Bröstbetittad?

Fråga: Min chef stirrar ofta på mina bröst då vi har möten. Det sker endast när det bara är vi två i ett rum. Detta gör mig mycket obekväm, och jag funderar på att byta arbetsplats. Då det är något så diffust som en blick är det svårt att ta upp det med någon annan på företaget. Även skillnaden i ställning gör att det känns svårt att göra något åt. Stirrandet har pågått ända sedan jag började på arbetsplatsen för ett år sedan och sker så gott som varje vecka.

Jag är mycket tacksam för förslag för att slippa utsättas för sådant här oacceptabelt beteende.

Svar: Fasligt trist men inte ovanligt. Din chef hör till den inte försumbara skara beklagliga män som inte kan behärska sina lustar. Naturligtvis ska en karl fatta att om han stirrar på en kvinnas bröst är det obehagligt för henne. Undantaget om hon markerar önskan att bli beskådad genom att ha trånga kläder och påtagligt djup urringning till vardags.

Man har förstås rätt att klä sig efter sin egen smak men vill man inte bli sedd som främst ett sexobjekt behöver man välja kläder därefter. Alltför många har kolleger eller chefer som inte begriper var gränserna går för en diskret smygtitt och ett öppet och störande stirrande. Kvinnor måste via klädval hjälpa dessa arma stackare.

(För att slippa kommentarer i ämnet: det finns också kvinnor som stirrar på andra kvinnor, kvinnor som stirrar på mäns ädlare delar på ett för männen obehagligt sätt, män som stirrar på män. Kort sagt: låt bli att stirra oavsett orsak).

Så mitt förslag till dig är att inte ge chefen en chans att glo – när du ska ha möte med honom, ta i det ögonblicket på dig en medförd stor kofta eller väst eller häng på dig en stor schal som döljer dina bröst. Gör du det i dörren till chefens rum, så kanske budskapet går fram. Du ska inte behöva byta arbetsplats på grund av en ynklig chef.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (201)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 201

cilla, 12:09, 14 oktober 2013: Tuppens kam kanske inte fyller någon fysisk funktion i hönsens fortplantning, men den liksom de granna stjärtfjädrarna är en parningssignal som har upphetsande inverkan på hönorna i flocken. På samma sätt fungerar babianens röda ändalykt. Och kvinnornas bröst har också funktionen som en parningssignal, då de lockar till sig män. Brösten har naturligtvis också andra funktioner, men att bortse från den estetiska/erotiska faktorn är också att bortse från människans biologi och från djurstadiet nedärvda fortplantningsritualer.

Gruuu, 10:43, 24 oktober 2013. Anmäl

Det är lite spännande hur det tydligt har delats upp i lag där alla killar häver ur sig ilska grundat på egna erfarenheter och tjejerna lika så. Gillar uttrycket 'måla satan på väggen' och alla gör det ur sitt köns perspektiv. Jag som kille kan förstå att många tjejer och kvinnor känt obehag då de blivit utstirrade, men ni måste också förstå vår primitiva natur (som ni också har, inte så man inte sett hur tjejer "äter upp killar med blicken"). Det är många tjejer som bokstavligen slänger fram brösten för att få igenom saker, tro mig, jobbade som bartender förut... Och det är ett tydligt tecken på en medvetenhet om brösts inverkan på killar. Och jag gissar att det är den typen av tjejer som de förbannade killarna verkar ha i åtanke. Sen ska ni veta att bröst är något som - vilket är mycket svårt att värja sig mot - får fram våra instinkter. Pratar jag med en tjej med en väl exponerad hylla så måste jag intensivt loopa mantrat "inte titta ner, inte titta ner" vilket är otroligt frustrerande. Hon fattar aldrig varför jag är så disträ och jag är ofta snabb på att ta mig därifrån, då jag inte vill bete mig osmakligt. Såna situationer är skitdryga, mitt DNA är det de är så jag undviker tjejerna istället. Ni tjejer som krigar för att tjejer ska springa runt och visa tuttar med mera, varför inte vara lite pragmatiska istället? Och om ni av princip vägrar vara pragmatiska, visa respekt istället. Klä er professionellt! Prövade en gång tights när jag var ute och joggade, paketet var så exponerat att jag slutade med det då jag vill visa samma hänsyn som många av er tycker att ni inte ska bemöta mig med. Och tar vi tights som exempel, pröva ha ett möte med en kille som står framför er i ett par tights; var hamnar blicken då? Kanske inte blir så lätt att fokusera, framförallt inte om en snygg vältränad kropp tydligt döljer sig bakom... Sen är det exemplet aningen befängt, men principen tycker jag framgår tydligt. Sen så försvarar jag inte chefen, men skulle han sköta sig så skulle hon fortfarande bete sig osmakligt (nu vet vi ju inte om hon ens visa nåt, men låt oss säga att hon har stor urringning).

Anonym, 19:09, 14 oktober 2013. Anmäl

Hur kan det vara att alternativet till diskussion inte kommit på tal, eller har jag missat det? Trots skillnaden i ställning har man rätten, som bör utnyttjas, till en dialog. Att försöka ta upp det med chefen, att man känner sig obekväm när ögonkontakten bryts, gärna vid ett sådant tillfälle, framför åsikten, berätta hur man upplever situationen. Istället för att bokstavligt talat gömma sig. För mig är det att ta den enkla vägen ut. Inte bara för personen i frågas skull, utan även för kvinnor på arbetsplatsen som känner samma obehag. Utan att försvara varken chefen eller handlingen(!!!), kan det vara så att det inte framgår hur ett brösttittande upplevas, att chefen inte vet vilken känsla av obehag faktiskt framkallar, eller att det ens märks särskilt mycket. Enligt mig är inte brösten problemet, de ska inte gömmas av en sådan anledning, om ens av någon. Göm chefen, men ge honom först en öppen chans att sluta.

Anna GM, 12:35, 14 oktober 2013. Anmäl

Gruuu: Kvinnors bröst har naturligtvis ingenting med "parning" att göra. Åtminstone inte för kvinnor och barn.

cilla, 12:09, 14 oktober 2013. Anmäl

[...] nyligen en storm i kommentarsfältet, i andra tidningar, på sociala medier, i etermedierna. Frågan handlade om en chef som stirrade på en kvinnlig anställds bröst någon gång i veckan. I svaret skrev jag att [...]

Etikettspalten: Klädd för kontor - DN.se (Webbsida), 06:00, 14 oktober 2013. Anmäl

Naturligtvis ska kvinnor kunna gå runt nakna på arbetsplatser, gator och torg utan att behöva riskera blickar från dessa snuskhumrar till män. Vet hut!

Anonym, 12:38, 8 oktober 2013. Anmäl

Det är bara att inse att brösten är en av människosläktets "parningssignaler, precis som tuppens kam och babianens röda stjärt. Få heterosexuella män kan undgå att titta på en kvinna med tokstora bröst, om hon har exploaterat dem i generös urringning och tajt blus utan BH. Faktum är att även förvånansvärt många homosexuella män, liksom kvinnor av alla läggningar, fascineras av ett par jättetuttar. Det behöver egentligen inte ha så mycket med sexuell lust att göra, många människor blir helt enkelt glada och/eller lugna av att betrakta bröst. Och det behöver inte vara ett tecken på bristande respekt! Snarare tvärt om.

