Festfint?

Fråga: Jag är bjuden på fest hos några bekanta som jag inte känner så väl. Dom har gett klädkod Mörk kostym, onödigt anser jag. Det blir trerättersmiddag och placering, det verkar överdrivet år 2014. Jag har ingen mörk kostym men en svart kavaj och jeans. Måste jag ha slips och skjorta eller är det okej med en snygg tröja? Har verkligen ingen lust att köpa nya kläder för en sådan här grej.

Svar:
Din fråga visar att du inte har förstått vad det handlar om när du tackar ja till en bjudning. Låna ett par svarta kostymbyxor så att det ser ut som om du har mörk kostym. Du ska ha en ljus skjorta och ta med dig en slips att knyta om du ser att alla andra män har slips – vilket de nog har. Och du ska vara glad och nöjd med den middag som bjuds! Du resonerar omoget och självupptaget, och antingen tänker du om, eller så tackar du nej. Här får du en liten festskola att lära dig av:
Värdpersonernas åtagande är att se till att det blir så trevligt som möjligt för gästerna, och att dessa bjuds på ”det bästa huset förmår.” Att alla gäster har det trevligt är grunden i det goda värdskapet.

Som gäst har man också gjort ett åtagande. Med sitt ja tack har man en skyldighet att anpassa sig. Den som inte vill göra det bör tacka nej. Gästerna måste inse att de bjuds för att ingå i festens gemenskap. Därför ska man komma i tid, klä sig så bra man kan enligt en angiven klädkod, inte komma uthungrad till en mottagning med snittar, eller mätt till en fin middag. Och inte heller ska man vara berusad redan vid ankomsten – helst inte alls, för den delen. Man ska medverka till att det blir trevligt, inte sitta och sura. De som bjuder till fest har lagt ner mycket tid och pengar på den; gäster som medvetet struntar i klädsel och arrangemang som de tycker är ”överdrivna” eller ”onödiga” visar sitt förakt för både inbjudare och medgäster.
Jag brukar säga att vill man bete sig som ensam guldfisk i akvariet så är det en fördel för övriga om man avstår från att gå på festen.
Det är inte något tvång att gå på kalas. Man har sin frihet att tacka nej. Eller att tacka ja och därmed acceptera att uppföra sig hyfsat.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (133)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 133

@Jo du, 15:25, att man har en klädkod på bröllop är ju mer vanligt än att man inte har det och det är rätt mycket till för att underlätta för gästerna. Många vill faktiskt inte sticka ut utan smälta in. En kostym på second hand kan man få för några hundralappar och för en akademiker i 50-årsåldern är det troligen inget problem, Budo skriver ju inget om att han har pengabrist utan beskriver bara en allmän ovilja att anpassa sig. Och det har han naturligtvis all rätt till, speciellt som han inte verkar tycka särskilt mycket om sin syster. Han verkar faktiskt förakta henne och hennes vänner som han beskriver väldigt fördomsfullt fast man ju kan anta att han inte känner dem speciellt väl. Jag tycker den sortens inställning, att det är fel att vilja ha lite festligare klädsel på en fest/bröllop och alla andra ska anpassa sig efter vad JAG tycker är rätt egoistisk. Men visst, sitt hemma och sura och tyck att de som vill ha lite flärd är dumma om ni blir lyckligare så.

Petra, 09:20, 8 mars 2014. Anmäl

Väl rutet Magdalena Ribbing - heja dig!

Ulrica, 00:21, 8 mars 2014. Anmäl

@Budo träffar på pricken rätt. Är kostymen så mycket viktigare än människan eller kan man umgås utan att klädkoden är rätt? Och vadå @Petra, "köpa en billig kostym". Vem ska bestämma vad man lägger sina pengar på. Kostymen blir inte billigare för att man köper en billig kostym, använder man den inte efter en gångs användning är det dyra pengar, inte en investering. Systern kunde också sagt att han var välkommen trots andra kläder än kostym. Man kan väl vara tacksam över att det är kläder på kroppen överhuvudtaget haha.

Jo du, 15:25, 7 mars 2014. Anmäl

Jag skulle bli jätteglad om jag fick en inbjudan till en kostymfest. I Sverige är allt så utslätat och estetiken underskattad.

sven, 15:21, 7 mars 2014. Anmäl

Det vore underbart om man någon gång fick en inbjudan där det stod mörk kostym. Den som skickar en sådan inbjudan har säkert tänkt till och vill skapa en kväll utöver det vanliga. Det är natuligtvis ok att inte gill sånt, men då bör man avstå. Estetik är viktigt och livet är för kort för att ha en utslätad stil. Ytlighet är underskattat. Sverige är väldigt pretto, där allt ska vara så äkta och personligt.

sven, 15:20, 7 mars 2014. Anmäl

@Budo, 13:17,, vilken fördomsfull inställning du har till din syster och hennes umgänge. Känner du verkligen dem så väl att du vet att alla är "enkom neurotiskt status & klädstyrda människor"? Och tror du inte din syster blev ledsen för att du inte ville komma på hennes bröllop enbart pga av klädseln? Antar att ni inte har så bra kontakt, annars hade det väl inte varit så stor uppoffring att köpa en billig kostym för att passa in bland övriga gäster. Men finns det inga varmare känslor mellan er så var det ju helt rätt att tacka nej till bröllopet. När det gäller råden till FS att det är bara att tacka nej så är det väl stor skillnad mellan att tacka nej till några bekanta som man inte känner så väl och tacka nej till sin systers bröllop, enbart pga en klädkod.

Petra, 13:38, 7 mars 2014. Anmäl

Jag är uppväxt i en splittrad invandrad familj men lite annorlunda grundkultur. Jag och mina syskon har alla hamnat olika i livet och har därav lite annorlunda livssyn. Min syster gjorde en klassresa och trasslade in sig i en framgångsrik östermalms-familj och umgås idag med enkom neurotiskt status & klädstyrda människor i sitt nya umgänge. Hon skulle häromåret gifta sig. Klädkod:kostym. Jag själv, som f.ö. är ca 50 år, har jag gjort en akademisk resa och jobbar idag som frilansande och har i mitt yrke umgåtts med många både vanliga och ovanlig människor från både svensk och utländsk kultur. Jag äger ingen kostym och har aldrig gjort. Dels för att jag inte anser att det är nödvändigt, snyggt eller praktiskt. Men också för att jag anser att gå omkring med en fallos-symbol virad runt halsen är lite suspekt sådär. Jag är dessutom vältränad och har nacke som en tjur så jag får inte tag i skjortor där jag kan knäppa översta knappen. (jag vet, det går säkert att få uppsytt men jag anser det inte vara värt priset då jag inte känner ett behov) Jag bär kläder som är praktiska eller neutrala vad gäller klädkoder (dvs, jeans, chinos, tröjor eller bomullsskjortor). Jag tackade därav nej till min systers bröllop enl. logiken i många kommentarer här. Min syster blir då vansinnig och hennes nya familj har stämplat mig som omogen och "slashasig" som någon uttrycker det här. Jag får bestämt känslan av att jag inte skulle dit i egenskap av mig utan som en inventarie av något slag. Jag hade inte alls tänka att komma full, i byggbyxor, lappade jeans eller dylikt. Utan hel, ren och enligt min nivå snyggt klädd. Jag blir enormt trött på dessa stela, styltade människor som inte kan umgås med folk på en fest utan att ALLA ska passa in i en mall. Såå, konklusion. Att "det är väl bara att tacka nej" är en logik som inte alltid håller. Jag menar på att folk måste börja inse att det är "2014" som FS:aren skriver. Vi är inte alla stöpta i en form och tur är väl det. Jag hade tackat nej till festen och poängterat att "kostym, kom igen... släpp sargen"...

Budo, 13:17, 7 mars 2014. Anmäl

Tack! Är väl en "flane" då som inte fattade det... ;) Det låter sörländskt.

PerTore, 09:40, 6 mars 2014. Anmäl

PerTore, 13:15, 5 mars 2014: flane = en störande person, idiot, nån som är lite efter och inte fattar

Anonym, 15:35, 5 mars 2014. Anmäl

Vad är "flanar"?

PerTore, 13:15, 5 mars 2014. Anmäl

Mobilurspårande?

Fråga: På Palladium Malmö var det en jubileumsföreställning med musik och dans. I bänkraden framför oss satt en familj med en flicka i tioårsåldern. Hon hade uppenbarligen ingen behållning av föreställningen för hon föredrog att titta på ”På Spåret ” i sin mobil i stället.

Ljuset och flimret från mobilen störde hela scenbilden för oss i raden bakom. Vi påpekade det vänligt för henne och bad henne stänga av sin mobil. Hennes mamma valde då att sätta sig närmare flickan för att försöka dölja ljuset vilket inte gick så bra.

Efter paus hade flickans far bestämt sig för att sköta en del av sin korrespondens och e-mejl via sin I-phone vilket han gjorde ganska demonstrativt.
Vi hade just ingen behållning av föreställningen och funderar nu om det kanske ska vara nödvändigt att påpeka att all elektronik ska vara avstängd under en föreställning.
Det verkar ju inte klokt om det skulle behövas.
I ”På Spåret” ställs frågan Vart är vi på väg? Det undrar vi också.

