Krammotvilja?

Fråga: På mitt nya jobb har några damer fått för sig att dom ska krama mig och röra vid mig. Det anser jag störande av många olika skäl. För det första är de inte ett dugg attraktiva eller intressanta.

Dessutom har dom egna karlar hemma, hoppas jag. Ifall dom hade ärliga avsikter och allvarligt intresse vore det en annan sak. Man klappar inte ens en hund innan hunden visat sig vara införstådd. Hur ska jag slippa undan denna påflugenhet på smidigaste sätt? Kan Magdalena Ribbing komma med någon bra idé?

Svar: Ja du, det kan vara problematiskt att vara attraktiv! Men det är inte någon orsak till oönskad beröring. Ingen människa ska behöva ta emot andras kramar osv motvilligt – kramande och klappande kräver att båda är med på detta.

Jag utgår från att kvinnorna är vänliga och tycker att de är vanligt trevliga som så många andra som kramar den de tycker om (om de utsätter dig för sexistiska fasoner blir det en annan sak, sådana är olagliga; den eller de som gör sig skyldiga till sådant måste först informeras om att det är ovälkommet och inte ta rättning av detta, innan den som utsatts kan gå vidare till diskrimineringsombudsmannen).

Nu skriver du att kvinnorna inte är attraktiva och att det hade varit en annan sak om så hade varit fallet. Det tyder som jag förstår det på att du hade gillat att bli kramad förutsatt att kvinnorna vore mer attraktiva och ”hade ärliga avsikter”. Där har du ett problem med din attityd till jobbkramande, tror jag.

Men ändå: ganska många ogillar att kramandet har blivit närmast rutin numera, alla kramas utan urskiljning. Vill man inte bli kramad eller klappad av sina arbetskamrater måste man vara tydligt avvärjande: gå ett par steg bakåt, fös undan de klappande händerna, håll ett avstånd till dessa kvinnor som inte har förstått att du är ointresserad av deras fysiska beröring. Om du markerar ett par gånger att du inte vill kramas eller bli rörd vid så förstår nog kvinnorna detta ganska snart.

Fortsätter de så kan du ta till orden som argument, säg snällt ”du, jag föredrar att inte kramas” eller ”vi kan väl skippa klappandet?” Men de är dina arbetskamrater och det är svårt för dem att få en tillsägelse av den arten, så för den fortsatt goda stämningens skull på jobbet föreslår jag att du först försöker med ordlöst avvärjande.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (40)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 40

" Ifall dom hade ärliga avsikter och allvarligt intresse vore det en annan sak." De oattraktiva kvinnorna har alltså mage att krama FS fast de varken är vackra eller har allvarligt intresse av honom. Fy!

Anonym, 07:48, 4 november 2013. Anmäl

Om Magdalenas svarskommentar: Jag har aldrig förespråkat något åthutande, varför påstår du det? Absolut inte. Jag föreslog bara en alternativ synvinkel för att visa att denna fråga troligtvis betraktas olika beroende på om det är en ung man eller en ung tjej som blir kramad hela tiden på sin arbetsplats

?, 19:09, 1 november 2013. Anmäl

Lotta, 10:55, för min egen del så tycker jag det lät lite lustigt och det lät som att FS vill bli antastad på jobbet av attraktiva personer. Då är det i så fall bättre att ses efteråt och hångla. Att han inte vill bli tafsad på av nån han inte gillar är självklart. Nu är det ju svårt att veta om en vänlig klapp/kram är det han menar eller om det är sexuella inviter. Som jag skrev tidigare klappar jag ibland någon på armen på jobbet, kramar gör jag bara om någon annan kramar först. Det kan ju vara så i vissa sammanhang att det vanligt att folk kramas men gillar man inte det så får man visa sin motvilja genom att stiga åt sidan eller dra sig undan, då brukar budskapet gå fram.

Pia, 12:06, 1 november 2013. Anmäl

Vissa goda råd gör nog att FS hamnar ur askan i elden, om de följs. Den som blir avskedad pga våldsamt uppträdande slipper förstås alla puttinuttproblem med arbetskamrater.

Fredde, 10:57, 1 november 2013. Anmäl

Jag förstâr inte varför FS fâr sâ mânga kommentarer om att han kommenterade damernas brist pâ attraktivt utseende. Jaaaaa... det har han väl rätt till eller? Jag menar, det är ju damerna som söker kroppskontakt med honom (oskyldiga intentioner bakom eller inte - vem vet?) Om nâgon söker kroppskontakt med en kollega vid upprepade tillfällen sâ är det väl knappast chockerande att han eller hon reflekterar över vad intentionerna kan vara och om attraktion är en del i det hela. Hade en yngre kvinna skrivit samma sak och nämt att de äldre manliga kollegerna inte ens är attraktiva sâ tror jag det hade stört mindre. Jag tycker faktiskt att var och en fâr lov att tänka precis som de vill för kriteria som gör att de känner sig bekväma eller uppskattar om de vill bli kroppsligt berörda eller inte. Och om vissa människor skulle tycka att det var mer naturligt att bara välja att blir kroppsligt berörda av människor de finner attraktiva och eventuellt ser som ett flörtobjekt (eller mera), sâ ser jag inte vad vi har med det att göra! PS! Jag skulle själv aldrig kunna fungera sâ men jag skulle aldrig ha hjärta att prunka pâ nâgot sorts rättvisetänk gällande kroppslig beröring pâ en person som har en naturlig tendens att associera kroppsberöring mer med attraktion eller sexualitet. Det fâr man väl respektera i sâ fall!

Lotta, 10:55, 1 november 2013. Anmäl

@Xelom: Jag har också funderat på om anmäl-funktionen enbart är där för syns skull. Jag tycker att "taket" verkar högre närdet kommer till sexistiska inlägg än homofoba och xenofoba. Varför skriver DN att de ska ta bort inlägg med sexistiskt innehåll om de aldrig gör det? För det gör de ej.

Liten flodhäst, 10:44, 1 november 2013. Anmäl

MAGDALENA SVARAR: @Ja, jag är ironisk, 23.31 31 okt, och @Eller, 8.34: Förträffliga förslag! Önskar att jag själv hade kommit på dem.

Magdalena Ribbing, 10:20, 1 november 2013. Anmäl

Du kan ju alltid dra en vit lögn och säga att du är förkyld och sen hävda att den är efterhängsen.

Andreas, 10:20, 1 november 2013. Anmäl

Hur attraktiv och intressant ska man vara för att få klappa en kollega på armen? Vill bara veta eftersom det händer att jag gör det, med både kvinnor och män på jobbet. Som svar på frågan föreslår jag FS att ta ett steg bakåt, bort från den klappande personen. Det är en tydlig markering.

Pia, 09:08, 1 november 2013. Anmäl

Ja, jag är ironisk, 23:31 Morgonen skratt! Femen of Sweden, 16:58 Men eftersom detta är ett svenskt forum får vi nog förutsätta att FS är en man någorlunda insatt i svensk kultur på en arbetsplats. Annars är det ett helt annat problem än som presenteras.

Sid, 08:53, 1 november 2013. Anmäl

Högtidsdräktsalternativ?

Fråga: Min kille jobbar inom det militära och nu är han bjuden med respektive (det är jag) på middag. Jag har inte gått på denna typ av festlighet och som klädsel står: ”Stor mässdräkt/högtidsdräkt alt. mörk kostym/långklänning.”

Ok, långklänning = ? Kan klänningen gå till vaden, eller skall den gå till golvet? Skall handskar bäras? Skall det vara ärm? Bör jag ha en liten jacka till? Googlar Långklänning och det finns så många olika tips så jag blir matt. Hjälp, tack!

Svar: Klädseln är alltså högtidsdräkt, men med ”tillstånd” för de som inte har stor mässdräkt eller frack att ha mörk kostym. Nivån är ändå högtidsdräkt och det innebär för dig golvlång klänning – men inte gör det något om den går till anklarna, däremot inte kortare. Ärm eller inte är en smaksak, en frackklänning behöver inte vara baraxlad men kan vara det. Jacka behövs inte, du ska ju inte vistas i en kyrka. Handskar kan du med fördel avstå från, de är mest till besvär eftersom du absolut måste ta av dem när du ska äta, och det brukar bli krångligt. Man behöver inte ha handskar till frackklänning i nutid.

Strunta i vad som står på nätet, där är det smockfullt med felaktigheter.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (25)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 25

Fast googlar man "mässdräkt långklänning" som man får förmoda FS gjort kommer man till Etikettdoktorn, Mats Danielsson. Som är den manlige motsvarigheten till MR och knappast kan anklagas för att vara en felaktig stolle. För en gångs skull håller jag med hallå:MR tycker verkligen inte om att hennes råd ifrågasätts och då blir hennes försvar i kommentarsfältet överdrivet syrliga. Det är faktiskt ofta kritik i sak från kommentatorerna, alternativa synsätt och ibland med en mer modern, nutida tolkning av hur man bär sig åt människor emellan. Schaldebatten (skyla byst på arbetsplats) visade, om inte annat, att många av oss tyckte att rådet var befängt. Som någon skrev, det är en skillnad mellan att säga ifrån artigt men bestämt och att skälla ut någon. Finess går också att lära ut.

