Tårttid?

Fråga: Maken fyller 50 och vi har bjudit hem ett 15-tal personer på middag en lördagskväll. Först lite mingel med tilltugg och champagne, sedan sittande middag med förrätt, varmrätt och dessert.

Ska vi ha ”vanlig dessert” med passande dessertvin, och sedan kaffe och tårta, med avec? Eller ha tårta som dessert? Men vi har, vid andra middagstillfällen, preferensen att servera dessert för sig, med dessertvin och därefter kaffe, alltså inte kaffe till desserten. Men, till tårta är det ju gott med kaffe…

Har du förslag på hur vi på bästa sätt rundar av middagen med dessert/tårta/dryck?

Svar: Tårta som dessert! Absolut! Det är mycket nog med en flerrättersmiddag med dessert; att strax därpå äta tårta som en extra dessert kan bli besvärligt. Jag vet att det förekommer men det är som sagt mycket bättre att ha tårtan som dessert, med passande vin. Det finns ju lätta, eleganta tårtor som passar bra till efterrätt, mousse, frukt och liknande. Dessertvin är trevligt att bjuda till. Eller champagne!

Vill man ställa fram kaffekoppar på middagsbordet är det helt okej men enligt min erfarenhet är det bättre att gästerna får resa sig upp och ta kaffet någon annanstans än vid middagsbordet.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (69)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 69

Jag dukar normalt med mellanstor sked och gaffel till dessert. Hur dukar man när man serverar tårta till efterrätt? Byter ut dessertgaffel mot bakelsegaffel? Eller dukar enbart med bakelsegaffel? (Skaftet till höger?)

Lotta, 13:07, 14 april 2013. Anmäl

Tack för alla festmatstips. Mycket uppskattat! Alla tips på festliga och goda rätter är välkomna och vilken kul anekdot med svärmor som svishade ihop vispgrädde och "gjorde klart" desserten, den log jag åt när jag läste.

Anna d.ä, 09:25, 29 mars 2013. Anmäl

[...] DN, 1, 2, [...]

Lasses blogg » Circum Navigare till påskmiddag (Webbsida), 09:06, 29 mars 2013. Anmäl

Ni som fnyser åt glace au four har uppenbarligen aldrig ätit den med tung chokladsockerkaka med hasselnötter som botten, fin vaniljglass på det, frysta hallon och blåbär strödda över glassen och sedan ett marängtäcke överst. Det serverades på en fest jag var på nyligen och var supergott och uppskattat av alla.

Ckarion, 20:05, 28 mars 2013. Anmäl

Uq, blir väldigt nyfiken på vad som gör Glace au four så billigt? Eller finns det en annan variant som verkligen heter glace a four, som du stavar det, du kanske menar nåt helt annat? Du kanske blandar ihop det med glass med maränger och chokladsås som man brukar ha på barnkalas?

VF, 14:59, 25 mars 2013. Anmäl

Håller med dem som tycker att finare glass är en utmärkt dessert (och tårta) på jubileumsfödelsedag, men att just glace a four känns väldigt billigt i sammanhanget. För övrigt, tro mig: 50tals svensk mat är inget att önska tillbaka.

Uq, 17:59, 24 mars 2013. Anmäl

...och så roligt att mitt feltänk och -tryck genererade denna 50-talsnostalgi. Jag menade såklart 50-årskalas! Har inte själv upplevt 50-talet, men blev lärd av min mamma att noggrannt smöra snittarna ("sandvikarna") ut i kanterna, tunna brödskivor men desto mer smör :-)

Boel, 16:35, 24 mars 2013. Anmäl

@Fransk Gävleflicka ... Jag vet att det är en fransk ost från Roquefort, men jag stavade med flit på "50-talsvis". Det var i alla fall den ost som serverades när det skulle vara riktigt fint. Och den är verkligen god. Mosad och blandad med grädde (tjock naturligtvis) kan den hällas över (kokt) brysselkål som sen gratineras i ugnen tills det hela fått lite färg. Det är väldigt gott. Det kan också serveras som förrätt, gärna i små portionsformar.

Saknar dig Magdalena, 13:35, 24 mars 2013. Anmäl

Saknar dig Magdalena 18:06 22 mars 2013. Mums din meny! Grönmôgelosten pà dina Sandvikare heter "Roquefort" pà riktigt men huvudsaken är att det är och smakar! Denna ost pà bara ett rostat brôd med ett tjockt lager smör är en smakupplevelse en fransk kock lärt mig.

Fransk Gävleflicka som ocksà saknar Magdalena, 22:23, 23 mars 2013. Anmäl

Anonym: Nej, hon är inte sjuk, som väl är, utan har författarledigt, skriver nog på en ny bok. Men det kanske du redan upptäckt nu, under fotot. Du är hjärtligt välkommen tillbaka, Magdalena, håller med om att det är tomt utan nya frågor, svar och kommentarer!

Maja G, 23:53, 22 mars 2013. Anmäl

Resepresentetikett?

Fråga: Jag tycker det är en pina att leta presenter till personer jag inte känner så väl. Jag känner prestationsångest över detta och tanken på att ge en present som inte uppskattas gör mig lika obehaglig som när jag själv mottagit presenter som jag inte önskat och heller inte uppskattat. Jag döljer efter bästa förmåga min ouppskattande känsla och tackar med ett leende så gott jag kan.

Jag åker utomlands på konferens, i arbete, en eller ett par gånger per år och varje gång undrar jag vad min omgivning förväntar sig av mig. Skall jag köpa presenter till våra barns kusiner, min mor och far, syskon, svägerskan, svärmor etc? Allra helst skulle jag ta med min fru så att hon kan ordna med detta, vilket hon ofta gör klanderfritt, vilket igen jag känner höjer förväntningarna på mig.

När jag reser själv har jag ofta många böcker och mycket teknik med mig eftersom detta används i det arbete jag utför – rent logistiskt finns alltså inte mycket plats eller vikt kvar till presenter och det känns riktigt fånigt att betala extra för presenter som kanske ingen kommer uppskatta ändå.

Vad är kutym vid dessa resor? Bör jag köpa present med hem till barnen och min fru? Hur stort nät av presenter borde jag fylla? Räcker det med choklad eller skall alla presenter ha lokal förankring?

Jag förstår upprinnelsen när resor var ovanligt och destinationer var exotiska från den egna hemmakulturen. Att då ta med sig en del av denna främmande kultur för att medföra något intressant eller spännande ser jag flera poänger med, men när vi idag kan läsa mer än önskas om alla resmål och kultur på nätet – och troligen köpa hem själv vid intresse – känns hela presentinköpskarusellen efter utlandsresa som ett förlegat arv och omodernt tvång.

Jag har bläddrat igenom 17 sidor under rubriken ”presenter” men inte hittat något om vett och etikett kring att ”ta med present hem från utlandsresa”.

Svar: Nej, du har inte hittat något om presenter från den som gjort en utlandsresa i mitt spaltarkiv därför att jag inte har svarat på en sådan fråga – du är först med den! (Lika roligt för mig varje gång, dvs dagligen, när det kommer en fråga som jag aldrig fått tidigare trots att spalten nu har pågått i bortåt femton år).

Först: helt rätt att du försöker se glad och tacksam ut för de presenter du får, även om du ogillar det givna. Du ska vara glad över och tacka för det som presenten är en symbol för: vänlighet, omtanke, oavsett det uttryck den får.

Och så detta med att du ska köpa presenter till familjen när du är på utlandsresa – nej, nej, nej! Hel rätt som du skriver, det är omodernt och baserat på forna tiders resande som ansågs som en förmån, en exklusivitet som den hemvändande resenären borde dela med sig av till alla som inte fått samma ynnest.

Men i dag ser det helt annorlunda ut, alla tycker inte ens att det är roligt att resa utomlands. Det finns inte minsta anledning att du ska köpa presenter enbart av det skälet att du reser utanför landets gränser. Köp något till dina barn om du vill, någon enkel grej som är rolig brukar finnas hos gatuförsäljare; men lägg inte ner mycket pengar på något som du inte är bergsäker på faller i smaken. Till din hustru kan du säkert köpa något som blir uppskattat, eller låta bli. Men till övrig familj behöver du inte alls köpa något, någon sådan vedertagen sed finns inte i nutid.