Svar: Ojoj! Som vanligt några personer som inte förstår att de inte är ensamma utan att andra människor finns runt dem, och har samma rätt som de till ljus- och ljudutrymmet, inte bara till platsen i fåtöljen. Om ett barn inte är intresserat av att gå på teatern eller på bio eller konsert utan hellre vill hålla på med sin mobil så är det bättre att barnet får stanna hemma, både för barnet och för övriga. Om en vuxen man inte klarar av att se en föreställning utan favoriserar sin I-phone så är det bäst för alla att han stannar utanför, det brukar finnas bänkar att sitta på vid garderoben.

Men hur man ska få människor att förstå att de ingår i en gemenskap så snart de har gått ut ur sitt egna rum – det vet jag inte. Du gjorde rätt som sade till på ett vänligt sätt. Det är bara att beklaga att det inte hjälpte. En del människor vill visa att de har makt genom att bete sig illa. Sådant är svårt för utomstående att ändra.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (40)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 40

Jag älskar bio. Men det är numera alldeles för ofta svårt att njuta av filmen. Jag har i princip varje gång de senaste tre åren blivit störd av rent ut sagt ociviliserat beteende ifrån delar av publiken. Det är tydligen numera normalt att föra högljudda samtal med sina kompisar mitt i filmen. Var en gång med om ett gäng där två tjejer skvallrade i högre än normal samtalston om en tredje person, med spridda gapflabb ifrån resten av kidsen. När vi sa till dem, vänligt, fick vi okvädesord, och förtäckta hot till svar. Pratat fortsatte demonstrativt. Men föräldrar med sina gullefjun är ändå nästan värst. Sist hade jag en "välartad" familj bakom mig. Ett av barnen åt popcorn så högljutt, med öppen mun, att jag misstänkte att han hade en liten mikrofon och förstärkare i fickan, eller att det var dolda kameran. Jag vet att det låter futtigt när jag beskriver det, men detta smackande och prasslande lät faktiskt så högt att jag ibland inte hörde dialogen. Min sambo höll på att förlora förståndet, men eftersom det var ett barn ville vi ignorera det. Och inte reagerade föräldrarna. Till slut vände vi oss om och sa till och då blev vi totalt ignorerade. Antisocialt beteende. En biosalong är inte ett vardagsrum. Varför går man och betalar 125 spänn för en film om man ändå tänker snacka filmen igenom? Är det kul att förarga andra människor? Nej, inför nolltolerans för störningar. Men då behövs det väl väktare i salongen, eftersom människor inte kan bli tillrättavisade längre utan att ta till våld.

Emmi, 12:07, 11 mars 2014. Anmäl

Ogillade mobilpratande och facebook-kollande så mycket att vi slutade gå på bio för några år sedan. Säger man till blir man nästan nedslagen. Det är rätt aggressivts på bio numera. Som tur är man ju nu 50+ och har god ekonomi så vi köper nya filmer och har valt att abonnera på olika filmtjänster. Men jag kan sakna biostämningen från 80-90-talet.

Primus, 16:00, 7 mars 2014. Anmäl

Hade definitivt sagt till personalen, möjligtvis hade jag först försökt säga till mobilanvändaren men får det inget resultat får man ta det vidare så att de fattar att det är allvar.

Norberg, 10:51, 3 mars 2014. Anmäl

För mindre än en månad sedan var jag och såg en underbar föreställning på Göra Lejon, innan den startade uppmanades från scenen att alla skulle stänga av sina mobiler eftersom de kunde störa den tekniska utrustningen. Jag uppmärksammade efter ett tag att några på rader framför hade sina mobiler igång, men jag tänkte väl att de har dem i "flight mode" och att de inte borde kunna störa. Ungefär en timme in i föreställningen sprang en tekniker upp på scenen och viftade med armarna - det verkade ett tag höra till föreställningen, men sen gick det upp att det faktiskt var tekniska problem. På grund av mobilanvändandet såklart, och ridån fick dras för, tog väl ca åtta minuter innan föreställningen kunde fortsätta. Sorgligt tycker jag när detta inte var några tonåringar utan vuxna som inte för två och en halv timme kunde släppa sina sabla telefoner med blicken! Skänker en extra ilsken tanke till FB, då "alla" vill logga in på den plats de befinner sig (hotell, restaurang, teater eller annat) för att visa sina s k vänner. @Hallå 13:37 27 februari - du har helt rätt, som vuxen måste en kunna stå upp för sig själv och säga till, inte enbart säga till (i det här fallet, bio- eller teaterpersonal) tredje person och räkna med att bli räddad.

Maria T, 18:21, 2 mars 2014. Anmäl

Var på en teater för ett par år sedan. Framför mig satt en tjej i 25-årsålden och uppdaterade facebook kontinueligt. Efter en stund tröttnade jag och först uppmanade henne att stänga av - fick då som svar att det gick inte. Då bad jag henne att åtminstånde lämna salongen. Men frågan om det inte var mera irriterande när hon gick ut. Efter 30 gånger tappade jag räkningen...

Pär, 11:17, 2 mars 2014. Anmäl

Måste bli bättre på att säga ifrån. Sist jag var på bio för att uppleva den s.k. "mysfaktorn" satt ett gäng giraffer framför, flera prasslade med deras chipspåsar och människan längst in kom när filmen hade börjat. Sist men inte minst hade en vuxen person längre in på raden inkontinensproblem... Det var inte värt det, kan jag säga. Men man ska väl kanske vara tacksam att personen bakom inte knuffade på mitt säte, alltid något.

Anonym, 17:39, 28 februari 2014. Anmäl

Tack Anonym, nu kan jag ju gå på bio igen! Ska absolut fråga biopersonalen lite oskyldigt om man får filma med mobilen i salongen som jag sett han/hon på rad X göra. Klockrent tips :-)

Kajsa, 17:19, 28 februari 2014. Anmäl

Jag brukar be telefon-terroristerna (vänligt såklart) att sänka ljusskärpan på sin skärm. Det brukar de flesta acceptera. En gång så fick jag dock den dumma frågan tillbaka "Stör det dig?", på vilken jag svarade barsk "Ja!". I biosalongen så är det dock förbjudet att ha igång mobiltelefonen, vill man vara riktigt jävlig så kan man viska till en anställd att man sett telefon-terroristen filma, så kommer de att ta undan personen för att kontrollera detta och resten kan se sin film ostört ( detta reckomenderar jag dock inte.)

Anonym, 17:06, 28 februari 2014. Anmäl

Ja USCH. Jag blir så irriterad på dessa människor, som måste peta i sina små skärmar hela tiden. Det verkar ha blivit ett BEHOV att göra det, var man sitter och var man står. Det är ÄNNU värre nu med dessa smartphones (eller vad de heter?), än när det "bara" var vanliga mobiltelefoner med ljud men inget ljus. Antagligen hade föräldrarna i FS' exempel lovat flickan att hon skulle få använda sin smartphone, mot att hon följde med dem och satt stilla. Ur deras synvinkel kanske det var deras enda sätt att kunna gå på föreställningen - om de inte hade någon barnvakt. Men det är ingen ursäkt. I min familj har vi endast vanliga ring-mobiler, och villkoret för dem är att de endast används när det finns en verklig anledning att ringa någon som inte kan vänta. Och naturligtvis aldrig på platser där det kan störa andra.

Helena, 10:44, 28 februari 2014. Anmäl

@MA Biodöden är skitsnack från filmbolagen (en länk, du kan sannolikt hitta fler om du vill: http://www.corren.se/noje/biododen-ar-en-myt-4818822-artikel.aspx).

annan Camilla, 09:33, 28 februari 2014. Anmäl

Hälsningshej?

Fråga: Det finns en situation som jag upplever som lite krånglig, och den uppstår när jag ringer upp en okänd person i något professionellt sammanhang. Jag brukar, efter de har svarat med sitt namn, säga ”Hej, jag heter NN”, och sedan är jag tyst en stund för att de ska säga hej tillbaka, men det händer sällan. Oftast blir det istället en obekväm tystnad och jag fortsätter så småningom att prata. Alternativt att jag börjar dra mitt ärende direkt efter min introduktion (”Hej, jag heter NN och jag ringer för att xxyyzz…) och då kan det gå alltför lång tid innan den andra personen får en syl i vädret. När en naturlig paus infinner sig har samtalet för länge sedan passerat deras ”tidsfönster” för att kunna hälsa tillbaka. Och då har jag känt mig oartig som inte berett dem ett tillfälle att säga ”hej” tillbaka…

Svar: Man kan inte vänta på att andra ska förstå ens egna förväntningar! Om den du ringer har sagt sitt namn varpå du säger ditt namn men sedan tystnar i din förväntan på den andras ”hej”, så kan den personen tycker att du är mystisk som inte fortsätter med att tala om vad du vill. Att du sitter och väntar på ett hälsningshej av ett slags artighet mot den andra är svårt att förstå. Så fortsätt prata efter den tiondels sekund som du kan låta gå om eventuellt den du ringt till tänker säga ”hej”.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (19)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 19

FS här igen, efter att ha provat ut en syntes av alla inlägg. Jag presenterar mig och ger precis så mycket information så att personen kan placera mig i sin mentala värld - inte mer, max en kort mening - gör en kort paus, och hittills har alla jag ringt upp hejat tillbaka. Tidigare pausade jag helt enkelt för tidigt eller för sent i samtalet.

