Välmeningslögner?

Fråga: I en artikel stod att en kärnkraftsmotståndare delgav som fakta att 180 000 personer dog till följd av kärnkraftsolyckan i Fukushima.
Att propagera för sin sak är alltid godkänt och många anser kärnkraften vara en stor fara trots att argumenten allt som oftast är känslomässiga och saknar fakta.

Som i detta fall!
Inga dog till följd av olyckan i Fukushima! Däremot dog tyvärr säkerligen minst 180 000 på grund av tsunamin som i sin tur förstörde verket.

Om fakta inte håller, ska man då hitta på saker för att uppnå målen? Hur goda dessa än må vara. I sak kan jag inte se någon skillnad om detta gäller mellan två personer i vardagen eller mellan nationer och andra intressenter.

Svar: Utan egna insikter i det du beskriver svarar jag att det är självklart fel att dra till med lögner för att ”bevisa” något som man vill att andra ska hålla med om. Dessutom är det en farlig väg att gå, visar historien.

Att man i ett mindre betydelsefullt sammanhang använder en mild osanning för att exempelvis förklara varför man kommer försent eller för att slippa gå på någon tillställning eller att man säger något halvsant undvikande för att inte göra någon annan ledsen är oftast ursäktligt.

Men det är inte rimligt eller godtagbart att ljuga om liv och död för att få medhåll i ett aldrig så vällovligt syfte. Det får dessutom motsatt effekt när lögnen upptäcks, och det gör omsider de flesta lögner av den dignitet som du exemplifierar med.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (32)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 32

Förstår frågeställaren, men att ta ett sådant extremt och hemskt exempel där så många dog, för att få fram sin fråga känns inte adekvat.

Thomas, 01:32, 7 april 2014. Anmäl

Sånt är fult gjort tycker jag - man ska hålla sig till fakta. Lögner och rena dumheter egentligen, precis som att kalla kärnkraft för miljövänligt eller "grönt", eller jämföra dagens förnyelsebara energi och miljöteknik med framtida multimiljardinvesteringar i nya kärnkraftsverk. Sånt är helt enkelt bara lumpet och bedrägligt. ;-P

Corpsius, 01:45, 6 april 2014. Anmäl

Ja och om vulkanen i Yellowstone får det utbrott som nu utlovas av domedagsprofeterna så kan vi alla fall hälsa hem allihopa!

Hej vad det går undan, 12:08, 3 april 2014. Anmäl

Det här handlar bara om att få det moraliska övertaget. Om jag säger att ingen dog i Fukushima, det var verkligen inte så farligt, så gör det mig till en sämre människa än den som befarar att tusentals dog och att miljoner får cancer. På samma sätt med klimatet, den som oroar sig mest och tycker syndast om planeten vinner.

Kurt Myrhagen, 22:31, 2 april 2014. Anmäl

PerTore verkar vara en av få (några fler finns) som kan läsa och bedöma vad som faktiskt står i en text. Tydligen sattes fingret rätt i ögat på vissa när känsloargumentet bevisades av kommentarerna att döma. Skrivs det att man är för något, höjs rösterna från de som är emot och vice versa. Ergo: känsloargument. Svaret kanske borde vara självklart för 6-åringar, men varför är det inte så för vuxna då?? Intressant att det också tycks som om kommentatorerna är bättre -än Ribbing- på att välja vad som ska tas upp eller ej. Självklart har media som uppgift att granska och skriva sanningsenligt. Om inlägget hade handlat om "min pojkvän ljuger för mig" istället för mediaexemplet, hade det varit ett dugligt ämne??

ML, 19:31, 2 april 2014. Anmäl

"Sanningen segrar alltid" och "Cajsa": Visst skall man förlåta en lögn, det händer väl alla att det blir fel ibland. Men man bör tala sanning så långt det går, för varje lögn så minskar ditt förtroendekapital tills det är helt slut och ingen tror något som du säger. Tänk själv på de gånger du kommit på någon med att ljuga, visst tror du mindre på honom/henne efter det?

