Smitnota?

Fråga: Ett sällskap av herrar är på den lilla krogen och äter julbord. Notan kommer in och endast drycken står på notan.
Sällskapet bestämmer sig för att snabbt betala och sen lämna krogen, utan att påtala misstaget.
Då en i sällskapet senare på kvällen känner obehag för det inträffade åker han tillbaka och betalar för maten/julbordet. Obs. han betalar inte bara för sin mat utan för hela sällskapet.

Vad tycker Magdalena, kan han senare be om betalning/kompensation från de andra?

Svar:
Vilka usla fasoner av smitarna! Antingen drabbas krogens ägare, eller den som serverade och inte tog betalt. Det är ingen struntsak att för att ”tjäna” en summa låta andra lida en förlust. Bra att någon hade anständigheten och samvetet att betala.

Enligt min uppfattning ska den anständige tveklöst ta kontakt med övriga, precisera kostnaden, och säga hur mycket var och en ska betala. Skulle någon protestera och säga att det är krogens eget fel osv, så säger den anständige lugnt ”vi smet faktiskt från notan, kroggäster som inte betalar är tjuvar”.

För så är det ju.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (53)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 53

Häpnadsväckande hur mycket lättare det tycks vara att acceptera stöld eller lögn eller dylikt när den kan ske passivt (det vill säga genom att avstå från att göra något såsom att avstå från att betala för sig eller avstå från att säga sanningen). Jag har exempelvis svårt att föreställa mig att sällskapet i ovanstående exempel skulle kunna komma överens om att aktivt stjäla motsvarande summa pengar ur restaurangens kassa. Lagen och etik gör dock vanligtvis ingen sådan skillnad. Jag tror det finns psykologer som studerat varför passiva brott har så lätt att "flyga under radarn" i vårt samvete.

Sensemaker, 10:04, 7 januari 2013. Anmäl

Både brottsbalken och avtalslagen är tillämpliga i detta fall. Den som smiter från notan kan dömas för brott enligt brottsbalken, men det skulle också kunna bli fråga om ett civilmål där avtalslagen tillämpas. Krogägaren skulle mycket väl kunna stämma smitaren inför domstol för avtalsbrott för att den vägen få sina pengar.

Lagklok, 09:13, 7 januari 2013. Anmäl

De som tycker det är ok att strunta i att påtala att misstag begåtts och låter servitrisen "skylla sig själv" är nog samma personer som tycker att det är ok att snylta på andras lagda dricks vid en gemensam nota.... så denne inte behöver betala för sig själv.... själviska individer

Hmm, 08:00, 7 januari 2013. Anmäl

Snikna kroggäster och servitören hade säkert fått minst en avhyvling eller avdrag från lön eller drickspott. Hur kan man njuta efteråt om man smiter från betalning ? Att krogen stämplat fel summa är inget skäl att slippa betala , om det hade varit åt andra hållet och krogen av misstag stämplat för mycket säger man också till och betalar rätt summa för det man ätit. Att gå tillbaka och rätta till det hela är helrätt. All heder till FS! Om någon i sällskapet inte vill betala är de inte värda att vara vânner med...

Anna d.â, 14:53, 5 januari 2013. Anmäl

Mycket tal om juridik. Avtalslagen gäller inte. Inte heller är det i någon form åtalbart. Men, jag har en grundregel, det är att kunna se mig själv i spegeln. Då gör man rätt för sig.

Anonym, 09:35, 5 januari 2013. Anmäl

Ett uppenbart lagbrott, nu fick vi svart på vitt. Bra!!

Ordning och reda, 13:45, 4 januari 2013. Anmäl

Vännerna bör vara tacksamma för att FS betalade återstående del av skulden till restaurangen. I det här fallet har restaurangen gjort en helt uppenbar felskrivning, vilket en avtalspart inte har rätt att dra fördel av om denne inte var i god tro. I det här fallet kan inte kroggästerna rimligen ha varit i god tro, deras handlande visar tvärtom att de snarare rentav var i ond tro, dvs att de förstod att restaurangen skrivit fel men ändå lät bli att påtala detta. För den som vill ha en källa kan jag hänvisa till avtalslagen 3 kap 32§ 1 st: "Den, som avgivit en viljeförklaring, vilken i följd av felskrivning eller annat misstag å hans sida fått annat innehåll än åsyftat varit, vare icke bunden av viljeförklaringens innehåll, där den, till vilken förklaringen är riktad, insåg eller bort inse misstaget."

Anonym, 22:37, 3 januari 2013. Anmäl

Torde räknas som snyltning 9 kap 2 § BrB "Är brott som i 1 § sägs med hänsyn till skadans omfattning och övriga omständigheter vid brottet att anse som ringa, skall för bedrägligt beteende dömas till böter eller fängelse i högst sex månader. Begagnar sig någon av husrum, förtäring, transport, tillträde till föreställning eller annat dylikt, som tillhandahålles under förutsättning av kontant betalning, och gör han ej rätt för sig, dömes, vare sig han vilseleder någon eller ej, för bedrägligt beteende. Detta gäller dock icke, om gärningen avser värde, som ej är ringa, och om den i övrigt är sådan som sägs i 1 §. Lag (1976:1139)." Uppsåt föreligger väl ändå om man vet att man borde betala mer men med uppsåt inte gör det...Eller?

Stina, 15:10, 3 januari 2013. Anmäl

Återigen, smitning. Jag kan inte få det till det om man gjort det som ankommer på en, nämligen betala notan. Restaurangen måste ha så bra ordning att de kan hålla reda på sina debiteringar. Viss proffesionalism måste man kunna förvänta sig på krogen. Smitning är om man medvetet försöker undkomma betalning genom att ursäkta sig och sedan inte komma tillbaks. Då har man haft ett uppsåt. Jag tror dessutom att det är väldigt osannolikt att detta skule kunna bli rättssak. Det har pratats om rättegång och lagstiftning i denna tråd, men ännu har ingen visat på fakta. Anonym, du får nog läsa mina inlägg lite mer noggrant

Anonym, 11:20, 3 januari 2013. Anmäl

Det spelar liksom ingen roll huruvida man har skyldighet eller inte att betala. FS är den enda i sällskapet som slipper bemöda sig om att rättfärdiga sig eller hitta på undanflykter för att försöka bli fri från eventuellt samvetskval, och är därmed den store vinnaren i sammanhanget.

Per, 11:09, 3 januari 2013. Anmäl

Citydress?

Fråga: Berättade för några av mina vänner att jag i min ungdom var på ett bröllop där herrarna hade citydress. De hade då uppfattningen att jackett var samma sak, men som jag minns det var citydressen ljusgrå. Jag undrar därför hur en citydress ser ut.

Svar: Man kan säga att citydressen var den finare sortens kavajklädsel, men det var förr! Kavajen ska vara svart, med vit skjorta och svart väst samt svarta byxor med tunna vita eller ljusgrå ränder. Slipsen brukar vara silvergrå.

Jacketten har en rock med egen skärning, svalstjärt brukar den beskrivas som. Randiga byxor är vanligast men jacketten förekommer också grå, helt eller delvis, enligt brittisk noggrann klädetikett olika för skilda tillfällen som Royal Ascot osv.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

En nutida 'efterföljare' till city-dressen är väl den s.k. 'frockcoat', som väl egentligen är en modern version av redingdoten. Det förkommer att brudgummar har frockcoat, men förekommer det som ''dresskod' att alla gäster förväntas ha detta?

Anonym, 12:40, 2 januari 2013. Anmäl

FS' klädkod måste nog - om i Sverige - ha varit och uppfattats som jackett. Till den citydress som MR beskriver bärs väl "bowler hat and umbrella", dvs plommonstop (eventuellt av Kronbloms mer lågkulliga variant) och svart herrparaply, eller är jag helt fel ute?

Blandade karameller, 21:38, 29 december 2012. Anmäl

Bjudkaksallergi?

Fråga: På min lilla arbetsplats är det tradition att ta med sig en kaka när man anser sig ha något att fira (allt från födelsedagar till små positiva händelser i arbetslivet). Jag har en matallergi som innebär att rätt mycket av vanliga kakor går bort, men det är lätt att hitta alternativ i de flesta konditorierna/affärerna. Jag tar inte för givet att folk alltid ska komma ihåg detta, men hitintills har nästintill alla varit måna om att hitta något åt mig vilket jag uppskattar.