FS, 09:18, 12 mars 2014. Anmäl

Irriterande om en okänd ringer och säger ”Hej, jag heter NN”. Skulle aldrig svara "hej NN" på det, klart man väntar sig en förklaring varför den ringer samt att den bör fråga om den ringer och stör.

Maja, 21:53, 10 mars 2014. Anmäl

Alltså just detta har jag tänkt på! Jag gör också så men får jämt sitta och vänta. Tycker det är många som är väldigt dåliga på artighet i telefon.

Moa, 12:28, 28 februari 2014. Anmäl

Jag har en hel del privatpersoner som ringer till mig i tjänsten och jag brukar alltid säga hej efter att de har presenterat sig, så för min del tycker jag det är bra om de gör aningen av en paus efter att ha presenterat sig, annars blir det ibland att min svarshälsning avbryter deras tal om vad de vill och så får de ta om det. ;-) Därefter är det däremot bra om de berättar vad de vill innan de drar sitt livs historia så att säga, detta för att jag då samtidigt kan slå upp rätt register på datorn osv alt. säga direkt att detta ärende inte alls är något jag hanterar. Och en annan sak, om man ringer till ett företag, myndighet etc…presentera dig med ditt fullständiga namn och säg inte ”Hej det är Kalle, vi pratade förra året”. Även om det är sant är chansen minimal att man kommer ihåg det….

Annika, 14:08, 27 februari 2014. Anmäl

Förstår inte varför FS väntar på ett Hej till ? De har svarat med sitt namn och hälsat eller hur ? Jag tycker det räcker . Ska det vara som i den gamla filmen: hej och hej och åter hej ... ;-)

Anonym, 11:47, 27 februari 2014. Anmäl

Vilket verkar bäst av följande? Alternativ 1: - Hej, jag heter Gris-Greger. - Hej. - Jo , jag ringer om en etikettfråga. Det är så att... Alternativ 2: - Hej, jag heter Gris-Greger och ringer om en etikettfråga. - Hej. - Hej själv. Jo, det är så att...

Gris-Greger, 11:11, 27 februari 2014. Anmäl

När jag ringer ett företag/en myndighet så nämner jag alltid mitt ärende direkt efter att jag presenterat mig. Det blir smidigare om motparten direkt får syftet med mitt samtal och att det inte blir något ping-pongande med hälsningsfraser. Det är ju bådas vår tid som går åt till samtalet och man bör nå poängen så snart som möjligt.

Besserwisser, 07:53, 27 februari 2014. Anmäl

Tycker det var en bra fråga, har funderat på samma sak. Men vet också att det känts naturligare när en uppringare säger både namn och ärende.

Anna i Norge, 20:29, 26 februari 2014. Anmäl

Haha, vad kul! Det här är min fråga som hamnade på bloggen. Nej, jag är inget påhitt och inte heller någon telefonförsäljare utan en privatperson som länge undrat över den där märkliga pausen som kan uppstå när man ringer folk i tjänsten (DERAS tjänst alltså - inte min).

FS, 19:44, 26 februari 2014. Anmäl

@Anonym, 13:00: jag talar inte om försäljningssamtal till hemmen. Det är inget i FS fråga som säger att det handlar om försäljningssamtal; min kommentar avser situationer där man ringer okända personer professionellt i allmänna sammanhang. Personligen säger jag ingenting utöver tack och hej till telefonförsäljare.

bebbe, 14:50, 26 februari 2014. Anmäl

Umgängesovilja?

Fråga: Jag är student och gör för tillfället ett utlandsår. Vid sidan av studierna har jag alltid varit väldigt engagerad och brinner för företagande och föreningslivet. Jag mår som bäst kring människor som också är drivna och intresserade av olika samhällsfrågor. På mitt hemuniversitet hade jag en riktigt härlig umgängeskrets som jag hade kul med, men vi hade också många intressanta och utvecklande samtal.

De som studerar på min nuvarande skola har inte alls samma intressen som jag, speciellt inte utbytesstudenterna. Som jag uppfattar det festar de mest, och när de inte festar pratar de om roliga minnen från den tidigare festen eller om festen som kommer i helgen. Jag känner mig oerhört understimulerad av samtalen. I början hängde jag med en del, men sedan blev jag bara less. Nu har jag börjat undvika dem och hejar mest på lektioner, men annars ser jag mitt utlandsår som ett perfekt tillfälle att läsa böcker jag annars inte hunnit, och resa runt själv.

Jag är dock orolig att de andra uppfattar mig som ”för bra” för dem. Är jag oförskämd? Hur kan jag göra för att inte vara otrevlig eller framstå som ”bättre” utan att behöva gå ut fyra gånger i veckan, eller prata om hur fulla alla var i helgen? Jag har dåligt samvete för att jag inte ger dem en chans eller är mer intresserade av dem.

Svar: Vet du vad – du bestämmer själv hur mycket du vill umgås, och med vilka du vill umgås. Det finns inga ”regler” angående detta. Du är ju så uttråkad av dina studiekamrater att du inte står ut med dem – men vem skulle tvinga dig att göra det? Och varför? En sak är att vara artig och vänlig, en annan att anstränga sig över sin förmåga att ta del av sådant man ger fullkomligt sjutton i. Det senare behöver du inte göra.

Det finns ingenting ohövligt i att inte umgås med personer som man inte har något gemensamt med. Däremot är det vanligt att man har glädje av sina studentkamrater i framtiden; när man lär känna människor uppdagas inte så sällan deras trevligaste egenskaper. Nätverk som är så populärt är också ett skäl till att inte avgränsa sig från dem man studerar tillsammans med. En dag kanske någon av dessa tråkiga studenter har möjlighet att hjälpa dig till det du vill ha, kanske ett jobb.

Det är nog ganska osannolikt att dina studiekamrater skulle betrakta dig som bättre än vad de är, på grund av din ovilja att umgås med dem. Snarare kan de se dig som lite trist och osocial. Men de är knappast intresserade av att gräva i dina skäl till denna brist på social talang, som de kanske uppfattar, och därmed får de ju inte reda på att du känner dig stå över deras studentikosa nöjesfokusering. Du behöver inte förklara för dem att du har andra intressen än vad de har, och inte ursäkta dig, det skulle inte göra någon skillnad.

Men med den erfarenhet du redan har av föreningsliv osv kan du säkert hitta roligare personer att prata med än dessa festfokuserade studenter.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (27)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 27

vinkeln, 07:19, 7 mars 2014: Ja du, hur långt kan fotbollen hinna på 16 m? Vad tror du om 16 m?

Anonym, 12:46, 8 mars 2014. Anmäl

Till MR mfl: Man kan inte umgås med folk om huvudsyftet är att man ska kunna ha nytta av kontakten med dem senare. Man får inte reducera andra människor till redskap på det sättet. Man har rätt att kunna lita på att den som umgås med en har någon sorts ärligt syfte, antingen vederbörande uppskattar ens person, gillar aktiviteten, vill se om denne kan lära sig någonting av att umgås utanför sitt normala umgänge, eller bara vill umgås med dem som är närmast till hands. Men det får aldrig ske med en baktanke. I alla fall inte om det inte rör sig om ett sammanhang som uttryckligen är arrangerat för att man ska skaffa sig kontakter man kan ha nytta av, typ näringslivsmingel. Låtsas man umgås i någon sorts ärligt syfte, men i själva verket är där i avsikt att tillskansa sig fördelar på ett senare stadium, så lurar man dem man umgås med. Det borde höra till normal hyfs att sådant inte får förekomma!

vinkeln, 07:26, 7 mars 2014. Anmäl

Frågar mig om det verkligen finns lågintelligenta samtalsämnen. Personligen är jag exempelvis komplett ointresserad av fotboll, men de som är intresserade diskuterar nog fotbollstaktik, vilket jag antar kan kräva en del intelligens att hålla olika spelupplägg osv i huvudet. Sedan blir väl samtalsämnen lite vad man gör av dem, utifrån vilken aspekt man tar upp. Är samtalsämnet fotboll skulle jag självklart vinkla det till att handla om vilka värderingar idrotten omfattar och förmedlar till unga, för det är den sortens frågor som intresserar mig. Du som är vetenskapligt, naturvetenskapligt antar jag, intresserad, måste väl kunna hitta en sådan vinkel? Typ räkna ut hur långt en fotboll hinner på 16 meter som skjuts iväg med 70km/h, om man även tar hänsyn till fotbollsplanens friktion och luftmotståndet; eller någonting annat åt det fysiska hållet? Eller kanske diskutera huruvida resistenta bakterier sprids i samband med fotbollsmatcher, vilket är en fråga som intresserar mig själv också.

vinkeln, 07:19, 7 mars 2014. Anmäl

classe@, ja det var många som gjorde det efter Hitler under andra världskriget och vi vet vad som hände med de icke anpassningsbara.

