Soppskedssignal?

Fråga: När man ätit med kniv och gaffel och ska markera att man inte ämnar äta mer lägger man dessa vid ”tjugo över fyra” men hur gör man med sked? Kan man visa att man tar en ätpaus respektive har ätit färdigt av soppan, på något sätt?

Svar:
Avsikten med placering av besticken parallellt på tjugo över fyra är att visa serveringspersonalen att man har ätit färdigt trots att det finns mat kvar på tallriken, eller att man inte önskar mer mat om det är ombjudning.
Ligger besticken isär markerar det att man avser äta upp det som finns kvar på tallriken, alternativt att man gärna vill ha mer mat.

Med en sopptallrik finns inte dessa möjligheter – antingen är soppan uppäten och då tillfrågas man om man vill ha mer, förutsatt att det finns mer soppa att bjuda på, eller så får man stå ut med att sopptallriken tas bort även om det är soppa kvar. Om man inte har kurage att vänligt säga till förstås: Jag äter gärna upp denna goda soppa.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (13)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 13

Jag har fått lära mig att man lägger skedskaftet klockan 2 när man har ätit färdigt soppa eller annat som äts med sked. Är det inte kutym?

A-H, 15:32, 3 maj 2013. Anmäl

Är soppan god så lutar jag nog tallriken för att få upp det sista med skeden trots att det får kanske mig att framstå som en grottmännniska. Det är i alla fall inte lika illa som att ta upp tallriken och "dricka" det sista direkt från den som jag faktiskt sett exempel på.

PerTore, 12:08, 2 maj 2013. Anmäl

MAGDALENA SVARAR: Några soppskedsynpunkter: @Blandade karameller har som vanligt helt rätt, soppa äts i elegant bordsskick från skedens breda sida vilket blir som att dricka skedens innehåll; är det bitar i soppan föses dessa upp en efter en och intas från bredsidan. Sopptallriken lutas inte och ställs enligt samma stiliga stil på en egen tallrik där soppskeden placeras när soppan är uppäten eller ätandet av den är avslutat. Vad man själv tycker är en sak, vad som är vedertagna signaler eller gott bordsskick kan vara en annan sak. Angående att lämna bordet under pågående måltid är det inte artigt, vänligt eller korrekt.

Magdalena Ribbing, 10:22, 1 maj 2013. Anmäl

Jag äter ofta soppa. Men kan inte för mitt liv begripa hur man äter soppa från bredsidan som @Blandade karameller påpekar. Är det en consommé, så visst, men en fisksoppa med bitar av både fisk och grönsaker? Hur gör man?

Maria, 10:09, 1 maj 2013. Anmäl

@Annica: Du har rätt. Personalen på de restauranger jag besökt frågar ALLTID "Kan jag ta den här?" Innan de tar ens tallrik. Är man hemma hos någon kan man ju prata med varandra. Få har tjänstefolk som serverear. Alltså onödig att "signalera" medbestick.

Anonym, 09:11, 1 maj 2013. Anmäl

Om man är bjuden på middag hemna hos någon PRATAR man väl? Om man äter på restaurang löser sig problemet av sig själv, eftersom de då inte brukar fråga om man vill ha mer av vare sig förrätt, varmrätt eller dessert. Man sitter väl vid bordet under middagen och om mam tar en "ätpaus" så kan man väl vänligt påpeka att man inte ätit klart? Personligen blir det inte några längre "ätpauser" eftersom jag gärna äter min mat varm! Behöver man lämna bordet så får väl ditt middagssällskap meddela att du inte är färdig? Jag brukar bara lägga ihop besticken mitt på tallriken på en oftast ganska tom tallrik!

Annica, 04:11, 1 maj 2013. Anmäl

Ibland serveras soppa i lite djupare tallrikar, nästan som breda skål, och med en tallrik under (och då menar jag inte tallriken till varmrätten), alltså typ kopp och assiett under. Vad jag gör då är att lägga skeden på tallriken under, iom att det kánns som om det Är mindre risk för att skeden kan ramla nÄr de tar bort både skålen och tallriken. Helt fel av mig?

Anonym, 19:16, 30 april 2013. Anmäl

Varför kan då inte soppsked snett nedåt åt höger med tom tallrik få betyda "färdig"? Så uppfattas det nog iaf av servisen. De brukar fråga om man vill ha mer, när det finns. Sedan gäller ju bordsskicket att inte luta tallriken för att ta upp det sista, att äta från bredsidan på skeden och att inte sörpla under soppätandet.

Blandade karameller, 18:07, 30 april 2013. Anmäl

Man kan öppna munnen och prata också: "Jag tar gärna mer" alternativt "Det är bra för mig nu". Varför signalera med bestick?

Anonym, 13:18, 30 april 2013. Anmäl

Den stora skillnaden är naturligtvis att kniv och gaffel är två bestick och medan man håller på att äta är det enbart gaffeln som ligger 20 över 4. Så det är att båda besticken läggs ihop som är signalen och placeringen är helt enkelt lämpligast för personalen som plockar från höger.

Nomen Nescio, 12:05, 30 april 2013. Anmäl

Kramovilja?

Fråga: Jag stör mig mycket på det moderna kramandet.
Alla ska kramas, så fort man ses, antingen man känner varandra väl eller inte. Jag tycker att kramande är en ganska intim handling, jag vill bara trycka min kropp mot dem jag känner väl och så’na som jag tycker om.

I t ex teveserien ”Halv åtta hos mig” kramas folk som aldrig setts förut, eller kanske bara setts en gång tidigare. Väldigt konstigt. Falskt och överdrivet på något sätt. Likt att man skulle ropa ”Jag älskar dig!” till någon som råkar hålla upp dörren för en.

Jag vill själv bestämma vilka människor jag vill ha en nära kroppskontakt med! Men att backa och istället sträcka fram handen tror jag skulle uppfattas som ett oartigt avståndstagande, som att jag signalerar ”Jag tycker inte om dig”, när jag istället menar ”Vi känner ju inte varandra särskilt väl”.
I amerikanska filmer hälsar främmande människor ofta på varandra med en artig huvudböjning, utan kroppskontakt. Vettigt, tycker jag.

Jag skulle mycket gärna på asiatiskt eller fjärran östern-vis lägga handen ”på hjärtat”, eller sätta ihop handflatorna samtidigt som jag leende bugar lätt.

Egentligen vill jag inte ens ta folk i hand! Ursprunget till handskakandet lär vara att man därmed visar att man inte håller i ett vapen, man visar att man inte tänker skada eller döda den man hälsar på. Kanske dags att lämna den signalen?

Hur kan jag göra?

Svar: Det omotiverade rutinkramandet blomstrar. Men det kan vara onödigt och emellanåt nästan störande. Du har helt rätt i att varje människa ska ge sin tillåtelse, uttalad eller underförstådd, till kroppslig beröring. Du är inte ensam om att bli störd av slentriankramar.

Däremot finns ingen säker metod att komma åt krameriet som många i dag anser vara rätt sätt att hälsa. Bäst är om man med sin kroppshållning markerar ”rör mig inte”.

Verkar inte det fungera bestämmer man sig för en av de hälsningsgester som du beskriver; när någon närmar sig säger man vänligt ”jag hälsar så här” och håller ihop händerna framför sig (i Indien är det liktydigt med ”jag hälsar den store anden inom dig” och det är väl så trevligt som fredsgesten att ta varandras högerhänder). Alla vettiga personer kommer att respektera det man säger.

Den som trots en sådan markering inleder en kramattack måste hindras innan överfallet är ett faktum och då upprepar man vänligt och bestämt: ”alltså, jag hälsar så här”.
Kanske kan du starta en antikramrörelse med mottot: ”Vägra kramar”. Ett märke med det mottot väl synligt bör hjälpa dig att slippa de oönskade kramarna.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (38)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 38

ja nu har jag lärt mig att kramas helt naturligt, men tycker o glömmer att har man pratat 5 min, så ska man göra en hej då kram, helt onödigt om man träffas ofta, dock så sträcker jag alltid fram handen om det gäller en man om inte dom visar att dom vill ge en kram. Det har ju nu blivit vanligare att även män kramas, trevligt då vi kvinnor inte har så svårt för det...

kickan, 22:17, 6 maj 2013. Anmäl

Glad detta ämne togs upp, jag har samma problem som FS. Min anledning till att jag inte vill kramas är mer medicinskt dock, jag är överkänslig mot parfymer. Jag kan härda ut en kortare stund om jag står en bit ifrån den parfymerade personen, men om man kramar denne då har man ju fått på sig parfymmolekylerna och då är det liksom kört. Man måste hem, byta kläder, tvätta håret, ansiktet...Och man har fått ont i skallen och mår illa. Finns inte en chans att jag ska gå igenom den proceduren bara för att nån inte ska råka stöta sig när jag vägrar kramas. Jag har dock upplevt att folk faktiskt inte alls tar illa upp när jag snabbt sätter upp handen och säger "Ta inte illa upp nu och ta det inte personligt, men jag vill inte kramas eftersom jag är parfymöverkänslig". Idag luktar ju 70% ca av alla nån form av doft (parfym, rakvatten, duschkrämer, hårgeler, mousse). Jag vill inte lukta nån form av parfymdoft alls. Och när man är överkänslig så känner man av minsta molekyl.