Sett förr, 08:28, 31 oktober 2013. Anmäl

@Magdalena, varför tror du att vi som kommenterar inte får personlig kritik? Jag får mycket kritik och all kritik landar hos mig som person, trots att jag skriver med signatur och inte med mitt fulla namn. All debatt som försiggår i spalten förs av levande, tänkande och kännande människor som - precis som du - är långt ifrån perfekta. Jo du, 19:21 - som sagt :) @Savoir vivre, jag tycker Magdalena svarar klockrent i spalten men i kommentarsfältet är det som att det är en helt annan människa som svarar. Som förbytt!

hallå, 23:13, 30 oktober 2013. Anmäl

Kommentatorerna är ibland, men inte alltid, intressanta . Magdalena Ribbings svar är alltid sakkunniga . Hon svarar tillika direkt med humor och rakt pà sak"!! Chapeau bas,Magdalena!

Savoir vivre, 22:11, 30 oktober 2013. Anmäl

Stavar som en skadskjuten kråka - men jag tror ni förstår iaf.

Anonym, 21:45, 30 oktober 2013. Anmäl

Mässdräkt har funnist för kvinnor sedan 1986 Det är rätt glasklart vad som gäller uniformsledes. "högtidsdräkt" i FM dvs daglig dräkt har fördelen att den funkar i alla etikettsammanhang. Mörk kostym har troligtvis komplettarts som ett vänlighetssskest till de respektive som inte har full gala hemma eftersom varje militärt anställd kan uppfylla klädkoden frack/ högtidsdräkt genom valet av uniform.

Anonym, 21:43, 30 oktober 2013. Anmäl

MAGDALENA SVARAR IGEN: @hallå och @Jo du: Nej, jag tycker inte att det är roligt eller särskilt intressant med de kommentarer som har felsökande, medveten missförståelse och klandrande av mig som huvudpoäng, utöver viljan att meddela hur jag borde bete mig. Tur för er att ni i er anonymitet slipper sådan kritik riktad personligen till er. Och tur för mig att det också finns generösa kommentatorer som ger vänliga och givande synpunkter.

Magdalena Ribbing, 20:43, 30 oktober 2013. Anmäl

Nyfiken fråga: Nu när militären har blivit så föredömligt jämställd. Finns det någon mässdräkt för kvinnor?

Nilla, 20:23, 30 oktober 2013. Anmäl

Håller helt och hållet med @hallå. Och snarstucket var ordet, tackar för det, har funderat länge på vilket ord som passade in. Lite ödmjukhet från frun kanske vore mer hyfs och stil. Nog borde väl MR kunna skratta åt sina egna grodor liksom alla andra kan bjuda på lite humor i trådarna. Var det inte så det stod i ett inlägg alldeles nyligen? Nåt med lymlar har jag för mej....

Jo du, 19:21, 30 oktober 2013. Anmäl

Min uppfattning är att allt är glasklart beskrivet i Uni Best FM. Som militär personal bär du högtidsdräkt (dvs m/48 för flottan(blålrage, bussarong eller skepparkavjen för officerare/ spec. off. eller M/87 ned baradbälte för övriga). Mässdräkt bärs av officerare, kadetter och specialistofficerare. Livgardet må bära m/ä dvs m/1896 istället för daglig dräkt. Till högtidsdräkt hlör alltid glacehandskar, som bärs initill hälsningsminglet och under dansen, för att inte besudla damen med din handsvett. Bärs civil klädsel gäller frack eller folkdräkt,, utan pardon (men som militär skall du bära uniform). Damen bär långklänning för frackbruk. vingelmarginalen med kostym, smoking mm är obefintlig. Det är enkelt och praktiskt att vara militär när det gäller uniformer.

Anonym, 19:11, 30 oktober 2013. Anmäl

Just inom det militära väl det stora flertalet män (civilanställda undantagna) tillgång till militär högtidsdräkt så antalet mån i kostym är nog ganska få - bara de som kommer i sällskap med en kvinnlig militär eller?

Fru D, 16:04, 30 oktober 2013. Anmäl

Tackkort?

Fråga: Jag har en fråga om att skicka tackkort. Jag och min man gifte oss i september. Vi hade inte bjudit några av mina kollegor utan bara familj, släkt och nära vänner. Men av mina kollegor fick jag ett postogram till bröllopsfesten och tillbaka på kontoret fick jag även blommor och present. Dels ett presentkort på en butik jag gärna handlar i och dels en present till både mig och min man som passar oss och våra intressen bra. Det kändes som att det låg tanke bakom inköpen och det kändes även som ganska generösa gåvor med tanke på hur mycket vi brukar lägga när någon fyller jämt etc. Kanske hade företaget varit med och bidragit också, jag vet inte.

Samtliga på avdelningen hade skrivit på kortet och det rör sig om femton personer. Alla var med under överlämningen som skedde på ett gemensamt möte och naturligtvis tackade jag alla där och då och sa att det var jättefina presenter som passade perfekt.

Men jag skulle gärna vilja tacka mina kollegor med ett tackkort nu, precis som övriga vänner som gett presenter oavsett om de kunde närvara på bröllopet eller ej. Min fråga är om detta blir konstigt. Vem ska jag skicka kortet till? Avdelningen? Min chef som låg bakom administrationen (tror jag!) av det hela? Vi har ju en anslagstavla där det skulle kunna sitta men är det inte fånigt att ha sitt eget tackkort med foto sittandes på avdelningen där man själv befinner sig varje dag? Och hur länge ska det sitta där? På sitt eget kylskåp t ex är det ju valfritt hur länge man vill ha något uppsatt – om man sätter upp det alls. Ska jag ta ner tackkortet när jag anser att det gått lagom lång tid?

Många frågor! Ska jag helt enkelt hoppa över tackkort till jobbet eller hur gör man egentligen? Vänner har ju också redan tackats vid överlämnande av present, men vi skickar givetvis tackkort till alla dem ändå. Det var ju dessutom med på själva vigseln och festen.

Svar: Verkar som om du har trevliga, generösa och riktigt goda kolleger som gillar dig! Sådana ska man vårda, så skriv ett litet personligt tack till var och en av dessa femton. Allra snyggast är det att du skickar korten till deras hemadresser, annars kan du lägga korten i deras brevfack, med någon rad om att ni verkligen uppskattade de omtänksamma uppvaktningarna.

Anslagstavlan är opersonlig, nästan som en annons, mejltack likaså. Ett enda tackkort till alla femton känns magert, femton kort klarar man av att skriva, skillnad är det om hundra kolleger hade varit med på presenten.

Du kan säkert ta reda på om chefen styrt upp det hela, och i så fall skriver du ett lite längre personligt tack för den uppvaktning som gjorde dig och din partner så glada.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (24)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 24

Bjud paa ett glas skumpa istället för att skicka tackkort !

M-L, 14:15, 4 november 2013. Anmäl

Jag förstår vad du skriver men det var inte så jag tänkte. Jag tycker det är over kill att skicka tackkort till hemadressen och skulle tycka att det var mycket, säg konstigt då, istället för obehagligt när det är en "jobbrelaterad" händelse och det hade passat utmärkt med ett kort i postfacket eller ett mail. Där går min gräns för umgänge med arbetskamrater men visst gör alla olika. Jag tillhör inte heller de som finns på FB utan är försiktig med min egna sfär, kanske därav obehaget?? Tackkort i sig är mycket trevligt. Men FS behöver inte överanstränga sig, det kan slå åt fel håll. Ett tackmail till alla med inbjudan till fika med kaka räcker nog.

Eller, 10:51, 2 november 2013. Anmäl

@Eller. Varför skulle just ett tackkort - för en present man gett - vara obehagligt att få hemskickat i brevlådan? All annan post går bra, men inte just tackkort? Själv tycker jag det är mer "obehagligt" med direktadresserad reklam där jag tilltalas med förnamn och ska luras att köpa något jag inte vill ha. Jag tar däremot väldigt gärna emot både tackkort och vykort i min brevlåda. Jag förstår inte alls denna ovilja mot vanlig vänlig artighet. Särskilt inte när oviljan kommer från användare av sociala medier som t.o.m. använder ordet "följare" om de både bekanta och obekanta människor som förväntas läsa allt om dem och se alla bilder de lägger ut. Det är mycket enkelt att via nätet kartlägga en person genom att följa ("stalk") denna persons nätaktiviteter. Om det börjar komma underliga meddelanden i brevlådan beror det nog oftare på de egna nätaktiviteterna än på att en arbetskamrat vill tacka för en gåva.

