Butiksmobilhyfs?

Fråga: Jag gick in i en mindre butik häromdagen. Jag pratade samtidigt i telefon med en väninna. När jag kom in, hälsade jag vänligt på butiksbiträdet, som även hon pratade i telefon. Jag fick dock inget svar från henne, då hon verkade vara i ett intensivt samtal. Jag tittade på en cardigan och samtidigt hörde jag henne bakom mig säga i otrevlig ton: ”Kan du vänligen gå ut och tala utanför butiken. Jag pratar med min kollega och du stör när du pratar i telefon”. Jag blev paff av hennes ohövlighet och bad henne att upprepa; då sa hon det åter igen fast kortare och ännu otrevligare, samtidigt som hon pekade mot dörren. Jag lämnade självklart omedelbart butiken.

Nu undrar jag om det anses som ohövligt att tala i telefon i en butik? Bör man generellt lägga på luren när man går in i en butik mot respekt för personalen, oavsett om de är upptagna själva eller inte? För mig är detta i så fall någonting helt nytt, då jag betraktade situationen som helt och hållet butiksbiträdets misstag.

Svar: Gå inte tillbaka till den butiken.

I princip ska man inte ägna sig åt sina privata göromål som att tala i telefon, sminka sig, klä om sig privat i provhytten (förekommer!), kamma sig, privatprata länge med en medförd vän osv i en allmän försäljningslokal som en butik.

Men det biträde du beskriver saknar ju normal hyfs, och det är ingenting du kan göra något åt – låt bli att gå dit igen.

Många som arbetar i butiker har skrivit till mig och undrat hur de ska göra när den kund de ska hjälpa står och pratar i sin mobil, utan att ta notis om försäljaren. Att kunder pratar i sina mobiler medan försäljaren lämnar besked eller tar betalt eller har hämtat något är nog vanligare än den tråkiga situation du beskriver. Och det är samma eländiga nonchalans från kunders sida, alltså att betrakta andra som något slags möbel som man inte behöver bry sig om.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (71)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 71

Aldrig att jag skulle gå in i en butik utan att först avsluta mitt samtal. Om jag däremot arbetade i butik och blev störd av en kund som är ohyfsad nog att snattra i sin nalle, skulle jag "vänligt" be hen tala lite tystare.

Ann, 14:10, 22 februari 2013. Anmäl

För det första: Det är ohyfsat att prata i telefon medan man kommunicerar med någon annan. För alla parter, för övrigt. För det andra: Det är INTE ohyfsat att prata i telefonen bland folk, så länge man gör det i normal samtalston. Det är inte värre än att prata med samma person på platsen. För det tredje: Många arga butiksanställda nedan verkar missuppfatta vad FS pratar om. Om en kund kommer in utan mobil så "måste" dom ju ändå vistas i butiken istället för att värma lunch eller annat som föreslogs nedan. Vad spealar det för roll om hon eller han pratar i en mobil? Om kunden inte lägger ifrån sig mobilen när dom skall betala, å andra sidan, kan jag förstå är irriterande.

Stefan, 09:31, 12 februari 2013. Anmäl

Om jag hade butik skulle jag välkomna alla de som gick in i butiker bara för att prata i telefon. Då slipper de andra butikerna, som inte välkomnar sådana, att ha att göra med dem, och jag skulle få alla kunder som gick in utan avsikt att handla, men till sin överraskning hittade något de ville ha och bestämde sig för att spontanköpa. På köpet skulle min butik få positiva associationer i deras minne och de som inte köpte skulle kanske komma tillbaka nästa gång då de faktiskt hade för avsikt att handla.

HR, 10:32, 9 februari 2013. Anmäl

Det skulle förstås stå: "lämna tillbaka en vara som det egentligen INTE var något fel på"

Anonym, 09:49, 9 februari 2013. Anmäl

Hoppla: just så! Jag tror att dessa unga biträden ibland faktiskt vill väl (mot sitt företag), men inte fattar att det blir fel. Jag menar: de tror att de är duktiga när de upprätthåller en regel in absurdum - som t.ex. denna att toaletten endast var för gästerna. Eller när de hyschar ner en kund som pratar i mobiltelefonen. Eller när de ser sura ut när man vill byta en vara. De kan inte tänka långsiktigt, eller se på sig själva utifrån. Det är något som kommer med åren och mognaden. Jag jobbade som ung på ett varuhus. Där fick vi gå på en "charmkurs" - det var en del i hela kedjans policy. Där tog de upp just sådana frågor, och vi fick lära oss att det viktigaste var att aldrig såra en kund eller presumtativ kund. Hellre låta kunden lämna tillbaka en vara som det egentligen var något fel på. Hellre ge dem en felfri vara som ersättning för den de själva förstört p.g.a. felaktigt handhavande (om det inte gällde kapitalvaror för flera tusen kronor stycket såklart). Att byta ut ett stycke kött som eg. inte är övermörat som kunden påstår, kostar kanske 80 kr - men det är ju INGET mot vad man tjänar på den kunden varje vecka som hon väljer att fortsätta handla sin mat i ens butik...

Anonym, 09:48, 9 februari 2013. Anmäl

@Johan. Du har nog aldrig haft att hantera en situation med ett kissnödigt barn och utan att veta var det finns en offentlig toalett. Vad skulle du själv göra i ett sådant fall? Låta barnet kissa på sig? Det är faktiskt en mardrömssituation. Det var nog inte bara det faktum att Anonym 08.49 inte blev igenkänd som gjorde att hon slutade handla på detta konditori. Det var naturligtvis hela den stressade situationen med den griniga och kundovänliga expediten och det kissnödiga barnet, OCH att den griniga expediten inte ens förstod att det var mot en av stamkunderna som hon bar sig illa åt. Jag skulle också ha slutat gå dit. Dessutom hade jag kontaktat ägaren för att berätta hur illa den anställda betedde sig. På en liten ort är det dessutom omöjligt att driva verksamhet om man inte är vänlig och hjälpsam mot sina kunder. Dåligt rykte sprider sig blixtsnabbt och sen kan man räkna dagarna till nedläggning.

Hoppla, 09:12, 8 februari 2013. Anmäl

Om det ringer och jag är i affären svarar jag såklart och pratar medan jag kollar på sakerna. När jag ska betala däremot lägger jag på, eftersom jag anser att det är oartigt mot personalen. Det har hänt en eller två gånger att jag fortsatte att prata i telefon när jag skulle betala, men det var viktigt samtal och jag försökte verkligen visa med miner och leende mot personalen att jag såg dem och inte kunde avsluta samtalet.

Simone, 02:08, 8 februari 2013. Anmäl

@Anonym, 08:49: Så du är arg för att hon inte kände igen dig? Eller anser du att konditorier ska upplåta sin toalett till icke kunder? Det låter som ett kraftigt överreagerande att sluta handla hos en konditor för att hon inte kännde igen dig vid ett tillfälle.

Johan, 12:53, 6 februari 2013. Anmäl

Jag går ofta och pratar i mobilen samtidigt som jag shoppar! Gärna med headset. Har svårt att få ihop shoppingdater med mina vänner, men vill ändå inte gå helt ensam på stan. Ringer då gärna upp kompisen som kanske är hemma och lagar mat eller sitter på bussen, och så kan vi prata om ditten och datten samtidigt som jag tittar och känner på varor. Hittar jag något intressant så kan jag diskutera det med kompisen. Jag är sådan som gärna går i affärer som avkoppling, och kan återkomma vid flera tillfällen innan jag bestämmer mig för att köpa. Forskning visar att en butik med kunder i drar till sig mer kunder än en butik utan kunder i, därför borde butiker välkomna även oss som bara tittar. Har man dessutom med sig en vän i luren så får ju den personen också veta när man hittar något snyggt, och blir kanske sugen på att själv gå och titta.

Anna, 20:20, 5 februari 2013. Anmäl

Anonym 22:01: Jag uppfattar det som att det är butikspersonens beteende som får fs att undra om om han / hon har gjort något fel, och jag menar att butikspersonens uppförande är så absurt att jag inte ser nån anledning för fs att rannsaka sig själv. Precis som jag om jag plötsligt får en snyting inte kommer börja undra om jag kanske haft en provocerande min i ansiktet eller nåt.

Ullrika, 20:15, 5 februari 2013. Anmäl

Förvägsinbjudan?

Fråga: Jag undrar vad som gäller med s.k. save the date-inbjudningar. Vi fick ett sådant i oktober för ett bröllop som äger rum i maj. Det känns som att man inte kan tacka nej till bröllopet då ”riktiga” inbjudan kommer (eller man kan ju alltid tacka nej, men kanske du vet vad jag menar) – man har ju vetat om det så långt på förhand.

Å andra sidan är jag inte nära bekant med paret och om någon av mina närmaste råkade ha bröllop/dop/studentfest vid samma populära tidpunkt skulle jag kanske välja att gå på den istället. Till saken kommer också att jag bor långt från festorten, det blir inte himla dyrt att resa men det är ett projekt med att åka tidigare från jobbet etc. Det känns ”fel” att tänka att det är besvärligt att ta sig till festen när man haft så lång tid på sig att ordna med ledigt och transport.

Sammanfattningsvis försöker jag inte säga att jag inte skulle vilja gå på festen, jag försöker bara fundera på frågor som kan uppkomma vid dylika save the dates. Har du någon syn på saken?

Svar: Visst kan du tacka nej när den formella inbjudan anländer – även om du har vetat sju månader i förväg att du blir bjuden på bröllopet kan du ju veckan innan inbjudan kommer ha fått veta att du måste åka på tjänsteresa, att du bryter ett ben och inte kan gå, att någon i din närhet blir sjuk och behöver dig, att det har uppstått något vad som helst som gör att du inte kan närvara. Det är inte detsamma som ett tvång att infinna sig när man får ett spar-detta-datum-kort, inte heller när man får en inbjudan.