Annelie, 14:11, 6 maj 2013. Anmäl

...sa länge du agerar utifran vad din motpart ocksa vill...

Birgitta, 08:13, 3 maj 2013. Anmäl

Jag värjer mig mot en kramlös värld. Hemska tider! Jag tror att det är just mer karamr o beröring som människor behöver, men att man kanske inte hoppar på varandra med en kram innan man känner varandra. Sånt kan jag oxå känna mig olustig inför. Men alla andra vill jag GÄRNA krama!

Kram!, 16:56, 2 maj 2013. Anmäl

Anonym 10:27 och 14:04, visst finns det män som är efterhängsna också, det ska gudarna veta, men som kvinna kanske man tar i mer för att bli av med en sådan. En man däremot som fått en psykiskt sjuk dam med förvrängd självbild efter sig, som dyker upp åratal efter att han dumpat henne, med förhoppningen att de ska ha ett förhållande, kanske har medlidande och för dåligt samvete för att vara brutalt ärlig. Man behöver inte vara värnlös för att ha svårt att hantera en sån situation. (Visserligen är detta ett sidospår, så mycket värre än bara en kram, men ändå.) Vad det gäller kramar så är det ju faktiskt inte säkert att män uppskattar att kvinnor "slänger sig om halsen" på dem heller, beroende på vem det är. Precis som det finns män som själva tror att de är guds gåva till kvinnorna, finns den kvinnliga motsvarigheten. Trots att de aldrig har framgång hos det motsatta könet. Sånt är bara bottenlöst pinsamt. Att tro att det handlar om avundsjuka eller svartsjuka är bara önsketänkande.

KH, 15:08, 30 april 2013. Anmäl

Ja du Birgit jag undrar vad du har för erfarenhet av kvinnor som "per se tycker att dom är underbara och slänger sig om halsen pa män som dom vill känna av". Du heter ju Birgit, så jag utgår ifrån att du är kvinna och inte har problemet att behöva försöka "bli av med" alla de där kvinnorna som är så efterhängsna. Det där med "känna av" fattar jag inte riktigt vad du menar med. Jag förstår väl helt enkelt inte riktigt varför du engagerar dig så för att fördöma kvinnor som du tycker kastar sig om halsen på stackars män. Om det inte handlar om ren avundsjuka, förstås, eller svartsjuka.

Anonym igen, 14:04, 30 april 2013. Anmäl

Värst vad anonym blev upprörd...är hen en san ocksa...och hur tydlig ska man masta vara utan att man blir "för tydlig" som ibland skulle krävas. Det är ju ocksa sa att en man inte kan vara lika bestämd av sig som en kvinna; det uppfattas som oförskämt.

Birgit, 12:38, 30 april 2013. Anmäl

Jaha, plötsligt är det kvinnor som "inte kan hålla sig från att slänga sig om halsen på stackars värnlösa män. Det var det knäppaste jag har hört. Birgit, vadå "känna av"? Och KH, det du skriver om handlar väl inte om män eller kvinnor utan om någon som inte är tydlig mot en person som är intresserad. Det är väl ingen etikettfråga. "Efterhängsna/påträngande kvinnor". jodu HK, det finns likadana män, det har inget med kön att göra. Förstår inte heller att det skulle vara något problem med kramande i arbets- och affärslivet - jag har då aldrig varit med om att jag blivit kramad av någon som jag har en arbetsrelation till eller har affärskontakter med. Vad jobbar ni i för branscher, undrar jag? Jag har jobbat inom både finans och kultursektorn, och ingenstans kramas man om man inte känner varandra väl. Då kan de handla om att kollegor som man har en nära relation till gratulerat till något stort i ens liv. Jag tycker inte att kramandet i samhället är ett problem, men vill man inte krama någon så brukar det märkas. Sånt får man känna av. Det kan ju finnas tveksamma fall när man inte vet riktigt hur man ska göra, som när ära vännen träffat en ny partner och man alltid kramar om vännen när man möts och skiljs åt. Hur gör man med partnern? Första gången kramas man förmodligen inte, men sen då?

Anonym, 10:27, 30 april 2013. Anmäl

Kramar, kindpussar, självupptagenhet, sliddersladder, ja herregud! Inte konstigt att man börjar känna ett behov av att dra sig undan sociala sammanhang.

PerTore, 09:35, 30 april 2013. Anmäl

Birgit, ja det där är också en intressant fråga. Hur gör män, måste de ställa upp när efterhängsna/påträngande kvinnor inte förstår vinken? Har en närstående som ratat en sådan två gånger tidigare, ändå fortsätter hon ta kontakt och hoppas att det ska bli något. Skulle vara intressant med ett tips från Magdalena Ribbing hur en man ska hantera en sådan situation?

KH, 08:43, 30 april 2013. Anmäl

Religionsetikett?

Fråga: I helgen var jag bjuden på ett dop av en liten kille som jag tycker mycket om. Dopet var i en kyrka i anslutning till en vanlig gudstjänst. Det var länge sedan jag var i en kyrka, framförallt förstås för att jag inte är troende, och jag blev lite konfunderad över hur jag skulle uppföra mig. Jag kikade lite runt omkring för att försöka se hur mina andra, icke-troende vänner uppförde sig, men upptäckte att alla gjorde olika.

För mig kändes det mest naturligt att sitta ned och hålla tyst under trosbekännelsen eftersom jag rimligen inte kan säga orden utan att ljuga; att överhuvudtaget ställa sig upp kändes konstigt under en sådan innerlig bekräftelse av tro. Jag såg dock flera av mina vänner som gjorde annorlunda. Att sitta ned kändes samtidigt som ett demonstrativt avståndstagande som blev konstigt. Sen valde jag faktiskt att sjunga med i psalmerna för att det kändes av någon anledning lättare, ologiskt nog?

Och jag kunde inte önska andra människor guds frid – kunde jag kanske bara önskat dem ‘frid’ i största allmänhet?

Detta är ju givetvis inte bara ett problem i kristna sammanhang. Vad sjutton ska jag ta mig till den dagen jag blir bjuden på den muslimska motsvarigheten? Om jag ställer mig upp under trosbekännelsen får jag ju rimligen falla på knä under bönen i moskén också?

Jag önskar verkligen att det kunde finnas en liten ”välkommen som gäst”-pamflett man kunde läsa när man finner sig involverad i andra människors religiösa sammanhang! Kan Magdalena hjälpa mig med lite hyfs och etikett för icke troende?

Svar: Några liknande frågor har varit uppe tidigare, men ämnet tål att diskuteras på nytt.

Så här resonerar jag: du har gått till kyrkan för denna ceremoni och då anpassar du dig till etikett och hyfs i sammanhanget – alltså det ceremoniel som brukas där. Samma sak oavsett vilken religion det är.

Du hade kunnat avstå från att närvara, och väntat utanför på den mottagning som förmodligen följde efter dopet. Din närvaro i kyrkan var frivillig och då bör du anpassa dig. Du ställer dig upp under trosbekännelsen – det innebär knappast att du bekänner dig till den – och låter bli att läsa med. Du står upp när övriga gör det, men avstår från att delta i böner, sjunga med i psalmer osv.

På samma sätt gör man i andra sammanhang, exempelvis den som är motståndare till monarkin ställer sig ändå upp för kungen; han är statschef och man ska ha respekt för statsskicket. Man iakttar normal hövlighet genom att inte markera sitt misstycke.

De gånger man inte ska visa denna hövlighet är när det gäller odemokratiska företeelser. Men det man frivilligt har infunnit sig till ska man visa den artighet som det är att inte demonstrera mot det som pågår.

Givetvis finns det undantag, man ska använda sitt förnuft också.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (43)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 43

Ber om ursäkt att jag skickar en tredje gång - det finns dessväre ingen redigeraknapp... FS undrar över hur man ska bete sig i kyrkan. En av kyrkvärdens plikter är att svara på alla frågor, stora som små - och i sammanhanget finns inga dumma frågor - en van eller ovan besökare kan ha om det mesta som har med kyrkan och gudstjänsten att göra. Alltifrån varför prästen har mässhake, till huruvida det finns glutenfritt alternativ till nattvarden, till var närmaste toalett ligger. Och självfallet alla funderingar som kan dyka upp. Vi har inte alla svar men hänvisar till präst, musiker, vaktmästare eller annan person som kan svara.

Kyrkvärden, 23:11, 10 maj 2013. Anmäl

Angående fridshälsningen är det en högkyrklig tradition som verkar komma tillbaka i mässan (nattvardsliturgin) i Svenska kyrkan och är från början ett sätt för församlingsbor att försonas innan man tar emot nattvarden. Jesus säger att man ska försona sig med sin nästa innan man ber om Guds förlåtelse. Det är ett sätt att markera en samhörighet innan nattvardsgång.