Men vår chef skiljer sig från mängden. Hen frågar mig ibland under förmiddagen ”nu ska jag iväg och handla – vad är det nu du är allergisk mot?”, men glömmer alltid bort det ändå. Oftast kommer hen inte ens ihåg att fråga. Vid fikabordet kommer det dock plumpa kommentarer som ”ja kaffe kan du väl dricka för det finns väl inte något du är allergisk mot där hehe”.

Jag har erbjudit mig att handla något på egen hand när hen ska ta med kaka om hen bara säger till, men inte heller det verkar slå igenom. Det handlar för min del om att jag känner sig utanför gruppgemenskapen när alla sitter och äter tårta var och varannan vecka, och jag vill inte starta ett onödigt gnabb, men finns det något snyggt sätt som jag skulle kunna bemöta min chef angående mitt ”problem”?

Svar: Så obetänksamt av din chef – men han eller hon är förmodligen bara slarvig, inte medvetet dum. Du vet eller kan kanske räkna ut i förväg när något ska firas – ta då med dig din egen kaka, och tacka nej vänligt till de för dig skadliga bjudkakorna.

Din chef kanske säger något i stil med ”jaså, duger inte våra kakor?” och då har du din chans att svara, fortfarande vänligt, ungefär ”jag önskar att jag kunde äta dem men som du vet blir jag sjuk av xxx och det brukar  glömmas bort här, så jag tar det säkra före det osäkra för att inte bli tvungen att gå hem från jobbet, det vill jag ju inte”.

Alltså tydlighet i budskapet. Det blir fel om du skulle säga ”jo, jag vill gärna ha kakorna här men du bryr dig inte om att jag är allergisk så det funkar inte”. Det är kärvare och tråkigare.

Den löjliga kommentaren om att kaffet väl inte framkallar allergi kan du besvara gravallvarligt med ”vet du att det faktiskt finns sådana som absolut inte tål kaffe, det sätter sig på humöret och gör dem lite larviga”.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (180)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 180

Allergi räknas som diskrimineringsgrunden funktionshinder. Du har all rätt att få samma behandling som dina kollegor, annars blir du diskriminersd. Självklart ska du påpeka för din chef att du uppskattar om hen anstränger sig mer! Skriv en kom ihåg-lapp. Vill företaget vara en inkuderande verksamhet??

Johanna, 20:57, 17 januari 2013. Anmäl

@Louise: nej, naturligtvis kan man inte begära att omgivningen alltid ska kunna stå beredda att göra anpassningar för att en allergiker ska kunna delta i en gemensam aktivitet på samma villkor som övriga i sällskapet. Men i det här fallet är det ju knappast fråga om en tillfällig gemenskap och ett enstaka tillfälle, utan om regelbundet återkommande fikastunder där en persons behov konsekvent ignoreras. Visst, FS kan ju ordna sin egen förtäring, men hur chefen behandlar FS visar på en trist attityd som säkert avspeglar sig i andra sammanhang också. På min arbetsplats finns en kollega som inte tål vare sig gluten, laktos eller mjölkprotein. För oss är det självklart att vi ser till att köpa in kaffebröd som kollegan kan äta.

Adèle, 10:30, 9 januari 2013. Anmäl

Tack för den som vanligt utmärkta spalten Magdalena! Däremot vill jag påpeka att allergikernas medmänniskor inte alltid kan förväntas anpassa sig till de förstnämnads preferenser såvida det inte handlar om en överhängande dödsfara. Om vissa saker inte passar får man helt enkelt avstå vare sig det beror på misstycke eller allergier. Jag föreslår att vederbörande nöjer sig med kaffe/te alternativt ansvarar för eget fikabröd och slutar gnälla och gnata!

Louise, 20:58, 8 januari 2013. Anmäl

@Julia, 10:39, 4 januari, visst är det kul, minns en amerikansk vän på besök som skrattade gott åt alla infart och utfartskyltar han såg. Sen blir jag väldigt förundrad över att man inte bara kan låta bli att använda hen om man ogillar det och låta andra göra som de vill. Är koncentrationsförmågan så låg att man förlorar den pga av ett litet personligt pronomen så borde man nog fundera lite över sin situation. Undrar om andra könsneutrala ord som förälder, syskon och person är lika störande?

Kimm25, 12:42, 7 januari 2013. Anmäl

Det är lustigt, i regelverket står att kommentarerna ska hålla sig till ämnet. Ändå tillåts henmotsåndarna dra igång ännu en hendebatt. Hur kan det komma sig?

Kimm25, 12:06, 7 januari 2013. Anmäl

Jag förstår att det kanske inte alltid är så lätt att komma ihåg allas allergier på en arbetsplats. men att först fråga och sen ändå "glömma" tycker jag verkar ohyfsat. Och den där dumma kommentaren om kaffet var bara onödig tycker jag.

Karin (Webbsida), 20:19, 5 januari 2013. Anmäl

@anonym 19:29, så du menar att bara för att det står dig upp i halsen ska andra acceptera att bli negativt särbehandlade på arbetsplatsen. Snacka om narcissism... Det ligger nog i ditt eget intresse att andra har förståelse för medmänniskornas problem också, det är rätt uppenbart.

öbo, 11:15, 5 januari 2013. Anmäl

Helt otroligt vad du får till det, Ann H! Svårt att läsa? Har inte rekommenderat något hångel! Händer det där med kakorna varje dag? Egen kakburk? Visst finns det känslighet mot metaller, men varför detta ständiga ömkande? Det står mig upp i halsen. Ta tag i saken och gör något istället! Visst sitter mycket i huvudet tydligen. Kör du fast, så gör tvärt om!

Anonym, 19:29, 4 januari 2013. Anmäl

Okej, ni som förlöjligar ordet hen och menar att det är det engelska ordet för höna, använder ni aldrig ordet fart på svenska då heller?

Julia, 10:39, 4 januari 2013. Anmäl

Helena: Du tycker att kvinnor och män är olika. Varför ska jag då ta det som du säger på allvar? Du är ju bara kvinna. Kan din man komma till datorn istället?

Wormgirl, 10:22, 4 januari 2013. Anmäl

Ankomsttid?

Fråga: Min sambo och jag har lite olika uppfattning om när vi ska beräkna ankomsttid då vi är bortbjudna, och det samma när vi väntar gäster. Jag är uppväxt i en mer kontinental familj än min sambo och tycker därför att ett utsatt klockslag för en vanlig middagsbjudning bör saltas med minst tio minuter, gärna en kvart, men inte mer än 20 minuter. Min sambo tycker däremot att vi ska stå och ringa på prick på klockslaget. Vad skulle du säga i frågan? Kommer fint folk lite sent?

Och vad gäller gäster som ska komma till oss, så räknar jag alltid att de kan komma på minuten men tycker att det är helt okej att de kommer 15 minuter efter utsatt tid. Middagen serveras någon halvtimma efter att gästerna kommit. Min sambo tycker att detta är alldeles för lång tid, och då han oftast lagar maten blir det också ofta enligt hans pipa. Vid ett tillfälle hann gästerna knappt få av sig ytterkläderna innan de blev visade till matbordet.

Som tur är har vi vänner och bekanta med en god portion humor och min sambo är en uppskattad personlighet såväl som kock i umgänget. Därför är frågan inget större problem men det vore ändå trevligt att veta, om det skulle falla sig att vi bjuder eller blir bjudna till några mer nogräknade personer, om hur en ska förhålla sig till ankomsttid och när maten kan serveras.

Svar: Ankomsttiden för gäster varierar mellan olika kulturer. I svensk vedertagen tradition är det vanligen exakt inbjudet klockslag som gäller – med marginal för transportproblem osv, upp till tio minuter eller en kvart högst. Senare än så kommer man inte, men kan givetvis ringa och förklara att bussen ställts in eller vad det nu är som orsakar en senare ankomst än denna kvart.

Att servera middagen fem minuter efter angiven tid är inte artigt och inte praktiskt. En halvtimme är bättre, det ger gästerna en chans att samlas och ta en drink, prata lite och vänta på maten istället för att maten ska börja intas omedelbart.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (52)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 52

Med Arriva som bussbolag så kan man räkna med att missa middagsbjudningen

Mikko, 16:04, 14 januari 2013. Anmäl

I likhet med de flesta andra Stockholmare anländer jag exakt 7min 30sek efter angivet datum (medelvärdet av 0+15 min=7,5).