Summum Bonum, 09:28, 2 november 2013. Anmäl

Nej det är inte obehagligt att få ett tackkort, det obehagliga ligger i att få det hemsänt till hemadressen. Läs ordentligt i inläggen! Det är väldigt sällan man står sina arbetskollegor så nära att det krävs hemskickade kort. Ett tackkort i postfacket /mail räcker. Tackkort i sig är trevlig men precis lika trevligt att få ett tackmail.

Eller, 08:28, 1 november 2013. Anmäl

Jag förstår inte varför det skulle vara finare och mer omtänksamt att tacka på ett krångligare och mer kostsamt sätt, dvs att skicka handskrivet tackkort till hemadressen? På mitt jobb var det förr i tiden kutym att lämna ett kort i brevfacket. Men numera skickar alla som uppvaktas ett gruppmail med några rader och kanske en trevlig bild, och alla blir precis lika glada för det!

Anonym, 23:10, 31 oktober 2013. Anmäl

Vad är det för obehagligt med att få ett tack-kort? Det är ju en snäll tanke och handling, inte kan man bli besvärad och känna obehag för det? Det finns betydligt allvarligare och tristare saker att oroa sig för i världen. Var glad för att någon i dagens kalla klimat anstränger sig för att sprida sin tacksamhet!

Anna, 12:52, 30 oktober 2013. Anmäl

Men jösses, skulle det vara obehagligt och närapå stalkning att ett tackkort skickat till hemadressen från en arbetskamrat som man har gratulerat storståtligt till giftermålet! Vad är det för larv. Jag har i alla år arbetat på en myndighet där hemadresser och andra personliga uppgifter är sekretessbelagda av fullt begripliga skäl eftersom vi har med människor att göra som kan vara farliga. Att vara med på FB, Twitter, Instagram och andra sajter är det inte heller tal om. Där kan man tala om att frivilligt och utan eftertanke utsätta sig för stalkning. Om anställda personers personuppgifter är sekretessbelagda på en arbetsplats eller hos en myndighet ska de inte lämnas ut. I vanliga fall är dock sådana uppgifter helt offentliga och tillgängliga. Inget hindrar heller FS från att gå runt och fråga efter respektive persons adress om HR-funktionen inte vill medverka. Artighet är inte stalkning.

Summum Bonum, 09:09, 30 oktober 2013. Anmäl

Nu sökte jag på "Helena" på birthday.se och fick 75 388 träffar. Måste jag nu skicka personliga svar till alla dessa på Helenas kommentarer här?

Anonym, 17:55, 29 oktober 2013. Anmäl

Hyrestanten och Bodil: Ratsit är mer effektiv än Eniro, eftersom man kan söka på fler parametrar och prova sig fram. Alla heter ju inte ovanliga namn! Även Birthday - som förvisso inte är en kreditupplysningssajt utan något annat - fungerar väldigt bra. OBS - detta skrev jag bara som en upplysning, och inte som ett tips! :-D

Helena, 17:24, 29 oktober 2013. Anmäl

Att bjuda på fika och lämna ett gemensamt tackkort hade jag tyckt passat bäst. Även att maila ett tack med en bild, vilket inte alls känns opersonligt. Förstår inte riktigt skillnaden mellan det och ett brev alla gånger. Förr skrev man brev till sina vänner, nu skriver man mail. Helena, adressuppgifter hittar man på vanliga, allmänna söksidor. Har aldrig någonsin behövt söka på kreditupplysningar.

Hyrestanten (Webbsida), 17:00, 29 oktober 2013. Anmäl

Snyltgäst?

Fråga: Jag bor sedan en tid tillbaka utanför Sverige. Jag har en bekant som jag egentligen inte känner så väl, men som jag tycker är trevlig och håller sporadisk kontakt med. Hon har bott i samma stad som jag förut och kommer gärna på besök igen. Förra gången bodde de hos oss, hon och hennes sambo åt då gratis och bodde gratis en långhelg. Jag och min man lagade mat och frukost åt dem.
Nu vill de återigen besöka oss (märk staden) i januari, hon föreslog ett datum som de kunde komma. Jag måste säga att jag känner mig lite utnyttjad. Som sagt känner vi varandra inte speciellt väl och de vill bo hos oss bara för att de vet att vi har gästrum och bor centralt. Det skulle kosta dem några tusenlappar extra om de skulle behöva bo på hotell och äta ute. Hur säger jag detta på bästa sätt? Jag och min man jobbar heltid och är inte så sugen på att vara värdpar till några som vi inte har någon verklig relation till eller som vi aldrig själva skulle besöka i Sverige. Men jag vill heller inte stöta mig med henne, jag träffar henne ju gärna på en fika eller så när de kommer på besök. Jag har redan försökt att komma med en bortförklaring att min man fyller år den helgen (vilket han också gör) men då har hon bara föreslagit en annan helg. Jag kan ju inte fortsätta komma med ursäkter.

Svar:
Det du beskriver liknar många andra frågor som jag har fått genom åren: alltså en person som vill utnyttja andras gästfrihet på ett girigt sätt. Nej, du ska inte alls ha henne och hennes sambo boende hos er, utan svara vänligt att du gärna träffar henne någon gång när hon är i din stad, men att du inte längre klarar övernattande gäster (underförstått andra än närmsta familjen, eftersom hon vet att du har gästrum).

Hon blir säkert sur, det är ju kolossalt bekvämt att bo gratis hos någon och få maten gratis (antar jag).

Fy sjutton säger jag, sådant ska man inte stå ut med. Säg vänligt men bestämt att det tyvärr inte fungerar för er. Lägg till det där ”tyvärr” så låter det lite vänligare, du tycker ju ändå att hon är trevlig.

Det vore förstås en helt annan sak om du och din man bodde hos dessa personer när ni är i Sverige, men det är ju inte alls aktuellt, förstår jag. Och det vore likaså en helt annan sak om du vänligt hade sagt till henne att hon är så välkommen att gästa dig när hon kommer till din stad. Men det har du ju inte heller gjort. Det din vän visar upp är ett självsvåldigt utnyttjande beteende som verkligen inte behöver uppmuntras!

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (42)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 42

Jag har inget att invända mot MRs svar och säger inte emot dem som känner sig utnyttjade alls. Jag vill bara tillägga att alla som brukar hälsa på släkt och vänners gästrum i attraktiva utlands-ställen inte ska känna sig träffade. Det är ju beteendet i situationen - och inte situationen själv - som gör det till ett problem för FS och andra. För vissa är gästerna ett trevligt avbrott i vardagen och de flesta kan ju faktiskt uppföra sig.

Jessica, 19:16, 2 november 2013. Anmäl

@Hannah: gästerna jg får skulle skylla på att de inte har landets valuta så det blir jag som får betala allt i alla fall. De skulle också påpeka att de bara dricker Perrier vatten som importeras hit från Frankrike och därför kostar skjortan.

MM, 01:25, 30 oktober 2013. Anmäl

När jag får gäster som jag vet med mig kan vara en aning snåla och förvänta sig gratishotell brukar jag se till att jag tex möter dem på väg hem från jobbet och föreslå att vi går in på närmaste mataffär. Motiveringen att jag måste handla, men det blir ju bra för då kan de ju köpa själva vad de vill ha till frukost samt gemensamt kan vi planera och köpa vad vi ska laga till middag osv brukar fungera utmärkt.

Hannah, 19:25, 29 oktober 2013. Anmäl

Jag bor sen många år i London och tar glatt emot de flesta av mina vänner som är underbara gäster men det finns vissa jag inte tar emot, antingen för att de inte står mig nära eller för att de kommit tidigare och inte varit vidare gästvänliga tillbaka. Jag föreslår att om du har svårt att säga nej låter dem bo hos er men gör det klart att du förväntar dig att de köper egen frukost etc samt att om ni går ut en kväll så delar ni notan.

Evita, 13:13, 29 oktober 2013. Anmäl

"hallå" är inte bara ute och cyklar, han eller hon verkar ha punktering på minst ett däck också!

Anonym, 12:07, 29 oktober 2013. Anmäl

@hallå, 19:53: du är ute och cyklar.

Molly, 12:01, 29 oktober 2013. Anmäl

Varför skulle FS ge förslag på hotell och krogar? Bekantingen har ju bott i staden tidigare och borde väl veta sådant. Som jag läser frågan handlar det ju helt och hållet om att slippa utgiften för boende och mat för och sen kunna roa sig på egen hand medan FS och hennes man arbetar. Gratis helpension alltså! Säg ifrån eller ta ordentligt betalt. Säg t.ex. att det har blivit så många bekanta som vill komma och bo att de extra kostnaderna för matinköp, lämna bort tvätt, anlita städ etc. gör att ni måste säga NEJ eller få ersättning för era kostnader.