Kyrkvärden, 23:05, 10 maj 2013. Anmäl

Som rutinerad kyrkvärd kan jag helt instämma i vad Magdalena säger och det gäller vid dop i söndagsgudstjänst såväl som dopgudstjänst (ett dop utanför ordinarie gudstjänst ,vanligen en lördag - det är likafullt en gudstjänst i kyrkans ögon). Vi har full förståelse för att du inte kan läsa med i trosbekännelsen eller de andra mässpartierna. Att vi står under vissa moment är en symbolhandling för att understryka dessa liturgiska moments vikt (t.ex. trosbekännelsen, men också lovsången och evangelieläsning). Att du står upp är inte en symbol för att du delar tron i större utsträckning än att du deltar i gudstjänsten över huvud taget (alla besökare ses som deltagare, hur halvhjärtat man än deltar). Däremot står det dig självfallet fritt att välja att inte läsa med i Trosbekännelsen, Fader vår och andra böner - men att inte stå upp är faktiskt lika respektlöst som att en man bär huvudbonad i kyrkan. Jag vill inte provocera, men det ser lika tölpigt ut som när en konfirmand SMS:ar under predikan. (Det skulle man ju aldrig gjort, hur ointresserad man än är av en utläggning av Bibeln.) Att du står upp kan kanske för dig signalera att nu händer något som är viktigt för de troende och därför står du i respekt för dem? Likaledes är dophandlingen ett "stå-moment" - en särskilt viktig del av gudstjänsten. Du tar seden dit du kommer, helt enkelt. Självklart begär vi inte att den som av olika anledningar inte kan stå upp gör det. Men att "bojkotta ståendet" känns bara som en onödig manifestation och ärligt talat respektlöst - det enda vi begär är att du står upp och inte ser alltför ointresserad ut. Du behöver alltså inte ens knäppa händerna. ;)

Kyrkvärden, 23:01, 10 maj 2013. Anmäl

Magdalena ger ett helt rimligt svar om man vill smälta in utan att tro. Men persoligen så vill jag inte ge så mycke respect till religionen, där av går jag oftast inte till kyrkan. Men skulle det vara en nära vän som vill att jag ska på deras dop/bröllop så skulle jag sätta mig längst bak och helt enkelt inte delta i den religösa cermonin. Om jag är går till kyrkan så går jag för den som bjöd in mig och inte för religionen. Och den som bjuder in mig är fullt medveten om att jag inte kommer delta mer än att vara där.

J, 20:01, 10 maj 2013. Anmäl

Jag är en hängiven ateist, men har trots detta besökt kyrkan vid några familjestunder. Man gör precis som MR säger, följer med men bekänner sig inte till någon tro. Står stilla under bön och låter de andra be. Däremot sjunger jag med i psalmerna. Det är kul att sjunga och eftersom jag inte är troende har jag inga problem att sjunga herrans lov eftersom jag inte tror herran finns. För mig är det ord i en sång.

Anonym, 18:58, 2 maj 2013. Anmäl

För att förtydliga något: vigseln/äktenskapet är INTE ett sakrament i Svenska kyrkan, vilket dopet naturligtvis är. Att resa sig är en akt av vördnad i vilket sammanhang det vara må. Som präst ber jag alltid alla stå upp och tillägger att för de som vill läsa med finns Trosbekännelsen längst bak i psalmboken. Vid begravningar reser man sig vid Överlåtelsen, inte i underkastelse inför Gud eller kyrkan utan i respekt för den döda. (När jag var i USA stod jag naturligtvis upp när amerikanska nationalsången spelades, utan att lägga handen på hjärtat och sjunga med) Fridshälsningen är en del av nattvardsfirandet och är olika omfattande i olika kyrkor och församlingar. Själv tycker jag det är en underbar gest och gemenskapshandling, men ingen blir förargad eller förbryllad om någon gudstjänstbesökare bara nickar till svar.

Paul Fried (Webbsida), 12:12, 1 maj 2013. Anmäl

Vilken intressant fråga och vilket nyttigt svar! Har själv funderat på hur man som ateist gör i kyrkan för att varken vara ohövlig eller falsk. Går bara till kyrkan om jag är inbjuden till bröllop eller dop eller om det är omissbar musik där. Känns bra att ha fått vägledning.

Ckarion, 05:24, 30 april 2013. Anmäl

Nomen Nescio: Om man inte tror på Gud kan man väl inte önska andra Herrens frid eller Guds fred utan att det känns konstigt och som hyckleri. man vänder sig ju då till en annan person, dvs. säger detta till alla i ens närhet i kyrkan. Ytterst genant och konstigt tyckte jag under mitt besök i en kyrka. Att sjunga med i psalmerna är något helt annat. Och öäven om du kanske inte förstår det så kan du kanske acceptera att det är så många av oss icke-troende känner.

Gun, 15:43, 29 april 2013. Anmäl

Själv är jag inte religiös och går egentligen bara i kyrkan när det är begravning. (Undantaget är kulturellt intressanta äldre kyrkor, som jag någon gång kan besöka i egenskap av turist.) Men jag deltar så lite som möjligt i de religiösa ritualerna, som bön och psalmsång. Att gå på vigsel och dop känns mer eller mindre uteslutet för mej - det skulle kännas som om jag hycklade. Är dock inte antireligiös eller har speciella fördomar gentemot troende, jag tror bara inte på religioner...

El Charlatano, 12:49, 29 april 2013. Anmäl

Att någon i en kyrka inte anser sig kunna önska Guds fred (Pax Vobiscum) tycker jag är lite förbryllande. Oavsett om man inte är troende kan man knappast motsätta sig det budskapet, åtminstonde hoppas jag det.

Nomen Nescio, 12:44, 29 april 2013. Anmäl

Drullebemötande?

Fråga: Då och då i vardagen stöter jag på situationer där människor beter sig på ett sätt som absolut inte är okej.

Det kan vara en människa som tränger sig i kön eller en som slänger skräp på marken. Eller en människa som vid rullbandet på flygplatsen ställer sig närmast öppningen, och blockerar sikten för alla andra (som dessutom skapar en kedjereaktion, flera andra går närmare och vi som håller avstånd ser inte våra väskor). Jag biter mig i läppen varje gång det sker och försöker intala mig att det inte är min uppgift att uppfostra andra.

Men så i förra veckan hände det att en ung man trängde sig före mig i kön till bussen. Han kände någon som redan stod i kön och gled utan att säga ett ord förbi mig. När vi sedan ska kliva på bussen knackar jag honom på axeln och påpekar att jag inte tycker att det är schysst att han, fullt medvetet, går före i kön. Han svarade att ”det var ju bara en person”. Jag påpekade att det inte spelar någon roll, det är en principfråga varpå han svarade ”Käften” och vände sig om. Jag önskade en trevlig dag och kände att jag lika gärna borde hållit tyst.

Det kanske bara är inbillning, men som inflyttad i Stockholm jag upplever att den här typen av ”sköt dig själv och skit i andra”-attityden är djupare rotad här. Folk beter sig som regel mer själviskt och respektlöst, då risken att det biter tillbaka är betydligt lägre i en storstad.

Hur ska jag agera? Helst av allt skulle jag ju vilja få denna person som missköter sig känner ånger och ber om ursäkt, men det tror jag inte kommer hända. Om det inte går vill jag åtminstone känna att jag påpekade felet på ett så korrekt sätt som möjligt

Svar: Att förvänta sig en ursäkt är meningslöst, den kommer inte att ges.

Man kommer nästan aldrig någon vart genom att försöka uppfostra eller kritisera främmande personer som har betett sig fel. I nio fall av tio försvarar de sig med att fräsa tillbaka, och ens eget besvär att formulera en rimlig kritik faller platt. Så jag tycker att man kallt kan påpeka ungefär ”jaha, du trängde dig före mig” och inte säga något mer. Det blir knappast någon effekt av det, i bästa fall lite rodnad hos syndaren. Men för att man själv ska slippa sin irritation kan man ändå säga detta, lagom högt, det gör inte något att andra hör.

Har man möjlighet och syndaren inte verkar påtänd eller full kan man artigt fråga ”har du något skäl att tränga dig före mig/knuffa mig/ta min plats?” Förvänta dig inte ett relevant svar, men du har åtminstone inte tigit still.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (50)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 50

En busskö! På gullmars, tänker jag mig. Vill gärna höra av Frågeställaren om det kändes kränkande och hemskt att kliva på bussen som passagerare nummer 14 istället för 13. Klart att det är otrevligt att säga åt främlingar att hålla käften, men det du gjorde är verkligen inte heller särskilt trevligt. Tänkte du förvägra förövaren samtalet med sin vän? Jag hade också sagt åt dig att hålla käft. //Tacksam för svar!