Gregerz, 20:14, 12 januari 2013. Anmäl

@Miss X: Typiskt oskick - bara för att man kan berätta att man blir sen är man inte mindre sen. Maten kanske blir klar ändå och sedan överkokt, och de andra gästerna står och skruvar sig med allt mer jolmig fördrink. (Snöstorm mm kan naturligtvis försena den bäste, men just att ringandet skulle ursäkta särskilt mycket har jag liten förståelse för)

Anonym, 21:48, 10 januari 2013. Anmäl

@Sebastian, 11:35, 31; Och det tycker du att han har rätt i ?

M-L, 12:58, 4 januari 2013. Anmäl

Hör ni, jag har upptäckt att min mobil har en bra finess - den går att RINGA med! Jättefiffigt, då kan jag bara slå en signal ifall jag skulle bli sen, problemet löst. Är själv irriterad på sena gäster, men inte om de ringer och talar om det..

Miss X, 21:00, 2 januari 2013. Anmäl

Har en bekant som alltid kommer utsvulten som en varg till middagsbjudningen och förväntar sig omedelbar korrektion av blodsockerhalten. Tycker att alla matgäster får räkna med att det kan dröja upp till en timme innan huvudmålet intas. Tanken är väl ändå att umgås lite grann, innan maten tystar mun? Dessutom känns det trist att se hur tilltugget försvinner in i vargagapet, nästan demonstrativt. Passar inte bjudningen den egna middagsklockan bör man hålla sig hemma...

L, 03:44, 2 januari 2013. Anmäl

Tänk vad olika formella tillställningar verkar vara i Stockholm än i Göteborg. Här är det ok att fela och komma 5 minuter för tidigt. Dels har det med våra krångliga kollektivtrafikmöjligheter att göra, dels för att det långtifrån alltid är samma tid som visas på tv och på de klockor man t.ex. ser vid Centralstationen. 5 minuter är inga problem. När det gäller att komma för sent bör man här i god tid ringa om man pga omständigheter, transport eller liknande, blir mer än 5-10 minuter sen. Har för övrigt aldrig under de drygt 40 år som gått sedan jag först flyttade tillbaka hit varit med om någon officiell eller privat formell tillställning där mat serverats direkt på slaget. Men det är här i "Götet" alltså.

Inger E(Norah4you (Webbsida), 15:08, 1 januari 2013. Anmäl

HR: Med "allvarlig" menade jag som jag skrev t ex elinstallationer, skattelagstiftning, miljöregler. De har i alla fall aldrig jag hört kallas "härligt osvenska" Å andra sidan - utan att det för den delen är mindre viktigt - matlagning, dans, litteratur, klädstil m m. Hoppas det klarnat nu!

MG, 12:38, 1 januari 2013. Anmäl

Moln är aldrig, 11:10, 31 december 2012: Varför i hela friden skulle man behöva vara stressad och svimfärdig av att komma i tid? Man planerar givetvis sin dag efter de tider man har (visst ansvar för inbjudaren dock att välja lämpligt klockslag en vardag). Man behöver inte vara "tidsoptimist" eller ohövlig för att vara avslappnad eller "någorlunda på humör". Tvärtom så brukar tidsoptimisterna skapa stress och otrivsel hos övriga samt oordning i planeringen just genom att inte kunna hålla tiderna, vilket framgår av kommentarerna nedan.

Besserwisser, 10:55, 1 januari 2013. Anmäl

Wiens kabaretist Resitaritz sa bl a "Guter Ton ist ein Euphenismus für Arschkriechen"

Sebastian, 11:35, 31 december 2012. Anmäl

Stå-upp-artighet?

Fråga: Skall man resa på sig oavsett situation, plats och tidpunkt? I en salong, i ett uppehållsrum i skolan och kontorsrum?

När en bekant eller obekant människa träder in i ett rum där man själv sitter ned, under till exempel ett informellt möte eller en mindre tillställning för en utvald skara skall man då under alla omständigheter ställa sig upp och ta i hand? Betraktas det som ohyfsat att sitta ned och ta i tass?

Svar: När en man ska resa sig – eller en kvinna för en annan äldre kvinna – beror på omständigheterna. Det är en gammal artighet att inte förbli sittande när en annan person står upp. Man ställer sig upp när tydligt äldre personer, eller för den delen statsöverhuvuden eller kungligheter i sin kapacitet av symboler för nationen står, exempelvis.

Men i det normala vardagslivet ställer man sig inte upp om detta skulle åstadkomma krångel för övriga, exempelvis om man sitter vid ett bord som är så fyllt av föremål (krogbord) att man riskerar att vräka omkull något om man trasslar sig upp. Då markerar man genom att räta på ryggen tydligt och med någon liten gest, ta i bordskanten exempelvis, visa att man hade ställt sig upp om det hade varit möjligt.

Kommer en person in i ett sällskap som är sittande så reser man sig efterhand som man hälsar på personen, men inte alla män i givakt samtidigt! I skolan – ja, där ska elever enligt gammal sed ställa sig upp när en lärare kommer in i rummet, men så tror jag inte att man gör i nutid, vilket ju också föranleder din fråga, vore det naturligt inlärt att man reser sig upp framförallt för överordnade skulle du inte ha behövt fråga.

Att en man sitter ner och tar i hand för att hälsa är vanligen oartigt, men undantag finns alltid.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (12)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 12

I kampen för allas lika värde är det könsbundna tack och lov på väg bort. Det räcker med att vi tänker oss samtliga medmänniskor som precis lika mycket värda så slipper vi gissa om någon är äldre eller yngre eller av vilket kön. Hälsa på samma sätt på alla, lätt som en plätt.

aa, 16:16, 31 december 2012. Anmäl

Jag tycker att det är självklart att man ställer sig upp när man ska skaka hand med någon som står upp. Detta för att underlätta för den stående, som ju annars måste böja på ryggen och sträcka sig ner till mig som sitter. Det är både trevligare att vara i jämnhöjd samt snällare mot den ståendes rygg.

Helen, 13:27, 27 december 2012. Anmäl

Kommer att tänka på hur det var när Stenbocks kurir, enligt Snoilsky, anlände till Stockholms slott: "Och hovet skåda får / En syn för utan like / Han sitter och hon står. Ett grovt etiketsbrott, om intre drottningen erbjudit honom sin stol.

Anonym, 11:39, 26 december 2012. Anmäl

Tack för härliga anekdoter, Helena och Blandade karameller!

MT, 09:37, 26 december 2012. Anmäl

MAGDALENA SVARAR: @Anonym 08.21: Eftersom jag anonymiserar alla frågor som läggs ut framgår det inte i det här fallet att frågeställaren är man; det borde jag ha tydliggjort. Men det står i mitt svar "När en man ska resa sig – eller en kvinna för en annan äldre kvinna – beror på omständigheterna" osv. Begreppet man som jag använder i mitt svar är ju könlöst, för den delen.

Magdalena Ribbing, 09:02, 26 december 2012. Anmäl

Men frågan var väl könlös, varför handlar svaret bara om män, Magdalena?

Anonym, 08:21, 26 december 2012. Anmäl

Att resa sig upp varje gång en kvinna ska på dass måste ju vara lite till olägenhet för den nödiga? Jag ser gärna att mina toalettbesök inte meddelas medelst kollektiv gymnastik. Magdalena Ribbing brukar ju prata om hur man, om man måste, skall göra för att ursäkta sig från en middag för toalettbesök (så diskret som möjligt). Vore intressant att höra om män då verkligen skall uppmärksamma detta genom att ställa sig upp?

HeresyX, 23:57, 25 december 2012. Anmäl

Det är alltid trevligt när någon (som sitter) reser sig första gången man presenteras för varandra. Lika trevligt .- men kanske mer ovanligt i dag - är män som reser sig från sin plats vid ett restaurangbord när en kvinna lämnar det för att gå och pudra näsan eller byta skor.

Katten, 23:51, 25 december 2012. Anmäl

Tack! Vilka härliga historier ni delar. Hälsandet är en fundamental social rit och viktig för alla vidare kommunikation. Jag hälsar alltid stående, undantaget när jag inte är inpaketerad vid ett krogbord sålunda. Fortsätt att hälsa med respekt och artighet, gott folk!

