Begravningsnärvaro?

Fråga: När ens f d make eller maka avlider, ska man då gå på begravningen?

Om man har barn tillsammans ska man då gå som stöd för dem?

Om man inte haft någon kontakt på många år, är det då rätt att inte gå på begravningen?

Vad gäller normalt vid begravningar där det finns tidigare makar och särkullbarn?

Svar: Nej, man behöver inte gå på sin ex-makas begravning om man inte haft en bra kontakt efter skilsmässan. Det man brukar kalla stöd för gemensamma barn är inte en orsak till närvaro när barnen är vuxna.

Det finns alltså ingen praxis för skilda personer beträffande begravning av den tidigare partnern. Ofta avstår man från att närvara eftersom det fanns en orsak till separationen-skilsmässan, man har gått åt olika håll för att man inte klarade av att leva med varandra längre, och då finns i knappast anledning att närvara vid en begravning.

Har man haft en god relation även efter skilsmässan är det en annan sak, då kan man som god vän gå på begravningen och då sitta till vänster i kyrkan, inte på släktsidan som är den högra (med få undantag). Man måste då veta säkert att den avlidnas nuvarande partner accepterar närvaro av en ex-make eller ex-fru.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (44)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 44

Anonym 12:53: Ja min bror är äldre. Tack för din kommentar, det kom som plàster pà oläkta sàr! (Efter oss tàgade min fars sambo m. famil - jag aldrig träffat förut- vilka sedan satt längst fram till höger i kyrkan närmast kistan. De satt där och fnissade!). Men det blev ändà en fin högtid tack vare en stor mängd vänner som hedrade pappas minne med närvaro.

Förbryllad, 20:37, 7 juli 2013. Anmäl

Förbryllad 22:21 Är din bror äldre än du är. Kan det vara därför han skulle gå först, men visst är det konstigt att inte hjälpa till alls innan när din far var sjuk. Annars är det ju ofta så att de närmaste kommer in sist. I alla fall om man jämför med de kungliga bröllop som visats på tv, där är det ju så att ju finare desto senare in i kyrkan. Så var stolt över att du gick sist in med din familj.

Anonym, 12:53, 7 juli 2013. Anmäl

Vill bara instämma med de föregående inläggen om att det finns församlingar som använder Mariasidan för närmaste släkten på begravningar. I den kyrka jag varit på ett flertal begravningar för släkt och familjemedlemmar, sedan 70-talet, har det alltid varit så. När min pappa begravdes så sa prästen att vi skulle sitta där eftersom Mariasidan var den vackra sidan - där ska familjen sitta, sa han. Så det finns nog olika traditioner här.

FedAnn, 19:26, 3 juli 2013. Anmäl

Det vanligaste, vad jag har varit med om iaf, är att de "vanliga" begravningsgästerna sätter sig vartefter de anländer till kyrkan. Sedan kommer familjen in ledsagade av prästen under klockringningen, varvid övriga reser sig.

Adde, 12:54, 3 juli 2013. Anmäl

annan Camilla: jag noterade det också, men iddes inte tjafsa med Eva! Förbryllad: menar du att ni ställde upp i procession i vapenhuset, och marscherade in i kyrkan..? Det har jag nog aldrig varit med om på en begravning, utan folk har gått och satt sig på sina platser allteftersom de har anlänt till kyrkan. Däremot har jag varit med om det vid dop, men då har dopakten varit inlemmad i en "vanlig" gudstjänst, t.ex. en högmässa. Då har den som bär fram barnet gått i processionen, efter korset men före ljusen. Har dock aldrig varit med om att en begravning varit inlemmad i en vanlig gudstjänst..?

Helena, 11:39, 3 juli 2013. Anmäl

Vid min fars begravning skulle min bror med familj gà först in i kyrkan. Jag -dotter- m.familj efter dem. Förutom att de helt ignorerat en svàrt sjuk far och farfar för att sedan" visa sig" vid begravningen blev jag förvànad av hur viktigt det var att manns-kön skulle gà först!

Förbryllad, 22:21, 2 juli 2013. Anmäl

@Eva X, 06:45, 1 juli 2013. Jag förstår inte riktigt invändningen? Om det var din mor som begravdes så var ju du närmaste arvingen (tillsammans med eventuella syskon naturligtvis). Att du sedan valde att anordna begravningen tillsammans med din styvfar gör ju ingen skillnad. Hade han "fått" ordna den ensam utan att du och eventuella syskon tillfrågats hade det ju varit en annan sak, men så var nu inte fallet?

annan Camilla, 17:53, 2 juli 2013. Anmäl

Placeringen i kyrkan varierar som am skriver men dock är höger sida huvudregeln. Det har med att göra att högersidan ansågs finare eftersom det var manssidan i en kyrka. Högersidan är oftast södersidan och norrsidan (Mariasidan) kvinnosidan eftersom de flesta kyrkor ligger med altaret i öster. Dock finns lokala variationer som kan bero på att kyrkan kan vara "felvänd" och ha altaret i t ex väster eller på lokala traditioner. Som Helena skriver bör man ju kolla upp sådan innan. Jag har varit med om begravningar där de närmast anhöriga sitter längst fram till höger som sig bör, sedan bakom dem släktingar till den avlidne på den avlidnes fars sida och på vänstersidan släktingar på den avlidnes mors sida. Bakom släktingarna på båda sidor placerades vänner, bekanta etc.

Lars, 16:17, 2 juli 2013. Anmäl

Vilken sida man sitter i kyrkan vid begravning kan vara olika från församling till församling. Vanligast är släkten till höger. Vid en nära anhörigs begravning förra året satt vi till vänster då det var tradition i den församlingen. Hör alltid med kyrkovaktmästaren eller begravningsentreprenören som brukar stå vid ingången vad som gäller för den kyrkan speciellt.

am, 13:36, 2 juli 2013. Anmäl

Fredde: nä, det är så i hela Sverige, såvitt jag vet i alla fall. Det är svårt att förstå att folk gör sådana missar idag, när det är så oerhört lätt att kolla upp på internet i förväg. Begravningsbyråerna har ju t.ex. råd även till begravningsgästerna. Jag har ju berättat förut om ett par som mina föräldrar knappt kände - det var deras före detta grannar - som plötsligt dök upp oinbjudna på min fars begravning. De följde till och med efter till mottagningen efteråt, i församlingshuset! :-O En av många fadäser de gjorde, var att de satte sig på andra bänk på höger sida, bakom min mamma och mig. När mina kusiner (alltså min fars syskonbarn) sedan anlände till kyrkan, så fick de sätta sig BAKOM paret! Som alltså inte bara var obesläktade utan knappt hade känt min far, mer än att hälsa och byta ett par ord om vädret i trappan!

Helena, 09:03, 2 juli 2013. Anmäl

Måltidspratare?

Fråga: Det händer alltid när jag äter tillsammans med andra mer eller mindre bekanta att någon av dem börjar ”intervjua” mig, i värsta fall under hela måltiden. Emellanåt verkar det som om min intervjuare väntar på att jag har stoppat mat i munnen för att komma med en fråga som kräver ett fullkomligt, långt svar (alltså det räcker inte med enstaviga svar eller något som kan besvaras med en nick), om min livshistoria eller min utbildning.

Jag menar inte att man borde övergå till att äta i tystnad (”låta maten tysta munnen”) men vad gör man då man befinner sig i en dylik situation? Att plötsligt svälja hela munsbiten för att genast svara går inte, i synnerhet när frågandet pågår under hela måltiden. Att försöka tugga så fort som möjligt ser inte heller så bra ut, i synnerhet som den som frågar tycks då stirra på ens tuggande i väntan på svaret. Att börja gestikulera eller mumla någonting för att få den andra att förstå att vänta verkar inte heller så smart, i synnerhet som den andra, stirrande medparten varken verkar förstå vad man menar eller att inte upprepa samma beteende vid följande munsbit. Att börja svara med maten i munnen är uteslutet.

