jag bara hade några veckor kvar till förlossningen, så jag försökte klara mig med de toppar jag hade.

Tvåbarnsmamma, 17:59, 31 augusti 2012. Anmäl

Margot, du kan ju själv ta upp ämnet... Ser du skillnaden? Att SJÄLV ta upp ämnet än att ANDRA bestämmer åt dig?

mK, 13:57, 31 augusti 2012. Anmäl

Bra, Margot! Det är bara att konstatera att hur man än vänder sig har man ändan bak, eller i detta fall magen fram... Skämt åsido, det krånglar till livet ibland, men det är ändå en väldig tur att vi är så olika.

MG, 12:41, 31 augusti 2012. Anmäl

Omvänd. Det skulle vara gnäll och en fråga till MR: Varför har ingen noterat att jag är med barn och på jobbet låtsats alla som om det regnar, ingen frågar hur jag mår för jag mår verkligen pyton mm Jag har inte heller någonsin upplevt att främlingar tar på min mage men arbetskamrater kunde fråga ifall. Konstigt att den frågan dyker upp här i Sverige istället för utomlands där folk är mera närmare varandra och mer öppna med allt? I Sverige har man sällan den spontana kontakt med främlingar och det skulle inte skada om folk skulle bli intresserad av ens mage. Herregud, det är livets underverk och folk blir glada att se en gravid kvinna.

Margot, 12:08, 31 augusti 2012. Anmäl

Men hur många gånger ska denna fråga ältas? "Folk tar på min mage och pratar oavbrutet om min graviditet" skriver FS: Jag har fött tre barn men aldrig upplevt mig vara allas egendom. Egendomligt - vad har FS för vänner, kollegor. För det är väl inte helt främmande människor som klämmer på magen?

Linn, 10:50, 31 augusti 2012. Anmäl

Högerhandsspaghetti?

Fråga: Min svägerska gav nyligen sin tioåriga dotter en avhyvling för att hon som fått gå en så fin etikettskola (ja, det är sant) ändå sitter och äter pasta med gaffeln i högerhanden. Jag hade själv rullat upp spaghetti på min gaffel och just fört den till munnen och, ja, jag höll den i höger hand eftersom jag är högerhänt.
Min fråga är då om etiketten lär att man rullar upp spaghetti med gaffeln i vänster hand och i frånvaro av kniv. Kan nämna att jag sedan dess i smyg har försökt göra det med vänster hand, men det gick inget vidare, och att jag tycker det är väldigt slabbigt och osnyggt att skära såsig spaghetti i illvilligt hala små bitar som man sen förgäves försöker fånga upp på gaffeln (som då är i vänster hand).

Svar:
I gott bordsskick gör man som du beskriver när man äter spaghetti: håller gaffeln i höger hand, sticker ner gaffeln mitt i spaghettihögen, virar upp en lagom munfull och stoppar den i gapet (som genast stängs när man tagit bort gaffeln). Din svägerskas tioåriga dotter gjorde alltså helt rätt. Hennes mor hade fel.

Att skära pasta med kniv är riktigt dåligt beteende i Italien som får anses som expertnation i ämnet.

Dessutom: den som har eleganta bordsmanér använder företrädesvis gaffeln i höger hand om det går att få i sig det som ska ätas utan att skära det: pasta, potatis, mousse, pâté, crêpes, suffléer med mera.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (39)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 39

[...] i DN om vad Ribbing skriver om spaghetti: “Att skära pasta med kniv är riktigt dåligt beteende [...]

Korkad mat | En Elak Jävel (Webbsida), 15:36, 2 september 2012. Anmäl

Haha Gris-Greger! Du och kloka Magdalena förgyller min dag :)

KG, 13:12, 29 augusti 2012. Anmäl

Var det inte Marco Polo som införde gaffeln till Europa?

Gris-Greger, 12:32, 29 augusti 2012. Anmäl

Kristina, 08:02, 29 augusti 2012: Man har från fynd i etruskiska gravar indicier på att pasta har ätits i Italien sedan århundraden före Kristus.