Henk, 09:43, 6 maj 2013. Anmäl

Det största etikettsbrottet är att påpeka andras etikettsbrott. Som infödd Stockholmare har jag aldrig varit med om att någon betraktar väntan på bussen som en kö, det viktigaste är att man löser embarkeringen smidigt. Sedan bör många ovana vid mycket folk tänka på hur ni uppfattas, snälla håll er åt sidan med era rullväskor, särskilt i rusningstid, och se till att vara förberedda i säkerhetskontrollen på flygplatser mm. Det om något är ett etikettsbrott, att börja fippla med skärp, datorer, plånböcker så alla väntande får vänta. Lämna kön eller packa hndbage och värdesaker smart i jackan.

Gustaf, 15:51, 30 april 2013. Anmäl

Men rigida personer som FS ställer ju också till en hel del problem genom sitt stelbenta synsätt på hur andra ska göra...

Anonym, 11:57, 29 april 2013. Anmäl

Det stör mig nått fruktansvärt hur stockholmate pratar om "lantisar". En gång för alla; man är inte en "lantis" bara för att man inte är från Stockholm! Inte heller är man nödvändigtvis världsvan för att man har vuxit upp i Stockholm. Personligen växte jag upp i ett villaområde i mindre stad. Är det så hemskt stor skillnad mot att växa upp i en förort till Stockholm? Hur många stockholmare bor förresten i innerstan? Jag har kompisar som verkligen är "lantisar" (så skulle de stolt beskriva sig själva), men de flesta svenskar utanför Stockholm hör inte till den kategorin. Jag har vuxit upp i en småstad, men rest otroligt mycket under min uppväxt, jag har bott i ödsliga ökenområden, i mångmiljonstäder, mindre storstäder och små byar. Både i och utanför Sverige....Men här skulle en stockholmare alltså definiera mig som en "lantis". Otroligt!

Anonym, 02:40, 29 april 2013. Anmäl

Kön till bussen?Ska man stå i kö tills bussen kommer? Kan någon förklara detta fenomen för mig? Tack på förhand :)

uppriktigt undrande, 00:21, 29 april 2013. Anmäl

Jag är infödd 08:a och det är inte lantisar "som ställer til det". Dåligt uppförande har alltid funnits och finns överallt ovasett du är världsvan"storsstads människa" från Stockholm eller kommer från en by från Tjottahejti, vad man ska gör är att inte lägga energi på dessa drullar,de är drullar och skämmer ut sig själva och det är gott nog att tänka så.

Adde, 13:04, 28 april 2013. Anmäl

@Jonas54sthlm, det finns de som är infödda som är precis så virriga trots att de bott här hela sitt liv, ex en bekants bekant som åkte till Lidingö när hon skulle till Vallentuna :-D

Anonym, 12:11, 28 april 2013. Anmäl

Jag tror visst der är lantisarna som ställer till det.. Gpr på el tåg, rusar av, står fel i rulltrappaqn så alla bakom missar innestående tåg osv. Men det får man ta, vi andra är ju som robotar som vet var dörrparen kommer stanna och hela tiden vet var man är.Två olika förhållningssätt. Är man född här, då är man stockholmare, annars inflyttad.

jonasn54sthlm, 00:00, 28 april 2013. Anmäl

Jag håller med om att det ofta är lantisarna som ställer till det, särskilt de som är på besök och inte ens försöker.... springer in i en vagn och ut igen, vet inte vart de ska...står fel i rulltrappan och blockerar för andra så att man missar tåget som står inne,,,,,oreda.Men det får man tåla, vi andra är ju som robotar som går precis rätt, vet var dörrparen stannar osv,

jonas 54sthlm, 23:52, 27 april 2013. Anmäl

Man tar tag i snorhyvlarnas tröjhuvor och skickar dem resolut bakåt i kön - det funkar varje gång dessa f*bannade pojkslynglar tränger sig före och tror att de är kungar av sitt eget inbillade rike. De brukar tiga still dessutom (kanske pga att jag är ganska storvuxen och 50+, dock ej tjock utan vältränad, de går inte i försvar mot mig i alla fall). De brukar bli ganska spaka

Anonym, 17:03, 27 april 2013. Anmäl

Amma offentligt – rätt eller fel?

Mammor ska kunna amma överallt när de vill, anser många. Föreningar bildas, videos läggs ut och det går alltid ut på att kvinnor ska vistas där de vill även om de måste amma en baby. Detta kan jag hålla med om till åtminstone nittio procent.
Men vilken uppståndelse det blev när jag i morse diskuterade offentlig amning i Sveriges Radios morgonprogram P1 Morgon! Kommentarerna forsade in till SR, det skapades omgående en tråd på nätet, olika medier blev nerringda och krävde kommentarer från mig. Många av de kritiska lyssnarna har bara brytt sig om att förstå en del av det jag sade och bestämt sig för att jag har åt skogen fel.

Men det jag tydligt och genast sade var jag inte har något emot att mödrar ammar sina barn offentligt – men att om de befinner sig där amning inte förväntas ska de ta lite hänsyn till omgivningen. Amma diskret föreslog jag. Ser man sig om finns vanligen någon lugnare vrå på kaféet än precis vid det sorlande bordet i mitten av krogen, den späckade guidningen på museet eller första bänk på begravningen. Just denna ”lugnare vrå” har retat upp en del som skriver att jag anser att mammor ska förvisas till någon vrå. Nej, jag tycker inte att en mamma ska parkera sig i någon vrå – men just när ammandet pågår kanske hon kan gå iväg ett par meter från krogsorlet eller trafikbruset på uteserveringen. Inte minst för babyns skull. Lite matro kan inte vara fel.

Dessutom berättade jag att till min spalt här på DN.se kommer mängder av frågor särskilt från brudpar angående ammande gäster – som brudparet vill slippa. Det finns rimligen en anledning till denna önskan. De som läser min spalt vet att frågan har varit uppe många gånger. Och så tog jag som exempel superkalaset Nobelfesten som de allra flesta känner till och har sett på bild; där har det knappast förekommit någon amning vid bordet. Varför skulle inte brudparets största fest i livet visas samma hänsyn?
För min personliga del, påpekade jag även i SR, är det inte något problem med ammande mödrar på offentliga platser. Jag har inget intresse av att stirra på dem. Men av de många frågorna genom åren vet jag att många tycker att det är olämpligt att behöva se en kvinna amma sin baby i åsyn och åhöro av helt obekanta personer.

Så varför blir andra så ofta störda av att en mamma ger sitt barn mat? Det får forskarna ägna sig åt att ta fram. Jag kan bara ana en orsak i att kvinnobrösten i vår sexualfixerade tid framförallt betraktas för att väcka attraktion. Kvinnor lägger ner stora resurser för att förbättra sina bröst och det är knappast för att göra en framtida amning säkrare. Ändå tas vanligen inte dessa bröst, naturliga eller förändrade, fram oklädda i offentlig miljö. Möjligen kan det därför vara svårt för omgivningen att hantera en situation där dessa hittills delvis skylda bröst plötsligt byter status från sexattribut till att få beskådas av alla som matleverantörer till en baby.

Nu tycker jag också att flertalet ammande mödrar som jag har sett förstår att agera med diskretion, de har anpassad klädsel och är sällan utmanande. Men de som inte bryr sig om andras närvaro finns också, och det är dessa som gör att frågan väcker starka känslor.
Rätten att amma överallt ska givetvis finnas. Men den rättigheten bör hanteras med varsamhet – och med tolerans från alla håll.
Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (229)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 229

@Jena: håller med dig, som tur är så är folk i verkligheten vettigare!

maria, 23:51, 4 maj 2013. Anmäl

Magdalena skriver så rakt och bra. Hanne Kjöller också, läs ledaren om Radio NRJ i dag! Men kommentarsfälten är hopplösa, därför att de vuxna som skriver sansat drunknar i mängden av alla gapiga "vuxna" tonåringar, som hela tiden måste tjafsa, skälla och opponera sig, fast de just inte har någonting eget vettigt att bidra med. I och utanför skolan är läget precis som Mamma med skolbarn säger.

Lika orolig pappa med skolbarn, 10:38, 3 maj 2013. Anmäl

Barn har väl alltid önskat sig gilla-ogilla och delete-knappar för att slippa allt avvikande och obekvämt. Det enda nya är väl att folk nu är barnsliga hela livet och förstör sina egna stackars ungar. Amning är väl inget problem utanför Stockholm, men gissa om det är problem med alla vuxna bebisar och tonåringar! Sina bebisdockor kan dom visa upp, men dom har noll koll på sina småbarn och tonåringar. Ingen vågar säga något på föräldramötena till exempel för man är rädd att folk ska råskälla och hacka på en. Själv försöker man uppfostra sina egna ungar men dom ska ju leva ihop med andra. Jag är jätteorolig för det verkar bara bli allt värre. Vadå miljökatastrof i framtiden, det är katastrof i hemmen NU!