J. Ericson, 14:16, 25 december 2012. Anmäl

Som militär av lägre rang skulle man alltid hälsa på överordnat befäl. Med honnör om mössa/hjälm var på och högerhanden inte upptagen av bärande, vapenhållande etc. I övriga fall hälsades "medelst huvudvridning", *även från sittande ställning* om t.ex. ett befäl skulle komma in på krogen där ett gäng värnpliktiga satt och tog en grogg (vilket var fullt möjligt på en daglön av 3:50:- för femtio år sedan). Befälet skulle besvara hälsningen enligt samma regler. Att jag, oavsiktligt, genom att i uniform hälsa på svenska fanan fick vakthavande befäl att, helt korrekt, besvara detta med dragen sabel och hela vaktparaden att hälsa tillbaka på undertecknad värnpliktig med unison huvudvridning är en rolig erfarenhet vad gäller hälsande.

Blandade karameller, 11:13, 25 december 2012. Anmäl

Smittintolerans?

Fråga: Min mans syster har två barn, och dessa blir, som alla andra barn, då och då sjuka.
Tyvärr uppfattar jag det som problem att hon oftast inte säger till om de är sjuka när vi blivit hembjudna till henne eller om hon är bjuden till oss. Sjukdom är tydligen inget som ska rubba hennes planer! Först när man är på plats och redan utsatts för smittan, kan det hända att man får reda på att ”lille A har spytt hela natten”, lagom till efterrätten! Detta har vid två tillfällen lett till att jag drabbats av magsjuka efter att ha besökt dem. Själv har jag inga barn, och följaktligen inga VAB-dagar att utnyttja, men självklart har jag stannat hemma från mitt arbete tills jag är frisk, för att inte smitta mina arbetskamrater.

Vid ett annat tillfälle, strax före en yrkestentamen som är viktig för mig, lyckades jag förhindra att svägerskan med ett barn med vattkoppor, som jag inte haft, kom hem till oss. Dock hindrade det henne inte från att ge sig ut för slalomåkning med barnet, och det är okänt hur många andra människor som smittades.

Jag har personligen uppfattningen att man vid smittsamma sjukdomar (undantaget lättare förkylningar, möjligen) avbokar planerade evenemang för att inte smitta andra människor, både för sin egen och för andras skull. Denna uppfattning verkar inte delas av min släkting, och jag har förstått (efter att hennes barn råkat försäga sig) att hon försöker ”mörka” om de är sjuka när vi träffas, eftersom jag tydligen anses vara överkänslig, som inte vill bli smittad av varenda magsjuka som de har.

Finns det någon vett och etikett på den här fronten? Hur kan jag agera? Är jag överkänslig? Innebär ett ja tack till en bjudning och så att man tackar ja till att dela värdfolkets eventuella smittsamma sjukdomar? Eller att om man bjuder hem någon, får man räkna med att vara sjukskriven veckan/veckorna efter?

Svar: Det är alltid fel att utsätta andra för smitta, oavsett om det är barnsmitta eller vuxensmitta – man har inte rätt att skada andra och det är ju vad man gör genom att inte låta dem välja själva om de vill ta risken av att smittas. Att säga att det bara är ”lite magsjuka” eller ”en vanlig förkylning” är inte en bra ursäkt, det måste vara den som utsätts för smittan som avgör om det är rimligt eller inte. Visst riskerar man att smittas av allt möjligt i all vardag, men det är skillnad på att umgås nära som vid en familjebjudning, och på att möta förkylda och magsjuka människor på bussen eller i varuhuset.

Du har bara en sak att göra framöver: fråga uttryckligen om det finns smittrisk hos dem du ska möta, och säg att du inte vill bli smittad, att du inte har råd med fler sjukdagar. Var bestämd och tydlig – det finns ingen anledning för dig att hantera andras behov av sällskap eller vad det nu är, med risk för att du kan drabbas av deras eller deras barns sjukdomar.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (55)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 55

Nu är faktiskt olika smittor olika smittsamma. Kräksjuka tillhör det mest smittsamma som man kan utsättas för. Den som utsätts för detta virus blir nog garanterat sjuk. Det finns dock personer som inte blir sjuka (troligtvis finns en genetisk förklaring) av vissa kräksjukevirus. Jag själv tror mig tack och lov tillhöra dessa eftersom jag inte blivit sjuk trots att jag tillsammans med min familj flera gånger exponerats för smitta och personer i min familj blivit sjuka. Dessutom blir man inte immun efter genomgången infektion. Detta innebär att smittan kan gå rundgång om de som varit sjuka inte håller sig hemma tett par dagar efter det att symtomen avklingat. Med förkylning är det annorlunda. Vuxna personer kan effektivt se till att de inte sprider viruspartiklar omkring sig. Barn däremot hostar och nyser, bärs runt och sprider därför smittämnena mycket effektivt. Det finns dessutom forskning som tycks visa att man blir sjukare ju mer virus som man blivit utsatt för. Barn kan därför vara mycket effektiva smitthärdar just för att det inte är möjligt att få dem att vidta de försiktighetsåtgärder som vuxna faktiskt borde kunna ålägga sig.

Allia, 10:59, 3 januari 2013. Anmäl

Till barnskötaren Johanna som klagade på att föräldrar lämnar sina sjuka barn vill jag bara säga: jag håller med, som småbarnsförälder skulle jag aldrig göra så. Men på vår förskola blir jag ofta upprörd över att personalen jobbar fast de är genomförkylda - de kanske har smittats av något barn, men borde ju likt barnen stanna hemma när de sprider smitta. Det gör de tyvärr inte. Angående svägerskan så är det förstås inte särskilt hänsynsfullt att inte förvarna om att barnen är sjuka, precis som många redan sagt är det förstås upp till de som är friska om de vill riskera att utsättas för smitta eller inte. Har man små barn 'är ofta någon i familjen lite snuvig och då får man ju berätta det och låta gästerna avgöra om de vill komma eller inte.

Julia, 09:17, 3 januari 2013. Anmäl

Min läsförståelse är alldeles utmärkt, tack! Och OM inte OM hade varit, hade kärringen skjutit björn!

Eva X, 23:01, 2 januari 2013. Anmäl

Nej Eva X. Det är du som tolkar in en massa i andras kommentarer och läser in en massa som det inte står Hur är det med läsförståelsen egentligen?. Ulf har inte påstått att man ska vara hemma om någon annan i familjen är sjuk. Han menar bara att man ska vara medveten om att man KANsmitta. Och OM-OM- skriver han OM man blir sjuk dvs smittad själv, då bör man stanna hemma och inte sprida smittan vidare till andra utanför familjen.

KerryP, 20:11, 2 januari 2013. Anmäl

Jag vet, "Misan", det är skrämmande vad vissa slarvläser andras kommentarer. Jag har många gånger undrat om det är jag som uttrycker mig otydligt. Ändå försöker jag att läsa mina inlägg flera gånger innan jag skickar iväg dem, jag tror att jag är rätt hyfsad på att skriva i klartext. Nu har jag precis lämnat en kommentar på dagens fråga angående aspergaren som har problem med hur maten läggs upp. Jag väntar med spänning på att någon ska påstå att jag anser att man får uppföra sig hur som helst pga en diagnos.....

Eva X, 15:34, 2 januari 2013. Anmäl

Eva X: problemet är nog att många kommentatorer läser in en massa som faktiskt inte står där och drar egna slutsatser som det inte finns fog för, och så får man klä skott för en massa åsikter som man aldrig framfört... Det händer tyvärr ganska ofta i den här spalten.

Misan, 10:38, 2 januari 2013. Anmäl

Tack "Misan"! Jag kunde i min vildaste fantasi inte föreställa mig att en kommentar om bra immunförsvar kunde vara så provocerande. Som "Doktor Fredrik" skriver så måste man bli eremit för att helt undvida smitta. Den som har medicinsk anledning till det måste naturligtvis isolera sig, men annars är nog skräcken för smitta mer skadlig än själva förkylningen etc. Vem skulle jobba på skolor/förskolor, inom sjukvården eller på affärer etc om alla var livrädda för smitta? Återigen, rökfrihet, nyttig mat, god handhygien och frisk luft är nog i längden bra mycket bättre för hälsan än hysteriskt undvikande av eventuellt smittsamma personer. Den som är rejält sjuk stannar förstås hemma. Men om alla som är småsnoriga eller har en sjuk familjemedlemm skulle stanna hemma, då blev det stora problem på arbetsmarknaden.