Du tackar ja om du vill, har råd, tycker det är roligt att gå. Du tackar nej om du har något skäl, vilket som, att inte gå. Och du svarar vänligt på inbjudan förstås, oavsett om du kan gå eller inte, och anger för ett eventuellt nej-tack den orsak du har, om du vill vara snäll. Annars räcker ”tyvärr är jag förhindrad att närvara”. Det kan ju vara just avståndet, och din arbetstid. Inbjudaren ska absolut inte fråga dig varför du inte kan närvara! Har du en anledning som du kan ange så gör du det, för att vara artig. Men du måste inte!

Men vet du redan när spar-detta-datum-kortet kommer, att du vid tiden för festen kommer att vara utomlands eller av annat skäl inte kan närvara, så svara genast nej tack, det är hövligt och en hjälp till inbjudarnas planering.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (31)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 31

HR: Bästa kommentaren på länge Vi blev bjudna på bröllop på "rätt sätt". Utan förvarning ca 2 mån i förväg. Många var besviket tvungna att tacka nej, andra fick betala rätt stora summor för resa och boende och jag tror att brudparet var lite besvikna över att så få kunde komma (även om de aldrig sa det). Att bröllopet var en lördag i oktober hjälpte inte ett dugg. Jag tycker inte att det var en lysande idé.

Anonym, 18:04, 14 februari 2013. Anmäl

Om man tänker gifta sig mitt i sommarsemestrarna är det mycket vänligt att ge släkten och de närmaste vännerna datumet, i december-januari, så att semesterplanerna inte krockar i onödan. Såvida man har datumet då förståss ;) Det kan vara klokt att ge det personligen till var och en man bestämt sig för att bjuda in , så att det senare inte blir något missförstånd att någon har förväntat sig en inbjudan för att man fått datumet till sig via nån släkting eller vän. Så ge inte datumet till någon enstaka släktning, förälder eller vän med en förväntan tt de ska sprida runt detta . Det kan då av misstag spridas till och uppfattas som att man blivit inbjuden eller kommer att få en inbjudan. Så ta själva ansvaret för att informera, man kan ringa upp eller skicka ett vykort. Gifter man sig på andra tider på året är det inte lika nödvändigt att informera om datumet i förväg.

Anna d.ä, 09:19, 2 februari 2013. Anmäl

Tack, Misan :-)

HR, 12:28, 1 februari 2013. Anmäl

Har man begränsad ledighet och släkten utspridd över Sverige så är det svårt att planera. Jag önskar att jag fått veta tidigare att min kusin skulle gifta sig förra sommaren. Han skickade ut inbjudningarna i relativt god tid, men ändå var min familjs sommarpussel redan lagt och gick inte att ändra. Det kändes jättetrist att tacka nej, men flyget till andra änden av landet var redan bokat och svärmor hade tagit ut semester för att vi skulle komma exakt då. Det kändes snopet att befinna sig i staden där bröllopet skulle stå veckan före istället.

Jena, 11:42, 1 februari 2013. Anmäl

Väldigt bra med sådana här förvarningar. Det är ju jätteledsamt att inte kunna delta för att man redan bokat in sin semester just den veckan- något man kunnat undvika om man vetat. Bra HR... De enda som är pretto här är ju de som tycker det är pretentiöst att förvarna.

gudrun, 11:14, 1 februari 2013. Anmäl

Misan: tyvärr är det samma här. Och ännu värre: har redan varit på ett par begravningar för jämnåriga... cancer för kvinnorna, hjärtattack för männen. Då börjar man känna sig gammal..!

Helena, 10:27, 1 februari 2013. Anmäl

HR, min nya favoritkommentator: :-) Själv skulle jag bli jätteglad om jag blev bjuden på ett bröllop öht för det var länge sedan nu (befinner mig i den åldern då vänner o släktingar börjar skilja sig istället...). Men jag ser fram emot när det är dags för nästa generation.

Misan, 10:17, 1 februari 2013. Anmäl

Har svenskarna drabbats av kollektiv afasi på sitt eget språk? Save-the-date =boka den (datum), For-your-information = för din information/för din kännedom/bara så du vet Det ärr bara så töntigt med engelska ord i en svensk text.

Karin, 01:19, 1 februari 2013. Anmäl

Själv skulle jag bara bli glad om jag fick veta datumet för en väns bröllop redan innan den formella inbjudan. Jag vill nämligen gärna gå på vänners bröllop, och ju tidigare jag får veta desto lättare är det för mig att blockera den dagen. Ifall något kommer ivägen senare som gör att det verkligen inte funkar - ja, då har man i alla fall gjort sitt bästa, och ibland så var det den där förhandsinformationen som gjorde att jag lyckades blockera just den dagen. Jag kanske är lite självcentrerad och ego som utgår från att brudparet skickade "save-the-date" för MIN skull. För att underlätta för MIG. Det är väl ett utslag av jag-mig-mitt igen, som jag har fallit för. Jag ska genast sluta känna mig tacksam för att jag fick veta lite extra tidigt, och istället bli lite småsur, och absolut inte tacka. Kanske väntar jag även till sista sekund med att ge besked om jag kommer eller inte, det borde lära de pretentiösa brudparet en läxa!

HR, 18:39, 31 januari 2013. Anmäl

Håller med Cajsa här. De flesta av mina kusiner gifte sig på 70-talet, och det var varken några barfota-och-korkort-klänning-på-hippiekollektivet-bröllop, eller flådiga prinsessbröllop med hundra kuvert. Utan snarare ett traditionellt kyrkbröllop, med bröllopslunch i församlingssalen efteråt för kanske 40 gäster. Ganska "lagomt" med andra ord..! :-)

Helena, 18:22, 31 januari 2013. Anmäl

Brudnäbbsvitt?

Fråga: Finns det från förr någon bestämmelse hur brudnäbbars klänningar ska se ut med tanke på färger?

I min barndoms kyrka i Härjedalen var vi alltid och tittade på brudpar i kyrkan, och brudnäbbar hade aldrig vita klänningar utan det var klänningar med pastellfärger. Jag har för mej att det är endast bruden förbehållet att ha vit klänning, men jag har ju sett att på kungliga bröllop även brudnäbbar är klädda i vitt. De ska väl se ut som småbrudar.

Svar: ”Förbudet” mot vit klädsel vid bröllop är att bruden har ensamrätt till den helvita klädseln så att ingen annan ska misstas för just bruden den dagen. Det är alltså en artighet, en mycket vedertagen sådan. Men små barn i vita kläder är ju inte brudklädda och det går alltså bra – och är vanligt utomlands – att barnen i en brudnäbb är vitklädd. I svensk sed är pastellfärger vanligare, men vill man ha vitklädd brudnäbb är det inte något som strider mot god sed.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (13)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 13

Det är väl bara en tidsfråga innan det heter brudnäbbisar. Eller -näbbizar.

Gris-Greger, 20:32, 30 januari 2013. Anmäl

gift er enkelt och borgligt utan näbbar och klor.-

Per W, 18:32, 30 januari 2013. Anmäl

Hasseludden: jag har alltid trott att brudnäbbarna (förlåt, men jag har alltid sagt så! :-) ) är till för att på ett magiskt sätt garantera brudparet fruktsamhet..? Som en del i brudmystiken...

Helena, 17:17, 30 januari 2013. Anmäl

Hmmm... På de bröllop jag varit på, har de små flickorna varit vitklädda, medan unga vuxna tärnor burit pastellfärger. Jag tror att vi har diskuterat Kate Middletons syster Philippa redan, som hade helvit klänning som brudtärna. DET tycker jag var knasigt - hon är ju så lik Kate också, att det var jättelätt att tro att hon var bruden!

Helena, 17:12, 30 januari 2013. Anmäl

MAGDALENA RÄTTAR SIG: @Hasseludden,ursökta skrivfelet "sin" - med all respekt för din klokskap ska det stå.

Magdalena Ribbing, 16:06, 30 januari 2013. Anmäl

MAGDALENA SVARAR: Men hörni, tror ni på allt som står på nätet? Wikipedia? @Hasseludden, med all respekt för sin klokhet och kunskap, men näbben i brudnäbb är samma ord som näbb på en fågel, något som skjuter ut. På svenska kan man visserligen säga näbbet, kanske dialektalt, men första val enligt Svenska akademiens ordlista är näbben. Så i en brudnäbb ingår ett antal individer som gärna för mig får kallas brudnäbbar. Men ett näbb? Nej tack för min del, stockholmska som jag är.

Magdalena Ribbing, 16:04, 30 januari 2013. Anmäl

Anonym 13:06, att Anonym 12:56 skrev "ett pudel" var säkert en skämt, med tanke på kommentaret innan.

Kafpauzo, 14:26, 30 januari 2013. Anmäl

Hasseludden: jag och min syster var "brudnäbbar" (så sade vi då) redan 1960 när min moster gifte sig så jag kan knappeligen tänka mig att wikipedia har rätt. Fast vi gick efter bruden - vi skulle ha hållit upp henens släp men hon gifte sig i kort klänning (vilket var högsta mode då).