Själv skulle det aldrig falla i mig att medvetet ställa en fråga till en människa som håller på att äta, om inte jag först kollat, att hon just då faktiskt kan svara.
Men eftersom inte alla verkar vara av samma åsikt kvarstår min fråga: hur kan man slingra sig ut ett sådant tillfälle då man just har lagt in munsbiten i munnen och blir frågad något?

Svar: Du beskriver en situation som är vanlig och alltid lika besvärande. Den riktigt artiga människan noterar om samtalspartnern har möjlighet att svara, eller just har stoppat in en munsbit och därmed är förhindrad att öppna munnen. Att prata med mat i munnen är som du skriver, otänkbart om man vill te sig hyfsad i sällskap.

Det enda man kan göra när någon ställer en fråga och man har munnen full är att se så vänlig ut man förmår, och göra en lätt gest i riktning mot munnen, därmed markerande att man för ögonblicket inte kan svara. Detta fungerar alltid om man har med normalt tänkande människor att göra. ”Oj då, jag väntar lite” brukar de då säga.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (37)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 37

Catarina, vänd tillbaka frågan till dem då. Svara lite artigt att det har du inte funderat på eller hunnit tänka över men att du hemskt gärna skulle vilja höra bordsgrannens åsikt i frågan. Alternativet är att helt sonika svara "den frågan kräver ett längre svar än jag hinner ge om inte maten ska kallna, men vi kan prata mer om det över kaffet" och le vänligt. Ett par sådana svar bör ge även den mest trögtänkte en tydlig vink om att du vill äta i fred.

Ann, 16:29, 2 juli 2013. Anmäl

Man får givetvis räkna med att hålla en konversation med folk man äter med och inte skyffla in maten. Det vore väldigt oartigt om man är mer upptagen av att skyffla in maten istället för att ta mera "normala" tuggor med små pauser emellan. Men när man knappt hinner att äta på ett normalt sätt, för att någon pepprar en med frågor som man förväntas svara på (ibland med längre svar), så är det inte rätt det heller.

Catarina, 08:53, 2 juli 2013. Anmäl

Man kan vända på det också: "Det händer alltid när jag äter tillsammans med andra, att de skyfflar in stora lass mat i munnen och tuggar stort och länge. Jag försöker verkligen fråga mellan tuggorna för att min bordsdam ska slippa sitta och tugga och dröja med svaret, men det är nästan omöjligt att hinna fråga innan hon på nytt skyfflat in ett stort lass i gapet, och tuggandet börjar på nytt. Hur ska en artig bordskavaljer bete sig i den här situationen? Hör inte artig konversation till ett normalt middagsbeteende, och hur ska man kunna upprätthålla detta om ena parten glufsar i sig maten och ständigt har en tugga i gapet?"

Ann, 09:34, 1 juli 2013. Anmäl

Förstår inte riktigt problemet. Det är väl bara att tugga färdigt och svara när man kan? Om personen skulle få för sig att insistera på ett svar direkt, så är det ju han/hon som gör bort sig, inte jag som tuggar. En tanke dock, när jag äter "socialt" med andra människor, så brukar jag medvetet ta ganska små tuggor i taget, just så att man inte måste tugga i en halvminut efter varje munfull. Kan det vara så att FS helt enkelt stoppar in väldigt mycket i munnen, därmed tuggar väldigt länge, och därför tycker att folk hela tiden pratar med honom medan han tuggar?

Simon T, 08:43, 1 juli 2013. Anmäl

Man undrar hur FS gör när hon/han är borbjuden på middag hos vänner. Då handlar det ju om god mat men framför allt om gott umgänge med mycket prat och samtal. Eller så har FS inga sådana erfarenheter som faktiskt borde kunna appliceras på en sådan här liknande situation.

Karin, 20:07, 30 juni 2013. Anmäl

Har aldrig haft problem med detta. Jag är väl en av de som ställer frågor, och som är ointressant nog att ställa frågor till.

Lina, 19:13, 30 juni 2013. Anmäl

Folk som pratar med snus i munnen utgör ett större problem än måltidspratarna. Ansträngningarna att hålla prillan på plats går ut över de främre/mjuka vokalerna med otydligt tal som föld.

Anonym, 18:13, 30 juni 2013. Anmäl

Även jag har svårt att helt sätta mig in i denna situation (vem/vilka äter FS tillsammans med)? Har aldrig upplevt något liknande... I övrigt: tack Magdalena för dina tålmodiga svar, lärorika krönikor och underfundiga kommentarer! Jag håller inte alltid med i det du skriver, men jag läser allt med både intresse och nöje.

HF, 15:40, 30 juni 2013. Anmäl

Att det verkar vara så svårt att leva. Ät och njut av maten och sluta tänka på så mycket detaljer, det är bara ett himla waste of time.

Anonym, 14:37, 30 juni 2013. Anmäl

MAGDALENA SVARAR: @Pelle 02.26: Frågorna till min spalt flödar kontinuerligt in från läsarna i stor mängd. Ingen fråga är eller har varit fabricerad av mig eller redaktionen. Det är jag som gör urvalet av frågor som publiceras och jag försöker blanda vanliga frågor med sådana som inte varit uppe i spalten förr. Det gör att en del udda ämnen tas upp, vilket jag antar medverkar till spaltens mycket höga läsarsiffror. Varje dag förvånas jag över att så mycket i frågeställningarna är helt nytt trots att jag nu har besvarat cirka 60 000 frågor. Om du som du skriver, skäms när du läser frågorna vill jag gärna informera dig om att det är lika frivilligt att läsa spalten som att avstå från att göra det.

Magdalena Ribbing, 08:55, 30 juni 2013. Anmäl

Balkongfrid?

Fråga: Får man verkligen störa sina grannar med hur högt pratande som helst? Min granne skriker i sin mobil ute på balkongen kväll efter kväll, det är så högt att jag inte får någon ro på min balkong. Hans samtal är inte roliga att lyssna på! Är det fel av mig att be honom dämpa sig?

Svar: Den här frågan och liknande – grilla och röka på balkongen – kommer tätt under sommaren, inklusive från en tidning som riktar sig till hyresgäster. Problemet finns alltså, och är begripligt. Det handlar som så ofta om bristande hänsyn till andra, kanhända av obetänksamhet men likafullt självupptaget, och därmed fasligt tråkigt.

Mitt svar är att det är svårt att hindra människor från att göra det som de finner helt naturligt – alltså att sitta på balkongen och prata, i mobil eller med någon närvarande person. Man förstår inte alltid hur högt man pratar, och inte heller att balkongen inte har en ljudgräns mot grannarna.

Du skulle kunna ringa på hos grannen och förklara läget. Föreslå en fredad balkongtid, någon timme eller två på bestämda klockslag där han inte pratar i mobilen – och du ger motsvarande förmån genom att lova att inte heller störa med något oljud på din balkong. Om du är vänlig, försöker vara mild i tonfallet och vädjar till grannsämjan kanske det fungerar.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (56)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 56

Jag hör till en minoritet av jordens befolknig som inte har min egen mobiltelefon. (Har inte en aktivitet utom hemmet och alla närstàende har "en" vid akut behov). Är inte emot detta fantastiska kommunikationsmedel men det är beklämmande,för att inte säga rörande, att vissa fortfarande har behov att utmärka sig genom att tala högt i en sàdan pà en balkong eller i en mataffär.. Nya, mer tysta, "statusprylar" sägs vara pà väg. Tills dess är vi nog flera att vilja undslippa högljuda deklamationer och demonstrationer med ursäkt att man har ett samtal.

Savoir vivre, 00:41, 4 juli 2013. Anmäl

Vi har ett fasligt liv på vår gård och på vissa balkonger nu om sommaren, jag bor på en trappa och hör det mesta. En hel del jobbsamtal, och även möten på balkongerna och uteplatserna, förutom alla lekande barn. Ofta även sena grillkvällar på gården, och fester med hög musik från vissa lägenheter. Väldigt mysigt tycker jag. Förutom när folk i grannföreningen har grillkväll precis under mitt sovrumsfönster. Men det är faktiskt också okej, eftersom det bara sker ibland.