Det låter som om du har vant alla vid att det vankas presenter när du har varit utomlands? Ack ack, då är det svårt att bryta, men börja trappa ner med att köpa små konsumtionsvaror beroende på vilket land du har varit i: en bit ost, en flaska olivolja, en liten ask choklad, en burk marmelad, oliver.

Det räcker mer än väl och blir säkert ännu mer uppskattat än souvenirdockor och prydnadssaker.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (32)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 32

Men kan man inte prata om detta med familjen? De borde väl ha förståelse för att man inte kan bära hem en extra resväska med presenter till alla. Börja med att förklara att du reser med tung packning och inte kan köpa för många saker av utrymmesskäl. Men säg att om någon av släktingarna önskar sig något speciellt så ska du försöka hitta plats i din resväska för denna present. Sedan kan det ju också vara så att släktingarna egentligen inte alls vill få en massa souvenirer, men vet inte hur de ska säga det till FS för att inte såra honom...

Z, 19:43, 1 april 2013. Anmäl

Hasse: Han skriver själv att han ALDRIG köper något, man behöver inte delta i något tvång m m för att någon gång köpa något - som du gör. Kalla det vad du vill, men det verkar inte generöst av honom!. Det skall vara frivilligt, självklart, men att ha det som princip att aldrig köpa något verkar som sagt inte generöst.

Miss X, 11:53, 24 mars 2013. Anmäl

Miss X, det har ingenting med snålhet att göra, snarare att Per inte är intresserad av att delta i ett evigt, påtvingat, slentrianmässigt kretslopp av presentköpande av allehanda mer eller mindre onödigt krafs ! Visst kan jag köpa presenter till alla möjliga om jag råkar se något som jag vet skulle uppskattas av nån jag känner, men då sker det spontant och inte som nån påtvingad ritual , bara för man varit utomlands.

Hasse, 09:27, 24 mars 2013. Anmäl

Per: Snåljåp! Självklart behöver man inte köpa presenter till alla, men din inställning verkar trist, jag anar att du har ett rätt torftligt liv med den attityden.

Miss X, 22:29, 23 mars 2013. Anmäl

Frun och jag köper aldrig minsta lilla pryl till någon alls när vi är ute och reser. Väldigt skönt! Får inget från andra heller. Ännu skönare!

Per, 15:57, 19 mars 2013. Anmäl

@Cordon bleu. Det finns alltid olivolja att köpa i butikerna på flygplatsen efter säkerhetskontrollen, om man reser från ett olivoljeproducerande land. Har du aldrig lagt märke till det? Om man vill ta med något särskilt märke inhandlat i den lokala butiken får man packa det (väldigt väl) i det bagage man checkar in. Det har vi själva gjort många gånger.

Capere necesse est, 09:27, 18 mars 2013. Anmäl

Som vanligt har Magdalena Ribbing gett ett vettigt svar. Där jag ställer ett ? gäller flaskan med olivolja. Bor i Frankrike med olivodlande vänner i Italien. Förbjudet i flygbagage Skulle gärna ta upp till vänner i Sverige ocksà men med flyg hör det numera till det man inte fàr medtaga överhuvudtaget längre om jag inte misstar mig?

Cordon bleu, 23:27, 17 mars 2013. Anmäl

Jag reser mycket i jobbet men köper bara presenter till närmaste familjen. Godis till barnen (de tycker det är roligt med "lokalt" godis, sådant som inte finns härhemma) och något gott att dricka till maken. Går alltid snabbt och lätt att handla på flygplatsen då man ju ändå ofta får vänta.

Misan, 21:47, 17 mars 2013. Anmäl

Fick för många år sedan tipset att köpa snygga underkläder till kärestan när jag varit på resa. Detta har alltid varit en stor succé. Hemkomsten blir väldigt trevlig. Tror inte att detta fungerar med övriga släkten. Mitt råd: present till fru, godis till barnen. Putte

Anonym, 02:42, 17 mars 2013. Anmäl

En kort berättelse, inte helt O.T., om resepresenter, semesterlistor och "bäst före-datum" etc.: Reste tidigare ofta i tjänsten, såväl inom- som utomlands och vid ett tillfälle, strax före jul, fick jag en fint paketerad, rökt ål i gåva. Jag skulle själv vara långledig över helgerna och idén infann sig att överlåta ålen till en av våra sekreterare. Tänkt och gjort - paketet placerades på sekreterarens arbetsbord med åtföljande hälsningar. Det dröjde till efter trettonhelgen innan kontoret åter var fullbesatt och jag frågade om ålen hade smakat. Svaret kom litet dröjande: "Vi vågade aldrig smaka, den såg så konstig ut"... Det visade sig att vi bägge varit långlediga och att ålen hade tillbringat åtskilliga dygn i rumsvärmen och blivit oätlig. Som tur i oturen var det inte långt till närmaste saluhall och misstaget kunde repareras. Sens moral: Om man inte har koll, kan gåvan bli oväntat "dyrköpt"... ;D

Tekla, 18:13, 16 mars 2013. Anmäl

Jobbfirande?

Fråga: Jag har en fråga om jämna födelsedagar, Förstår att 30, 40, 50 osv anses vara speciella, men även bemärkelsedagar som 25 och 75 är enligt mig lite extra värda att fira. Fyllde nyligen 25 år och blev ordentligt firad av både vänner och familj. På min arbetsplats däremot, där man inte firar udda födelsedagar, fick jag inte ens en fika. Därför undrar jag: vilka år anses vara jämna?

Svar: Vilken trevlig arbetsplats där man firar jämna födelsedagar! Så är det inte överallt. Men att förvänta sig firande  på jobbet för att man fyller 25 är att förvänta sig alldeles för mycket. Vad man firar i familjen är en annan sak.

Nu vet jag inte hur många det är på din arbetsplats men tänk om alla firades vart femte levnadsår, kanske övermäktigt?

Så ta det med ro att du inte fick något specialfirande för dina 25 år – de flesta får finna sig i att vänta tills de fyller 50, det är vad som är brukligt. Till övriga jämna år räknas ofta numera 30, 40, 50 samt 60. Men utöver 50-årsdagen kanske resten inte firas alls eftersom man på arbetsplatsen inte tycker att det har med jobbet att göra att någon fyller år. Det är ju inte någon prestation, om man tänker efter, utan något som kommer vad man än gör.

Privat brukar också 75-årsdagen firas, om man vill, och därefter vart femte år så länge livet varar.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (54)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 54

Men usch vad folk är otrevliga. Jag tror inte det förväntas från något håll att det ska vara fika, men sanningen är att det ser olika ut på olika arbetsplatser, och jag tror ofta de jämna födelsedagarna med start vid 40 är vanliga att firas. 25 är nog lite väl ungt trots att det är ett kvarts sekel, vilket ju är "halvjämnt" i mitt tycke, men inte på en arbetsplats för då är man fortfarande en oerfaren medarbetare utan pondus. Frågan är fri att ställas och jag tycker både Magdalenas svar och många andras kommentarer är ganska arroganta och otrevliga bara för att frågan ställs av en ung person.

Lotta, 13:33, 5 april 2013. Anmäl

@ AMN 14:26: GRATTIS! Till 9-årsdagen.

Anonym, 13:05, 3 april 2013. Anmäl

Jaaa, ME, MYSELF AND I!!!! Huvudsaken är väl att JAG ständigt är i centrum och att ALLA dansar efter MIN pipa. Se på MIG, uppvakta MIG.... Är det så unga vuxna resonerar i dag??????? Ja, tyvärr! Vissa har bara fokus på sig själva och fattar inte samhällets spelregler. Egoister kallas de, de med dessa attityder,

Anonym, 10:50, 30 mars 2013. Anmäl

Det är nog VÄLDIGT SÄLLSYNT att arbetsgivaren uppmärksammar sina anställdas födelsedagar annat än på 50 årsdagen. Vissa uppvaktar även på 40 och 60-årsdagen men det är inget som är självklart på många arbetsplatser. Att ha en arbetsgivare som firar alla anställda på alla deras födelsedagar får nog ses som unikt och kan nog bara förekomma på arbetsplatser med få anställda.

