Insamlingstvång?

Fråga: Det är så att en av mina kollegor skall gifta sig snart, ett mindre bröllop med endast de närmast anhöriga. Men hans mamma (som jag aldrig träffat tidigare) sökte upp mig i mitt hem och sa att hon startat ett konto till brudparet. Hon gav mig kontonumret och sa att jag kunde väl vara ansvarig över insamlingen från oss alla på jobbet till brudparet. Sedan skulle hon vidare och försöka få tag i någon på min kollegas sambos arbetsplats. Jag blev så paff att jag bara nickade.

Gör man verkligen såhär? Ingen av oss på jobbet är ju bjudna. Vi kollegor brukar inte uppvakta varandra på detta sätt (undantaget 50-års present). Hur ska jag göra? Hittills har jag låtsats att det är min ide att vi ska samla in pengar.

Svar: Ojojoj! Förhoppningsvis har inte brudgummen själv hittat på att hans mor ska tigga pengar. Ack, dessa brudparsmödrar (kan någon tänka sig en pappa som gör samma sak?) som vill så väl och tycker sig ha de mest märkvärdiga rättigheter! Fasligt pinsamt är det hur som helst och det är hyggligt av dig att samla in pengar, men du hade också kunnat säga till brudgummens beskäftiga mor att på er arbetsplatsen har ni inte bröllopsinsamlingar. Nu kom du inte på att säga det, och det blir väl en hopsamlad liten slant, och så får det vara bra så.

Men naturligtvis är det helt åt skogen att det alls har blivit en insamling. Om du vill kan du lämna tillbaka de insamlade pengarna och säga att det var ett misstag. Men känns det dumt, så låt brudparet få pengarna och glöm alltihop därefter.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (33)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 33

Jag hade också blivit paff om hon knackat på min dörr med det där uppdraget. Nu har FS redan börjat en insamling, varför inte köpa en blomkvast till paret istället? Falla för tiggeri gynnar bara ligorna.

Anonym, 16:51, 3 januari 2014. Anmäl

Det är mamman till brudgummen som har problem, och det bästa vore väl om frågeställaren helt enkelt tog reda på hennes telefonnummer, vilket inte torde vara alltför svårt, ringde och förklarade hur det fungerar med gåvor på arbetsplatsen och att hen helt enkelt blev väldigt ställd över det oväntade besöket och frågan, och därför inte kom sig för att säga nej. Det kan kanske även förhindra mamman från att göra fler blunders, och bespara kollegan pinsamhet på sin stora dag också.

Julia (Webbsida), 13:03, 2 januari 2014. Anmäl

Det spelar ingen roll om mamman är infödd svensk eller invandrare. Oavsett vilket visar hon i detta fall prov på dålig smak och total brist på respekt för rådande kultur och traditioner.

Yra, 10:06, 2 januari 2014. Anmäl

"väldigt mycket hönsmamma" haha, ja den teorin ansluter nog jag mig till. Kom att tänka på en gammal men väldigt rolig film som hette "Serial mom", på temat hönsmammor.

hensmum, 21:52, 1 januari 2014. Anmäl

Men hörni lugna ner er lite nu och tänk på att frågeställaren kanske inte ens läser kommentarsfältet, och så himla viktigt är det väl inte att avgöra huruvida mamman är "svensk" - vad nu det är, och hur och vem som nu får lov att avgöra det? Kolla på hårfärg? Brytning? Nej, det bevisar knappast nånting. Och om hon nu är invandrad - hur vet man att hon i så fall dels att hon kommer från ett land där ett sånt här förfarande vore mer vanligt, och dels att det är just hennes utländskhet som är orsaken till beteendet? Hon kan ju lika gärna vara manisk ändå som nån skrev eller bara väldigt mycket hönsmamma. Nej, det blir bara godtyckligt och lätt fördomsfullt för att inte tala om kulturessentialistiskt att spekulera i bakgrund och det hjälper heller inte frågeställaren ett skvatt i att hantera problemet. Oavsett orsaken till att mamman gjort såhär, så tror hon nämligen uppenbarligen att det är ok och måste få förklarat för sig av någon, helst brudgummen, att det inte är det. End of story.

Plupp, 19:46, 1 januari 2014. Anmäl

Är detta verkligen på riktigt? FS blev uppsökt i sitt hem av mamman. Alltså måste mamman veta var arbetskamraterna till sonen bor, känns det som ett normalt förfarande?? Förvisso kan man ha ett ovanligt namn så det går att leta upp adressen men ringer man verkligen på hos en okänd människa och framför en sådan här begäran? Har någon i detta forum hört talats om liknande tidigare? Har någon av er någon gång sökt upp ert barns/mans/fru etc arbetskamrat som för er är okänd? Ge mig beviset på att FS verkligen har varit med om detta.

Jo du, 16:41, 1 januari 2014. Anmäl

Jonas 54Sthlm:Tack! Jo, det är ju så. Olika kulturer, olika seder. Ofta ger man också reda pengar till brudparet i andra kulturer - vilket först de allra senaste åren blivit vanligt bland svenskar - och då brukar det också heta (bland svenskar) att det är en del av kuvertpriset, alltså att gästerna betalar en del av sin egen mat. I andra kulturer handlar det om mycket större belopp. Tanken är att paret, som naturligtvis inte bor ihop före bröllopet, ska kunna köpa hela sin hemutrustning för de pengarna. I vissa fall t.o.m. ett hus (i länder där hus är billigare än i Sverige naturligtvis) eller en rörelse som de ska kunna försörja sig på. T.ex. en butik, ett bageri, ett skrädderi, en restaurang... Just för att brudparets hela framtid kan stå på spel om de får in för lite pengar, så är det viktigt att föräldrar och andra släktingar går runt och försöker få in pengar av så många som möjligt, som bara har NÅGON anknytning till bruden eller brudgummen.

Anonym, 16:00, 1 januari 2014. Anmäl

Anonym 14:43. Jag sa väl aldrig att det var knäppt..? Jag sa att det var knäppt OM BRUDGUMSMODERN VAR SVENSKA, eftersom vi inte har den traditionen i Sverige. Skulle det däremot ha handlat om t.ex. en kurdisk familj bosatt i Kurdistan, så hade det beteendet varit helt normalt. För att brudgumsmodern hade kunnat förutsätta, att alla som på något sätt kände brudgummen, skulle vilja bidra till hans bröllop. Exakt vilka kulturer som har denna sed, tar för lång tid att ta reda på och räkna upp här.

Helena, 15:48, 1 januari 2014. Anmäl

Calle: folk kan ju vara involverade på olika sätt. T.ex. genom att ge pengar eller presenter till brudparet, skicka telegram o.s.v.. Och sedan få ett tackkort med foto som tack. Alla brudpar i dom länderna, har ju inte heller råd att bjuda alla att närvara på själv bröllopsfesten.

Helena, 15:42, 1 januari 2014. Anmäl

Jisses vilken pinsam förälder. Och vilket makalöst osmakligt tilltag. Har mamman ifråga fått totalt frispel, hur kunde hon ens komma på en så korkad idé? Mycket dumt ska man få se och höra om, men det har tar nog priset.

Anonym, 14:57, 1 januari 2014. Anmäl

Religionsifrågasättande?

Fråga: Min fråga gäller det känsliga ämnet religion. När jag lär känna nya människor tar de oftast för givet att jag är ateist eller åtminstone sekulär, men jag är bekännande kristen. Jag har inget behov av att basunera ut min tro i alla sammanhang, men på en direkt fråga svarar jag förstås som det är.

Problemet är att folk tror att jag skämtar. Jag antar att min personlighet inte ”verkar kristen” eller något. Ofta tar de det alltså som ett skämt och börjar skoja om det. Nu undrar jag: skall jag för fridens skull låta dem hållas, eller är det rimligt att stå på sig en smula? Det kan ju bli pinsamt längre fram om de får detta om bakfoten, men samtidigt är det förstås inte så viktigt vad jag tror eller inte tror, när det gäller mer ytliga bekantskaper.

Svar: Att många människor inte förstår andras religiösa eller på annat sätt etiska ställningstaganden är förvånande vanligt. Det är som om man inte förmår inse att någon kan ha en annan uppfattning än ens egen. Egentligen är det synd om dessa trångsynta och fantasilösa personer, men det är ännu värre för dig som råkar ut för den social inkompetens som det är att skoja om tro med den som är religiös.

Så när du på en fråga har svarat som det är, och ser att en fånig oförstående kommentar är på väg, försök att pilsnabbt byta samtalsämne. Kommer det pinsamma skämtet i alla fall så le milt mot tölpen och säg ungefär ”ja du, i min kristna tro ingår stora mått av tolerans och det tänker jag visa dig nu” (underförstått genom att inte bli sur för din kommentar).