Anonym, 14:24, 30 januari 2013. Anmäl

Wikipedia: Brudnäbb Flicka som ingår i bruddnäbben (flower girl) vid ett amerikanskt bröllop. Brudnäbb är ett samlingsnamn för den grupp av yngre barn som går före brudparet i kyrkan under vigseln. Idag kallas ofta varje enskilt barn för "en brudnäbb". Tanken med brudnäbbet är att barnen ska symbolisera livets väg. Det är därför de går först in, och ibland följs av brudtärnor och bröllopsmarskalker innan brudparet tågar in. Ibland har brudnäbbet även till uppgift att strö blomblad på brudparets väg, och en annan uppgift kan vara att få hålla vigselringen på en kudde eller hålla brudbuketten under vigseln. Om det finns ett brudnäbb består det traditionellt av ett till fyra barn och väljs av brudparet. Oftast är det brudparets syskonbarn eller fadderbarn; enligt modern sed kan det även vara brudparets egna barn. Barnen brukar vara mellan tre och nio år gamla. De barn som ingår i brudnäbbet är finklädda. Flickorna brukar ha klänning och har ofta blomsterkransar i håret. På engelska är motsvarande begrepp flower girl för flickor och page boy för pojkar. ---- Alltså ett brudnäbb för kollektivet och en för den enskilde/a näbben

Hasseludden, 13:52, 30 januari 2013. Anmäl

EN pudel

Anonym, 13:06, 30 januari 2013. Anmäl

Fördomsvän?

Fråga: Jag undrar hur jag ska handskas med en av min sambos äldsta vänner som vi umgås med flera gånger i veckan. Vännen är en charmig och intressant människa som jag tycker mycket om, men han har väldigt starka rasistiska åsikter som han uttrycker målande. Till saken hör att jag själv är muslim, men inte faller in i stereotypen, så han vet inte om att jag är det. Jag tycker att människors tro är en privatsak.

Vi har givande diskussioner om många gemensamma intressen, som jag innerligt uppskattar och inte vill vara utan – men när han tar till sin grova jargong om hur ”sån’t skit ska skjutas” med tydlig referens till människor av min tro gör det väldigt ont i mig.

Min fråga är – hur ska jag göra nu? Jag känner att jag gjort fel som inte från början ”avslöjat mig” och på så sätt fråntagit honom alternativet att uttrycka sina åsikter lite mindre brutalt och inte såra mig. Jag är orolig för att han kommer att känna sig lurad och bortgjord när han väl förstår att han trampat i klaveret och vet inte hur jag ska bete mig när den dagen väl kommer.

Svar: Förskräckligt! Vilken okunnig drulle du beskriver! Att ha och uttrycka fördomar av den arten är inte ursäktligt på något sätt. Jag förstår att det blir problem att först nu berätta om din religion, du vet att denna information kommer att genera denna vän. Men genansen är hans, inte din, det är han som beter sig bedrövligt. Så om du kan, säg nästa gång ”för din information är jag muslim, det verkar vara dags att berätta det fast jag egentligen inte tycker att någon har med min religion att göra.”

Då kommer förmodligen en häpen replik av den sort som är ganska vanlig hos detta slags personer: ”oj då, men jag menar inte sådana som du” och då kan du ju milt säga ”men vilka menar du då?” så får den intressanta charmiga vännen försöka förklara sina obildade uppfattningar.

Att din intressanta charmiga vän kommer att känna sig bortgjord som du befarar, är sannolikt, men det kan ju just därför få honom att reflektera, om det är möjligt för honom. Ingen människa har moralisk rätt att ens i överförd bemärkelse säga att alla med en viss tro, kultur, etnicitet ”ska skjutas”. Det är så uselt att det kan vara skäl nog att sluta träffa den som säger så.

Vill du fortfarande inte meddela att du är muslim kan du ju säga ”jag har vänner som du skulle vilja skjuta, så får jag be dig tänka efter vad du säger”.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (96)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 96

Vad fint att se er som går i svaromål mot de intoleranta kommentarerna. Tack Kafpauzo, Misan, BE mfl. Nu slapp jag slösa min tid på att bringa lite vett och sans i denna tråd :)

Nils, 23:13, 18 februari 2013. Anmäl

Tack, Misan! Det känns skönt att veta att det är fler som tycker som jag...

El Charlatano, 11:21, 7 februari 2013. Anmäl

jag håller helt med dig, El Charlatano. Samma sak inträffade när en homosexuell man skickade in en fråga om hur han skulle arrangera sitt bröllop. In vällde en massa homofobiska kommentarer vilket till slut ledde till att tråden stängde. Det är ett verklgit problem att en frågeställare som är muslim eller homosexuell inte kan skicka in en fråga där detta framgår, utan att utstå en massa diskriminerande påhopp. Man kan anta att vädligt många avstår av den anledningen. DN borde verklgien se över kommentarsfunktionen och rensa i betydligt högre utsträckning om inte denna spalt ska bli en arena för diskriminering istället för en frågespalt...

Misan, 10:33, 7 februari 2013. Anmäl

Angående den dåliga stämningen i denna tråd: Den stora andelen nazitrollkommentarer i Magdalenas annars så fina och intressanta spalt beror sannolikt på att sidor som Newsmill tvingats stänga sina kommentarfält, på grund av att de höll på att usurperas av diverse SD-politrucker. Mycket tråkigt. Hoppas nån ansvarskännande moderator går in och gallrar i träsket som här uppstått. Det är både märkligt och hemskt att en människa (FS) som frågar hur man ska bemöta en rasist i bekantskapskretsen genast blir översköljd av dylika kommentarer. Skamligt är vad det är, och det är så att jag börjar skämmas över att jag är etnisk svensk. Vi har verkligen blivit ett rasistiskt folk på senare år. Måste nästan dagligen be mina utlandsfödda vänner om ursäkt på svenskhetens vägnar, då de ständigt blir angripna av främlingsfientliga tölpar.

El Charlatano, 12:46, 5 februari 2013. Anmäl

Har själv sagt upp bekantskapen med en av mina äldsta och bästa vänner efter att denne uttryckt grovt rasistiska åsikter. Där dog vänskapen omedelbart och oåterkallerligen. :-( Rasism, antisemitism och islamofobi (med mer vidrigheter) skall man aldrig acceptera.

El Charlatano, 12:03, 5 februari 2013. Anmäl

Fy bubblan. Nu blev jag också kränkt. Av allt.

Stefan Karlsson, 22:36, 2 februari 2013. Anmäl

Utmärkta inlägg av Mannen 12,51 och Gunilla 10,47 !!!!! Man blir skrämd över de rasistiska kommentarerna. Världen blir bättre om vi visar respekt och tolerans för våra medmänniskor.

en medmänniska, 18:13, 2 februari 2013. Anmäl

Jag körde buss på 70- och 80-talen i Stockholm. Då hade jag en kollega som hade med en tunn bönematta hoprullad, som han rullade ut och använde till bön vid ändhållplatserna, när det fanns tid till detta. Så det går utmärkt att kombinera.Och nej man måste inte be vid exakta tider om man inte kan pga jobb eller annat. Faktiskt. de flesta "regler" i detta kan modifieras, och för de flesta är det det egna personliga förhållandet till sin gud som är det viktiga. När det gäller själva frågan: Nu är det väl på tiden att kompisen får veta hur det ligger till, troligen bäst genom pojkvännen.

Mannen, 12:51, 2 februari 2013. Anmäl

Modereras inte kommentarsfältet alls? Det är ju absurt att en muslimsk frågeställare som inte vill att sambons rasistiska vän ska bli generad ställer en fråga hur man ska hantera saken och kommentarsfältet exploderar av muslimhat. Skamligt. FS: Tycker din sambo skulle satt stopp för detta för länge sedan. Men om han inte klarat av det så säg själv till. Det är vidrigt att lyssna på sådan grov rasism oavsett mot vem det riktar sig. Ingen ska behöva stå ut med det.

Gunilla, 10:47, 2 februari 2013. Anmäl

Islam är en religion, inte en ras.

Acke, 14:02, 1 februari 2013. Anmäl

Dietrådgivare?

Fråga: Många lägger om sin kost och kanske till och med går på diet. Några vill snabbstarta en ev. viktnedgång med att inta måltidsersättning vid vissa eller alla mål. Så till min fråga: det förekommer ofta att människor vill lägga sig i detta. Många kommer med (välmenande?) tips om hur man egentligen borde göra för att gå ner i vikt. ”Ät riktig mat istället” är en klassisk kommentar från en person som kanske aldrig har varit överviktig. ”Rör på dig och ät rätt så ska du se att kilona rasar”.

Det här kommer (tror jag) från en uppfattning som många delar om att alla människor är stöpta i samma form från början och de överviktiga har bara misslyckats med något (äta rätt och röra på sig). Då jag inte håller med om denna världsuppfattning och då den provocerar mig kan jag inte riktigt komma på något smakfullt svar som man skulle kunna ge ”det är bara att röra på sig”-sägarna. Folk (gärna på jobblunchen) vill så förtvivlat gärna lägga sig i vad andra äter, varför och hur och jag undrar om man verkligen måste hålla sig undan för att slippa sådana kommentarer? Eller vad säger man?

Svar: Det är gräsligt, detta beskäftiga, nyfikna iläggande i andras matvanor! Otaliga gånger har jag tagit upp det i spalten. Men det verkar vara djupt rotat hos somliga, detta att den kompetens beträffande andras mat som de inbillar sig ha ger dem rätt att kritisera-föreslå-kommentera.

Alltså än en gång: det är oförsynt, ohövligt och totalt fel att kommentera vad andra äter eller inte äter. Så gör man helt enkelt inte. Den som vill ha goda råd frågar själv, och det är där du kan komma med en kommentar som bör få tyst på trakasserierna – för det är ju faktiskt sådana det är frågan om, även om avsikten inte är just den. Du säger milt leende ”tack för ditt intresse – vet du, när jag behöver ditt råd så kommer jag till dig och ber om det”.