Lina, 19:35, 30 juni 2013. Anmäl

Samma problem har man i hus och villa. Grannen vill gärna klippa gräset när man själv vill äta ute eller bara sitta och prata på sin veranda. I hyresrätt kan man ju däremot kontakta störningsjouren och snällt be dem skicka ett anonymt brev till den störande grannen. Det kanske känns bättre när grannen också är berusad ofta, eller bara allmänt otrevlig. Lite "snikigt" kanske, men det kan också fungera.

Anonym, 13:23, 30 juni 2013. Anmäl

Öronproppar!

Anonym, 11:07, 30 juni 2013. Anmäl

Lite trist att så många tycker att det är en bra idé att "ge igen med samma mynt". Sedan när blev två fel ett rätt? Om FS i sin tur väsnas för att i bästa fall föra fram sin ståndpunkt, blir kanske en tredje boende drabbad?

Shaun, 16:21, 29 juni 2013. Anmäl

Jag skulle ta fram min virveltrumma och trummelumma eller hämta trumpeten och tutelituta det bästa som jag kan för det är ju min balkong och ingens annans även om jag bor i flerfamiljshus. Det är min balkong. Jag gör som jag vill så det så.

Anonym, 15:51, 29 juni 2013. Anmäl

Solen skiner, jag är glad och ledig från jobbet, 09:20 Åh vad fint att du har sofistikerad humor och aldrig skrattar åt skitsaker. Men det kanske inte har slagit dig att somliga kan skratta både högt och lågt om du förstår metaforen. Men jag glömde visst att det finns alltid folk som ska göra sig märkvärdiga och tror sig bättre en andra. I övrigt ha en bra dag i solen.

Anonym, 13:19, 28 juni 2013. Anmäl

Marie: ? ? ? ?

MG, 13:12, 28 juni 2013. Anmäl

Att grannarna pratar lite högt i mobilen från balkongen får man nog stå ut med, mottagningen i ena änden kan vara dålig, personen den pratar med (gamla föräldrar t.ex) kanske inte hör så bra, osv, det finns gott om anledningar att prata ganska högt i telefonen ibland och så länge det sker på normala tider är det inga problem.

SF, 10:22, 28 juni 2013. Anmäl

Ja, Anonym 08.24, vissa har inte kommit längre i utvecklingen än till kiss- och bajsstadiet när det gäller humor. Själv tycker jag det är kul att mina grannar använder sina balkonger. Jag har dock tur för ingen röker, mer än någon gäst någon enstaka gång. Att grilla på balkongerna är inte tillåtet. Samtalen som förs hålls i normal ton och stör inte alls. Vad glad jag är att jag bor i en sån fantastisk förening där alla är vänliga och väluppfostrade.

Solen skiner, jag är glad och ledig från jobbet, 09:20, 28 juni 2013. Anmäl

Uppbrottsåterbud?

Fråga: Jag och min ”ex-sambo” är inbjudna till ett bröllop men sedan en kortare tid tillbaka lever vi åtskilda. Få människor i vår omkrets vet det. Vi har levt tillsammans länge och delar vår vänskapskrets, något som definitivt kommer att ändras nu till min nackdel. Jag undrar om jag på ett korrekt sätt kan avstå att gå på bröllopet som jag redan tackat ja till när vi fortfarande var ett etablerat par?

Jag förstår till fullo att brudparet gått igenom mycket möda och besvär med middagen, placeringsschemat osv men det känns bara inte rätt att närvara.

Kan man vara ärlig och på kort varsel mejla och säga ”Tack snälla för er inbjudan. Jag hade verkligen velat dela er fina dag men på grund av min och XXX’s förändrade livssituation har jag inte möjlighet att närvara. Jag önskar er en dag av kärlek, ett liv av lycka och ber innerligen om ursäkt för allt besvär detta åsamkar er! Bästa hälsningar…”

Går det att göra så eller är det bara att gå dit och ”bita i det sura äpplet”?

Svar: Du kan absolut lämna återbud så som du föreslår. Du har ingen anledning att gå på någon form bjudning, inklusive ett bröllop, som du har goda skäl att inte vilja bevista. Också visavi din ex-sambo är det snyggt att du avstår från att gå på detta bröllop, om brudparet är mer ex-sambons vänner än dina.
Placeringen är det minsta bekymret, nästan varje bjudning av större format har ett par gäster som blir sjuka, får förhinder av något slag – som ditt! – eller vilket är vanligare än man tror, glömmer att de har tackat ja till en fest. Ett visst man- eller kvinnofall får man som inbjudare räkna med.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (12)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 12

När vi gifte oss så var ett par i precis den situationen, de hade tackat ja, men skilde sig kort innan. Där ringde istället den vi umgicks minst med och frågade om hon, trots det som hänt, fortfarande var välkommen. Hon kom, och så här i efterhand umgås vi flitigare med henne än med hennes dåvarande make. Vad jag vill ha sagt är att det handlar också om dina intentioner för framtiden.

Majsan, 21:49, 26 juni 2013. Anmäl

@Tråkiga minnen, jag förstår att du ångrar att du gick på bröllopet, det hade jag aldrig gjort. Eftersom bruden tydligen inte ville ha dig och de andra som vänner kunde hon ju bara ha slutat umgås istället för att ställa till en scen. Och låtit bli att bjuda er ö.h.t. det hade varit mer rakryggat.

KH, 17:52, 26 juni 2013. Anmäl

Väldigt fint förslag av FS. Om jag blivit utskälld och förnedrad några dagar innan ett bröllop, hade jag inte deltagit. Inte heller anmält förhinder.

Hyrestanten (Webbsida), 16:51, 26 juni 2013. Anmäl

@Tråkiga minnen och @MT: Håller med om att det var rätt gjort att delta i brölloppet. Så har du visat att du trots allt värderar bruden högt (annars hade du kunnat skita i att du hade lovat komma), och man kan förstå ditt deltagande som en erbjuden försoning. Dåligt är däremot att bruden inte har tagit tillfälle till att be om ursäkt för sitt beteende eller på annat sätt tydliggöra att hon uppskattar dig och din närvaro. Då hade även du inte längre behövt känna dig lika obekväm. Eller hade hon varit så full att hon inte mindes vad hon hade gjort?

Anonym, 14:28, 26 juni 2013. Anmäl

Även jag håller med om att det kanske är ännu bättre att höra av sig per telefon - förutsatt att relationen till brudparet är någorlunda nära. Om det är så att FS bjudits till bröllopet främst i egenskap av "vännens sambo" (och inte har en "egen" relation till paret) känns det förmodligen mer naturligt att maila/skriva. I så fall är FS formulering alldeles utmärkt.

Anonym, 13:48, 26 juni 2013. Anmäl

Jag haller med Molly - valdigt stilfullt gjort av FS. Eftersom manniskor har en tendens att ofta misstolka saker och ting skulle jag nog dock aven gjort som anonym (11:01) foreslar och ringt och forklarat for brudparet. Detta for att inte ge grogrund for kommentarer av slaget "hon vagrar att ens vistas i samma rum som x" nar det i sjalva verket faktiskt till stor del handlar om att vilja visa hansyn till bade brudparet och ex-sambon.

Anonym, 13:33, 26 juni 2013. Anmäl

Blir ju också en härligt vältajmad påminnelse för brudparet om hur många förhållanden som spricker. Lika bra att få det sagt. Om ex-sambon går på bröllopet lär han ju få förklara för många gemensamma vänner och bekanta varför frågeställaren inte är där. Men det kan han gott ha, tycker jag

Gris-Greger, 13:29, 26 juni 2013. Anmäl

Tycker det är oerhört stiligt? stilfullt? att göra som FS tänkt med sitt återbud. Jag hade känt enbart positiv lättnad och tacksamhet mot en så hänsynsfull vän, vare sig jag var brud/brudgum eller expartner. Det är inte många som visar så mycket självrespekt i svåra sociala situationer. Bravo!

Molly, 11:34, 26 juni 2013. Anmäl

Nu beror det ju lite på hur väl man känner brudparet, men varför inte ringa och prata med bruden/brudgummen (vilken man nu känner bäst) och förklara läget? Det skulle jag ha uppskattat om det var jag som skulle gifta mig.