Eva X, 22:02, 1 januari 2013. Anmäl

Ulf: Det finns ingen som helst motsättning i det Hygienkunnig skriver och det Eva X tidigare skrivit. Såvitt jag förstår har hon skrivit att det inte är någon mening att stanna hemma för en vanlig förklylning för att hindra smittspridning om man i övrigt är pigg. Arbetslivet skulle inte fungera om alla gjorde det. Det är helt förenligt det som Hygienkunnig skriver - läs igen!

Misan, 21:43, 1 januari 2013. Anmäl

Kan någon förklara varför den som är frisk ska stanna hemma för att en familjemedlem är sjuk? Logiken? I slutet på 60-talet insjuknade jag i mässling. Frun till en kollega till min far var hysterisk och ville att min far skulle stanna hemma från jobbet, eftersom hon trodde att han kunde föra smittan till sin kollega som i sin tur kunde smitta sina barn. Till saken hör att båda herrarna haft mässling som barn. Min far kontaktade en läkare, som sa att det inte fanns en chans att smittvägen kunde gå den vägen. Jag är inte egoist när jag säger att jag ytterst sällan blir förkyld eller magsjuk, det är bara fakta. Hur skulle arbetsmarknaden se ut om folk stannade hemma för att man kanske smittats av en familjemedlem? Vi pratar ju inte ebolavirus direkt! Bacillskräck och hypokondri kallar jag sånt! Finns hjälp mot det också.

Eva X, 20:49, 1 januari 2013. Anmäl

@ Hygienkunnig! Klockrent. Fattar inte Eva X och andra med "elefantimmunförsvar" (elefantego vore väl mer riktigt att kalla det) så kommer de aldrig att begripa att man visst kan smitta andra utan att ha några symptom själv. Vet man om att nån i ens familj är sjuk så är sannolikheten att man bär på virus mycket stor även om man inte känner sig ett dugg sjuk själv. Och OM man nu blir sjuk så stannar man hemma tills man är frisk igen istället för att sprida sjukdom till andra. Allt annat är oförskämt och fräckt rent ut sagt.

Ulf, 14:21, 1 januari 2013. Anmäl

Svartklädkod?

Fråga: Ska på ett event och fick idag veta att dresscode vid middagen är black dinner wear, vad menas med det?

Jag som är typiskt nordisk kvinna klär mig aldrig i svart, och om det nu är det som menas med koden, vad gör jag då?

Svar:
Ja, vad kan menas med detta? Black tie är detsamma som smoking, Dinner jacket är också smoking, men innebär inte på något sätt att kvinnor ska vara svartklädda – de kan vara det men frivilligt! ”Svart middagsklädsel” har jag aldrig hört talas om. Hur som helst kan man som inbjudare aldrig ge en klädkod som innebär att gästerna ska ha en viss färg på sin klädsel. Smoking, frack, mörk kostym är en sak, men att kvinnor skulle inbjudas att vara svartklädda – nej, det vore totalt fel.

Tyvärr kan jag inte hjälpa dig. inte heller i mina engelska och amerikanska etikettböcker finns denna klädkod. Kanske har inbjudaren skrivit fel?

Bäst är att du ringer och frågar, det är både artigt och vänligt att vilja försäkra sig om att inte komma felklädd.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (23)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 23

Kivi - håller med, visst skall alla få använda engelska, men att använda det för att det är "tufft" eller låter "finare" blir mest fånigt (OBS vi vet inte anledningen i det här fallet). Blir full i skratt, det är ju i och för sig trevligt..

Miss X, 20:55, 3 januari 2013. Anmäl

Finner det bedrövligt när utlandssvenskar klagar på att de som stannat i Sverige har en sådan bedrövlig engelska. Alla har inte möjlighet att resa mycket eller flytta utomlands- och jag tycker att de ska ha en eloge som vågar använda den engelska de har, även om det blir fel ibland! Vi lever i ett mer och mer internationellt klimat. Kanske försökte värdparet vara artigt och skickade ut samtliga inbjudningar på engelska, då några av gästerna inte talar svenska. Vi vet inte omständigheterna för inbjudan!

Kiwi, 10:23, 3 januari 2013. Anmäl

Jag, själv emigrant till USA sedan 90-talet, instämmer med ”Anonym, 08:40, 23 december 2012”. Inbjudan kom med all säkerhet från en osäker svensk med deras ömkliga och skrattretande svengelska, som inte ens begriper hur man formulerar ”uttrycken” de försöker låta viktiga med. Otvetydigt menades antingen ”black tie dinner” eller ”official dress code”. Jag finner det även troligt att de faktisk menade, eller åtminstone trodde, att kvinnorna skulle bära svart också, trots att som Magdalena säger, det skulle vara helt fel, om det nu inte handlar om en ”tema fest” (theme party) eller maskerad (costume party). Fast å andra sidan var nog hela middagen en ”maskerad” av uppsnobbade ”svenglar”. ;). Det är, som ”Anonym” i Australien, nämner beklagligt och löjeväckande att se hur svenskar, svenskt nyhets och reklam media försöker låta världsvana och förvränger det egna språket med patetiska uppblandningar med amerikanska ord (just det, inte så kallad ”English english”).

A, 20:30, 1 januari 2013. Anmäl

Förmodligen menar man black tie dvs smoking men menar man att damerna ska bära svart också. Bästa att ringa och fråga. Jag har aldrig hört uttrycket.

Anna d.ä, 12:39, 28 december 2012. Anmäl

Flera personer här anser att vitt inte är någon färg. Det är ett märkligt påstående. Jag har fått lära mig att vitt är en blandning av alla spektrums färger.

Anonym2, 00:24, 28 december 2012. Anmäl

Bedrich, 02:31, 25 december 2012: Klädkoden "mörk kostym" skall traditionsenligt vara mörkt blå eller mörkt grå. Svart var traditionsenligt, som du är inne på, begravningsfärgen och användes därför inte till klädkoden "mörk kostym". Idag, när folg vanligen inte har så många kostymer så accepteras svart även till klädkoden "mörk kostym"

Besserwisser, 07:04, 25 december 2012. Anmäl

HeresyX; förta dig inte. Här handlar färgfrågan om varför etikettsmässigt utlevda bortskämda heterokvinnor inte ska klä sig i svart - för det signalerar begravning - när hälften av det etikettnogranna sälskapet troligen är män- som - tvärtom SKA klä sig i kyrkligt begravningssvart kostym.( Mörk kostym i kristna hererobröllops-sammanhang - är alltid tvingande begravningssvart) Så mycket för den självklara etikettsmässiga färgsignalen MR! Svart är bara sorgefärgen - på heterofilkvinnor som bibelgifter sig i sina heterokyrkor. Då vet vi det.. Och JA- män på de konvenansbröllopen som uppvisar nåt rött på sig- kallingar - röda kroppsdelar/könsdelar /kläder synliga eller inte har självfallet haft sex med brudgummen. Inget fel i det alls:) Tvärtom. Som jag ser det.. Brudgummen måste väl också få nåt ut av de här kvinnospektaklen.. förrutom notan/avbetalningen..

Bedrich, 02:31, 25 december 2012. Anmäl

Du har fått en award hos mig! http://idasilen.se/2012/12/23/ida-hjarta-bloggar/

Ida S (Webbsida), 18:07, 23 december 2012. Anmäl

Innan man börjar diskutera vad som är färg och inte, bör man nog betänka hur man vill definiera färg. Måste det vara fotoner? Måste det vara en isolerad våglängd? Eller räcker det med människans upplevelse?

HeresyX, 10:39, 23 december 2012. Anmäl

Instämmer med Magdalena Ribbing. Undrar också om din förfrågan kommit från ett engesktalande land - det vore ju annars verkligen sorgligt om svenskar i Sverige tycker sig behöva använda tre engelska ord i en mening. Jag bor i Australien sedan 35 år och tycker det är förfärligt när svenskar pepprar sitt svenska tal med en massa engelska termer. Det visar inte alls på någon språkrikedom, tvärtom. Så den unga dam som får en inbjudan till ett svenskt ´event´ som anger ´dresscode´ som ´black dinner wear´ har all rätt att klaga både på inbjudarens språkfattigdom och på hans/hennes oförskämdhet angående färgen på din klädsel.