Naturligtvis ska du inte vika undan för dumheterna, inte låta skämtarna hålla på med sina klumpigheter. Du kan motfråga den som kommer med fåniga kommentarer, ungefär ”tror du själv på något, eller på ingenting? berätta!”

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (115)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 115

Savoir vivre, har du hört talas om Russels tekanna? "Många troende talar som om att det skulle vara skeptikernas uppgift att motbevisa vedertagna dogmer snarare än dogmatikernas uppgift att bevisa dem. Detta är förstås ett misstag. Om jag skulle framföra att det mellan jorden och Mars funnes en tekanna av porslin som kretsar runt solen i en elliptisk bana, så skulle ingen kunna motbevisa min utsaga, förutsatt att jag var noga med att lägga till att tekannan är för liten för att kunna ses ens med våra kraftigaste teleskop. Men om jag skulle fortsätta med att säga, att eftersom min utsaga inte kan motbevisas så är det oacceptabelt övermod av det mänskliga förnuftet att tvivla på den, så skulle jag med rätta anses prata strunt. Om däremot en sådan tekanna vore beskriven i antika böcker, förkunnad som den heliga sanningen varje söndag, och ingjuten i barnens sinnen i skolan, då skulle tvekan att tro på den bli ett tecken på excentricitet och tvivlaren väcka uppmärksamhet hos psykiatrer under en upplyst era eller inkvisitorer under en tidigare." – Bertrand Russel

feldgrau, 10:58, 10 januari 2014. Anmäl

Det är lika dumt att pàsta att Gud existertar som motsatsen. Ingetdera finnes bevis för. Fritt översatt och citerat fr. Jean d'Ormesson. (Hôgt populär nutida fransk filosof och skribent).

Savoir vivre, 00:18, 9 januari 2014. Anmäl

Oj, den här tråden spårade verkligen ur. Praktexempel på vad som kan hända ibland om man säger att man är religiös. Snälla sluta försöka konvertera andra, oavsett riktning.

Anonym, 21:07, 7 januari 2014. Anmäl

"Grejjen med att vara troende är att vi tror utan att säkert VETA och det gör att vi provocerar de som ej törs gå sin egen väg och lyssna till sin egen inre röst.", sägs i ett inlägg. Nej, det som provocerar är att ni inte fattar att alla inte har behov av att lyssna efter någon inre röst. Man kan vara helt tillfreds med livet den tid man lever, utan att provoceras och utan att bekymra sig det minsta för hur det var innan och hur det kommer bli efter. Man kan också vara helt ointresserad av att diskutera huruvida det finns en gud eller inte. Detta om något borde väl vara att tordas. Till TS - Tro på dig själv. Då spelar det mindre roll vad andra tycker och säger.

Otrolig, 14:45, 7 januari 2014. Anmäl

Lasse: Självklart är inte allt som står i t ex Bibeln eller Koranen sant, men det är existensen av en gudom som inte motbevisats (eller heller bevisats). Det är en annan sak! Dessutom gäller det inte bara t ex hur jorden skapats, utan moraliska frågor, varför vi lever med mera. Det sysslar inte jultomten eller sagorna med vad jag vet. Religion har även en djupare mening. Tack för att du tycker jag är duktig, förresten...

Agnostiker, 23:24, 6 januari 2014. Anmäl

@Anders Zackre´s ; Om DU hade kunnat läsa så hade du sett att jag ifrågasatte varför bara anhängare till stora etablerade relioner skall få respekt, medan det är helt ok att tycka någon är löjlig som tror på någon udda ,förlegad religion.. @Agnostiker ; Vetenskapen har definitivt bevisat att bildandet av jorden INTE gick till så som Bibeln beskriver det ! Kan du som är så duktig förklara VAD skillnaden är på att tro på en uråldrig bok, vars verklighetsförankring aldrig någonsin bevisats och att tro på sagor om tomtar o troll, vars verklighetsförankring aldrig heller bevisats..? Jag ser ingen principiell skillnad.

Lasse, 16:37, 6 januari 2014. Anmäl

Lasse: Ingen har heller kunnat bevisa att någon slags gud INTE finns. Börjar för övrigt bli trött på alla kommentarer om "tomtar och troll", "jultomten" med mera, det är stor skillnad mot att tro på någon gud och dem. Tack till er ateister/icke troende, vad ni vill kalla det, som inte spyr galla över all religion utan accepterar vad andra tror även om ni inte tror. Det var skönt att få bevis att ni finns, en del ateister/icke troende är lika fanatiska som troende av olika religioner. Till FS: Följ Magdalenas råd, hoppas folk slutar med dumheterna då!

Agnostiker, 12:33, 6 januari 2014. Anmäl

Men Ni tycks ha missuppfattat frågan och Magdalenas svar. Det var ju ingen religionsdebatt- om det finns en Gud eller inte- som frågan gällde. Inte sant? Eller kan Ni inte läsa!? Frågeställningen gällde en fråga om man har rätt att bli bemött med respekt om man har en tro eller att man ska behöva stå ut med att skämtas med. Frågan om en Guds existens eller icke existens finns det andra forum att diskutera på. Inte i denna frågespalt enl. min åsikt.

Anders Zackrés, 10:12, 6 januari 2014. Anmäl

Självklart får alla tro vad de vill, men varför bemöts man inte med samma respekt om man på fullaste allvar tror på Tor, Oden och Valhall ,eller varför inte Jultomten, som om man tror på Gud ,Jesus, Allah..? Religiösa sagor blir inte mer sanna bara för att det finns miljontals människor som tror på dem.Så länge de inte kan prestera ett enda hållbart bevis ,-och det har mig veterligt ej skett de senaste 2000 åren-, så tycker inte jag att det är konstigare att tro att Tor skapar åska med sin hammare, än att tro på att någon mer "accepterad" gud har skapat allt..

Lasse, 08:53, 6 januari 2014. Anmäl

Heureka: vi har nog samma uppfattning. Men det är tyvärr inte bara de religiösa som har svårt att ta till sig empiriska kunskaper. Det finns ju fortfarande kommunister, till exempel...

Jörgen Mattsson, 22:47, 2 januari 2014. Anmäl

Presentfrihet?

Fråga: Nu drillar det in kalasinbjudningar, roliga fester både här och där och även hemma hos folk. De flesta kalasen har varit för att fira fyrtioåringar. Jag älskar att hitta på presenter till folk, och då förstås något som jag vet att vederbörande uppskattar. Men tyvärr blir tillfällena att inköpa gåva alldeles för få då det verkar vara inne att låta gästerna betala för att festen överhuvudtaget ska kunna hållas, dvs jubilaren skriver på inbjudan att ”sätt in ex 200 kr på konto och köp ingen present.”
Nu senast fick jag inbjudan där det först står att present undanbedes, på slutet att man ska sätta in x antal kronor.

Jag personligen skulle inte bjuda in folk om jag själv inte kunde stå för det jag önskar bjuda på. Att be om peng istället för gåva innebär ju att jubilaren räknar med en gåva och då väljer att få den i form av betalt kalas. Fult, tycker jag. Vad anser Magdalena?

Svar: I dag är det vanligt att vuxna människor har en bestämd smak och själva vill skaffa sig de föremål som de vill ha, och därför inte vill ha presenter som de befarar att de inte kommer att gilla.

Och det är lika vanligt att man vill ha storkalas men inte vill eller kan lägga ut de stora summor som sådana fester betingar i dag. Därav den vanliga företeelsen betalkalas – och sådana ska absolut i sin inbjudan förses med en rad om att betalningen för festen är istället för varje slags present.

Presenters idé är inte att muntra upp givaren som tycker att det är kul att handla rätt saker, utan att glädja mottagaren. Och hur trist det än må vara att skicka ett par hundralappar till festinbjudarens kassa så verkar det vara den gåva som passar bäst.

Så du får avstå från glädjen att välja presenter, och istället låta inbjudarna glädjas åt att se dig på sina kalas

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (21)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 21

Med fantasi och omsorg kan man skapa underbara fester med enkla medel. Behövs bara vilja och personlig investering. Ren omtanke brukar kamma hem mest poäng i genren!

Savoir vivre, 23:35, 30 december 2013. Anmäl

Tänk på miljön! De flesta har redan allt det som de behöver, det finns verkligen ingen anledning att köpa saker bara för sakens skull.

Elissa, 19:48, 30 december 2013. Anmäl

Annan tanke: ni som säger att det är självklart att inte bara inbjudaren ska stå för kostnaderna. Har ni den erfarenheten själva, att det bara är ni som bjuder och bjuder - men att gästerna aldrig bjuder tillbaka..? I så fall tycker jag att ni ska byta umgänge. Men OM det är så som det är normalt, d.v.s. att ungefär samma krets umgås och man turas om att bjuda in, så blir det ju automatiskt så att kostnaden jämnar ut sig i längden. Det kan hända någon enstaka gång att man prövar att bjuda in en gäst, eller ett par, men upptäcker att man inte klickar med dem privat. Då bjuder de kanske aldrig tillbaka - men å andra sidan händer det en själv också någon gång, att man går på en fest och inte bjuder värden tillbaka. I längden jämnar ALLT sådant ut sig. Man måste bara se till att ha lite buffert...

