Kattpussande?

Fråga: Jag hade en tjejmiddag hemma hos mig för några veckor sedan. Under middagen kom en av mina katter in i köket. En av tjejerna hade inte varit hemma hos mig förr så hon uppmärksammade att katten kommit in. Så jag tog upp den och sade vad han hette varpå jag pussade och kramade min katt. En av mina andra tjejkompisar sade då att det var jätteäckligt att jag pussade min katt när vi satt och åt. Var det fel av mig? Hur ska man behandla djur när det kommer gäster, för mig är mina katter nästan som barn. Men vad är egentligen korrekt?

Svar: Du gör som du vill med dina husdjur. Som så många djurägare betraktar du dem som barn till dig. Men du måste också förstå att många inte uppfattar husdjur som människor. Katter och hundar är djur, de slickar på allt möjligt som människor betraktar som äckligt, de äter sådant människor aldrig skulle röra vid, de har bakterier osv som kan vara farliga för människor.

Därför var det lite obetänksamt av dig att vid matbordet pussa din katt, det kan ha känts obehagligt för andra. Men samtidigt var det drulligt av din tjejkompis att klaga på dig, hon behövde ju inte röra din katt.

Dina kompisar vet förmodligen att du har katter. Men att kela med husdjur vid en middag med gäster är inte tillrådligt. Bäst hade varit att avstå från att hålla på med katten just vid matbordet.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (132)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 132

Betraktar alla som pussar någon dessa som sina barn? Är det mer hälsofarligt att pussa sin katt än sitt barn? Som många skrivit redan smittas betydligt fler människor av den senare aktiviteten än den förra. Och framförallt, om man som djurägare utsätter sig för dessa puss-risker, vad har det med bordsgrannen att göra, riskerar han/hon att dra på sig något via mitt eventuella pussande av mitt husdjur?

mariab, 22:40, 15 mars 2013. Anmäl

Jag tycker att det är helt sjukt att man kan klaga på vad någon gör i sitt eget hem! Jag pussar mina djur hur mycket jag vill. Skit i att hälsa på om du tycker att det är jobbigt! Jag tycker att många barn är äckliga! Snoret rinner, kladdiga händer osv men då undviker jag att åka hem till dessa personer. Har blivit smittad av alltför många barn som har kostat mig massor i sjukskrivningar! Så efter det träffar jag mina vuxna vänner utan barn på ofentliga restauranger ist. Har inte lust att vara sjuk jämt. Djur har jag dock aldrig blivit smittad av.

Jessan, 12:45, 5 mars 2013. Anmäl

@Misan: Jag betraktar inte alls mina katter som barn, jag betraktar dem som personer som behöver min omsorg för att ha ett bra liv. Jag har tagit på mig ansvar för dem och deras liv och välmående, tagit in dem i mitt hem som dessutom är deras revir. Det jag vänder mig mot är att allt som har med barn att göra är acceptabelt. Jag som kattägare skall däremot låtsas som att mina katter, som är en del i min familj, inte existerar. Jag skall låsa in dem när det kommer gäster, vilket kan vara traumatiskt för katterna, och helst skall jag inte ens prata om dem och definitivt inte kela med dem när andra ser på. Det är därför som man ibland blir så trött på folk som inte kan prata om annat än sina barn och som sedan kommer med tråkiga och ibland rent elaka kommentarer om jag skulle nämna mina katter. Hur svårt kan det vara att förstå att min familj förutom de tvåbenta personerna också består av ett par fyrbenta personer?

Anonym, 12:12, 5 mars 2013. Anmäl

Fast den här jämförelsen mellan husdjur och småbarn som flera kommer med (och som för övrigt alltid kommer när husdjur diskuteras) den har jag svårt för. Den visar att barn tydligen inte uppfattas som fullvärdiga medlemmar av människosläktet, eftersom man tycker att nrävaron av småbarn är jämförbar med närvaron av husdjur. Visst småbarn kan vara smittbärare (fast det kan ju andra också vara) och småbarn passar inte in i alla sammanhang, med det har ingenting med den här diskussionen att göra. Det är trots allt skillnad mellan djur och människor. Att en delbetraktar sina hundar och katter som om de vore småbarn berättigar inte att man betraktar småbarn som jämförbara med andra husdjur. Vilken annan kategori av människosläktet anser ni er ha rätten att jämföra med husdjur?

Misan, 13:53, 4 mars 2013. Anmäl

Fast egentligen är det helt fel att pussa sin katt på nosen, då man kan ge katten människobaciller, varvid kattskrället kan bli sjukt och dö! Och som alla vet, så är kråka en delikatess hos vissa! Så bättre pussa en kråka, än en katt. Speciellt vid ett matbord! Varför inte kyssa hela mänskligheten, på en gång, när man ändå är på G när det gäller att pussa både katter och kråkor? Fast här verkade det mest ha varit en skata som bjudits in?

Trollrumpa, 12:05, 4 mars 2013. Anmäl

Vissa tycker det är äcklig när någon tar upp en katt vid matbordet, andra tycker det är äckligt att se kletiga ungar sitta och leka med maten. Ingen har rätt och ingen har fel. Jag undviker ställen där det finns kletiga ungar (eller att bjuda barn som kladdar i chipsskålar och liknande), och andra får undvika mitt hem där det finns katter. Så enkelt är det.

Jess, 12:00, 4 mars 2013. Anmäl

vad som uppfattas som äckligt och inte är inte alltid logiskt. Det må vara hänt att det kanske inte direkt är hälsovådligt att pussa ett husdjur vid matbordet, men särskilt trevligt är det faktiskt inte (det är det iofs inte heller att som gäst läxa upp värden och säga att det är jätteäckligt). Det är inte särskilt relevant oatt komma med diverse länkar och "bevis" hit och dit om vilka som egentligen är mest ohygieniska eller farliga att pussa, djur eller människor, när äckelkänslor ofta styrs av mer subjektiva uppfattningar. Att det verkligen är så visar den anonyma som ville pussa och gosa med sin orm vid matbordet. Förmodligen betydligt mer hygieniskt och ofarligt (förutsatt att den inte är giftig såklart) än att pussa både katter och människor, men ändå ingen bra idé.

Misan, 22:13, 3 mars 2013. Anmäl

@Sissi, att bli äcklad av kattpussande har förstås inte ett skatt att göra med huruvida man gillar djur.

Gillar djur, 20:42, 3 mars 2013. Anmäl

Att pussa en katt kan inte vara värre än att pussa en herre ;-)) Jag vet inte om en man är renligare än en katt? Och har någon dött utav det? Både att pussa en karl och en katt? Den väninnan passar inte din bekantskapskrets inget att vara ledsen för. Hon hittar väl likasinnade som inte gillar djur. Det finns folk för alla smaker.

Sissi, 20:20, 3 mars 2013. Anmäl

Men herregud…har jag misat något? En gäst, påpekar i MITT hem, hur jag ska agera vid MITT matbord, med förtäring av MINA snorkråkor? Troligtvis äter gästen av MIN betalda mat, som JAG lagat till. Och JAG ska respektera vad MIN GÄST tycker och tänker? Av respekt mot mina gäster, så ber jag ingen annan att äta sina snorkråkor.

Trollrumpas logik, 17:48, 3 mars 2013. Anmäl

Svärföräldrabeslut?

Fråga: Jag har en fråga om svärföräldrars beteende. Vi bor cirka 40 mil från min mans föräldrar. De hälsar på oss ibland och vi dem ibland, men vi har inte jättemycket kontakt. Vi drar inte helt jämt, framför allt inte svärmor och jag, då vi har ganska olika ideér om t ex matvanor, sötsaker och beteende mot barn. Min svärmor är ganska dominant och vill gärna bestämma i alla avseenden.

De senaste gångerna när vi träffats, har mina svärföräldrar sagt till vår 5-årige son att ”visst ska du komma och bo hos oss i en vecka i sommar”. Sonen har varken sagt bu eller bä, och jag har inte heller sagt något. Men jag irriterar mig på att de säger så till honom, dels för att jag inte vill att han ska vara själv hos dem, dels för att jag tycker det är fel att de frågar honom när det är jag (och min man) som bestämmer.

Hur ska jag säga till dem på ett vänligt men ändå bestämt sätt att vår son inte ska vara hos dem (vi kommer ju dock att hälsa på dem), och hur ska jag säga att jag tycker det är väldigt opedagogiskt av dem att prata med honom och inte med mig och min man om detta? Jag vill inte skapa mer osämja, men markera att de inte bestämmer över min familj.

Svar: Inte så ovanligt problem, men likafullt väldigt tråkigt. Att svärmödrar inte gillar sina svärdöttrars sätt att uppfostra barn, laga mat, klä sig osv är tyvärr vanligare än man vill tro. Men det är sällan någon bra idé att svärdottern ensam tar itu med svärmor, det vållar bara nya problem. Bäst är att svärmors eget barn, din man, säger till sin mor ungefär ”nej men mamma, visst förstår du att du inte kan fråga lille X om han vill vara hos er i sommar, det kan han inte bestämma utan det gör vi som är hans föräldrar”.