Gruuu, 12:30, 3 oktober 2013. Anmäl

Det rätt kul med kommentarer om att kvinnors kroppar inte är "till för" mäns blickar osv. Det är förstås oklart precis vad man menar med "till för", men faktum är att kvinnors olika tilldragningsförmågor på män definitivt kan sägas vara "till för" delvis just därför. Evolutionen har format både kvinnor och män delvis efter deras förmåga att dra till sig det motsatta könet och speciellt män gör evolutionärt framkomna, omedvetna visuella fruktbarhets- och hälsobedömningar av kvinnor, allt från ett vetenskapligt bevisat mest fördelaktiga höft till midjemått, till ungdom och hälsa i spänst i hud och bröst, allt för att om möjligt i första hand lägga energi på att försöka befrukta de mest lämpliga kvinnorna för att föra släktet vidare. Givetvis gör kvinnor liknande saker, men just den visuella bedömningen är viktigare för män (antagligen för att kvinnor är fertila under en kortare livstid, att graviditet är en svår prövning på kvinnokroppen osv.) medan t.ex. intelligens och makt (förmåga att ordna resurser) är viktigare bedömningsförmågor hos kvinnor när de bedömer män.

TT, 05:19, 3 oktober 2013. Anmäl

@Betraktaren4f7y: Är det samma sak när det gnälls över grytlappsstora kjolar? Passa på och visa upp benen medan du kan säger jag. När du är ca 70+ kan du inte ha kortkort längre (ja ja nån kanske kan). ;-) Du är rätt i ditt inlägg.

Eller, 22:57, 1 oktober 2013. Anmäl

@Mikaela Bergström, (Webbsida) 21:39, 1 oktober 2013. Vill du sträcka dig så långt som att kriminalisera mäns blickar?

Anonym, 22:06, 1 oktober 2013. Anmäl

Etikettspalten: Förening i föreningar

Med hösten kommer föreningslivet i gång igen. Sverige är ett land för föreningar brukar man säga. Det finns föreningar för allt från virkning till båtbygge och däremellan matlagning, frimärken, hundar och gamla bilar plus säkert femhundra andra områden. Den som är med i en förening är intresserad av något mer än sig själv, och bara det gör att det är rätt att gå med i en sammanslutning för något som man tycker är kul eller intressant. Eller viktigt, som vägföreningen och välgörenhetsföreningar. Eller oavvisligt, som bostadsrättsföreningen.

Men det är inte bara att bli medlem i en förening och sitta där och ha trevligt med allt som andra medlemmar gör. Man har också vissa skyldigheter utöver de givna rättigheterna. Man ska gå på mötena, inte nödvändigtvis alla men åtminstone så många att det motiverar ens medlemskap. Om man vill yttra sig begär man ordet, man börjar inte prata rätt ut vid ett årsmöte eller annat. Det man säger ska höra till ämnet, inte vara något annat som man har synpunkter på.

Den uppskattade föreningsmedlemmen vet också att styrelsen har massor att göra, och ställer därför upp som styrelseledamot vid förfrågan. Samt erbjuder sig emellanåt att hjälpa till med praktiska göromål – men blir inte sur om hjälpen avböjs.

Att vara medlem i en förening vars syfte man gillar är en förmån – bara en sådan sak som att få dela sitt intresse med flera andra i god gemenskap!

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (15)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 15

Flerbarnsfar: där håller jag med! Detta med bilburenheten har varit ett stort problem för mina barn och mig i dessa sammanhang, då varken jag eller barnens pappa har bil. Man måste be om skjuts och kommer på så sätt i en tacksamhetsskuld. När det gäller annat arbete, som att sälja varm korv etc., har jag tagit min del. Men jag tycker att föreningarna bör tänka på, att det är just de barn som INTE har föräldrar som kan eller vill ställa upp (t.ex. p.g.a. psykisk sjukdom, missbruk, eller för att de prioriterar sig själva), som har störst behov av att få komma ut och umgås med vettiga barn och vuxna i en idrottsförening. Det är därför ytterst viktigt att dessa barn inte körs bort från klubben p.g.a. att föräldrarna brister.

Helena, 09:44, 1 oktober 2013. Anmäl

Till de vanligase föreningarna hör idrottsföreningar och här finns en fråga jag tycker är värd att ta upp. Det är både roligt och viktigt av ett flertal anledningar att ens barn deltar i en idrottsaktivtet och gärna en lagidrott. När jag själv idrottade som barn cyklade jag till träningen och vi stod själva i fiket om det ens fanns något fik. Idag innebär ett barn i en idrottsförening ett engagemang som kan ta upp så enormt med tid, inte minst för föräldrarna att hela paketet till slut ofta ratas av just den anledningen. Barnidrotten skulle vinna mycket på att barnen tog mer eget ansvar samt att den inte var så bilberoende med avlägsna och freventa matcher.

Flerbarnsfar, 22:45, 30 september 2013. Anmäl

En gång var jag med i en förenings festkommitté men det var alltid samma lilla grupp, som inte ens hörde till kommittén, som tisslade ihop arrangemangen vid sidan om. Sedan fick man veta vad som hade bestämts och vad man förväntades baka eller annars bidra med. Ibland försökte jag ha en åsikt men det var ingen som lyssnade ens. Inför följande år avsade jag mig uppdraget.

Hm, 09:11, 30 september 2013. Anmäl

@Bob, 02:39, 30 september 2013 Under alla år i olika föreningar har jag bara en gång stött på paragrafryttare som drar formalian och det var i en lokalföreningen till ett av våra större Riksdagspartier. I övrigt har jag bara positiva minnen för styrelsearbetet i olika förseningar.

Janne, 08:14, 30 september 2013. Anmäl

Håller helt med Nisse.Just detta att man förväntas säga ja till att vara med i styrelsen vid förfrågan , tror jag gör att många drar sig för att gå på möten och vara med i föreningar. Självklart skall man ställa upp på gemensamma arbetsdagar, m.m, men man måste förstå att många -tex jag själv- avskyr att ha ledaransvar och ägna all sin fritid till detta..Det brukar finnas tillräckligt med personer som älskar att styra och leda ,för att man skall slippa tvinga folk som inte vill, eller har fallenhet för det.

Lasse, 07:31, 30 september 2013. Anmäl

Urban: så bra för dig då! Bob: ja, paragrafryttarna också, dom glömde jag! Kom nu ihåg en äldre man, som alltid hade med sig en bok om föreningsarbete på våra möten. Sedan begärde han ordet hela tiden, och läste upp vad det stod - det var alltid något formellt som vi hade gjort fel, och därför skulle det förra mötet förklaras ogiltigt och alla beslut tas om. Helt meningslöst, eftersom det inte vara någon "officiell" förening på det sättet - d.v.s. ingen utifrån skulle någonsin komma in där, granska våra protokoll och kritisera hur vi hade tagit besluten. Den personen lyckades förstöra all glöd vi hade för föreningens riktiga uppgift.