Anonym, 08:40, 23 december 2012. Anmäl

Mötesfilmande?

Fråga: På dagis är det ett föräldrapar som alltid vid samtal med personalen filmar mötena, dvs tar upp både bild och ljud. Det sker öppet men någon förklaring har de aldrig givit och ingen har vågat frågat varför de gör det. Personalen verkar rejält besvärad och nervös men vill dölja det för de vill väl uppfattas som att de tål det mesta. Hur hantera detta? Är inte föräldrarna i detta fall gränslösa, liksom personalen som inte säger ifrån?

Svar: Det du beskriver har jag aldrig hört talas om. Att banda samtal med personalen verkar överambitiöst, som om ”här måste vi ha bevis på exakta ord om det skulle bli problem”. Beteendet är så konstigt att personalen bör fråga vad filmmaterialet ska användas till. De som filmar kanske gör en dagisdokumentär? Man kan inte veta i dessa tider!

Finns det en anledning bakom filmandet, som inte framgår av din fråga? Är barnet ett så kallat problembarn? Då kanske föräldrarna tycker sig ha en orsak till att dokumentera vad som sägs. Men oavsett orsak måste givetvis dagisföreståndaren fråga vad syftet är. Det kan ju göras utan aggression.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (39)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 39

Det framgår inte om det enbart är samtal som rör det egna barnet som spelas in eller om "TV-teamet" också spelar in sådant som rör andra barns situation och deras föräldrars synpunkter på saker och ting. Så länge FS inte blir inspelad eller förhållanden som rör FS:s barn kommer med på inspelningen kanske FS kan strunta i det hela. Men om inspelningen gör att föräldramötena blir "förstörda" och övriga föräldrar inte får svar på sina frågor eller att sådant som borde diskuteras sopas under mattan, kanske FS borde ta upp saken med ansvariga tjänstemän på kommunen. Då är det ett problem som måste lösas högre upp i organisationen. Förskolepersonalen har ju inte klarat av att reda upp situationen. Det är ju tyvärr numera inte så ovanligt att inspelningar av ibland mycket olämpligt slag läggs ut på nätet av obetänksamma personer. Därför borde det vara en principfråga för kommunen att reda ut vilka regler som är tillämpliga för inspelningar av det slag som FS beskriver.

Klaska, 12:12, 2 januari 2013. Anmäl

föräldrarna kanske är i en situation där det faktiskt krävs att de spelar in för barnets skull. det kan vara fråga om att de är i behov av boendestödjare eller liknande assistens som inte kan närvara vid samtal med personalen, att det föreligger någon form av dispyt som kräver dokumentation eller att någon förälder har något paranoidt personlighetsdrag. hur som helst förstår jag inte varför det skulle vara det utomstående föräldraparets att lägga sig i. det är förskolepersonalens ansvar att stå upp för sig själva.

emma, 15:47, 1 januari 2013. Anmäl

Det är väl märkvärdigt hur svårt det är att förstå, att det signaturen Mari skriver är helt rätt. PUL gäller endast material som publiceras offentligt, och så länge som det inte publiceras gäller inte PUL. Man får således spela in telefonsamtal man själv deltar i, utan att tala om det för den andra parten, och man får ha dold inspelningsapparatur eller filmkamera, förutsatt att man själv deltar i sammanhanget. Att spela in eller filma andra, utan deras vetskap, är dock förbjudet. Ska det vara så svårsmält?

Jojje, 10:44, 27 december 2012. Anmäl

Precis! Kanske dags att vara lite källkritisk istället för att svälja att "googlade" uppgifter är riktiga. Allt som står på nätet är inte sant.

Xe, 09:17, 27 december 2012. Anmäl

@Mari: inte ens journalister har rätt att filma med dold kamera. även om de gör detta. Allt filmande måste godkännas av dem som blir filmade om det inte är frågan om en ren privat familjeupptagning i egna hemmet. Så är det faktiskt, det finns något som heter PUL, en lag som träder ikraft för att skydda personers integritet så fort det gäller något som kan användas i offentligt syfte, att filma en offentligt anställd utan dennes medgivande är alltså ett brott oavsett vad du själv anser.

PP, 09:13, 27 december 2012. Anmäl

Marmor: än så länge är det tillåtet enligt svensk lag att filma utan tillstånd. http://www.voodoofilm.org/faq/1692 Googla: "är det tillåtet att filma på möten utan tillstånd?" Dock finns förslag att begränsa denna lag, av integritetsskäl, vilket du säkert har läst. Som lagen ser ut nu så får du i princip filma vem som helst. Svårsmält? Inte för mig, då det aldrig har avritning aktuellt för mig att filma möten , jag äger för övrigt inte ens en mobiltelefon med kamera. Dock förstår jag som Magdalena skiver i sitt svar, att det kan handla om föräldrar till barn med behov av särskilt stöd, där föräldrarna även kanske känner att de vill dokumentera vad som sägs.

Mari, 08:20, 27 december 2012. Anmäl

@Mari 11:25: Nej, det är inte tillåtet att filma förskolepersonal utan deras medgivande. Kanske är svårsmält för vissa men bara att tugga i sig...

Marmor, 13:52, 26 december 2012. Anmäl

Enligt lag är det tillåtet att göra ljudupptagningar och filma samtal OM man själv är MED i samtalet. Även med dold inspelningsutrustning. Det är således inget lagbrott att filma. Däremot är det inte tillåtet att skola och barnomsorg filmar elever utan samtliga föräldrars tillstånd. På skolavslutningar och dagisavslutningar bör man tänka på barn med skyddad identitet och inte publicera bilder på Facebook och liknande.

Mari, 11:25, 26 december 2012. Anmäl

Oj! Mest för att personalen låter sig filmas. Att föräldrarna är omedvetna om rättigheter och skyldigheter är inte så mycket oj. Dom har ju inte ens frågat om det är tillåtet/ok med personalen. Dom kan tillåta ljudupptagning, förutsatt att samtalet bara rör barnet i fråga- och då ska dom också "banda" det. Känns lite 2000-tal; jag får väl filma vad jag vill...

Marmor (Webbsida), 07:32, 26 december 2012. Anmäl

Ja, det är ju ett lagbrott detta. Det är ju INTE tillåtet att filma/banda utan att alla inblandade har gett sitt (helst skriftliga) medgivande. Här träder personuppgiftslagen PUL in. Förskolan är en offentlig institution och personalen har tystnadsplikt.

UP, 02:00, 26 december 2012. Anmäl

Julbrevsbesvär?

Fråga: Vi får varje år ett antal julbrev som består av en ”verksamhetsberättelse” över familjelivet.

Ofta kommer det från personer i vår närhet. Eftersom jag träffar dessa människor på regelbunden basis, vet jag redan allt som står i brevet så då upplever jag att brevet saknar funktion och det känns hemskt opersonligt. I andra fall är det långa berättelser om löneförhöjningar, nya bilar och semesterresor. Dessa upplever jag rent ohyfsade och leder till att jag efter breven har svårt att ta dem som skickat det på allvar.

Några få, och det är en minoritet av de julbrev som når mig, klarar konsten att beskriva vad som hänt i familjens liv på ett intressant och varmt sätt som gör att jag känner mig delaktig och blir glad av att få dela deras upplevelser.

Varifrån kommer idén om att skicka denna typ av julbrev och är det verkligen förenligt med ”allmänt hyfs”?

Svar: När det blir långt mellan mötena kan de vänner som är intresserade få en massutsändning av något slags redogörelse för det gångna året sett ut personligt perspektiv. Förr när man hade mindre smidig kommunikation fanns det också anledning att uppdatera vänner och bekanta om familjens liv. Men det är skillnad på att skicka årsberättelser till de uppriktigt intresserade och att rutinmässigt besvära andra med beskrivningar fyllda av självbespeglande detaljer. Du tycker att de långa utförliga berättelserna om vad som förevarit, ny bil, renoverat hem, midsommarfest osv är tråkiga. Ja, det förstår jag; sådant verkar vara familjealbumstext men knappast av större intresse för andra än de närmaste.