Anonym, 11:01, 26 juni 2013. Anmäl

@ "Tråkiga minnen" 08:25 - Visst, men bruden kanske hade sig själv att skylla om hon nu tyckte att det blev jobbigt att ha dig där. Om hon hade minsta samvete så hade hon nog ansett festen vara förstörd i vilket fall som helst, efter att ha betett sig så illa mot en god vän på sin egen möhippa. Jag tycker att det var stort och fint av dig att gå ändå - kanske fel valt, men med gott syfte.

MT, 08:46, 26 juni 2013. Anmäl

Mingelstil?

Fråga: Jag är bjuden på mingel på en redaktion och är rädd att känna mig lite bortkommen. Vad ska jag tänka på? Och uppfattas man som udda om man som jag är lite blyg? Vad är egentligen ett mingel?

Svar: Mingel kommer från engelskans mingle som betyder blanda, i den här meningen mingle with lika med umgås med. Minglet är vanligt som inledning på en bjudning som fortsätter med en måltid. Eller som det du är bjuden på, inte en sittande måltid utan en lösare ordnad bjudning där gästerna går runt och tar ett glas och något litet ätbart. Meningen är att man ska prata med olika personer, och det brukar vara svårt, i Sverige har vi ingen vidare tradition av att, som det heter, kallprata med okända medgäster. Men de flesta på ett mingelparty känner ungefär som du, tycker att det är jobbigt, vet inte vad de ska säga, om de vågar börja prata med någon obekant osv.

Du kommer att göra ett väldigt bra intryck på övriga om du säger hej till dem du råkar stå intill, och får fram en mening, kanske ”trevlig tidning den här, jag prenumererar på den, gör du?” eller ”kul att se en tidningsredaktion, jobbar du med journalistik?”  – alltså en fråga som gör att den du vänder dig till måste ge ett svar – och vips är samtalet igång. Får du inget svar är det inte du som gör bort dig utan den som inte klarar av att svara.

Tycker du att även detta är för jobbigt kan du gå runt litegrann och titta på redaktionen/lokalen där ni är, och så småningom kan någon börjar prata med dig – och ställs en fråga till dig så svarar du förstås!

Blir det alltför hemskt för dig måste du inte stanna kvar. Då kan du säga till den som bjudit in dig ”tack för den här trevliga stunden, jag är tyvärr tvungen att gå nu”. Det kan du göra efter en halvtimme om du vill. Man förväntas ändå inte stanna mer än en timme, eller lite kortare, på ett mingel. Det finns också en möjlighet att det kan bli roligt och dra ut flera timmar!

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (52)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 52

Anonym 13:59: Väldigt offtopic som sagt, men formula heter innehåll(sdeklaration) eller sammansättning på svenska i den betydelsen.

Ytterligare en besserwisser, 00:45, 27 juni 2013. Anmäl

Anonym 13:59: Väldigt offtopic, men momentum heter snarare rörelsemängd på svenska

Besserwisser, 16:05, 26 juni 2013. Anmäl

Om man vill att andra människor ska offra tid på att läsa kommentarerna, så är det respektfullt stt skriva någorlunda korrekt.

Anonym, 14:04, 26 juni 2013. Anmäl

Det är bara däckfirmorna som säljer nitrogen, som en obegriplig förbättring gentemot vanlig luft som innehåller 80% kväve (men som inte går att sälja till överpris). Momentum heter tröghetsmoment på svenska, och formulan i schampoot heter formel.

Anonym, 13:59, 26 juni 2013. Anmäl

Silvia: fast språkdiskussionerna är också viktiga. Om det inte råder konsensus om vad ord betyder i hela svenska folket, så kommer vi snart inte att förstå varandra längre...

Helena, 12:40, 26 juni 2013. Anmäl

Anonym 10:33. Precis! Jag tror att vissa blandar ihop fördrinken, med den alkohol som man (inte jag naturligtvis! :-) ) inmundigar i stor mängd antingen hemma innan man går till ett nöjesställe, precis utanför nöjesstället (och sedan kastar flaskan i buskarna) eller på toaletten innan festen börjar. Med det enda syftet att bli full på billig/are/ medhavd alkohol, så man inte behöver köpa så mycket till restaurangpriser. Jag vet inte ens om den alkoholen har något namn, men företeelsen kallas i alla fall där jag bor för att "förfesta".

Helena, 12:38, 26 juni 2013. Anmäl

Jag kan tycka att den som bjudit in till mingel har visst ansvar för att det faktiskt ska bli något mingel mellan folk som inte tidigare känner varandra. Inte ensam ansvarig, men att göra försök att dra in folk i samtal och kanske presentera folk för varandra. Sen är det ju bra om alla gästerna har en positiv inställning och inte märker ord och är allmänt besserwisseraktiga. Förhoppningsvis stannar dessa människor i kommentatorsfälten i stället för att vara ute i verkligheten.

Silvia, 11:38, 26 juni 2013. Anmäl

Vin

Anonym, 10:33, 26 juni 2013. Anmäl

Helt rätt Helena. Själv tycker jag inte att det alls är konstigt att man har börjat säga "fördrink" om den drink (enligt min och Helenas definition) som man dricker före maten. Det är helt enkelt en förkortning: istället för att säga "före-maten-drink". Om man bjuder på ett glas in före maten är det just det man bjuder på och det kan ju inte kallas drink.

Anonym, 10:33, 26 juni 2013. Anmäl

Karin E: vad är det du inte fattar..? Jag definierade vad en "drink" innebär för mig, och det är helt enkelt en dryck med två eller flera komponenter, varav minst en innehåller alkohol. Man kan alltså ta en "drink", enligt mig, hemma hos sig när man kommer hem från jobbet, om man blandar ihop t.ex. rom och Coca-cola. (Dock inget jag rekommenderar att man börjar med! :-D) Min poäng var alltså att en "drink" definieras av innehållet, och inte av platsen eller tillfället. Wikipedia håller för övrigt med mig: "En drink är en dryckesvara som blandats glasvis, oftast innehållande en eller flera spritdrycker. På engelska kan en "drink" syfta på alla sorters drycker från vatten och juice till drycker som innehåller alkohol. På svenska (och danska) menar man med "drink" emellertid uteslutande drycker innehållande alkohol - såvida man inte explicit säger en "alkoholfri drink". Man skiljer mellan flera olika drinktyper, som long drink, cocktail och shot" För att gå tillbaka till min egen känsla, så tycker jag dessutom att ordet "drink" har en ganska låg stilnivå. Det låter snarare simpelt och vulgärt än motsatsen. Om jag skulle anlända till en bröllopsfest på en slottsvåning, och någon skulle säga: "nu börjar vi med en drink först", så skulle jag tycka det var rätt konstigt... Och dessutom kan ju den "drinken" i så fall inte bestå av vin eller champagne, utan det måste vara en blandning av något slag.

Helena, 10:19, 26 juni 2013. Anmäl

Etikettspalten: Bra husgäst

En bra övernattande gäst lägger sig inte i – men finns tillhands vid behov. Så kan man koncentrera beskrivningen av en husgäst som är välkommen tillbaka.

Som husgäst ingår man på ett sätt i hushållet utan att ha samma rättigheter som familjemedlemmarna. Att inte lägga sig i betyder att man som gäst inte oombedd ingriper i eventuella smågräl mellan andra, och inte kommer med beskäftiga råd om hur diverse problem ska lösas. Först när man blir tillfrågad om sin uppfattning ger man den.
Inte heller ska den goda gästen ta egna beslut av typen ”nu skurar jag golven” eller ”jag lagar middagen i dag”. Både städning och matlagning kan säkert uppskattas men på värdpersonens villkor. Alltså säger man ”kan jag få glädjen att hjälpa till idag, jag skurar jättegärna golv, det tycker jag är kul/ lagar med förtjusning mat om det behövs”.  Eller ”finns det något som jag kan få nöjet att göra i hushållet i dag?”