Helena, 13:37, 30 december 2013. Anmäl

Är inte det bästa att ordna fester som man kan bjuda på? Jag skulle aldrig bjuda in till något som gästerna ska bekosta. Hur kul är det att ordna något som jag själv inte har råd med och som dessutom får vissa att stanna hemma? Tar man ett steg tillbaka och betraktar företeelsen på avstånd så tror jag att man förstår både det trista och det pinsamma i det hela. Däremot så gör ju givetvis alla som de själva vill, men en fest som man kan stå för och som alla gäster kan tacka ja till blir roligare och mer avslappnad, det är min övertygelse.

Katharina, 13:17, 30 december 2013. Anmäl

Katharina, 23:32, 29 december 2013. "Tänk om gästerna också har ebb i kassan?" Då behöver de inte komma. Att ordna en fest kostar. Någon måste betala. Varför skulle det vara bättre om festfixaren står för fiolerna? Att komma på festen är frivilligt. Vill man ordna en gratis fest så är det dock frivilligt.

Anonym, 12:55, 30 december 2013. Anmäl

Jag tycker det är raka rör att bjuda till fest och be om en tydligt belopp. Varför hyckla? Alla vet att det kostar både pengar, tid och engagemang att ordna en fest. Helt rätt ta betalt. Då behöver man inte ha dåligt samvete för att bjuda igen. Dessutom minskar det sociala skillnader baserade på folks varierande ekonomiska förmåga at hålla fester. Jag misstänker att brevskrivaren förväxlar kostnaderna för festen (som jag antar att pengarna är till för) med pengar istället för presenter (känns mindre troligt).

Iakttagaren, 12:37, 30 december 2013. Anmäl

Var på ett kalas nyligen där värdinnan både tog betalt 500kr per person och förväntade sig presenter. Vi var dessutom många som rest långt och somliga bodde på hotel. Lite väl magstarkt och oerhört girigt.

Anonym, 12:11, 30 december 2013. Anmäl

Till Ängshagen: Tänk om gästerna också har ebb i kassan? Man kan bara inte utgå ifrån att alla kan slänga upp ett par hundralappar, speciellt inte om det är flera bjudningar eller nära jul och nyår t ex. Är det bara jag som fortfarande är så omodern så att jag blir tacksam för det som mina gäster ger mig och aldrig skulle komma på tanken att tala om vad jag "ska ha"?

Katharina, 23:32, 29 december 2013. Anmäl

Vill man inte ha någon present så är det helt okej att säga det, men att be om pengar är tiggeri i mina ögon. Pinsamt och det visar verkligen att man utgår ifrån att man ska få något och att det dessutom ska kosta minst en viss summa. Man kan ju inte tala om för gästerna hur mycket de ska ge i present, eller rättare sagt: man borde inte göra det.

Katharina, 23:25, 29 december 2013. Anmäl

"Festfixare" är egentligen ett yrke ( förutom knytkalas som sagt). Vad betyder "att bjuda" om man begär betalning?

Savoir vivre, 20:30, 29 december 2013. Anmäl

Gratisskjuts?

Fråga: Jag har det senaste året kört mina barn till matcher och aktiviteter ganska långt bort i vissa fall. Det har alltid varit någon annan som har åkt med. Ibland har de frågat mitt barn om de kan åka med oss, sedan står de där med packningen. Inte vid något tillfälle har jag av medskickande förälder blivit erbjuden bensinpengar. De medåkande barnens föräldrar har inte själva bil, så att de kan återgälda.

Vid ett par tillfällen har föräldern inte ens hört av sig och frågat om det går bra. De bara skickar sina barn och utgår från, eller hoppas att de kan åka med. Jag tycker att detta är ett oskick. När mina barn skall åka till någon aktivitet och jag inte har möjlighet att köra så kontaktar jag en förälder och erbjuder bensinpengar till denne, alternativt att jag kör deras barn nästa gång.

Nu vet jag att ett par av dessa föräldrar troligen inte skulle ha råd med detta, men de borde enligt mitt förmenande i alla fall ställa frågan, så kanske jag väljer att låta dem åka med någon gång ändå. Men vissa sätter detta i system, även om de har råd. Är det jag som tänker fel eller har det gått så långt att man inte förväntas ta detta ansvar och som jag ser det moraliska plikt? Enligt mitt förmenande skall man göra rätt för sig. Hur gör jag nästa gång? Kan jag säga att ”ditt barn får inte åka med mer om du inte bidrar till kostnaden”? Det blir svårare med de som inte ens kontaktar, då har man ju heller ingen motpart. Eller skall jag svälja förtreten?

Svar: Det är barnen som drabbas om du inte låter dem åka med och det låter svårt för några av dem när deras föräldrar, som du skriver, troligen inte har råd att betala för sina barns skjuts. De kanske resonerar så att du ändå kör dina barn till aktiviteterna och då kan deras barn enkelt åka med – kostnaden öknar knappast så mycket för ett eller två extra barn i bilen.
Men du kan säga till föräldrarna något i stil med att du gärna kör deras barn om det behövs, om du blir tillfrågad först, din skjuts kan inte tas för given. Det är ju ett stort ansvar som du åläggs av dessa föräldrar när du skjutsar deras barn, du ska hålla rätt på dem och se till att de säkert kommer dit de ska.
De föräldrar som du vet utnyttjar dig kan du vänligt påpeka för vid tillfälle ungefär ”kanske du vill ge mig lite bensinpengar för alla skjutsarna?”
När det gäller föräldrar som du vet har dåligt med pengar är skjutsandet kanske ändå ett slags välgörenhet som du får kosta på dig.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (75)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 75

Men sätt en bok i näven på ungarna i stället då, vi behöver fler som kan läsa och tänka i det här landet i stället för att sparka på en boll etc... Det är ju rent hysteriskt hur viktigt det är med idrott i världen idag. (Obs, jag säger inte att man inte behöver röra på sig, men det kan man göra var som helst).

Bob, 18:12, 5 januari 2014. Anmäl

Att fylla de tomma platserna i bilen med barnens träningskompisar går väl bra. Men då krävs att a) barnens föräldrar är införstådda med detta, b) jag vet barnens hela namn och adress, c) jag har ett telefonnummer till en förälder som jag kan kontakta vid behov. Det händer ju då och då att planer måste ändras av olika skäl. Barnens idrottskompisar är inte heller alltid deras "vanliga" kompisar. Dessa kompisar och deras föräldrar har man ju normalt sett mer koll på.

HBsson, 10:35, 4 januari 2014. Anmäl

Bengt O och andra lustigkurrar varför börjar inte ni kostnadsfritt erbjuda er att köra runt "fattiga" lite här och där. Ni som är så goda och generösa. Att tramsa om att folk har en skyldighet att köra runt på andras ungar är djävligt arrogant och ja kommunistiskt. Ni tycks inte få in i era skallar att det är inte alla andra ansvar om "fattiga familjen" inte har bil. Man kan faktiskt inte vara med på alla aktiviteter. Att det i praktiken knappast har med pengar att göra utan till ex någon självgod "vi har valt bort bilen" person eller annat de begriper ni inte. Det kan också vara så att det är ok i bland men inte alltid osv. Nej tänk efter och åk själva ut och plocka upp alla lodisar ni kan hitta och kör dem vart de vill kostandsfritt.

olle w, 15:45, 3 januari 2014. Anmäl

Sedan jag skrev min första kommentar 28/12 15:54 har ju en mängd kommentarer kommit in. Tråkigt nog är de allra flesta (men inte alls alla) präglade av egoism och egennytta. Hur mycket kan det kosta att ha ett extra barn i bilen? Skall man inte kunna göra en god gärning utan att nödvändigtvis förvänta sig ett "tack" även om det naturligtvis är trevligt? Den enda aspekt värd att fundera på är säkerheten. Det är ett stort ansvar att svara för andras barn. Men det finns ljuspunkter också. Jag fick mig dagens skratt när jag av den välkända signaturen "Anonym" beskylldes för att vara kommunist (2/1 16:21). Din anonymitet skyddar dig inte jag vet precis vem du är. Det kan inte vara någon annan än Karl Bertil Jonssons pappa som skrivit detta. ;)

Bengt O. (Webbsida), 22:30, 2 januari 2014. Anmäl

Men hur går det egentligen till nuförtiden..? När jag var barn (och ända upp i vuxen ålder, by the way) så träffades laget alltid på en viss bestämd plats, tex där man brukar träna, före match. Sedan delade man upp sig bland bilarna. Visst var det så att vissa barns föräldrar aldrig ställde upp, varken med tid, pengar eller övrigt engagemang. Alla visste vilka dessa föräldrar var. Jag tror det är tillräckligt jobbig/genant för de barnen ändå, utan att man gör en sak av det. Är glad att inte mitt lags föräldrar gjorde det. Skit i bensinpengar. Få det att funka.