Anonym, 06:34, 30 september 2013. Anmäl

Håller också med Helena, 09:14, 29 september 2013. Dessutom vill jag tillägga att de flesta föreningar jag varit med i som börjat med en god tanke om att vilja uträtta nånting, oftast snabbt blivit "kidnappade" av protokollfetichister som raskt stoppar all verksamhet med mängder av formalia och omröstningar om precis allting. Vill man få nåt gjort gör man säkrast i att skippa föreningarna

Bob, 02:39, 30 september 2013. Anmäl

Föreningslivet är starkt i Sverige och det ger en möjlighet till att lyfta sina åsikter och kunna påverka på arenor som man inte alls kan göra som privatperson. En förening är helt klart en bra plattform att utgå ifrån. Det ger en möjlighet för unga människor att lära sig att det funkar när man protesterar. Ta till exempel Unga Rörelsehindrade som gått ut starkt mot vissa program i tv: http://goteborg.ungarorelsehindrade.se/2013/08/22/mote-med-mastiff/

Eva (Webbsida), 21:00, 29 september 2013. Anmäl

I föreningar som fungerar som föreningar bör göra, utförs allt arbete ideellt och av medlammarna, inte minst av dem som valts till styrelse. Ack så fjärran från hur det fungerar i många fackförbund, politiska organisationer och idrottssällskap, för att ta ett par exempel. Undantag finns dock. Sök dig dit och känn att du gör nytta för saken i ett team av eldsjälar, eller stöd ekonomiskt det du anser vara en god sak.

Blandade karameller, 20:41, 29 september 2013. Anmäl

Magdalenas ord stämmer väl på många föreningar, sen är det kanske skillnad på olika sammanhang också. Jag är superaktiv i en välgörenhets-/intresseförening med ca 150 medlemmar på min ort och 35 000 i hela landet. Vi är naturligtvis glada när någon vill engagera sig, men de som är medlemmar på pappret, betalar medlemsavgift, läser vår tidning, lever enligt föreningens uppfattning i vår hjärtefråga och kanske sprider vårt budskap till dem de möter i vardagen - dem är vi också jätteglada för, även om vi aldrig skulle se dem på ett möte! Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Omfattningen väljer man helst själv. :)

Pissmyran, 19:32, 29 september 2013. Anmäl

Bestickförvaring?

Fråga: Frågan som dykt upp i mitt huvud må vara överkurs och lite onödigt vetande, men ack något jag har tänkt på en tid. Besticken, finns det någon idé om i vilken ordning de ska förvaras? Jag förstår att man kan lägga dem hur man vill, förslagsvis sked-gaffel-kniv, eller gaffel-kniv-sked, men vilken ordning är vanligast eller enligt etikett (… om det nu finns någon?)

Svar: Det råder total bestickfrihetsordning i fosterlandet! Lägg dina bestick så som det passar dig bäst i lådan!

Ska du absolut ha en logisk förklaring till en viss ordning så lägg dem i rangordningen kniv-gaffel-sked.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (31)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 31

Jag tycker inte alls fràgan är dum! Sverige är känt i hela världen som banebrytare i praktiskt och säkert. Bilbälte är en svensk uppfinning. Rationell köksinredning dito. En logisk ordning= tidsvinn. En känd Svensk firma har erövrat världsmarknaden i samma filosofi..

Savoir vivre, 22:03, 3 oktober 2013. Anmäl

Inte alla här som har alla knivarna i lådan...

Festis, 23:32, 1 oktober 2013. Anmäl

Auster: viktigare är ju hur man förvarar kökspersonalen! I den korridoren förvarar jag kvinnor till vänster och män till höger (sett från köket). Äldre närmast köket. Flickor närmast mig.

Grefven, 13:51, 30 september 2013. Anmäl

Den klassiska ordningen på resturang är mycket riktigt sked, gaffel, kniv och översätter man det till en låda där de ligger på tvärsen borde det innebära att man har skedarna ytterst.

Nomen Nescio, 13:08, 30 september 2013. Anmäl

Kul Alida! Den ordningen har också jag, och även mina svärföräldrar. De hävdar att det bara finns den ordningen, allt annat är galet. Jag måste fråga dem om de har arbetat inom restaurangbranschen någon gång på 30-talet.

Cajsa, 13:00, 30 september 2013. Anmäl

Varför lägga de i kökslådan öht? Bättre att ha besticken i bestickhållaren på diskbänken så kan man använda lådan till något annat.

Janne, 12:13, 30 september 2013. Anmäl

Den gammaldags klassiska restaurangordningen på bestickförvaringen lär ha varit sked, gaffel, kniv från vänster räknat som någon redan skrivit. Fast min gamle far som var i restaurangbranchen räknade alltid från höger och sa "kniv, gaffel, sked", det var kanske i den ordningen de tog besticken? I alla fall har jag fortfarande denna ordning...

Alida, 12:02, 30 september 2013. Anmäl

Jag älskar Magdalenas underhållande och humoristiska svar! Sluta inte med detta!

Fredde, 20:54, 29 september 2013. Anmäl

Jag lägger alla bestick huller om buller så att ingen ska bli generad över att jag har bättre ordning än dem.

Fänrik Fjun, 15:39, 29 september 2013. Anmäl

Mia, 09:08. Menar du den person som svarar på frågor i denna spalt heter hon Magdalena. Eftersom hon har humor svarar hon ibland skämtsamt på en del inte så allvarliga frågor. Det måste man inte ta bokstavligt.

Nesse, 14:07, 29 september 2013. Anmäl

Utläggningsförbud?

Fråga: Vad kan man förvänta sig i form av umgänge och öppenhet av sina gäster? Går Internet före fysiska möten även på semestern?

Vi hade besök av en utländsk familj på vårt lantställe i Stockholms skärgård. De bodde i vår gäststuga men hushållet hade vi gemensamt. De har precis som vi barn i samma ålder och även vi vuxna är ungefär lika gamla dryga fyrtio år.

På dagarna umgicks vi och de tog många bilder vilket vi inte tänkte så mycket på. Vi gjorde som vi brukade och rörde oss obehindrat och badade i vår skyddade vik iklädda våra väl använda och sedan länge omoderna badkläder utan tanke på kroppshållning. När vi senare på kvällen åt gemensamma middag berättade våra gäster glatt att de lagt ut bilderna de tagit på dagen på Facebook. Vi kände oss inte alls bekväma med det. Fanns vi alltså med på bilder på Facebook mot vår vilja endast iklädda endast omoderna badkläder med lössläppta magar?

De berättade också glatt att de ringt sina vänner och berättat om sin vistelse på vårt sommarställe. Efter middagen tackade de för sig och gick tillbaka till sin stuga för att fortsätta med sina kontakter på Internet.

Kvar satt vi med disk och häpnad. Dels för att vi inte trodde våra öron om att vi nu kanske exponerades endast iförda badkläder på Internet och dels för att vi trodde att precis som alla de gäster vi tidigare haft på besök skulle de stanna en stund på kvällen så att vi fick umgås med varandra. Inte med andra via Internet.

Nu undrar vi hur vi ska ställa oss till att bjuda in gäster i vårt hem framöver.

Är detta något nytt att man ständigt måste vara uppkopplad och berätta om allt och alla? Är det vi som är gammalmodiga och inte har fattat det moderna sättet att umgås där det ingår att riskera att bli exponerad för hela världen genom Internet även i sitt hem?

Svar: Det är taktlöst och gräsligt sett ur alla synvinklar att bete sig som dina gäster har gjort. Att de pratar med sina övriga vänner om sin semester är inte så konstigt kanske, men det verkar ovanligt korkat att berätta för er att de har gjort det. De kanske öste beröm över er men det skulle de i så fall ha sagt till er samtidigt. Att bara säga till någon ”jag har pratat om dig idag” utan att precisera vad man sagt, är ohövligt och dessutom trist.