Den trevliga husgästen ställer inte till besvär, bäddar förstås själv (med medförda lakan om den frågan besvarats med ja), tar sina undan handdukar, kaffekoppar och annat, strör inte ut sina kläder och böcker överallt och förväntar sig absolut inte någon uppassning av värdpersonen (eller husets barn).

Husgästen finns till hands genom att uppskatta den planering som värdpersonen har gjort för utflykter, måltider osv – gästen säger alltså inte ”jag vill inte följa med till X-sevärdheten, sitter hellre här på gräsmattan hela dagen” eller ”måste frukosten vara så tidig, jag går aldrig upp före tio”.

Gästen anpassar sig, är tacksam och glad, och väntar sig inte att det tas hänsyn till hans eller hennes speciella önskemål. Det finns gäster som tror att de i en väns eller släktings sommarviste (gäller även andra årstider!) kan bete sig som vore de på hotell med avlönad personal. Dessa gäster är sällan välkomna tillbaka.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (54)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 54

Tricket för trevlig samvaro är i mycket komprimerad form. Gästen gör sitt yttersta för att inte vara till besvär, varken genom att inte hjälpa till eller genom att domdera under besöket. Värden gör sitt bästa för att gästen inte ska känna att denne är till besvär och är lyhörd för gästens behov och önskemål. Med den inställningen från båda blir det också ganska självklart att ett besök hos en frisk värdperson med ständig tillgång till fullutrustad tvättstuga så besvarar värden frågan om lakan behöver tas med att insistera på att det inte behövs. I ett hem utan tillgång till rinnande vatten, utan tvättmaskin, t.ex. en sommarstuga - så svarar värden på samma fråga med att det vore värden tacksam om gästen gör (tar med lakan alltså). Och gästen förstår att det vore orimligt att värden på grund av gästens besök ska uppsöka offentlig tvättinrättning om sådan finns eller åka de ibland många milen till vinterbostaden för att tvätta gästens sängkläder. Lätt som en plätt! Trevlig sommar på er!

Johanna, 15:12, 2 juli 2013. Anmäl

Som vanligt är allt inte si eller så, det finns mängder med omständigheter, boendeformer och annat som påverkar hur gästandet går till/blir. Tyvärr verkar vissa glömma bort att det som inte är några problem hos dig, och kan göra dig förvirrad eller upprörd, kan vara ett problem hos mig. Jag har för tillfället ett långdraget ryggproblem som gör att jag inte kan tvätt själv och får hjälp av min mamma med det, vilket jag är oerhört tacksam över samtidigt som det är jobbigt då jag anser att jag är vuxen nog att ta hand om det själv då jag är 40 år *ler*. Att då låta min mamma tvätta efter mina övernattande gäster finns inte i min värld, så jag ber de, fåtal, gäster som kommer att ta med egna lakan. Självklart skulle jag fråga min mamma om det är okej om hon kan tvätta efter X då hon/han inte har möjlighet att ta med lakan och det skulle säkert inte vara några problem. MEN att inte fråga om man ska ta med lakan eller ej är inte trevligt och då menar jag både mig själv och övernattningsgästen. Vi, jag och min familj, har nämligen även det finna problemet med att vi har sommarstuga utan tvättmaskin och kan inte hysa extra lakan till alla gäster, varken rena eller smutsiga för det finns inte plats för det. Orkar man inte ta med lakan i bilen eller under en resa (utan en massa byten) för en till tre nätters övernattning, orkar man då ens komma på besök och hur trevlig är man som gäst då som vill ha allt serverat? Antag inte fråga först. Antag inte berätta först. Att vistelsen blir trevlig är upp till både värden/värdinnan och gästen/gästerna. =-D Gör Er en bra sommar! Eliza PS. Jag berättar även för gästerna, även för de som bara vill komma över dagen, att vi har utedass så att de är beredda på det och inte behöver åka helt plötsligt. Jodå, det har hänt att gästerna åkt när någon behöver uppsöka en vattenklosett. *fniss* DS.

Eliza, 13:53, 2 juli 2013. Anmäl

Om det kommer en gäst och vill sova hos mig, t ex för att besöka staden där jag bor, så får hen gärna göra det. Jag kan tvätta lakan, bädda osv., och ev. bjuda på middag - men helst får gästen sköta sig själv och vi umgås som det passar. Eller inte så mkt alls. Jag tyckte det var väldigt jobbigt när jag och min man besökte en släkting utomlands, och han presenterade regler för oss när vi kom dig (inte innan): alla som bodde hos honom skulle komma hem och äta middag kl. 18, och äta frukost 08.00. Vi hann inte se mycket alls av staden vi besökte, åtminstone inte på kvällstid, eftersom det tog en stund att ta sig in till centrum (vi hade velat gå på någon konsert, t ex) och kom hem helt slut efter pressen att skynda sig hem och sedan upp tidigt (enligt vår uppfattning). I år bor vi på hotell. För mig kändes hans sätt inte gästvänligt, och jag hade hellre vetat om det innan jag åkte dit.

AN, 22:47, 26 juni 2013. Anmäl

Angående lakan så är det t.ex. inte alla som har tvättmaskin i sommarstugan, då kan det ju vara en fördel om gästerna har egna med sig. Kan vara bra att tänka på som gäst.

T, 18:01, 26 juni 2013. Anmäl

Det där med lakan är något somman måste fundera på från fall till fall. Jag skulle aldrig begära att de som kommer på besök med flyg eller långväga tåg ska ha med sig lakan. Däremot, om någon ska besöka min sommarstuga och kommer med bil tycker jag att det är helt rimligt. Jag har aldrig stött på någon som tycker att det är märkligt och jag har själv alltid tagit med mig lakan när jag kör bil, om inte värden insisterar på att jag ska låta bli.

Anonym, 10:28, 26 juni 2013. Anmäl

Angående "Lasses" och "Anonyms" diskussion om bakning: det spelar väl ingen roll om "bak-konflikten" uppstod i sommarstugan eller "på hemmaplan" - det torde väl ändå vara värdfolkets sak att avgöra om bakning är en lämplig aktivitet eller ej? I övrigt håller jag med om att det kan vara enklare att umgås på en mer neutral plats än att vara/ha gäst(er) som övernattar. Dock är övernattningar ibland svåra undvika; när jag ännu var gift hade jag sannerligen föredragit att ta in på hotell eller vandrarhem i stället för att sova över hos svärföräldrarna - och det hade underlättat på många sätt om de hade accepterat ett liknande arrangemang när de hälsade på hos oss. Men - detta hade varit allt annat än comme il faut...

Anonym, 10:17, 26 juni 2013. Anmäl

Ja du, Nils, om du läser in i texten att besökare från Hong Kong ska ha med sig lakan då undrar jag lite på hur du tolkar världen omkring dig. Spoon-feeding, är det ett uttryck som ringer någon klocka hos dig? Det ÄR jobb med att tvätta lakan efter att bilburna gäster har varit på besök. Det ÄR jobbigt om folk inte håller undan sina grejer medan besöket varar. Otrevligt är et också, att umgås i "stök". Att ha ett program som bryter av dagen är omtänksamt för alla, och att som gäst erbjuda sig delta i hussysslor är ren artighet. Jag slutar aldrig förvånas över kommentarerna här, folk letar fel, och VILL gärna missuppfatta så de kan posta sin(a) kommentar(er) om antingen hur fel Magdalena Ribbing har, eller den stackars frågeställaren. Inte alltid är kommentarerna i trevliga ton heller, och det i en spalt som berör ETIKETTE!!

Hege, 08:28, 26 juni 2013. Anmäl

Nils Wetterlind, jag håller med dig till 100% Ta med sig egna lakan, då kan man väl lika gärna ta med sig egen säng och hus också för den delen. En gäst skall behandlas med glädje och skämmas bort. Den lilla uppoffringen får man ta när någon gjort sig besväret att hälsa på. Känner man inte så får man avstå gäster.