Anonym, 10:15, 29 oktober 2013. Anmäl

Mycket vanligt problem detta! Jag tycker nog det bästa är att säga som det är, om än lite förskönande. Säg något i stil med "vad roligt att ni vill komma och hälsa på, men vi har haft ganska mycket runt omkring oss just nu så vi ses gärna, men orkar inte med några övernattande gäster." Ge tips på bra hotell och erbjud er att boka bord på en trevlig restaurang. Vad jag förstått så ser en del det som att om man bokar bord på restaurang, så är det den personer som bjuder, men då är det väll bara att flika in när man frågar vad dom gillar för typ av restaurang vilken prisklass dom föredrar, så att ni inte saboterar deras semesterbudget :-)

Jenny D, 09:13, 29 oktober 2013. Anmäl

Känner igen det här. Vad jag brukar säga är : Roligt att ni kommer. Om ni har tid skulle det vara trevligt att träffas nå'n kväll för en drink på min favoritbar. Hör av er när ni har landat. Detta förutsätter naturligtvis att du vill träffas. Fredrike

Anonym, 01:45, 29 oktober 2013. Anmäl

@ Anonym, 18:51. Skillnaden är att du bilr bjuden, du bjuder inte dig själv.

Anonym, 23:03, 28 oktober 2013. Anmäl

Snyltbarn?

Fråga: Vi är föräldrar till ett gäng ungdomar 20 -23 år som alla har jobb och tjänar hyfsat. Problemet är när vi går ut och äter eller ska fika – när det kommer till betalning glider dom snabbt undan och säger något som gör att de kommer undan med att betala.

Jag tycker detta är oerhört fult och har sagt till min man att det inte är okej (barnen är inte gemensamma), jag har sämre på kontot än dom har men ändå verkar det vara någon slags självklarhet att vi som vuxna alltid skall betala? Dom gör inte en gest att ta upp sin plånbok eller så. Dom bjuder heller aldrig tillbaka.

Detta skapar irritation då jag tycker att det ibland är trevligt att få bjuda men absolut inte att alltid att det ska tas för givet att jag alltid är den som skall betala.

Hur tar vi oss ur detta på ett bra sätt?

Svar:
Det här är i första hand en fråga för dig och din man, ni är ju vardera föräldrar till ungdomarna. Ni två måste bestämma er för en gemensam hållning. Du skriver som om det alltid är just du som betalar – men din man bistår väl också?

Som jag förstår det är du också förälder till någon-några av ungdomarna och ska kunna säga till dina egna barn ungefär ”trevligt att gå ut på krogen, den här gången får ni betala för er själva”, och samma sak gäller för din partner.

Det behövs inga redogörelser för din eller din mans ekonomi, bara ett klart besked till ungdomarna från början. De kanske säger att de i så fall avstår för de har inte råd, och då säger du – och din man – att det var tråkigt för ni har inte heller råd att betala varje gång. Är det enbart ditt bjudande som de vill åt, inte ditt sällskap, så är det förstås tråkigt.

Men jag tror inte att det är ovanligt att ungdomar förutsätter att de ska bjudas på krog och kaffe av sina föräldrar, så du är knappast ensam i din situation. Det kan också ha att göra med hur ni har det med era barn i andra sammanhang, är det alltid ni som ställer upp i alla lägen har ungdomarna förmodligen fått intrycket att föräldrar – biologiska eller andra – mer än gärna gör allt för sina barn.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (49)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 49

@Anonym, 09:05 Jag är fullt medveten om det, det var bara ett exempel, eftersom jahaja var så upprörd över att det fanns föräldrar som tjänade mindre än sina barn.

annan Camilla, 10:15, 30 oktober 2013. Anmäl

@annan Camilla, det finns akademiker som tjänar mindre än en brevbärare.

Anonym, 09:05, 30 oktober 2013. Anmäl

Vuxen och självförsörjand - aha, jag förstår. (gjorde det klassiska misstaget att svara på ett inlägg utan läsa inlägget som inlägget var ett svar på)

Jena, 07:12, 30 oktober 2013. Anmäl

@Jena, 12:47 Jag delar din inställning. Min kommentar var ställd till Tz 19:34 som i sitt inlägg antydde att det är föräldrarnas sak att fortsätta betala för sina barn efter som föräldrar alltid är föräldrar och att en förälder gör fel när de börjar förvänta sig att vuxna barn ska betala för sig på krogen. Skyldigheten att betala försvinner när barnen försörjer sig själva. Kanske jag läste in för mycket i Tz inlägg. Det får Tz gärna svara på.

Vuxen och självförsörjande, 10:50, 14:49, 29 oktober 2013. Anmäl

Vuxen och självförsörjande, 10:50 - det ena behöver inte utesluta det andra. Mina föräldrar har lärt mig pengars värde och var noga med att inte skämma bort mig och mina syskon när vi var unga - detta trots att de hade god ekonomi. Däremot har de sedan vi barn blivit vuxna varit väldigt generösa, tex genom att hjälpa till med första bostadsköpet och liknande (bla fick jag en tusenlapp i månaden medan jag studerade, så jag slapp ta studielån). Jag är väldigt tacksam för detta. Hade de stuckit till oss pengar i tid och otid och köpt presenter en vanlig vardag när jag var liten, hade jag inte blivit så noga med ekonomin som jag är. (tex under studietiden hände det ofta att kompisar med fullt studielån lånade pengar av mig när deras tagit slut, trots att de hade större belopp att röra sig med per månad). Mina föräldrar bjuder oftast om vi går på restaurang ihop, det gör mig ingenting, utan jag tycker det är gulligt. Jag känner mig inte det minsta hotad i min vuxenroll av det.

Jena, 12:47, 29 oktober 2013. Anmäl

Till skillnad från Helena är jag inte det minsta överraskd över Jahajas kommentarer. Så brukar det ju alltid låta när frågan gäller relationen barn-föräldrar, något som Jahaja tydligen hakat upp sig på (det och att hen minsann tjänar mycket). Inte så mycket att fästa sig vid.

ME, 11:52, 29 oktober 2013. Anmäl

I ett samhälle med social rörlighet är det knappast märkligt att det finns barn som tjänar mer än sina föräldrar. Räcker med att du har lågutbildade förädrar med lågstatusjobb som får ett barn som vill studera...

annan Camilla, 11:47, 29 oktober 2013. Anmäl

@Helena, och du har skrivit väldigt vettiga kommentarer på sistone:) Det räcker också att bli långtidssjukskriven för att få ett rejält avbräck i ekonomin, inte ett dugg konstigt i det här landet som det ser ut. För tillfället.

Anonym, 11:40, 29 oktober 2013. Anmäl

Jahaja: tycker att du skriver jättekonstiga kommentarer i den här frågan - så här brukar väl inte du vara..? Bara en sådan sak, som att du inte kan förstå att det finns medelålders människor som har låga inkomster utan egen förskyllan..? Och att de på något sätt skulle behöva skämmas för detta inför sina egna barn..? Ett par tankar: en mamma som inte tjänat så mycket pengar under barnens uppväxt har kanske haft mer TID för dem i stället. Och DET brukar normala barn och ungdomar värdesätta mer än prylar som går att köpa för pengar. Det KAN även vara så, att det var mammans beslut att inte genomföra en abort vid en oplanerad graviditet, som gjorde att hon inte kunde gå den prestigeutbildning som hon annars kanske hade kunnat gå. Därför fick hon och hennes barn leva på en lägre ekonomisk standard - men barnet fick LEVA. Precis detta hände flera av mina väninnor, och jag anser inte att alternativet hade varit bättre...

Helena, 11:06, 29 oktober 2013. Anmäl

@Tz, 19:34 Jag är jättetacksam att mina föräldrar var föräldrar nog att fostra mig till en självständig och självförsörjande vuxen människa med respekt för andras ekonomiska situation. Jag är vuxen nu och ansvarig för min egen försörjning. Det skulle aldrig falla mig in att alltid förvänta mig att mina föräldrar ska betala för mig också bara för att de är mina föräldrar och gjorde det innan jag hade en egen inkomst.

Vuxen och självförsörjande, 10:50, 29 oktober 2013. Anmäl

Födelsedagsfirarkrav?

Fråga: Jag och min sambo har olika åsikter i denna fråga, många bråk har det blivit. När min familj och vänner fyller år bjuder vi alltid på middag. Och folk vill komma, det är trevligt och mysigt.