Men klart värst är utläggningen av bilder på Facebook, utan tillstånd från er. Ett av många skäl till min misstro mot Facebook, ofta dokumenterat i min spalt och på andra ställen, är just detta att andra kan släppa ut vad som helst utan minsta kontroll eller medgivande från de som avbildas/drabbas. Det spelar faktiskt ingen roll om bilderna är smickrande eller inte, det måste ovillkorligen vara du och din familj som har bestämmanderätten över var ni exponeras när det gäller ert privata liv, ni var ju inte på Stureplan eller annan offentlig plats där fotograferande är fritt – tyvärr kan jag tycka.

I ljuset av det som hänt borde ni ha sagt mycket bestämt från första början: ”OBS inga bilder av oss på sociala medier!” Många människor tycker att det är så fantastiskt roligt att få förekomma på nätet att de inte kommer på tanken att alla inte är av samma uppfattning.

Att man vänligt småpratar med varandra i samband med gemensamma måltider är så självklart att det inte ens behöver diskuteras. Den som äter och går visar sitt ointresse för övriga – och här var ni ju värdpersoner dessutom, extra drulligt av gästerna att bara ge sig iväg efter maten.

Men oroa dig inte för kommande besök av andra vänner, de som betett sig som du beskriver är förhoppningsvis undantag. Men säg noga, tydligt och utan ursäkt ifrån att bilder inte får läggas ut utan ert medgivande!

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (42)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 42

Elin: Visst bör man säga till när övertrampet är gjort, men den som planerar att lägga upp en bild kan ju även fråga. Vem skulle tycka att det var ok om man fotade någon och sedan, utan tillåtelse, gick och satte upp korten på anslagstavlan på ICA? Jo, det är samma sak - fast värre, eftersom ett kort på nätet kan ses av så många fler än ett på en fysisk anslagstavla.

Anonym, 13:21, 1 oktober 2013. Anmäl

"... ni var ju inte på Stureplan eller annan offentlig plats där fotograferande är fritt – tyvärr kan jag tycka.", skriver MR. Intressant, eller ska man fråga "är det sant?" att en DN-journalist beklagar rätten att fotografera på allmän plats.

Kalle, 17:36, 30 september 2013. Anmäl

När det gäller bilderna så får man ta och säga till. De flesta brukar trots allt vara OK med att bilder hamnar på facebook. Jag har vänner som inte vill synas där, eller som bara kan synas där i väldigt neutrala sammanhang och det får man respektera men samtidigt måste man ju också veta hur det är.

Elin, 16:21, 30 september 2013. Anmäl

"De har precis som vi barn i samma ålder". Det måste vara rätt ovanligt att två familjer träffas där barnen har samma ålder som föräldrarna.

Az, 07:53, 30 september 2013. Anmäl

Hur gör man med mobilmarodörer. Bjuden på middag alla inklusive värdfolket pratade och messade och surfade hela middagen. Jag hade min mobil på tyst läge På min mans jobb så messas och surfas det hela kaffe och lunch rasten. Har blivit erbjuden en gratis smart phone av min kära make men tackat nej. En så pass dyr telefon för samtal och SMS tycker det känns onödigt. Sedan har vi sociala medier, jag vill inte att folk kränker min integritet, ändå görs det övertramp hela tiden. Jag har protesterat när bilder tas, men får då höra hur mossig jag är. Det är väl bättre att man sitter ensam hemma och äter och så messar man till varandra. Jo datorn har varit hemma hos folk som går från mat bordet för att kolla mejl, sedan surfas det ohejdat, man ska kolla än det ena än det andra. Man ska väl umgås när man ses eller har jag missat något. Vore nyttigt med en efter tanke ibland.

mona, 06:34, 30 september 2013. Anmäl

I många andra länder existerar inte sedvänjan att sitta i soffan och prataefter middagen. Där är kaffet efter middagen en signal om att det är dags att gå hem snart, så man inte stannar oförskämt länge. Det skulle kunna förklara varför de drar sig tillbaka. Men ett enkelt "skulle ni ha lust att hjälpa till med disken" kan hjälpa dem att begripa att sedvänjorna i Sverige är andra än hemma, inte llätt att gissa själv annars.

Maria, 18:32, 28 september 2013. Anmäl

Varför har FS omoderna badkläder när hon har gäster? Vad är det senaste i badmodet? Hade ni randiga dräkter från 1800 talet? Och varför dålig kroppshållning? Sånt får man tänka på med och utan bilder för eget bästa. Har ni bästa kläder och en bra kroppshållning bara på bilder? Det är väl bra att bilderna blev naturliga som ni är och inte tillgjorda.

Anonym, 18:31, 28 september 2013. Anmäl

Kurre: Håller med helt, jag förstår att det kan vara kul med FB (även om jag inte gillar det själv, har en "oanvänd" sida) men det börjar gå för långt. Men var lugna, det kommer snart att minska, VEM har tid i längden att se på alla bilder, läsa alla inlägg? OBS kom ihåg att jag var först här (vad jag vet i alla fall) att spå detta. Ler glatt!

Maja G, 16:06, 28 september 2013. Anmäl

För det första: fixa din inställning på fb så du alltid måste godkänna en publicering med taggning. För det andra: PRATA med dina vänner när dom berättar att dom lagt ut bilder på er gemensamma semester! Be om att få se bilderna! Tala ev om att du inte vill ha dom till allmän beskådan! Istället för att i efterhand klaga på ett internetforum.

Molly, 09:28, 28 september 2013. Anmäl

Att omdömeslösa och egotrippade gäster behandlar värdfamiljens hem/fritidshus som ett gratishotell är väl i och för sig inget nytt. Att man då efter middagen går tillbaka till "hotellrummet" för att chilla och softa eller vad man nu kallar det på "nyspråk" är inte heller ologiskt. "Personalen" finns ju där för att ta hand om disken och allt annat. Jag tror att konsten att umgås socialt IRL håller på att bli just en udda konstart som väldigt få människor behärskar. Allt ska nu i stället ske via nätet och inte öga mot öga. Det verkar som om människor blir väldigt handfallna när de måste umgås med varandra på riktigt. Det tycker jag märks på de frågor som besvaras av MR i denna blogg. För oss som varit med ett tag verkar många frågeställare vara häpnadsväckande okunniga om och ointresserade av sådana sociala självklarheter som på "vår tid" även en ung vuxen var fullt medveten om.

Gamkärringen, 08:04, 28 september 2013. Anmäl

Andedräktsstank?

Fråga: Hur ska man som kollega, medarbetare eller chef hantera en person som man kanske arbetar nära under långa perioder och som lider av mycket dålig andedräkt?

Svar: Det är svårt att säga ”du luktar faktiskt illa ur munnen”. Ingen vill höra det äckel som ligger i ett sådant påpekande hur detta än uttrycks.

Man får tänka sig själv i motsvarande situation: vill man bli meddelad att man stinker, eller föredrar man att andra undviker ens närhet?

Ett sätt kan vara att bjuda på halstabletter och säga vänligt ”ta gärna en tablett, jag tror att du behöver en”.

Men man ska också veta att vissa mediciner liksom vissa sjukdomstillstånd kan åstadkomma obehaglig andedräkt.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (28)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 28

Mellanchefen 13:50 27 september. Det hände mig en gång att min chef sade till mig "Det har kommit klagomål på attt det luktar svett av dig!" Jag hade mindre illa upp om någon sagt det direkt till mig istället för att låta chefen ta hand om det, står inte ut med att folk pratar bakom ryggen på mig.