Kami, 22:07, 26 februari 2014. Anmäl

Va? Är det inte alltid bättre i utlandet än i ankdasmmen Sverige? Jag måste ha missat något.

kURRAN, 19:07, 26 februari 2014. Anmäl

En bra homo sapiens anpassar sig alltid till omgivningen på ett adekvat sätt.

classe, 17:30, 26 februari 2014. Anmäl

FS verkar ha dålig koll på läget. Det finns självklart rader av sammanslutningar på den ort där FS befinner sig som odlar de intressen han föredrar. Bara att googla eller fråga på skolan i fråga. Att inte ha samma intressen som andra är väl inget att göra väsen av. Ett och annat måste man lära sig leva med.

kolla upp, 09:43, 26 februari 2014. Anmäl

Jag tolererar inte falska människor som utnyttjar andra för egen vinning. Sådana vill jag inte befatta mig med eller umgås med. Men i övrigt kan man alltid hitta på ett lämpligt och alldagligt samtalsämne med en hyfsad och ärlig människa även om vederbärande inte är allmänbildad .

Kami, 22:47, 25 februari 2014. Anmäl

Har turen att bevara vänner för livet efter mina universitetstudier utomlands. Kanske för att vi delar liknande intressen.

Savoir vivre, 21:53, 25 februari 2014. Anmäl

Naturligtvis står det var och en fritt att välja det umgänge man vill. Likaså är man naturligvis inte tvungen att sitta och snacka med fyllegängen i tunnelbanan bara för att vara hövlig. MEN, om man blir tilltalad av, vare sig det är „fyllisar“ eller „ dummisar“ bör man svara så vänligt som möjligt. Sådant kann ju kanske vara svårt om man ser sig själv som „bättre“ än andra. Att vara „fyllis“ eller „dummis“ betyder inte att man är en dålig människa, inte heller att man för den skull har ett ointressant liv eller är en ointressant samtalspartner. Tar man sig tid, är man öppen och ödmjuk och gärna ser folk omkring sig som MEDmänniskor så kan faktiskt väldigt många möten te sig trevliga… Men är det nu så som jag uppfattade FS att hon tycker sig vara lite bättre än sina studentkompisar så kann hon ju alltid hålla sig på sin kant tills hon hittar „likvärdiga“ eller helt enkelt tagga ner en aning och kolla in livet ;-)

Lisa, 20:25, 25 februari 2014. Anmäl

Tackbrev?

Fråga: Skall man skriva tackbrev när man varit inbjuden på disputation med efterföljande aktiviteter och middag på tentandens bekostnad?

Betraktas det som uppvaktning när man varit närvarande och dessutom haft med sig present och därmed inte behöver skriva tackbrev?

Svar: Här föreligger nog ett litet missförstånd: varför ska man inte tacka för en fest dit man kommit med en present? Visst ska gästerna tacka för att de varit med på en bjudning där det serverats en måltid! Vore det en mottagning där man bjöds ett glas vin och jordnötter behöver man inte tacka. Men att man haft med sig en present har ingenting alls med tackandet att göra: bröllopsgäster ska tacka för att de har fått glädjen att vara med på bröllopsfesten dit de säkert haft med sig present, och födelsedagsfirare ska tackas för att man fått vara gäst på deras kalas även om man har givit present.

Och gäster på en disputation ska tacka för att de fått vara med på kalaset, oavsett presentgivande.
Att den som fått en present ska skriva och tacka för den, även om den överräckts på det kalas som presentmottagaren bekostat, är lika självklart – allt detta om man vill vara vänlig, hövlig och korrekt.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (28)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 28

Som vanligt går många av kommentarerna ut på hur man 'slipper' göra det rätta.

Anonym, 17:01, 27 februari 2014. Anmäl

Egentligen sade väl HR, 09:47, 24 februari 2014. det som behöver sägas i frågan.

Anonym, 13:48, 27 februari 2014. Anmäl

Gammkärringen och Magdalena Ribbing säger det jag tänker. Vill tillägga: tveka aldrig att tacka eller komplimentera när det är befogat! I motsats ska man nog undvika att sända falska budskap om de ej är uppriktiga.

Savoir vivre, 22:08, 25 februari 2014. Anmäl

#Magdalena. Hihi, tack för att du förklarar för mig att jag också måste ha svårt att tänka då jag har svårt att tacka. Dock skrev jag nu inte att jag inte tackar alls, bara att jag inte brukar skicka kort på posten. Jag brukar tacka på annat sätt. Kanske fel, enligt Gamkärringens sätt att tänka. Men så har jag ju inte heller, som du skriver, uppnått en "viss ålder" än.

Minna, 20:57, 25 februari 2014. Anmäl

Anonym, 12:40 har rätt. Gris-Greger har fel. Doktor är man när man läst tillräckligt många poäng och framgångsrikt försvarat sin avhandling. Att man inte kan _bevisa_ sin doktorsgrad förrän man hämtat ut examensbeviset är ovidkommande.

Ckarion, 16:55, 25 februari 2014. Anmäl

MAGDALENA SVARAR IGEN: @Gamkärringen 09.18: Jättebra! Det rätta vänliga tackandet perfekt beskrivet! Tack! Kanske man måste ha uppnått en viss ålder - som jag anar mig till i din signatur - för att fatta hur man tackar, och varför.

Magdalena Ribbing, 13:31, 25 februari 2014. Anmäl

Gris-Greger, eftersom examen är en rättighet när man fullgjort kraven för den, så är examen uppnådd när det sista momentet godkänts, oavsett när administratörerna skriver ut examen. Brukar ni inte fira en nydisputerad doktor förrän denne fått sitt intyg hemskickat så ni kan kolla att det är sant?

Anonym, 12:40, 25 februari 2014. Anmäl

Jag brukar för egen del tacka på ungefär samma sätt som jag blivit inbjuden. Alltså ett snyggt skrivet tackkort per post om jag blivit inbjuden med ett inbjudningskort som skickats med vanlig post. Om jag bjudits via mejl tackar jag också vanligtvis med ett mejl. Telefoninbjudningar och spontana inbjudningar vid personliga möten tackar jag för med ett telefonsamtal. Men tackar, det gör jag alltid. Både för bjudningar jag varit på och presenter jag fått.

Gamkärringen, 09:18, 25 februari 2014. Anmäl

MAGDALENA SVARAR ÄN EN GÅNG: @Minna 20.01 24 feb.: Man tackar för att uttrycka sin glädje över något som man har fått, bjudits på eller uppmärksammats för. Alltså tackar varje gäst/par för att de har fått nöjet att vara med på en bjudning av något slag, en födelsedagsfest, ett bröllop eller annat. Och den/de som har haft en fest och därvid tagit emot presenter tackar de som givit presenterna. Inte med ett allmänt lite löst "tack för uppvaktningen" utan genom att skriva personligt "tack för den fina/vackra/roliga xxx" så att givaren förstår att den omsorgsfullt valda presenten är till glädje för mottagaren. Tack har samma grund som ordet tänka (think-thank you) och den som kan tänka kan förstå värdet av att tacka för det man fått. Eller bjudits på.

Magdalena Ribbing, 02:25, 25 februari 2014. Anmäl

Blev ytterst rörd och tacksam över tack-kort fr. en vän som tagit ledigt och rest genom halva Sverige för att närvara vid min fars begravning. Det kallar jag stil!

Savoir vivre, 00:48, 25 februari 2014. Anmäl

Foträtt?

Fråga: Igår satt jag på t-banan på väg till arbetet, några platser ifrån satt en några unga tjejer försjunkna i sina mobiler varav en vilade sina skor mot sätet mitt emot, jag tänkte på att säga till att varken hon eller jag skulle vilja få byxorna nedskitade och fråga om hon ville ta ner skorna. Innan jag hunnit fråga kom en bestämd kvinna ombord och sa till på skarpen att ta ner skorna,  fortsatte sedan en bit in i vagnen och blängde sedan surt på tjejen. Jag tänkte: varför så tråkigt tonfall, varför inte en vänlig uppmaning?

Jag upplever allt för ofta hur vi människor skuldbelägger varandra och pekar ut fel men sällan är vi villiga att prata om vad vi tror är rätt och ha tålamod med varandras tillkortakommanden och obetänksamheter, både offentligt, privat, på arbetsplatser och framför allt på nätet. Att säga ifrån är oftast bra, men ännu viktigare är hur man gör det. Ofta klagas det på att vi storstadsbor blir allt mer självcentrerade som följd av en osund individualism, men hur bryter man osunda mönster utan en vänlig dialog? Det var tråkigare med den sura tantens beteende än tonårstjejens obetänksamhet på tunnelbanan.

Men kan man uppfostra obekanta genom att uppmana dem att vara lite vänligare?

Svar: Ännu en kollektivresefråga, ett ämne som angår en stor majoritet av läsarna.  Denna gång med ett sympatiskt resonemang.