Men det är svårt att avvisa dessa julbrev med motiveringen att man vill slippa alla ointressanta detaljer. Att det skulle stå i strid med allmänt hyfs, som du frågar, anser jag inte. Snarare är det bristande insikt om vad andra kan tänkas bry sig om. Du får stå ut, läsa det du ids, tacka vänligt för julbrevet när du möter avsändare – och glädja dig åt de brev du får med relevant information utan tjafs.

Ursprunget till dessa utförliga brev kan vara nordamerikanskt, där förekommer de, vet jag.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (95)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 95

Julbrev?! Jag fattar ingenting....har aldrig i hela mitt liv hört talas om julbrev än mindre fått något.....det kanske är något kärnfamiljsrelaterat? (inte mitt umgänge). Intressant att det helt har gått min näsa förbi. Kanske något för en folklivsforskare att sätta tänderna i? Min son hade btw dödat mig, om jag knystat om honom i något dylikt....

peggybundy, 17:50, 1 januari 2013. Anmäl

Helena 14.24 Blir lite nyfiken på din vännina - hon måste ha en generös arbetsgivare som låter henne ta pysselmaterial gratis och tydligen mycket. Annars är det väl stöld, om det nu inte gäller något enstaka papper (skulle nog jag också kunna ta, men inte mer)

Miss X, 12:47, 1 januari 2013. Anmäl

@helena, låter som en rolig fröken, och de ska verkligen ha CRED för att vågar ta med hela familjen. Jag tror definitivt många som vägrar vara med själva på kort men så gärna sänder iväg sina småbarns ansikten till varje bekant och släkting, innerst ine vill ha cred själva, "se här mina underbara gulliga telingar". för det är ju inte barnen själva som bett om att bli fotade i nån billig tomtedräkt.

tråker, 19:53, 30 december 2012. Anmäl

Ett julkort kan man ju efter några dagar faktiskt packa bort (slänga) och glömma. Själv tycker jag nästan det är pinsamt att se hur malliga vissa föräldrar är över sina barn. Och hur de som HÖKAR försöker tyda om NÅGON skulle våga säga något annat än ROS. Väger varje kommentar noggrant på guldvåg... Men hur ska man då tänka när man får bilder hemsända på sina släktingars små älsklingar? För mig är det helt ok, alla kan inte med internet och hur man delar bilder PRIVAT. Men jag har också någon släkting som ger bort förstoringar inramade och allt på sina gullepluttar. Själv har jag som tur är bara fått någon miniatyr, men jag lider med mor\farföräldrar som tillslut har tiotalet A4 stora ramar att försöka arrangera i salongerna så att ingen ska känna sig förfördelad =) Och samtliga kort är mer eller mindre identiska, oskyldiga barnansikten fångade av en amatörmässig dagisfotograf. Hade vi velat ha (gråtande?) barnansikten hade vi väl sparat de vi hade på 80-talet ;)

tråker, 19:51, 30 december 2012. Anmäl

Jag tycker som sagt att det är roligt att hitta på nya idéer varje år, och det är också skoj att få julkort från andra som tänker likdant. Jag har t.ex. en väninna som är förskollärare, så hon har tillgång till en massa pysselmaterial alldeles gratis. Hon brukar göra fotokollage av sin familj varje år - foton blandat med utklippta tomteluvor och luciakronor, tecknade små kroppar till fotograferade ansikten, glitter, ditklistrade stjärnor och hjärtan... T.ex. hela familjen som små tomtar klamrande sig fast på grangrenar eller uppkrupna i marsvinets päls! Det är lika skoj att få hennes kort varje år, och se vad hon har hittat på denna gång! *älskar* (Hennes barn är för övrigt adopterade, om det har betydelse, så absolut INGEN kan ta hennes kort som en gliring till dom med lägre fruktbarhet.)

Helena, 14:24, 29 december 2012. Anmäl

Varför tror så många att människor vill skryta eller hävda sig när de berättar hur de har det och skickar bilder på sitt barn eller sin familj? Det är väl självklart att det är en vänlighet när människor hör av sig och vill berätta för mig hur de mår och hur de haft det för mig. Jag blir jätteglad. Och ännu gladare för kort än för tomtar från ICA. (fast de är också fina förstås)

Sara, 18:25, 28 december 2012. Anmäl

Missan: Håller med, även om det känns jobbigt att inte få barn fast man vill, så finns de ju, det är bara så, det får man försöka acceptera.Tycker f ö det bara är kul att få bilder på bekantas barn särskilt om man kanske inte ses så ofta. Såg f ö en artikel i en tidning för ett tag sedan - nu är det ute att skryta på FB, nu skall man vara mer realistisk. Det gäller att hänga med! Ingen mer som läst den, tror det var i SJs tidning "Kupé".

Maja G, 23:24, 27 december 2012. Anmäl

Nu brukar jag visserligen inte skicka julkort på mina barn annat än till mor- och farföräldrar men jag kan ändå inte låta bli att förundras över att många här tycks bli så provocerade av julkort föreställande julhälsarens barn. Någon har bemödat sig om att skicka en julhälsning - hur kan det vara fel? Hur orkar man reta sig på att den hälsningen inte är utformad precis exakt såsom man ajälv tycker är bäst? Jag var själv ofrivilligt barnlös i flera år men inte blev min sorg över det varken större eller mindre av att vänner skickade kort på sina barn - jag var ju hela tiden medveten om att andra fick barn och missunnade dem inte det.

Misan, 18:48, 27 december 2012. Anmäl

Det där egoskrytet är lite som Facebook: fast en statusuppdatering i brevform. Titta på oss. Vi är så rika och friska och lyckliga och framgångsrika. Många föräldrar inhöstar egoboost genom sina barn, som får funktionen av statussymboler. Nej, jag har inga egna barn. Ja, jag förstår att en del föräldrar kan ta illa vid sig av det jag skriver. Bäst är nog, att som Magdalena säger, sila det hela och distansera sig från det. Låt irritationen över skrytet rinna av, vissa personer har bara inte förmåga att titta utanför sin egen lilla ego-bubbla. Eller så är de så små inuti att skrytet blir ett måste. Vem kan förresten svära sig fri från driften att höja sin status lite inför omgivningen? ;)

Aspelut, 16:50, 27 december 2012. Anmäl

Vi har obetänksamma bekanta som år efter år de senaste 20 åren envisas med att skicka dessa evinnerliga julkort föreställandes deras (nu flera av dem dessutom vuxna) barn. Att som ofrivilligt barnlös få dessa varje år är som att få ett slag i ansiktet. Det känns allt annat än roligt att vi ännu en gång blir påminda om att vi själva aldrig fick egna barn. Men som sagt egot hos en del övergår all normal tankeverksamhet (själva har vi sedan åratal tillbaka slutat att skicka några julhälsningar till dem, men de fattar ändå inte vinken). Vi uppskattar alla andra julhälsningar men inte dessa av självskrytstypen "kolla vad barnet X har växt sedan sist"

M och C, 16:36, 27 december 2012. Anmäl

Julklappsbeställning?

Fråga: Mina syskonbarn är nu i åldrarna 9-12 och en ny situation har uppstått: de börjar beställa julklappar. Självklart har jag som snäll (och barnlös) moster alltid hört efter om det är något särskilt de önskar sig av tomten och köpt efter förmåga. Men nu kommer mycket detaljerade önskemål via mejl, sms och diverse sociala medier på just en sådan mössa i viss färg eller den speciella ryggsäcken av det märket. Ofta med bifogad bild.
I år har jag löst det genom att köpa dem en sådan beställd sak var. Sedan, är jag rädd, tog pengarna slut och det blev nog ändå dyrare än jag tänkt. Önskemålen rör nämligen märkesvaror, inga hårborstar och ritblock.

På plus-sidan kan sägas att med denna metod bör de garanterat bli nöjda med sina klappar.
Men hur ska jag hantera situationen i framtiden? Bara presentkort med en för mig lagom summa? Säga till deras mor/min syster att jag tycker det är tråkigt med den här typen av detaljerade instruktioner och vill ”skapa fritt”?

Svar:
Det du beskriver om julklapparna är hopplöst trist men jag har förstått att i denna kommersialiserade tid är detta vad som gäller. Julklapparna har slutat vara en glad överraskning och istället blivit utförande av en exakt beställning.