Besserwisser, 12:25, 29 augusti 2012. Anmäl

MAGDALENA ÅTERKOMMER: @Clabbe 09.01: Möjligt att din kommentar hänger ihop med spaghettiätande, jag fattar visserligen inte hur, men okej och oavsett vill jag gärna förklara det du vänder dig emot. När jag svarar på frågor eller kommenterar kommentarer gör jag det utifrån det för min spalt givna perspektivet vedertagen hyfs och stil. Därvidlag är det fortfarande självklart att yngre ger äldre företräde i sociala sammanhang såsom att öppna dörrar, ge plats osv, obs där det är genomförbart och rimligt. Likaså att män respekterar kvinnor genom enkla åtgärder som att ge plats, hjälpa till att bära saker osv, även där när det är rimligt. Vill man genomföra total jämställdhet mellan könen även i detta avseende, vilket jag inte har något emot, måste man reformera sällskapskulturen i stora delar av världen. Jag är gärna med om någon sätter igång,

Magdalena Ribbing, 11:17, 29 augusti 2012. Anmäl

Ber på förhand om ursäkt för OT-trams, men det var inte Marco Polo som introducerade pastan i Italien. Detta är en seglivad myt. Tänker man mästra andra får man ändå se till att ha rätt.

Myterist, 09:18, 29 augusti 2012. Anmäl

Magdalena brukar klokt avfärda etikettsregler som känns förlegade. Men däremot brukar hon inte avfärda regler som bygger på att äldre klassas som högre än yngre, eller att kvinnor klassas högre män. Jag tycker att dessa regler är minst lika förlegade och bör motarbetas.

Clabbe, 09:01, 29 augusti 2012. Anmäl

@ Besserwisser - pastan kom inte från Italien. Det var Marco Polo som importerade den från Kina.

Kristina, 08:02, 29 augusti 2012. Anmäl

Besserwisser - håller med. Det känns som att vi svenskar själva kan bestämma hur vi äter tex makaroner med falukorv eller spagetti och köttfärssås. Det känns inte som att svenska barnfamiljers pastarätter har så mkt med Italien att göra längre. Själv kan jag bli lite trött på en del som säger saker i still med "I Italien dricker man bara cappucino efter lunch" (eller om det var tvärtom). Det låter så ängsligt och osäkert - om man nu vill ha cappucino på morgonen kan man väl dricka det ändå och strunta i hur folk gör i ett annat land!

Jena (Webbsida), 08:01, 29 augusti 2012. Anmäl

I min sicilianska svärfamilj har spaghetti alltid ätits med gaffel och sked (de mest glupska utan sked mot tallrikskanten..). Under ett glamm ock stoj som nog fàtt de mesta etikett-strävande att sätta i halsen!! Och ingen kollar hur du hàller ditt bestick där, man vill bara veta om du uppskattar maten.

Vänsterhänt, 00:07, 29 augusti 2012. Anmäl

Objudengnäll?

Fråga: Nyss har jag fått reda på att en (som jag ser det) nära vän ska gifta sig. Bröllopet är om ett par veckor och jag är inte bjuden. Jag och kvinnan tillsammans med en annan vän bildade en tight trio för tio år sen, vi umgicks dagligen och om jag skulle gifta mig hade dessa två vänner varit mer än självklara gäster på mitt bröllop. För tio år sedan var vi om inte bröderna Marx så iallafall Knatte, Fnatte och Tjatte. I ur och skur, på gott humör eller irriterat, oavsett träffades vi kontinuerligt under en period på fem år.

Idag träffas vi vartannat år när vi råkar vara hemma i stan samtidigt och vi har ingen nämnvärd kontakt mellan besöken. Jag och den tredje delen av trion är båda lika förvånade över att vi inte är bjudna på bröllopet och vi funderar på att konfrontera henne. Jag inser att mer passande skulle vara att skicka en blomma, gratulera och höra av mig lite oftare om jag nu är så mån om relationen. Kanske är jag bara sårad av att kvinnan inte verkar vara lika nostalgisk över vår era som jag och min vän är. Men … går det att på något finkänsligt sätt ställa frågan ”varför blev vi inte bjudna?”

Svar: Men vad i allsin dar! Ni tre umgicks för tio år sedan men numera har ni inte kontakt annat än vartannat år, lite slumpmässigt – och du och ytterligare en i den dåvarande konstellationen är förvånade över att ni inte bjudits på bröllop till den tredje! Varför skulle ni bjudas? Ni umgås inte, ni ses ytterst sporadiskt, ni kände kanske inte ens till er väns relation med den hon ska gifta sig med. Varför skulle hon och hennes partner kosta på utrymme, måltid och arrangemang på två personer som de inte umgås med?