Och så lägger han till ”men vi kommer alla tre och hälsar på som vi brukar, det ska bli trevligt!”.

Vill din man inte göra detta – förvånande många män är att döma av frågorna till min spalt rädda för att ställa till ens en så minimal konflikt med sina mödrar – så får du själv göra det, och då säga ungefär ”tack svärmor, men lille X ska inte ta beslut om sommarvistelsen själv, det måste hans pappa och jag bestämma om och vi har planerat på annat sätt, men kommer gärna och hälsar på”.

För du och din man är väl överens om hur sonen ska tillbringa sin sommar, och om att sonens farföräldrar inte får ha honom boende utan att någon av er är med?

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (136)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 136

Jag upptäckte att min signatur försvunnit i min tidigare kommentar. Inlägget från Anonym 09.37, 7 mars är från "Gamkärringen".

Gamkärringen, 09:06, 8 mars 2013. Anmäl

Anonym, 09:37: Även om jag inte är särskilt "gammal" har jag upplevt det som du. Jag tror att manga barn är mer beskyddade i en allt mer beskyddande värld. Inte konstigt att alla vill bli ITtekniker eller nat annat opersonligt eller "enkelt" för att slippa konfronteras med verkliga" problem som tex människor eller livet...

Anonym, 22:02, 7 mars 2013. Anmäl

@annan Camilla. Vem har begärt det av dig, inte jag i alla fall. Och som jag sagt tidigare: Barn är olika. Det handlar heller inte om ålder. Vissa barn vill inte alls bo borta utan föräldrar långt upp i åldrarna. Det kan t.o.m. bli ett problem åt andra hållet, när alla kompisarna åker på roliga läger och det egna barnet aldrig vill följa med och hamnar utanför. Andra barn är betydligt mer självständiga redan som små och kan mycket väl klara sig och ha roligt ensamma hos släktingar, även om de inte känner dem lika väl som sina egna föräldrar. Det är därför inte möjligt att generalisera så som du gör. Jag är uppvuxen i en tid när barn inte ansågs vara så ömtåliga och inte blev curlade som de blir idag. Jag satt barnvakt under mina tonår, ofta för barn som jag aldrig träffat tidigare. Man kom en stund innan föräldrarna skulle gå, blev presenterad för barnet och fick sina förhållningsorder och ett telefonnummer att ringa i nödfall. Det var högst ovanligt att barn följde med på kalasen, barnvaktsuppdragen fick man genom att föräldrarna tipsade varandra. Jag kan inte minnas en enda gång där det blev problem för att barnet eller barnen jag skulle passa inte träffat mig tidigare. Många av den generationens barn har idag egna barnbarn. De har nog väldigt svårt att förstå rädslan hos dagens föräldrar. Att barn av idag skulle vara så ångestfyllda och skräckslagna inför sådant som de själva inte hade några svårigheter med blir helt enkelt obegripligt.

Anonym, 09:37, 7 mars 2013. Anmäl

@Gamkärringen Uppmuntra och underlätta i all ära, men jag tror inte jag som förälder skulle vilja släppa iväg mitt barn när hon blir 5 en vecka till morföräldrar som man träffar "ibland" ("ibland" här definierat som runt fyra ggr/år, max veckan i taget). Det är för långt och det är för länge för ett så litet barn att bo hos folk det inte känner ordentligt. Sedan att "folk" i det här fallet är *mina* föräldrar har faktiskt i mina ögon inte så mycket saken att göra.

annan Camilla, 21:06, 6 mars 2013. Anmäl

Anonym 13:30 Jag tror att det är dialektalt. I norra Sverige är det ganska vanligt att säga - visst vill du? istället för - vill du? Eller- visst tycker ni? Istället för tycker ni?

Anonym, 15:06, 6 mars 2013. Anmäl

@Anonym, 13.30. Taget ur sitt sammanhang kan vilket uttalande som helst vridas till att betyda nästan vad som helst. Det troliga är väl ändå att svärmor/svärfar har sagt detta under någon form av "pratande" och inte som ett enskilt påstående helt opåkallat och utan annat sammanhang. Vi kan inte ens vara säkra på om orden föll just så, vi vet endast att FS har uppfattat dem som en uppmaning och inte som en fråga. Eftersom jag är en riktig "gamkärring" med stor erfarenhet av livet vet jag att det oftast är väldigt viktigt för far- och morföräldrar att försöka upprätthålla någon slags rättvisa mot barnbarnen. Detta är faktiskt inte alltid så lätt. T.ex. kan viljan att visa att man vill ge alla barnbarn samma möjligheter att besöka dem mycket väl misstolkas av en svärdotter som är lagd åt det misstänksamma hållet. T.ex. kanske de aktuella farföräldrarna har haft pojkens kusiner på besök och nu är angelägna att tala om att han också är välkommen om han vill. Det är faktiskt inget onaturligt att mor- och farföräldrar vill ha en nära relation till sina barnbarn. Detta bör föräldrar uppmuntra och underlätta i stället för att förhindra. Och nu undantar jag naturligtvis de fall där det föreligger missbruk, sjukdom eller någon annan slags galenskap som innebär att barnet skulle utsättas för fara.

Gamkärringen, 15:03, 6 mars 2013. Anmäl

@Gamkärringen Mja "Visst ska du komma och hälsa på oss" är knappast en fråga så mycket som en uppmaning eftersom det knappast är nåt man artigt kan svara nej på.

Anonym, 13:30, 6 mars 2013. Anmäl

Det är ju omöjligt att säga om FS reagerar vettigt eller överbeskyddar. I princip är det ju inte fel av en mormor/ farmor att fråga om barnet alls själv är intresserad av att hälsa på. Min svärmor brukar också prata med barnen om att de ska komma och bo hos henne. Jag vill vänta, dels för att det finns medicinska skäl att hon har lite svårt att ta hand om dem, och dels för att hon haft deras kusin en vecka och då en kväll lämnat henne med en för barnet helt okänd barnvakt, för att hon skulle gå ut med sina väninnor en kväll. Det är ju ändå föräldrarna som bestämmer.

svärdotter, 11:20, 6 mars 2013. Anmäl

Barn är väldigt olika. Vissa barn älskar att vara ensamma hos far- och morföräldrar, fastrar och mostrar, kompisar osv. Andra barn avskyr blotta tanken högt upp i åren. Det har jag egen erfarenhet av. Det skulle möjligen inte kunna vara så att farföräldrarna också har erfarenhet av att barn är väldigt olika och just därför först vill fråga sonsonen själv hur han ser på saken innan någon planering ens blivit aktuell. Att de alltså faktiskt ser BARNET som en person med egen vilja om bör tas hänsyn till och inte som en ägodel till föräldrarna (mamman).

Gamkärringen, 10:22, 6 mars 2013. Anmäl

Stina har helt rätt. Om barnen vill fara till mor- eller farföräldrarna ska dom självklart göra det - vill dom inte ska dom inte behöva fara, men man ska naturligtsvis lata dörrarna vara öppna för barnens skull och ge dem möjligheten utan att projicera sina egna känslor över barnen. Mina barnbarn har jag haft hand om sen första början. Nagra timmar efter nagra veckor - Övernattningar efter ett par manader och sedan regelbundet ocksa över helgen liksom veckovis bade hemma och utomlands. Minstingen har nu tjatat till sig en vecka i Kroatien igen - tredje gangen för henne och fjärde för brorsan. Aldrig problem, ej heller hos farmor, som även varit i USA med pojken när han var 4 och hälsat pa en släkting. Han stornjöt. Som föräldrar är det viktigt att ge barnen en sa stor social kompetens som möjligt - ju mer man binder upp dem till sig själv som enda kompetens - ju räddare och osäkrare blir dom (naturligtvis finns det ända far- och morföräldrar, som trots det inte är omtyckta av barnen) Men krangla bara inte till det sa fördömt!!!

Anonym, 08:18, 5 mars 2013. Anmäl

Personalfestfin?

Fråga: Makens företag har bjudit sina anställda med respektive på en stor fest. Jag känner inte hans kollegor. Det blir middag med underhållning. Vilka kläder passar bäst då?
Jag har tänkt att maken klär sig i en mörkblå kostym och ljus skjorta samt slips. Jag själv är mycket för tajt och kort, gillar spets och bara axlar, men tycker att det inte passar riktigt.

Vad tycker Magdalena? Festen är i slutet av april månad.

Svar:
Det du föreslår för din mans klädsel verkar utmärkt, förutsatt att företaget är åt det strikta hållet. Är det en reklambyrå eller tidningsredaktion eller något som kan förmodas vara lite mer bohemiskt, kanske det blir för uppklätt med mörk kostym för din man. Då kan det bli bättre med snygga uddabyxor och en udda kavaj.