Min familj och mina vänner är snabba med att bjuda tillbaka. När min sambos familj eller vänner fyller år eller firar något, så bjuder de – men då är det restaurang som gäller och vi som kommer får betala själva och det förväntas att man medtager en gåva till födelsedagsbarnet. Jag kan se rött i denna fråga och tycker det är smått oförskämt. Hur kan man förvänta sig att vi ska ha råd att betala dyr restaurangmat, först för oss själva och sedan även för födelsedagsbarnet!

Jag och min sambo står och lagar, handlar och fixar inför våra födelsedagsmiddagar och bjuder med glädje hem familjerna. Därför kan jag bli smått besviken när vi förväntas betala för deras födelsedagsfirande också.

Är det jag som har helt fel tänk i denna fråga? Min sambo säger att detta inte alls är konstigt, så har hans familj alltid gjort. Jag tycker det är snålt… Vad säger etiketten?

Svar: I många umgänges- och familjekretsar har man en egen födelsedagsfirarkultur, och den kan te sig obegriplig för andra. Det du beskriver om din familj och dina vänners sätt att fira sina födelsedagar låter sympatiskt och trevligt.

Din sambos familj och vänner har en annan tradition, och den kan vara trevlig på sitt sätt, även om det låter för mina öron ganska pretentiöst att födelsedagsfiraren ”bjuder” till restaurangbesök som gästerna själva ska betala, inte bara för sig själva utan för födelsedagsfiraren, och dessutom ge present. Har man ett firande på krogen och gästerna ska betala även för födelsedagsfiraren så ska det verkligen räcka som ”present”!

Du kan inte göra så mycket annat än att acceptera att din sambos krets har ett annat sätt än din krets beträffande födelsedagsfirande. Du kommer inte att kunna ändra deras vanor. Kom ihåg att det är du som drar vinstlotten genom att vara generös, den som är snål eller som utnyttjar andra förlorar alltid i längden.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (71)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 71

@Stefan Ja, för det vet man ju, att fruntimmer kan ju inte förväntas betala på restaurangen...

annan Camilla, 09:24, 31 oktober 2013. Anmäl

Men hur jäkla svårt skall det vara för människor! Bjuder Herr A ut folk på restaurang så betalar Herr A för alla; dag egalt. Kommer Herr och Fru A överens med Herr och Fru B att vi går ut och äter tillsammans så håvar Herr A fram sitt VISA-kort förr det paret och Herr B gör detsamma för det paret! Ngn bjuder ut en, och då förväntas man betala för sig själv och dem! Byt umgänge!

Stefan, 01:22, 31 oktober 2013. Anmäl

@Johansson, så om man inte har samma traditioner som du (= de enda rätta) så är man glidare....

Anonym, 17:29, 30 oktober 2013. Anmäl

annan Camilla, 09:04, 30 oktober 2013 Det är framför allt fallet där en glidare avvviker från mönstret av generösa människor som anstränger sig jag utgår från i mina resonemang. Är alla glidare av samma kaliber får man väl anta att samtliga köpt konceptet och är nöjda med det. För FS del föreslår jag att hon väljer att avböja med hänvisning till ekonomi. Att respektiven betalar är ju bara en poäng så länge man har helt åtskilda ekonomier.

Johansson, 12:52, 30 oktober 2013. Anmäl

@Johansson, 15:30 Jag hade hållit med dig om det inte vore så att det var standard i den bekantskapskretsen att göra så. Jag tycker inte att det är helt rimligt att de ska börja göra som FS bara för att hen plötsligt blivit ihop med en i kretsen. Rimligare då att FS slutar bjuda hem de som "normalt" firar på lokal om det nu stör så mycket, och eventuellt också skippar deras firanden. . Att komma utifrån och kräva att en bunt människor som "alltid" firat på ett sätt ändrar på sig är varken särskilt trevligt eller artigt, och brukar inte heller gå så bra.

annan Camilla, 09:04, 30 oktober 2013. Anmäl

Egentligen är det lite bakvänt tycker jag att den som ska firas ska stå för allt jobb och kostnaden. Då om någon gång är väl den som fyller värd att bara få koppla av och ha kul. Pröva du också FS.

Anonym, 08:59, 30 oktober 2013. Anmäl

Låt sambon betala när ni går på restaurang för att fira h*ns släktingar - och låt sambon stå för presenten. Då kan du avnjuta en god middag utan att bli arg!

Anonym, 23:07, 29 oktober 2013. Anmäl

Det är utmärkt trevligt att gå på restaurang och det gör jag gärna på egna premisser och med självvalt sällskap. Nu är emellertid sammanhanget att någon har valt detta bekväma koncept där gästerna står för fiolerna för att fira sig själv istället för att anstränga sig och hemma eller på lokal faktiskt bjuda sina födelsedagsgäster. Det är som om man bjudit några på middag och de returnerar med att föreslå ett restaurangbesök där alla betalar för sig. Självklart är fakturerad mat i samband med ett födelsedagsfirande att betrakta som del i present.

Johansson, 15:30, 29 oktober 2013. Anmäl

@Johansson: Ditt problem verkar vara att du inte ser ett restaurangbesök som någon positiv upplevelse överhuvudtaget. T.o.m. den mat som du själv äter (och tvingas betala för) ser du som "en gåva" till födelsedagsfiraren. Om du har denna syn på restaurangbesök bör du naturligtvis stanna hemma. Men märk väl: Detta borde också gälla om du någon gång blir bjuden på ett restaurangbesök.

Gillar mat, 09:34, 29 oktober 2013. Anmäl

@Johansson, 22:00 Verkar lite tragiskt att räkna in sin egen mat i presenten. Förhoppningsvis hade man väl själv ut något av att äta den i goda vänners lag. Om man däremot tvingar sig iväg och tycker att hela grejjen är en uppoffring... ja, då är det rimligt att räkna som du, men då borde man nog stannat hemma från början.

annan Camilla, 09:33, 29 oktober 2013. Anmäl

Begravningsklädsel?

Fråga: Ett av mina intressen är att läsa begravningsannonser.  Funderar över en sak som jag sett allt oftare. Längst ner står tid, plats för begravningen och om det finns önskemål om olika fonder. Där står numera valfri klädsel.  Kan förstå ljus klädsel – men valfri ?
Hur kommer folk klädda, allt från traditionell klädsel till röda klänningar och Halloween-kostymer?  Jag skulle faktiskt vara osäker även om det står valfri. Och var kommer tanken från, har tant Ida, född –19, skrivit det i sitt Vita Arkiv ? Tveksamt, vet hur upprörd min far var när modet föreskrev vita slipsar. Eller är det någon sorts omtanke att anhöriga inte ska behöva skaffa traditionella begravningskläder? Om vi ska vara krassa: man kan gå genom livet utan att vara bjuden på ett bröllop. Men de allra flesta måste gå på minst två begravningar

Svar: Valfri klädsel innebär att begravningsgäster som inte har eller inte vill ha svarta eller mörka kläder inte heller ska känna att de måste utebli alternativt skaffa sådana sorgkläder. Det är alltså vad du anar, en omtänksamhet från de anhöriga.

Valfri är just detta: svart/mörkt om man vill, andra diskreta färger om man föredrar sådan klädsel.

Däremot betyder det inte alls, vilket alla med lite förnuft bör inse, att man kommer i knallrött eller illgult eller liknande, inte heller i festkläder förstås utan alltid i den nertonade klädsel som visar respekt för minnet av den som är död och för de anhöriga.

Valfri klädsel är kanske ett halvt sekel gammalt som företeelse. Vit slips för de närmast anhöriga männen ersatte frackens släta vita frackrosett (till skillnad från festklädselns pikévåfflade vita rosett), när denna högtidsklädsel med svarta skjortknappar och svart väst blev otidsenlig för begravningar.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 2

Kommentarer (52)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 52

@anonym 20:30, de som klär sig på ett sätt som en del reagerar över gör det kanske just för att de vet att det är vad han/hon velat. Ingen har nog för avsikt att bete sig illa i alla fall.

Anonym, 08:52, 30 oktober 2013. Anmäl

@Anonym, 08:52, ja, just det. Det var ju det jag sade! Respekt mot den avlidne först, därefter mot dennes anhöriga och nära, först långt därefter vad jag själv vill och tycker.

Anonym, 20:30, 13:52, 29 oktober 2013. Anmäl

@anonym 20:30, om den döde haft önskemål att det inte ska vara svart klädsel, så är det nog inte så respektfullt mot de anhöriga heller att klä sig så. Det är den döde som ska hedras inte stockkonservativa traditioner. Däremot om inget sägs klär man sig naturligtvis svart, mörkt, diskret.

Anonym, 08:52, 29 oktober 2013. Anmäl

Men, har folk tappat allt omdöme??? Kanske ska man ha respekt, inte bara för den döde, utan även dennes närmaste och andra närvarande.