Tomas, 08:55, 30 september 2013. Anmäl

Ingen vill väl höra "tag gärna en halstablett, jag tror du behöver en " heller? Tror de flesta som har dålig andedräkt redan är plågsamt medvetna om det men inte kan göra något åt det trots normal hygien. Det beror ofta på andra fysiska orsaker som inte är lätta att påverka.

Tomäjto / tomato, 14:47, 29 september 2013. Anmäl

Ni som säger saker i stil med "pussar ni era kollegor" och "varför vara så nära att man känner andedräkten" har nog helt enkelt aldrig haft en kollega med dålig andedräkt.. Jag har haft två. Den ene springer jag på på konferenser och liknande och då undviker jag att sitta bredvid honom, trots att han är jättetrevlig. Den andre är min kollega just nu. Det kan vara riktigt jobbigt om vi sitter framför samma dator.

Jena, 17:19, 28 september 2013. Anmäl

Känner man folks andedräkt så är man alldeles för nära personen i fråga.

Anonym, 13:14, 28 september 2013. Anmäl

Man behöver ju inte vara så nära att man känner sina kollegors andedräkt, eller brukar ni pussas och kramas när ni arbetar tillsammans? Jag har aldrig varit så nära kollegorna att jag känt hur de luktar i truten. Detta måste vara ett ovanligt fenomen. Varför överhuvudtaget vara alldeles inpå ansiktet på nån som har dålig andedräkt? Obegripligt.

Anonym, 13:12, 28 september 2013. Anmäl

Vad säger man då till en kollega, yngre tjej, som uppenbarligen inte duschar i "onödan" och stinker sur gammal svett?

Anonym, 22:33, 27 september 2013. Anmäl

Jag föreslår att man säger så här: Vet du om att din andedräkt inte luktar så bra? Utan att ta itu med storsläggan. Då skulle inte jag ta illa upp i alla fall.

Cissi, 13:57, 27 september 2013. Anmäl

Med risk för att vara tjatig: är detta en arbetskamrat så är det något man kan ta upp med chefen. Att vara chef innebär att man har extra betalt för att ta tag i vissa saker som kan vara obehagliga. En medarbetare med dålig andedräkt är ett sådant exempel. Prova med din chef!

mellanchefen, 13:50, 27 september 2013. Anmäl

Kim, 08:25, 27 september 2013. - Absolut. Men alla har inte så nära vänner och familj. Sen kan det ju vara så att hela familjen lider av samma problem. Jag jobbade ett tag med en fransman som luktade fruktansvärt av vitlök varje dag - gissningsvis åt hela familjen samma så ingen märkte det.

Anna, 11:27, 27 september 2013. Anmäl

Mitt råd att är att du en dag när du samlat mod för att ta upp saken tar kollegan avsides och förklarar att du JUST DENNA MORGON upptäckt att hon eller hon har dålig andedräkt. -Du måste ha ätit något speciellt, jag har aldrig märkt det förut, säger du. En vit lögn som åtminstone jag tycker är OK i sammanhanget. Vem som helst av oss kan drabbas av dålig andedräkt, men skräcken är förstås att omgivningen märkt det länge, kommenterat det - men inte vågat säga något.

Anonym, 10:34, 27 september 2013. Anmäl

Nejtack-skäl?

Fråga: Är det god etikett att tacka nej till någon form av sammankomst (allt från golfrunda till middagsbjudning) utan att uppge en specifik anledning, annat än att man har förhinder? Eller bör man alltid säga vad det är som förhindrar en för att inte verka avståndstagande?

Svar: Det är alldeles tillräckligt att säga ”tack för vänlig inbjudan, tyvärr har jag förhinder den tiden/datumet/dagen”. Det kan ju vara vilket slags förhinder som helst, från att du behöver plugga för en tenta till att du har beställt tvättstugan eller tänker långprata med en kompis just den tiden. Anledningen har ingen annan med att göra och vanligen intresserar det inte heller andra.

Men har du ett skäl av typen bortrest någonstans eller att du redan har tackat ja till släktfest så är det såklart vänligt att ange detta.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (36)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 36

Det ska absolut räcka att tacka nej med något i stil med "Det låter väldigt trevligt men tyvärr kan jag inte den dagen/kvällen"! Väldigt oartigt av inbjudare att fråga efter orsaken. Jag har aldrig någonsin när jag bjudit in till en tillställning av nåt slag tjurat ihop av ett sådant svar och undrat "vad som är viktigare än min fest" - det låter extremt självupptaget! Och ja, detsamma gäller bröllop, dop osv! Detta är faktiskt inte så stora händelser utanför den absolut närmaste kretsen, särskilt inte om de sker på annan ort än där man som inbjuden bor.

Anonym, 16:21, 30 september 2013. Anmäl

När jag var inbiten ungkarl( till för ett par år sen) så upplevde jag en klar diskriminering som inte stadgade personer utsattes för. Om jag tackade nej till något ,så ville vänner, släktingar,m.m, nästan alltid veta varför med motivationen att man som barnlös singel aldrig kunde ha något viktigt bokat. Mycket irriterande och respektlöst !

Håkan, 07:58, 30 september 2013. Anmäl

Det beror väl lite på vad det gäller - en fika på stan eller bästa vännens bröllop? I det sista fallet räcker det nog inte med "jag är tyvärr upptagen"....

Maja G, 01:24, 30 september 2013. Anmäl

"Det är bara regnet man behöver fà rätt i ansiktet, säger man ibland pà franska". Det pàstàr Oscar Lundqvist. Vill inte vara näsvis eller framstà som ngn som vet bättre. Är bara intresserad av Oscar Lundqvist källa till detta uttryck jag aldrig hört efter snart ett halvt sekels boende i Frankrike i fràga.

Savoir vivre, 21:17, 27 september 2013. Anmäl

Jag brukar sällan ange orsak, varför jag inte kan komma är ju min ensak. Det är ju bara att tacka glatt och vänligt för inbjudan, men meddela att man tyvärr inte kan komma. När jag bjuder in är jag inte heller intresserad av att höra nån lång förklaring om vad den inbjudna vill göra istället för att komma på min fest, för mig räcker det ju att få veta om de kommer eller inte kommer.

Åsa S., 15:45, 27 september 2013. Anmäl

Det är bara regnet man behöver få rätt i ansiktet, säger man ibland på franska. Kräver relationen en liten nödlögn, så kan man gott göra inbjudaren den tjänsten. Det är rätt okonventionellt att vara mer stoisk än så. Och konventionen styr ju till stor del förväntan i socialt umgänge.

Oscar Lundqvist, 22:48, 26 september 2013. Anmäl

Som synes av många andra kommentarer här, så är det viktigt att ta hänsyn till det sociala spelet som hela vårt umgänge bygger på och är beroende av. Att då kategoriskt ignorera detta som Magdalena gör i sin rekommendation kan vara förödande - och att kalla det maktspel är fånigt. Den som inte vill ta hänsyn till sina medmänniskor må följa hennes råd, men riskerar då att bli betraktad som ohyfsad. Den som å andra sidan har det minsta social förmåga känner när det är befogat att motivera sitt nej tack och vet när det kan undvaras. Dåliga förslag kan inte gömmas bakom klyschor som "etikett" eller "formellt korrekt".