Mamma med skolbarn, 15:46, 2 maj 2013. Anmäl

Synd att man inte kan trycka pà "gilla"knappen i en lknande debatt. Denna möjlighet finns numera i Gefle Dagblad t.o.m.! Kan undvika överflödig text och svada.

Praktskt lagd, 00:35, 1 maj 2013. Anmäl

Kära Öbo, naturligtvis hoppas jag precis som du "att alla kunde inse att vi alla är lika förträffliga eller samma skrot och korn oavsett nationalitet" och att vi ska låta "svenskheten stå för tolerans mot medmänniskorna". Det vill jag verkligen arbeta för. På basis av mer än 45 års studier och yrkesarbete just från mötena mellan svenskheten och andra kulturer i förening med en egen "dubbel" identitet vet jag faktiskt att det som du kallar "mossigt", "skitsnack" och "lillebrorskomplex" i allra högsta grad handlar om realiteter. Jag är övertygad om att många andra som har levt i gränszonen mellan olika länder och nationaliteter har sett detsamma. Om jag ville uttrycka mig elakt skulle jag på basis av min erfarenhet kunna säga att just det som du skriver är typiskt svenskt bludder, fast tonen är mer aggressiv än som är svensk kutym.

Sixten Johansson, 16:30, 30 april 2013. Anmäl

Sixten Johansson, skitsnack, tänk om alla kunde inse att vi alla är lika förträffliga eller samma skrot och korn oavsett nationalitet, och bara skippa sitt lillebrorskomplex som man inte begriper var det kommer ifrån. Det här uttrycket "osvenskt" låter bara mossigt. Låt svenskheten stå för tolerans mot medmänniskorna. I synnerhet de allra minsta.

Öbo, 15:32, 30 april 2013. Anmäl

@Sixten Så kan man ju se det. Jag skulle nog vilja påstå att många av de som gnäller om offentlig amning gör så på grunden av att deras rätt att inte behöva se en ammande kvinna överstiger kvinnans rätt att vistas offentligt och babyns rätt att få äta när den behöver det, vilket jag nog skulle betrakta som inte bara individualistiskt, utan rent egoistiskt. Kan tilläggas att *ingen* (som jag lagt märke till iaf) förordar någon form av "slita tröjan av sig mitt på ett café"-amning, utan de som Sixten benämner "individualister" säger att man diskret kan vika upp tröjan och ge babyn di, och att man ibland inte kan hinna till den där "lugna vrån".

annan Camilla, 14:49, 30 april 2013. Anmäl

Bella, jag har läst igenom alla kommentarerna för att försöka få grepp om attityderna i dagens samhälle. Det här är mitt intryck: Här går en skarp klyfta mellan två falanger. Flertalet betonar social hänsyn, den mindre gruppen betonar individuell hänsyn = tolerans speciellt när det gäller mammors rätt att vistas i det offentliga rummet och mata babyn när den behöver. Klyftan följer knappast ålder eller kön, utan verkar gå mellan dem som betonar en starkt individualistisk rätt och dem som utgår från vad det sociala livet i samhället förutsätter. I otaliga kommentarer föreslås lösningar just av den typ som du nämner. Man kan se att även "individualisterna" i stor utsträckning själva säger sig ha ammat diskret när det skett offentligt och nästan alla "traditionalister" säger också att detta inte är något problem, precis som Magdalena skriver. Nästan ingen kritiserar Magdalenas texter - däremot angriper många häftigt den andra falangens åsikter och gör uppenbara vantolkningar av vad andra skriver. De upprörda känslorna på båda sidorna är naturligtvis lätta att förstå.

Sixten Johansson, 14:37, 30 april 2013. Anmäl

Jag orkar inte läsa 220 kommentar men en fråga bara...kan inte den ammande modern medtaga en större sjal i lättare tyg och använda den som ett minitält över sin framsida.

Bella, 11:58, 30 april 2013. Anmäl

Ubbe, jag trodde att jag uttryckte mig klart, ville förklara varför jag önskar att fler försökte uttrycka sig så osvenskt som Magdalena. Hon är faktiskt ett undantag och svenskheten skulle bli friskare om fler tog efter hennes exempel. Nu ska jag generalisera vilt: Om du syftar på att svenskar i sin anspråkslöshet "hyllar" allt utländskt, så gäller det definitivt inte något av grannfolken och ingen av invandrargrupperna. Svenskar är trosvisst, bergfast, naivt övertygade om sin förträfflighet och befinner sig alltid några centimeter ovanför alla grupper med lägre status och faktiskt i stort sett alla andra nationaliteter. Om vi svenskar (genuint!) kunde komma ner på ett "osvenskt" plan i det avseendet skulle vi få mycket mer - och kunna ge mycket mer!

Sixten Johansson, 10:14, 30 april 2013. Anmäl

Värdinnebrott?

Fråga: Vi är gamla symötesdamer som fortsätter att träffas utan att handarbeta.

Det som stör mig på dessa träffar är, när värdinnan, mitt uppe i någons berättelse om något, helt plötsligt säger ”Nu får ni ta mera av det här” eller ”Är det någon som vill ha mer kaffe” osv.

Samma sak är när någon berättar något som är menat för alla, så kan någon annan börja prata med bordsgrannen om annat och det blir ett kackalorum utan like.

Är detta verkligen hyfs?

Svar: Du beskriver något som är mycket vanligt, så vanligt att man får godta det för vad det är: en värdpersons önskan att gästerna ska ha det så bra som möjligt. Den som är värdperson ser främst till sina gästers behov av mat och dryck och kan bli så upptagen av detta att han eller hon inte tänker på att någon annan håller på med en berättelse. Man får som gäst stå ut med detta, och det är inte heller så svårt att ta upp berättartråden när alla har sagt ja tack eller nej tack till den ivriga värdpersonen.

Däremot är det alldeles fel med den andra företeelsen som du frågar om, alltså att prata om annat när en har ordet och berättar något för samtliga. Så gör bara den som är så ohövlig att hon – eller han – inte drar sig för att visa sitt ointresse.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (24)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 24

Började skratta lite när jag läste den första paragrafen. Kunde se framför mig en liten grupp äldre damer som sitter och pratar när värdinnan plötsligt frågar "Är det någon som vill ha mer kaffe?" och en av gästerna utbrister "För i hel*ete kvinna vi sitter ju och pratar här! Vad f*n är det för etikett?!" Haha. :)

L, 14:01, 29 april 2013. Anmäl

Är det något jag tycker är irriterande, så är det när en person vill "hålla hov" och mer eller mindre kräver att folk sitter tysta och lyssnar uppmärksamt när den personen har ordet. Dessa personer brukar nämligen oftast inte återgälda uppmärksamheten, utan när nästa person tar vid så börjar de högröstat berätta något annat som är avsett för alla. Om man försöker att så mycket som humma under anförandet höjer vederbörande naturligtvis rösten och framhärdar sin rätt att "berätta för alla". Till slut blir det bara pinsamt eftersom det ofta är exakt samma saker som hen berättade vid förra sammankomsten.

Anna H, 11:10, 29 april 2013. Anmäl

@Annan Camilla, kunde inte sagt det bättre själv.

Anonym, 09:57, 26 april 2013. Anmäl

Det finns gott om forskning kring detta, samtalsanalys, dvs. hur vi gör när vi pratar med varandra. Det kallas för dyadisering, dvs. i ett sällskap kring t.ex. ett kaffebord eller en middag är det helt naturligt att samtalet växlar mellan att inbegripa hela sällskapet till att falla sönder i flera mindre parallella samtal. Det är endast under formella möten med ordförande som normen är att man pratar en i taget och andra lyssnar (men även då förekommer dyadisering).

Språkvetaren, 09:45, 26 april 2013. Anmäl

På en trevlig tillställning stor eller liten ska man väl umgås med alla, mingla och prata lite personligt med så många som möjligt. Det säger väl sig självt att ingen ska "tala till alla" under sittning eller mingel. Det kan vara på sin plats med ett eller flera tal till värden eller värdinnan resp jubilaren eller så, men jag tycker det är ohyfsat att kräva ordet och att inte acceptera att andra får prata bäst de vill under övrig tid. Det är lika självklart att värdinnan får hojta till och avbryta pratet med en inbjudan till påfyllning. Sin roliga historia får man berätta för dem som vill lyssna, det bör ju vara någorlunda frivilligt...Jämlikhet innebär att alla har lika värde och då ska inte en gäst propsa på att få dominera.

sussi, 09:12, 26 april 2013. Anmäl

@lätt som en plätt Mja, vem har gett dig ordet att förfoga över som du vill? Om inte folk lyssnar på din "kul och spännande berättelse" kanske du snarare borde ta hinten och minska volymen så att du inte stör de sannolikt givande samtal som andra människor för?

annan Camilla, 14:56, 25 april 2013. Anmäl

På ett och annat årsmöte förekommer att folk sätter igång att småprata och störa mötet till folks stora förtret. Pratsjukan tar överhanden. Om man nu kan prata om etikett och vett på formella sammankomster. Eller är det bristande föreningsvana?