Alltså: nästan lika drulligt och nonchalant som det är att parkera sina fötter med eller utan skor på platser där andra ska kunna sitta, är det att fräsa till skoparkeraren istället för att ge en vänlig uppmaning att ta ner fötterna – alternativt erbjuda en tidning att lägga under skorna.

Man kan också peka på den plats som skoparkeraren lagt beslag på varvid vederbörande surt tar ner fötterna, och då säger man med milt tonfall: ”sätt dig där du, så sätter jag mig på din plats som inte är nedsmutsad av dina skor”. Det bäddar inte för något trevligt samspråk men kan fungera som lärdom.

En möjligen sann historia: ung man på tunnelbanan har sina skor på sätet mitt emot, sur äldre man kommer in, pekar och ryter ”ta ner fötterna.” Ung man säger förstås ”nä” varpå sur äldre man lugnt sätter sig på sagda fötter vilket blir synnerligen obekvämt för båda kontrahenterna. Ung man säger vid nästa hållplats ”här ska jag av”. Sur äldre man: ”men inte jag” och sitter kvar på ung mans fötter, åtminstone ytterligare en hållplats som jag har fått historien berättad.

Detta tillvägagångssätt rekommenderas absolut inte, vill jag understryka.

Däremot är det rätt att vänligt uppmana den som placerat sina skor på ett säte avsett för rumpor, att ta ner fötterna. Man kan säga ungefär: ”är du hygglig och tar ner fötterna, andra ska sitta där. Åtföljs uppmaningen säger man ”tack, så bra”.

Att bara blänga argt hjälper inte, många har inte den sociala koden med arga blickar klar för sig. Mild artighet är bästa metoden. Ditt resonemang om en vänlig dialog är enligt min uppfattning helt rätt.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (35)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 35

Maja Gräddnos, 11:14, 24 februari 2014. Jag kan bara tala för mig själv, men jag minns att jag faktiskt förstod ganska sent, upp i tonåren rentav, att det kunde bli smuts på sätet från skorna och att smutsen skulle kunna komma på någons kläder. Det kanske låter dumt, men jag hade verkligen inte tänkt på det på det sättet. Jag trodde länge att det bara var för att det såg slarvigt ut som man inte skulle sitta så. Man har väl tyvärr ganska begränsat konsekvenstänkande när man är barn?

Anonym, 22:33, 27 februari 2014. Anmäl

Ser ofta kommentarer i stil med "det är så svenskt" eller "så gör man minsann utomlands", med andemeningen att det tillvägagångssätt eller beteende vi har här skulle vara dåligt/fel bara för att det görs på ett annat sätt i något annat land. Så även i denna kommentarstråd, där det hävdas att det skulle vara fel och dåligt att på svenskt sätt vara artig och vänlig istället för att vara snäsig och otrevlig. Dels är det definitivt mycket bättre att vara trevlig och artig när man ber någon rätta till något man tycker är fel, det får oftast önskad effekt bra mycket fortare och man skapar ingen dum konflikt där det helt enkelt inte behövs. Dessutom är detta knappast något som bara är typiskt svenskt, det finns många andra länder där man, liksom här, förstått att artighet och vänlighet räcker bra mycket längre än snäsighet, fnys och otrevlighet.

Norberg, 11:28, 26 februari 2014. Anmäl

Ullrika 12:11: Sammetsvantar? Sammetsvantar?? Silkesvantar!!

Eva, 16:04, 25 februari 2014. Anmäl

Här är det nästan som att balansera på en knivsegg. Svenskar är ofta så konflikträdda, och vill därför helst säga till och bli tillsagda på ett mycket milt och trevligt sätt. Dock får man inte glömma att den som blir tillsagd oftast faktiskt har gjort något utav nonchalans, varför chansen är stor att man bara blir utskrattad om man säger till för vänligt. Jag försöker alltid att tänka att en person kanske är medbeten om sin drullighet, men när vuxna lägger fötterna på t-banesätet är det nonchalans och inget annat. Då kan det vara läge att INTE ta på sammetsvantarna, men samtidigt finns det ju en gräns för hur snäsig man behöver låta. Man kan även prova att vara så övertrevlig att det blir sarkastiskt. Men i stort sätt tycker inte jag att man måste låta så himla trevlig när man säger till nån som verkligen beter sig nonchalans på ett sätt som åsämkar skada eller obekvämlighet för medmänniskor.

Ullrika, 12:11, 25 februari 2014. Anmäl

När man vill få någon att ändra sitt beteende brukar det fungera bäst om denna någon slipper förlora ansiktet och därmed känner sig "tvingad" att försvara sitt oönskade beteende. Så en tystare, lugnare tillsägelse kan fungera bättre. Samma sak på jobbet tänker jag. Negativ kritik kan ges mellan fyra ögon och positiv kritik inför hela arbetsstyrkan.

Nanne, 10:50, 25 februari 2014. Anmäl

@Maja Gräddnos: De tänker nog att de kommer ju inte sitta på sätet mitt emot, det kommer ju någon annan att göra, så det är ju inte deras problem. Hemma gör de flesta inte så eftersom de ju kommer att sitta på sätet mitt emot hemma. Det är ett logiskt tankeförlopp... om man inte bryr sig om andra.

HR, 05:21, 25 februari 2014. Anmäl

Om barnens föräldrar inte har uppfostrat barnen så har de automatiskt överlåtit ansvaret på alla andra som råkar ut för olaterna. Lärare inte minst. Att så många blir irriterade beror naturligtvis på att det är så utbrett att man helt enkelt blir less på att göra jobbet åt alla lata föräldrar.

Lawe, 14:07, 24 februari 2014. Anmäl

Någon som vet varför man över huvud taget kan komma på idén att lägga upp fötterna på ett säte på bussen, tåget etc? Visst, det är bekvämt, så långt är jag med, men hur resonerar de sedan? Skulle de själva vilja sitta på det sätet sedan? Jag antar att ingen av dem läser Magdalenas spalt, men någon kanske har en bekant? Jag är så himla nyfiken!

Maja Gräddnos, 11:14, 24 februari 2014. Anmäl

Det är en subtil konst att få någon att inse att en total skam och utskrattning, även av kompisarna, blir resultatet av att inte följa dina anvisningar för hyfs och stil. Det kan vara det enda varaktiga sättet att uppfostra de vanartiga och mindre vetande. Men det är inte helt enkelt...

Blandede karameller, 21:29, 22 februari 2014. Anmäl

Ok, min iPad skriver tydligen lite vad den vill ibland. Hoppas ni förstår trots konstiga skrivningar här och där. :)

Anonym, 10:05, 22 februari 2014. Anmäl

Matsked?

Fråga: Nu på äldre da’r har jag blivit så darrhänt, jag klarar att skära maten i mindre bitar med kniv och gaffel, men att få den till munnen med gaffeln – det bara inte går. Jag får alltid be om en sked och då klarar jag det.

Det hör till saken att jag tycker om att gå på restaurang, men där får jag alltid blickar, som verkar mena ”vad har Du här att göra, när Du inte har ordentligt bordsskick.” Måste jag avstå från restaurangbesök när jag tycker det är så trevligt och jag tycker om god mat. Snälla ge mig ett råd!

Svar: Du är inte ensam om ditt problem att inte klara förväntat snyggt bordsskick. Men jag tror inte att andra som ser dig äta med sked egentligen har någon negativ syn på detta. De kanske tittar på dig med förståelse och sympati? Att ha svårt att balansera mat på en gaffel är ganska vanligt även utan darrhänthet!

Om det verkligen är personer som stirrar på dig med ovänliga blickar, kan du lugnt bortse från dem eftersom de i så fall är korkade och oförstående människor. Sådana personer behöver man inte bry sig ett dugg om. Skulle någon mot förmodan säga något kritiskt till dig så kan du säga som det är ”jag har svårt att balansera maten på en gaffel, är det ett problem för dig? det är det inte för mig”.

Men tror du verkligen att andra gäster sitter och kollar vilket bestick du använder?

Du ska absolut inte avstå från restaurangbesök, men du kan säga från början när du beställer maten, att du har behov av en sked, och då ska du få en sådan omgående.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (52)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 52

MAGDALENA SUCKAR: @jo du 20.26 25 feb: Denna spalt skrivs i en svensk publikation. Majoriteten av dess läsare äter inte med pinnar. Innan du kritiserar mina svar/kommentarer kanske du kan läsa dem; i svaret skriver jag att man inte behöver bry sig om att andra (korkade oförstående) tittar på ens bordsskick, och i mina svarskommentarer skriver jag om alla sorgsna frågeställare som får oförsynta frågor om sin vänsterhänthet mm, samt påpekar hur fel detta är. Du är uppenbarligen inte drabbad av dessa ohövligare frågare, men det betyder inte att alla andra förskonats från dem.

Magdalena Ribbing, 11:48, 26 februari 2014. Anmäl

Seriöst, VEM bryr sig om vilken hand man håller besticken i? Om man är vänsterhänt eller högerhänt? Lära sig att hålla besticken som majoriteten var det tramsigaste jag läst på länge. Majoriteten äter med pinnar.