Anonym, 17:57, 2 januari 2014. Anmäl

Om FS vill köra mindre så går det väl att komma överens med någon av de välbeställda föräldrarna att de skjutsar varannan gång. Att det sen hänger på några ungar till är väl ändå inget problem om de ända ska åt samma håll? Ser faktiskt inte problemet. Barnen tar ju i och för sig risken att FS ska någon annan stans än hem efter träningen men då får de väl snabbt fråga någon annan om de inte bestämt skjutsning i tid. Sen kan jag ju tillägga, med tanke på vissa kommentarer, att i större delen av landet går det faktiskt utmärkt att använda kollektiva transporter, men de bilägande föräldrarna tänker inte ens tanken och deras stackars curlade barn som aldrig åkt buss själva står helt hjälplösa om de inte får bilskjuts och har då en tydlig nackdel i livet jämfört med sina självständiga busskompetenta jämnåriga. Och nej - ledaren för aktiviteten ska inte organisera skjutsning, det är faktiskt upp till föräldrarna.

Ckarion, 17:31, 2 januari 2014. Anmäl

Sedan har vi säkerhetsaspekten, är barnen hyfsat små så skall det vara bilstolar och kuddar hit och dit. Att då köra runt på andras ungar utan rätt utrustning är en oerhörd risk utan någon uppsida. Tycker det är ett djävla ofog när man har mindre barn och någon annans unge skall "åka med" men inte fan har de lämnat över någon barnstol.

Anonym, 16:28, 2 januari 2014. Anmäl

Vad är det som får er att tro att de är "fattiga"? Det handlar om prioriteringar, billösa miljömuppar som dricker latte mitt inne i stan får stå sitt kast.

Anonym, 16:23, 2 januari 2014. Anmäl

Fascinerande hur kommunisterna får det till att den som bli utnyttjad är egoistisk. Samma människor som inte delar med sig, snyltar och tjuvar på andras bekostnad. Tycker dina pengar är statens mm.

Anonym, 16:21, 2 januari 2014. Anmäl

En massa blaj om att "organisera åkandet", "föreningen". Det är fullkomligt oacceptabelt att bara tror att ens ungar kan åka med utan att ha frågat, särskilt om man inte ens har bil själv. När fan hade man tänkt återgälda detta. Hur kan föräldrar på fullaste allvar tro att deras barn kan delta i aktiviteter om de inte kan ansvara för transporterna själva. En stor poäng med att köra bil ät att den går när man själv vill från dörr till dörr, inte att anpassa sig efter en massa pellejönsar. Till ex hämta lilla Agda innan vi kör pelle till matchen direkt efter jobbet. Dvs DET FINNS INGEN TID FÖR EN MASSA SNYLTGÄSTER!

Anonym, 16:01, 2 januari 2014. Anmäl

Kavajlångt?

Fråga: Jag och min fru har blivit bjudna på ett riktigt fint 50-årskalas. Av inbjudan framgår att klädseln är Kavaj. Min fru har en riktigt fin lång klänning som passar henne mycket bra. Vi anser båda att hon bär upp denna klänning bättre än de flesta klänningar som hon hittar i butiker idag. Klänningen är stilig utan att på något sätt vara prålig.

Anses det att man bryter mot klädkoden om man bär lång klänning trots att man har angett klädsel Kavaj?

Svar: Svaret på din fråga nu är att tyvärr blir det för uppklätt med lång klänning när klädkoden är Kavaj. Lång klänning har man rätteligen först när det är påbjudet klädsel Smoking, och alltid till Högtidsdräkt lika med frack. Du skriver att klänningen är riktigt fin, och som jag tolkar detta innebär det att den är tydligt festpräglad – och då gör längden att den inte passar till klädsel Kavaj. En enkel lång klänning med ärm skulle kunna passera till Kavaj på en stor fest, men då krävs att klänningen saknar festmarkörer i form av glitterdekor eller smokingfint material som spets eller siden.

Att komma i fin lång klänning när Kavaj är klädsel kan betyda att man blir ensam om att vara så uppklädd. Det är fel både ur artighetssynvinkel och för den egna känslan. Men går det inte att lägga upp kjolfållen tillfälligt, till halva vaden exempelvis?

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (7)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-7 av 7

@Bodil, 11:49, 27 december 2013: Du har missförstått frågan hoppas jag. Det handlar om vad som är norm och accepterat vid ett visst tillfälle, INTE om att åbäka sig och göra sig märkvärdig genom att sticka ut och vara som en uppklädd påfågel bland de vanliga hönsen på bjudningen. Var sak har faktiskt sin tid och plats. Lång balklänning hör inte hemma på en bjudning där klädkoden är kavaj - oavsett hur mycket man än gillar sin glammiga "balblåsa" (eller frack om man är man) så får man ta något som passar tillfället i fråga istället. Allt annat är oförskämt mot inbjudaren. Men, visst, en del kanske tycker om att göra sig löjliga...

Anonym, 14:34, 30 december 2013. Anmäl

Det enklaste är förstås att mannen förlänger sin kavaj, så matchar de fint. *nickar*

Cicci, 12:46, 30 december 2013. Anmäl

Bodil: Ja, men om man inte vill "passa in" så skriver man väl för guds skull inte till en etikettfrågespalt!!

Yra, 11:46, 30 december 2013. Anmäl

Anonym, 10:45, kavaj betyder inte att kvinnan bär kavaj till klänningen, utan att det är en klädkod, i detta fallet att mannen ska ha en kostym och kvinnan kjol, dräkt eller byxdress som är elegantare än vardagsklädsel.

Hyrestanten (Webbsida), 15:24, 27 december 2013. Anmäl

Det beror väl lite på hur mycket man vill "passa in". Om man fullkomligt struntar i vad andra tycker och vad de har på sig och om man klarar av att sticka ut, så är det bara att köra på den långa klänningen. Om man däremot inte vill sticka ut, utan vill vara som alla andra, så väljer man en klänning som passar angiven klädkod. Det hänger alltså lika mycket på en själv som personlighet som på klänningen. Man ska trivas och må bra med sig själv, annars blir det ingen rolig fest oavsett vad man har på sig. Hade en klasskompis som hade balklänning på studentmiddagen när alla andra hade vanliga examenskläder. Hon skämdes inte ett dugg utan ville använda sin klänning när tillfälle gavs, även om ingen annan hade balklänning. (Minns inte varför men det blev ingen studentbal det året på vår skola)

Bodil, 11:49, 27 december 2013. Anmäl

Jag skulle nog kunna tänka mig att ha en enkel lång klänning till kavaj, jag har ju ibland lång kjol till vardags när det är kallt ute på vintern. Det kan väl inte bara vara längden som avgör om det är en festklänning eller inte, utan även material och modell.

Anonym, 10:45, 27 december 2013. Anmäl

Jag har gjort den tabben en gång. Visst kände jag mig fin i min långklänning när jag stod hemma framför spegeln men när jag kom till festligheterna märkte jag snabbt att jag var ensam om att vara så uppklädd. Det var mindre kul och jag tänkte på det hela kvällen och jag har grämt mig även i efterhand. Det enda jag kan "skylla" på är att jag var ung och att det var den första tillställning jag gick på med klädkod "kavaj".

Helena, 07:55, 27 december 2013. Anmäl

Prosit?

Fråga: Jag har funderat lite på vilka etikettsregler som gäller kring att nysa. Det känns naturligt att säga ”prosit” till någon som nyst. Men vad betyder ordet ”prosit” egentligen? Ska man tacka för det? Jag har även hört att det faktiskt är ohövligt att säga ”prosit”, särskilt i ett större sällskap. Resonemanget är att detta riktar allas uppmärksamhet mot den som nyst, och det är egentligen bättre att ignorera nysning för att inte utsätta den personen för onödiga blickar.
Vilket är rätt?

Svar: När någon nyser är det artigt att milt säga Prosit. Men i ett större sällskap kan det vara trevligast att övriga låtsas som ingenting istället för att alla utbrister i välgångsönskningen Prosit! Den som sitter intill den som nyser kan diskret viska ett Prosit, om det känns bra.

Vid upprepade nysningar ska man avstå från att tjatigt upprepa detta prosit som alltså är en önskan om att nysningen ska vara till den nysandes nytta.