Anonym, 08:15, 26 juni 2013. Anmäl

Skura golv? Ta med lakan? Magdalena skojar med oss! Allvarligt talat, är vi så fast i bonde-Sverige c a 1830 att vi förväntas ha egna lakan med oss och skura deras golv när vi gästar andra? Unikt i hela världen, vågar jag påstå, ochgenera en utländsk gäst. Skall mina vänner ta med sig lakan från Hong Kong då när de hälsar på oss i skärgården? Really? Är man för lat och snål för bjuda sina gäster på något så basic som en bäddad säng kan man lika gärna låta bli.

Nils Wetterlind, 23:12, 25 juni 2013. Anmäl

@Ulrika. Utnyttjad vet jag inte, jag tycker nog mest de som bjuder in sig själva är lite udda om det inte är de mest närstående. Man vill väl inte vara påflugen. Och inte är det snålt eller avvisande att hävda sin självklara rätt till sin egen tid, speciellt på semestern. De kan väl bo på hotell så kan man styra i vilken utsträckning man vill ses. Det blir för jobbigt att bo för tätt inpå varann tycker jag. Sen har en del vanor som kan vara ganska enerverande.

Anonym, 21:54, 25 juni 2013. Anmäl

Värdinnesvart?

Fråga: Jag är inte uppvuxen i Sverige men ska vara värdinna på ett svenskt bröllop.
Nu undrar jag om det är okej att bära en svart klänning? Eller vad är svensk etikett vad gäller kläder för värdinnan?

Svar:
Nej, inte svart klädsel för kvinnor på bröllop! Det finns ingen särskild klädsel för den som är värdinna i värdpersonens ställe, hon ska klä sig på samma nivå som övriga gäster.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (11)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 11

Kan någon vänlig själ upplysa mig varför en del MÅSTE ha svart, nästan alltid? Visst, det är valfritt, men det är ju också valfritt att inte gilla det. Och jag kan tala om att ifall jag skulle anställa och någon kom till intervjun i helsvart var det inte avgörande men minuspoäng för klädseln. FS: Bra att du frågade, om man är uppväxt någon annanstans är det inte lätt att veta- Hoppas att det blev en trevlig tillställning!

MG, 13:24, 30 juni 2013. Anmäl

Svart är O.K. vid borgelig vigsel i Frankrike. Alltsà inte bara en utomeuropeisk företeelse..

Savoir vivre, 22:50, 25 juni 2013. Anmäl

@Rumpkullan, allmogen har alltid sneglat "uppåt" - titta bara på hembygdsdräkterna som lånar detaljer och inspiration från "högre" skikt. Inte har någon behövt skämmas för det inte! Det finns inget nedlåtande i Magdalena Ribbings resonemang överhuvudtaget.

Krut, 07:01, 24 juni 2013. Anmäl

-Rumpkullan- Jag förstår inte att MR orkar att gång på gång förklara och förtydliga vad hon har skrivit tidigare, för alla er som uppenbarligen inte vill eller kan förstå!

Anonym, 22:13, 23 juni 2013. Anmäl

@Rumpkullan, 21:34. Tror jag inte. Det var nog en helt neutral anknytning till historien. Saknar värdering i mina ögon.

Kullan, 22:10, 23 juni 2013. Anmäl

MR tar återigen chansen att se ner på "landsbygdens" sedvänjor och förväntar sig att adelns sedvänjor ska ses som tongivande för hela landet.

Rumpkullan, 21:34, 23 juni 2013. Anmäl

MAGDALENA RÄTTAR: Ursäkta skrivfelen i första meningen av mitt svar: så här ska det vara: Begreppet ”värdpar” och ”värd-värdinna” som inte är inbjudare härrör från gamla tiders bruk på landsbygden att de ovana eller blyga inbjudarna bad byns etablerade socialt mer kompetenta person styra tillställningen, ta hand om gästerna, se till att allt fungerade.

Magdalena Ribbing, 18:45, 23 juni 2013. Anmäl

MAGDALENA SVARAR: Begreppet "värdpar" och "värd-värdinna" som inte är inbjudare härrör från gamla tiders brud på landsbygdens att de ovana eller blyga inbjudarna bad byns etablerade socialt mer kompetenta person styra tillställningen, ta hand om gästerna, se till att allt fungerade. I dag har det överlämnade värdskapet blivit ett sätt för inbjudaren att slippa undan ansvaret för gästernas väl och fösa över det till någon gäst. Det är enligt min uppfattning helt fel att inte själv ta hand om sitt kalas (undantaget brudpar och jubilarer). Att denna "värdinna" skulle utmärka sig genom att vara klädd på något annat sätt än övriga gäster är en missuppfattning. @Kurre 2: Frågan var om det är korrekt med svart klädsel för en värdinna på bröllop, vilket jag svarar att det inte är. Det är inte märkligare att fråga mig om detta än att andra frågar om honnörsbord, smörknivar eller om man måste ge dricks . Slutligen: helt svart klädsel för en kvinna på bröllop är traditionellt oartigt, svart är markeringen för sorg, bröllop bryter sorg och detta gäller i många kulturer och traditioner. På prinsessans Madeleine och Christopher O'Neills bröllop hade minst en framträdande gäst helsvart klänning, vilket alltså inte var korrekt enligt vedertagen sed. Det borde vara ganska enkelt att avstå från helt svart vid ett sådant tillfälle som bröllop.

Magdalena Ribbing, 18:43, 23 juni 2013. Anmäl

Det är alltid några damer som bär svarta klänningar på bröllop. Ja, jag vet att det inte är ok och själv har jag det inte men vem bryr sig egentligen?

Anonym, 15:07, 23 juni 2013. Anmäl

FS har tydligen blivit ombedd att vara värdinna, då ligger det väl närmast till hands att ställa frågor om klädsel, förväntade uppgifter etc. till de som gett henne den uppgiften. Hur ska Magdalena eller någon kommentator kunna hjälpa till?

Kurre 2, 15:03, 23 juni 2013. Anmäl

Kortsparande?

Fråga: Jag har länge funderat på hur tidigt/sent man egentligen får slänga ett gratulationskort. Ungefär en vecka från födelsedagen tycker jag att det är helt okej att de står framme på något bord eller en hylla, men vad händer sen. Korten är så fina (dyra) i dag att de nästan är gåvor, så det känns konstigt att slänga dem. För mig blir det oftast så att de hamnar i någon låda, där de egentligen inte gör någon nytta alls.  Julkort är lättare, för de är framme under julen, och så slänger man dem vid Tjugondedag Knut.  Så finns det överhuvudtaget någon regel? När är det okej att slänga gratulationskort?

Svar:
Det finns ingen praxis, eller regel, för hur länge man bör spara de gratulationskort man fått. Antagligen finns det mottagare som behåller fina kort livet ut, och andra som slänger dem omgående. Ingetdera är mer rätt eller fel.

Men man kan tänka lite framåt om man vill – och har utrymme. Sparade  gratulationskort kan spegla sin tid, kan erinra om vänner och släkt som brytt sig om mottagaren, kan bli en del av ens historia.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (28)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 28

När jag och mamma tittade igenom en del gamla (ca 10 år) födelsedagskort hon fått så upptäckte vi till stor glädje att hon tydligen också sparat pengarna som funnits som gåva i korten. De hade legat i lådan i sedan dess. Räckte till nya kläder till henne nu! Så titta igenom korten innan ni slänger dem!