MG, 11:22, 2 april 2014. Anmäl

annan Camilla: Jag tror att FS bara är ännu en som vill ha Ribbing som tillhygge, i det här fallet mot en kärnkraftsmotståndare i ett forum någonstans. Det verkar betydligt mer troligt än att FS försöker smyga in kärnkraftsförespråkande i den här spalten. Jag känner igen debatten och eftersom jag själv föraktar människor som debatterar med dåligt underbyggda argument oavsett sida så förstår jag FS ton. Personligen tycker jag att överdrifter om dödlighet är minst lika illa som underdrifter av risker.

Leif, 16:35, 1 april 2014. Anmäl

@Leif, 12:51 Det är en i mitt tycke ganska rimlig slutsats att dra då FS (som jag tidigare påpekat) passar på att påstå att "många anser kärnkraften vara en stor fara trots att argumenten allt som oftast är känslomässiga och saknar fakta.". Vilket jag skulle påstå är ett argument mot kärnkraftsmotståndare (om än ett rätt dåligt sådant, dåliga argument/argumentatörer kan man hitta i alla frågor). . Om FS faktiskt velat diskuterat problematiken i folk som ljuger för en vällovlig(?) sak hade hen kunnat undvika sitt ganska kontroversiella exempel och sitt påstående om att folk minsann inte argumenterar rationellt mot kärnkraft.

annan Camilla, 15:23, 1 april 2014. Anmäl

Det är intressant att flera hävdar att frågan handlar om kärnkraftsförespråkande. Jag är själv rätt engagerad miljönisse men mitt sinne för rätt och fel skriker rakt ut när någon ljuger eller överdriver för den goda sakens skull och jag har märkt att det finns en helt del såna inom miljörörelsen. Ska vi komma någonstans med miljöarbetet fungerar det inte att komma med dåligt underlagda påståenden. När någon märker att man har fel om A så är det ingen som tror på vad man säger om B, C och D.

Leif, 12:51, 1 april 2014. Anmäl

Sakfrågan är väldigt intressant, dvs. om det är OK att ljuga om fakta för att få de egna argumenten i en hjärtefråga att framstå som sanna och rimliga. Det finns i den dagliga debatten åtskilliga exempel på detta, inte minst i media. Det är numera vanligt att journalister låter bli att ta reda på eller redovisa fakta för att kunna fortsätta att rida sina käpphästar. Jag tänker inte ta några exempel för då blir jag refuserad. Men det finns många exempel på rena lögner som torgförs i media som om de vore rena rama SANNINGEN. Samtidigt vet andra som har mer kunskap om frågan att det inte alls förhåller sig på det sättet.

Tiptoe, 08:56, 1 april 2014. Anmäl

Bredbenssittare?

Fråga: Karlar breder ut sig på många sätt. Jag har en förstående och oftast generös attityd gentemot män i min egen ålder (70-årsåldern). De flesta av oss fick på det hela taget en likartad fostran och vi har alla våra svårutrotade fördomar och livsstilar.

Jag vet och inser att det finns problem med lära gamla hundar sitta. Men nu har jag börjat surna till.

Jag är en flitig person i kollektivtrafiken, mest per tåg och buss. När jag delar ett tvåmanssäte med en man återstår för mig (med normalvikt) ett halvt säte, medan mannen bredvid brer ut sig på en och en halv sittplats med benen brett i sär. Under hela resan sitter jag sedan och kryper ihop och försöker göra mig liten och smal, eftersom jag inte önskar närkontakt med hans lår. Dessa skrymmande män är i alla åldrar – från tonåringar till pensionärer.

Hur kan jag på ett hyfsat sätt markera för en sådan man att jag kräver mitt rättmätiga utrymme?

Svar: Kollektivtrafiken vållar en del samarbetsproblem, tråkigt är det som du beskriver. Man föreställer sig att den plats man sitter på är ens egen, för tillfället, och inte något som andra ska använda. Men så går det inte alltid att avgränsa, det är ju svårt att säga till en korpulent person som väller över så att man själv inte får ”sin” plats fullt ut att maka åt sig, eller någon med ett barn i knäet.