För något sekel sedan när det rådde stramare ordning i skolan ställde sig alla elever upp vid en lärares nysning, och sade samfällt ”Prosit!” varpå läraren svarade ”tack, varsågod och sitt”.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (23)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 23

Det har nog blivit allt minde vanligt att få höra folk kommentera ens nysning - och då får man vara i fred med sin pappersnäsduk, tacksamt nog. Får man ett "prosit" är det dock på sin plats med en blick, ett lätt leende och ett litet tack. Annars är "prosit" en lustig liten tradition, att skrocka om välgång till den som just nyst.

Maxi, 22:08, 8 januari 2014. Anmäl

Då det nämndes Tyskland flera gånger: I Tyskland används "prosit" respektive kortformen "Prost" när man skålar. Om någon nyser säger man "Gesundheit" ("hälsa") istället.

janne_kristianstad, 17:46, 3 januari 2014. Anmäl

Det är nog mycket längesedan prosit betraktades som en artig välgångsönskning.I dag känns det väl snarare pinsamt att få sin nysning uppmärksammad på det viset. Den allmänna regeln är väl att nysningar, hostningar, hickande och andra ofrivilliga kroppsljud inte kommenteras över huvudtaget.

Helena, 10:45, 31 december 2013. Anmäl

Jag brukar ropa Prosit! när jag är i Tyskland. Då blir det gladare stämning.

abc, 21:39, 30 december 2013. Anmäl

I Tyskland är det väldigt oartigt att inte säga "Gesundheit" när någon nyser. Jag minns en gång på ett musem där alla gick omkring dödstysta, tills jag nyste och då fick ca 25 st högljudda "Gesundheit" från omgivningen....

Erik, 12:49, 29 december 2013. Anmäl

Bengt, 13:23, 28 december 2013: Varför stod det inte det då?

calle, 21:07, 28 december 2013. Anmäl

Det skulle ha stått: ... "ibland direkt pinsamt vuxna människor emellan".

Bengt, 13:23, 28 december 2013. Anmäl

Att säga prosit är ju bara gammalt skrock, vuxna kan säga det till barn och tvärtom, men blir ju bara larvigt och ibland direkt pinsamt vuxna människor . Vissa av mina arbetskamrater envisas med att använda detta uttryck. Brukar ofta inte svara alls då, och till den mest envisa har jag t.o.m. vänligt sagt att hon inte behöver säga prosit till mig. Den viktigaste etikettsregeln med nysningar är i stället att man inte ska utsätta andra för virus, därför nyser man t.ex. i armvecket.

Bengt, 13:18, 28 december 2013. Anmäl

Hyrestanten, (Webbsida) 19:54, 26 december 2013. Jag är själv "karl" och samma tanke har slagit mig, men jag tror inte att det är avsiktligt. Jag låter själv mycket när jag nyser och det är inget jag kan kontrollera. Nysande är en reflex och jag vet inte hur man skulle kunna "ta i lite extra" och vad skulle vitsen med det vara i så fall? Nej, det är knappast avsiktligt. Kvinnor och män är inte lika i stämbanden som du vet och kanske inte heller i den genomsnittliga styrkan i en nysning, vilket möjligen skulle kunna förklara eventuell skillnad mellan kvinnor och män när det gäller nysningars ljudlighet.

Ung gubbjävel, 11:12, 27 december 2013. Anmäl

Kristina W: Så som du nyser är farligt. Håller man tillbaka nysandet som du gör kan man spräcka en blodåder i hjärnan.

MM, 04:42, 27 december 2013. Anmäl

Etikettspalt: Må julen bli god och glad!

Ordet jul eller snarlika med samma mening har funnits i de nordiska språken sedan långt före vår tideräknings början. Asarnas främsta gud, Oden, hade också namnet Jólnir, som ordet jul kan hänga samman med. En av teorierna kring ordet jul är att det kommer från ett åldrigt germanskt ord för fest, jehwla och ursprunget till detta skulle kunna vara latinets joculus, med innebörden att skämta.

Att julen sedan urminnes tider har inneburit något slags firande är klart. Och det är också vad de flesta gör. Man kan fira att slakten är klar och matförråden fyllda, kanske ledigheten från arbetet, gemenskapen med familj och vänner, eller en efterlängtad ensamhet utan plikter mot andra. I dag ska vi få fira jul så som det passar oss.

Ramarna kring julen finns för alla som vill ha sådana – men ingen måste göra som ”alla andra” dessa dagar. Allt fler går ut och äter julmat, ensamma eller i sällskap. Stockholms stora restauranger är fullbokade på julafton lång tid i förväg. Andra väljer bara sin favoritmat på julafton, antingen den är pannkakor eller hummer – eller traditionell julmat. I andra kulturer finns andra traditioner och att där det passar blanda dessa med de gamla svenska sederna har blivit vanligt, till allas glädje.

Sakta förflyttas julens gamla krav med ansträngande traditionskrav till att bli en god helg med stor frivillighet i firandet, eller icke firade. I dag går det inte att säga att man måste göra eller inte får göra det ena eller andra i sitt eget val av julfirande. Om ensamheten är det man önskar sig till jul ska inte andra välvilliga beklaga detta eller kräva att man deltar i storfirandet. Men en ofrivillig ensamhet måste kunna avhjälpas med en inbjudan att vara med i gemenskapen. Inte som en uppoffring utan därför att julens fundament är två stora ord: tacksamhet och gemenskap.
Den som vill fira sin jul i samklang med andra ska ges möjlighet till det. Att medvetet eller obetänksamt utesluta någon ur julgemenskapen blir tråkigt för alla och skapar tveklöst dålig stämning.

Tacksamheten är alltid viktig, inte minst när julens gåvor ges. Ful och tråkig julklapp? Gör inget, det är den goda tanken man tackar för. Bok som man redan har läst? Gör inget, den kan ges vidare, eller bytas. Oönskad present från ett barn, litet eller stort? Stor tacksamhet och glädje, att inte se glad ut eller vilja byta en present från en ung person är så fel!
För övrigt är det roligt att få möjlighet att tacka. Den som kan tänka kan också tacka, orden har samma  grund.
Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (12)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 12

MAGDALENA SVARAR: @Kajsa, 09.42: Idogt läsande under många år ger viss kunskap - sådan som jag ibland ger som bakgrund till mitt skrivande, detta om jag inte själv har varit med i liknande situationer, vilket inte är fallet med just midvinterblot med mera. Numera kan vi ju alla googla dessutom.

Magdalena Ribbing, 12:01, 28 december 2013. Anmäl

Saknar källhänvisning för första stycket såvida inte MR själv har forskat fram detta, i övrigt ovanligt bra skrivet.

Kajsa, 09:42, 28 december 2013. Anmäl

Jul ,nej tack: du måste förklara för sina barn att du inte orkar ordna jul varje år. Om de är vuxna och har egna familjer är det ju läge att de börjar ordna sina egna jular med egna traditioner. Föreslå att ni turas om att vara värd, eller att ni gör en knytisvariant. Det kan väl ändå inte vara känsligt att säga att man inte hinner och orkar fixa all mat och föreslå att men hjälps åt? Jag har fått en känsla av att många avstår från att säga att de vill ha hjälp, eller rent av tackar nej till erbjuden hjälp men klagar sedan i andra sammanhang. Det är inte riktigt sjyst. Säg till, vänligt!

ME, 22:17, 25 december 2013. Anmäl

Bra skrivet, men något sådant som oönskade presenter från barn, små eller stora, finns väl ändå inte. God fortsättning, alla.

Jon Bertil Karlsson, 12:49, 25 december 2013. Anmäl

God Jul, Magdalena Ribbing och hela kommentarsspalten! Må julen bli som just ni vill ha den! :-)

Victor A, 14:47, 24 december 2013. Anmäl

God Jul Magdalena! Låt lutfisken väl smaka och ljuset komma åter.

Johansson, 12:04, 24 december 2013. Anmäl

Fint sammanfattat! Fäste mig särskilt vid tankarna om frivillighet och traditionskrav kring julfirandet. Minns med stor glädje min barndoms jular, (halva stora släkten, hos mor- resp. farföräldrarna) julklapparna förstås, men också tryggheten vi barn kände... Sedan dess har jag firat jul både hemma i Sverige och utomlands, bl.a. i en liten by i Västafrika, eller ombord på flygplan någonstans mittemellan. Traditionerna kring julfirandet har förändrats genom åren, så också frivilligheten att delta - som det året då jag, nyligen separerad, inget annat ville än att vara ensam och ifred, istället tillbringade julafton vid telefonen med släkten (som inte kunde förstå hur man kan välja att vara ensam). Numera firar maken och jag julafton på tu man hand, med mat som vi bägge gillar. Karp, makens tradition från Centraleuropa, går bort och även lutfisk (tyvärr) - men, kanske blir det lax eller ostron och sedan Midnattsmässa - om vi orkar...