Fikon, 19:45, 26 september 2013. Anmäl

I Thailand är det vanligt att man av tackar ja till att komma till en sammankomst, men det betyder inte att man förväntas dyka upp. Man tackar ja för att inte genera den som bjuder till sammankomsten, ett nej anses som oartigt.

Marckus, 17:56, 26 september 2013. Anmäl

@drystone: Å andra sidan gör man ju sig rätt socialt omöjlig om man börjar tacka nej till tillställningar med orden "jag vill inte komma" (på din 40-årsfest/ditt bröllop/din kräftskiva/din soppkväll") Vill man aldrig mer träffa personerna ifråga så fungerar det ju fint, och det kanske var så du menade. Vill man inte gå på en specifik tillställning men bli bjuden fler gånger är det däremot nog inte att rekommendera.

krasse, 15:57, 26 september 2013. Anmäl

Magdalena, det kan ur psykologisk mening vara värt att skilja på "Jag vill inte" och "Jag kan inte!" Handlar mycket om att svara an mot något, att ta ansvar för det jag står för. Dagtinga med vårt eget görs ofta och svaret "Jag kan inte", ger ju snart en inbjudan till, och vill jag inte gå, nås aldrig önskat mål! Värt att tänka på vad jag egentligen vill! Hälsningar!

Drystone, 15:28, 26 september 2013. Anmäl

Extrablommor?

Fråga: Jag har blivit inbjuden till ett födelsedagskalas som ska gå av stapeln på en restaurang. Vi är ett tjugotal gäster som köpt en present tillsammans. Nu undrar jag: ska jag när jag kommer dit på kvällen även ta med en blomma eller något liknande? Födelsedagsbarnet tillhör inte mina närmaste vänner men vi har haft en hel del kontakt under åren.

Svar: Nej! Ingen extra gåbortspresent när du är med på en födelsedagspresent! Och för den delen är det inte praktiskt med blommor när kalaset inte sker i jubilarens hem.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Talfrifest?

Fråga: Jag fyller snart 50 år och planerar att ha en större fest. Jag bor i ett medelklassområde med större delen akademiskt utbildade människor, dvs människor som gärna talar! Vad jag undrar över är att jag känner att det är risk för att det lätt kan bli lite för mycket med tal. Det låter kanske lite förmätet att inte önska sig tal på sin 50-årsdag och det är väl inte riktigt så. Att få höra positiva (som de oftast är) tal om en själv är givetvis kul men jag känner att en sån här kväll är kort och jag vill planera en hel del ”egna” tal om mig och mitt liv. Jag vill dessutom att de bjudna emellanåt i lugn och ro ska få äta sin mat och samtala med övriga gäster utan att ideligen bli avbrutna. Vad jag känner är att jag vill hålla i kalasets taktpinne själv. Jag kommer att satsa rejält på levande musik och den måste antagligen starta på en viss tid för att inte priset ska skena iväg fullständigt etc.

Min fråga är helt enkelt utifrån detta kan man på något sätt utan att ”göra fel” (läs trampa någon på tårna) be folka att minimera/strunta i att hålla tal?

Svar: Låter jättetrevligt med en femtioårsfest med högst begränsat antal tal – utom värdpersonens eget (du menar väl att du ska hålla ett tal, skulle du hålla flera tal om dig själv riskerar det att bli lite pinsamt, eller tråkigt åtminstone). Kanske du ska tillåta en gäst att tacka också, annars blir det lite för osvenskt, vi har våra traditioner. Men gör festen talfri med dessa två undantag – låter du några fler utvalda talare framträda kan det bli lite tråkigt för alla de andra hugade talarna.

Du måste rimligen skicka skriftlig inbjudan till gästerna, och skriv då längst ner ungefär ”Var vänlig notera att detta är en helt talbefriad middag. Eventuella hyllningar i talform mottas i enrum vid senare tillfällen”.

Eller något åt det hållet, lite smått skämtsamt men ändå så att gästerna förstår att det inte är läge för alla de långrandiga alfabetstalen, videofilmerna, påminnelserna om allt dumt eller bra du har gjort i ditt liv, osv.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (15)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 15

Som FS formulerar det så tolkar åtminstone jag det som att han eller hon är en väldigt egofixerad person som vill göra kvällen till en själv-regisserad hyllning till sin person, och gästerna skall utgöra hänförda åskådare. För mig är det helt absurt att hålla hyllningstal om sig själv, förutom ett kort välkomsttal och kanske ett lika kort avslutnings(tack)tal.

Hasse, 07:23, 27 september 2013. Anmäl

@Anna"när är det någonsin okej att berätta om sig själv och faktiskt få berätta om sitt liv?": När någon frågar eller ber en om det, då är det ok, i annat fall odrägligt, svenskt eller icke!

Anonym, 11:34, 26 september 2013. Anmäl

Ett råd från en van festfixare: Kall förrätt som gärna kan stå framme när gästerna kommer, vad man vill till huvudrätt och sedan en efterrätt som inte vare sig svalnar eller smälter, och så kaffe sist. Då kan man starta tidigt med eventuella tal, dikter, framträdanden mm under förrätten. Sedan får folk äta huvudrätt i lugn och ro så att maten inte kallnar och man hinner prata med sina bordsgrannar. Enstaka avbrott kan man göra, men inte mycket. Under efterrätten har den värsta hungern stillats, och då kan man ta resten av programpunkterna. Oavsett om du planerar att inte ha några tal så är risken att det kommer en del ändå. Det kan ju bli tal som inte annonseras som tal, också. Exempelvis någon som vill lämna över en present och berätta om den eller så. Därför bör man ha en toastmaster som styr upp middagen. Denna person kan lämpligen påminna i borjan på middagen att tal undanbedes, men om någon vill överlämna en present, utbringa en skål etc så skall man anmäla det till toastmastern först, just för att alla skall ha en lika trevlig fest och höra vad som sägs och få äta varm mat.. Om du har en rutinerad toastmaster och undviker mat som blir förstörd om man inte omedelbart äter upp den så blir det en bra fest även om inte alla skulle följa din önskan. Ha så kul!

chalmeristen, 16:46, 25 september 2013. Anmäl

@Anonym, 10:41, ja diktuppläsning var tydligen ok! Och det gick väldigt bra, hon känner tydligen sina vänner och bekanta väl - genom att undanbe sig tal, slapp vi jobbiga skämt och långrandigt tjafs men fick en fin, personlig hyllning som även alla vi gäster kunde uppskatta.

Molly, 15:07, 25 september 2013. Anmäl

@yes, 11:05, hur tar man upp en skål utan att hålla tal??

Az, 14:40, 25 september 2013. Anmäl

Varför är vi så rädda för att någon skall uppmärksamma sig själv i det här landet? Det är ju ändå en femtioårsfest med syfte att hylla och uppmärksamma personen som fyller femtio. Och det är dessutom den personen som bjuder in. Då kan det väl vara helt okej om den personen vill berätta om sitt liv, se tillbaka på allting som har hänt, berätta om olika händelser och skeenden i livet? Naturligtvis på ett bra sätt, men det gäller ju alltid. Varför skulle det vara så fel? Och om det inte är okej på en femtioårsfest, när är det någonsin okej att berätta om sig själv och faktiskt få berätta om sitt liv? Vi har alla mycket att lära från andra, och att huvudpersonen på ett kalas faktiskt berättar om de femtio år som de firar kommer garanterat att ge många nya lärdomar. Jag tycker det låter otroligt mycket trevligare än alla nedkortade, halvförberedda tal av diverse vänner som inte känner personen så bra.