Bob, 22:14, 25 juni 2013. Anmäl

Jag tycker det är kul att spara på gamla kort och brev, i mån av plats. Beror väl lite på vad för slags kort det är? När jag blev förälder damp det ner en hög grattiskort som kan vara kul för mitt barn att ha, så för dessa köpte jag faktiskt en särskild liten box, just så att de inte kommer bort :-)

Anna, 08:33, 25 juni 2013. Anmäl

Sunt förnuft är ofta detsamma som egnen åsikt och erfarenhet. För att ge dem ökad prestige brukar fräcka människor påstå att deras privata åsikter egentligen är en högre makts vilja. År 1953 skedde nästan all försäljning över disk. En profetia om snabbköp där kunderna tog för sig fritt, bastanta lås på soptunnor hindra obehöriga att kasta, studentmössa på alla 19-åringar oavsett studieresultat hade bemötts med massiv skepsis. Varför dokumentera årn 1992 med sparade klasskoert och julkort? Ut med skräpet till returpapper!

arkivkunnig, 07:54, 25 juni 2013. Anmäl

Kanske lite off topic: Som den eviga hamster jag är, kommer jag mig sällan för att slänga något, vare sig det handlar om födelsedagskort, flygbiljetter, en avriven vinettikett från någon semester 1993 eller uniformsjackan till skolorkestern (som för övrigt helt lades ner för fem år sedan, dvs 10 år efter att JAG spelade med där...). Någonstans har jag inbillat mig att det har haft affektionsvärde, eller att jag ska sitta där på sängkanten med vinettiketten i hand och drömma mig tillbaka till ljumma medelhavsvindar och låtsas att jag minns precis hur det var där och då. Nej, självklart händer det aldrig att man gör det, så nu har jag äntligen kommit mig för att röja hemma. Av en bekant fick jag ett lika enkelt som genialt råd: Om det nu finns något gammalt plagg eller något jag visserligen inte någonsin mer kommer att ha på mig, men ändå vill minnas; fotografera det då! Så det gjorde jag, slängde uniformsjackan och känner enbart lättnad!

Shaun, 22:16, 24 juni 2013. Anmäl

arkivkunnig: ibland behöver man ta i för att få svar. Visst idealet är att både spara papper, så länge det går, och att skanna. Det skannas mycket och detta förfarande lär öka. Men att bara slänga allt man får och inte skanna, går det verkligen hand i hand med sunt förnuft?

be, 15:53, 24 juni 2013. Anmäl

Den som spar, han har haft. Papper innehåller syra som långsamt smular sönder det. Med tiden smulas böcker, kort och brev sönder och förvandlas till damm. Möjligen finns konserveringsmetoder, som är dyrbara. Tyvärr är det ännu inte möjligt att kontrollera huruvida de fungerar på önskvärt sätt. - Alla som inte tycker som jag är galna! säger dårhuspatienten i en svart filmkomedi.

arkivkunnig, 14:30, 24 juni 2013. Anmäl

Savoir vivre: Samma här, jag sparar alla kort jag får. Och likadant har min mamma och många andra släktingar gjort. Senast nu under helgen läste jag fina kort från tidigt 1900-tal och såklart även brev. Ovärderligt. Tänk om ingen sparade på något, då skulle det ju varken finnas arkiv eller museer. Många människor är verkligen galna.

be, 13:54, 24 juni 2013. Anmäl

Julkort går direkt till returpapper. Det är ingen glädje med teckningar av vanskapta gubbar med vitt skägg och röda luvor. Hur kan man skicka så groteska motiv till vänner?

Estet, 08:33, 24 juni 2013. Anmäl

@Hyrestanten, (Webbsida) 14:27. Har du frågat dina barn? Eller deras sambor/makar om dina barn är lagda som du? Barnbarnen kanske uppskattar fler trådar bakåt i historien när du inte finns längre. Bra att du sparade några!

Anonym, 22:22, 23 juni 2013. Anmäl

Lussan, hatten och anonym. Jaha, då stämmer ni inte in på Dilberts och Dogberts världsbild! Hos oss stämde det i alla fall: jag hittade våra bröllopskort i soporna dagen efter bröllopet... När det blev dags för dopkort, bevakade jag hyllan där korten stod uppställda kontra sopkorgen, som en hök! :-)

Helena, 11:25, 23 juni 2013. Anmäl

Presentretur?

Fråga: Jag uppvaktade en väninnas dotter med present när hon tog studenten.
En kort tid senare kommer samma väninna till en högtidsdag hos mig och lämnar samtidigt tillbaka presenten jag gav och önskar sig en annan sak, eftersom dottern hade fått en likadan present av någon annan.
Just då reagerade jag inte, då det var mycket som hände, men senare kändes det mycket konstigt att få tillbaka en studentpresent och samtidigt en beställning av en annan sak.

Jag blev upprörd över beteendet och bestämde mig för att ”glömma bort” önskemålet, då vi inte träffas så ofta.  Jag har inte återkommit med önskad present.

För mig är det mycket märkligt att vilja byta ut en present, även om man fått två stycken identiska. Jag skulle själv aldrig komma på tanken att lämna tillbaka en gåva, även om jag redan fått en likadan.
Tänker jag fel, eller…?

Svar:
Presenter i dag är inte alltid detsamma som de har varit; förr hade det inte varit möjligt att ge tillbaka en gåva, inte heller att begära en annan gåva. Numera är presenter mycket ofta lika med beställningar; man vet att man får något i present och finner det självklart att beställa det man vill ha.

Och trots att det bär mig emot att acceptera din väninnas sätt att återge din present och förvänta sig en annan, så förstår jag i någon mening hennes resonemang. Du hade lagt ut pengar på något som mottagaren inte hade användning för, och din väninna tyckte att det var din rätt att få tillbaka detta oanvändbara, kanske för att kunna ge det till någon annan; samtidigt var det ju tydligt att du ville uppvakta studentskan och därför fick du tips om vad hon ville ha.

Detta slags resonemang går som sagt att förstå om man har god vilja och god tolerans. Läget blev ju att du inte hade givit flickan någon present, eftersom du fick tillbaka den du gav. Eftersom möjligheten finns att du hade glömt alltihop har i bästa fall din väninna och hennes dotter inte noterat detta. Eller bestämt sig för att inte bry sig om det.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (67)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 67

[...] med hennes student, redan hade fått en likadan gåva av någon annan. Detta är inte taktfullt och Ribbing säger: Presenter i dag är inte alltid detsamma som de har varit; förr hade det inte varit möjligt att [...]

  Hyfs vid gåvor by TivoliWebben (Webbsida), 16:31, 2 juli 2013. Anmäl

På sin höjd kan man vänligt be att få kvittot av givaren, så att man kan byta ut presenten själv. Jag tycker inte att det är givarens ansvar att byta ut presenten.

Jenny, 01:21, 1 juli 2013. Anmäl

Men för höge farao, om presenten inte passar (av vad skäl det vara må) måste det väl vara mottagarens sak att antingen byta (= be givaren om kvitto) eller ge den vidare till bättre behövande. Att lämna tillbaka en present samt ha mage att be om att givaren fixar något annat var något av det oförskämdaste jag hört talas om. Kanske har jag levt i en skyddat tillvaro ;)

mariab, 03:31, 27 juni 2013. Anmäl

Jag reagerar inte på att en person vill byta en present när man fått två likadana saker. Men jag reagerar på sättet som saken framfördes. Det var klumpigt och ganska ohyfsat, tycker jag. Man frågar väl ganska omgående om givaren har kvar kvittot och om skulle gå att få att byta presenten och förklarar varför - för att man har fått två likadana saker. Att byta för att en sak är "fel eller ful" är ju klart mer känsligt ... och det bör man nog undvika för att inte såra givaren.

Agnes, 12:18, 25 juni 2013. Anmäl

Jag lever i Israel och israeler anses, nästan främst av dem själva, vara mycket mer oförskämda än svenskar. Jag har dock insett att i många fall handlar det inte om att vara oförskämd, utan praktiskt. Här finns ett speciellt kvitto för presenter - på det kvittot står inte priset angivet, men innehavaren av presentkvitto och present kan alltså själv utan problem byta presenten mot vilken annan vara som helst i affären, av motsvarande värde. Ja, visst ser man till slut priset när man väl går till affären för att byta, men de personer som inte vill byta sin present ser alltså inte av misstag priset. Detta presentkvitto brukar sitta fasthäftat på inslagspapperet och jag tyckte länge att det var både vulgärt och oromantiskt, men nu inser jag att är man inte lite praktisk i de här sammanhangen blir drullfaktorn högre. Att byta nåns present är tråkigt att behöva göra, men det är ju sånt som händer, eller hur? Ingen skulle väl bli upprörd om nån ifall av dubletter kom och bad om ett sånt här presentkvitto för att kunna byta till en likvärdig present?