"ordföranden", 13:15, 25 april 2013. Anmäl

Har verkligen gamla råskinn som fd symötesdamer så svårt att säga ifrån? Jag tror det bara inte. En malande medlem i gruppen sätts på plats med den oslagbara maningen "till saken!" Det vet väl alla.

gammal hårding, 13:12, 25 april 2013. Anmäl

Jag gogglade på kafferep och fann bl a nedanstående: (för övrigt antar jag att det pratas lite kors och tvärs på den här typen av sammankomster) ............ Sett till de många förmaningar kring kafferepets vett och etikett råder inget tvivel om att en inbjudan vållade huvudbry hos många. Ett belysande exempel från sin tid är Pippi Långstrump som blir bjuden på kafferep hemma hos Tommy och Annika: ”Kafferep… jag?! Skrek Pippi och blev så nervös att hon började vattna Tommy istället för den rosenbuske som det egentligen var fråga om. ”Oh, hur ska det gå! Oj, vad jag blir nervös! Tänk om jag inte kan uppföra mig!”

kaffemoster, 13:09, 25 april 2013. Anmäl

När det gäller gamla vänner som träffas och har trevligt så behöver man väl inte vara så himla fin i kanten att man om man håller på med en kul och spännande berättelse som störs av andras pratande, höjer rösten med ett "nu är det jag som talar". Konstigare är det inte.

lätt som en plätt, 13:04, 25 april 2013. Anmäl

Vaniljsåskris?

Fråga: Jag tycker inte om vaniljsås. Detta har jag märkt upplever människor som konstigt. När det serveras paj eller liknande väljer jag helt enkelt att inte äta vaniljsåsen. Många lägger då märke till detta och kommenterar det. Jag svarar då ärligt att vaniljsås är inget för mig, vilket får personen att ifrågasätta det jag säger. Kommentarer som ”va! tycker du inte om vaniljsås, det är det godaste som finns” eller ”det är vaniljsåsen som är det goda” och så vidare haglar då över mig. Har varit med om flera situationer då människor nästan tvingat mig att äta vaniljsås bara för att få mig att ändra åsikt.

Har försökt flera gånger att smaka denna gudomliga sås men jag tycker verkligen inte om den. Hur ska jag hantera dessa människor? Ibland har det till och med hänt att människor blivit aggressiva bara för att jag tackat nej. Min lösning har ibland varit att helt tacka nej till en eventuell efterrätt bara för att slippa diskussionen. Att säga nej till efterrätt verkar vara mer okej än att öppet erkänna att man inte tycker om vaniljsås

Svar: Din fråga ingår i den stora mängd som kommit till min spalt om andras kommentarer angående vad man äter eller inte äter. Jag förstår inte att det ska vara så svårt att låta bli att ha synpunkter på andras val av mat; det är och förblir pinsamt ohyfsat att kommentera andras ätande vid en bjudning eller sammankomst.

Du kan säga ”det ser så läckert ut men jag klarar tyvärr inte av vaniljsås, förresten, har du sett filmen X/ TV-programmet Y/ tänkt på att vädret är så ovanligt xxx” – alltså förklara att du inte kan äta vaniljsås, men lika snabbt byta ämne. Skulle den vaniljsåsfrågande fortsätta fråga, så säger du lugnt ”som sagt, jag klarar inte av vaniljsås” och så börjar du prata om annat.

Undermeningen när du säger att du inte klarar av vaniljsås skulle kunna vara en allergi, och det är ju på sitt sätt en sådan när du inte kan äta denna sås, du mår illa av den och det i sig är ett slags intolerans mot den. Men säg inte ordet allergi för då får du hela allergisamfundet mot dig, allergi är en sjukdom och inget man kan använda som ursäkt för det man ogillar, anser de som verkligen är allergiska. Så låt vaniljsåstjatarna tro vad de vill utan att du säger ordet ”allergi”.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (79)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 79

Blev så glad av denna fråga, eftersom jag har exakt samma problem. Jag avskyr verkligen vaniljsås, är inte kräsen i övrigt men tycker att just detta är vidrigt. Brukar inte formulera det så bland folk förstås, brukar inte kommentera överhuvudtaget, men däremot är det otroligt många som blir helt paffa både när de först tror att jag lyckats glömma vaniljsåsens, festens hela raison d'ëtre, och när de inser att översikten varit ett aktivt val. Trots ett ganska entusiastiskt matintag i övrigt och ett BMI helt inom det rimligas gränser är det så att kvinnliga släktingar lagt huvudet på sned och insinuerat att jag måhända lider av en ätstörning. Så stor är vaniljsåsens makt!

Helt normal, 21:30, 30 april 2013. Anmäl

@Maria, 16:42: Håller med. Jag skulle nog sagt något sådant, just pga föråning eftersom jag (innan jag läste FS fråga) inte visste att det fanns folk som inte gillar vaniljsås. Däremot struntar jag fullkomligt i om FS ätit av den eller inte. En del kanske vill äta paj utan någon sås alls för att de tycker att pajen blir mindre kladdig då, utan att för den skull tycka att vaniljsås, grädde, glass eller vad det nu är är äckligt. Jag bjuder paj med vaniljsås till. Den som ill får ta, den som inte vill slipper. Jag slår inte knut på mig och springer ner och köper glass till den som hellre vill ha det, men tingar inte i någon vaniljsåsen.

palle, 08:45, 29 april 2013. Anmäl

Man kan faktiskt vara överkänslig mot vanillin eller mot vanilj, till och med utan att veta om att det är allergin som gör att man inte gillar något. Mitt barn som har pollenallergi korsreagerar med olika födoämnen. Det yttrar sig så att den sortens mat smakar illa (t ex saffranskryddade bullar). Det behöver alltså inte vara så att man får en stor reaktion pga allergin, det kan helt enkelt bara kännas obehagligt i munnen.

Monalisa, 03:21, 29 april 2013. Anmäl

@Anonym 14.37. Redovisa dina källor till ditt påstående. Du måste ha väldig bra forskning att hänvisa till som grund för ditt kategoriska påstående. Dessutom är diagnosen "fobi" och diagnosen "psykos" långt ifrån samma sak. Vad menar du egentligen? Vet du alls vad du uttalar dig om?

PM28, 17:44, 28 april 2013. Anmäl

Jag anser att man ska titta på sin egen tallrik och inte bekymra sig om andras. Däremot håller jag nog inte med om det stötande i att någon utbrister "men herregud, det som är så gott!". Det är ett uttryck för förvåning, inte förakt eller ifrågasättande. Fundera över vad det skulle innebära om vi alla skulle sluta reagera på saker som sägs eller görs därför att det eventuellt kan uppfattas som stötande - det skulle bli ganska platta och trista samtal, eller hur?

Maria, 16:42, 28 april 2013. Anmäl

Det finns något som heter kognitiv terapi - fungerar på de flesta fobier - inklusive matpsykoser.

Anonym, 14:37, 28 april 2013. Anmäl

Hur lätt som helst att inte hälla på vaniljsås, den ingår ju inte i själva pajen så jag förstår inte hur ni tänker ni som tycker att FS ska tiga och lida. Väldigt konstig middag/fika/fest om man inte kan säga nej tack till lite vaniljsås!

PIa, 10:25, 28 april 2013. Anmäl

@Anonym 22.22. FS har inte alls sagt något om detta. Du kan inte dra slutsatser om saker som du inte vet något om. Jag skulle heller aldrig basunera ut att jag måste kräkas om jag tvingas äta den maträtt (mycket vanlig) som jag en gång blev kraftigt sjuk av. Jag säger aldrig rent ut att "jag spyr om jag äter xxx" utan säger just i stället, precis som FS, att jag inte tycker om det. I mitt fall är det en typisk vardagsrätt som man tack och lov mycket sällan blir bjuden på, så därför uppstår inte problemet så ofta. Vaniljsås däremot har jag inga problem att äta. Men helt beroende på hur såsen tillagats kan det vara mycket gott eller väldigt äckligt. Och visst kan man äta sådant som man tycker är äckligt bara för att slippa kommentarer. Men inte till priset av kraftigt illamående och kräkningar. Där går min artighetsgräns. Och kanske även FS:s?

PM28, 12:12, 27 april 2013. Anmäl

Jag hatar mandelmassa och äter det verkligen inte om jag inte måste, men om jag blir bjuden äter jag trots att det är det värsta jag vet, försöker tugga så lite som möjligt och svälja några bitar hela.

Aniitha, 22:27, 26 april 2013. Anmäl

FS "tycker verkligen inte om" vaniljsås. Det står inget om illamående. Ibland får man inte det man tycker är godast. Ät och håll god min, herregud!

Anonym, 22:22, 26 april 2013. Anmäl

Brudföräldrarbråk?