Anonym, 20:30, 28 oktober 2013. Anmäl

@Anonym, 12:59, 27 oktober 2013. Man går inte inte på begravning i jeans och färgglad tröja, vem bestämmer det? Är det Gud, eller vem då? Om den döde är en gammal, och eller troende människa, hade jag självklart inte haft jeans, även om det var valfri klädsel. Normalt sett är jag svart- eller mörklädd på begravningar. Men fokus på begravningen är väl ändå den man tar farväl av? Och det viktiga att man gör avskedet till något i den personens anda? Utan att för den sakens skull förolämpa familjen? Har du sett begravningen i Torka aldrig tårar utan handskar? Där hade det varit en förolämpning att komma svartklädd.

Malin, 12:36, 28 oktober 2013. Anmäl

@anonym 12:59, den som gör bort sig är den som går emot den begravdes vilja om han/hon haft önskemål ang sin egen begravning. För somliga är det viktigast att visa upp en fasad oavsett om man kör över andra tydligen... Frågan är om man är där för sin egen skull eller för att hedra den som gått bort.

Anonym, 07:34, 28 oktober 2013. Anmäl

Fint skrivet av @polarbear.

Ann, 21:30, 27 oktober 2013. Anmäl

Nu är det ju så då - hör och häpna - att det finns vedertagna seder och bruk i sociala sammanhang. Varför ska det då vara så svårt att inse att man inte kommer i jobbaroverallen, festklänningen, trasiga jeansen, färgglada skjortan eller shorts och linne eller liknande strandklädsel till en begravning, lika lite som att man kommer i sorgfärg (helsvart) till ett bröllop eller dop. Men vissa tror tydligen att livet är en enda stor modeuppvisning... där det är huvudsaken att DE syns.

SH, 13:10, 27 oktober 2013. Anmäl

@Malin 11.44 25 okt: "Man får väl ändå förutsätta att folk har nån känsla för vad som är rätt?" Uppenbarligen har inte alla den känslan. Det vittnar ju din egen kommentar om - för - man går INTE på begravning i jeans och färgglad tröja oavsett vem som dött- om man nu inte vill göra bort sig totalt vill säga.

Anonym, 12:59, 27 oktober 2013. Anmäl

Jag kan hålla med om att ordvalet "valfri klädsel" ger mycket utrymme för tolkning... teoretiskt innebär det väl att man kan komma i allt från "korrekt" mörk eller svart kostym / klänning upp till "Hawaii-klädsel" med glada färger. Men precis som MR hoppas, och tror, jag att de flesta människor har förnuft nog att välja klädsel med omdöme, och också beroende på vems begravning man deltar i. Till alla er som har haft kommentarer om vad som är "korrekt" klädsel: liknande frågor har varit uppe tidigare, och jag har då kommenterat med min egen erfarenhet: min far arbetade på SL (tidigare SS, Stockholms Spårvägar) i nästan 50 år, men gick bort något år efter sin pensionering. I annonsen angavs "ljus klädsel". Jag och min syster ville självklart låta hans kollegor få möjlighet att delta i begravningen om de så önskade, så vi ombesörjde att det även sattes upp en inbjudan på deras anslagstavla i lunchrummet på hans forna arbetsplats. Det innebar att många av hans kollegor kom på begravningsgudstjänsten klädda i sin arbetsuniform, för att de kunde komma till begravningsgudstjänsten eftersom det passade tidsmässigt mellan arbetspassen. Teoretiskt sett kom de ju i "mörk kostym" eftersom deras uniformer är mörkblå med byxor och kavaj. Blev jag och min syster upprörda över att de kom arbetsklädda? Nej! Vi uppskattade verkligen att de tog sig tid att ta sig till kyrkan på sin rast för att hedra en kollega och vän, och det var mycket viktigare för oss än att ha synpunkter på deras klädsel.

Polarbear, 17:13, 26 oktober 2013. Anmäl

Julkortsnamn?

Fråga: Hur adresserar jag lämpligast post till en hel familj där man heter olika efternamn exempelvis vid julkortsutskick? Finns det något sätt att komma förbi utan att skriva ut fem-sex personers fullständiga för- och efternamn på kuvert då efternamnen skiljer sej åt?

Svar: Det är förmodligen en eller två vuxna av dessa fem-sex personer i samma hushåll, och då skriver du ut de vuxnas namn med efternamn. Alla barns namn kan skrivas utan efternamn. En annan metod är att skriva Familjen X-Y-Z, med samtliga efternamn men inga förnamn.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (39)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 39

"Sven Svensson med familj" kan också funka.

Anonym, 16:18, 28 oktober 2013. Anmäl

Lever i samboförhållande, där vi har olika efternamn. Mina vänner brukar skriva förnamn & förnamn och mitt efternamn. Hans vänner skriver förnamn & förnamn och hans efternamn. Detta tycker jag funkar jättebra, men förstår på flera kommentatorer här att det är viktigt att ha med bådas fullständiga namn (!?). Det viktigaste är väl ändå att ha vänner som vill skicka ett julkort!!!

Julkortsvän, 14:08, 28 oktober 2013. Anmäl

I dagens samhälle är det så vanligt med olika familjsammansättningar, idag existerar väl knappt "kärnfamilj". Jag har en del vänner, där de har barn men inte är gifta. En del har t o m barn från tidigare förhållanden. De gemensamma barnen har fått föräldrarnas båda efternamn, medan barnen från tidigare förhållanden har behållit sina efternamn. Det innebär att skulle jag skriva alla namnkombinationer skulle det bli extremt långt (fiktiva namn!): Till: Karin Svensson, Kalle Karlsson, Alexander Svensson-Karlsson, Stina Svensson-Olsson och Anders Andersson-Karlsson Då måste det väl vara mycket enklare att skriva: Till: Familjen Svensson-Karlsson med hänsyftning till den existerande namnkombinationen för mina vänner och deras barn.

Polarbear, 17:22, 26 oktober 2013. Anmäl

Urban, jag vet också mycket väl vem Helena oftast är och liksom många andra håller jag sällan med henne. Och även jag har argumenterat mot henne. Men i den här tråden har hon inte aktivt försökt reta upp någon utan bara delat med sig av en anekdot utan att pådyvla någon sina åsikter. Men det är också ett antagande vi gör att det är samma Helena. Det finns gott om troll och ingen hindrar någon annan att imitera original Helena för att provocera. Så hur vet du att det är samma person? Signaturen Helena har i denna tråd hållit sig beundransvärt värdig gällande flera rätt taskiga påhopp. Så jag hoppas det är samma person som i de tidigare trådarna för all heder åt henne denna gång.

Sid, 20:33, 24 oktober 2013. Anmäl

annan Camilla, 16:10, 24 oktober 2013: Ok, jag håller med dig om att det var onödigt att hoppa på "Helena" för hennes "glada anekdot", men samtidigt gör hon ju, som jag uppfattar det, sitt bästa för att reta upp andra. Då får hon väl tåla att bli motsagt och ifrågasatt?

Urban, 17:48, 24 oktober 2013. Anmäl

@Urban, 15:41 Hört talas om att skilja på sak och person? Jag håller näppeligen alltid med henne, men jag stör mig också rätt mycket på de som *alltid* hoppar på signaturen Helena, oavsett vad hon faktiskt skriver. Jäkla mobbingfasoner. . Till exempel som din dissning i det här fallet. Hur viktigt var det att svara en glad anekdot med att det minsann inte alls var orginellt, dvs värt att tala om eller för den delen, värt att vara glad över?

annan Camilla, 16:10, 24 oktober 2013. Anmäl

Sid, 14:57, 24 oktober m fl: "Helena" är väldigt lätt att identifiera både på hennes sätt att använda det svenska språket och på hennes åsikter, så visst rör det sig om samma person! Hon påstår sig dessutom nästan alltid ha en personlig upplevelse som anknyter till den ställda frågan, vilket enligt min uppfattning är högst osannolikt att hon verkligen har! Vidare vägrar hon nästan alltid att acceptera att det kan finnas andra åsikter och betraktelsesätt än de av henne förordade. Detta är förklaringen till att jag och en del andra ibland inte kan låta bli att kritisera henne!

Urban, 15:41, 24 oktober 2013. Anmäl

Urban, Trött på trams... Tänk om det är en helt annan Helena än vem ni tror att det är? Men kul anekdot vilken Helena det än är :) Annars är väl "Familjen ABC-XYZ" en bra addressering. Ingen nämnd, ingen glömd.