Tekla, 11:47, 24 december 2013. Anmäl

Tack, for att du finns Magdalena! Tack for de kloka, varma och hjalpande orden. Jag har foljt din spalt sen jag kom till Sverige for lange, lange sen och du har inspirerat mig till att bryta destruktiva familjemonster, att inse att jag inte maste ta emot allt det onda bara for att det ar jul. Sen flera ar tillbaka firar jag 'bara' med min man och vi ar valdigt lyckliga. God Jul till alla!

Lina, 09:39, 24 december 2013. Anmäl

Om vuxna barn med familjer bjuder in sig själva är det väl läge för ett litet "snack"... Dela på "bördorna" - gör en arbetsfördelning, bestäm vem som tar med vad till julbordet, vem som sätter upp vilken julprydnad osv. Fråga inte - be inte om hjälp - utan gör upp en strategi och peka sedan med hela handen!

Anonym, 09:10, 24 december 2013. Anmäl

Övergången från barndomsjular i föräldrahemmet till hur jularna ska organiseras när de vuxna barnen flyttat hemifrån verkar orsaka stora problem. Ofta vill de halvvuxna studenterna komma hem på jul och föräldrarna vill gärna ta emot dem, men sedan? Det är inte självklart och stötestenen är att man inte talar om det utan att ena eller andra sidan (eller i värsta fall båda) ställer upp på det man tror att alla andra vill. Det kan bli en väldigt utdragen historia över årtionden då tvånget långsamt tar över glädjen.

Gabriella, 08:31, 24 december 2013. Anmäl

Samtalstillstånd?

Fråga: Hur lättkränkt får man vara när det gäller omgivningens intresse för ens person? Naturligtvis skall man inte överskrida kända eller uppenbara integritetsgränser som varje människa har rätt att sätta runt “sitt allra privataste”, men många frågor som berörs i spalten är inte av den kalibern. Var och en själv måste väl hitta sätt att avfärda frågor som man inte vill svara på eller stå ut med frågor, om man överhuvudtaget skall kunna ingå i mellanmänskliga sammanhang?

Jag försöker att ha ett batteri av småfrågor som jag ställer för att visa att jag är intresserad den jag möter. Till exempel ”vad jobbar du med?” – kränkande fråga om man är arbetslös! ”Har ni några barn?” Kränkande om man är barnlös! ”Vad gör XX (din partner) i kväll då?” Kränkande eller neutralt? ”Hur mår du då?” Kränkande om man har någon sjukdom och kränkande om man inte frågar, om man nu skulle ha någon sjukdom, som kanske upptar hela ens tillvaro för ögonblicket.

Även en aktuell samhällsfråga eller en fråga om något aktuellt kulturellt kan ju bli kränkande om den man pratar med inte alls är insatt i frågan. Hur skall jag bete mig för att inte såra och vad finns det egentligen kvar för mig att prata om med människor, som jag inte har en nära relation till och ett djupt och pågående samtal med?

Är det Frågarna eller den Kränkta som är problemet? Eller är “att bli kränkt” ett tidstypiskt problem? Är dagens generation(?) den kränkta generationen? En elev som beter sig illa och blir tillrättavisad av en lärare, blir kränkt av tillrättavisningen i stället för att känna skam över att behöva bli tillsagd!

Svar: Kränkt är knappast rätt begrepp för de situationer du beskriver. Man kan bli sårad, ledsen, orolig om andra frågar på ett för nära sätt. Men för att vara kränkande ska frågorna vara nedsättande eller nedlåtande och så är det ju inte med dem du ställer. Enligt Svenska Akademiens ordbok är kränkning lika med att angripa den personliga hedern hos någon.

De frågor du ger exempel på är inte kränkande, inte ens ovänliga, men de är fantasilöst okloka, just sådana som man ska undvika till dess att man har en rimligt nära relation till den andra personen. Jobb och barn och hälsa är riskfyllda frågor innan man vet något om den man frågar. Man har som ny bekantskap inte rätt att fråga och förvänta sig svar om andras eventuella personliga svårigheter som arbetslöshet, barnlöshet, kroniska sjukdomar, äktenskapsproblem.

Frågor som man kan ställa men som kan kräva att man har läst på litegrann i förväg vilket oftast är bra, kan röra sig kring historia eller geografi eller ha lokal anknytning: ”vackert/intressant område, det här, känner du till dess historia/har du själv bott här/visst utspelades ett drama här år 0000/låg till för ett halvsekel sedan en bondgård som…./finns planer på expansion…” osv.

Eller relationen till inbjudaren, typ ”jag är kusin/kollega till värdinnan, är du släkt med/kollega till värden?”

Eller det förkättrade vädret, ”underbart med denna milda vinter, men man undrar ju över klimatfrågan, hur ska det gå?”

Alla frågor som riskerar att besvära den man ställer dem till ska självklart undvikas.

Sin egen nyfikenhet, ofta förklädd i välvillig mantel, ska man ge ledigt till dess att man har lärt känna den andra personen lite bättre.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (70)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 70

MAGDALENA SVARAR: @NN, @en fru, @Kajsa, @Anonym 19.00 - med flera: Som ni kan läsa i mitt svar till frågeställaren anser jag att kränkt är fel begrepp för det som beskrivs. Men att fråga någon ny bekant om barn och arbete kan åstadkomma problem, och det måste man kunna förstå om man har ett uns empati. Under nyåret hade jag förmånen att få hålla nyårstalet vid en konsert i Storkyrkan i Stockholm, varvid jag som en liten del av talet tog upp just dessa frågor och manade till försiktighet med dem. Efter detta kom många, många åhörare fram till mig och uttryckte sin tacksamhet över detta, en med tårar i ögonen. Det är och förblir svårt att som ofrivilligt barnlös mötas av frågor om man har barn (och de vanliga följdfrågorna: varför inte, har man tänkt på att adoptera osv). Och det är tungt att behöva förklara varför man inte har ett jobb, hur man får pengarna att räcka, om det inte egentligen är trevligt att ha "ledigt" på dagarna osv. @Anonym 19.00 resonerar precis som så många: det gör väl inget att jag frågar, jag menar ju väl, helt normala frågor. Nej, säger jag, börja med att prata om något annat, neutralt, så kanske samtalspartnern själv berättar om sina barn och sitt jobb eller sin brist på barn eller jobb, om vederbörande vill göra det. Annars har man inte med detta att göra. Hänsyn och respekt är ledorden!

Magdalena Ribbing, 10:52, 3 januari 2014. Anmäl

Är jobb, barn och hälsa riskfyllda frågor...? Vad larvigt. Det är väl exakt det man pratar om, fastän på ett ytligt plan, när man känner varandra mindre väl? Jag tror jag fattar vad frågeställaren menar: när man läser här i spalten får man intrycket av att man absolut inte kan ställa en enda fråga för då kommer någon att ta illa vid sig. Att ställa vänliga, intresserade (men inte nyfikna, "gottande") frågor är ett sätt att samtala - och att lära känna varandra.

Anonym, 19:00, 2 januari 2014. Anmäl

Det vanliga som klagas på är att alla är så självupptagna och bara håller på med sina mobiler men om någon skulle börja prata med en medmänniska så får man inte ens ställa en vanlig fråga för då kan man kränka. Då klagas det på att man pratar med varandra.Men skärpning! Tror att både FS och "en fru" är något på spåren. Det är väl klart att man kan fråga helt vanliga frågor. Hur ska man annars ens veta vad som är besvärande. En fråga kan man alltid ta tillbaka med ett "ursäkta, du behöver inte svara, jag tar tillbaka frågan" om man märker att den tillfrågade blir obekväm och den tillfrågade kan alltid svara att man helst inte vill svara och släppa frågan utan att bli kränkt. Hur ska vi annars lära känna andra om vi inte kan kommunicera och ha överseende med att det kan bli fel ibland? Jisses...

Kajsa, 18:20, 2 januari 2014. Anmäl

Jag håller helt med FS i sin "spaning" att "kränkt" nästan blivit ett modeord där det är "inne" att vara så speciell att man blir kränkt av andra människors tankar och åsikter. Nu ska man skämmas för att man är nyfiken är en människa man träffar på och faktiskt vill veta lite mer om den personen än bara "vad tycker du om vädret idag då?". Nyfiken har nästan blivit ett skällsord. Som svar till FS skulle jag säga att Kränkarna är problemet, människor som tar allting som ett personlig påhopp när de faktiskt kan tänka efter lite extra och upptäcka vad personen är ute efter och att kanske ett klantigt ordval inte behöver vara källa till ett raseriutbrott.

en fru, 15:10, 2 januari 2014. Anmäl

Anonym 15..36. "Ursäkta så mycket då, därför att det faktiskt är vanliga frågor att ställa"

NN, 22:22, 29 december 2013. Anmäl

Jag brukar ställa motfrågan "varför vill du veta det?" så fort nån kryper innanför vad som är acceptabelt att fråga om. Jag skulle aldrig drömma om att berätta en massa om mig själv för nån jag inte känner nära. Som flera andra kommenterat så kan jag bara hålla med om att vissa saker angår inte alla.