Fråga: En ung bekant ska gifta sig och har hamnat i ett dilemma som gäller nya partners till hennes föräldrar som föräldrar skildes för några år sedan.

Nu har problem uppstått med vilka som ska bjudas in till bröllopet. Den blivande bruden vet att hennes mamma tycker det är jobbigt att träffa pappans nya fru (de har träffats en gång) så hon funderar på att bara bjuda in sin pappa för att inte uppröra mamman och få ”världens bråk på festen”! Samma problem finns i hennes blivande makes familj: föräldrar och nya partners kan inte vistas i samma rum.

Inte är det okej att utesluta en person för att brudens mor säger det? Jag har hävdat att det är brudparet som bjuder och att det hör till god ton att bjuda båda personerna i ett par! Jag har också föreslagit att ett speciellt brev ska bifogas inbjudan till föräldrarna där hon och fästmannen skriver att de förväntar sig att föräldrarna uppför sig som vuxna människor på bröllopet.

Har Magdalena några mer handfasta råd att ge?

Svar: I utpräglade familjesammanhang som bröllop, konfirmation, examen, dop osv har de biologiska föräldrarna så gott som alltid företräde. Den situation du beskriver är inte ovanlig, men oerhört trist för alla inblandade.

Att brudens mor inte vill träffa sin exmakes nya fru är kanske begripligt i sak men likafullt både omoget och självupptaget i detta sammanhang, hon ska ju inte sitta intill sin efterträdare och behöver inte mer än säga goddag till henne.

Ett ”världens bråk” skriver du att bruden befarar – men det är väl ändå inte möjligt att brudens mor skulle kunna ställa till med det på sin dotters bröllop? Om brudens mor är så ouppfostrad och obehärskad kan hon knappast umgås med andra, och är det så illa ska hon stanna hemma – trots sin starka position som brudens mor.

Brudparet ska inte välja bort brudens fars nya fru på gästlistan, men i detta läge kan ju bruden tala med sin far och säga att det vore bäst för alla om hans fru tackade nej, eftersom hans exfru inte förmår bete sig normalt.

Naturligtvis gäller detsamma för brudgummens föräldrar och deras nya partners. Kan de inte uppföra sig som folk, dvs hälsa artigt på varandra och låta bli att se sura ut eller fräsa till varandra, så är de inte vuxna nog att gå på en bjudning, bröllop eller inte. Men brudparet ska inte sortera bland gästernas, inklusive sina föräldrars partners!  Ett par bjuds som ett par, trots allt.

Däremot ska dessa vuxna personer förstå vad bröllopet är: en fest för att fira två personer som lovar att leva i trohet livet ut – inte ett tillfälle för att markera sin ovilja mot sina företrädare eller efterträdare hos brudparets biologiska föräldrar.

Beträffande brudens mor kan hon, liksom brudgummens föräldrar, informeras om att det inte är de som gifter sig utan deras barn. En normal förälder kan rimligen inte vilja förstöra sitt barns bröllop genom att ställa egna krav på vilka som inte ska bjudas, eller hot om oförlåtligt beteende på bröllopet.

Ett brev till brudparets föräldrar ska inte behövas, de pratar väl ändå med varandra?

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (57)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 57

...om det i det här fallet är den nya som far bära hundhuvedet är väl att ta i - för det första förutsätter du att den franskilde partnern inte har klarat av sin bit och du glömmer att det inte är den nyas barn trots allt som gifter sig - torde den vars barn det är ha förtur - Har själv franskilt barn, där vi alla kommer jättebra överens och umgas kors och tvärs - det är emellertid ocksa tur att vi trivs med varann och att dom skilt sig i vänskap -sa är det inte alltid - det finns ofta starka känslor, som kan upplevas mycket svart, men för huvudmänniskor är det väl bara ytan som räknas

Birgitta, 15:04, 26 april 2013. Anmäl

Normalt sett är det den som inte kan uppträda hövligt som får stanna hemma. Det borde gälla även här, vare sig det är någon av föräldrarna eller deras nya partners. Dessutom förstår jag inte varför "den nya" ofta automatiskt får bära hundhuvudet för att ett par inte klarat av sin egen relation i ett tidigare liv. Aniitha: När vi gifte oss var min svärfar inte ens bjuden pga mycket dåligt uppförande mot samtliga inblandade. Plastpappan däremot var placerad vid honnörsbordet. Så kan det gå om man har god relation med sina styvbarn!

Lena B, 11:28, 26 april 2013. Anmäl

Kan första signatur bruden och det finns människor, som är mycket emotionella och därmed har stora svarigheter att möta den nya fruns till sin exman, som kanske extremt svikit henne och det har inte med väluppfostran och att bevara huvudet kallt attt göra Fru Ribbing. Det kanske är priset som den nya frun ma betala.( Obs själv lyckligt gift, säger detta för att undvika missförstand).

Birgitta, 06:59, 26 april 2013. Anmäl

Jag hade liknande situation med mina föräldrar förra sommaren när jag gifte mig. Min mamma är en äkta narcissist, som inte kan bete sig, även vid ett sådant tillfälle som sin dotters bröllop. Det är dock även min pappas nya fru. Så alla de har inte pratat eller vistats i samma rum i 5 år. Jag själv ser min pappa som ett offer i hela familjekrisen och beslöt därför att bjuda enbart honom med sin nya fru. Min mamma har jag ingen relation till ändå (förutom konstiga mejl, hot, manipulationer via släktingar mm), så jag bad mormor och moster inte berätta om att bröllopet äger rum över huvud taget. Det hade blivit pinsamma scener på bröllopet om hon varit med, vast alla mina vänner känner till mina föräldrars hemska beteende. Vi tänkte igenom alla möjliga situationer flera veckor i förväg, ifall hon skulle dyka upp oväntat ändå. Dessutom bad vi några av personalen och släktingar vara redo att hjälpa till att få situationen lugn så diskret som möjligt. Vi berättade även om ångesten för flera vänner innan bröllopet, som var till ett bra stöd med. Det hjälpte få bort nervositeten på själva bröllopsdagen lite. Vi serverade fint buffébord med plockmat och dryck, utan bordsplacering för att slippa pappas sura fru eller behöva sitta vid samma bord som hon, utan kunde stå upp och umgås med syskon och vänner som vi ville vara med. Bröllopsdagen är för de som gifter sig och man ska under denna dag omge sig med folk som bidrar med god energi och goda önskningar, inte egoistiska personer som inte kan hantera sina emotioner. Då kommer festen handla om dem mer än om er.

Anonym, 15:14, 25 april 2013. Anmäl

Har själv erfarenhet från mycket trevligt genomförda bröllop där jag närvarat som mor (med pappans nya fru förstås medbjuden) eller som styvmor (förstås med mamman som "hedersgäst"). Men jag har också erfarenhet av att INTE bli medbjuden till diverse familjetillställningar dit min man bjudits av sina vuxna barn. Eftersom vi varit gifta länge, det inte finns problem med ex-makar och de här "barnen" som inte bjuder mig i andra sammanhang kan träffa mig,( tex när de på något sätt kan få fördelar av det) känns det mycket tråkigt att inte bli medbjuden. Natturligtvis är det tråkigt för min man också och han drabbas ännu hårdare än jag av dessa "bara en i ett par är välkommen"-inbjudningarna.

Frida K, 04:44, 25 april 2013. Anmäl

Min pappas nya fru krävde att få komma på mitt bröllop trots att hon inte tål min mamma och är otrevlig mot henne.Hon gillar inte mig heller och jag inte henne. Men hon skulle akdrig i livet låta min pappa gå på en tillställning utan henne så därfr krävde hon att få vara med. Jag ska inte säga att hon förstörde dagen, men jag hade mycket hellre sluppit bjuda henne. Hon tillhör inte min familj och hon spred dålig stömning omkring sig.

Bruden (Webbsida), 19:36, 24 april 2013. Anmäl

@Gris-Greger och Helena. Alltså dags att utvidga hindersprövningen med DNA-prov. Placering vid vigsel och fest sker sedan utifrån provresultaten.

Rättrådig, 16:56, 24 april 2013. Anmäl

Jag tror att FS är brudens fars nya fru, och att hon är besviken över att inte bli bjuden på bröllopet. Man behöver inte följa konventionen och bjuda alla par om det finns risk att det förstör stämningen. Brudparet måste själva välja vilka de vill prioritera och bjuda. Dessutom har tydligen både brudens och brudgummens föräldrar gift om sig ganska nyligen så brudparet har säkerligen ingen lång relation tillde nya makarna.

Anonym, 11:50, 24 april 2013. Anmäl

@Jessie, håller med, sunt resonerat. Det här "Tomten är far till alla barnen"-syndromet är inte särskilt sunt faktiskt.

öbo, 11:22, 24 april 2013. Anmäl

Om jag hade varit den nya frun hade jag nog helt enkelt valt att stå tillbaka vid ett sånt tillfälle. För att brudparet skulle slippa orosmoln och få en stor dag utan smolk i glädjebägaren. Självklart skulle man ändå vara med på presenten. Så kan man också välja att se det.