Sid, 14:57, 24 oktober 2013. Anmäl

Ååh! Är det HÄR som alla livströtta människor sitter och spyr ur sig sin bitterhet? ;P Tänk att allt kan bli föremål för hat och osämja!? Hur som helst så är en del julkort gjorda så att det finns väldigt lite plats för adressen. Då kan det vara svårt att få med alla namn, men "Fam. Åkerlund/Öhman" och liknande brukar i varje fall få plats. Sen kan man ju skriva hälsningar med alla förnamnen på den sida där själva hälsningen ska stå. Där kan man ju skriva smått. Adressaterna har nog tid att plocka fram förstoringsglaset men postpersonalen vill ha tydlig adressering. Jag tyckte att formuleringen ”Helena, Tor, Martin – och någon mer? – Karlsson” var kul och jag tror inte för ett ögonblick att någon "känner MINST 10 familjer, som fått kort och/eller brev adresserade på detta sätt." Hej och hå!

PerTore, 11:27, 24 oktober 2013. Anmäl

Håller med dej @ Cecilia. Hur svårt kan det vara att skriva ett namn? Det är inte som att bära tegelstenar direkt och det tar knappast tid heller att skriva ett namn till. Att skriva ut allas namn är en fråga om att respektera personerna. Även barn. Annars får man väl skriva "hela familjen Andersson Persson Olsson".

Kajsa, 11:14, 24 oktober 2013. Anmäl

Hur hantera spillande?

Fråga: Hur gör man vid en middag då man spiller?

Svar: Kort och kärnfull fråga! Spiller man mat på bordet så tar man upp det om möjligt, svampstuvningen blir svår men en matbit kan man fånga in, och lägger det på sin egen tallrik. Är det sås eller dryck låter man det vara om det är frågan om en liten mängd. Tappar man såsskålen eller välter det fyllda vinglaset kan man göra värdpersonen uppmärksam på vad som har hänt så att han eller hon vidtar någon åtgärd. Är det en stor middag med serveringspersonal, eller en måltid på en restaurang kommer någon till undsättning om det behövs.

Spiller man på sina kläder använder man servetten för att ta bort det spillda, om det går att göra så. Annars får det vara till dess att måltiden är över och man kan göra något åt spillet genom att gå till toaletten och försöka få bort det.

Mycket viktigt är att man inte ställer till en stor scen och börjar ursäkta sig högljutt så att alla måste notera och (oartigt) kommentera vad som hänt. Bäst är att hantera spillandet diskret. Så intressant är det trots allt inte.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (24)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 24

Viktigast om man spiller mycket vätska på duken är väl att se till att lägga något under duken om den ligger direkt mot bordet så det inte blir fläckar på bordsskivan. Använder man vita linnedukar går alla fläckar bort i tvättmaskinen utan förbehandling vid bordet.

Anonym, 07:00, 27 oktober 2013. Anmäl

Magdalena: TACK!

HF, 10:54, 25 oktober 2013. Anmäl

Kommentarerna verkar handla om metoder för fläckuttagning och det var inte det frågan gällde. Sign ”Johanna” – ta gärna bort dina fläckar hemma hur du vill, men börja inte med fläckuttagning när du är gäst. Jag har ordning på mina dukar men har vid flera tillfällen råkat ut för gåpåiga gäster som gett sig på att ta bort fläckar när de spillt. Detta har resulterat i att dukar förstörts – hade jag fått sköta det på mitt sätt efter bjudningen hade det inte varit något problem. Lika lite som man börjar städa toaletten eller möblera om när man är gäst, lika lite börjar man sköta tvätten i form av fläckborttagning

Frida K, 11:09, 24 oktober 2013. Anmäl

MAGDALENA SVARAR: @HF 01.28: Helst vill jag inte svara på frågor i kommentarsfältet, jag har ju min frågelåda där alla frågor besvaras och ett urval läggs ut här i spalten. Din fråga är angelägen och allmängiltig; jag ger dig ett direkt råd här: tänk på att alla, eller de allra flesta, andra i någon mån har samma känslor som du, alltså viss oro att göra bort sig, att spilla, att tystna osv. Så försök glömma dig själv och koncentrera dig på att lyssna på andra - träna på några frågor som du kan ställa om det blir tyst omkring dig, exempelvis "fint/intressant område/trakt här, vet du något om det?" vilket ger möjlighet till svar om historia, nutid, politiska förbättringar eller försummelser, naturen, bostäder osv. Eller någon fråga om dagsaktuella ämnen, Nobelpriset exempelvis. Men framförallt, kom ihåg att alla tycker att de själva är mest intressanta, de flesta bryr sig mindre om andra än om sig!

Magdalena Ribbing, 09:23, 24 oktober 2013. Anmäl

Själv kan jag periodvis överväga att avstå från vissa inbjudningar - av det "enkla" skälet att jag kan bli närmast paniskt orolig för att göra bort mig, t.ex. spilla på duken, ha sönder ett glas, eller "lyckas" med någon annan fadäs. Denna känsla uppstår i de fall då det handlar om ett mindre sällskap av människor som jag ännu inte lärt känna särskilt väl (t.ex. en bekant eller kollega till min partner). I "kölvattnet" av denna känsla infinner sig dessutom diverse andra orsaker till visserligen irrationell men ändå svårhanterad oro; jag kan t.ex. oroa mig för att få tunghäfta - eller säga fel saker - eller bete mig fel på något annat sätt. Summan av kardemumman är att middagsinbjudningar för min del inte alltid innebär ett nöje. Hur hanterar jag detta?

HF, 01:28, 24 oktober 2013. Anmäl

Stefan har rätt. Alternativ till vitt vin är vinäger av ljus typ + ev. bikarbonat ( = den aktiva delen i "bakpulver").

Vinlandsboende, 00:11, 24 oktober 2013. Anmäl

Ang rödvinsfläckar: dränk fläcken i vitt vin, blanda bakpulver och vatten och dra på pastan, låt ligga ett par timmar, spraya fukt för att hålla vått, tvätta som vanligt, borta.

Stefan, 23:56, 23 oktober 2013. Anmäl

Min man -med kraft i nävarna- lunchade med en affärskontakt dà han lyckades klämma ut innehàllet pà en obruten/fortf. förseglad senapsflaska. (Bistron's fel att inte ta av kapsylen..) Mannen mitt emot fick sitt skägg och utsökta kostym rikligt senapsprytt!

Savoir vivre, 22:30, 23 oktober 2013. Anmäl

Förr eller senare spiller någon på en bordduk, vilket alla vet. Det gäller att vara beredd på att tvätta den, eller om det inte lyckas skaffa en ny.Vad gör det om hundra år? Barn, gäster och husdjur kräver städning. Om det inte passar att sräda, drar man inte in sådana varelser i huset. Den store filmskådespelaren Charlot Heston dinerar ensam mittemot en stor spegel i en magnifik scen i "Den siste mannen." Det verkade inte heller så muntert.

Fixaren, 15:09, 23 oktober 2013. Anmäl

"Hur gör man vid en middag då man spiller?" Ja, jisses!!! Nästa fråga blir väl "Hur gör man när man äter vid en middag?"

Per W, 09:12, 23 oktober 2013. Anmäl

Etikettspalten: Hut lymmel

Ofta anser kommentatorerna till frågor och svar i Hyfs- och stilspalten att frågeställarna ska säga ifrån, ryta till eller det som förr hette huta åt, de personer som åsamkar problem. Ett vanligt uttryck i spaltens kommentarer är ”Hur svårt kan det vara?” vilket innebär en viss överlägsenhet i förhållande till den som ställt en fråga. Andra återkommande förslag från en del kommentatorer är att direkt gå till högsta chefen och klaga på kolleger eller mellanchefer, att anmäla – eller att ryta till högt och tydligt.
Få av dessa rekommendationer från kommentatorerna hjälper den som har problem på sin arbetsplats eller med en vän, släkting eller bekant. Hårda ord åstadkommer tråkig stämning, skapar nästan alltid försvarsattityder, ger i värsta fall en oönskad effekt som sämre arbetsvillkor, avsked (lagstridigt men förekommer) eller något slags uteslutning bland vänner och bekanta. Hutar man åt en kollega eller annan på arbetsplatsen i andras åhöro så ställs missdådaren vid arbetsplatsens skampåle – vilket kan vara befogat men med största sannolikhet ger problem i fortsättningen. Man väljer själv om man vill ta den risken eller om man ska försöka med andra metoder först.

Mina svar, som grundas på lång erfarenhet av hur människor kan uppfatta det man säger, brukar vara att först försöka komma tillrätta med problemet med hjälp av diplomati och viss vänlighet. Om det inte fungerar på en arbetsplats är nästa steg är att ta kontakt med en personalansvarig eller ett skyddsombud. I privatlivet kan man pröva metoden icke aggressivt samtal i enrum med missdådaren. Att markera distans, fysiskt och psykiskt, till den som beter sig obehagligt kan också fungera mot exempelvis en bekant eller kollega som orättfärdigt kritiserar det man gör eller säger elaka saker.