Anonym, 00:41, 24 mars 2013. Anmäl

Så här gick det till på min arbetsplats (är numera pensionär) När "födelsedagsbarnet" (oavsett ålder) kom på morgonen stod det en röd ros på skrivbordet. Det hade personalansvariga fixat. Själv hade födelsedagsbarnet med sig en hembakad eller köpt sockerkaka/kanelkrans eller liknande att bjuda sina kamrater på. Detta är nog mycket ovanligt, men det var väldigt trevlig och helt opretantiöst.

Anonym, 21:42, 20 mars 2013. Anmäl

@Anonym, 12:10 och Pelle, 12:19: Läs FS egen kommentar FS 8:41 som är bland de första kommentarerna till frågan. Där anger FS att man på tidigare arbetsplatser där FS jobbat har firat alla födelsedagar oavsett hur mycket personen har fyllt OCH att det då varit arbetsgivaren som bjudit på fika. Är väl inte så konstigt då att FS börjar undra över vad som är allmänt förekommande. Kanske man skall läsa alla kommentarer innan man trackar ner på frågeställaren.

Anonym, 11:56, 20 mars 2013. Anmäl

hmmm... jag är också i 20-årsåldern och skulle aldrig komma på tanken att förvänta mig att bli uppvaktad på arbetsplatsen, detta har nog mer med egna preferenser än med ålder att göra. De flesta jag känner blev endast firade som små barn...som vuxen kan man få lite extra gratulationer från de närmsta vänner och familj som i och för sig kan befinna sig på samma arbetsplats men annars så är det ju en privat angelägenhet som inte har med jobbet att göra. Vissa verkar dock ha lite lätt hybris kring sin egen person.

Ania, 22:42, 19 mars 2013. Anmäl

@AMN, 14:26: Känner igen det där. Var själv med om samma sak vilket berodde på en chef som favoriserade vissa och missgynnade andra.

Palle, 14:03, 19 mars 2013. Anmäl

Här kommer en spännande ide, FS. Vad sägas om att om du nu vill fika på jobbet på din födelsedag att DU köper med dig en tårta...

E, 13:15, 19 mars 2013. Anmäl

Vilken lättnad att det på vanliga svenska arbetsplatser inte verkar vara sed att fira födelsedagar - har själv irriterat mig på att VARJE födelsedag ska uppmärksammas på mitt jobb. Jo, det är sant. Insamlingar till höger och vänster för varje ny födelsedag (lägg då till folk som slutar som ska firas av...). Självklart frivilligt, men jobbigt att avstå ifrån. Så från mitt perspektiv var FS inte ute och cyklade ändå.

Maggie, 15:36, 18 mars 2013. Anmäl

Framfusighet?

Fråga: Vad är korrekt beteende i följande fall:

Jag stod på ett snabbmatställe och väntade på att få beställa. Framför mig står en man. Då det var min tur var kassapersonalen fullt upptagna med att langa mat så jag fick stå och vänta ett tag.

Precis då det är min tur för att personalen är klar kommer mannen som beställde lite före mig och kliver helt sonika förbi mig utan vare sig ursäkt eller förklaring och vill köpa en extra påse tillbehör till maten. Det var ingen lång kö utan efter mig var det tomt.
Han har inte jämna pengar och det tar en stund för personalen att hämta hans extrabeställning, ta betalt, växla osv.

Jag har märkt att detta förekommer ofta, att någon som redan beställt går före i kön och köper till en extra dipsås eller en dricka till eller dylikt och jag är lite kluven. Dels tycker jag det är väldigt buffligt att bara klampa före men samtidigt förstår jag ju att deras mat är varm och om det är lång kö kanske de inte vill vänta 10 min för att köpa till en dricka.

Hur borde man göra i sådana fall?

Svar:
Det rätta i sammanhanget hade varit att mannen hade vänt sig direkt till dig och vänligt frågat ”ursäkta, är det okej för dig att jag köper en påse xxx till min mat, den är varm nu” – och du lika vänligt hade sagt ”visst, varsågod”.

Som mannen betedde sig nu och trängde sig förbi dig, så skulle du ha avbrutit honom direkt och sagt i en hövlig ton ”vi står i kö, jag ska beställa nu, du får vänta på din tur.”

Mannen hade antagligen blivit förvånad, han hade säkert inte hört någon invändning tidigare mot sin självupptagenhet eftersom människor vanligen inte vill som det heter, bråka. Men han hade antagligen inte heller insisterat, utan väntat.

Men du har ett ställningstagande att göra: är en bagatell, som detta ju är, värd det besvär som du drabbas av när du ska huta åt någon? Eller är det enklare för dig att leva med att släppa fram drullen, le överseende och istället för att hålla på din rätt kosta på dig att tycka synd om en person som i så hög grad saknar uppfostran och stil?

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (24)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 24

Kom nyligen hem till Frankrike fr. ett besök i Sverige och kan bara konstatera skillnaden i civisme igen. Tack alla okända svenskar för ert trevliga bemötande i köer, bensinmacken hotell m.m. ! Drullar finnes överallt och är som Magdalena säger mest att tycka synd om.

Savoir vivre, 00:27, 25 mars 2013. Anmäl

Tja, I New York där jag bor skulle man riskera att få en kula i pannan. Skulle nog låta personen tränga sig.

Uffe, 20:24, 18 mars 2013. Anmäl

En tandläkar-räkning kan lätt gå på över 10.000 dessutom är det inte rolig att bli sjukskriven så låt buffeln tränga sig.

Frasse, 16:15, 18 mars 2013. Anmäl

Testa att hångla upp den som tränger sig i kön.

Bubkis, 00:27, 18 mars 2013. Anmäl

Jag tycker det vore ok att klappa mannen på ärmen och säga: Hallå! Du får gärna gå före mig i kön, ifall du frågar mig om lov först...

abakaxi, 03:14, 15 mars 2013. Anmäl

Jag bara älskar när Magdalena Ribbing använder ordet drulle!

Agnes, 22:06, 14 mars 2013. Anmäl

Påminner om situationen i en snabbköpskö när ett par handlar. Den ena ställer sig i kassakön med en halvfull korg och den andra springer omkring och plockar varor och fyller korgen.

Per W, 18:44, 14 mars 2013. Anmäl

Jag tycker man ska fråga för artighetens skull, om man inte gör det, tycker jag att personen bakom kassan antingen ber den trängande kunden att vänta, alt ska vända sig till sin nästa kund och fråga om det är ok. Jag tycker inte att jag som kund ska behöva läxa upp en annan.

Undrande, 18:09, 14 mars 2013. Anmäl

Jag resonerar som de flesta, är det nåt som personalen glömt, eller nån del i ens beställning som blivit klar senare, så är det klart att man får "gå före" och hämta den. Om man däremot när man kommit till bordet kommit på att man ju vill köpa nåt mer än det man nyss handlat så får man vänta på sin ur i kön. Möjligtvis kan man fråga de väntande "ursäkta mig så mycket, jag glömde att köpa en x, skulle jag kunna få gå före er?" och då är det helt upp till dem att bestämma om det är ok, och om man får det så tackar man stort och varmt för deras vänlighet, men det vanliga är ju att om man glömt att köpa nåt när man redan betalat för annat så får man ställa sig sist i kön.

Åsa S., 14:03, 14 mars 2013. Anmäl

Om personalen glömt något så är det självklart att gå emellan, då är ju inte köpet avklarat. Har man glömt att beställa något måste man självklart fråga om lov innan man tränger sig. Personligen skulle jag 9 gånger av 10 låta personen köpa det den glömt men den tionde gången är jag stressad och min tid mycket viktigare än dens dipsås eller äppelpaj. Om någon tränger sig som i FS fall skulle jag nog skicka den sist i kön enbart för att den är ohyfsad och ego.

Leif, 12:20, 14 mars 2013. Anmäl

Oätlighetsnej?

Fråga: Jag undrar hur man på artigaste sätt snirklar sig ur situationen: hembjuden till svärmor eller chefen på middag och märker efter den första tuggan att maten smakar så vidrigt (för salt, för bränt etc) att det är svårt att äta vidare. Hur hanterar man denna situation på bästa sätt? Ska man använda en vit lögn? Och vad svarar man om värden förvånat rynkar på ögonbrynen och frågar: – Tycker du inte om min mat?!
Ska man vara uppriktig eller ska man skylla på huvudvärk eller på att man är allergisk mot maten?

Svar: Det är ju tursamt nog mycket sällan som bjudmat är oätlig, men för säkerhets skull ska man alltid ta en liten portion först, om man inte är säker på att den är god nog för ens egen utsökta smakkänsla.