Anonym, 13:56, 26 december 2013. Anmäl

När man blir utsatt för typer som FS som prompt ska ha reda på allt om alla för det mesta så vill de veta så att de kan sladdra vidare till tredje person) så ställ bara motfrågan: "och bilen går bra?" Svara detta på allt som inte angår dem så slutar de snart med dumheterna. Det brukar funka. Kom ihåg att allt inte angår alla här i livet. Alla människor har som sagt rätt till sina privatliv och de har rätt att själva välja vad andra ska veta om dem. Nyfikenhet är lika illa som skryt.

Privatliv, 13:32, 26 december 2013. Anmäl

kom ihåg att man inte är skyldig svara med ett enda sant ord. Unna er litet kul. Slå vakt om utfrågarens vilsenhet inför din identitet och lek med den. Jag svarar gärna att jag är arbetslös sextelefonist. Det förvandlar i ett nafs kvällen till en oförglömlig happening. Vid en ev demaskering brister man ut i ett hjärtligt skratt. Man ska unna sig litet kul.

alltid jättekul, 13:15, 26 december 2013. Anmäl

Besserwisser: Nej då, jag bara menade att nästan vad som helst kan vara känsligt, dina förslag är bra, men jag tycker frågorna FS skriver om inte är så farliga, bara man inte fortsätter! Men det verkar inte gå fram. Man får känna av, precis som du skrev och jag håller med. Och som jag skrev, byt ämne själv om du inte gillar frågor. Jag skulle fatta vinken i så fall! Den andra kommentaren om var man bor var allmän, jag menade inte alls dig, bara att andra verkar tycka folk inte "duger" som bor i t ex en förort. I så fall är det de som har problem, inte de som ev tvekar om att tala om var de bor. Hoppas det blev lite klarare nu! F ö har jag ALDRIG försvarat "pepprande", man kan fråga FS frågor bara man är lyhörd.

MG, 12:23, 26 december 2013. Anmäl

Istället för detta pepprande med frågor, kommentera något i omgivningen, ta upp ett aktuellt intressant ämne, berätta en rolig anekdot, vad som helst utom just detta frågande, så kommer folk tycka att du är en mycket roligare och intressantare person.

Anonym, 10:04, 26 december 2013. Anmäl

Bröllopsbjudande?

Fråga: Min fästman och jag planerar vårt bröllop. Vi har varsin förälder från ett mer sydligt land och varsin förälder från Sverige.

Det är jag och min fästman som betalar för bröllopet, eftersom vi anser att det då är vi som bjuder in och vi kan då bestämma vilka vi vill bjuda. Problemet som uppstått är att min blivande svärfar absolut vill bjuda vissa affärsbekanta eftersom han har varit på deras barns bröllop (i de fallen har det alltså varit föräldrarna som betalat för kalaset, precis som det brukar vara i många traditioner utanför Sverige). Min svärfar vill mer än gärna betala för vårt bröllopskalas. Vi har försökt förklara för honom att vi vill betala för bröllopet och endast bjuda in personer som vi har en relation till, men han vill verkligen inte lyssna.

Hur kan vi lösa detta på ett trevligt sätt men ändå få fram att det är vi som bestämmer?

Svar: Tråkigt när det blir krångel kring bröllop, sådana ska vara roliga och glada och både planeras och genomföras utan konflikter – men de flesta har ändå något bråk om någonting, kan jag säga efter tusentals mejl jag har fått genom åren om just bröllopsproblem.

Som jag kan se det så kan en lösning finnas i att din fästman sätter sig ner med sin far, bara de två, och förklarar lugnt och tydligt vad som gäller och vad ni vill. Att ni betalar ert bröllop, att ni bjuder dem ni vill se där, att hans affärsbekanta tyvärr inte hör till den kretsen.

Kanske kan ni ha en efter-bröllopsbjudning för dem ni inte har med på själva bröllopet? Svärfars affärsbekanta kunde bjudas då, och kanske andra som ni inte får plats med på själva den Stora Dagen.

Men ge svärfar lite hjälp att förstå att hans kulturmässigt grundade sociala behov av att bjuda sina affärsbekanta inte fungerar i Sverige. Föreslå att han förklarar för dem att hans son och svärdotter följer svensk sed och ”då har inte far och svärfar något att säga till om” kan han ju säga till dem.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (48)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 48

Tips till FS (om det inte är för sent): Ha en borgerlig vigsel i Rådhuset (motsvarande) med två egna eller av Rådhuset tillhandahållna vittnen och åk på en trevlig bröllopsresa (kanske till en vingård i Toscana eller whiskyprovning i Skottland, det måste inte alltid vara Thailand el dyl). Låt sedan svärfar bjuda på ett hemkomstkalas, dit alla som känner för det kan bli inbjudna till. Slutsats: Ni får ha ert bröllop i fred och kalaset blir en trevlig avrundning på era gemensamma, lämnade löften. Lycka till och må er gemensamma framtid bli ljus!

Bibi, 13:41, 27 december 2013. Anmäl

Sätter ni inte ner foten nu kommer svärfar fortsätta att styra och ¨bestämma era liv. Det blir inte roligare att säga ifrån sen, när han vant sig vid att styra er.

Evald, 00:06, 25 december 2013. Anmäl

@ Stina Jo, men då handlar det om ens EGET 50-årsfirande, bröllop etc. Det är ju helt ok. Men inte tar man väl med sig affärsbekanta till några andra personers 50-årsfirande? Det låter väldigt märkligt, "Grattis på 50-årsdagen moster Lisa! Jag tog med Kalle och Olle som jag har en del affärer med". Vem en vill gå på en affärsbekants släktings 50-årsfest, eller nån affärsbekants släktings bröllop? Får folk inte nog av att behöva gå på sina egna och sina respektives släktingars fester att de dessutom vill gå på sina affärsbekantas släktingars kalas?

Åsa S., 19:06, 23 december 2013. Anmäl

Helena. "nu har den här kvinnan redan VALT att slå sig ihop med en man med utländsk bakgrund" Brudgummen har ju inte mer "utländsk bakgrund" än vad bruden har? Båda har ju varsin förälder från Sverige och varsin från det sydliga landet. Varför säger du då att det är hon som ska anpassa sig? Det är väl i så fall både brud och brudgum som måste anpassa sig, det är ju ingen av dem som vill detta. Min gissning är att om svärfadern får sin vilja fram när det gäller detta, att betala och bjuda in sina affärsbekanta och deras respektive, så kommer han säkert inte nöja sig med det utan då kommer han nog även vilja styra över menyn, över underhållningen, lokalen, kanske lägga till ytterligare gäster, t.ex sina avlägsna släktingar eller bekanta, till gästlistan och motivera det med att eftersom det är han som betalar så är det han som får bestämma detta. Hur reagerar då den andra personen som är från samma sydliga land, brudens pappa eller mamma, då kanske de helt plötsligt upplever att de också borde får bjuda in några gäster till om det t.ex blir dubbelt så många från brudgummens sida, med alla dessa affärsbekanta.

Åsa S., 18:55, 23 december 2013. Anmäl

Att umgås socialt med sina affärbekanta är ganska vanligt bland småföretagen även i Sverige. Små företag som drivs av sina ägare försöker ofta knyta täta kontakter med de företag de sammarbetar med just genom att umgås socialt. Ofta på krogen, typ julbord men även större familjefester som bröllop och 50-års fester. Fråga dig själv om du, din blivande man eller era kommande barn kan ha nytta av din svärfars kontakter i framtiden? Typ 60% av alla jobb tillsätts genom kontakter.

Stina, 12:28, 23 december 2013. Anmäl

När ska vi sluta blunda för patriarkala överträdelser och försvara dem som "kulturella egenheter". Pappan sätter i detta fall sina affärer före det egna barnets önskan. Pengar och status är viktigare för honom. "Heder" kan ta sig olika uttryck...ibland riktigt allvarliga, ibland till synes "oskyldiga". Det är alltid mäns vilja, krav och känslor som styr. Tills vi säger stopp.