Inga ursäkter, inga förklaringar, inga redogörelser för nytta och onytta, ingenting utom ovanstående mening sagd med ett vänligt, och kanske en aning överseende, tonfall.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (92)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 92

Ducka, ducka, undvik. Gör inget väsen av din diet, förklara inte, ursäkta inte, försvara inte. "Jag tar en bara en snabblunch idag" räcker. Om någon kommenterar, le bara och svara inte. Många blir provocerade när andra dietar, för att de upplever en indirekt kritik av sina egna vanor. Läs på, lyssna på din kropp och lev så som det känns bäst för dig.

Anna, 15:50, 20 februari 2013. Anmäl

Håller helt med JW, kom att tänka på samma sak. Personligen tar jag, som vegetarian, aldrig illa upp när jag får frågor eller kritik ang. mina matvanor. Kommentarerna är ju ytterst sällan illa menade, och kan ge upphov till intressanta konversationer. T.om de envisa typerna som anser att endast kaniner bör äta sallad och att människan är skapt för kött, går att prata med. Om man gör det på rätt sätt och inte beter sig så förnärmat. Matvanor behöver faktiskt inte vara så känsligt.

Herbivoren, 15:15, 20 februari 2013. Anmäl

JW: Men vet du, det är inte j-a roligt att bli utpekad som komplexfylld anorektiker när man är en självsäker kvinna som mår hur bra som helst och har en frisk och sund kropp. Det handlar om att folk lägger sig i ens angelägenheter och drar fördomsfulla slutsatser baserade på nonsens.

Ullrika, 11:51, 20 februari 2013. Anmäl

Åhhh!!! Favorit i repris! Får mig att tänka på siten "Arga kränkta vita män", men nu ska den heta "Arga kränkta arbetskamrater". Hur i hela världen kan man ta illa vid sig av att folk frågar om vad man äter eller varför? Jeebuz....

JW, 08:42, 14 februari 2013. Anmäl

Jena 18.30 Jag förstår inte riktigt liknelsen, du har väl hur det än är större möjlighet att påverka vad du äter och hur mycket du rör dig än att stoppa regn?

Miss X, 01:41, 14 februari 2013. Anmäl

Typ säg "Ok" och sedan fortsätt äta det man vill.

Lisa, 05:31, 7 februari 2013. Anmäl

Jag är inte purung längre och har fött två barn, så jag vet att om jag släpper alla hämningar och äter allt jag jag kommer över kommer jag gå upp i vikt, vilket känns onödigt då jag ju faktiskt tycker om hälsosam mat. Men folk kommer alltid och trycker upp bullar i ansiktet på mig och säger "Ät nu den här. Varför? För att du kan. Du är smal." Vad spelar de dem för roll om jag hellre tar en knäckeskiva med keso? Jag är inte fördomsfull mot överviktiga, men när jag nu har en bra vikt, kan inte jag få trivas med det? Det pratas ofta om att man ska acceptera sin mammamage som den är och det tycker jag är jätterätt och riktigt, men man ska väl ändå inte behöva sträva efter ha mammamage?

Ullrika, 20:37, 5 februari 2013. Anmäl

Som sagt. Diskussionen här i kommentarsfältet visar varför det är så svårt att undvika föreläsningar om kost och vikt om man är överviktig eller inte äter exakt samma sak som alla andra. Folk klarar bara inte att hålla inne med sin, som de upplever det, gedigna och självklara kunskap om biologi och näringslära. Alla ni som delat med er av er kunskap här, gissningvis är ni lika ivriga att dela med er i fikarummet, så har ni några idéer om vad som skulle kunna få er att avstå från att tala om för era kollegor vad de borde äta om kollegan inte uttryckligen bett er om råd?

Sara, 08:36, 3 februari 2013. Anmäl

Det här att överviktiga skulle belasta sjukvården mer än andra, tror man det kan man ju sätta sig en stund vid entren till ett större sjukhus t.ex. och studera folk som passerar. Man kommer då att upptäcka att överviktiga inte är det minsta överrepresenterade. Vilka fler grupper ska sorteras bort, rökare, alkoholister, de med hudcancer som solat överdrivet, slitit ut sig på jobbet och får skylla sig själva, alla som varit ouppmärksamma i trafiken och skadat sig, går nog att pricka in alla människor i någon kategori...

Anonym, 23:05, 1 februari 2013. Anmäl

Till alla er som någon gång kommenterat människor som försökt banta, och känner på er att det kanske var onödigt. (jag hör själv till den gruppen att det kan ha slunkit ut någon gång ibland). Försök att inte bli defensiva här nu, alla trampar vi i klaveret ibland. Ha bara i baktanke nästa gång ni är i situationen att det går att bara säga "lycka till" och byta samtalsämne.

Jena, 18:36, 1 februari 2013. Anmäl

Försäljartilltal?

Fråga: När jag går in i en affär för att leta efter något speciellt och inte själv hittar det jag söker utan måste be personalen om hjälp frågar jag alltid: ”Ursäkta, har ni…” och avser här ”ni” i den bemärkelsen ”ni som jobbar här i affären”, inte ”ni” som ett artigt försök att tilltala en äldre person (det brukar jag aldrig göra).

Men jag har alltid undrat över om jag gör rätt, eller om expediten troligtvis misstolkar det som att jag försöker vara artig men antagligen bara verkar fånig och ålderdomlig. Jag har funderat på att istället säga: ”Ursäkta, har du…” men tycker själv att det låter minst lika konstigt, och skulle kunna misstolkas som att jag tror att personen själv är ensam ägare till affären (vilket ju oftast inte är fallet). Eller har jag fel? Hur ska jag göra? Tilläggas bör väl att jag är 19 år och därför oftast träffar på personal som är åtminstone ett antal år äldre än jag själv.

Svar: Om detta är ett problem för dig – det borde det inte vara, med ett allmänt ”ni” i en butik avses så gott som alltid företaget, inte den enskilda försäljaren – så kan du ju lätt ändra din fras, och säga ”finns det xx” eller ”jag letar efter en grön xx”. Men som sagt, säger du ”har ni xx” så kommer ingen försäljare att tror att du niar honom eller henne, utan bara höra det du säger som ju i klartext blir ”har denna butik xx?”

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (72)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 72

Namnet föll av någon anledning bort i föregående inlägg.

Besserwisser, 19:46, 27 februari 2013. Anmäl

Mot-bättre-vetande, 09:07, 24 februari 2013: Av vilken anledning skulle inte den som duar anse sig ha rätt att vara oförskämd? Jag kan inte se att frågan om "du" eller "Ni" påverkar den distinktionen. För övrigt tolkar jag ditt inlägg som att du anser dig ha rätt att vara oförskämd... Nej tack till ni, 19:38, 24 februari 2013: Det faller sig naturligt när man har för avsikt att vara hövlig. De olika kvalifikationerna du nämner överlappar varandra och påverkar i kombination hur man naturligt faller i ett visst tilltal.

Anonym, 19:45, 27 februari 2013. Anmäl

Jag tror jag har lösningen på detta dilemma. Alla övergår från att tilltala varandra med "du" till att "nia". Analogt med det slutar vi att säga "jag" och övergår till att alltid - oberoende av om det handlar om singularis eller pluralis, säga "vi". Den niande känner sig hövlig och den viande känner sig som en konung (pluralis majestatis). Alla är nöjda och glada och förvirringen total.

Anonym, 14:36, 25 februari 2013. Anmäl

Besserwisser: 07.11 Står i mitt inlägg 12.27, vilka skall vi nia, vilka kan vi dua? Ålder, social ställning, hur nära bekant? Blir inte lätt att sätta gränser om niandet blir vanligt.

Nej tack till ni, 19:38, 24 februari 2013. Anmäl

@Besserwisser. Att vara oförskämd och säga du är oförskämt. Visst är det så. Men den som är oförskämd och dessutom niar är inte bara oförskämd utan visar också att han/hon anser sig ha RÄTT att vara oförskämd. Så illa är det. Och om du inte förstår det så är du antingen väldigt ung och okänslig eller väldigt okunnig och obildad.

Mot-bättre-vetande, 09:07, 24 februari 2013. Anmäl

Nej tack till ni, 16:30, 23 februari 2013: Vilka gränser talar du om?

Besserwisser, 07:11, 24 februari 2013. Anmäl

Utmärkt, ingen "niare" har något att säga när det gäller gränser verkar det, alltså kanske ni håller med att "du" har sina fördelar?

Nej tack till ni, 16:30, 23 februari 2013. Anmäl

Sylvie, 18:40, 19 februari 2013: "Ni" är precis lika jämlikt som "du" bara hövligare. Jämlikheten vinner på att man kan visa hövlighet mot varandera, med ett specifikt ord att utrycka detta med. Läs mina tidigare inlägg där jag går igenom att "Ni" inte var ohövligt tidigare, det är en myt. Dq, 20:31, 19 februari 2013: "Ni" är artigt, "Öh, du…" är det inte. Mot-bättre-vetande, 09:13, 20 februari 2013: Som du själv konstaterar: det är inte Ni-andet som är ohövligt i den situation du beskriver, utan attityden. Anonym, 19:34, 19 februari 2013: Jag förstår inte ditt inlägg, kan du utveckla det? Om någon hade för avsikt att vara ohövlig så skulle väl denne använda ett uttryck så att motparten förstår att så är fallet?

Besserwisser, 20:00, 21 februari 2013. Anmäl

Snälla! Att detta aldrig går in! "NI" har aldrig varit artigt. Det använde officerare till soldater, gymnasielärare till elever, men aldrig tvärt om! Inte heller till tjänstefolk, expediter och servitörer. Jag var själv i tonåren när du började bli vanligt, men jag är så fast i de gamla reglerna att jag inte kan förmå mig att tilltala någon med "ni". Kan jag inte säga du så kan jag inte heller säga ni, och då blir det oftast tilltal utan pronomen, som ibland kan låta tillgjort om man inte behärskar tekniken. Artigt tilltal före du-reformen var herr, fru, fröken+efternamn, eller helst titel+efternamn.