öbo, 11:12, 24 april 2013. Anmäl

Jobbavböjade?

Fråga: Jag är nybliven arbetssökande och går på många intervjuer. Nyligen blev jag, efter kort urvalsprocess, erbjuden ett arbete som jag efter sista intervjun insåg att jag inte skulle passa för. Hur tackar man artigast nej till ett erbjudet jobb?

Jag vill verkligen inte låta dryg eller otacksam. Vore hemskt tacksam för tips på formuleringar.

Svar:
Det är rätt och bra att tacka nej till ett jobb som man inser att man inte passar för. Du kan skriva just det till den som du har intervjuats av, ungefär:

”Tack för allt vänligt tillmötesgående angående xx-tjänsten. Jag blev glad över att ha valts ut till den men har efter noggrann eftertanke förstått att jag inte passar för just detta arbete, och tackar därför nej till anställningen.”

Och så undertecknar du med hela ditt namn efter frasen Vänliga hälsningar.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (37)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 37

Eller är det i själva verket så att JOBBET inte passar vederbörande, inte tvärtom? Jag känner igen mig: för 10 år sedan jobbade jag i min hemstad i ett jobb som helt matchade in utbildning, men som var ett vikariat på deltid, alltså ganska dåligt anställningsförhållande. Då sökte jag – och fick – tjänst i samma bransch i en annan stad, ett jobb med högre lön och högre status. Jag sa ändå nej till det nya jobbet: insåg att tjänsten hade medfört väldigt oregelbundna arbetstider och en hel del resande och dessutom flytt till en ort som var väldigt långt från mina närmaste. Det upplevde jag väldigt tungt. Då sa jag att jag övervägt noggrant men kommit fram till att jag trivs så pass bra med mitt privatliv i min hemstad och det gamla jobbet att jag tackar nej till tjänsten. Jag hade alltså förmodligen passat jobbet – men jobbet passade alltså inte mig just då.

mimmi, 22:17, 26 april 2013. Anmäl

Har förutsatt att vederbörande inte direkt arbetar för närvarande, det går i princip att utläsa av insändaren. Hade det varit så att han eller hon gör det så är det bra att tacka nej utan någon direkt förklaring. Typ efter noggrant övervägande har jag valt att fortsätta min nuvarande anställning.

Olle w (Webbsida), 11:30, 25 april 2013. Anmäl

@Anonym, 07:49, är väl inget konstigt med det? Man söker ju ett jobb utifrån en jobbannons och den bild man kan få av företaget (eventuellt tjänsten) via deras hemsida och eventuella kontakter, alltså väldigt begränsat med information. Att man sedan efter intervjun har fått en annan bild av tjänsten och de man ska jobba med är bara naturligt, förhoppningsvis har det positiva förstärkts men det är ju inte alltid så, man kan lika gärna ha upptäckt att det inte alls är som man trodde.

M, 08:21, 24 april 2013. Anmäl

Eh? Varför sökte FS jobbet överhuvudtaget????

Anonym, 07:49, 24 april 2013. Anmäl

Visst kan man vara arbetssökande utan att vara arbetslös. Har själv varit just detta och befunnit mig i den av FS beskrivna situationen. Jag gjorde precis som Magdalena föreslår; tackade så mycket för att arbetsgivaren hade visat intresse och ägnat mig tid, men att just den erbjudna tjänsten inte kändes helt rätt för mig just nu. Jag fick ett trevligt svar tillbaka, och upplever inte alls att detta skulle ha stängt några dörrar, jag tror nog att jag skulle vara välkommen igen som sökande till andra tjänster. Skulle tro att de flesta uppskattar att man är ärlig direkt, hellre an att ta ett jobb man är tveksam till, det ger ju arbetsgivare möjlighet att istället hitta en sökande som verkligen vill ha tjänsten!

B, 21:09, 23 april 2013. Anmäl

Bombade förslag, för det första går du på A-kassa ta jobbet så länge. Är du mera fri arbetssökande (fortfarande uppsägningstid eller ingen A-kassa) kan du alltid prisa ut dig genom att inte acceptera till ex 25 000 utan begär 33 000. Att hitta på en massa svepskäl eller avböja hit heller dit skulle jag inte rekommendera. Det bränner nämligen dina framtida chanser hos arbetsgivaren.

olle w (Webbsida), 15:46, 23 april 2013. Anmäl

Om man bemödar sig att läsa FS inlägg står det "jag är nybliven arbetssökande och går på många intervjuer". Då är det väl rimligt förmoda att FS är eftertraktad på arbetsmarknaden och inte har för avsikt att tacka nej till det enda jobb han/hon kan få, för att sedan gå på A-kassa. Och då är Magdalenas förslag utmärkt.

Jobbvän, 12:39, 23 april 2013. Anmäl

Visst kan FS ha arbete och vill veta hur han/hon tackar nej på ett artigt sätt, men det står nybliven arbetssökande.

Maja G, 11:49, 23 april 2013. Anmäl

@Paulina 10:36, exakt. Jag har själv sökt jobb utan att vara arbetslös.

Katarina, 11:08, 23 april 2013. Anmäl

Ibland söker man jobb medan man studerar eller när man har ett annat jobb. Inte säkert FS är arbetslös!

Paulina, 10:36, 23 april 2013. Anmäl

Hisshyfs?

Fråga: Jag bor i ett höghus och det är rökförbud i hissen och det är ju bra men nu förekommer det att folk släpper sig i hissen och det har hänt mig flera gånger att det luktar som på den värsta toalett. Det finns ett anslag om att det är förbjudet att röka. Kan man kräva av hyresvärden att ett anslag om pruttförbud även sätts upp? Hur ska ett sådant anslag formuleras?

Svar: Människor beter sig som de vill när de tror sig vara utom syn- och hörhåll, vilket ofta är fallet i en hiss, särskilt i ett bostadshus. Ett anslag om förbud att släppa väder vore därför totalt meningslöst och skulle bara uppmuntra vädersläpparna till fortsatt verksamhet.

Det enda jag kan råda dig till är att du föregår med gott exempel, alltid.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (37)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 37

Gör som jag; har alltid en mini-parfymflaska med i väskan. Den sprayar jag efteråt med om jag utanför hemmet har behövt använda en toalett för "nummer två". Fungerar alltså lika fint att spraya med på en unken hiss.

Alice, 09:52, 30 april 2013. Anmäl

@Åsa S 09:13: "rökfömbud"? Påminner om filmen "Repmånad", där bassarna mot kvällen fick en skriftlig instruktion att slå läger "söder om t i tvetaberg" på kartan, valde fel t och vaknade på en green på en golfbana.

Anonym, 08:46, 30 april 2013. Anmäl

Jag erinrar mig att det i en hiss på Köpmangatan i Gamla Stan finns en gammaldags emaljskylt med texten "Vid vite förbjudet att här orena!". Kanske vore något att ta efter? /Dan

Dan, 18:17, 25 april 2013. Anmäl

@Av erfarenhet "I" eller "på" beror nog mest på om man med "toaletten" menar brusfåtöljen eller rummet den står i. Men visst, "i" bäddar för färre missförstånd, och vi vill ju i verkligen inte ha missförstånd i den här frågan...

annan Camilla, 11:53, 24 april 2013. Anmäl

Om man har ett minimum av stil, inte är fräck eller omogen, undviker man att utsätta andra för egen skit! Alla gör väder det hör till kroppsfunktionen, och jag har pesonligen ett tiotal sanna och självupplevda historier i ämnet som är mycket komiska. Till "en annan Camilla" vill jag anmärka att toaletter inte är till att skita pà men i. Det ligger skillnad i hygien och respekt till alla däri.

Av erfarenhet, 21:50, 23 april 2013. Anmäl

Hahaha! Det enda som FS missat är att det INTE är 1 april idag (den dagen som frågan presenterades - kanske möjligen den dag FS skrev frågan till MR) Detta är ett skämt - det förstår väl var och en!! Hahaha! April, april din dumma sill. hahaha

Anonym, 19:38, 23 april 2013. Anmäl

Fisa i hissen är en klassiker. Finns massor av material ute på Youtube. Uppenbart universell och tidlös humor!

Åke, 16:07, 23 april 2013. Anmäl

Anonym 12:22, haha, tänk om FS bestämt sig för att ta trapporna just den dagen? Skämt åsido, vi är nog väldigt många som skulle vara glada om vi inte hade värre problem än andras pruttlukt eller våta hotellhår!

Eva X, 14:01, 23 april 2013. Anmäl

Kan ju ha varit ett blöjbarn också, men man kanske borde släpa barnvagn med barn i uppför trapporna för att FS ska vara nöjd....

Anonym, 12:22, 23 april 2013. Anmäl

@ Anonym, 21:59 Vilket slags sjukhus har du rymt ifrån?

Daniella P, 09:43, 23 april 2013. Anmäl