LG, 07:52, 23 december 2013. Anmäl

skulle svärfars affärsbekanta dessutom behöva resa till Sverige för att närvara? Brudparet ska förstås ge en mottagning i svärfars hemland och där ta alla affärsbekanta i hand plus att detta ska vara ett evenemang som svärfar får stå för i alla detaljer.

busenkelt, 17:59, 22 december 2013. Anmäl

Vissa av kommentatorerna menar att man måste ge vika för den kultur som svärfar kommer ifrån, att detta rör sig om en kulturkrock och att enda sättet att lösa det är att kompromossa. Men. Människan är aldrig slav under en kultur. Kultur är inga bojor. Man har alltid ett fritt val att gå sin egen väg. Visserligen är det ibland väldigt svårt och till och med farligt (en lagbok är ett kulturuttryck), men faktum kvarstår - man kan välja. FS med fästman kan välja sin väg, svärfars väg eller en kompromiss. Och en kompromiss kan vara att ordna dubbla fester. Kanske en förmiddagsvigsel, med både lunchmottagning i svärfars stil,och en kvällsfest som brudparet själva ordnar. Alternativt att ha en mindre fest på vigseldagen (brudparets) och en större dagen efter (svärfars). Att svärfars affärsbekanta skulle surna till av att inte bjudnas på den "riktiga festen" löser man genom att ha den i nära anslutning till vigseln. Ingen vet vilken som är riktig eller inte. Mitt råd till brudparet är att följa deras hjärtan. Och ett stort grattis och lycka till i ett kommande äktenskap!

LMS, 08:57, 22 december 2013. Anmäl

Inte motsägande för fem öre... jag försöker bara få andra människor att förstå att det finns andra traditioner än ens egna, och att man inte behöver klanka ned på andras traditioner om det inte följer normen man själv är van vid. Min EGEN åsikt är att man borde försöka följa det som gagnar bäst i alla led... själv hade jag inga föräldrar i livet när jag gifte mig, min man hade endast sin mor i livet, så vi hade inte så många åsikter att ta hänsyn till. Men för FS, eftersom det verkar som att alla föräldrar fortfarande lever, tror jag det är viktigt att försöka tillgodose även deras önskemål... man ska även ha ett umgänge efter bröllopet, och om man är barn av två olika kulturer tror jag det är viktigt att man försöker tillgodose alla önskemål.

Polarbear, 19:59, 21 december 2013. Anmäl

Polarbear, 19:24, 21 december 2013: SYNNERLIGEN motsägelsefullt inlägg, vet du inte alls vad du tycker, men skriver ändå för att göra din röst hörd? Till frågeställaren: Följ er egen linje, ingen extrafest för svärfars affärsbekanta! Jag tvivlar också på att seriösa affärsmän låter sina affärer påverkas av om de blir bjudna på bröllop eller ej. Om så skulle vara fallet tror jag inte att deras affärsverksamhet varken blir framgångsrik eller långvarig.

Calle, 19:42, 21 december 2013. Anmäl

Fördröjningsnota?

Fråga: En sak som jag tänkt på mycket är notan på restauranger. Hur kommer det sig att man ibland får notan omedelbart när man ber om den, men ibland tar det sådan tid att man sitter och vrider och vänder på sig i en halvtimme?

Kyparen är totalt bortblåst helt plötsligt, ibland får man lust att bara resa sig och gå! Vad är orsaken till detta ”fenomen”?

Jag undrar också om det är okej att be om notan samtidigt som man beställer bara en drink eller en kaffe?

Det är ju smidigare vid de tillfällen när man bara vill sitta en kortare stund.

Svar: Ett effektivt sätt kan vara att, när man har bett om notan, påmint om den och ändå fått vänta alltför länge på den, helt enkelt resa sig från bordet och börja gå mot utgången. Då brukar notan komma ilsnabbt så att man kan göra rätt för sig (obs att jag inte föreslår att någon ska smita från notan, tvärtom).

Jag har ingen förklaring till varför det på sina håll dröjer med notan. Det kan vara för mycket att göra för personalen, det kan vara glömska, det kan vara något krångel med datorn som ska skriva ut notan – eller rentav att dessa gäster är så stiliga blickfång att krogen gärna har dem kvar.

Men det är klokt att när man närmar sig slutet på måltiden be att få betala, alltså kanske redan innan kaffet om man vet att man inte ska beställa mer, för att ge personalen tid att ta fram notan.

Och det är helt korrekt att när man tar en drink eller en kaffe säga redan vid beställningen: ”jag tar gärna notan samtidigt” och betala samtidigt med att ens beställning serveras.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (22)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 22

Sidospår igen, men är det någon som vet varför man aldrig får frågan i Sverige om det skall vara separata eller gemensam nota? Det är ju ganska dyrt att äta ute, så att man konsekvent antar att en i sällskapet ska bjuda alla andra är väl lite underligt?

maria, 21:05, 23 december 2013. Anmäl

@krogägare @MT Dricksen ingår inte i notan, serveringsavgiften försvann 1993. Om det mot all förmodan skulle ingå någon form av dricks i notan så får personalen inte se röken av den. Det betyder att jag blivit blåst i flera år samt alla mina kollegor. Jag är kluven i frågan om man ska dricksa eller ej. Ge mig hellre en vettig lön!

Servitrisen, 12:01, 23 december 2013. Anmäl

@Sissi, 12:20: Vi kan polisanmäla. Men utredning läggs alltid ner (om det inte är 10 000+kr) Men du kommer inte in igen, och om du har sällskap med dig när du försöker så kommer du skämmas när vi berättar varför. Men visst, vårt skydd är dåligt. @MT Helt riktigt!

krogägare, 21:07, 20 december 2013. Anmäl

Ett sidospår, men - varför dricksa på svenska krogar? Dricksen ingår numera i notan, så dricksar man extra blir det dubbel dricks. Det blir dyrt. Dessutom bidrar man då till den svarta ekonomin och ett permanentande av låglöneförhällanden.

MT, 05:52, 20 december 2013. Anmäl

Avinor: Hände mig aldrig under det år jag var där. Tvärtom kom de ofta med notan och sa "here's your check whenever you're ready - take your time". Nu ska tilläggas att New York, LA och Chicago inte är representativa för övriga USA, så dem får man inte använda som referenser. :)

Christopher, 22:07, 19 december 2013. Anmäl

Christopher: Jamen i USA blir du ju praktiskt tagen utslängd sekunden efter att du har ätit upp om du inte beställer nåt mer. Vet inte om det är så mycket bättre.

Avinor, 20:57, 19 december 2013. Anmäl

För en restaurang som lever på engångsbesökare, exempelvis längs ett turiststråk, kan det vara rationellt att försöka "hålla kvar" gäster när stället är nästan tomt. Av någon anledning ser en restaurang som har några bord upptagna mer inbjudande ut för potentiella gäster som strosar förbi än en helt tom restaurang. För alla som vill ha återkommande gäster är det dock en rutten strategi.

A. Trapp, 20:07, 19 december 2013. Anmäl

Vid ett sådant tillfälle: notan begärd men ej erhållen trots lång väntan och nästan folktom lokal, personalen upptagen i interna diskussioner, tog jag menyn från det tomma grannbordet, räknade ihop vad vi ätit och druckit för och kunde, tack vare en välsorterad plånbok, lägga den exakta summan på bordet. Därpå lämnade jag och mitt sällskap hastigt krogen, varvid servitrisen vaknade till, rusade till bordet med notan, såg pengarna, räknade in beloppet (ingen dricks) och fånstirrade genom fönstret på ryggtavlorna av två engångsbesökare på denna södermalmskrog.

Blandade karameller, 18:41, 19 december 2013. Anmäl

Jag gillar modellen i USA, där man vanligen är otroligt service-minded på krogen. Vid beställningen frågar ofta servitören "is this going to be on separate checks?" och så är det problemet löst redan från start. När måltiden är uppäten och man tillfrågats om dessert, kommer notan automatiskt utan att man behöver be om den. Helt ok naturligtvis att fortsätta beställa om man vill - då skriver de ut en ny nota. Annars går det snabbt att betala så snart man är redo att gå. Trevligt och praktiskt. I början känner man sig lite stressad av att få notan sådär direkt, men efter ett tag inser man hur bra det är när man helt plötsligt inser att man har lite bråttom till bion och inte vill sitta och vänta sist i prio-kön (som man alltid verkar vara åtminstone i storstäder i Sverige). Nu hjälper förstås inte den här kommentaren FS, om denne nu inte för att lösa problemet vill flytta till andra sidan Atlanten.

Christopher, 16:58, 19 december 2013. Anmäl

Idag går man väl ofta fram till kassan och betalar om man inte har lust att vänta på notan. Det är särskilt smidigt om man vill dela på betalningen. Då säger var och en vad den har ätit och betalar för sig, det försvinner rätt efter rätt ur systemet och förhoppningsvis finns det rätt saker kvar att betala för sista person. Det gör det smidigt även om någon betalar för fler än sig själv.

Nilla, 16:51, 19 december 2013. Anmäl