Är det direkt feltillredd mat, ogenomstekt eller hårig eller annat, så låter man bli att äta upp. Det är ursäktligt i sådana fall, man låter bara maten ligga kvar. Som gäst diskuterar man inte tillredningen, ingredienserna eller uppläggningen om man inte har något positivt att säga.

En vettig och väluppfostrad värdperson frågar absolut inte gästen om han eller hon inte tycker om maten! Ingen vid bordet ska notera vad andra har och inte har på sina tallrikar.

Får du ändå denna oartiga och ganska dumma fråga kan du knappast svara ”nej jag tycker inte om maten”. Du får gå runt nej:et ungefär så här ”det ser läckert ut, men tyvärr går inte jag och xxx (vad det nu är för mat) så bra ihop, jag beklagar, men det är jättefin potatis/grönsaker så jag är helt nöjd ändå”.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (109)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 109

Behöver frågeställaren verkligen assistans av en expert för att få svar? Lägg bara ner besticken och fortsätt att föra den dialog du för. Ingen kommer att fråga dig: "Smakar det inte?"

Jonas, 22:03, 26 mars 2013. Anmäl

oätlighet?! Behöver frågeställaren verkligen fråga en expert för att få svar?! Lägg ner besticken och fortsätt att föra en artig konversation. Ingen kommer att fråga dig: "Smakar det inte?....."

Jonas, 22:02, 26 mars 2013. Anmäl

Människan kan som art äta såväl bläckfisk, som sniglar, surströmming, knapriga insekter, svamp mm mm. Eftersom människor runt om i världen äter detta utan problem handlar det om inlärning och inte fysisk oförmåga (såvida det inte rör sig om allergi). Kinkighet blir bara ett problem om man inte lärt sig att äta just den mat som alla andra äter i det område/land man bor i. Om man inte bor i Thailand gör det ju inget om man inte gillar thailändsk mat. Om man inte bor i norrland gör det inget om man inte vill äta surströmming (allt färre i norrland äter detta numera iofs). Om man bor i ett land där det är normalt att äta bläckfisk ger man ett bortskämt och kinkigt intryck. Om man bor i Sverige och inte gillar svamp och lök och fisk får andra människor samma uppfattning. Med andra ord kan man lära sig att tycka om det mesta. Det gäller bara att börja tidigt och att få positiva minnen. Det kan knappast ge ett brett smakspektrum om man bara äter falukorv, makaroner och pannkakor under hela uppväxten.

Palle, 10:30, 25 mars 2013. Anmäl

@Anonym 18:01. Det finns en folkkär tecknad karaktär, känd från internet, vid namn Dolan som utseendemässigt påminner om Kalle Anka. Han hade besvarat din kommentar med: "DittNamn pls." En skojfrisk reaktion på din allvarsamma avslutande fråga.

Al Lvarsson, 20:27, 24 mars 2013. Anmäl

Varför måste inläggen här vara skrivna i en hast? Är det respekt mot den läsare vars tid man tar upp?

Anonym, 18:01, 24 mars 2013. Anmäl

Molina N: Håller med dig, ett eller ett par fel gör alla ibland (även jag) men blir det för mycket är man inte trovärdig och seriös. Visst spelar det mindre roll till vardags, men t ex en jobbansökan måste vara rätt. Jag reagerar också mot inställningen att man "måste" få skriva PRECIS hur man vill, då kommer vi snart inte att förstå varandra. OBS det gäller allmänt, säger inte att du tycker det. Vad är då "rätt"? Någon ordbok och Akademiens grammatik så är man inte fel ute. P.S Om jag skrivit något tokigt blir jag tacksam att få veta, så jag gör rätt i fortsättningen!

Maja G, 12:23, 22 mars 2013. Anmäl

@Anonym 15:10, Naturligtvis finns "rätt" men jag tycker inte att man ska behöva ursäkta sig för ett pa små stavfel eller andra små gramantiska fel speciellt i en sån här spalt när inläggen blir skriva i en hast och av en mängd olika människor.et är väl innehållet i texten som räknas utan att en mass "förståsigpåare" behöver börja gnälla...

Molina N, 20:06, 20 mars 2013. Anmäl

@Nickchange, inget problem, blev bara överrraskad av min "egen" kommentar... för övrigt gillar jag elaka jäv*ar... För att återgå till matsnacket, OM nåt är så äckligt att man nästan kräks ska man väl för tusn inte måsta ljuga att man är allergisk, då kan man väl säga att det måste vara nåt fel för att det smakar inte bra... eller? Naturligtvis kan man tycka att saker smakar "konstigt" speciellt om man äter inhemska saker i främmande länder, de behöver inte vara "dåliga" för det. Tex det här ofta återkommande temat bläckfisk, en bra tillagad bläckfisk, oavsett storlet är aldrig vare sig seg, slemmig eller gummiartad, då har ni ätit på alldeles fel ställe. Bläckfisk är mört. smakrikt och smälter på tungan när den är väl tillagad (grillad på kolgrill utan fett och med ett gls Ouzo till...)

Molina N, 19:50, 20 mars 2013. Anmäl

Nähä, som jag trodde - ingen har förklarat varför man klagar på maten. Må så vara att man inte gillar den, men det håller man tyst om och åter så gott det går. Om man verkligen riskerar att kräkas får man säga att man är allergisk - det är ju faktiskt en slags allergi.

Maja G, 18:49, 20 mars 2013. Anmäl

Tack Anonym, 16:14. Jag är utlandssvensk som bara bodde 4 år i Sverige och min skolgång var i ett annat språk, därför är det tyvärr inte helt ovanligt att det blir fel när jag skriver och jag blir glad när jag blir rättad. För visst finns det det som är rätt och fel.

Anonym, 15:10, 20 mars 2013. Anmäl

Oförståelse?

Fråga: Jag har en fråga om främlingar, helt obekanta som ser min son som har ett funktionshinder, och har åsikter om hur han beter sig. Min son kan vara lite mer högljudd än andra barn, och han har inte heller lärt sig de små subtila sociala signalerna som vi använder för att kommunicera med varandra.

Ett konkret exempel: vi är ute på stan, och min son måste gå på toaletten. Jag kan definitivt inte gå in på herrarnas, men han börjar bli för stor för att gå in på damernas. Mer än en gång har jag fått en kommentar om att så stora barn borde kunna gå ensamma in på herrarnas eller vänta utanför damernas. Men det kan han inte. Jag har inte lust att börja förklara där och då för en främling att ”Jo du förstår när han föddes…” Å andra sidan kan jag förstå de som undrar.

Det finns många liknande situationer, på bio, på restaurang, på museum – för att inte tala om när vi går och badar.

Hur jag ska bemöta detta?

Svar:
Du ska givetvis ta med din son in på damernas, och när oförstående korttänkta kvinnor säger något om detta, så får du svara med en vänlig men kort fras, exempelvis ”vi har ett problem, om vi stör dig så kan vi vänta tills du går”. Vad sjutton gör det dessa kvinnor om en kille, barn eller ungdom, finns där på grund av att han har funktionsproblem? Vad ska kvinnorna göra som skulle vara så gräsligt om han såg? Hur byråkratisk och rigid får man tillåta sig att vara? Dumheter, säger jag.

Samma typ av fras – formulerad så att den passar dig – kan du använda i alla sammanhang. ”Ursäkta, vi har ett litet problem” – det bör förstås av de flesta.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (112)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 112

Jag känner igen mig i din fråga. Min son har en funktionsnedsättning som liknar den du beskriver. Jag tar med honom in på damtoaletten då jag inte kan följa med honom in på herrtoaletten. Eller så går vi på handikapptoaletten om en sådan finns. I omklädningsrum känner jag mig numera obekväm att ta med mig min son (nio år gammal), så vi planerar våra bad till tillfällen då även pappan kan följa med så får han ta med sig sonen. Kanske finns det någon pappa, morfar, farfar som kan tänka sig följa med när det behövs? På vårt badhus finns också ett enskilt omklädningsrum för funktionshindrade där man kan stänga om sig och byta om. Fråga, ibland finns det sådant även om man inte vet om det. Eller så kanske man kan kolla om man har möjlighet att söka stöd via LSS eller SOL för att kunna göra de här utflykterna? Jag vet att det inte är helt lätt att få igenom, men det kan vara värt ett försök för som du beskriver det nu är din son i gränslandet för om det är okej, och han blir ju inte yngre så även om det fungerar nu behöver ni ju hitta en annan lösning inom något eller några år om han fortfarande inte klarar av att byta om själv då.