Nej nej nej! ”Konfrontera henne”, skriver du – alltså direkt fråga henne varför ni inte är bjudna! Fy sjutton så löjligt och dumt! Låt bli det. Skicka ett vänligt gratulationskort och sluta vara så fånigt förorättade som ditt resonemang visar, alltså ”vi umgicks ju för tio år sen fast nu ses vi knappast alls, men bröllop är kul och det är synd om oss två som inte få gå på hennes fest”.

Nästa gång ni ses av en händelse om ni alla tre råkar vara på samma plats, be henne berätta om bröllopet. Absolut inte som om ni vore så barnsligt sura som ni tydligen är, utan av vänskapligt uppriktigt intresse för en kompis från förr.

Men du har alldeles rätt i att man ska vårda sina vänrelationer, inte bara för att man inte ska gå miste om eventuella kalas, utan för att vänner är viktiga hela livet. Nostalgi räcker inte. Särskilt inte om den är ensidig.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (95)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 95

@Anonym 10:45 Trist när sånt händer, men egentligen betyder det bara att den personen inte värderade dig som vän lika högt som du värderade den. En annan människa har inte en skyldighet att besvara ens känslor, oavsett vilka dessa är. Det är inte ett svek, utan tyvärr mest ett tecken på att man inte varit särskilt lyhörd.

Camilla, 12:10, 4 september 2012. Anmäl

Men snälla ni, läs frågan ordentligt! Det är inte frågan om någons bästa vän eller ens några som umgås regelbundet; det är 10 ÅR sedan de hade regelbunden kontakt. Herregud, om alla skulle bjuda alla de någonsin har känt på alla fester, så skulle ingenting bli gjort för alla skulle vara på någon fest, eller planera någon fest eller kurera sig från baksmällan efter någon fest. Jag har full förståelse för bruden som inte bjudit vännerna från förr!

sylvia, 09:08, 3 september 2012. Anmäl

Vet en person som inte bjöd sin egen pappa på sitt bröllop. För att hon skämdes över hans enkla bakgrund! Det tycker jag var betydligt värre, lägre än så kan man knappast sjunka.

öbo igen, 12:42, 2 september 2012. Anmäl

Anonym 10:45, men snälla, glöm den människan bara och gå vidare. Tråkigt, kanske, eller kanske inte, men varför slösa någon mer tid på henne. Tjejkompisar är faktiskt utbytbara. De som verkligen betyder något är ju mannen och barnen. Och varför skulle du bli besviken på alla andra bara för att du blev det på den här kompisen?

öbo, 12:37, 2 september 2012. Anmäl

Det är jättetråkigt när man upptäcker att någon man satt högt på listan över sina närmaste vänner, inte ens tycker att man är värd att komma på hennes bröllop. Fast man själv kanske erbjudit henne att vara både tärna på ens eget bröllop och fadder till ens dopbarn. Det är sådana erfarenheter som kan göra att man ger upp hoppet om människor, och nöjer sig med att inte ha några vänner. Hellre leva i upphöjd ensamhet än alltid, alltid bli besviken liksom...

Anonym, 10:45, 2 september 2012. Anmäl

Råkade själv ut för det i somras. Min bästa vän skulle vigas borgerligt och skulle inte ha några vittnen eller gäster med sig. Gissa om jag blev ledsen när jag såg bilderna sedan på facebook att det var flera gemensamma vänner som blev bjudna. Jag konfronterade med att hon ljugit och dolt det för mig. Jag inser att det inte är en rättighet att få delta men visst blir man ledsen.