Men när det gäller att av nonchalans, inte kroppskonstitution, sitta direkt bredbent så säger man vänligt till den som breder ut sig ungefär så här ”ursäkta men det är trångt för mig, skulle du vilja maka åt dig litegrann, tack”.

Gör han inte det utan stirrar argt och häpet på dig så har du inga andra alternativ än att ställa och lägga saker bredvid dig på ”ditt” utrymme, väska, tidningar, påsar, vad du kan komma åt, så att det blir obekvämt för bredbenssittaren.

Och flyttar han ändå inte ihop sig så måste du inse att du har förlorat och byta plats.

Det är inte en sak värd att kriga för, bättre att ge upp, tycker jag.

Magdalena Ribbing

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (100)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 100

Anonym: I så fall finns det ju en utmärkt lösning på problemet, som är betydligt bättre än att bre ut sig över sina medpassagerares säten: Ställ dig upp! Då får pungkulorna hänga fritt.

ME, 08:59, 11 april 2014. Anmäl

Vad många verkar inte förstå är att detta beteende är till stor del för att det är ibland svårt för män att reglera temperaturen i skrevet (som bekant är pungen designad att sänka ner kulorna för att hålla rätt temperatur) när man sitter ner. Speciellt på ett trångt säte i en trång tunnebanevagn eller buss så blir det lätt varmt, om inte så har det skapat en vana i den kroppsställningen. Sen ska man sitta tätt blir det också obekvämt om pungkulorna (som är ganska tryckkänsliga) kläms mellan säte och eller lår, vilket drabbar de flesta, oavsett storlek på "paketet".

Anonym, 22:17, 9 april 2014. Anmäl

Ha ha, tror nog att en del (inte alla, obs!) gör det för att låtsas att de har större "paket" än de har...

PL, 11:37, 9 april 2014. Anmäl

En demonstrerande sida hur detta kan se ut. http://machoikollektivtrafiken.se

Zara, 11:52, 4 april 2014. Anmäl

Lawe, 12:02, Det ser man i t.ex. Malmö också eller för den delen i Berlin...

Victor A, 02:22, 3 april 2014. Anmäl

Oj, jag hade verkligen inte klart för mig att mäns genitalier är så känsliga att män inte klarar av att sitta normalt rakt upp och ner! En stilla undan, bara: om de nu är så känsliga, hur klarar män av att cykla? Då kläms de ju åt betydligt mer, och dessutom av en hård cykelsadel. Till den som föreslog att man skulle rulla ihop ett par tubsockor och lägga mellan benen för att prova hur det känns att vara man vill jag nog påstå att väldigt få män (i vilande tillstånd) motsvarar en storlek som två tubsockor.

ME, 09:43, 2 april 2014. Anmäl

Mycket av det har att göra med att det är typiskt manligt beteende att dominera och ta plats. Det är det vi män får lära oss sedan barnsben. Pojkar som anses veka och inte besitter förmågan att ta plats på "rätt sätt" stöts upp. Samhället premierar den sortens manlighet, både kvinnor såväl som män. Många män har således detta kroppspråk helt omedvetet, utan att de menar något illa med det. Jag är själv 2,01 lång och väger 120 kg, således är det trångt för mig i kollektivtrafiken, men försöker alltid hålla ihop benen (tips, lite bredare isär med fötterna så är det lättare att hålla upp knäna. Se och lär på alla kvinnor).

GenusMan, 22:44, 1 april 2014. Anmäl

Varför inte säga rakt på sak: Skull du kunna hålla ihop dina ben litet mer, så att jag får plats med mina? Med ett vänligt tonfall, som Magdalena brukar framhålla. Gäller många områden, varför förminska sig själv och sina behov för att låta någon annan breda ut sig?

Cilla, 15:21, 1 april 2014. Anmäl

@Vendela, 11:47: tror att du har rätt. När jag ser män med vitt skrevande ben tänker får jag ord som "obildad", "tölp", "dålig uppfostran", "ego", "låg klass" mm. Vill man uppfattas så kan man skreva på.