M, 22:00, 30 mars 2013. Anmäl

Sammanfattning: Damtoalett = ok Damernas omklädningsrum = INTE ok

Lena, 09:31, 27 mars 2013. Anmäl

Anonym: Håller helt med, ibland finns det endast en handikappanpassad toalett, inga andra, var skall vi icke handikappade så i så fall gå om det inte är ok att vi använder den?

MG, 12:15, 26 mars 2013. Anmäl

Men snälla! Att det sitter en handikappskylt på toadörren betyder INGET ANNAT än att toaletten, handfatet, dörröppningen utan trösklar mm är ANPASSAD för att tex rullstolsbundna ska kunna ta sig in och uträtta sina behov. Det betyder INTE att man måste ha ett funktionshinder för att få gå in på handikappanpassade toaletter. VAR har folk fått den vanföreställningen ifrån????

Anonym, 00:47, 24 mars 2013. Anmäl

@Anonym 12.42 18 mars. Att ofta vara kissnödig kan BERO på ett handikapp. Det kan också bero på att man måste äta vissa vattendrivande mediciner för att man har en sjukdom. Sådan medicinering kan också skapa mycket kraftiga och snabbt uppkommande trängningar. Handikapptoaletten är en toalett som är ANPASSAD så att även personer med handikapp ska kunna använda den. Mycket ofta är den försedd med skötbord så att den också kan användas av bebisföräldrar. Den är dessutom genusbefriad. ALLA får använda en handikapptoalett såvida det inte finns restriktioner från ägaren till företaget, t.ex. att toaletterna är reserverade för kunder. Mycket ofta på små ställen, t.ex. caféer finns det endast EN toalett, som då ofta är handikappanpassad. Eftersom det där är meningen att kunder ska äta OCH dricka på såna ställen så händer det faktiskt att kunderna blir kissnödiga och behöver använda toaletten.

Capere necesse est, 09:28, 19 mars 2013. Anmäl

Nej det är inget funktionshinder att vara ständigt kissnödig men det kan kännas handikappande i vardagen att ständigt behöva befinna sig i närheten av en toalett. Det jag avsåg var att jag ofta använder handikappstoaletten då den så gott som alltid är ledig och aldrig råkat ut för något missbrukande av toaletten med "fel" personer etc. Det har heller aldrig varit någon som väntar på sin tur när jag kommer ut så jag har inte tagit någon "rätt" persons plats till handikapptoaletten. FS rekommenderades att använda handikappstoaletten tillsammans med sin son. Som jag ser det så försöker de flesta av insändarna här samverka och göra det så smidigt som möjligt i samhället. Tipsar om det bästa sättet.Och tack för tipset att inte inta vätska, tänk att jag inte tänkt på det...(obs ironi).

Kajsa, 08:52, 19 mars 2013. Anmäl

@Anonym, 12:42: Det kan det vara om man av någon anledning inte klarar att hålla sig. Jag kan inte det.

Anna K, 12:47, 18 mars 2013. Anmäl

@Kajsa, 13:14, 16 mars. Att vara pissnödig ofta är inget funktionshinder, vilka dumheter att påstå något sådant! Det är möjligen besvärligt men det är en annan sak. Om man slutar att hälla i sig litervis med vatten, kaffe och annan vätska varje dag så slipper man problemet.

Anonym, 12:42, 18 mars 2013. Anmäl

@Hmm 08.25 18 mars: KLOCKRENT!!!! Håller absolut med om detta.

Pelle, 12:34, 18 mars 2013. Anmäl

@mamma med funktionshindrad dotter: Men snälla du, inte har väl någon påstått att det är ett privilegium att ha ett funktionshinder, det om något är väl att lägga ord i andras mun. Att det är en vardag som är klart mer ansträngade och kräver mer tålamod, omsorg och planerande är det nog ingen som ifrågasätter, att det också många gånger känns tungt och otacksamt likaså. MEN, oavsett så måste vi respektera varandra från båda håll. Att förringa andras upplevelse behov (middag/bio/bad/kyrkobesök etc) genom att säga att deras upplevelser är mindre värda för att "mitt barn" har ett funktionshinder är inte respekt heller. Vi alla är olika och att vi alla har rätt till offentliga rum betyder inte att någon har mer rätt än andra oavsett våra våra olika fysiska och psykiska förutsättningar. Pubertala pojkar i damernas omklädningsrum är inte ok då det får andra att känna obehag (min egen dotter har ett flertal gånger pratat om detta) och hon liksom din dotter har rätt till sin "badtid" utan att känna obehag oavsett bakomliggande orsaker till att den pubertala pojken följt med in i omklädningsrummet. Handikappstoaletter är där för att de kan användas med fördel av handikappade, men utesluter det att andra använder dem? Känslan av att "ha det sämst" eller "ha det jobbigast" eller "ingen förstår hur tungt det är" är inte alltid berättigande till att man vinner "lidandets trofé" utan det är som det är, förutsättningarna, och vi får alla hjälpas åt att försöka i respekt och förståelse enas någonstans. Inte jämföra vem som har det sämst och därmed har rätten på sin sida.

Hmm, 08:25, 18 mars 2013. Anmäl

Avbokningskompis?

Fråga: Jag har bekymmer med en väninna som avbokar våra träffar ungefär varannan gång av olika skäl. Hon har varit så här till och från i många år och jag har aldrig sagt till henne, jag har velat behålla vår relation som god men känner att jag blivit mer och mer irriterad på henne den sista tiden, det har byggts upp eftersom jag aldrig sagt något.

Hon lever ensam med barn vilket såklart måste vara tufft och jag har förståelse för att hon inte har så mycket tid över för vänner. Men av de sista fyra gångerna vi skulle ha setts – en gång för att fira min födelsedag – har hon avbokat. En gång för att hon ville fira sin syster i stället som visst skulle ha en sent påkommen fest och en gång för att hon hade glömt att skriva upp träffen i kalendern och därför blandat ihop två helger så att det blev knas. Att hon blev sjuk en gång och saknade barnvakt en annan vet jag inte ens om jag ska räkna, sån’t händer väl alla någon gång och jag vill vara schysst och förstående.

Hon har bokat av mig sent för att kusiner visst skulle komma på besök. Hon har sagt ett datum men menat ett annat, då åkte jag flera mil för att ses och blev stående själv väntandes på henne och fick ringa och fråga var hon var. Det finns massor med andra exempel på gånger hon avbokat mig utan att hon eller barnen varit sjuka eller något akut inträffat.

Numera ber hon knappt om ursäkt lägre för att hon missat att kolla sin kalender eller att hon avbokar mig, hon antar bara att jag ska tycka att det är okej. Det verkar inte som om min tid är lika viktig som hennes och jag känner mig mer bitter på henne än glad då vi hörs numera.

Hur hanterar jag detta på ett snyggt sätt?  Kan det vara läge att släppa vänskapen ett tag och inse att det inte fungerar, att vi är för olika? Har jag varit för mesig som inte sagt ifrån? Får man ställa in hur ofta som helst om det inte finns goda skäl?

Svar:
När någon beter sig så som du beskriver med din väninna, vilket inte är helt ovanligt, finns det egentligen bara en sak att göra: låt väninnan ta initiativ till tid och plats, kom själv dit i rätt tid och kommer hon inte i tid så bege dig därifrån. Du ska ge henne en rimlig tidsmarginal, men den ska inte innebära att du får vänta längre än vad du bedömer är okej, och naturligtvis inte på att hon inte infinner sig alls.

Det är pinsamt självupptaget och oförskämt att göra som hon gör. Hon stjäl din tid. Som du skriver, viss förståelse måste man visa men inte hur många gånger som helst.

Så sätt ner foten, markera att du inte finner dig i hennes fasoner. Börja alltså med att låta henne bestämma när ni ska ses, och lämna platsen om hon blir alltför försenad. Nästa gång säger du till henne att vill hon träffa dig så får hon komma hem till dig, du har inte lust att utsättas för hennes nonchalans mer.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (89)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 89

@Anonym 15.38. Finns du på riktigt? Är chef för ett stort företag? Anser dig och dina effektiva dagar vara viktigast i världen. Alla andra ska bara anpassa sig efter om dina "luckor" råkar uppstå eller försvinna. Så pretentiöst. Jag lovar dig att jag hade sorterat bort dig omgående ur min vänkrets (obs irl).