Sanne, 00:19, 2 september 2012. Anmäl

Jika, du vet ju inte om bröllopet är stort eller väldigt litet, borgerligt eller i kyrkan. Man behöver inte dra så stora växlar på detta, alla ser inte på detta på samma sätt. Om man gifter sig hemligt så är ju inte det ett tecken på att man vill säga upp bekantskapen med alla:) Om det är ett stort bröllop och alla andra är bjudna är det en annan sak, men det framgår ju inte.

zzz, 09:50, 1 september 2012. Anmäl

Jag upphör aldrig att förvånas över det töntiga uttrycket "livets viktigaste dag". Nuförtiden när var och vartannat äktenskap slutar i skilsmässa kan jag knappast tänka mig att det är livets viktigaste dag.. Det låter gammalmodigt. Man väljer och vrakar vilka som ska få ÄRAN att vara inbjudna men tänker kanske inte på att det finns ett liv och en vanlig vardga även efter bröllopet. Till kyrkan kan man väl bjuda in de som stått en nära. Förstår inte ens problemet? Kan bara hoppas att FS väninna inte har mage att komma till FS och beklaga sig över relationsproblem med gubben framöver.. Håll huvet högt! Tycker din f d väninna tänker konstigt o uppenbarligen ser hon inte er som väninnor längre. Hennes förlust!

Jika, 21:26, 31 augusti 2012. Anmäl

Min barndomsvän som jag umgicks varje dag med i flera år då vi återsågs som vuxna o båda var singlar valde att glömma bort att bjuda in mig till sitt bröllop. Jag hade alltid trott att jag skulle få vara med o dela den dagen med henne o skulle jag ha gift mig skulle hon ha varit en självskriven gäst. Jag kan verkligen förstå din känsla. Du är helt enkelt sårad och ledsen. Det är okej. Du har all din rätt att vara det. Själv kunde jag aldrig mer umgås med den här kompisen som valde att göra så här. Jag hade dessutom en depression då och var inne i en tuff period. När hon hade sin depp så stöttade jag henne till 100 %. Man blir besviken på folk ibland. Vad jag lärde mig var att nästa gång en vän är deppad så fortsätter jag att vara kompis men hänvisar kuratorskontakten till proffsen... Tycker du ska strunta i att uppvakta henne öht.

Tua, 21:19, 31 augusti 2012. Anmäl

Helena, ja alla män är identiska.

eller hur, 07:47, 31 augusti 2012. Anmäl

Långbänksmiddag?

Fråga: På fritiden bor vi i en liten småländsk by. När jag och min man blir bjudna på middag där, oftast vid 18-tiden, börjar den med drink och tilltugg. Därefter förrätt med påföljande middag.
Därefter kommer efterrätt, glass, frukt eller något annat gott. Efter detta blir den ”groggbänk” (ingen höjdare). När så klockan börjar närma sig 23.30 kommer kaffe och tårta! efter ”groggbänken”.  Då har min man och jag skruvat på oss länge och vill gärna gå hem. Till saken hör att vi inte vill dricka kaffe så sent och inte vill vi ha grogg heller. Nu har vi hört att kalasen i byn alltid pågår minst sju timmar, ja gärna åtta! Vi som går hem efter sådär fem timmar! Är vi ofina? Jag har hört ryktesvägen att det talas lite grann om detta.

Samma sak är det när folk kommer till oss. Vi har då ingen groggbänk, vi bjuder på vin och andra förfriskningar och vi har ibland ingen efterrätt utan jag har gjort någon kaka eller tårta, det beror ju lite grann på vad vi har ätit till middagen, och folk är kvar så väldigt länge. Ett exempel: vi bjöd några grannar på sillunch, jag tror de kom vid 12.30-tiden. Lunchen varade i drygt fem timmar!
Ytterligare ett exempel: vi ville träffa lite folk på en drink med tilltugg hos oss vid 17.30-tiden. Vi sade att det blir ingen middag utan alla får gå hem till sig för att äta men vi ville gärna träffa dem. De var kvar i cirka tre timmar – det blev ingen middag den kvällen. Det var lite jobbigt. Vi behöver lite vägledning.

Svar: Det du beskriver är en lokal kultur, och den kan du knappast förändra på egen hand. Så här gör man i den byn, och det är inte något du kan påverka. I gamla tider höll kalasen på länge, många hade lång restid och även av andra skäl, som gästfrihet och uppvisning av vad huset förmådde, skulle en bjudning pågå många timmar.