Gamla stammen, 11:13, 21 februari 2013. Anmäl

Snälla, kan någon förklara hur vi drar gränser om niandet sprider sig? Eftersom ingen verkar veta måste det vara ett starkt argument! Tänk efter före, innan "ni" blir alltför vanligt! Och nej, det är inget man "känner på sig".

Nej tack till ni, 12:27, 20 februari 2013. Anmäl

Gästdrullighet?

Fråga: Jag har en fråga som kanske är löjlig, men ändå något jag funderat en del på.

Jag tycker om att ha det fint hemma och lägger stor omsorg både vid städning och inredning. Alla i min vänskapskrets/släkt är medvetna om detta och även för de jag är mindre bekant med är det ganska tydligt.  Vad jag tycker är tråkigt är att vissa gäster är totalt respektlösa inför detta. Till exempel har jag vid flera tillfällen haft besök av en gäst som flyttar runt saker på borden, riktigt mosar med soffkuddarna, flyttar fåtöljer och liknande.
När jag bjuder på fika dukar jag alltid med assietter och servetter, trots detta lägger denna kvinna alltid kakor direkt på bordet så det blir fläckar. Sitter vi i vardagsrummet brukar jag alltid sätta fram underlägg till eventuell dryck som serveras där för att skona bordens känsliga ytor från t ex varma kaffekoppar. Denna kvinna flyttar ivrigt runt koppar och glas utan att använda de underlägg jag förser henne med.

Jag har haft flera gäster som jag tycker är ohövliga hemma och därför valt bort att umgås i hemmiljö med, men med denna kvinna är det inte möjligt då det råkar vara min svärmor. Jag har försökt på alla sätt och vis med fina vinkar att visa henne till rätta men ingenting når fram. Fråga: När man är gäst i någons hem, är det då okej att bete sig så här?

Svar: Din fråga är inte löjlig. Den handlar din rätt att förvänta dig hänsyn och respekt, precis som du skriver. Du är som jag tolkar ditt mejl, mycket noga och mycket ordentligt med ditt hem. Det är din rätt att ha det som du vill i ditt hem – just för att det är ditt hem, inte dina gästers. De som besöker dig har ingen rätt att förändra något hos dig. Varje gäst med ett uns hyfs och god uppfostran vet att man inte flyttar möbler hos någon annan, inte ändrar på prydnadssakernas positioner, inte tar fram sådant som inte ställts fram osv.

Att lägga kakor direkt på ett bord är löjligt när det finns assietter. Att ignorera glasunderläggen är lika slafsigt. Det du beskriver om denna gäst ger intrycket av en tråkig självupptagenhet; hon utför det som råkar passa henne i ögonblicket. Och kanske hon har en omedveten lust att markera att hon inte tycker att det som du har är värt att vara försiktig med. Riktigt dålig stil! Eller så vill hon visa dig att det inte är viktigt enligt henne att ha det städat och välpolerat, och då saboterar hon medvetet ditt hem. Jämmerligt!

Du kommer inte åt detta med milda rättelseförsök, så nästa gång hon kommer på besök, gör lite förarbete som hindrar det värsta. Ta bort de fina prydnadskuddarna från soffan och lägg dit någon enkel sådan som inte tar skada av att klämmas och sittas på. Flytta tillfälligt undan de prydnadsföremål som går att ta bort.

Duka till kaffet med plasttabletter, alternativt varje gång hon ställer en kopp eller ett glas direkt på bordet, skynda dig att lyfta detta och lägga ett glasunderlägg under. När hon lägger kakor direkt på bordet håller du raskt fram en assiett och säger ”här är att lägga kakan på.”

Börja med detta slags åtgärder, vänligt förstås, inte aggressivt, säg ingenting mästrande utan gör bara små markeringar att du inte vill ha fläckar på bordet eller mosade soffkuddar eller ändrande av dina prydnadsföremål.

Kanske din självupptagna gäst säger något som ”oj så noga det var här då” eller ”varför gör du så här?” och då svarar du vänligt, vänligt ”jo, kära du, det är för att jag gillar mitt hem och inte vill ha fläckar på bordet” osv.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (166)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 166

Ja, lite gästfrihet kanske innebär att man accepterar att kuddar i soffan bidrar till att ens gäster ska ha det bekvämt. Man kan ju också ställa tillbaka saker som flyyats lite plockigt, kanske inte hela världen. Sedan låter som att det kanske inte skulle skada att vara mer tydlig vid behov, på ett vänligt sätt "ja du har säkert märkt att jag är lite nojjig med underlägg för glas/koppar, jag kan inte hjälpa det, vill bara sjydda borden,här kan du ställa glaset". Tycker steg ett är att försöka vara vänligt ärlig, och inte sätta igång en passivt-aggressiv cirkus. Funkar inte det, så kanske man jan använda en finare duk som skydd. Återigen -ful vaxduk är bara ett passivt aggressivt statement, kanske större lite snyggare underlägg i så fall? Sen kan man väl alltid flytta tillbaka saker som flyttas ngt-det är väl inte hela världen. Kan ju vara bra att försöka slappna av lite själv och inte vara så otroligt fokuserad vid saker, och ffa inte ta omflytt och plock så personligt, vissa tänker bara helt annorlunda.Man måste ju kunna låta sina gäster slappna av lite och inte låta de ha ångest över att de förstör allt. Kuddmos? Rekommenderar återfluff!?

gäster eller främmande, 22:54, 18 februari 2013. Anmäl

När du har din svärmor på besök finns två alternativ som jag tycker du kunde pröva: 1) Bred en grällt färgad vaxduk (kanske t o m trådsliten i hörnen) över det danska stilbordet från 60-talet i jakaranda 2) duka på utdragsskivan i köket (behöver inte vara särskilt väl avtorkad)

Möbelsnickaren, 16:13, 18 februari 2013. Anmäl

Är det möjligt att svärmor börjar bli dement? Detta plockande och flyttande kan tyda på en viss oro som jag sett hos personer i början av en demenssjukdom. Eva

Eva Söderberg, 15:04, 13 februari 2013. Anmäl

Det känns som om det är många faktorer och lite underligheter här. 1a. Är FS från en betydligt rikare familj än svärmodern (och maken)? 400 kvadrat med massor av ärvda möbler och "kvalitet i alla lägen" får det att låta som om så är fallet. FS låter i det närmaste ekonomiskt oberoende, dvs kan köpa vad hon vill utan att behöva fundera på priset. (OBS! Jag menar INTE att detta är dåligt! Men det kan vara en förklaring till spänningar i släkten) 1b. Eller kan det vara så att svärmor också är förmögen men kommer från en sämre ställt bakgrund och därför fortfarande inte har släppt vanor hon hade hemifrån (typ inte använda assiett för att slippa diska, eftersom hon inte hade råd med diskmaskin mm). Eller kanske hon helt enkelt struntar i att "leva upp" till sina tillgångar utan trivs med att leva "svenson" fast hon har det gott ställt. 2. Å andra sidan verkar några av hennes beteenden vara... underliga på ett rent mentalt plan. Om svärmor faktiskt MÖBLERAR OM, utan att förstå att det är fel, så verkar det faktiskt som om det är en psykolog man skall prata med och inte en etikettspalt. 3. Detsamma gäller om hon verkligen inte kan förstå kritiken när både FS och sonen pratar med henne.

Stefan, 11:28, 12 februari 2013. Anmäl

Håller fullständigt med D24N kl 16,24. Varför ska man trappa upp en konflikt. Min älskade svärdotter kommer från ett asiatiskt land. Där VÖRDAR man de äldre. Efter tolv år i Sverige förstår hon nu att hon inte behöver vörda mig, men hon har nu insett att vi (hon och jag) kan vara jämlikar (trots en åldersskillnad på ca 30 år). Vi har fruktansvärt roligt ihop, vi har samma humor. Jag hjälper henne med det hon är mindre bra på och hon lär mig massor med saker från en annan kultur som verkligen har berikat mitt liv. Jag skulle önska att alla svär-döttrar/mödrar fick uppleva samma gudomliga gåva.

Anonym, 19:24, 6 februari 2013. Anmäl

Man skall så klart göra det som ett slags skämt - om det går, annars får man avstå.

Maja G, 22:24, 4 februari 2013. Anmäl

@Maja G och Kreativ. Varför ska man trappa upp en konflikt och börja kriga mot en familjemedlem som man förmodligen måste fortsätta att umgås med. Varför skulle det vara roligt att se någon få sina nära relationer förstörda? Är det inte bättre att försöka lösa relationsproblem på ett sådant sätt att familjemedlemmar kan fortsätta umgås. Varför ska man som vuxen ta till sandlådemetoder när det finns andra och bättre sätt att lösa konflikter.

D24N, 16:24, 4 februari 2013. Anmäl

Kanske inte moget, men roligt! Skulle mycket gärna se minen på svärmor...

Maja G, 13:58, 4 februari 2013. Anmäl

Ja det vore ju moget, Kreativ.