Anonym, 15:27, 31 mars 2014. Anmäl

Lawe, kolla fler bilder i tumblr-länken som ges några inlägg ner! Det är bilder från London, San Fransico, New York och andra metropoler...

mK, 12:43, 31 mars 2014. Anmäl

Svärmorsnostalgi?

Fråga: Jag skulle vilja ha råd hur jag ska göra med min svärmor.
Vid flera tillfällen då jag och min man besökt henne har hon börjat prata om en f d flickvän till sonen ett decennium tillbaka i tiden. Han har gått vidare med mig nu och nämner aldrig själv exet, och de har inget med varandra att göra idag. Jag blir ledsen och tyst när hon kommer på tal. Undra hur svärmor skulle gilla om jag frågade om hennes mans tidigare flickvän. Kan man göra nåt?

Samma sak har inträffat i andra sammanhang, en väninnas man pratar gärna om sina f d, nästan alltid i negativ ton men ändå. Jag lider med min väninna. Ska det vara så svårt att fatta för folk att man inte snackar om tidigare partners?

Svar: Din svärmor är dum eller taktlös, tyvärr. Eller bådadera, än värre. Antingen fattar hon inte vad hon håller på med, eller så är hon intresserad av att störa dig. Lika trist oavsett vilket! Men du skulle inte behöva bli ledsen, din man och du har ju valt varandra.

Det bästa vore att din man sade till sin mor när hon drar upp hans ex i samtalet att han inte vill höra mer om detta förflutna. Men vågar han inte kritisera sin mor, vilket inte är helt ovanligt hos män och för den delen även kvinnor, så måste du säga något. Du kan vänligt säga ungefär ”ja, nu har du talat om min mans förra flickvän så mycket så varför inte berätta färdigt allt du vill säga om henne, så att det är avklarat, vi är inte så särskilt intresserade faktiskt”.

Det skulle ju inte vara vidare vänligt av dig, men din svärmor är tydligen såpass oförstående att du kan tvingas ta till klarspråk.

Eller om du också är rädd för att svärmor ska bli sur – inte heller det särskilt ovanligt – kan du vänligt fråga ”berätta för oss varför vill du tala om X nu igen?” Då måste svärmor förklara att X var så underbart fantastisk att hon inte kan glömma henne – och därmed har hon klassat ner sin egen son som ju har valt bort denna X och gift sig med dig. I bästa fall förstår svärmor då vad hon håller på med. Hon kanske inte är urkorkad, trots allt.

Men som sagt, bäst är att din man säger klart ifrån till sin mor att han inte vill höra mer om sitt ex. Mödrar brukar vilja att deras barn tycker om dem, och därför kanske svärmor lägger band på sig.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (37)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 37

Har inte läst alla kommentarer men har ingen kommit på tanken att svärmor kanske är dement och lever i "gångna tider"? De kommentarer jag hunnit läsa (inkl. MR:s) beskriver svärmodern som en urkorkad, dum och taktlös tokkärring, som man helst inte ska umgås med. Tragiskt att läsa, tycker jag. En vacker dag är du kanske själv en gammal dement människa.

Humanist, 21:21, 31 mars 2014. Anmäl

Ja, en sån respektlös svärmor behöver man då inte umgås med -överhuvudtaget. Hon har ju tydligt visat dig att du inte duger i hennes ögon. Skippa umgänget med tokkärringen.

Anonym, 08:25, 30 mars 2014. Anmäl

Min svärmor - som inte gillade mig helt och fullt s a s visade mig ett album med bilder av en av sonens tidigare erövringar som naturligtvis var en fluffig svärmorsdröm. Jahaja, säger man kanske. Vad hade jag med den puddingen att göra. Lite roligt såhär 40 år efteråt, hon fick vänja sig vid mej, svärmorn, vare sig eller inte.

Sippan, 18:06, 29 mars 2014. Anmäl

För mig finns det olika nivåer i detta. Man kan dra upp gamla ex som ett vapen mot andra för att såra och förminska eller så kan man dra upp gamla ex som trevliga minnen utan avsikt att vara elak mot nuvarande partner. Det gäller att man här har förmåga att skilja på sak och person. Säger svärmor detta för att exet bettyde mycket för henne eller säger svärmor detta enbart i syfte att vara elak mot mig? En del personer fastnar i det förflutna och kan ha svårt att gå vidare och pratar om det gamla utan att för den skull medvetet vilja förminska det som händer nu.