Jo du, 20:26, 25 februari 2014. Anmäl

MAGDALENA SVARAR ÄN EN GÅNG: @Sett förr 10.30: Helt rätt, det är "förstås möjligt" att jag har fått frågor, inte den "flod" som du skriver, men många genom åren om både bestickhållande och hur man håller ett vinglas; i synnerhet om man kan hålla glaset med vänster hand. Många frågor har också handlat om andras oförsynthet beträffande hur man håller sina bestick. Det är alltså inte min personliga erfarenhet som jag redogör för, utan mina många frågeställares. Att du har hyggligt folk omkring dig med förstånd att inte fråga dig om din vänsterhänthet är glädjande för dig, men hjälper inte alla andra som får dessa frågor. För din information: jag har svarat på över 60 000 frågor om hyfs och stil, eller etikett som det också kan kallas. Det är inte särskilt märkligt att en hel del av dessa frågor har rört bordsskick, inte minst hur man håller kniv, gaffel, sked, glas.

Magdalena Ribbing, 11:13, 24 februari 2014. Anmäl

Magdalena: det är förstås möjligt att du fått en flod av frågor från vänsterhänta som blivit påhoppade för att de håller besticken i fel hand. I mitt långa liv - som innefattar ett antal mycket formella middagar såväl som enkla slafsmiddagar och normaldinéer - har jag aldrig, inte en enda gång, blivit utsatt för jobbigt tjat för att jag håller skeden i vänster hand till vichyssoisen. Min erfarenhet är att det nog inte är så vanligt, faktiskt. Jag har inte heller blandat in dig personligen utan menar att du har fel, vilket som bekant är en helt annan sak. Likväl som du kan luta dig mot din erfarenhetsbas så kan jag. Etikett, dvs i meningen hyfs och stil som skeddilemmat faller under (bortsett från klädkoder mao) är inte någon vetenskap.

Sett förr, 10:30, 24 februari 2014. Anmäl

MAGDALENA SVARAR IGEN: @Sett förr 09.53: Varför tror du att jag har svarat att en vänsterhänt ska hålla skeden - eller kniven - i höger hand? Så är det inte. Även du har missförstått vad jag skriver om vänsterhänthet och bestickhållande. Om igen: det är inte nödvändigt men det förenklar för en själv om man förmår lära sig majoritetens sätt, inte för att glädja mig personligen utan för att sagda majoritet alldeles för ofta är hopplöst frågvis och nyfiken angående allt som avviker det minsta. Man slipper tjatet om man klarar att hålla kniven i höger hand. Och skeden! Min egen undran om svårigheten att hålla vinglaset i höger hand beror på alla frågor som jag har fått om just detta. Nu hyser jag visserligen föga hopp att min uppfattning om vänsterhäntas rätt att hålla besticken som det passar dem har framgått. Men jag har åtminstone försökt klargöra detta - för säkert femtionde gången genom åren.

Magdalena Ribbing, 10:15, 24 februari 2014. Anmäl

MR:jag tror knappast någon vänsterhänt har svårt för att hålla vinglaset i höger hand, de flesta av oss gör ju detta, det hör till den etikettsbiten med skål med bordsherre etc Att hålla skeden i höger hand är däremot ett helt annat fingergrepp, försök själv att äta med sked i vänster hand om du är högerhänt. Det är där man känner häntheten, så att säga. I annat fall kan man hävda att vänsterhänta även skall skriva med höger, klippa, hamra etc etc I praktiken håller de flesta avoss besticken som högerhänta med kniv i höger. Igen, skulle vi tvingas stoppa kniven i mun (faux pas , jag vet) skulle vi byta till vänster. Precis som de flesta avoss sågar bröd med kniv i vänster. Det hela är inte så konstigt, faktiskt.

Sett förr, 09:53, 24 februari 2014. Anmäl

MAGDALENA SVARAR: @hallå 17.48 23 feb: Fåniga etikettregler? Du har inte förstått eller har velat misstolka vad jag ständigt har svarat angående vänsterhänthet: kan man inte hålla kniven och skeden med höger hand och gaffeln med vänster hand så gör man inte det. Förstås. Däremot har jag förklarat att ens tillvaro förenklas om man kan lära sig att göra som majoriteten. Detta på grund av att samma majoritet alldeles för ofta frågar varför man håller besticken si eller så, vilket i sig är ohövligt och fel. Viktigaste i ett hyfsat bordsskick är att äta så ljudlöst och spillfritt som möjligt. Men jag har också undrat varför en vänsterhänt absolut inte kan hålla sitt vinglas i höger hand, när en som är högerhänt knappast har svårt att hålla i ett glas med vänster hand.

Magdalena Ribbing, 07:25, 24 februari 2014. Anmäl

Konstigt svar av Magdalena i skenet av att det tydligen är OK för darrhänta att äta med sked (självklart är det okej), men i sina tidigare svar har hon framhållit att det inte är lika okej för vänsterhänta att hålla skeden i vänster hand. Trots att om man är riktigt vänsterhänt så har man minst lika svårt att hålla skeden i höger hand som för en darrhänt person att hantera andra bestick än sked. Själv skulle jag fostras ur min vänsterhänthet på dagis och tvangs äta med skeden i höger hand, vilket resulterade i att jag inte fick i mig någon mat - och straffades i sin tur för att inte äta upp! Sedan dess struntar jag högaktningsfullt i fåniga etikettsregler som inte tar hänsyn till pragmatismen, och tar skeden i min duktiga hand. Att kunna äta utan ansträngning och spill är inte bara förbehållet darrhänta utan även vänsterhänta, Magdalena!

hallå, 17:48, 23 februari 2014. Anmäl

Lite OT men handlar om restauranguppförande: en gång på ett stekhus satt ett ganska högljutt sällskap ganska långt bort från oss. Ändå hörde vi nästan varje ord. Vi tyckte det var lite festligt och skojade om att när vi gick skulle vi gå fram till dem och tacka för underhållningen. Ville inte sätta dem i förlägenhet, så avstod från det.

Anna i Norge, 00:18, 22 februari 2014. Anmäl

@väluppfostrad. När du läser alla svaren kanske du förstår att det du tror är "norm" , som du säger , faktiskt inte är det. Glädjande att 99% av svaren visar att normen är att man får äta ute, när och var man vill även om man råkar vara darrhänt eller äldre.

Mia, 23:37, 21 februari 2014. Anmäl

Barnkalastid?

Fråga: Vi skulle ha barn- och föräldrar kalas förra lördagen, vår son fyller 2. Kaffe, fika och lek. Vi satte tiden till 14, men ingen sluttid. Eftersom vi skrev fika, så förutsatte vi att folk skulle förstå att det inte skulle bli middag.

En mamma ur mammagruppen tackade glatt ja, men skrev i sitt svar (sms) att de har väldigt strikta sovrutiner och att hennes dotter sover kl 12-14. Hon sa därför att hon kommer 15 och att vi inte skulle vänta med tårtan.

Visst, kul att de kommer, men jag tycker att det är ohyfs att komma en timme för sent till ett kortare kalas. Klart att middagsluren är viktig, men är vi bortbjudna så ser vi ju till att passa tiden.

Ställde frågan i ett föräldraforum, men av svaren att döma så har jag fullkomligt fel. Det viktigaste är att deras lille Kalle får sova som han ska, inte att passa en tid. Det beskrevs
också att små barns sömn inte ska ruckas på. Tydligen blir barn små monster om de inte får sova, något jag då aldrig märkt. Snarare verkar det vara föräldern själv som vill ha rutiner för att göra rätt.

Jag tycker att man passar tiden oavsett om det är tandläkare eller kalas. Vad är rätt?

Svar: Först: ja, det är rätt att passa tider, men naturligtvis finns undantag! Många föräldrar sätter enbart sitt eget barn i fokus, och det kan säkert vara rätt, antagligen beror tidsnoggrannheten lika mycket på föräldrarnas behov som barnens. Den här mamman kunde ju ha tackat nej till kalaset, med angivande av orsak, nämligen att det inföll på hennes barns sovtid. Nu ville hon väl jättegärna vara med, och gjorde vad hon förmådde, hon uppmanade dig att inte vänta på henne med tårtan och förklarade hur viktigt det är med dessa exakta sovtider. Hennes uppfattning kan ingen annan lägga sig i.

Du kunde om du ville ha sagt till henne att om hon kom en timme försent skulle nog kalaset vara på väg att ta slut.

Du hade inte behövt göra något särskilt för henne, bara välkomnat henne och hennes barn när hon kom – hon valde ju själv att missa den gemenskap som grundas i att alla börjar kalaset samtidigt.

Men jag tycker att du kunde ha visat henne den generositet som ska känneteckna ett gott värdskap och inte blivit irriterad på henne. Och samtidigt tycker jag att hon kunde ha anpassat sitt barns sovtid en aning för att klara av att gå på kalaset, en halvtimme hit eller dit kan knappast vara avgörande.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (48)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 48

Frågeställaren har inte läst svaren ordentligt i föräldraforumet. Många föräldrar beskrev SIN EGEN uppfattning om hur viktigt det är för VISSA barn att hålla sina rutiner. Kanske är den andra mammans dotter en sådan. Och som många andra säger - världen går inte under av att ett barn inte får sova på sin vanliga tid, men vem vill ha en trött och grinig unge på sitt kalas? Hellre en utvilad som kommer lite senare. "Det är viktigt att passa tider" tycker frågeställaren, men verkar ha missat att det handlar om små barn här, som inte kan anpassa sig till ett tidsschema som vi vuxna kan. Onödigt fyrkantigt av frågeställaren, tycker jag.