Men det är din rätt att säga när ni blir bjudna till andra: ”så trevligt, vi kommer jättegärna, men jag berättar på en gång att vi inte kan stanna mer än bortåt fyra timmar, vi är sådana, trött storstadsfolk, inget vi kan göra något åt!” Då har du förvarnat om ert hemgående, och tagit på dig att det är ni som inte klarar kalastiden, inte att den i sig är fel.

När ni själva har gäster, ge en sluttid från början, så vet de vad som gäller, ungefär ”välkomna på söndag kl 18, det blir middag men vi har ingen groggbänk, och kalaset tar slut kl 23, hoppas ni förstår våra stadsvanor!”

Men varför bjuda så sent som 17.30, nästintill vanlig middagstid, om du inte vill ha gästerna på middag? En mottagning kan ju börja kl 16 och få en sluttid: ”Välkomna på lite vin och tilltugg/kaffe och bullar kl 16 på söndag, sluttiden är kl 19″. Då har gästerna fått sina tre timmars prat och går hem till egen middag.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (35)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 35

Beundrar nästan FS:s avslappnade inställning till att bjuda igen. Själv hade jag känt en väldig press till att bjuda igen lika storstilat.

öbo, 12:15, 2 september 2012. Anmäl

Om man bjuder på drink med tilltugg 17.30, vad förväntar man sig då? Att gästerna går inom en timme? Hur ska de bete sig för att inte vara oartiga? Naturligtvis har alla ätit innan, eftersom de skulle känna sig oartiga om de gick för tidigt. Måste uppfattas som väldigt underligt av dem som själva är så generösa, inte konstigt om det snackas. Och det här andra, även om man är kvällstrött så är väl inte 23:30 sent, så ofta är det väl inte fest att man inte kan "offra sig" vid de tillfällena.Ta en sovmorgon som någon föreslog. Kan man inte bara ta seden dit man kommer. Be att få te istället för kaffe och en väldigt alkoholsvag drink eller något helt alkoholfritt. Har man inte problem så får man uppfinna dem.

BB, 20:23, 1 september 2012. Anmäl

Jag har upplevt samma problem, fast med arbetslösa kompisar... Jobbade en tid klockan 6 på morgonen, och gick därför upp tidigt. inga problem med det, slutade ju tidigt då också.... Men om man ses klockan 15 och kanske käkar middag senare så vill jag ändå att man ska vara ute ur min lägenhet klockan 21.30 senast så att jag hinner sova. Gång på gång på gång händer detta istället: "Ja, det börjar bli sent..." "Jaha? Vet du att blablabla..." "Jomen det börjar bli sent." (Gästen fortsätter fortfarande småprata, och då säger man...) "Ska inte du gå hem nu?" Och varje gång tappar människan hakan, tittar oförstående och undrar varför man inte öppnar spritskåpet/kokar kaffe/sätter på en långfilm till.... Varje gång.

Elin, 12:12, 29 augusti 2012. Anmäl

Nja, Magdalena - inte behöver man väl vara tjurig och självgod för att ta illa vid sig av att gäster inte tycks uppskatta ens kalasvanor? Om det sägs skämtsamt och vänligt går det kanske bra, beror ju på relationen, men FS tycks redan nu befinna sig i en situation där de tagit avstånd från den lokala kulturen, även om de inte menade något ont med detta? Tråkiga rykten tycks ju redan cirkulera. Kan de inte förklara situationen med att de inte är kvällsmänniskor eller någon annan, mer personlig, vana istället? Risken är ju att "[...] vi är sådana, trött storstadsfolk, inget vi kan göra något åt!” tolkas som "Jag kommer från X, där gör vi inte så och det är inget jag tänker ändra på för er skull"?

Linn, 17:30, 28 augusti 2012. Anmäl

Jag håller med "Lantis i stan". Nu vet man ju inte hur relationen mellan FS och grannarna ser ut, kanske är det helt okej att skojfriskt ursäkta sig med att man är storstadsbo, men med fel tonfall eller attityd kan det låta högdraget. Jag har aldrig ursäktat mig med att jag är lantis när jag är i stan och blir bjuden på något "storstadsaktigt". Jag tycker att FS skall berätta att de inte är kvällsmänniskor och ser till att visa värdarna sin uppskattning medan de är där, även om de går hem tidigare. Ingen har väl något emot att gästerna går tidigare såvida man inte misstänker att det beror på att maten, drycken, musiken eller sällskapet "inte duger" åt de inbjudna? Samtidigt tycker jag man kan kompromissa. Stanna sent någon gång ibland (är festen på en helg kan man ju vila dagen därpå) ta en liten grogg (för kan man dricka vin har man tydligen inget problem med alkohol) och ha trevligt med era gästvänliga vänner.