Anonym, 12:01, 28 mars 2014. Anmäl

C: det handlar nog inte så mycket om att vara "rädd" för ett ex - men det kan i längden vara lite tröttsamt att höra diverse antydningar, gliringar och öppna kommentarer om att ex:et var så mycket bättre än den nuvarande partnern.

Anonym, 04:00, 28 mars 2014. Anmäl

Jag var tvungen att tillrättavisa min far, mor och bror en gàng som helt ogenerat gav mig "nyheter" om min ex. i min nyförlovade mans närvaro. (Till saken hör att han inte förstod svenska ännu). Dom blev snopna och generade, upprepades aldrig sedan dess. Det är jobbigt att behöva sätta gränser med närstàende som borde förstà bättre. I vàrt fall är de som "gal" mest ur tiden nu och vi blev ett strävsamt par som fortf. älskar varandra efter 40 àr.

Savoir vivre, 23:25, 27 mars 2014. Anmäl

Varför är folk då rädda för ex kan man undra. Tyder på dåligt självförtroende skulle jag säga. En kompis till mig vars fru dog blev av en senare flickvän förbjuden att träffa den avlidna fruns föräldrar. Hur svartsjuk får man bli? Min kompis dumpade henne förståndigt nog direkt. Är själv ett skillsmässobarn och är väldigt glad och tacksam att min farmor och farfar alltid välkomnade mig och min mamma. Det är tydligen en stor synd enligt insändaren Helena men har fungerat bra i vår släkt av toleranta vuxna.

C, 23:11, 27 mars 2014. Anmäl

Mitt råd är att tiga ihjäl situationen. Säg ingenting! OBS - OT! Min situation är liknande - fast tvärt om, om man säger så: här är det min egen mamma som "drar upp" mitt ex...

Anonym, 22:13, 27 mars 2014. Anmäl

Calle, 19:09. Och hur menar du att din kommentar följer regeln om att hålla sig till ämnet?

Tjillevipp, 19:37, 27 mars 2014. Anmäl

Det står i DN:s regler för den här chatten att man skall hålla sig till ämnet och begränsa kommentarernas längd till 500 tecken. Jag skulle gärna vilja veta varför moderatorerna inte ser till att dessa regler följs, eller åtminstone beivrar de mest uppenbara övertrampen. Dessa långa inlägg saknar ju oftast substans och vettiga slutsatser och verkar enbart ha tillkommit för att tillfredsställa skribentens behov av att läsa sina egna alster.

Calle, 19:09, 27 mars 2014. Anmäl

Efterhandspresent?

Fråga: En vän till mig fyllde år nyligen. Jag kunde tyvärr inte gå på kalaset och jag har inte träffat henne efter det, så hon har alltså inte fått en present.

Om ett par veckor fyller jag år och hon har sagt att hon ska närvara vid festen, och jag får alltså med största sannolikhet en gåva.

Min fråga är nu om jag ska köpa en present till henne i efterhand? Min första tanke är egentligen att jag inte ”behöver” göra det, eftersom jag inte var med på hennes kalas, men jag undrar vad Magdalena anser i frågan.

Svar: Presenten till någon med anledning av födelsedag, bröllop, examen osv har egentligen inte med inbjudan eller närvaron på festen att göra – presenten är en symbol för den lyckönskan man ger den som firar något, inte ett kvitto på att man har varit med på kalaset.

Så ge din vän en present, helst innan hon kommer till din fest, och säg eller skriv ungefär att ”nu när du har hunnit öppna allt du fick på din födelsedagsfest är det äntligen dags för mig att skicka/ge dig min present – hoppas du ska tycka om den!”

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (30)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 30

I dag verkar det då som om de flesta vaknat på fel sida. Önskar er en trevlig fortsättning på dagen :)

Hyrestanten (Webbsida), 14:51, 27 mars 2014. Anmäl

Som kretskortstillverkaren sa: I mina kretsar finns inga fel.