Ullrika, 20:03, 24 juni 2013. Anmäl

HR: Jag reagerade mer på att många av kommentatorerna (och den åsikten dyker ju upp i diskussioner irl också) verkar tycka att det är hemskt oartigt att överhuvudtaget vilja byta en present: man ska ta emot den och vara tacksam för att man fått något alls, punkt. Har man fått fem ex av samma pryl ler man ändå bara artigt och tiger still. Jag förstår artighetsaspekten, men tycker det är synd att givarens present och pengar bara ska ligga och samla damm.

Malin, 10:23, 23 juni 2013. Anmäl

Malin, jag tror inte FS hakade upp sig på att personen ville byta - utan på att bli ombedd att göra det åt personen. Precis som du säger så ber man om kvittot om man fått dubbelt. Observera att man ber, och sen går och handlar SJÄLV. Det är därför FS blev så paff.

HR, 17:59, 22 juni 2013. Anmäl

Nja, visst kan jag förstå att man ber att få byta en present man fått dubletter av, eller en present som på något vis inte passar. Just vid en studentuppvaktning är det ju dessutom lätt att man får dubbelt upp. Jag tycker inte att det är oartigt att be att få byta till en annan present med hänvisning till det, syftet med gåvan är ju ändå att glädja mottagaren, och vilken glädje har man av två likadana kokböcker eller en armkedja som är för smal för att kunna knäppa kring armen? Att mamman, som uppenbarligen umgås med FS, ställer frågan tycker jag inte heller är konstigt. Däremot frågar man i min värld artigt om man möjligen kan få kvittot och själv byta – man utgår inte från att givaren ska ombesörja det, såvida inte givaren själv vill ordna bytet, det förekommer ju också. och folk inte vill att värdet på gåvan ska avslöjas. Jag förstår inte riktigt det här med att en gåva till varje pris ska behållas. Att prylar bara ska ligga och samla damm är för mig resursslöseri, bättre att gåvan byts till något som kommer till användning! I dag ger vi slentrianmässigt så mycket presenter i olika sammanhang, och få har ett verkligt känslomässigt värde för givaren, så om någon vill byta karaffen/örhängena/boken/handdukarna/glasen till något som passar bättre med den personliga smaken eller heminredningen – inte tycker jag att det är något att haka upp sig på.

Malin, 11:28, 22 juni 2013. Anmäl

Är inte detta ett exempel på hur man nuförtiden sätter prylar före människor? FS ville väl, köpte en present som hur tyckte att studentskan skulle vilja ha. Men studentskan är inte vuxen nog att uppskatta detta utan vill ha rätt pryl. Och är inte ens vuxen nog att sköta frågan själv utan skickar sin mamma. Man borde uppskatta relationer och presentgivarens fina tanke och inte bli fixerad på om det nu är just den prylen JAG vill ha. Otroligt klumpigt agerat från stundentskan och hennes mammas sida.

Anonym, 07:21, 22 juni 2013. Anmäl

Tycker det var oförskämt att väninnan. Men å andra sidan vet jag att sådana här situationer (man får 2 av något t ex) kan uppstå så jag ser alltid till att en förälder/annan närstående får vet att jag har sparat kvittot och att dom kan få det om dom behöver byta. Det är lätt att förebygga att det blir fel för de inblandade.

Anne, 18:34, 21 juni 2013. Anmäl

Honnörsbord?

Fråga: Jag är nyfiken på ”honnörsbordets” ursprung i bröllopssammanhang. Vad har det för historia och betydelse?

Svar: Honnör är samma begrepp som hedersamt från franskans honor lika med heder, värdighet, ursprungligen latin. En vanlig honnör är en militär gest där höger hand förs till den militära huvudbonadens kant för att markera en respektfull hälsning.

Honnörsbord finns i flera sammanhang, inte enbart vid bröllop, men ordet har såvitt jag vet ingen lång svensk tradition. Begreppet däremot har alltid funnits. De mest hedrande placeringarna är alltid närmast värdpersonerna. Dessa är inbjudarna, inte de som brukar kallas värdpar eller vicevärdar och som har ombetts hjälpa värdpersonerna så att dessa ska ”slippa” sina värdplikter som är att se till att gästerna har det bra.

Värdpersonerna i sin tur har alltid de högsta lika med finaste platserna vid bordet: högsätet, som just har med höjd att göra. Under många sekler satt med högst rang vid bord som stod på en hög plattform, där de syntes bättre för övriga närvarande.

Vid bröllop har brudparet högsätet, och högsätets bord är honnörsbordet. Ibland sägs det att gäster sitter ”på honnören” – men rätt är ”vid honnörsbordet”.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (8)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-8 av 8

MAGDALENA SVARAR IGEN: @ad hoc 16.25: Högsätet är i nutid inte upphöjt utan ordet markerar bara att det är de finaste platserna, värdfolket är alltid "finast" och på platserna närmast dem placeras alltså de mest hedrade gästerna. Högsätet kan vara vid bordets mitt och värdfolket sitter mitt emot varandra. Eller vid bordets kortsidor, likaså med värdfolket på varsin kortände. En värdperson utan partner kan sitta vid en kortände eller mitt på bordets ena långsida, och finaste placeringarna är intill henne eller honom, därnäst finast mitt emot.

Magdalena Ribbing, 17:34, 25 juni 2013. Anmäl

Hej Magdalena Ribbing! Skulle vara trevligt om Du vill klargöra var högsätet är, utöver att det eventuellt står på ett podium. Om det bara finns ett bord och detta står på golvet är då högsätet mitt på? På var sin sida? Om viktigaste personen bara är en - vilken sida? På film ser man ibland att värdfolket sitter vid var sin kortände av bordet. Tvistande.

ad hoc, 16:25, 25 juni 2013. Anmäl

MAGDALENA SVARAR: @Coac!, 01.09: Helt rätt, det är latinets honor lika med ära och hedersbetygelse som är grunden till franskans honneur - jag skrev orden i fel ordning. Drottning Kristina satt vid en berömd middag i Rom ensam, vid ett bord intill påvens bord där han likaså satt ensam. Att en lägre rankad person delade bord med den högre rankade var inte brukligt, särskilt inte en exdrottning och en påve. Kristinas bord var därför lite lägre än påvens, och över 300 rätter intogs av dessa två, övriga gäster, endast män, tittade på. Kvinnorna stod bakom draperier med små titthål i och beskådade kalaset. Men visst var båda borden honnörsbord, påvens mer honor än exdrottningens.

Magdalena Ribbing, 08:51, 20 juni 2013. Anmäl

"Franskans honor" ( Madame eller Mademoiselle?). Kanske M.R. menar ordet HONNEUR rättare sagt... :) Drottning Kristina lyckades sitta bredvid Pàven vid en màltid, snacka om honnörsbord!!

Coac!, 01:09, 20 juni 2013. Anmäl

Annalisa: jag förstår precis för så är det i min familj. Det finns tydligen en term för det också: "den psykologiska pappan/mamman".

Anonym (Webbsida), 22:18, 19 juni 2013. Anmäl

@Anonym, 12:04: jag TROR det är den äldste manlige släktingen (icke "ingifte") som ska sitta på pappans plats, om pappan är avliden. Formellt sett ska inte styvfadern sitta där, men det kanske man inte behöver bekymra sig så mycket om. Det kan ju faktiskt vara så att styvfadern funnits med i familjen under väldigt lång tid och faktiskt fungerat som "riktig pappa". Vet inte hur jag ska formulera mig här så ingen missförstår, men jag menar att ibland kan man känna större samhörighet med en styvförälder än en biologisk.

Annalisa, 16:30, 19 juni 2013. Anmäl

@Anonym, 12:04 Jag skulle ta den äldre manliga person som står bruden närmast, oavsett om det är en styvfar, farfar, farbror eller bror.

Anonym, 12:55, 19 juni 2013. Anmäl

Hur gör man vid bröllop om någon av föräldrarna till brudparet har avlidit. Skall styvföräldern träda in eller den äldre generationen, tex skall farfar till bruden sitta vid brudens sida istället för pappan eller skall styvpappan sitta där?

Anonym, 12:04, 19 juni 2013. Anmäl