Att som moster få leta rätt på det man tror att syskonbarnen vill ha är närmast omöjligt i dag. Men det är barnen som ska bli glada för presenterna, inte givaren egentligen. Bäst är om det kan kombineras förstås.

Däremot låter det inte bra att du ger över din ekonomiska förmåga. Du skulle kunna låta bli att fråga barnen vad de önskar sig. Be inte om önskelistor, utan prata med föräldrarna och be dem ge dig ett par förslag, som du kan välja från de summor du är villig att ge ut.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (56)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 56

@Fredrik: det var just det jag menade - men fs verkar ju ta illa upp över barnens önskemål, och vad jag försökte få fram var att fs antingen borde tagga ner lite och acceptera barnens önskelistor, eller helt enkelt inte fråga barnen.

Anonym, 21:13, 23 december 2012. Anmäl

Jag håller med Malin 10:30 ! Jag och min syster gjorde också jättelånga önskelistor där vi tog med både saker som vi visste att vi inte skulle få till billiga saker. Det var jättekul som barn att drömma sig bort och skriva ner alla saker. Och som Malin nämnde, det blir också en indikation på vad barnet är intresserat av. Om man som förälder ser att listan bara har dyra saker, då kan man be barnet att fylla på med lite billigare saker. Det finns alltid billiga saker man vill ha också (strumpor, mössa etc). Ibland fick vi saker som vi inte önskat oss. Vi blev så klart glada för det också, våra listor var absolut ingen beställninglista. Låt barnen skriva önskelistor och se det som något praktiskt!

Fredrik, 05:24, 21 december 2012. Anmäl

@Ulrika, barn är barn och gör inte bort sig bara för att de önskar sig saker som kanske är lite dyra. Om inte annat kan man ge dem en peng som bidrag till det de önskat.

VF, 21:14, 20 december 2012. Anmäl

Att fråga vad ett barn vill ha i julklapp och sen kommentera barnets svar med att jultomten faktiskt inte är miljonär tror jag mest frustrerar barnet. För barn är det svårt att hantera julklappssituationen 100 % artigt, å ena sidan frågar folk vad man vill ha, å andra sidan är det oförskämt att be om för mycket. Ett smart tips är att skippa önskelistan och isälllet fråga barnets föräldrar vad man bör köpa, då slipper barnet göra bort sig samtidigt som man förhoppningsvis får en del vettiga julklappstips. Och om mamma och pappa sen kommer med svindyra julklappsförslag - DÅ först tycker jag det är dags att bli irriterad. Vill man ändå fråga barnet direkt så får man väl förvänta sig raka svar och utan att bli upprörd förklara att vissa saker helt enkelt är för dyra.

Ullrika, 20:06, 20 december 2012. Anmäl

Jag har inte så många barnbekanta men några känner jag och jag instämmer inte i resonemanget som förs här ovan det är alldeles för generaliserande och inte så sympatiskt. Mitt snart ll-åriga barnbarn har inte stora krav, tvärtom, mina egna krav i tillvaron är mycket större än hennes och det tror jag nog gäller många av oss vuxna; både äldre och yngre. Det verkar nästan som om du ger för att bli populär hos dina syskonbarn eller hos dina syskon/ditt syskon. Om det är så finns det bättre sätt än att köpa presenter. Tid, upplevelser och engagemang; ett biobesök, ett besök i simhallen, en skidtur, ett museibesök eller något de är riktigt intresserade av. Det finns massor av saker som inte kostar så mycket men kan ha stor betydelse för den som delar upplevelsen. Tänk positivt. Barn är lättpåverkade.

Mormor och pensionär, 18:35, 20 december 2012. Anmäl

@Anonym, 01:55. Familjer ser olika ut och relationerna inom en familj ser också olika ut. I min familj är det t ex ganska stor åldersskillnad mellan mig och mina syskon, så jag är jämnårig med min äldsta systerdotter. Det skiljer bara 7 år på oss så jag är inte moster till henne, jag är storasyster. Vi har därför en oerhört nära relation till varandra och den kommer vi att fortsätta att bygga på. Livet blir ganska fattigt om man bara skall ha en nära relation till en partner och kanske 1-2 barn. Jag fyller hellre livet med nära relationer även till syskon och syskonbarn. Du vet, hjärtat är magiskt och ju mer kärlek man stoppar in desto mer kärlek får det plats. Vem man ger och inte ger julklappar måste sedan varje familj bestämma utifrån sina egna traditioner och förutsättningar. Ni gör som ni vill i er familj så gör vi som vi vill i min jättestora familj. <3

Anonym, 17:01, 20 december 2012. Anmäl

Åh, jag är evigt tacksam att få önskelistor, så att man slipper lägga en massa tid och kraft på att komma på julklappar som det sedan visar sig att mottagaren redan har, eller inte alls önskade sig. Ser inte alls önskelistorna som beställningslistor, utan som en hjälp (skönt!). Hade jag mer tid och färre att köpa julklappar till kanske jag hade tyckt annorlunda. Och Anonym som tyckte att bara kärnfamiljen är en riktig familj, ska alla vi som inte har en egen familj/barn lägga oss ner och dö i vår ensamhet då? Eller får vi ha en relation till våra syskonbarn och glädja oss åt att få ge dem presenter OCH av vår tid? Du verkar ganska o-empatisk.

KA, 16:31, 20 december 2012. Anmäl

Jag tycker önskelistor är toppen, men då ska de ha flera punkter och lite spännvidd. När jag var barn skrev jag och mina syskon evighetslånga listor. De började ,med det man önskade mest och allra hetast och innerst inne visste att man aldrig skulle få: En egen häst, en resa till Disneyland, helt ny Marshallförstärkare, en himmelssäng (jag skrev "en katt" överst under tolv års tid, trots att mina föräldrar var kategoriska motståndare till husdjur). Och sen trappade man successivt neråt och på de sista punkterna blev det "strumpor med blommor på, 24.90 på KappAhl", "självlysande sladd från Clas Ohlson, 59 kr", "bläckpenna som skriver i lila, finns på Ica" och "saltlakrits". Som barn tänkte vi nog att poängen var att ge så många alternativ att vi förhindrade att äldre släktingar frestades att använda sin egen fantasi. Som vuxen kan jag tänka att det är ett väldigt bra sätt att se en linje i vad barn önskar sig – en häst lär jag aldrig ge bort, men kanske något hästrelaterat. Och för många är det ett elände att köpa julklappar, får man då en lista där man kan pricka in något (så länge den har fler än fem punkter lär ju presenten ändå bli en överraskning) underlättar det avsevärt. Så mina barn får gärna skriva önskelistor – ju längre och spretigare desto bättre!

malin, 10:30, 20 december 2012. Anmäl

Anonym 01.55: "I övrigt tycker jag att syskonbarn faktiskt inte ska få julklappar av andra än sina föräldrar. Familjen slutar och börjar med kärnfamiljen, och det blir de flesta varse någon gång i livet. Alla bör bygga på sina egna liv, och sina egna nära relationer… ". Det där håller jag inte alls med om. Var familjen börjar och slutar och vilka relationer som är och förblir viktiga varierar ju oerhört. Mina brorsbarn har alltid betytt oerhört mycket för mig (och jag för dem, vill jag hoppas). När de har haft det jobbigt har de vänt sig till mig. Jag fick syskonbarn innan jag fick egna barn, och det var en stor och betydelsefull händelse för mig att bli faster. Hade jag förblivit barnlös (vilket det såg ut som om jag skulle bli ett tag) hade ju mina syskonbarn defintivt varit en viktig del av min familj (de är fortfarande viktiga) och att inte få köpa julklappar till dem som de uppskattar vore väldigt tråkigt. Vi är faktiskt några som tycker att det är roligt med julen och julklappar - både att få och ge.

Misan, 08:54, 20 december 2012. Anmäl

Kan vara enklare att köra julklapps teman olika år som ex: alla får en halsduk, mössa, lampa, lakanset, handdukar, gemensam bowlingkväll, tofflor, pyjamas, etc Då bestämmer du vad som ges till alla samt att du kan meddela att du kör jultema för att underlätta julklapps inköpet och att det är en överraskning.

Linda, 05:19, 20 december 2012. Anmäl