Anonym, 14:14, 27 mars 2014. Anmäl

@ Karin, 17:42 Tack för förklaringen, Karin, som sagt visste jag inte vad uttrycket hette på svenska och därför skrev jag "save face". Jag vet inte vad svenks-afasi är. Däremot kan jag förklara att jag är utlandsvensk, av den sorts som var född och växte upp i utlandet om som inte gick till lyxghettot, förlåt, jag menar svenska skolan i landet där jag bott en större del av mitt liv, dvs, jag kan inte direkt säga att svenska är mitt modersmål, utan mina föräldrars och därför finns det många vanliga uttryck jag inte kan. Däremot kan jag dem på andra språk. Tack igen.

Anonym, 12:43, 27 mars 2014. Anmäl

@Parcella, 08:28 - Så är det även i mina kretsar.

Norberg, 11:15, 27 mars 2014. Anmäl

Anonym 18:19. Man gör sig väl mycket mer märkvärdig om man säger att alla människor gör eller tycker på ett visst sätt än om man begränsar sig till att tala för dem man brukar umgås med. Det är väl djupt mänskligt att utgå från sig själv och sina bekanta och hur våra vanor är. Jag fattar inte vad som är problemet. Det är väl mycket trevligare om man berättar om hur man gör i ens egna kretsar, förhoppningsvis tycker man att det är bra, än säger att andra konstiga människor gör minsann på något annat vis. Jag fattar verkligen inte vad som är problemet.

Nilla, 08:55, 27 mars 2014. Anmäl

I mina kretsar har det ingenting med Helena att göra (helt ok brud) utan i mina kretsar skojar vi bara lite. Allt behöver inte vara så allvarligt jämt.

Parcella, 08:28, 27 mars 2014. Anmäl

TomTom, 23:50, 26 mars 2014: Det hade stört mig också, om det hade drabbat någon annan än "Helena".

Urban, 07:45, 27 mars 2014. Anmäl

Tänk att man är så intressant..! Kul att jag kunde roa er..! :-)

Helena, 07:15, 27 mars 2014. Anmäl

@Tom Tom: förstår vad du menar, men "Helena" har gjort sig känd för att här i spalterna förfäkta stockkonservativa åsikter...

KG, 06:33, 27 mars 2014. Anmäl

Blir rätt störd av flockmentaliteten här att göra sig lustig på Helenas bekostnad. Inte trevligt alls:(

TomTom, 23:50, 26 mars 2014. Anmäl

Gaffelhand?

Fråga: Jag vet att gaffeln ska hållas i vänster hand när man äter, men jag trivs bättre med att hålla den i höger hand eftersom jag är högerhänt och jämställer det med att hålla en penna, en yxa, en hammare, en målarpensel, en skruvmejsel mm i höger hand om man är högerhänt.

Var kommer det ifrån att den ska hållas med vänster hand?

Och varför är den skålformad om man ändå inte ska lägga maten i ”skålsidan” utan det är finare att lägga maten uppe på den ”kulle” som bildas om gaffeln vänds?

Varför är den i så fall inte helt plan?

Svar: Kniven hålls i höger hand därför att den handen vanligen är den starkaste, vapenhanden, och kniven är egentligen ett vapen. Det har säkert varit bra att kunna skära segt kött med den hand som har mest styrka!
Man ska inte heller stoppa mat i munnen med kniven, utan använda gaffeln till detta – då gärna i höger hand om maten har sådan konsistens att den inte skärs med kniven.

Håll kniven i vänster hand om du vill, det kan se lite bakvänt ut för andra men ingen ska lägga sig i detta eller kommentera det. Jag brukar säga att det är enklare att lära sig det vedertagna bordsskicket (om man inte är vänsterhänt) framförallt för att slippa andras blickar och frågor. Men då går kommentatorerna igång och ryter åt min oförståelse. Kanske är det också ofta sedda TV-personers så kallade föredöme som uppmuntrar det aviga bestickbruket.