Så istället för de stridsmetoder som kommentatorer ofta förespråkar anser jag att man inledningsvis i hövlig eller om man förmår, ganska vänlig ton motfrågar: Hur då menar du? Kan du säga det där igen, jag förstår inte. Vill du förklara vad du anser? Vänta ett tag, jag hängde inte med, vad sade du egentligen?
Sådana fraser kan fungera vid många elakheter och mobbningstendenser, liksom vid surkritik och orättvisa påhopp. Den som sagt det dumma och elaka måste då säga det igen, förklara sig och det blir ofta nog tydligt även för omgivningen hur elakt/dumt det är, och därmed pinsamt för upphovspersonen.

Beteenden utan ord är svårare att hantera, som obehagligt stirrande, sexistiska fasoner, nonchalerande av det man säger eller något slags uteslutning ur gemenskapen. På en arbetsplats är detta olagligt. Då måste man söka upp en personalrepresentant och försöka få ordning på det som sker innan man anmäler det.

Men som sagt, enligt min mening är det bättre att först försöka komma tillrätta med problemen direkt, på det sätt som man själv klarar av utan att riskera sitt arbete eller sin sociala gemenskap. Om det inte har effekt är det dags att gå vidare till högre instanser, på arbetsplatsen i synnerhet. Och så beror det givetvis på vilket slags företeelse det är, allt som kan räknas till mobbning och diskriminering måste upp i dagsljuset och markeras mot – genast det uppstår.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (52)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 52

Babianen: Lottas förslag är utmärkt om du vill få 1000 guldkantade vuxenpoäng. Ett alternativ är att själfullt sjunga nationalsången närhelst din ohyfsade bekant sätter igång med sitt klagande. Sen vänder du dig till någon annan i sällskapet och diskuterar film eller nyheterna eller vad du nu känner för. Tills det blir dags att brista ut i nationalsången igen. Argumentera inte, kommentera inte, ge idioten ingen uppmärksamhet i övrigt. Efter ett tjugotal gånger lär budskapet gå hem. Tänk på att det är ohyfsat att kritisera någons fosterland på ett så ihärdigt sätt som här görs - en amerikan exempelvis skulle aldrig tolerera det. Du behöver inte alls låtsas som att det inte skulle vara personligt eller känsligt.

Ckarion, 16:39, 24 oktober 2013. Anmäl

@Babianen: Eftersom du har vad jag förståt försökt med lindrigare medel påvisa att du inte tycker om dennes prat om Sverige, så är det nog tillåtet att säga till med hårdare ton, utan att vara elak. Det är viktigt att vara saklig. Och som svr om du blir frågad om du tog det personligt, eller om det är känsligt så kan du kort och bestämt svara "nä, det gör jag inte och det är ej heller frågan om det, bara att jag inte orkar hör mer om Sveriges tillkortakommanden och önskar at den diskussionen slutar här och nu. Jag antar att det inte är för mkt begärt?". Och säger de nåt med att det är ju bara på skoj eller att utläggningarna är ju bara fakta så tillägger du typ "Ni förstår nog säkert vad jag menar". Detta utan att jaga upp sig men sakligt och bestämt. Stämningen blir säkert efteråt lite tryckt, men det spelar nog ingen roll då det inte är vidare trevligt innan heller. Bättre så än att man i frustration häver ur sig nåt totalt galet.

Rolle, 16:58, 23 oktober 2013. Anmäl

@Lotta, jag tycker du ger ett klokt svar, som förmodligen är det mest mogna att göra. Jag är dock "rädd" att om jag tar det här vid middags/kaffebordet så kommer han och min syster skoja bort mig. Och då måste jag veta hur jag tänker reagera på skojet "- tar du det personligt? - oj, det är visst känsligt" och så ska jag känna mig dum för att jag tar kritiken personligt. Borde han/de inte förstått det och kanske precis velat ha den här effekten innerst inne. I mina ögon är det en obehaglig översittarattityd han/de sysslar med. Ska jag om jag inte får den respons jag förväntar mig (dvs att han slutar) säga att jag tex inte har lust att umgås när min önskan om att slippa låånga utlägg om sveriges tillkortakommanden inte kan respekteras. Eller är jag då helt ute och cyklar?

Babianen, 15:26, 23 oktober 2013. Anmäl

Tack till Er som engagerar Er i den här situationen, vissa med snarlika erfarenheter. @Rolle, jo jag har funderat många gånger på att ta upp frun (min syster) som en anledning att han bör sluta. Tyvärr är hon ju så mesig att hon sitter knäpptyst och nästan myser åt hur han framhäver deras utländska koppling (som vi andra inte har) och hon håller även med honom och har börjat bete sig liknande själv. De har dessutom planer på att flytta så de bor bara i Sverige för att "tjäna pengar och utnyttja systemet"... Det som ytterligare får mig att tveka att dra detta argument är att han VILL att vi ska komma med något han kan spinna vidare på, dvs ifrågasätter jag hans retorik får han massor med nytt vatten på sin kvarn. Jag skulle vilja förstöra kvarnhjulet om vi säger så. Gjorde tidigare någon miss med att jag kritiserade någon företeelse från hans hemland.

Babianen, 15:10, 23 oktober 2013. Anmäl

@babianen: Efter att ha begärt honom att räkna upp allt vad som är dåligt (som en tidigare föreslog) så kan du fråga honom hur han kan trivas så pass bra i Sverige så att han väljer att stanna, nu när allting ändå är så dåligt. Troligtvis motiverar han det med att det är p.g.a. sin fru eller nåt. Men det kan ju fungera som en tankeställare om att han uppfattas som drullig.

Rolle, 18:13, 22 oktober 2013. Anmäl

Tacka högre makter för att någon försöker komma på ett svenskt ord i stället för att bara okritiskt slavöversätta ett engelskt. Att lymla eller en lymla kan ju aldrig förväxlas i sitt sammanhang; båda ordbildningarna är helt OK, till och med bra, även om de inte funnits förut.

Dq, 15:43, 22 oktober 2013. Anmäl

MAGDALENA SVARAR IGEN: @Urban begriper vad jag menar - men till min besvikelse verkar en del andra kommentatorer sakna sinne för humor (åtminstone för mitt slags skämtsamhet) och det språkskoj varur vi ordkonstens slavar hämtar vår luft.

Magdalena Ribbing, 15:30, 22 oktober 2013. Anmäl

Angående lymmel / lymla: Jag tycker att det är väldigt tråkigt med personer som envisas med att avsiktligt missförstå det mesta! Det verkar oftast vara människor, som inte har någon egen åsikt och därför ägnar sig åt att racka ner på andra bara för att göra sin röst hörd!

Urban, 14:35, 22 oktober 2013. Anmäl

Man kan ju alltid se vad SAOB säger om ordet lymmel: http://g3.spraakdata.gu.se/saob/

Karin, 14:10, 22 oktober 2013. Anmäl

Till Babianen: Som utlandssvensk sen mânga âr tillbaka och som svägerska till nâgon som hade för vana att högt och ljudligt kritisera min syster inför hela vâr familj vid alla familjesammankomster sâ skulle min erfarenhet göra att jag svarade sâ här pâ kritiken till slut: Vet du xxx jag vet att du inte menar nâgot illa med alla dina kommentarer om hur dâligt allt är i Sverige hela tiden. Men jag tycker att det skulle vara sjysstare mot dig att berätta om hur dina kommentarer uppfattas av oss. För det första sâ blir det helt oförstâeligt för oss hur du kan bosätta dig i Sverige och âr efter âr ösa kritik över ditt hemland numera och dessutom inte ha nâgon genans över att ösa skit över Sverige till din partners familj som är svensk och aldrig har haft nâgon intention att flytta ifrân Sverige. Vi förstâr helt enkelt inte frân vilken kultur du kommer där det här till slut inte blir fruktansvärt oförskämt helt enkelt. Vi kan inte se hur vi själva skulle ha mage till att bosätta oss i ditt hemland och bara ösa skit över det samhället, matkulturen och mentaliteten till dina föräldrar och syskon. Sâ det här börjar kännas väldigt tjatigt och obheagligt vid det här laget för vi tycker faktiskt att du beter dig illa. Vi förstâr att du inte menar att vara förolämpande men det har gâtt för lângt. Sâ jag skulle vilja be dig att tänka igenom det hela för vi orkar inte höra mer. Det här mâste sâklart sägas med mjuk och lugn ton och sen avslutas med. Jag tyckte bara att det var bättre att berätta för dig istället för att behöva sluta träffa er. Och sâ en hand pâ axeln sâ att man visar att det inte är agressivt eller illa menat. Vet inte om det här kommer att funka för dig men för mig funkade det bra med min svâgers kritik av min syster, han blev ställd och generad men fattade att jag sade det med goda intentioner och pâ ett respektfullt vis. Lycka till!

Lotta, 10:15, 22 oktober 2013. Anmäl