Annapanna, 19:49, 28 februari 2014. Anmäl

Visst kanske det är så att den bjudna mamman hade kunnat få sitt barn att lägga sig en timme tidigare denna dag för sin lunchlur och sedan kunnat infinna sig klockan två på kalaset, men personligen så ser jag det såhär: Jag är mamma till en bebis som inte har några rutiner skrivna i sten, men jag vet hur kinkig hon kan bli när hon inte får sova när hon vill och om då den aktuella mamman vet att två (eller vilken tid nu hennes barn lägger sig) är en bra tid för hennes barn att sova så varför ska hon behöva vika sig dubbel (som det kanske faktiskt innebär för dem) för att ändra på sitt barns rutiner? Det är som många redan har varit inne på ett tvååringskalas för guds skull! Det är knappast så att födelsedagsbarnet (eller de bjudna barnen heller för den delen) bryr sig om ett barn kommer en timme senare och stannar en timme kortare än de andra. Kanske borde både FS och den andra mamman fundera på om de borde umgås med tanke på vilka olika prioriteringar de verkar ha i livet.

Alexandra, 17:27, 25 februari 2014. Anmäl

Meh! OS är väl ändå lite viktigare än ett tvåårskalas. Och framför allt roligare.

Meh!, 23:02, 24 februari 2014. Anmäl

Vi hade tvåårskalas i går. Bjudit in till kl 11 med planen att bjuda på mat kl 11.30 vilket passar vår familjs rutiner bäst. Tråkigt då när vissa gäster hellre låter sig styras av OS-tider och inte kommer förrän kl 12. Och nej, vi väntade inte med maten tills dess.

Anonym, 21:33, 24 februari 2014. Anmäl

Håller med Anonym 21:18. Vad är problemet? Vad gör det att en av mammorna kommer senare?

Ann, 22:13, 21 februari 2014. Anmäl

Men vad var problemet? Någon kommer senare, du slipper fixa fika och tvååringarna bryr sig. verkligen inte. Gud vilken stelbent värdinna !

Anonym, 21:08, 21 februari 2014. Anmäl

#Nina. Tänk på att det är tvååringar vi pratar om. Jag lovar dig, min son går inte att natta innan han är trött, och väntar man tills han är för trött blir han övertrött och grinig och skriker en halvtimme innan han däckar. En sån unge kan man inte ta på kalas - det om något vore oartigt. Jag har försökt vänja min son att vara mer flexibel men hittills icke. Tänker att det är en väldig skillnad på så små barn och en tre-fyra-åring. Det är väl snarare i den åldern man verkligen ska skaffa kompisar också.

Minna, 20:06, 21 februari 2014. Anmäl

Ibland blir man bara mållös. Skulle barnets sovtid klockan X och Y vara det som styr om barnet får en chans till att bli inbjuden på kalas och vara social och få kompisar..? Att hon hade mage att komma öht o vad själviskt det lät med "vänta inte med tårtan" - skulle ni ha gjort det då. liksom? Tråkig attityd. Den lär nog bädda för att barnet kan få svårt med kompisar.

Nina, 17:44, 21 februari 2014. Anmäl

Anonym: Läs med förståelse själv. Det finns ett antal personer som har kommenterat att man borde kunna flytta eller hoppa över sovtiderna (inkl. MR även om hon i övrigt hade ett bra svar) för att komma i tid. Min poäng var: Jovisst kan man det, men varför skulle man göra det? Till vilken nytta? Hellre ett utsövt barn som kommer försent. Blev det förståeligt nu?

Fyrabarnsmor, 11:28, 20 februari 2014. Anmäl

Vad snålt att inte bara låta den andra familjen kommer lite senare och stanna lite kortare. Jag fick själv barn för knappt ett år sen och har märkt att min son mår bäst och är gladast om hans egna behov och sovtider respekteras. Att natta honom en halvtimme innan han egentligen är trött går tyvärr inte. Det här handlar INTE om mina behov, utan om hans. Ingen skulle ju vara gladare än jag om mitt barn var lite mer flexibelt... Det handlar om att inse att barn är lika olika som vuxna är. Respektera andra och deras behov och sätt att göra saker.

Minna, 10:45, 20 februari 2014. Anmäl

Kunddrullar?

Fråga: Jag jobbar som säljare av möbler i en butik av den mer dyrbara sorten. Alltså förväntas servicenivån vara ordentligt hög. Detta är något jag trivs med väldigt gott och jag har, som oftast, fantastiskt trevliga kunder.

Men tyvärr har jag fler än en gång råkat ut för kunder som inte klarar att bete sig. Det handlar om allt från otrevligt bemötande från start till regelrätta utskällningar angående leveranstider, kostnader för hemleverans, eller rätt ut sagt bara priset! Detta händer tyvärr mycket oftare än vad jag skulle önska, cirka en gång per dag.

Jag har flera gånger fått kämpa med lusten att snäsa av en kund i samma tonläge som de använder mot mig, vilket självklart inte skulle anses som god service. Flera gånger har jag stått med gråten i halsen samtidigt som jag försöker lugna ned en kund som skäller obehindrat på mig om någonting som ligger utanför min makt. Det sliter så pass på mig att jag funderar på att byta jobb, även fast jag trivs väldigt gott med allting annat. Jag skulle gärna ha ett sätt att säga ifrån ordentligt att de inte behandlar mig okej, samtidigt som jag inte ruckar en millimeter på god service eller det goda rykte som vår butik har. Har Magdalena kanske några förslag på hur jag ska bemöta dessa kunder?

Svar: Det du beskriver är tyvärr inte ovanligt – jag får ofta höra samma sak från anställda i alla slags butiker.

Men viktigt för dig att veta att när dessa obehärskade drullar sätter igång är att du inte har gjort något fel (om det skulle vara så vet du säkert om det och kan korrigera direkt). De som gör fel är drullarna, de har förkrympta personligheter och bedrövlig uppfostran och om du orkade skulle du tycka väldigt, väldigt synd om dem för dessa brister. Det gör du nog inte, och då är det bara att tänka på något annat, du kan se så nollställd ut som möjligt när rytandet pågår, vilket inte gör kunden gladare, men du är människa precis som dina kunder, och du ska inte ta emot deras frustration.

Eftersom du inte kan vara oförskämd tillbaka, vilket du kanske skulle må bättre av själv, men då riskera att förlora kunden, behöver du ha några repliker till hands, och de är självklara, förmodligen har du redan sagt allt detta: ”ja, det ska jag ta reda på” – ”så tråkigt att du tycker att det är dyrt, tyvärr har detta just det prisläget” – ”nej jag har inte befogenhet att ge rabatt” – ”vill du kanske ha ett glas vatten?” och till slut om rytande inte upphör: ”får jag bara i all vänlighet påpeka att jag är en människa, inte en robot”.

Men du skulle kanske också kunna tala med din chef och tillsammans komma på någon metod, exempelvis att du på något sätt tillkallar chefen när en drulle håller på – då skulle du kunna säga artigt ”ett ögonblick, så kommer chefen hit för att svara på dina frågor”.

Om nu chefen vill. En del chefer kan nog tycka att det är lättast för dem om personalen tar allt bråk.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (31)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 31

De allra "värsta" kunderna är de besvikna som väljer att handla hos en konkurrent med bättre bemötande och service..

Savoir vivre, 00:11, 24 februari 2014. Anmäl

Att kunden alltid har rätt haaller jag inte med om, men man säger ju att kunden är kung - amen! Ja vad gör man när folk/kunden bär sig aat som en idiot och man känner hur man själv blir arg och inte kan eller faar säga vad man tycker. Det finns nog inget patentrecept för det finns ju saa maanga olika slags drullar/idioter, räkna till 10, andas djupt, bita ihop, le och kanske göra kunden uppmärksam paa att han/hon är arg alldeles i onödan och börja om fraan början !.

MLG, 14:20, 21 februari 2014. Anmäl

@Helena m fl, som påpekar att viss butiker saltar priser: javisst är det så. Använd då konsumentmakt, dvs handla inte där. Man behöver inte förolämpa biträdet. Sen är det så att mina varor är antingen egendesignade eller handplockade ur kollektioner med bara några få av varje plagg. Ingen fara att hitta dem ngn annanstans alltså. Den som inte förstår skillnaden mellan ngt väldigt tydligt handarbetat och massproducerat i en kinesisk slavfabrik och därmed prisskillnaden .. den har jag väl ingen lust att uppfostra precis.