Du ska varken ha kortkort som är diskoteksstil, eller bara axlar som är fel annat än till smoking och frack. Din aning om att det inte passar riktigt är helt rätt. Välj en festfin kjol/klänning i knälängd med överdel som har kort ärm eller är ärmlös, men har axlarna täckta.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (68)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 68

Hurra för några intellektuella kommentarer mitt bland allt självknådande.

Dq, 07:41, 5 mars 2013. Anmäl

...eller möjligen då i formen Messerschmidters ;D @Ann Läs lite tidigare kommentarer, de är mer relevanta. Ursäkta att jag bidrog till att göra kommentarsläsandet mindre njutbart för dig, men jag erkänner villigt att jag hade kul, och sannolikt skulle göra om det...

annan Camilla, 18:28, 4 mars 2013. Anmäl

beesrwissers? Du menar nog Messerschmidt

Anonym, 08:03, 4 mars 2013. Anmäl

@Rektorn, om man överhuvudtaget ska kunna tala om "upp", så måste det vara ett fysiskt, 3-dimensionellt rum. För statistiska högre-dimensionella rum kan det möjligen vara intressant med de metoder du läst om, men de är meningslösa i sinnevärlden.

Anonym, 08:02, 4 mars 2013. Anmäl

Såg fram emot intressanta kommentarer på denna tråd, men hela första sidan var redan ockuperad av några beesrwissers :-(

Ann, 14:43, 3 mars 2013. Anmäl

Hmm, nu kan jag ha fel, jag är fysiker/datavetare, inte statistiker eller matematiker, men det där ser verkligen inte ut att ha ett dugg med vad vi bråkade om att göra...

annan Camilla, 17:13, 28 februari 2013. Anmäl

Egenvektorer:Principalkomponentanalys, ofta förkortat PCA av engelskans principal component analysis, är en linjär ortogonal transform som gör att den transformerade datans dimensioner är ortogonala; det vill säga att de är oberoende och inte har någon kovarians (eller korrelation). PCA introducerades 1901 av Karl Pearson.[1] Alternativa namn är Karhunen–Loève transform (KLT), Hotellingtransform och proper orthogonal decomposition (POD). PCA har likheter med faktoranalys som till skillnad från PCA inte är en ortogonal transform. Typiskt beräknar man PCA på kovariansmatrisen eller korrelationsmatrisen av datan. PCA innebär nu att hitta en linjär transform av datan så att kovariansmatrisen blir diagonal, dvs i vilka riktningar data varierar mest. PCA beräknas genom singulärvärdesuppdelning där man beräknar egenvektorerna och dess egenvärden. Egenvektorerna utgör basen för den transformerade datan, dessa kallas för principalkomponenter eller principalaxlar och utgör de nya dimensionerna; ett nytt koordinatsystem. Detta förfarande kallas även diagonalisering av kovariansmatrisen. Egenvärdena utgör variansen längs med den komponenten. På det här sättet behåller man så mycket som möjligt av variansen i datan samtidigt som de nya dimensionerna hålls oberoende. Det betyder att den första komponenten representerar den största oberoende variansen i datan. Basta!

Rektor Hektor Sektor förklarar statistiska vektorer, 14:29, 28 februari 2013. Anmäl

...för en given punkt på ett plan.

annan Camilla, 12:11, 28 februari 2013. Anmäl

@Anonym, 11:41 Sant, "upp" var lite felaktigt. Sedan kan jag ju naturligtvis definiera mitt koordinatsystem så att den ena normalen är "upp" och den andra "ner"... ;).

annan Camilla, 12:10, 28 februari 2013. Anmäl

@annan Camilla. En normalvektor behöver inte gå upp. Den kan gå vart som helst, och i två riktningar till varja godtycklig yta.

Anonym, 11:41, 28 februari 2013. Anmäl

Facebookprivat?

Fråga: Är facebook-medlem sedan länge och ser hur ämnen och bildflöde varierar. Privata, högst privata och allmänna inlägg om vartannat. Ett bra sätt att hålla kontakt med bekanta och vänner på tycker jag. Både nya och gamla.  På senare tid har en del inlägg förvånat mig. Några FB-vänner har meddelat om sin plötsliga, allvarliga sjukdom. Med bild från sjukhusbesök. Jag tycker att det känns väldigt sorgligt och självklart blir jag berörd men jag tycker det känns alldeles fel i magen att beklaga och trösta på en FB-sida?

Något annat som engagerar några FB-bekanta är årsdagar av dödsfall av nära och kära. Ofta även med bild på själva gravstenen. Jag tycker även här att det blir för platt och opersonligt att kondolera på facebook. Sorg och sjukdom vill jag gärna höra om personligt för att kunna trösta. Eller är jag helt enkelt väldigt gammeldags och inte förstår att jag just varit med om vår tids ”familjesida”?

Svar: Facebook är ett modernt sätt att umgås och det finns ännu inte några vedertagna uppförandekoder beträffande detta umgänge. Det kommer säkert så småningom, kanske att man bör svara inom en viss tid eller att man inte lägger ut vissa saker på sin sida. Det är hög tid, tycker jag efter många gräsliga övertramp (för mig är det obegripligt att vem som helst på Facebook och Twitter helt okontrollerat kan lägga ut vad som helst, men drabbade är hjälplösa vad gäller att få bort lögnerna).

Din fråga är högst relevant, det kommer allt fler nätetikettfrågor till min spalt, och kanske borde jag beklaga att mitt personliga motstånd mot Facebook och Twitter gör mina svar mindre användbara.

Men som jag förstår det utifrån ett rent mänskligt synsätt måste man själv få bestämma hur och om man vill informera om sin svåra sjukdom. Kanske kan några tycka att det finnas en lättnad i att ”alla” får veta. Andra kan ha motsatt uppfattning. Jag kan absolut inte bedöma vad som är rätt i detta hänseende. Den gamla traditionen att inte prata mer än minimalt om sina egna sjukdomar är tydligen helt glömd.

Att man meddelar nära vänner något tragiskt på en Facebooksida för att få svar på samma sätt tycker jag också verkar egendomligt. Tröst är, som jag förstår det, alltid personlig. Säkert kan man på Facebook utesluta alla andra så kallade vänner och följare i ett tröstande svar till en person – men då borde det vara lika enkelt att skriva ett vanligt brev med samma innehåll och lägga på brevlådan. Att som du skriver påminna om dödsdagar på nätet är i samma genre som minnesannonserna i dagstidningarna. Vill man göra detta är det knappast fel sett ur informationsbehovet hos den som ”annonserar” och därmed påminner om en anhörig som gått ur tiden.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (85)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 85

Varför inte bara avsta fran denna opersonliga kontakt och istället koncentrera sig pa vänner man har i närheten och som egentligen betyder nat...

Molina, 21:48, 7 mars 2013. Anmäl

Jag tycker hela diskussionen är intressant. Jag som själv är ung och har en cancerdiagnos i bagaget får själv _frågor_ om min sjukdomsstatus, i verkliga livet dvs på väg till bussen, i kapprummet på skolan när jag hämtar mina barn, som står bredvid, eller så händer det i hissen på jobbet. Är du friskförklarad nu? Är du färdigbehandlad? Hur hög är överlevnadschanserna för just din diagnos? Ja det här är frågor som man alltså intresserat ställer till mig. Dessutom av folk som jag inte känner ett dugg väl. Detta har aldrig hänt på Facebook! Lustigt det där, att det då kanske anses ofint av mig att skriva att jag är glad för att jag klarade en halvårskontroll i min statusrad på Facebook? Detta är ju ändå min integritet på mina villkor, varför måste det störa? Ledsen om jag påminner mina vänner om att det finns svårigheter i livet liksom. Nä det är jag faktiskt inte, på riktigt.

Ninna, 14:35, 4 mars 2013. Anmäl

Undviker själv "fejjan" pga integritetsskäl - konstiga och direkt urusla användarvillkor - men om någon skriver om sin sjukdom eller en nära anhörigs bortgång på FB finns det inget skäl att inte skicka en kondoleans eller några tröstande ord till dem. Tvärtom! Sedan kan man alltid komplettera med ett besök och några tröstande ord IRL också såklart, men tystnad eller att ignorera...?!? Vad HEMSKT och löjligt fegt. Tycker att diskussionen spårat ur lite om nätetiketten. Var rak och ärlig och se det som så att även om det kanske inte är lika "personligt" via nätet så finns orden å andra sidan alltid där och värmer. Det kan man ju ha i åtanke när det gäller det motsatta också iofs så man håller igen lite när humöret inte är på topp. =)

Corpsius (Webbsida), 01:44, 28 februari 2013. Anmäl

Är det en skam att lida av allvarlig ,obotlig, sjukdom? Face-book bl.a. kryllar av "friska" obotligt fula dumbommar! Om dina "vänner" stör dig är det bara att stiga ur!!