Anonym, 11:36, 3 februari 2013. Anmäl

En annan strategi kan vara att börja öppna lådor och allmänt snoka runt så mycket som möjligt hemma hos svärmor. Lyft på olika prydnader och flytta om lite. Hitta hennes hemförsäkringspapper, läs högt och börja ifrågasätta försäkringsbeloppet - kanske för högt eller kanske för lågt. Käka lite smuliga skorpor mitt på golvet, sätt feta fingeravtryck på skinande rena prydnader. Spill lite kaffe och säg "hoppsan!" och skratta till. Vid anmärkning hänvisa till att det är hon som har lärt henne. Sortera om svärmors privata smyckeskrin. När hon ser, stryk med fingret för att leta damm och dammtorka därefter där. Ta en bok ur bokhyllan och sätt tillbaka den på ett annat ställe än där du tog den. Programmera om hennes TV-kanaler så att hon inte hittar dem. Lägg dig i hennes säng med skorna på. Ta fram ett glas, häll i en klunk mjölk, drick och ställ sedan ifrån dig ditt tomma glas varhelst det passar dig. Efter tio minuter, ta ett nytt glas eller kopp, gör likadant igen med valfri dryck. Snart har svärmor lägenheten full av använda glas och koppar lite överallt. Se till att öppna en ny mjölkförpackning när det redan finns en öppnad. Just när du tror att hon fått nog, ta en klunk till i ett nytt glas, häll snabbt i dig det och säg "nej, nu måste jag kila bums!" och ge svärmor en kram, varefter du räcker henne det tomma glaset och säger "hej då"!

Kreativ, 20:12, 31 januari 2013. Anmäl

Etikettspalten: Hyfs i cyberrymden

Det små snabba meddelanden som heter sms, short message service, kan liksom mejl verka som muntliga samtal genom sin snabbhet. Men ett skrivet ord har en helt annan tyngd än ett talat. Säger man vänligt leende ”vilken buse du är” till någon som har gjort något man inte är helt ense med, kan det låta nästan gulligt. I skrift kan det upplevas på motsatt sätt. Den man talar med hör ett tonfall, ser gester och mimik. Ord som man läser uppfattas på annat sätt än man menat. Muntligt uttalade ord kan man själv korrigera, men de som skrivits finns kvar. Därför är det viktigt att inte skicka sms och mejl med anklagelser, hårda ord, gräl osv om de inte är väl övertänkta och helst har vilat ett par timmar innan de sänds.
Älsklighetsmeddelanden däremot kan skickas iväg på sekunden till den mottagare som man vet välkomnar dem!

Felstavningar förekommer på grund av snabbheten i tekniken mycket ofta i sms och även i mejl. Sådant accepteras av kompisar med flera utan knot. Men skickar man mejl till exempelvis en arbetsgivare är det bra med rättstavad text.

Att skicka privatmejl till andras arbetsdatorer är inte självklart, bäst är att skilja mellan mejl på jobbet och privat. Personliga meddelanden till en arbetsplats kan bli pinsamt för mottagaren, alla anställda får inte ta emot och skicka privata mejl. En privat mejlbox är bättre för personliga meddelanden.

Ofta kan det kännas som omöjligt att besvara alla mejl man får på sin arbetsplats. Det behövs inte heller när det gäller massutskicken, om det inte särskilt påpekas att svar önskas, som till en konferens eller bjudning. Reklam av olika slag behöver man inte besvara trots uppmaning. Däremot ska man faktiskt försöka svara på det som har en personlig fråga eller kommentar, med ett aldrig så kort ”okej” eller ”återkommer” eller ”tack”. Det är vanlig hövlighet. Särskilt med tanke på teknikens svagheter är det viktigt med en bekräftelse på ett mottaget meddelande.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (11)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 11

Svaret nedan är till REx. Detta föll bort under införandet.

J. Ericson, 02:19, 2 februari 2013. Anmäl

Tack för historielektionen, jag känner också till detta. Även om vi människor har kommuicerat elektronisk sedan flera decennier tillbaka vill jag vidhålla att etiketten inte är, eller ska vara, annorlunda i sådana liknande former. Faktum är att under den större uppkopplade delen av utvecklingen så fanns inte mycket till etikett enär de som verkligen utbytte information var personer på universitet och mycket det var mestadels experimentiellt. Jag ger dig medhåll att det långsamt tillkom en "ny" sorts etikett för det nya internet men detta blev inte omfattande viktigt förrän det kom till den breda massan, som jag ville påvisa i mitt förra inlägg; således ska etablerad etikett alltid ha företräde då den "nätetikett" du talar om egentligen enkom är en modifierad etikett för att passa en ny modern teknik. Hur som helst, vi båda visar respekt för en etiketts givna existens och inte motsatsen. Oavsett form så är det viktigt att vi upprätthåller något som andra olyckligtvis saknar.

J. Ericson, 02:17, 2 februari 2013. Anmäl

@J Ericson, det har förekommit elektronisk kommunikation i en eller annan form sedan åtminstone 60-talet. Den första epostliknande funktionen började 1971. Med TCP/IP så spreds tekniken vidare och amerikanska universitet blev stora användare och i mitten på 80-talet så hoppade svenska universitet på tåget. Samtidigt så började privatpersoner kommunicera på Fidonet som drogs igång 1984 och var ett nätverk uppbyggt med modem där post och news till användarna packades ihop i noder, ofta BBS:er, som sedan hämtades vid olika tidpunkter, ofta då teletaxan var låg, för att spridas vidare. Under hela den här tiden så har det vuxit fram en netiquette över acceptabelt beteende. Inte minst för att det skall fungera mellan människor av olika ursprung från vitt skilda delar av världen och olika typer av utrustning. Att de flesta inte upptäckt elektronisk kommunikation förrän i slutet på 90-talet är en helt annan sak.

REx, 15:32, 1 februari 2013. Anmäl

Till Rex: Jag förstår inte riktigt vad du syftar på i synnerhet i sista paragrafen. Min åsikt är att oavsett tidigare bestämt, eller vedertaget, regelverk som du säger har vuxit fram "under årtionden" (vilket jag tvivlar på då vi ej haft denna uppkopplade hysteri under speciellt lång tid) föreligger en redan etablerad etikett som vi har förväntats respektera och följa så länge vi har kommunicerat skriftligt. På internet skall råda samma regelverk som på övriga områden, men undantag för vissa särskiljande egenheter tekniken kan utgöra. Dessa egenheter som kräver en "accepterad etikett" hävdar jag inte är nog så beviljande för att folk ska brista i grundläggande hyfs och språkliga färdigheter. Jag säger med andra ord att en så kallad nätetikett kan vara en ursäkt för att frångå etablerat, socialt uppförande.

J. Ericson, 17:04, 28 januari 2013. Anmäl

Väl skrivet, Tekla! Jag tänker ofta på just detta och jag kan instämma till fullo.

J. Ericson, 16:43, 28 januari 2013. Anmäl

Värt att komma ihåg är att ett mail som sänds till en offentligt anställd person blir offentlig handling. Om någon begär ut korrespondens från en offentliganställd SKA allt lämnas ut, inkl alla mail som emottagits och skickats för den personen.

matanna, 12:50, 28 januari 2013. Anmäl

Samtidigt så måste man komma ihåg att det finns ett helt annat regelverk som styr hur man agerar på nätet. Det har vuxit fram under årtionden innan vanliga svenssons gjorde sitt intåg och har anpassats för att fungera för elektronisk kommunikation. Några av de grundläggande reglerna är "om du inte gillar det, läs det inte", "ta inte åt dig", "filtrera, blockera och stäng av" och läs inte in den värsta tänkbara tolkningen i det som skrivs. Idioter finns och kommer alltid att finnas och om man tar åt sig av detta så kommer man att må som skit så lägg inte ner någon tid på dem. Det kan fungera med ouppkopplad etikett även på nätet men tro inte att den har företräde då det ofta redan finns en accepterad etikett som i många fall är annorlunda.

REx, 12:07, 28 januari 2013. Anmäl

Viktigt och tänkvärt! Liksom att strunta i mobilen när man umgås med folk o se folk i ögonen och vara närvarande. Det ögonblicket kommer aldrig egen..

Mia, 16:04, 27 januari 2013. Anmäl

Funderingar i cyberrymden - O.T. Vi lever i en värld av korta, snabba meddelanden, där ord förkortas intill oigenkännlighet och där känslor, på sin höjd, förmedlas av ""smileys" - där få orkar slå upp betydelsen av "svåra" ord och där läs- och skrivsvårigheter inte enbart beror på funktionsnedsättning, utan även på att det är så "himla jobbigt" - och där skickligheten i att hantera en spelkonsol anses viktigare än att lära sig hantera livet självt. Den nya tekniken ger oss så många möjligheter till kunskap och utveckling - men, vi är dåliga användare och ägnar oss mest åt futiliteter... Men, för att knyta an till ämnet - även bagateller kräver hyfs och stil!

Tekla, 12:47, 27 januari 2013. Anmäl

När jag ska skriva ett viktigt (eller om jag är arg/upprörd) mejl så skriver jag in adressen det sista jag gör så att jag inte riskerar att skicka det för snabbt.

Maria, 08:54, 27 januari 2013. Anmäl

Dietinformation?

Fråga: Jag äter en ganska speciell och strikt diet och funderar nu på hur jag ska göra när jag blir bjuden på middagar. För min egen del är det inget större problem då jag oftast kan äta ”min mat” innan jag går på middagen (och inte äta alls på middagen) eller äta delar av det som serveras som passar min diet.

Men hur gör jag för att inte såra värden som säkert planerat handlat och lagat fin mat för en trevlig middag. Ska jag redan vid inbjudan svara att jag gärna kommer men jag tar med egen mat eller att de inte behöver göra mat åt mig? Jag tycker ju inte att de ska behöva sätta sig in i min diet och laga speciell mat för mig.
Jag har trevligt på middagar utan att behöva äta men maten är ju ofta en stor del av det sociala umgänget.

Svar: Ditt problem är numera ganska vanligt, det har varit uppe i spalten många gånger men frågorna kring ämnet fortsätter att strömma in. Mitt råd till alla som inte kan äta viss mat är att upplysa om det redan vid inbjudan, ungefär ”tack, så roligt det ska bli, jag säger genast att jag måste hålla en viss diet så jag tar med en egen middagsportion/äter hemma i förväg och nöjer mig med bröd (eller vad det är) om det är okej för dig”.