Anna, 12:04, 25 september 2013. Anmäl

Varför är vi så rädda för att någon skall uppmärksamma sig själv i det här landet? Det är ju ändå en femtioårsfest med syfte att hylla och uppmärksamma personen som fyller femtio. Och det är dessutom den personen som bjuder in. Då kan det väl vara helt okej om den personen vill berätta om sitt liv, se tillbaka på allting som har hänt, berätta om olika händelser och skeenden i livet? Naturligtvis på ett bra sätt, men det gäller ju alltid. Varför skulle det vara så fel? Och om det inte är okej på en femtioårsfest, när är det någonsin okej att berätta om sig själv och faktiskt få berätta om sitt liv? Vi har alla mycket att lära från andra, och att huvudpersonen på ett kalas faktiskt berättar om de femtio år som de firar kommer garanterat att ge många nya lärdomar. Jag tycker det låter otroligt mycket trevligare än alla nedkortade, halvförberedda tal av diverse vänner som inte känner personen så bra.

Anonym, 12:03, 25 september 2013. Anmäl

Min 50-årsdag är inte heller så väldigt långt bort, hur nu det kunde gå till... och jag hatar också tal. Särskilt som jag hört så många tal, där talaren i mer eller mindre förtäckt form försöker skämma ut och trycka till festföremålet. Men själv ämnar jag vara bortrest. Min erfarenhet är nämligen, att konventionerna när det gäller de stora högtiderna och festerna är så starka, att folk ofta följer dem även om festföremålet själv har sagt ifrån. Det föreligger alltså stor risk för pinsamma tal trots att man sagt att man inte vill ha några tal, att folk tar med sig presenter trots att man sagt att man redan har "allt" och att det är bättre att de ger till någon av de organisationer de vet man stödjer, att folk kommer och ringer på dörren fast man sagt att man inte ska ha någon mottagning alls o.s.v.. Så det blir Mallis eller kinesiska muren eller något på min bemärkelsedag..! :-)

Helena, 11:28, 25 september 2013. Anmäl

"Planerar en hel del egna tal om mig och mitt liv". Det låter som om FS hellre pratar själv än låter andra göra det. Finns en viss risk att gästerna uppfattar det som väldigt egotrippat om man undanber sig alla tal men själv håller flera om sig själv.

Anonym, 11:14, 25 september 2013. Anmäl

Tråkigt med en formell födelsedagsfest som inte innehåller tal eller för tillfället skrivna sånger. Ge istället toastmastern i uppdrag att se till att talen blir korta och håller sig inom ramen för en förutbestämd maxtid. Hyr lokalen lite längre på natten eller starta middagen lite tidigare så finns det plats för både tal och musik/dans. Vet inte vad det är för tal FS planerat för sig själv, kanske en presentation av gästerna. Håll det också kort i så fall, det kan lätt bli för långrandigt.

Malin, 11:07, 25 september 2013. Anmäl

Åldersstil?

Fråga: Det har uppkommit en diskussion i min bekantskapskrets om hur kvinnor lämpligen ska se ut efter en viss ålder. En kvinnlig bekant har mycket starka åsikter om att man ska rätta sig efter sin ålder. Det innebär att när man fyllt 40 får man inte ha knäkorta kjolar, man ska ha en kort frisyr och helst dölja baken under en längre överdel.
Själv kämpar jag med att träna så att jag kan ha en snygg jeansbak och tycker ett lite längre hår framförallt är kvinnligt, inte bara ungdomligt. En väldressad kort kjol med snygg kofta eller kavaj är också snyggt. Jag tycker det viktiga är att man trivs och utgår efter egen personlighet och förutsättningar, inte ålder. Varför är vi så åldersfixerade och begränsade gentemot varandra? Vad säger hyfs och stil om detta?

Svar: För sådär hundra år sedan var det ganska tydligt vilken ålder en kvinna hade även genom hennes sätt att klä sig – exempelvis gick en vuxen kvinna knappast utomhus utan att ha en hatt eller basker på sig och inte heller hade hon långbyxor till vardags, endast till sport.
Men det där är förlegat. I dag är det en smaksak hur man klär sig och vilket slags frisyr man har, det är inte särskilt åldersrelaterat.
Däremot kan det bli ganska patetiskt när en tydligt äldre person, man eller kvinna, klär sig som sina barn eller barnbarn i trasiga jeans, t-shirt och träningsskor, eller minikjol och linne.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (90)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 90

Öbo 15,49 och 60+-are. Det är absolut inget fel att klä sig livsbejakande och annorlunda bara man gör det med god stil. Sedan är det ett annat krux vem som ska bedöma vad som är god eller dålig smak - det kanske är där so vett och etikett återigen kommer in.

Anonym, 19:36, 7 oktober 2013. Anmäl

60+are: Jag skrev "bara som ett exempel", jag inbillade mig ingenting, om du läser igen. Du verkar helt ointresserad av vad andra tycker, det är ditt problem, jag ville bara upplysa dig lite hur andra kan tänka.

MG, 09:37, 3 oktober 2013. Anmäl

@MG. Varför inbillar du dig att jag vinglar omkring på höga stilettklackar??? Som sagt, det finns verkligen GOTT om fördomar... För övrigt så är jag en MAN så jag nyttjar inte high heels överhuvudtaget. (Genast trodde du ju fördomsfullt att jag var en gamkärring som försökte se ut som en fjortis när du läste min kommentar). Men jag klär mig lika förbaskat som jag själv vill utan att det ska behöva kommenteras.

60+, 16:54, 2 oktober 2013. Anmäl

Anonym kl 08.06: Du har helt rätt, det var något med 60+ inlägg som inte "stämde", du träffade mitt i prick.. 60+, visst får du gå klädd som du vill, jag bryr mig inte. Men om du (som exempel bara) vinglar runt på höga klacka kanske jag ler lite inom mig själv om jag ser dig, det kan se lustigt ut. Så, om du någon gång INTE vill väcka sådana reaktioner, klä dig lite mer som de flesta andra. F ö, ni som vill vara klädda hur ni vill, var som helst och när som helst, jag skulle inte ha något emot det direkt, men så lär det aldrig bli. Ni kan vara nöjda att ni inte lever på 1700-talet, då fick man böta om man hade sidenkläder och inte var "fin" nog för att få bära sådana.

MG, 22:32, 1 oktober 2013. Anmäl

@anonym 08:06, det kan nog vara svårt för dig att veta vad andra tänker. Vi som inte själva är så räddhågade har nog högre tankar om dem som vågar stå för den de är och har sin egen stil oavsett ålder, så mycket mer livsbejakande. Då blir det mindre intressant vad någon som själv inte vågar tycker, tråkigt för dem bara.

öbo, 15:49, 1 oktober 2013. Anmäl

Nej, jag trodde väl inte att du var mottaglig för kritik, Magdalena. Jag lovar att i fortsättningen lämna dig och dina läsare, och ert tyckande, ifred ;)

Sara, 14:11, 1 oktober 2013. Anmäl

Kära 60+ 21,42. Självklart ska ingen kaxa upp dig för hur du ser ut. Inte ens ha försynta synpunkter om du inte bett om deras råd. Där har du verkligen en poäng. Men du missar en poäng. Du kan aldrig hindra andra att TÄNKA på hur du klär dig eller hur du uppför dig. Om du vill att andra ska tänka positiva tankar om dig är det ett gott tips att ändå hålla dig inom vanlig vett och etikett.