Var och en sitt lyte, 00:21, 28 februari 2013. Anmäl

Eva: slå upp ordet "integritet". Fast något säger mig, att du inte kan förstå meningen av det ordet... Det handlar för mig även om personernas anhöriga, och då i synnerhet deras barn. Tänk själv om DINA föräldrar hade gått ut med sådana berättelser i media! Självklart kan det vara bra för andra drabbade att få höra hur de upplevt det, men då finns ju även möjligheten att ställa upp på intervjuer under fingerade namn. Du verkar för övrigt inte begripa vad Magdalena säger heller. Hur roligt är det att sitta på en middagsbjudning, där bordsherren ingående beskriver sina sjukdomssymptom ("nu senast gick det fem dagar mellan avföringarna"), släkthistorien bakom sjukdomarna ("min mors moster led också av sådana kramper hela sitt liv - men hon blev ändå 90 år"), sina besök hos olika läkare, homeopater och kotknackare ("den traditionella läkarkonsten vet inte allt"), vad han läst sig till i olika läkarböcker ("det finns bara fem kända fall av mitt syndrom i hela världen") o.s.v..? Men nu lämnar jag det här, för jag tror inte att vi kan nå varandra gällande detta...

Helena, 15:37, 27 februari 2013. Anmäl

Det är klart att jag skrev ut att det handlar om Kjell -Olof Feldt och Birgitta von Otter som YTTERST modigt berättat om hans prostatacancerdiagnos och vad den lett till för dem båda. SJÄLVklart var det inte av misstag; de har blivit intervjuade ett flertal gånger och vi kan bara beundra dem för vad de har betytt för andra, djupt olyckliga, som fått samma besked och som måste gå igenom samma behandling. Helena tycks vara dum i huvudet - alt helt sexfixerad - som inte förstår vad det kan betyda för människor att andra ställer upp och berättar. Med Helenas resonemang skall man dölja och skämmas. Att Claes Hutling, som startade Frösundavik, berättat att hans dykolycka ledde till bruten rygg och total impotens är naturligtvis då enligt henne helt fel. Att ett stort antal kvinnliga journalister/politiker/författarer berättat om sina bröstcanceroperationer är förstås enligt bigotta Helena också fel. Om K-OF och BvO själva träder fram tycker jag inte att malliga Helena skall "förskona" dem... Och återigen: MR har en von obeninställning att det inte är "fint" att tala om sjukdomar. JAG säger tvärtom: att människor berättar om svåra sjukdomar kan betyda oändligt mycket för andra; dels personligt, dels samhälleligt i form av bättre vård och mer forsknignspengar.

eva, 14:05, 27 februari 2013. Anmäl

MAGDALENA SVARAR ÄNNU EN GÅNG: @Anonym 11.43: Du har missförstått vad jag skrev. Det vedertaget olämpliga i att prata om sina egna sjukdomar underförstått i sociala sammanhang, bjudningar och liknande sammanhang, har inte med vad kända personer gör i bokform, intervjuer och annat, oavsett dem alltså! Skulle dessa kända personer sitta på en middagsbjudning och diskutera sina sjukdomar vore det alltså olämpligt sett ur traditionell god seds synvinkel.

Magdalena Ribbing, 14:04, 27 februari 2013. Anmäl

Eva: jaha, nu skrev du ut parets fullständiga namn. Jag tänkte förskona dem från det, ifall det fortfarande fanns några människor i Sverige som inte kände till alla detaljer om deras privataste organ och intimaste liv...

Helena, 13:16, 27 februari 2013. Anmäl

Jag förstår faktiskt inte vad som är fs problem. Om man känner att en kondoleans är på sin plats men inte vill göra det på facebook är det väl bara att slå en signal? Och känner man INTE att det finns behov för kondoleans behöver man faktiskt inte skriva nåt. Facebook-statusar delas inte med nån sorts kommentars-skyldighet, utan kommenterar gör man bara om man själv vill. Att man inte kommenterar brukar heller inte direkt noteras, dessutom kan det ju bero på att inte har varit vid datorn den dagen. Jag tror dessutom att många av dessa statusar ofta är ett sätt att skriva av sig snarare än ju fiskande efter medkännande kommentarer.

Ullrika, 12:42, 27 februari 2013. Anmäl

Magdalena: Du byter gärna åsikt lite hur som helst. Så här skrev du kl 16.25: "Angående att inte prata om sina egna sjukdomar: nej, det anses som ett föga lämpligt samtalsämne oavsett vad kända personer berättar om sig själva i medierna" Vilket inte är riktigt samma sak som du nu hävdar.

Anonym, 11:43, 27 februari 2013. Anmäl

Fingerslickande?

Fråga: Hur kan jag artigt ta upp med min svärmor att hennes sätt att slicka och suga på fingrarna t.ex. vid matbordet är olämpligt? Det här är ett stort problem för mig. Är otäckt när hon breder smörgåsar till mina barn efter att precis ha gjort ”rent” sina fingrar. Jag är inte heller sugen på att äta mat som hon tillagat.

Hon har svårt att ta emot synpunkter själv. Tidigare när jag tagit upp motsvarande saker, har hon hamnat i försvarsställning och blivit nästan arg. Jag är konflikträdd, vill vara diskret och vet att hon oftast menar väl.

Svar: Knepigt läge – det du vill meddela din svärmor är ju egentligen ”låt bli det där slickandet, det är äckligt” och det kan du förstås inte säga. Men du kan hindra henne från att ta i mat som ni andra ska äta, se till att du brer smörgåsarna själv exempelvis. Och du kan säga när något barn gör en antydan att slicka på fingrarna ”nej, Putte, man slickar inte på fingrarna, de vet du väl”. Snäll ton förstås, du vinner ingenting på aggressivitet, svärmor är äldre än du och tycker att hon kan göra som hon vill, inte nödvändigtvis som du vill.

Men egentligen är det svärmors egen avkomma som ska ta upp detta med henne, säga till henne ”jo mamma, du kan väl låta bli att slicka på fingrarna, vi försöker lära våra barn att det inte är snyggt”. En sådan kommentar kan man lättare ta från sitt eget barn än från ett ingift svärbarn.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (35)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 35

det blev alldeles tyst när min gamla mamma rapade vid matbordet ! till och med våra små pojkar, då 3 och 5 år gamla, satt tysta för dem tyckte också det var så äckligt gjort av mormor. men då sa jag till min mamma att det är vi som lärt barnen att det är inte så fint att rapa vid matbordet när alla andra äter . men det var ju annat förr i tiden...

Anonym, 17:34, 2 mars 2013. Anmäl

det blev alldeles tyst när min gamla mamma rapade vid matbordet ! till och med våra små pojkar 3 och 5, blev tysta och slutade att äta, för dem tyckte det var så äckligt och tappade sin matlust. då berättade jag till min mamma att vi har lärt oss till våra barn att det är inte så fint att rapa vid matbordet, men det var ju annt förr !

Anonym, 17:29, 2 mars 2013. Anmäl

@ Anonyom 11:16 - Jag är saa imponerad av det du säger i ditt inlägg och jag önskar av hela mit hjärta att jag kan tycka och handla därefter !!!

Anonym, 00:07, 1 mars 2013. Anmäl

@Anonym 11.16 - BRAVO !!!

M-L, 12:03, 28 februari 2013. Anmäl

@HR Det är ju det jag menar. Det är kommentatorerna, inte FS, jag undrar över. FS är säkert glad åt farmor. Men en del menar ju att FS ska bara vara glad åt farmor och inte bry sig om slickandet. Vi menar nog samma sak.

BB, 23:03, 25 februari 2013. Anmäl

Varför förutsätter alla att FS är barnens mamma? Är det så otroligt att föreställa sig att en pappa reagerar och tycker illa om mormors "äckliga" beteende?

J, 20:45, 25 februari 2013. Anmäl

Det går inte att säga till svärmor. Bästa sättet är att bara resa sig och gå när fingerslickandet inträffar. Och sen inte gå tillbaka till köket utan slå sig ned i nån fåtölj med en bok eller tidning. Först när och om svärmor frågar om anledningen och först då kan FS säga lugnt och sakligt att hon är hemskt ledsen men klarar inte att se fingerslickande. Eftersom svärmor sannolikt inte tänker på att hon gör det så uppstår en liten stunds häpen reaktion på vad som nu är ett problem för FS och inte för henne själv dvs hon blir inte sårad.

litet diplomati, 16:43, 25 februari 2013. Anmäl

Anonym (läkare) 11:16: Fullständigt underbart konsterande!!! Tamefan det bästa jag läst i denna spalt under många år! Tänk om man fått vara din patient!

Anonym, 12:10, 25 februari 2013. Anmäl

@Anonym 11:16: Det var dagens ord! Streck i debatten. Skriv ut och sätt upp på kylskåpsdörren och läs den som en Gyllene Regel. :-)

Krut, 11:22, 25 februari 2013. Anmäl

Det gäller att avgöra vad som är allvarligt, skadande eller bara estetiskt men helt ofarligt. Efter att i ett kvarts sekel som barnläkare träffat allvarligt sjuka barn, och harmlöst sjuka tror jag mig kunna skilja en aning på allvarligt och harmlöst. Elakhet, och bristande omtanke/respekt kan skada. Slick på fingrarna kan jag inte se som varken allvarligt, farligt eller skadande. Om vi ska våga torka tårar utan handskar och kyssa den vi älskar eller bara vill trösta, så får vi nog granska oss själva innan vi hårdhänt tar itu med andra. Mäter vi andra med det mått vi själva vill mätas, kanske vi ser med förlåtelse på svärmor också, och så får vi en chans när vi själva ibland råkar göra något oestetiskt eller kanske motbjudande.