Med detta sagt vill jag tillägga min glädje över att du inte som så många andra utgår från att en inbjudan främst innebär rätt till gratis mat som värdpersonen ska anpassa efter varje gästs behov eller smak. Man bjuds för att ingå i en gemenskap, och däri är det gemensamma ätandet visserligen en stor del men inte den viktigaste. Gemenskapen, det goda samtalet är överordnat kalopsen kan man säga.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (67)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 67

@annan Camilla, 13:22: Alla gör väl som de vill. Jag konstaterar bara att det inte är lika många som värnar "fula" djur, eller djur som inte är mysiga att klappa, än "gulliga" och klappvänliga djur. Sedan kan man dra sin egen slutsats av det.

Palle, 11:08, 4 februari 2013. Anmäl

@Palle Så länge man inte själv är "riktig" vegan så bör man inte kritisera att andra inte tar tillräcklig etisk hänsyn till djur. Jag tvivlar ju på att fiskarna tycker att det är värre att bli äten av någon som väljer bort rött kött bara för att det inte är "rättvist", och jag får sällan intrycket att de som väljer bort rött kött äter mer fisk än de som inte gör det. Istället verkar det vara personer som utan några som helst etiska eller miljömässiga ställningstaganden köper billigaste köttbiten på ica som ondgör sig över att de som gör något inte gör tillräckligt.

annan Camilla, 13:22, 29 januari 2013. Anmäl

@annan Camilla, 09:24: Jag känner ju inte denne person så jag kan egentligen inte uttala mig. Jag känner däremot flera andra människor som säger sig ha valt bort rött kött pga av etiska skäl, men av andra saker de säger och gör förstår jag att den egentliga anledningen är att de tycker att rött kött är blodigt och äckligt. De tycker synd om de stackars industriuppfödda grisarna, men inte om kycklingarna som sitter i trånga burar och inte heller bryr de sig om fiskarna som fångas i för stor mängd och därför till stor del blir fiskmjöl. Dessa mina bekanta kallar sig också för vegetarianer, trots att de uppenbarligen äter kött. Det är klart att det är bättre att bry sig lite än inte alls. Tyvärr är det så att gulliga djur får mer omtanke än mindre gulliga djur.

Palle, 10:12, 29 januari 2013. Anmäl

@MarikaA Nej, det är väl bara att du skiter i att kommentera dietares val så är problemet löst för alla inblandade.

annan Camilla, 09:25, 29 januari 2013. Anmäl

@Palle Men det måste ju i alla händelser vara bättre att göra något än inget! Att hoppa på nån som faktiskt försöker leva en aning mer etiskt än normalbefolkningen med att den inte är *tillräckligt* etisk är ju bara absurt.

annan Camilla, 09:24, 29 januari 2013. Anmäl

@MarikaA, 21:45, tror att du är en sån det syftas på i inlägget @Anonym, 07:31, 28 januari 2013, läs särskilt sista meningen ;) Håller helt med @En sån dietare att om man nu har tagit tag i t ex ett sockerberoende så förstår jag inte varför omgivningen tar sig rätt att försöka föra över sina egna övertygelser om vad man ska och inte ska äta på den som faktiskt tar tag i sitt problem. Nu har ju just LCHF funkat bra för väldigt många med men passar kanske inte för alla som med allt annat. Kalla det modediet eller vad som, funkar det så funkar det. Syftet är ju att må bättre. Varför ska andra försöka bestämma vem som ska äta vad? Är det en vän som kämpar med ett problem varför inte stödja den istället för att försöka tvinga dem att äta något för att just du tycker det???

Anonym, 07:14, 29 januari 2013. Anmäl

@En sån där dietare, Ja, det är nog faktiskt bästa att ni stannar hemma tills ni är sociala och på bättre humör. För allas skull, men mest för ketosens skull som är viktigare än allting annat. Ni luktar ju inte heller så himla gott. Återigen: Ingen annan människa ska behöva ta på sig ansvaret för en annan människas preferenser när det gäller att göra upp med gamla vanor som att äta en påse bilar i bilen och att hellre äta en pizza än en sallad. Varken för barnmatsburkar, kålsoppor, sellerisallad, cambridge, vv, GI. lshf eller annat drit. Ät mindre, rör er mer. Umgås mer med människor ni tycker om. Vilket nuförtiden inte verkar vara så många eller hur? Det är bostadsbrist i Stockholm för att alla ägnar sig fulltid åt sig själva....i sin underbara ensamhet. Nog om detta.

MarikaA, 21:45, 28 januari 2013. Anmäl

Jag tycker att det är konstigt hur fördomsfullt vissa uttalar sig mot dieter. När uttalandena kommer tycker jag att det är tydligt att diet i den här kommentarsfältet innebör LCHF. Det betraktas som en modenyck och bantardiet. Att många äter det för att undvika sockerberoenden (som en tidigare kommentar tagit upp), för att undvika gasig och dålig i magen (kul att vara middagsgäst och springa på toaletten hela tiden), hålla lågt blodsocker om man är diabetiker etc. Viktnedgång är en av anledningarna men för många inte den viktigaste. Dieten innebär en omställning av kroppen med ganska mycket omställningsbesvär vid avsteg (tänk baksmälla i flera dagar). Så nej, en gång innebär ett problem, det kan ta upp till en vecka att komma tillbaka in i det. Att avfärda era gäster (vänner och bekanta) på det sättet visar tycker jag på att ni tar er tolkningsföreträde före era gäster att säga vad dom mår bra av att äta. Ska man när man är LCHFare uteslutas ur alla sociala sammanhang där socker och stärkelse ingår? Fikapaus på jobbet, middag med vänner, alla sociala tillställningar som dop och bröllop? Eller ska man tillåtas att vara en del? Att ordna mat själv eller äta det som går och vara en del i gemenskapen? Att gå på LCHF har för mig inneburit att i stort sätt alla jag mött ansett sig ha rätt att uttala sig om lämpligheten i min kost eller bara av nyfikenhetsskäl. Det vore skönt att få vara social utan att behöva försvara sig ständigt.

En sån där dietare, 16:24, 28 januari 2013. Anmäl

Jag har väldigt svårt att förstå hur en diet kan vara så viktig att man inte kan unna sig omväxlingen att avstå från dieten när man är bortbjuden - för dom flesta kan det väl ändå inte handla om mer än någon gång i veckan? Eller med andra ord, den gamla fina principen att man äter vad som bjuds borde vara överordnad eventuella dieter. Allergi är naturligtvis en annan sak.

Peter, 14:57, 28 januari 2013. Anmäl

@Palle m.fl: Nej jag kallar mig inte vegetarian. Jag är inte född igår, jag förstår vad ordet vegetarian betyder. Den enda orsaken till att jag äter fågel och fisk är att jag tyvärr är allergisk mot vissa grönsaker, och för att det inte ska vara helt omöjligt att äta på restaurang/hos vänner har jag gjort en avvägningen att jag äter dessa två djur (när jag inte lagar mat till mig själv, dvs.). Jag motsätter mig köttindustrin pga hur djuren behandlas där. Industriell uppfödning på minimalt utrymme fram tills det är dags för slakt. Fiske från biologiskt hållbara fiskbestånd tycker jag är ok. Äter helst vilda fåglar av samma skäl. Skulle även kunna tänka mig att äta vilt av samma orsak. Ni inbitna köttätare kunde gott ta och bekanta er med produktionsdjurens liv.

Kotten, 14:30, 28 januari 2013. Anmäl

Babypresentinformation?

Fråga: Vi väntar vårt första barn i april och förbereder oss nu mentalt och praktiskt för detta. Jag och min man försöker leva miljömedvetet och hälsosamt, och vill gärna att detta skall gälla även vårt barn. Därför är noga med vilka produkter vi väljer till vårt barn, och undviker i möjligaste mån sådant som kan innehålla onödiga kemikalier. Tyvärr har vi upptäckt att baby/barn-prylar ofta innehåller allt från flamskyddsmedel till plaster och parfymer som kan avge cancerframkallande och/eller hormonstörande ämnen, något som vi gärna vill undvika att utsätta vårt barn för så långt det är möjligt. Naturligtvis går dessa ämnen inte att undvika helt och hållet, men vi försöker hålla nivån nere.

Nu kommer vi till vårt problem, som egentligen är ett lyxproblem. Vi antar, och ha också fått signaler om, att vi kommer att få presenter till barnet från släkt och vänner när barnet är fött. Detta är ju fantastiskt roligt och glädjande! Mitt dilemma ligger i hur jag bör hantera detta i relation till vår önskan om att minska mängden kemikalier och giftiga ämnen i vårt barns närhet. Naturligtvis förväntar jag mig inte att alla som vill ge vårt barn en gåva är lika insatta i frågan som vi, inte heller förväntar jag mig att allt de ger skall vara ekologiskt, vi är inga fanatiker. Men jag känner mig tveksam till att låta mitt barn använda exempelvis kläder med plasttryck, leksaker som kan avge farliga ämnen och så vidare.
Hur bör jag hantera detta?

Jag har försökt signalera hur vi tänker till dem vi umgås mycket med genom att berätta om de böcker vi läst. Men om jag känner dem rätt är det inte alla som uppfattar denna signal som att jag önskar att även de skall välja sina gåvor med omsorg. Bör jag vara ännu tydligare och säga rakt ut att jag vill att de är försiktiga? Hur mycket skall jag i så fall förklara om vad man kan tänka på? Hur skall jag gå tillväga för att signalera mina tankar till folk som vi inte umgås lika tätt med, men som kan tänkas ge en gåva till exempel i samband med dopet? Eller bör jag inte alls ”förvarna”? Bör jag tacka och ta emot, och sedan inte använda gåvan, eller bör jag bortse från min egen oro och använda gåvan av tacksamhet?