PM28, 09:40, 25 mars 2013. Anmäl

Tråkigt att ändra, men om allt hela tiden skulle gå efter att första bokningen alltid gäller och att en ändrad tid/datum inte är lika mycket värd som den ursprungliga skulle planeringen lätt bli väldigt ineffektiv med superstressiga dagar och stora luckor däremellan. Planera det som inte går att flytta eller involverar många så tidigt som möjligt och undvik att planera enkla spontanträffar förrän det syns var dom naturliga luckorna finns. Ibland måste svaret bli att det kan jag inte bestämma så här långt i förväg även om det ser ledigt ut just nu.

Anonym, 15:38, 24 mars 2013. Anmäl

Det där är ingen riktig vän. Skippa energislukaren och inse att hon inte vill ha med dig att göra.

Anonym, 00:55, 24 mars 2013. Anmäl

Man är väl inte tidsoptimist om man väljer att avboka för att man väljer att umgås med nån annan istället - eller? (eller inte ens ids avboka då som FS råkat ut för)

Anonym, 00:51, 24 mars 2013. Anmäl

Håller med Maria, det finns hopplösa tidsoptimister som inte menar nåt illa, men låt henne ändå ta initiativet.

MK, 12:16, 20 mars 2013. Anmäl

Det här låter som min kompis. Jag förklarar detta med hennes ADHD. Dålig planering, infall och tidsoptimism. Men hon är världens snällaste.

Maria, 23:15, 19 mars 2013. Anmäl

Den här personen värdesätter inte dig, så enkelt är det. Sluta hör av dig genast. Hon kanske till och med försöker säga upp kontakten med dig på det här sättet, så hade jag tolkat det iallafall. Släpp taget!

Anonym, 13:22, 19 mars 2013. Anmäl

@Bolla. De som hänvisar till "depression" i kommentarerna menar nog lite allmän "deppighet", och tänker sig nog inte att det handlar om det som kliniskt diagostiserats som depressiv sjukdom. Om man är deppig efter någon vanlig livskris går det att "rycka upp sig" eller "ta sig i kragen", och att göra det kan ofta vara ett bra sätt att återfå normal balans i livet igen, medan en depressiv sjukdom är ett allvarligt behandlingskrävande tillstånd.

Erfarenhet av båda, 09:18, 18 mars 2013. Anmäl

@J, 14:31; Vad trevligt för dig att din depression gick att bota genom att du ryckte upp dig! Den medicinen borde du ta patent på, för tänk om du kunde ge den till alla andra som lider av depression så skulle du ju bli hur rik som helst! Lycka till!!

Bolla, 09:37, 17 mars 2013. Anmäl

Släpp den här kompisen bara, ha inga förväntningar och låt henne ta initiativet själv och sätt då dina gränser. Se till så att du inte behöver lägga pengar och tid på henne ha en reservplan om hon inte dyker upp. Föreslå att ni ses hemma hos dig först. Om du har tålamod att fortsätta Roligare människor än så finns ju...

VF, 10:11, 15 mars 2013. Anmäl

Gästrättigheter?

Fråga: Jag och min sambo hamnade i en diskussion om vilka hygienartiklar man förväntas ta med sig vid övernattning.

När det kom till tandkräm och duschcreme hade vi olika åsikter. Ska man ta med egen tandkräm? Jag hävdar att man kan låna tandkräm om man övernattar hos nära vänner eller familj, oavsett om de förvarar tandkrämen i ett badrumsskåp eller öppet på handfatet. Han håller inte med och tycker det i alla lägen är väldigt oartigt att låna.

Gällande duschcreme tycker jag att man ska ta med sig egen, men han hade inget emot att låna det av värden. Vad är din ståndpunkt i detta?

Svar: Det går att göra problem av nästan allt!

Nej, det finns inga ”regler” angående det du frågar om. Många inbjudare tycker säkert att det är roligt och självklart att bjuda på tvål och tandkräm med mera, och låtsas som vore det lyxhotellstandard i hemmet.

Personligen skulle jag aldrig komma på idén att inte ta med tandkräm och tvål och alltihop – varför i allsindar skulle värdfamiljen hålla mig med det jag använder för min personliga hygien?
En annan sak är om man bjuds till sitt föräldrahem, där både inbjudare och gäst vet vad som gäller och vad som är ”tillåtet” att använda. Men hos annan släkt och hos vänner anser jag att man tar med allt man använder till sin hygien.

Att ta något, oavsett vad, ur en annans badrumsskåp är dålig stil.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (59)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 59

Eh? Har jag förstått frågan rätt??? "Ska man ta med egen tandkräm? Jag hävdar att man kan låna tandkräm om man övernattar hos nära vänner eller familj". "Gällande duschcreme tycker jag att man ska ta med sig egen", Så FS menar alltså att man ska ta med sig tandborste och duschtvål men inte tandkrämen???? Har man packat tandborsten och tvålen så så har man plats för sin egen tandkräm också. Vari är logiken i FS resonemang????

Anonym, 16:54, 26 mars 2013. Anmäl

Vore intressant veta om FS är nöjd med kommentarerna. Har du (FS) och din man enats om hur ni ska bete er när ni kommer hem till någon som gäster vad beträffar hygienartiklar i badrummet? Eller har ni fortfarande olika åsikter om detta?

Kajan, 21:35, 20 mars 2013. Anmäl

Håller nog med mannen här, låna tvål är väl inget problem, men låna någon annans tandkräm känns lite konstigt. Det är ju inte ovanligt att tuben kommer åt tandborsten, och det känns lite ofräscht. Men sen förstår jag inte grundproblemet. Om man känner någon så väl att man tycker att man kan låna deras hygienartiklar, så borde man kunna ställa en fråga också.

Drabant, 10:07, 13 mars 2013. Anmäl

@Åsa S., 16:52 Nu är det ju knappast den situationen som avses utan en planerad övernattning.

Anonym, 22:51, 12 mars 2013. Anmäl

Pingpongbollar i badrumsskåpet är utmärkt att hålla snokare i schack. Annars tycker jag bör gälla: Oplanerad, ex. festkväll: Har inget, använder inget, snabb avfärd morgonen därpå. Med flyg: Personliga toalettsaker. Med bil: Som ovan plus lakan och handukar. Claes

Anonym, 22:36, 12 mars 2013. Anmäl

Alla verkar förutsätta att alla övernattningar är jätteplanerade, men ibland är det ju inte så. Man behöver ju inte ha rest långt för att övernatta hos nån. Ofta kan det ju vara så att man varit ute och det blivit sent och så känner kompisen (som bor i en förort) inte för att sitta på nattbussar, gå på läskiga gångvägar eller lägga pengar på taxi och då får den personen sova över hos mig i stan. De flesta tar nog inte med sin en necessär eller ens en tandborste när de går ut på kvällen, så jag tycker att det är bra att ha lite grejer som gäster kan behöva.

Åsa S., 16:52, 12 mars 2013. Anmäl

Om man sover över hos någon innebär det ju att man rest en bit. Och inte skulle då mina gäster behöva kånka tunga handdukar och lakan över halva Sverige. Och inte skulle de behöva ta med en väska som måste checkas in, bara för att ta med schampo och sådant de kan låna av mig. Däremot tycker jag att man frågar innan man lånar något annat än duschtvål och tandkräm.

Jena, 07:30, 12 mars 2013. Anmäl

Man kan också se det så här: alldeles oavsett vilken anledning eller bakgrund kompisen har till sitt beteende: Vad ger den här relationen FS? Om relationen inte är positiv, inte får FS att känna sig värdefull eller uppskattad och mest är till besvär, varför ha kvar den? Livet är för kort för att lägga för mycket tid på något som bara snor energi, oavsett vad skälet är. Meningen med kompisar är ju att man på det stora hela ska må bra av att ha dem och tycka om att vara med dem. Alla kan ha svackor, men om det i slutänden tar mer än det ger är det dags att hitta andra kompisar, oavsett skäl. Man är ju inte kompis med någon för att få guldstjärnor i himlen eller nåt.