Anonym, 11:16, 25 februari 2013. Anmäl

Bordsbyte?

Fråga: För en tid sedan var jag och min familj på utflykt tillsammans med en annan familj. Hela sällskapet bestod av sammanlagt fyra vuxna och fyra barn. Efter en stund på en lekplats behövde vi alla fylla på med lite fika och mellanmål. Vi kom in på ett kafé som var ganska välbesökt men inte helt fullsatt. Det fanns inget bord ledigt som var stort nog för vårt sällskap, men däremot flera mindre bord. Vid ett större bord, som skulle kunna rymma oss, satt en ensam man och läste tidningen.

Efter lite funderande gick vi fram till honom och frågade vänligt om han kunde tänka sig att byta plats till ett mindre, men i övrigt likvärdigt bord, så att vårt sällskap också skulle kunna få plats. Mannen funderade först lite och sa sedan att han faktiskt inte hade lust att byta plats, utan ville sitta i lugn och ro med sin tidning. Vi kände oss lite snopna, men argumenterade inte emot. Istället var vi tvungna att lämna stället eftersom vi inte fick plats.

Var det framfusigt av oss att fråga om mannen kunde byta till ett mindre bord och lämna plats för oss? Eller var det ohyfsat av honom att vägra? Eller kanske varken eller? Kan man alls be att någon byter bord?

Svar: Det var inte framfusigt av er att hövligt och i vänlig ton förklara för den ensamsittande personen att ni behövde ett större bord, och fråga om han ville byta bord. Han kunde gott ha gjort det, men tyckte alltså att han hade skäl att säga nej – kanske just för att ni var många och hade barn med er och han ville ha tyst omkring sig. Så kan han ha resonerat, och fick ju i så fall som han ville. Men det var ett trist beteende av honom likafullt, går man på ett kafé kan man inte förvänta sig tystnad och ro, utan måste inse att man kan komma att ”störas” av andra.

Händer det igen att du och andra går på kafé eller lunchkrog och behöver ett större bord så att ert sällskap får plats, tveka inte att fråga om bordsbyte. De allra flesta kommer att vänligt säga ”självklart” eftersom det är det naturliga sättet att möta en sådan fråga.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (122)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 122

Anonym,Du har delvis rätt i det du skriver men du missar poängen. Servitören erbjöd sig att lösa sittningen för sina gäster. Han kunde ju lika gärna enbart erbjudit plats vid bardisken. Nu försökte servitören göra alla så nöjda det gick. Mannen som redan var sittande tog inte illa upp och satte sig enkelt vid bordet på andra sidan pelaren men visst, han blev flyttad. I vårt fall var det inte heller någon större skillnad på bordens läge. Men jag håller med det om att han fick byta bord från det han hade valt från början (det kanske var det enda lediga när han kom in, det vet jag inte). Min poäng var att vi inte förväntade oss att vi kunde få det bord vi önskade vilket det känns som om FS gör. Just det att bara för att man är fler så har man "rätt" till bordet. Vi hade tur att få en smidig omflyttning, hade det inte blivit så hade vi accepterat en annan slags sittning utan att tycka att den redan sittande mannen hade ett trist beteende. Min gissning i FS fall är att mannen ville slippa barn omkring sig på caféet. Och visst skulle det vara utomordentligt bra om servitörer kunde trolla...

Kajsa, 11:02, 7 mars 2013. Anmäl

Kajsa, 16:32, hur trodde ni att servitören skulle lösa ert bordsproblem, genom att trolla fram ett nytt bord? Varför är det finare att styra om redan sittande gäster med personalen som mellanhand? I FS fall fick mannen behålla sitt bord, det var ju du och ditt sällskap som verkligen (om än indirekt) körde bort någon från den plats han hade valt/blivit tilldelad.

Anonym, 19:23, 6 mars 2013. Anmäl

Var precis med om detta på utomlandsresan. Vårt sällskap på tre personer såg inget ledigt bord (endast 2-bord) på caféet. Servitören frågar om vi kan tänka oss sitta vid bardisken eller om vi vill ha bord. Lite artigt blygt vill vi helst ha ett bord att sitta vid varpå servitören frågar den ensamme mannen vid det enda bordet där man kunde skjuta ihop två bord kunde tänka sig att byta till 2-bordet bredvid (stod pelare emellan därav kunde man inte flytta runt borden hur som helst). Javisst kunde han flytta på sig MEN hade han inte gjort så hade vi absolut accepterat detta utan knot och satt oss vid bardisken. Han var ju där före oss. Förstår inte varför FS tror att man som ny cafégäst kan kliva in och styra om andra redan sittandes cafégästers platser. Tilläggas bör att den ensamme mannen i detta fallet inte hade fått in sin beställning ännu och därför kunde flytta sig lätt, hade han redan suttit och ätit hade vi inte ens kommit på tanken att låta servitören be mannen byta bord.

Kajsa, 16:32, 4 mars 2013. Anmäl

Jag håller med 75K7, 17:41, 25 februari 2013. Jag skulle förövrigt aldrig själv kunna tänka mig att be någon annan gäst flytta på sig, jag anser att det är ohövligt. Att fråga om det är ledigt vid bordet är en annan sak. Det är personalens uppgift att hantera bordsbyten eller ommöbleringar. Som tidigare nämnts i tråden så kan det hanteras på ett smidigt sätt genom att erbjuda de(n) omflyttade något för besväret.

Motwall, 14:57, 1 mars 2013. Anmäl

Klart FS hade rätt att vänligt fråga, precis som mannen har rätt att vänligt säga nej. Det är ju bara att dra ihop några bord så läser det sig. Finns det hjärterum så finns det stjärterum! :) Jag begriper inte varför detta är så laddat? Alla vill inte ha barn runt kring sig alltid i alla sammanhang. Inte ens föräldrar, om ni lägger handen på hjärtat, jag har då aldrig haft några bekanta som INTE lämnat bort sina barn (små och stora) då och då under viss tid till mor/far-föräldrar, vänner etc för att få "egentid" eller "partid". Så varför är det så hemskt när människor som själva valt att inte ha barn, eller lämnat sina barn hemma inte tycker DINA barn är sötast i världen eller har oändligt tålamod med barnstök? Kanske var detta mannens enda lediga tid i veckan från egna barn, jobb och stress?

Faye, 12:54, 28 februari 2013. Anmäl

@hejhejhej. Varför skulle just jag ha tänkt på allt? Det är väl inte min uppgift att vara allvetare. Här hjälps vi åt genom våra kommentarer att diskutera och ventilera det problem som presenteras. Och min fråga till dig blir följdaktligen: Varför skulle de nya gästerna ha rätt att börja flytta runt på GÄSTERNA om de nu enligt dig inte har rätt att dra ihop ett par bord och flytta några stolar?

75K7, 10:29, 28 februari 2013. Anmäl

Jag måste säga att även om jag inte håller med de som tycker att barn inte har rätt att existera, så tycker jag att just caféer, restauranger etc är ställen dit folk går i helt andra syften än att lyssna på eller umgås med barn. Och oavsett varför - om man gått på café för att koppla av, känna sig ball eller spana - så har vi föräldrar ingen rätt att sätta oss till döms över varför en cafégäst inte vill ha barn omkring sig. Jag skulle därför inte slå mig ner med barnen vid mannens bord, speciellt inte om han uttryckligen sagt att han är på caféet för att koppla av. Jag skulle inte känna mig bekväm med att veta att jag mer eller mindre förstör en annans cafévistelse, och varför en del människor inte tycker det är trevligt att ha barn omkring sig är inte nåt jag behöver lägga mig, de har rätt att känna så och jag som är mamma känner faktiskt också så ibland.