Svar: Det är inte så enkelt att få andra att tänka som man själv gör – jag föreslår därför att du blir mycket tydligare än du är nu, visavi släkt och vänner. Säg till dem du pratar med att ni har fokus på miljömedvetenhet, och att ni vill att barnet ska slippa xxx och yyy – räkna upp sådant som du vill undvika. Innan barnet har anlänt är det ju inte liktydigt med presentkrav, utan en information i ett samtal, precis som om du skulle berätta att du blivit glutenintolerant eller vad som helst som kan vara av intresse för dem du känner.

Det är nog enda sättet att få åtminstone färre farliga saker och kläder. Och det är inte oartigt att berätta vad man har för uppfattning om miljön. Skulle du ändå få ovälkomna saker till barnet så kan du försöka byta, eller bara avstå från att använda dem. Det måste inte givaren informeras om.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (54)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 54

Även om man köper ekologiska barnkläder så behöver de oftast tvättas i 40-60 grader separat innan användning. Detta för att de containers de fraktas till Europa från Asien (där de oftas tillverkas) ofta sprutas med mögelhämmande ämnen. Om man tvättar nya plagg med "gamla" finns risken att de gamla suger åt sig av de kemikalier som man försöker tvätta ur.. Köp istället kläder från små svenska märken som sys inom Sverige/EU där transporterna blir kortare och användningen av mögelhämmande ämnen minskas! Lycka till med ert föräldraskap, som många skrivit förut, det löser sig. Jag lovar att alla som blivit föräldrar har någon gång fått omvärdera de principer man hade innan man blev förälder :)!

Mamma mu, 22:40, 28 januari 2013. Anmäl

@annan Camilla och Lotta 08:49: Bra kommentarer! Många av mina vänner har skaffat barn det senaste året. Jag tycker det är roligt att ge kläder i "välkomstpresent" till barnen och väljer då att handla begagnat just för att de kläderna bör ha tvättats så mycket att de flesta kemikalier har försvunnit.

Lina, 13:28, 28 januari 2013. Anmäl

När verkligeheten kommer ifatt så blir det nog så som Jena säger:-) Sedan kan jag tycka att så länge det är ett spädbarn det handlar om så ska man vara så försiktig man kan. Det skulle vara hemskt om man om 30 år inser att bitringarna och napparna som tillverkades, som var i barnens mun hela tiden, bidragit till minskad fertilitet, bara för att man valde att slå dövörat till, trots att informationen faktiskt fanns. Nåväl, just den biten är givetvis inte upp till någon som vill ge bort en present, utan till föräldern. Äldre barn biter och suger inte på allt, så då får de inte i sig alla farliga ämnen.

Lotta, 09:07, 28 januari 2013. Anmäl

Jag tror det kommer att vara svårt att komma med önskemål i förväg, eftersom man sannolikt kommer att få presenter från så många människor att det inte går att säga till i förväg till alla. De flesta ger dessutom bara presenter vid ett enda tillfälle, så det är inte värt besväret och risken att såra. Tycker att det kommit många bra råd här om att ge presenten vidare istället eller använda den ändå. Däremot kan man komma med önskemål till någon som ofta köper presenter till barnet, tex svärmor. Det vore ju synd om hon fortsatte köpa en massa grejer som aldrig kommer till användning. Medan man väntar barn är det lätt att tänka att man kommer att göra på ett visst sätt, men sedan blir det inte alltid så. Man får hela tiden kompromissa med de tankar man har: varierad kost så att barnet lär sig smaker mot att ge ungen favoritmaten så han får i sig nåt, begränsad TV-tid mot att mamma får vila 20 minuter osv. Har gett träleksaker i present men märkt att de aldrig blivit poppis bland mottagarna. Det verkar som att plastgrejerna är roligare helt enkelt. Min egen son har dock efter 1½ år fått upp ögonen för trägrejerna: det blir sånt härligt ljud när man bankar dem i golvet! Så jag har tagit ifrån honom dem så det inte blir fler märken i golvet.

Jena, 08:54, 28 januari 2013. Anmäl

Jag tycker också det r konstigt att folk retar sig på att föräldrar vill skydda sina barn. Att ni som tycker inte har läst på om gifter i babyprylar är uppenbart. en baby ska inte utsättas för giftiga och hormonstörande ämnen. Punkt. Föräldrarna tvingas i det här fallet ta enormt ansvar, för producenterna av leksaker och barnmat gör det uppenbarligen inte. Man kan ju välja att bannlysa de värsta sakerna för att göra det man kan, och i det ansvaret vilar även att man faktist kan önska sig leksaker i trä, textil eller annat. Att skydda sig mot allt går såklart inte, men man kan ju vidta rimliga åtgärder när det gäller presenter, för man vill ju inte förbjuda dem heller. Hemma har vi skrivit ut listor på produkter man inte rekommenderar för barn. Det ser mycket ut kanske, men man får väl göra en värdering. Är det "bara" miljövänlig man vill vara så kan man ju berätta för sina vänner att man föredrar att de köper leksaker och dylikt på second hand eller ngt annat. Eller att man föredrar träleksaker som är från skandinavien, eller vad man nu kan tänkas föredra. Nä, man kan inte förvänta sig att omgivningen ska ta hand om ens barn, men som förälder ska det väl inte heller vara förbjudet att komma med önskemål om sånt som påverkar familjen. Jag skulle t.ex. bli vansinnig om någon rökte i samma bil där mina barn sitter, och jag också för den delen. Man har väl rätt med lite integritet.

Lotta, 08:49, 28 januari 2013. Anmäl

@annan Camilla: Klokt, tycker särskilt att det här är en vettig strid att välja med tanke på att det handlar om insatser i form av lite prat med folk innan barnet ens är fött. Mycket enklare än att t.ex. använda tygblöjor eller göra all barnmat själv, idéer som annars är rätt vanliga bland förstagångsföräldrar, och som brukar sluta med att man ändå går den konventionella vägen när barnet väl är där och man kämpar för att hålla huvudet över isen i sin sömnbrist. Det TS ber om är ingen jättegrej, i skenet av senaste årens giftlarm borde man kunna se rent vetenskapligt på det istället för att göra det till en fråga om etikett. Det handlar inte om att hon är rädd att få saker hon tycker är fula eller fel märke eller något annat tramsigt.

Vem har rätt?, 18:31, 27 januari 2013. Anmäl

Jag håller med Eva X. (Förr fanns det inte ens barnmat på burk.... då åt barnen samma mat som de vuxna man mosade med gaffel och ändå tidigare så tuggade man maten innan barnet fick den. Uppenbart så överlevde de den behandlingen eftersom människosläktet fortfarande existerar).... Man kan som sagt vara i stället för att likt FS agera som ett kinkigt barn som fått fel sorts julklapp, vara tacksam över givarens omtanke, ta emot gåvan och hålla truten om vad man gör med dem sedan.

YS, 15:40, 27 januari 2013. Anmäl

Jag förstår uppriktigt talat inte varför folk irriterar sig så mycket på frågan. Nej, man kan inte undvika allt giftigt, men det innebär ju inte att man ställer sig bakom bilen och djupandas varje morgon... Och bara för att man vill minimera just den här risken behöver det ju inte innebära att man kommer låta barnet växa upp insvept i bubbelplast. Det finns helt enkelt risker som är värda att ta, och de som inte är det. Om FS inte tycker det är värt att ta den här risken så bör hen försöka undvika den, om inte annat för att undvika den stressen. Man är rädd nog att göra något fel och att ens barn ska fara illa iaf, särskilt som nybliven förälder...

annan Camilla, 11:01, 27 januari 2013. Anmäl

"FruD": Vid första anblicken verkar ditt förslag mycket bra, men glöm inte att i den här familjen måste förtäringen förmodlingen vara ekologisk, närproducerad och rättvisemärkt. Jo, jag är medveten om att jag raljerar! Jag tillhör också dem som skulle vilja trycka på gillaknappen till "Farmors" inlägg. Alla vill väl sina barns bästa, men man kanske måste sansa sig och inse att man inte kan skydda barnen mot precis allt. Om man själv köper ekologiska kläder är det nog ingen större fara om något enstaka plagg är köpt på den vanliga barnavdelningen. Annars kanske det är lika bra att avsäga sig presenter. Att antalet allergier ökar beror förmodligen ett flertal faktorer. Jag har en teori som jag tror bidrar stort. Föräldrar blir lurade att tro att de inte klarar av att laga mat själva till sina barn. Burkmaten borde vara ett komplement, inte huvudsaklig föda. Jag tror att den är för steril och "ren". Att ta undan lite av familjens mat, före saltning och kryddning, och förvandla den till barnmat tar minimalt med tid och ansträngning. Som sagt, MIN egen teori, men kanske lika viktig som ekologiska barnkläder.

Eva X, 01:41, 27 januari 2013. Anmäl

FS - Om ni ändå vill ta upp frågan om gåva med kommande givare - be dem ta med mat eller fika itället! Av erfranhet vet jag att man gärna vill bjuda de vänner och släktingar som kommer och tittar på barnet på något att äta och dessutom stannar en del längre än man tänkt... Om ni vill slippa prestenter och ändå låta gästerna känna att de inte kommer tomhänta kan du be dem ta med något ätbart som kanske dessutom räcker till nästa dag åt er också ...Det är enkelt att bara säga att ni har det som behövs till ert barn men att ni har svårt att hinna laga ordentlig mat med en nyfödd och att ni gärna ser att gästerna fixar det.

FruD, 16:45, 26 januari 2013. Anmäl