Della, 20:18, 11 mars 2013. Anmäl

@Bedrich: Knappast. Snarare är yta numera allt - för allt fler män. @MiUSA: Tack för dagens skratt!

Leif, 19:21, 11 mars 2013. Anmäl

Ska jag sova över hos någon frågar jag alltid om jag ska ta med sängkläder och handdukar (svaret är alltid nej) - allt annat jag behöver tar jag med mig. Och är det så att jag inte ska bidra till mat o dyl ser jag till att jag har med några flaskor vin eller annat lämpligt.

Tant B, 19:16, 11 mars 2013. Anmäl

Syskonbarnspresenter?

Fråga: Jag har ett dilemma som jag inte verkar komma från. Jag har sedan flera år slutat att skicka presenter till mitt syskons barn då jag aldrig fått någon respons på försändelserna. Barnen detta berör är tre mellan 17 och 23. Barnen och jag har i princip ingen kontakt och pratar eventuellt i telefon ungefär vartannat år. Jag har valt att inte engagera mig i umgänget då detta varit en relation som inte tillför något positivt i mitt liv.

Som många ungdomar önskar sig dessa barn emellanåt dyra saker, något som mitt ensamstående syskon då ringer och äskar bidrag till. Tidigare har jag (som också ensamstående till två) skyllt på dålig ekonomi. Nu fick jag återigen en fråga om jag kunde tänka mig att sätta in en mindre summa under ett år för en present som ska inhandlas nästa år. Jag känner mig som en riktig snåljåp men vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det hela. Presenten som ska handlas kostar flera tusen kronor.

Svar: Varför skulle du betala presenter till syskonbarn när du inte har någon kontakt med dem? Och som det verkar, endast sporadisk med ditt syskon? Inte behöver du sätta in pengar till någon present!

Utan att du skriver det förutsätter jag att ditt syskon inte ger dina barn presenter; vore det så skulle det föreligga ett slags presentutbyte och ett stopp för det bör båda parter vara ense om.

Dina syskonbarn får stå ut med att inte få de dyra saker de önskar sig. Det handlar inte om att du skulle vara snål, snarare verkar ditt syskon vara ganska girigt.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (37)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 37

Kan ju vara lämpligt att sluta ge presenter till barnen när de blir myndiga, dvs tom 17 år. Från 18-årsdagen räknas man faktiskt som vuxen och då är det ett naturligt bryt för det årliga presentandet. Sen bör det väl gå dra gränsen vid de högtidsdagar som man normalt brukar uppmärksamma, dvs typ 30, 40, 50, 60 årsdagarna.

Anonym, 12:30, 18 mars 2013. Anmäl

Jag har motsatt problem, då jag är ensamstående med begränsad ekonomi har jag bett om att vi inte ska "byta klappar och presenter" särskilt so vi inte ses då jag vill lägga mina pengar på min son och inte kan ge lika fina presenter tillbaka. Svaret blev du behöver inte köpa till våra barn men vi köper till din son.

AJ, 14:46, 12 mars 2013. Anmäl

Barnen??? De är ju vuxna människor. Man är väl inte ett BARN längre om man fyllt 23..... , 17 åringen må vara ett gränsfall. Upplysningsvis så räknas man i lagens mening vara vuxen fr o m det år man fyller 18. Nej, FS du har ingen skyldighet att presenta dem, det måste du väl ändå inse. Om de inte uppvaktar dig på dina födelsedagar - varför ska då du göda dessa nu vuxna individer med gåvor som de dessutom uppenbart inte uppskattar. Nej, lägg ner projektet är mitt råd.

MM, 14:12, 9 mars 2013. Anmäl

Själv fullföljer jag min salig fars rutin att till födelsedagen ge barnbarnen (i mitt fall 10 stycken) en tia per år, dvs trettonåringen får 130:- osv, upp till myndig ålder. Tjugoåringen får alltså 200:-, liksom de andra i ovikta sedlar. Inte mycket pengar i dagens läge, man vågar skicka dem i ett födelsedagskort med posten, men ändå en liten uppmärksamhet och en extra slant. Ett tack per telefon eller mail är det däremot sparsamt med. Men saken löser sig snart självt, det är bara tre barnbarn kvar under kvalgränsen.

Blandade karameller, 20:47, 8 mars 2013. Anmäl

Tycker att det låter jättekonstigt att ringa sitt syskon och tigga pengar för att köpa presenter till sina vuxna barn. Självklart kan man som syskon hjälpa varann ekonomiskt, men det kräver att man har en nära och ömsesidig relation, inte att det en bara som hör av sig när de vill ha pengar, som om syskonet vore en gås som värpte guldägg.

Åsa S., 20:14, 8 mars 2013. Anmäl

Kära frågeställare: Det var intressant att läsa din kommentar. Jag säger bara: Lycka till i fortsättningen!

Kajan, 19:39, 8 mars 2013. Anmäl

Den som vill höra av den annars så otacksamme mottagaren, skriver lämpligen ett brev innehållande texten "Jag skickar härmed en femhundring att ha kul för", utan att bifoga någon sedel. Vederbörande kontaktar direkt, var så säker...

Blandade karameller, 16:08, 8 mars 2013. Anmäl

Om den jag uppvaktat inte ens orkar tacka så slutar jag direkt med att skicka någon form av present till den personen. Då är det precis som att bli nonchalerad eller ignorerad och man vet inte om den mottagna gåvan kommit fram, passade eller vad..? Så vad gäller FS dilemma är mitt råd helt enkelt att lägga ner all uppvaktning om det inte kommer naturligt från båda håll o man uppvaktar varandra. Lägg pengarna på nåt roligare o tänk som så att för varje barn får de egna föräldrarna försörja. Att ge gåvor ska vara roligt och kännas meningsfullt. Det är halva nöjet tycker jag själv. Förut ordnade jag ofta små presenter o överraskningar o uppvaktade men då gensvaret ibland blev ljummet el helt uteblev o ingen av dem hörde av sig när jag själv fyllde år så har jag slutat med det! Numera uppvaktar jag bara dem som blir glada o uppskattar det.

Mia, 14:20, 8 mars 2013. Anmäl

Men varför skulle Fs ge presenter till systerns barn om inte systern ger till Fs barn. Som dessutom är yngre.Någon gång måste man sluta köpa till varandras barn. I tonåren är väl en lagom period. De flesta tycker dessutom att det är ganska pinsamt att ha kalas i tonåren. Och varför köpa presenter om man inte träffas. Jag tror inte barnen tycker det är viktigt. Verkar bara som att systern vill ge mer än vad hennes ekonomi tillåter.

Anonym, 12:48, 8 mars 2013. Anmäl

Nu när FS själv förtydligat instämmer jag med övriga: självklart finns i denna obalanserade relation ingen anledning för FS att fortsätta ge bidrag till några presenter, med annat än att FS själv skulle tycka att presenten vore kul att vara med på (säg en studentpresent eller nåt annat mer unikt tillfälle)! Om inte FS barn får presenter från sin moster blir det ju heltokigt att upprätthålla det motsatta. Tack FS för kompletterandet! Det är alltid intressant att få mer information, efter att kommentarsfältet har fått spekulera fritt ett tag :-)

AW, 12:45, 8 mars 2013. Anmäl

Släktbarnbuse?

Fråga: Jag har svårt att veta hur jag ska förhålla mig till ett nära släktbarn på nio år. Han är en väldigt aktiv kille med mycket spring i benen, vilket visar sig tydligt när han är hemma hos oss och leker med våra barn som är betydligt yngre. Jag får passa honom mer än mina egna barn och är ständigt rädd att något ska gå sönder. Jag går på helspänn hela tiden. Vid kalas som han är med på är han först av alla framme vid maten och ska ta. Vid mer än ett tillfälle har jag sett honom ta ett provsmak av tårtan med fingret när den stått framme i väntan på att kaffet ska bli färdigt. När han är hemma hos oss frågar han ofta om han får ta av det som finns att äta i kylen och i skåpen. Vid ett tillfälle låg det pengar framme (dock ingen stor summa) och då var han inte sen med att fråga om han fick dem. När han får present tackar han inte ens. Vid en av hans födelsedagar hann vi inte ens komma innanför deras ytterdörr innan han frågade efter sitt paket och när han fick det sprang han själv upp på sitt rum och öppnade det. Inte ett tack efteråt.