Ullrika, 07:52, 28 februari 2013. Anmäl

Det är absolut inte fel att fråga. Och "surgubben" har all rätt att sitta kvar. Men då kan man ju vara lika "trevlig" tillbaka och slå sig ner vid bordet ändå, vid de lediga platserna, och låna en extrastol så länge... När det handlar om att ett stort sällskap som behöver det stora bordet och det finns lediga småbord så är det direkt ohyfsat både mot dem och caféägaren att inte flytta på sig och vara lite hjälpsam tycker jag. Oförskämt till och med. När det gäller barnfamiljer så är det lite som med övningskörare - de är irriterande men man måste faktiskt ha tålamod med dem. =) Föräldrarna kan bidra med att städa upp efter barnen i offentliga rum - ibland ser det för jävligt ut ärligt talat - och även om föräldrarna kanske tycker om eller har lärt sig leva med/blivit döva för sina barns röster så stör deras ibland helt omotiverat gallskrikande fleråringar faktiskt andras sinnesro och mentala hälsa. Jag har aldrig förstå hur folk kan döda sina egna barn, men mycket väl varför de skulle kunna vilja ha ihjäl andras. (Hoppas folk ser humorn i uttalandet och inte enbart det groteska...;-)

Corpsius (Webbsida), 02:15, 28 februari 2013. Anmäl

@75K7: Man ställer sig inte och möblerar om på ett kafé eller restaurang, gör man det får man räkna med att bli utkastad, få en tillsägelse av personalen, eller få dålig service pga personal som är arg i smyg. Det går bra att fråga en som jobbar där om man får lov att möblera om. Får man ett nej, ska man inte bli sur - det finns många anledningar för personalen att neka. För övrigt finns det fler alternativ som du har betänkt: 1. De kanske blev nekade att möblera om. 2. borden eller stolarna kanske var stationära.

hejhejhej, 18:39, 27 februari 2013. Anmäl

Jag, som mamma, skulle nog i en liknande situation också ha frågat mannen, det tycker jag är helt okej. Däremot tycker jag att man helt och fullt måste respektera att mannen inte ville flytta på sig. Klart det är trevligare om alla är hjälpsamma och villiga att hjälpas åt för allas trevnad, men jag kan även förstå om en person av någon anledning vill sitta just på sin plats och inte har lust att flytta på sig. Som sagt, helt okej att fråga, men då måste man också vara beredd på att ta ett ärligt svar.

Ullrika, 12:14, 27 februari 2013. Anmäl

Presentplanering?

Fråga: Vi har i släkten en jämn födelsedag om ett tag dit vi inte blivit inbjudna att delta. Vi har inte heller något större umgänge med jubilaren, så det är helt naturligt.

Nu har ett par nära släktingar som är bjudna en önskan att uppvakta jubilaren med en större gåva och har därför kontaktat oss för att vi ska bidra till denna. Vi har sagt att vi gärna skickar våra gratulationer och en blomma till jubilaren, men att vi anser det räcker. Någon dag senare kontaktar jubilaren oss personligen för att bjuda in oss och strax efter kontaktar en av släktingarna oss för att återigen diskutera gåvan.
Det känns onekligen som att bli inbjuden med armbågen och att orsaken är den önskade gåvan. Ska vi ta skeden i vacker hand eller artigt beklaga att vi inte har möjlighet att delta? Måste vi bidra till den önskade gåvan?

Svar: Man måste aldrig medverka till en gemensam present om man inte vill. Du har ju svarat på den första frågan att ni tänker ge en blomma.

Därefter kom en inbjudan till kalaset, och du misstänker att den handlar om jubilarens önskan om att få tillräckligt många givare till en önskad storpresent. Men du vet inte om det är den egentligen orsaken och därför kan du inte agera som om din misstanke vore rätt. Alltså har du tre alternativ: stå kvar vid din blomma som enda present, och tacka nej till kalaset; tacka ja till kalaset och ändå inte ge mer än blomman; eller tacka ja och medverka i insamlingen.

Eftersom du inte har så mycket kontakt med jubilaren är det lika rätt att tacka nej som att tacka ja.

Det handlar alltså om vad du vill, och vad du tycker vore trevligast: gå på kalaset – eller inte gå på kalaset.

Du kan mycket väl tacka nej utan att ange skäl, men kan du skriva ”tyvärr är vi förhindrade att närvara på grund av en planerad resa som sammanfaller i tid” eller något liknande lite vagt så är det lite trevligare.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (25)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 25

Skulle ALDRIG gå på en sån fest, det är ju hur uppenbart som helst att jubilaren och de nära anhöriga som tänkt sig den stora gåvan ENBART ÄR UTE EFTER ERA PENGAR!!!!!!! Annars så hade ni ju troligtvis antingen blivit bjudna i tid eller så hade ingen av dem hört av sig. Såna giriga släktingar behöver man inte göda...Låt er inte utnyttjas!

NN, 22:46, 26 februari 2013. Anmäl

Osmidigt av "insamlaren" att kontakta FS ang gåvan efter att ha pratat med jubilaren som ringde. Då hade kopplingen inte funnits mellan inbjudan och gåva. "Insamlaren" kunde ha väntat på om FS själv hört av sig för att delta i insamlingen eller inte.

Jane, 18:38, 23 februari 2013. Anmäl

Om inbjudan gäller både FS och dennas familj, så har jag svårt att tro att jubilaren skulle göra någon större ekonomisk vinst på att bjuda dem. 2-4 personers mat kostar en hel del om man äter på restaurang eller via catering. Lagar man maten själv blir det billigare, men då tillkommer själva arbetet. Det måste alltså till en rejält tilltagen summa i gåva för att jubilaren ska vinna något på inbjudan. Jag tror mer som andra redan sagt, nämligen att insamlaren tyckt att det varit pinsamt att fråga en släkting som inte varit inbjuden och därefter frågat jubilaren vilka som är inbjudna. I övrigt håller jag med Magdalena: Steg ett är att bestämma om man vill vara med på kalaset, steg två är att bestämma om man vill vara med på den gemensamma presenten. Personligen uppskattar jag storligen gemensamma insamlingar till något man kan vara säker på att jubilaren uppskattar.

Nissa, 09:46, 23 februari 2013. Anmäl

Cajsa. Läs min kommentar igen. Jag skriver inte att FS blivit kränkt. FS skriver själv ..'känns som om att blivit bjuden med armbågen.' Uppfattar jag inte alls som kränkt. Däremot kan viss stolthet behöva sväljas för att tacka ja om man känner det som att man blivit bjuden just med armbågen. Om det är värt att svälja lite stolthet eller ej för att delta i släktgemenskapen när jubilaren har sin bjudning är upp till FS. Om FS inte övervägde det över huvud taget hade nog FS inte skrivit in ? Att det är en bemärkelsedag och inte ett bröllop framgår tydligt i FS fråga.

Anna d.ä, 08:34, 23 februari 2013. Anmäl

Om det var ett kalas jag trodde skulle bli väldigt trevligt, hade jag svalt stoltheten och kommit. Om det är ett "kalas i mängden" som inte tillför något nytt, skulle jag tackat nej "tyvärr, jag har redan lovat bort mig". Det är så många tillfällen i livet då man måste bocka och buga, att det kan vara bra för självkänslan att ibland "tillåta" sig att vara sann mot sig själv och ge efter för sina sårade känslor. Verkar som om FS inte var ett förstahandsval, utan troligt är att andra tackat nej, eller att släktingar påpekat att FS borde bjudas.

Ann, 14:22, 22 februari 2013. Anmäl

Anna d.ä, läs frågan igen. FS är inte alls kränkt över att inte ha fått inbudan. FS har ingen nära relation med jubilaren. FS har inte lovat vara med på insamling och sedan inte betalat. Det känns som om du kommenterar en bröllopsinbjudan men här gäller det nog en jämn "stor" födelsedag. Jag tycker att FS ska hålla fast vid sin första tanke, gratulation och blomma.

Cajsa, 07:00, 22 februari 2013. Anmäl

Det gick nog till så att insamlaren förvånades över att FS inte var bjuden, kontaktade jubilaren med en kommentar om att det var konstigt (och ville ha tydligare info om vilka som var bjudna för att inte göra fler liknande misstag), varpå jubilaren kände att det vore bäst för släktgemenskapen att bjuda FS i alla fall, och meddelade detta till insamlaren, som då tog kontakt med FS igen. Så visst kan det ser som en andrahandsinbjudan men det behöver inte alls ha med presenten att göra och det är väldigt svårt att dra tydliga gränser för vem man bjuder inom släkten så jag tycker inte FS ska ta illa upp.

Ckarion, 02:02, 22 februari 2013. Anmäl

Det kan ju vara så att "insamlaren" faktiskt har kontaktat jubilaren efter kontakten med "blomstergivaren" och frågat om denne inte är inbjuden, varefter jubilaren urskuldande hört av sig till den avlägsna släktingen något urskuldande för att den missat inbjudan. Jag vill inte tro om folk att de är så snikna att de skulle bjuda in i efterhand för egen vinnings skull. Eftersom kontakten inte verkar finnas där är det ju inte otroligt, medan "insamlaren" trodde det för självklarhet att även "blomstergivaren" blivit bjuden.

Johan, 18:29, 21 februari 2013. Anmäl

Eftersom det kan vara praktiskt att gardera sig mot att hamna i besvärliga situationer, även om dessa orsakas av andras ettikettsbrott (har hört att det lär finnas folk som inte läser denna spalt) så är det alldeles galet med aldrig så "vita" lögner. Ljug inte. Att däremot utelämna sanningar är en annan sak. Men ljug inte. Det är otrevligt att bli avslöjad som lögnare. Man måste ta i beaktande att tillvaron även befolkas av s.k. "ouppfostrade". Som ställer fel frågor.