Linn, 17:02, 28 augusti 2012. Anmäl

"Jag har hört ryktesvägen att det talas lite grann om detta." Jag ska aldrig flytta till en "ort"....

Elin, 13:35, 28 augusti 2012. Anmäl

Håller med Ensam 18:47 27 augusti. samt vill jag säga till FS - "lev livet, det går inte i repris"

Karin, 09:49, 28 augusti 2012. Anmäl

Rekommenderar markerande av stor och stark respekt för gästfriheten på orten så värdfolket får veta hur imponerad man är. Därmed sätts denangelägna gränsen: man profilerar sig som gäst och främling. Sen kan man ha kalas från den positionen. Funkar alltid.

gäst och främling, 09:08, 28 augusti 2012. Anmäl

Som född och uppvuxen i Stockholm så känner jag inte alls igen mig i att middagarna skulle ta slut tidigare i stan. Kan det kanske snarare vara så att FS med make är kvällströtta och det är ett personlighetsdrag helt geografiskt oberoende? Eller möjligtvis finns kulturen att gå hem tidigare i FS bekantskapskrets utan att för den sakens skull vara ett storstadsfenomen. Av den anledningen, att det helt enkelt inte stämmer, tycker jag som många tidigare kommentatorer att man bör avstå från storstadsreferenser. Och även om det stämde så är det en onödig betoning på vi/ni stad/land. Säg istället att ni är kvällströtta och strunt i vad det beror på. När ni går på kalas så kan ni gå hem tidigare tycker jag, men när ni själva bjuder får ni nog räkna med att gästerna stannar längre än ni önskar, tyvärr.

m, 07:40, 28 augusti 2012. Anmäl

Hmm bjuda på drink med tilltugg vid en tid då en stor del av folket börjar närma sig middag/kvällsmat känns lite hmm snobbigt och "vi är minsann kontinentala vi". Larvigt, storstadsängsligt och patetiskt. Ta en grogg och slappna av för fön!

Agneta, 22:36, 27 augusti 2012. Anmäl

Bröllopscoiffe?

Fråga: Jag undrar om det är fel att bära hatt till andra sorters bröllop än de förlagda om förmiddagen? I mitt eget fall funderar jag över om jag kan använda en liten hatt som mest ser ut som en slags hårprydnad till ett eftermiddagsbröllop? Finns det någon gräns här mellan hårprydnader och hattar?
Är det dessutom annorlunda på bröllop för kungligheter, för jag tycker mig minnas att kvinnorna i princip alltid har hatt då, även i kyrkan?

Svar: Kungligheter har ingen specialetikett, de förväntas uppföra sig minst lika bra som alla andra, inklusive tillfälle för hattbärande.

En kvinna kan (i vissa fall bör) ha hatt i kyrkan, en man tar av sin hatt innan han går in i kyrkan enligt kristen sed.

Bröllopshattfrågan är ständigt återkommande och augusti verkar ha blivit stor bröllopsmånad; därför tar jag upp hattfrågan igen.

Hatt eller coiffe, kallas även fascinator, har man alltså inte, som du redan vet, på kvällsmiddagsbjudningar. När det handlar om bröllop då många så gärna vill ha hatt är det formellt fel med hatt om vigseln följs av en middag. Men är det en mottagning efter vigseln, och denna mottagning förväntas ta slut senast kl 18 ungefär, så kan kvinnor gärna ha hatt.

Hårprydnader – ja, ett hårband, en rosett i håret, ett spänne är okej, men så snart det blir något hattliknande med fjäder, flor eller större omfång än ett rejält hårband så blir det en cocktailhatt eller coiffe och då är det alltså fel om det är ett bröllop med middag.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Tack MR, för bidraget till min allmänbildning! Visste inte tidigare vad "coiffe" betyder - letade på nätet och fick se en mängd fascinerande huvudprydnader - jättekul!

Tekla, 15:54, 27 augusti 2012. Anmäl