Molly, 12:56, 20 februari 2014. Anmäl

@Helena - Självklart ska du säga till om produkten finns billigare någon annanstans - då får ju jag som säljare en chans att möta det priset! Däremot tycker jag att du har lite tråkig inställning när du pratar om "oskick" och "lura kunderna" - det är inte alls det det handlar om, men att vissa butiker har högre priser p g a läge, personaltäthet, inköpsvolymer o s v är ett faktum - men jag tror inte butiksinnehavare försöker "lura" någon :-)

Säljare, 09:55, 20 februari 2014. Anmäl

Molly med flera: det finns ju butiker som saltar priserna - det vill säga man kan få exakt samma vara till ett rimligt pris någon annanstans. Det är ett oskick, snudd på att lura kunderna faktiskt. Det tycker jag att man har rätt att påpeka.

Helena, 09:20, 20 februari 2014. Anmäl

Det är verkligen olika hur man ser på saken. Om jag hittar något fint i en affär och det kostar för mycket för att jag ska kunna köpa, då tänker jag att det är jag som inte har råd - inte att prylen är för högt prissatt. Det är ju oftast ingen slump att något är dyrt, min erfarenhet är att man får vad man betalar för. Lite OT men ändå.

Katarina, 17:55, 19 februari 2014. Anmäl

Kunder klagar ofta på priser i min butik, jämför med andra ställen osv. När dom gör så direkt till mig, brukar jag svara typ "håller med dig om att det är en investering". Ofta får kunden då tid att tänka efter och väldigt ofta börjar vi ett samtal om slitoslängvaror kontra kvalitet osv. Hörde en gång en snorkig försäljerska i en butik i Paris, då kunden vågat yttra att väskan var dyr "det är du som inte har råd".

Molly, 17:35, 19 februari 2014. Anmäl

Visst vore det skönt att när någon klagar på de höga priserna få svara; "ja, det är inte alla som har råd med kvalitet och design"

It's not for everyone but that's what makes it fun., 11:05, 19 februari 2014. Anmäl

Inte ens som kund har man alltid rätt. Och även som kund får man faktiskt lov att uppvisa basal hövlighet.

Ulrika, 09:40, 19 februari 2014. Anmäl

Är inte en del av problemet att många verkligen anser att man som kund alltid har rätt. Alla har vi fel ibland men inte alla inser det. Dock måste vi väl även som kunder uppföra oss hyfsad. Vilket många verka glömma!

Ulrika, 09:39, 19 februari 2014. Anmäl

Blodgivning?

Fråga: På jobbet har det kommit upp anslag om att blodbussen kommer etc. En kollega har på eget bevåg tagit på sig rollen som någon slags blodgivningsfantast och uppmanar alla att ställa upp.
Till saken hör att jag inte får ge blod då av det enkla skälet att jag tillhör en så kallad ”riskgrupp”.

Ska jag behöva motivera det för den ivriga blodgivarkollegan och övriga kollegor? Jag har ingen lust med det utan har bara sagt att ”nej jag kommer inte att ge blod”. På (den enligt mej onödigt nyfikna följdfrågan): Varför? svarade jag inte alls.

Vad anser Magdalena?

Svar: Trista fasoner från din arbetskamrat som tycker sig ha rätt att tjata på övriga om något som är en privatsak. Man kan ha många skäl att inte ge blod, kulturella, den egna hälsan, rädsla med mera, och det ska ingen annan lägga sig i. Du kan svara lugnt när din beskäftiga men förstås välmenande kollega frågar varför du inte ger blod, ungefär ”varför frågar du?” Kommer ännu en fråga efter detta så kan du säga något om att blodgivande är frivilligt, inte något man kan kommenderas till.

Vuxna människor måste äntligen lära sig att inte fråga andra om sådant som de inte har något att göra med.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (91)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 91

Fy vilken jobbig kollega! Själv är jag spruträdd och skulle aldrig lämna blod pga det. Det är trots allt frivillgt och man ska inte behöva motivera orsak till ja eller nej. Det påminner mig om kollegan Teaterombudet som hela tiden propsade på att vi skulle ta emot teaterbiljetter gratis eller rabatterade för att se den fantastiska föreställningen si och så. Själv har jag kommit att tycka det är trist med teater och sitter hellre hemma framför datorn och TV:n, men det vågade man ju inte säga...

Gullan, 00:42, 25 februari 2014. Anmäl

MG. Jag håller med dig i sak. Att ändra beteckningar på problematiska eller laddade företeelser ändrar inte själva grundproblemet ett enda dugg. Det finns många exempel på det. Förr kallades t.ex. personer med utvecklingsstörning för "idioter". Därefter blev de just "utvecklingsstörda", vilket då ansågs vara en neutral beteckning. När även detta begrepp blivit negativt laddat fick man byta igen. Nu till "förståndshandikappad". Snart är det nog dags för byte igen! On topic: Det finns blodgivarcentraler dit många blodgivare går regelbundet. Man behöver inte alls anlita den ambulerande blodbussen. Under den tid jag var blodgivare (nu har jag passerat åldersgränsen) lämnade jag blod på blodcentralen på ett sjukhus. Jag skulle därför inte ha lämnat, eller fått lämna, blod i en blodbuss. Den beskäftiga kollegan skulle jag ha svarat med att "jag sköter blodgivningen på annat sätt". Därmed skulle frågan varit färdigdiskuterad från min sida. FS har inte alls någon skyldighet att lämna några förklaringar. Det finns många orsaker till varför man inte vill/kan/får/törs ge blod och dem ska man inte behöva redogöra för. I min bekantskapskrets har jag vänner som inte får ge blod p.g.a. att de medicinerar. Jag har också vänner som är skräckslagna inför att bli stuckna. En annan vän blev ratad för att blodvärdet inte gick upp i normal nivå tillräckligt fort efter givningarna.

Språknörd, 17:47, 24 februari 2014. Anmäl

Jag tror jag hade svarat att jag tyvärr inte kan lämna blod och hade personen frågat igen hade jag sagt att du som är så insatt vet säkert att det kan finnas många anledningar till det och att alla dessa är lika bra för att avstå.

Elin, 13:50, 24 februari 2014. Anmäl

Språknörd: Det verkar vara rätt många (i alla fall här i spalten) man hör att "könet är oväsentligt", en del är osäkra på sin könsidentitet med mera. De verkar gilla "hen"! OBS! Folk får vara hur de vill, men jag tror fortfarande inte att "hen" gör något åt deras problem. Och OBS igen, det vore utmärkt att slippa hon/han, men nu är det så laddat.

MG, 13:36, 24 februari 2014. Anmäl

MG. Vilka "några" är det som tror att ett neutralt (jämför t.ex "den"), i vissa textsammanhang faktiskt väldigt användbart, personligt pronomen skulle lösa andra problem än tråkiga upprepningar i texten av "han/hon", "honom/henne" etc.? Överdriver du inte?

Språknörd, 11:11, 24 februari 2014. Anmäl

Utmärkt, då tycker vi lika, håller med om att det vore smidigt ibland. Men några tycks tro att vi löser allt med "hen", istället för att ta upp de riktigt viktiga frågorna, lika lön, bekämpa våld och diskriminering mot ALLA, oavsett kön eller t ex sexuell läggning.

MG, 09:50, 24 februari 2014. Anmäl

MG: Ja det är intressant att se att ett ord som är så användbart i annonser mm har blivit kidnappat till att betyda något helt annat. Själv saknade jag det ordet när jag en gång i tiden skrev anställningsannonser. Texten blev mindre flytande av att skriva "han/hon" eller "henne/honom". Hoppas att någon forskare kan förklara en vacker dag varför det blev en sådan motreaktion mot just det ordet.

Birgitta, 12:49, 22 februari 2014. Anmäl

Birgitta: Bra kommentar, men snälla, skriv inte hen, det stör mycket mer än han/hon. Om det bara var ett praktiskt pronomen, jättebra, men det har blivit så mycket mer.

MG, 12:13, 22 februari 2014. Anmäl

Tycker du gjorde rätt när du inte svarade på Varför-frågan. Det är en stark signal att det finns en orsak men att det är din privatsak (och att den andre är plump om hen fortsätter), speciellt om du väljer att titta bort från hen och börja prata med någon annan. Om den typen av frågor kommer brukar jag annars lyfte dem till en annan nivå. Dvs i detta fall skulle jag svara att det kan vara mycket känsligt att fråga någon en sådan fråga eftersom orsaken kan vara allvarliga sjukdomsskäl men även att många har en svår livssituation med mycket stress. Berätta även att få vill skämmas inför andra genom att berätta varför man inte hinner, kan eller orkar ge blod. Beröm hen för att det finns affischer och säg att de ger en bra påminnelse om att möjligheten finns. Då slipper du en ovän på jobbet samtidigt som du själv och andra förhoppningsvis slipper svara på frågan varför igen.

Birgitta, 10:48, 22 februari 2014. Anmäl

Jag tror det är bra om man redan vid första "konfrontationen", alltså istället för att säga nej, säger, som MR förslår "Det där är en privatsak". Då blir det knappast en diskussion sen. Själv har jag aldrig gett blod pga nålrädsla - brukade svimma. Nu när jag kommit över den, så är jag tyvärr för gammal för att få ge i det landet jag bor i.

Ann, 22:27, 21 februari 2014. Anmäl