Per, 17:42, 21 februari 2013. Anmäl

MAGDALENA SVARAR: Mitt enkla förslag om att förklara ett nej-tack med en löst planerad resa är inte värt en del kommentatorers utbrott; en resa går bra att planera även i närområdet, exempelvis. Resor kan göras av många skäl, alla behöver inte vara storståtliga. Det jag menar är att vill man slippa inbjudares inte ovanliga krav på redogörelse för nej-tacket - och i värsta fall godkännande - så är en vag resplan ofta gångbar. Resan kan ju ha gått i stöpet omsider. Men visst är det bättre att enbart tacka nej utan förklaring, det ingår i sällskapslivets regelverk att ett nej tack inte måste förklaras - tyvärr funkar det inte alltid så, vet jag av frågorna till spalten. Att andra tillåter sig att fråga ut en nej-tackare om orsaker, resmål osv är enbart ouppfostrat och borde inte få förekomma. Den som gärna vill berätta om sin resa gör det ofrågad, det kan man vara säker på.

Magdalena Ribbing, 16:53, 21 februari 2013. Anmäl

Handohygien?

Fråga: Jag har en manlig inneboende som är en s k ”sittkissare”, vilket förvisso gläder mig, då badrummet är lättare att hålla rent. Däremot hör jag hur han går in, uträttar sina behov och sedan inte tvättar händerna efteråt, ljudet av den kranen skulle hörts lika tydligt. Sedan tar han i handtag, sina grejor i kylen, alla köksutensilier etc.

Jag kan naturligtvis inte läxa upp honom om att tvätta händerna. Själv har jag seriös handhygien och tvättar händerna så fort jag kommer innanför dörren. Har ställt fram tvål samt desinfektionsmedel på handfatet i badrummet, men han förstår inte vinken.

Hur ska jag hantera detta? Ignorera att han tar i allt och gå och spruta ”antibakteriell” spray, ta upp det med honom eller bara strunta i det och tänka ”det förstärker mitt immunförsvar”? Speciellt som han just nu nyser och hostar och jag försöker att inte dras med i hans influensa.

Känsligt ämne, som sagt. Vad kan jag göra?

Svar: Säg till honom. Vänligt men bestämt, han är ju inneboende hos dig och därmed är det du som sätter nivån för beteendet i din bostad. Säg någon dag när du hör honom icke-tvätta händerna efter toalettbesöket, ungefär ”hoppsan, du glömde igen att tvätta händerna, jag hörde att du inte använde vattenkranen” – så att han förstår att det inte lönar sig med ett påstående att han visst har tvättat händerna. Då och då står artiklar i tidningarna om hur viktigt det är att tvätta händerna för att slippa sjukdomar – klipp eller skriv ut en sådan och visa när du säger till din inneboende.

Han kommer att bli generad och antagligen lite sur, och du måste därför ha en vänligt omtänksam ton i samtalet, säga att det är ju influensatider osv och det är jätteviktigt för dig att alla som är i ditt hem tvättar händerna särskilt efter toalettbesök. Ta på dig att du är extra noggrann, så att han får en chans att ursäkta sig inför sig själv – kanske har han aldrig fått lära sig under sin uppväxt att tvätta händerna?

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (81)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 81

Det som händer på toaletten är tyvärr hörbart för alla med fungerande hörsel. Om du inte tvättar händerna känner alla till att du är ohygienisk.

Kalle, 09:43, 26 februari 2013. Anmäl

@Bertil, 11:35, Till skillnad från FS har jag inte för vana att spionera på och kartlägga folks toalettvanor, så jag kan naturligtvis inte säga något om dina, men om du får avföring på fingrarna i samband med att du kissar bör du nog allvarligt överväga att kontakta läkare alternativt ändra dina sexualvanor.

Anonym, 08:28, 26 februari 2013. Anmäl

Fy så äckligt. Fattar inte att så många inte vet att man måste tvätta händerna. Någon skrev tidigare att urin inte sprider smitta - helt fel! För att undvika HIV-smitta avråder Vårguiden från kontakt med urin. I denna artikel nämns urin som smittkälla till farligt virus som kan kopplas till cancer. http://www.svd.se/nyheter/inrikes/vanligt-virus-kan-kopplas-till-cancer_7942016.svd Tvätta händerna och gör hela samhället en tjänst!

Faktum, 13:22, 25 februari 2013. Anmäl

Självklart måste du ta upp detta med honom. Att han har urin och avföring på händerna är oacceptabelt.

Bertil, 11:35, 25 februari 2013. Anmäl

L: Handsprit utan tvätt innan gör väldigt liten skillnad, man kan lika gärna låta bli. Tvätta händerna med tvål, gnugga alla ytor, skölj väl och torka dig på en personlig handduk är det som gäller. KOmpletterar du med handsprit ska man använda rikliga mängder, gnugga igen på alla ytor, och låt lufttorka (det tar faktiskt en liten stund, så det går att räkna ut om någon gör detta korrekt...)

Anonym, 22:07, 22 februari 2013. Anmäl

Säg upp hyresgästen. Också om han får en vänlig tillsägelse kommer han aldrig i livet att ändra sig. Skaffa ny hyresgäst. Bit huvet av skammen och ange förutsättningarna i annonsen.

bit huvet av skammen, 17:11, 22 februari 2013. Anmäl

Lactobacillus acidofilus är om inte jag minns fel framodlad från tarmbakterier...Men man bör förstås ändå tvätta händerna, det finns nyttiga bakterier och mindre bra bakterier, för mycket E. coli i maten och du blir garanterat sjuk.

alida, 16:22, 22 februari 2013. Anmäl

Tack Em och Jenny, trevligt att kunna roa litegrann.

Åsa S., 16:17, 22 februari 2013. Anmäl

Johan: Du har så rätt. Hoppas att vi kan se fram emot den första filen från Arla med tillsatta avföringsbakterier.

L, 14:24, 22 februari 2013. Anmäl

@Johan, På ett sätt rätt men väldigt fel. Det vore bara korrekt om man inte mellan toa och mat berörde någonting som också andra tar i.

Anonym, 14:06, 22 februari 2013. Anmäl

Skålsystem?

Fråga: Jag skulle gärna vilja veta i vilken ordning man skålar. Värden hälsar alla välkomna till bords, men sedan.  Om vi är fler än åtta runt bordet ska värdinnan då börja med att skåla med sin bordsherre eller den ”finaste” kvinnan runt bordet? Ska kvinnor överhuvudtaget föreslå en skål?

Vanligtvis säger ju värden att det är fritt att dricka när man själv önskar, men det är en trevlig sed att skåla med varandra.

Svar: Värdpersonen skålar med alla gästerna, vilket är ett välkomnande av dem och sker med en gemensam skål. Värden skålar därefter med sin bordsdam, så med kvinnan till vänster och så med varje gäst för sig i den ordning som passar – alltså inte med den som just har stoppat munnen full med mat eller som sitter djupt inbegripen i ett samtal.

Värdinnan skålar samtidigt som värden om det finns dessa två värdpersoner, med alla gästerna. Därefter skålar värdinnans bordspartner med henne, och hon fortsätter att skåla med alla gästerna, en i taget, i den ordning som blir lämplig. Finns en hedersgäst skålar hon gärna med den personen så snart som möjligt. Detta oavsett antal gäster. Men är det fler än åtta kring bordet ska gästerna inte föreslå en ny skål tillbaka med värdinnan som i så fall skulle riskera att bli berusad och inte klara av sina värdinneplikter, brukar man säga. Det är förstås inte så, dricker man en liten klunk per skål blir man knappast redlös. Men det är en gammal smårolig tradition som många håller på i formella sammanhang.

Kvinnor tar numera gärna initiativet till skålar. En skål är en vänlighet i nutida sed, inte som förr en del i en stram ritual grundad på rangordning och annat omodernt.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (25)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 25

Härlig frisk och sund kommentar, Bedrich - autentisk och humoristisk - just det som den här typen av människor helt saknar.

Anonym, 08:41, 21 februari 2013. Anmäl

Här var det högfärdigt och vinförnämt. Är den förnämaste kvinnan här hon med de största brösten /minst kläder på överkroppen (som i tv?) eller hon med den största baken (brazzeporr på nätet? Svårt att veta i MRs formaliserade vinsuparspalt.. Skulle jag bli tvingad att delta i ett sånt förljugen spektakelfest så skulle jag som karl flirta ogenerat med närmaste kostymnisse i sladdriga kostymbyxor som påsar sig där bak. Varje bra måltid/sex börjar med en tydlig utsvultenhet.. Åldern här är av mindre betydelse.. Funkar alltid.

Bedrich, 21:13, 20 februari 2013. Anmäl

Fast efter ganska många år utanför Sveriges har jag börjat sakna att ha lite procedurer och traditioner kring skålandet. Jag tycker inte det gör umgänget stelt, utan jag tycker det skapar högtidsstämning. Sen kan det förstås bli lite stelt om man börjar med det bland folk (kanske utlänningar) som inte känner till det, eller vid vardagsmåltider, det håller jag med om. Allting har sin plats.