Hur ska jag förhålla mig till denna, om jag får säga så, ouppfostrade kille? Det är inte roligt att köpa presenter till någon som inte tackar och det är inte roligt att bjuda hem familjen, varken till kalas eller vid andra tillfällen när det känns att man måste passa på honom hela tiden. Hans mor och far säger sällan till honom och när min man vid något tillfälle påpekat att de borde säga till honom, så har föräldrarna sagt att ”han är ju bara ett barn”. Jag vill inte behöva uppfostra deras son när vi ses! Hur ska vi göra? Det är lätt att trampa någon på tårna när det gäller uppfostring av barn, vilket vi inte vill göra.

Svar: Hemma hos dig är det du och din man som bestämmer vad gästerna, inklusive barn, får göra. Du får helt enkelt börja med att säga ifrån, tydligt, vänligt, bestämt. Det är inte att uppfostra men att klargöra vad du och din man tillåter i ert hem.

Nu verkar det ändå som om han har vissa gränser, exempelvis att han faktiskt frågar om han får ta mat i kylskåpet och om han kan få ta pengar.
Men hans idoga ätande, är det normalt? Kanske han har ett problem, det är nog inte vanligt att ett barn rotar i kyl och skåp hos släkten och vill ha maten därifrån.

Sätt igång att hjälpa barnet att bli trevligare! När han springer fram för att ta mat först säger du vänligt ”X, du får vänta lite med att ta mat.” Då blir han förvånad eftersom han tydligen aldrig har hört detta tidigare, men har du varit klar och bestämd kommer han inte att ta mat innan du bjuder fram honom. Pillar han på tårtan i förväg säger du samma sak ”X, det där är inte okej, du får tårta om en stund och jag vill inte ha någon kladd med den innan dess”. Frågar han om han får ta mat hos er i kyl och skåp säger du vänligt och tydligt ”nej X, det får du inte, det bjuds mat och den står framme, det som finns i kylen är inte bjudmat”.

Att han kräver att få sin present genast är obehärskat av en nioåring, men det går ju bra för dig att säga ”jo vi har en present, och den får du strax när vi har tagit av oss ytterkläderna och hälsat på alla andra”.

Att han inte tackar är framförallt hans föräldrars fel. Du vill inte trampa dem på tårna, men du står inte heller ut med bristen på hyfs hos deras son – så börja med att bestämma hur du vill ha det hos dig, och strunta i hur han gör hemma hos sig.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (72)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 72

Den utbredda slappheten och bristen att vilja uppfostra sina barn måste vara många generationer gammal eftersom otrevligt och egoistiskt beteende är så utbrett inte bara i Magdalena Ribbings egen generation utan främst bland personer som torde vara barn till hennes generation - 40-talisterna. Allt ska de ha och inget ska de ge: rätt att gå två i bredd på trottoaren OCH slänga otrevliga kommentarer efter pensionärer med rollator eller föräldrar med syskonvagn som de tvingat upp i en snödriva, förverkliga sig själva genom egen tid och klaga på att föräldrar och barn är så krävande (ska man träffa dem får man faktiskt komma till dem, oavsett om man är 90 eller 3 år gammal) etc. De har lätt att se flisan i andras öga och missa balken i sitt eget. Enligt nedanstående resonemang får väl de gamla föräldrarna skylla sig själva och så vad de skördat och barn och barnbarn är produkter av tidigare generationers misslyckanden. Själv tror jag att förändring är möjlig och försöker uppfostra mina barn till kärleksfulla, omtänksamma och generösa människor. Det flammande barnhat som råder i Stockholm och som främst äldre kvinnor och män känner sig ha rätt att ge uttryck för inte bara på nätet, utan även i barns närhet, fungerar dock mest som en hämmande faktor eftersom det enda barnhatare tycks hata mer än föräldrar som är "slappa" i det offentliga rummet och därmed har relativt tysta barn är föräldrar som "tar fighten" och därmed oftast har barn som skriker. Ribbing och barnhatare och oengagerade mor- och farföräldrar samt andra med åsikter baserade på vad ni ser ute på stan och på släktkalas etc, ni har ingen aning om hur föräldrarna till de här barnen tänker och gör kring uppfostran eller hur just deras barn är i normala fall eller om de har problem osv. Försök koncentrera er på att bete er trevligt själva istället. Särskilt om ni vill få hjälp när vi slappa föräldrar tröttnat så mycket på er trista attityd att vi inte längre vill ta hand om er vare sig privat eller via det offentliga ens tack vare att ni är våra ärevördiga äldre...

Anonym, 10:22, 31 mars 2013. Anmäl

Egentligen är det ju inte konstigt att dagens barn blir alldeles odrägliga när de har föräldrar som är fullblodsegoister allihopa... Ska bli intressant att se vad som händer den dagen som dessa föräldrar är gamla och sjuka, vem vårdar då? Kanske måste man då lägga ut kroppen på facebook eller liknande för att bli "interaktivt" skött...

Anonym, 19:23, 25 mars 2013. Anmäl

@Jena. Jag sätter ett stort frågetecken angående denna studie. Enligt den notis jag läst bygger slutsatsen på resultat från utfrågningar av barnen. Det är alltså barnens egna utsagor som ligger till grund för jämförelserna, inte några observationsdata. Det som jämförts är alltså endast vad barnen själva SÄGER att de gör, inte HUR de faktiskt gör.

Forskare, 13:21, 18 mars 2013. Anmäl

Jena: jag har också hört talas om den studien. Jag tror helt enkelt inte att den typ av auktoritär fostran som förekommer i många andra länder och som ofta efterfrågas i den här spalten gör att man blir så särskilt snäll och empatisk. Man blir kanske lydig och foglig, men det är ju inte samma sak. Man brukar behandla andra som man själv blir behandlad.

Misan, 20:18, 12 mars 2013. Anmäl

I senaste Vi Föräldrar berättas om en internationell forskningsstudie där det visade sig att svenska pojkar i åldrarna 7-10 år är betydligt snällare än pojkar i andra länder, när det gäller hur de behandlar jämnåriga (både fysisk och psykisk mobbing). Så uppenbarligen gör svenska föräldrar något rätt, även om det är poppis att gnälla över "dagens slappa föräldrar".

Jena, 11:11, 12 mars 2013. Anmäl

Tycker synd om ungen som har föräldrar som inte inser att de gör sitt barn en otjänst genom sitt agerande. Den som är förloraren är barnet i ock med att föräldrarna inte tar sitt vuxenansvar. Tack för Expresenlänken "Anonym"

jimvidar, 10:50, 12 mars 2013. Anmäl

Kära nån, vad händer i Sverige nuförtiden angående barnuppforstan! Jag kan inte fatta ur föräldrarna inte inser hur ouppfostrad deras son är.Det finns ingen ursäkt för detta beteende. Jag undrar hur han beter sig i skolan, samma?

Annika, 23:40, 9 mars 2013. Anmäl

Håller fullständigt med Ulrika 06.54 8 mars! Vissa individer gör allt för att förstöra för andra. De är sig själv närmast. Hur kan man bara komma på den osmakligt dåliga idén att ta med sitt barn tille n vuxenmiddag när värdfolket dessutom sagt till att det ska vara barnfritt. Totalt respektlöst, visar bara på hur egotrippade småbarnsföräldrar inte kan välja bort nåt. Antingen skaffar man barnvakt eller så tackar man nej till en vuxenmiddag om man inte kan ordna barnpassningen. Man går INTE dit och förstör bjudningen för värdfolk och övriga gäster!

LJ, 14:35, 9 mars 2013. Anmäl

Ouppfostrad unge! Man kan ju ana hur ungens föräldrar är... äpplet brukar ju inte falla långt från trädet...

OK, 14:25, 9 mars 2013. Anmäl

@sara 06.13 9 mars. Du kan nog ha så rätt i detta. MEN om du inte berättar VARFÖR du/ni gör si eller så för de vuxna som ni umgås med, så kommer dessa inte att sluta med sina välmenande "uppfostringskommentarer" till ditt barn. Folk är inte tankeläsare, man måste vara tydlig för att nå ut med sitt budskap. Man måste ha en dialog, kommunikation är viktigt.

L, 14:23, 9 mars 2013. Anmäl