Anonym, 08:06, 1 oktober 2013. Anmäl

Jag är 60+, och ingen, ingen ingen ska nånsin komma här och oförskämt kaxa upp sig över hur jag ser ut. Jag är vuxen, så jag klär mig och ser ut hur jag vill. Det bestämmer INGEN annan. Om jag nu skulle vara så förskräckligt motbjudande i andras ögon - vem tusan har bett er att ni ska glo på mig? Att kritisera andra för deras utseende är inget annat än oförskämda dumheter.

60+, 21:42, 29 september 2013. Anmäl

Ursäkta mig, men nu tycker jag att många kommentatorer skriver hårklyverier. I mitt tycke är det dags att avsluta denna fråga. Inga nya intressanta vinklingar kommer fram. Dags för nästa fråga!

Anonym, 18:21, 28 september 2013. Anmäl

Tack för svar. Keith Richards (Rolling Stones) är 70 år så visst beror det på personen.

Jo du, 16:31, 28 september 2013. Anmäl

Förlovningsringretur?

Fråga: Jag förlovade mig och när vi köpte ringarna så blev beslutet att jag betalade dem. När min fästmö sedan bröt förlovningen så behöll hon ringen. Jag har lärt mig att vid en uppslagen förlovning eller vid ett avbrutet äktenskap så lämnar man tillbaka ringarna.

När jag har pratat med min dotter så säger hon att hennes skilda väninnor har gjort något annat smycke av bröllopsringarna i stället för att lämna tillbaka dem.

Eftersom jag ser ringen som en symbol för ett förbund och eftersom i detta fall förbundet har brutits så tycker jag att man återlämnar denna symbol. Det är ingen ekonomisk fråga vilket man kan få för sig, utan jag utgår från att etiketten säger något och undrar: vad  är rätt?

Svar: Förlovningsringarna ger man tillbaka till varandra om förlovningen bryts, det är praxis. Man kan komma överens om att behålla respektive ring, men det är också lite udda, vad gör man med en ring som symboliserar en förening som är bruten? Man kan knappast använda ringen till nästa partner, och inte heller ha den som eget smycke, symboliken försvinner ju inte ur ringen.

Din dotters väninnor som har behållit sina brutna äktenskapssymboler gör som de vill. Som jag ser det är det fel, om inte de f d äkta makarna har en överenskommelse om att behålla ringarna.

Numera verkar det inte så sällan som om trohetsringarna är främst uppvisningsföremål: ”titta, jag är förlovad, se vilken vacker (dyr) ring jag har fått!” och inte främst den symbol för trohet som de faktiskt avses vara.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (12)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 12

Varför är några av inläggen censurerade/bortplockade? Är det Magdalena eller den som skrivit som raderar? Det blir märkligt när senare kommentatorer hänvisar till det borttagna, såsom Leif och Lotta gjort nedan. Varför lägga tid på att läsa i kommentarsfältet om det gallrats så flödet blivit obegripligt, tänker jag.

Ammi, 13:12, 1 oktober 2013. Anmäl

Tack så mycket. Det gläder mig. :-)

Det kan inte bli sämre..., 12:55, 25 september 2013. Anmäl

Min make och hans ex behöll sina ringar. Hans förlovningsring lämnades in som delbetalning på min vigselring...

Anonym, 10:52, 25 september 2013. Anmäl

@Leif, tappert kämpat med helt logiska och balanserade kommentarer men jag tror att det är bäst att du inte svarar mer pâ "Det kan bara bli bättre"'s inlägg för det verkar som det närmar sig ett nevrotiskt psykos tillstând om man gâr efter tonen i det senaste inlägget... Mänskligt lidande är tufft att beskâda....

Lotta, 16:54, 24 september 2013. Anmäl

Det konstigaste i den här situationen tycker jag är att ex-flickvännen inte ens ställer frâgan till FS om hur han föredrar göra med hennes ring. För det är klart att man aldrig kan veta i förhand hur andra känner och tänker i svâra situationer som t ex när ett förhâllande tar slut. Men att inte ens visa att man bryr sig om att den man gjort slut med âtminstone blir behandlad sâ respektfullt och korrekt som möjligt efter omständigheterna - det tycker jag är dâligt!!! Det kan nog bli väldigt fel om man bara klampar pâ och gör som man själv tycker - bâde att spontant ge tillbaka ringen eller behâlla den. Vissa människor kanske skulle tycka att det var jobbigt att fâ ringen "slängd i ansiktet" när de redan har blivit dumpade sâ att säga. Men nog fasiken borde man ställa frâgan till sin ex om vad som känns rätt för honom eller henne? @ det kan bara bli bättre... vet inte riktigt vad jag ska säga om dina inlägg men jag undrar nog om du behöver en stor kram? Det verkar drypa cyniskt bitter överanalys frân ditt tangentbord och det verkar som om du kanske borde be nâgon du litar pâ att hjälpa dig lugna tankarna, andas djupt och komma i kontakt med det mjuka och fina du har inombords pâ nytt!!

Lotta, 16:00, 24 september 2013. Anmäl

@ Det kan bara bli bättre..., Det var det mest bisarra jag har läst, det är statistiskt säkerställt att män är en mer tärande grupp i samhället än kvinnor pga av att de bland annat står för de flesta brotten och i princip alla våldsbrott. Pinsamt men så är det. Och sambolagen är könsneutral. Sluta svamla nu.

Leif, 15:59, 24 september 2013. Anmäl

@ Det kan bara bli bättre..., Kvinnor har inte haft rätt till försörjningsstöd livet ut av mannen på väldigt många år. Försöker du vara rolig? Prova i så fall att krydda med humor.

Leif, 14:32, 24 september 2013. Anmäl

Traditionellt kan jag förstå att man lämnade tillbaka ringen efter bruten förlovning eftersom den inte längre hade något symbolvärde och mannen betalt för den. Idag när båda arbetar och man har mer eller mindre gemensam ekonomi förstår jag inte varför man ska lämna tillbaka en ring. Traditionen är inte längre giltig på samma sätt. Även om FS betalt för båda ringarna kanske de haft gemensamt hushåll som de båda bidragit till, så då tycker säkert FS ex. att det är naturligt att behålla ringen.

Anonym, 11:53, 24 september 2013. Anmäl

Jag tycker den springande punkten i frågan är att FS betalat _båda_ ringarna. Då borde FS även få behålla båda. Jag har varit förlovad. Vi köpte släta guldringar i paketpris och betalade hälften var. Efter att vi brutit behöll vi de ringar vi fått. Jag har senare sålt min och fått betalt för guldet. Har svårt att se att det gjort någon skillnad om vi bytt tillbaka och jag istället sålt hans ring.

JennyL, 10:56, 24 september 2013. Anmäl

Var det inte Elizabeth Taylor, som tagit alla solitärerna ur sina trohetsringar (de hann ju bli ett antal...), och lät sätta allihopa i ett armband? Eller var det någon annan? Någon Hollywoodkändis var det i alla fall. Så helt nytt är inte detta, att behålla ringen.

Helena, 10:04, 24 september 2013. Anmäl