Ullrika, 14:22, 20 februari 2013. Anmäl

Xelom, 13:22, nu är det nog inte en brist på utan snarare ett övermått på detta slags uppfostran som fått mig att se kritiskt på den stela svenska skåltraditionen. Plus några år i länder med mindre problematisk syn på alkohol som gett mig insikten att man i resten av världen tycks klara att ha trevligt och visa sin uppskattning över gästerna utan att någon tar till vapen.

Lawe, 12:29, 20 februari 2013. Anmäl

Enklast är att den som är nyktrast och därmed ej ligger under bordet eller med huvudet i soppskålen ansvarar för eventuella skålar.

Nisse, 09:06, 20 februari 2013. Anmäl

När ska svenskarna äntligen sluta med det löjliga stela skalandet???

Anonym, 06:51, 20 februari 2013. Anmäl

Lite utanför ämnet men ändå relaterat, vet Magdalena eller någon av er som läser detta om man på något vis informerar utländska gäster på t.ex. nobelmiddagen eller kungamiddagar i Sverige om hur en sådan middag går till (inkl. vedertagen god etikett)? Eller har de hitresta digniteternas stab gjort efterforskningar i förväg? Med tanke på hur mycket formell etikett skiljer sig åt mellan länder är det ju inte lätt att gå på det man är van vid hemifrån.

Maria, 19:57, 19 februari 2013. Anmäl

@L: visst stämmer det du skriver.... vad jag menade med min kommentar: intressant att läsa för mig, vad som gäller.... men annars glömmar jag tyvärr sådana regler snabbt bort, har inte fått de hemma heller. och min plugg-kapacitet gäller andra saker, jag anser vara viktigare och som inte faller in i kategorin "i-landsproblem". men ja, jag läser spalten ändå!

Bendte, 15:00, 19 februari 2013. Anmäl

@Anna Karin, 09.19 - jag forstar vad du menar men kanske finaste kvinnan ar vardinnan? Eller foremalet for festen eller nat? Eller den aldsta om det inte ar nan sarskild anledning och det inte finns nan vardinna...? Min gissning ar lika bra som din :-)

BA, 14:52, 19 februari 2013. Anmäl

Lawe alias Anonym 10.32 har verkligen fått påskrivet både av Magdalena och andra för uppvisad brist på vett och etikett i samband med svensk skålsed. Välförtjänt.

Xelom, 13:22, 19 februari 2013. Anmäl

Flygresebarn?

Fråga: Jag och min man kommer flyga utomlands på semester med vår 1,5-åring och undrar lite om flygetikett, med avseende på störande barn. Vi vill att det såklart ska gå så smärtfritt som möjligt för alla inblandade. Hur uppnår vi detta? Mat och små överraskningar och liknande finns till barnet, men att sitta ned, sitta still och sitta fast är inte tre saker hen uppskattar.
Vi har inte för avsikt att låta hen springa omkring fritt eller gasta och skrika utan att försöka lösa situationen, men finns det något mer vi kan göra för att få resterande flygresenärer att ha överseende med oss? Dela ut öronproppar? Be om ursäkt i förebyggande syfte?

Svar: (Intressant att en förälder använder begreppet ”hen” om sitt eget barn – är det av betydelse att hålla hemligt om barnet är en pojke, han, eller en flicka, hon?)

Ämnet barn på flygresor har varit uppe i spalten tidigare, med ett par som hade blivit oerhört störda av ett skrikande barn. En jättediskussion följde på den frågan och mitt svar.

Ett förslag är att meddela flygbolaget att man har ett litet barn med sig, och därmed be att få sitta så avskilt som möjligt.
Att be medpassagerarna om ursäkt är knappast meningsfullt. Man måste komma ihåg att de som reser har rätt till en trevlig, relativt tyst resa och sannolikt inte uppskatta ett kringspringande barn som stör. Därför ska
du göra allt för att få ditt barn att vara lugnt och tillfreds, och det gör du förstås, ger välbekant mat och dryck, har leksaker med dig osv. Att försöka hålla barnet vaket innan resan så att det är sömnigt under flygturen kan vara till hjälp.

Att man får tolerera barnnärvaro i flygplan liksom i andra allmänna transportmedel är självklart. Det man som medpassagerare ska slippa är ointresserade föräldrar som inte bryr sig om att ta hand om sitt barn utan låter honom eller henne springa runt och gasta fritt utan åtgärd. Men om medresenärerna ser och förstår att föräldrarna engagerar sig i att barnet ska hålla sig så lugnt som möjligt har de antagligen lättare att stå ut med barnskrik. Det verkar också på din fråga som om du är villig att göra allt det som förväntas av en god förälder.
Trevlig resa!

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (290)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 290

Det är en fjantig jämförelse mellan Höna - Hen och Barn och Barn - då barn inte är ett "nykonstruerat ord". Kom med något bättre

Anonym, 08:23, 1 mars 2013. Anmäl

Visst är det konstruerat! Visserligen är ordet "hen" kortare än "vederbörande", men det normala, icke-poiltiska sättet att undvika att skriva "han eller hon" är just "vederbörande", vilket föreslår att dessa föräldrar för en ideologisk agenda. Inte bara låter de bli att på ett naturligt och självklart sätt nämna barn kön genom det personliga pronomenet, utan dessutom väljer de ett ideologiskt laddat ord, som "hen" oundvikligen är, alldeles oavsett dess eventuella fördel som kortare än "vederbörande".

Ingen höna, 17:09, 28 februari 2013. Anmäl

Sign. Anonym: mamman vet vad barnet har för kön, att hon ska vänta in barnets egen uppfattning om vad det har för kön blir...absurt. Och konstruerat. Barn får sig pålagt alldeles tillräckligt i dessa dagar när de ska vara som små, autonoma vuxna. Det är snarare vad som tillskrivs de olika könen som är problematiskt -låt oss börja där!

Maria Baier, 16:03, 27 februari 2013. Anmäl

Jag tycker man måste ha i åtanke att man kan bli störd av alla möjligha människor på ett flygplan, oavsett deras ålder. Och man kan heller inte förvänta sig att alla flygresor ska vara bekväma. Om man stör sig på att modern pratar pedagogiskt med sitt barn får man nog ta och försöka bjuda lite på sig själv, tycker jag.

Ullrika, 12:10, 27 februari 2013. Anmäl

Mata barnet med nappflaska vid start och landning! Har sett föräldrar sköta det där galant, om barnet sväljer då och då slipper det oftast att få ont i öronen av tryckförändringen. Har sett andra sitta hjälplösa utan att göra något med gallskrikande barn i knät. Vet vilka man gillar bäst.

KA, 14:13, 26 februari 2013. Anmäl

Flyg inte alls. Vare sig med barn eller utan. Flyg ger oförsvarligt höga utsläpp av växthusgaser. Vissa data tyder också på negativ inverkan på ozonlagret. Huruvida man sköter sig i förhållande till medpassagerare eller använder ordet hen är inte lika viktigt som barnens rätt att leva i en värld som inte förstörts av deras föräldrars slösaktiga livsstil.

Anonym (Webbsida), 13:00, 26 februari 2013. Anmäl

Den enda gången "hen" är motiverat är när man pratar om vitryska kulstöterskor!

Steve Doyle (Webbsida), 12:35, 25 februari 2013. Anmäl

Moronen , hur känner du inför ladu-ordet, dvs barn? Låtom oss bannlysa alla ord som betyder något annat på andra språk!

Jisses, 22:31, 24 februari 2013. Anmäl

Jag kan försåt MR's inledning, vet inte TS könet på sitt eget barn? Användandet av hön-ordet är ofta felaktigt. Tanken är väl att det skall användas för att förenkla och att det skall användas ist för att skriva han/hon. Jag tycker att TS skjuter sig själv i foten när hon/han använder ett sk. könsneutral ord om sitt eget barn. Min första fråga när jag läste TS:en var, men kära nån vet inte TS vilket kön barnet har? Frågans kärna kom i skymundan och därmed har vi fått ett lysande exempel på när hön-ordet inte skall användas. Dessutom blir det helt tokigt när man skriver "hen" när man menar honom/henne. Jag tappar helt textens innebörd och flytet i texten. Men visst, använd gärna hön-ordet, men gör det korrekt.

Moronen, 18:37, 23 februari 2013. Anmäl

Har själv rest mycket med barn och även hamnat intill resande med barn. Det enda som irriterar mig, och mina medpassagerare, är barn som sparkar och dunkar på ryggstödet. Så länge det inte sker är det ok med lite ljud. Störiga vuxna finns också, som kräver upprätt läge på flygstolen för att få plats. I synnerhet när ni märker att ni kan ge er på ett barn. Råder er att endera uppgradera till rymligare stol och/eller välja gång.

Anna, 07:54, 23 februari 2013. Anmäl