Gaffelns utformning har varierat genom århundradena, från helt plan till den form den har i dag och som är sådan att du kan spetsa viss mat, en köttbit exempelvis, på den, eller lägga kött eller grönsaker på den kupade sidan, eller fösa in den i den skålade sidan, där också ris, potatismos, ärter och annat smått placeras.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (24)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 24

De flesta äter faktiskt lite snyggare om de håller kniven i den "bra" handen och gaffeln i den "sämre". Håller den högerhänta gaffeln i höger kommer han att gärna jobba lite för mycket med gaffelhanden och för lite med kniven, så i värsta fall kommer det att se ut som han skyfflar in maten med gaffeln och kniven bara tas fram när man verkligen måste skära, Så jag har försökt få mitt vänsterhänta barn att byta plats på besticken från hur de är dukade.

Morsan, 14:30, 28 mars 2014. Anmäl

Det där med att lägga maten på den kupade sidan är inte vanligt i t.ex. Spanien eller Tyskland. Men ni kanske tycker att de är ohyfsade där också...

Bosse, 09:37, 28 mars 2014. Anmäl

Anonym: nej, nästan alla äter från den konkava sidan av gaffeln.

db, 20:41, 27 mars 2014. Anmäl

@db, 16:02, du måste skoja. Så gör ju nästan alla.

Anonym, 12:32, 26 mars 2014. Anmäl

Jag åt "riktigt" när jag var liten och lärde mig men sen när jag blev lite äldre, kanske runt 7-8 år, såg jag att min balla moster åt "bakvänt" så med mycket möda lärde jag om mig att hålla besticken som hon gjorde och nu är det som förgjort att försöka äta "riktigt" igen så jag håller mig till mitt bakvända ätande. Har dock aldrig fått några kommentarer om hur jag håller mina bestick faktiskt.

Sofia, 08:45, 26 mars 2014. Anmäl

Har själv uppfostrats i Sverige att aldrig lägga kniv i mun. Senast i gàr fick jag se juryn i det mycket populära tv-programmet " Masterchef" i Frankrike avsmaka kandidaternas rätter med kniv, till min fasa.. Gäller franskt högvilt och flerstjärnigt i ämnet. Värdsliga erkänt ledare i gastronomi.

Savoir vivre, 22:42, 25 mars 2014. Anmäl

Varför har svenskarna så sällän rätt tag med höger hand till gaffel/kniv/sked när man äter? Handen är knuten som man boxas när man lapar maten in munnen!

nyfiken, 20:19, 25 mars 2014. Anmäl

Det är med högerhanden och kniven man "arbetar", gör själva jobbet (att jämföra pennföring, målning etc) med. Skär. Som om du höll den som en kniv i alla andra sammanhang. Gaffeln använder man till att lyfta upp maten till munnen. Det är därför en del kulturer ser det som fult med kniv och gaffel. Ta med sig vapen till matbordet liksom. Lite intressant är att det är högerhanden som förs till munnen i dessa kulturer.

08, 19:13, 25 mars 2014. Anmäl

Jag har gått på både EH/CHS (innan det blev en friskola) och Handels och har en en relativt högborgerlig bakgrund men jag har ALDRIG sett någon äta från den konvexa sidan på en gaffel. Någon som kan bistå med ett lite filmklipp på hur det ser ut!/hur man gör?

db, 16:02, 25 mars 2014. Anmäl

Min analys är den att måltiden är en social ritual med vissa former, målet förutom att bli mätt är att alla deltagare skall ha trevligt. För att uppnå denna trevnad har vissa grundläggande regler satts upp, som att inte snyta sig i duken. (Det bör noteras att dessa är kulturellt betingade och ett högljutt smaskande kan vara god sed i annat land). Då måltiden är en socialritual har den även som många andra ritualer kommit att nyttjas på olika sätt av olika grupper för att markera gruppen position jämte andra. Det har blivigt viktigt med rätt maner, rätt uppsättning bestick som används i rätt ordning för att visa på att man också är med i denna sociala grupp. Således har gaffelns användning kommit att användas för att visa att man har goda vanor, i skillnad från sluskarna som inte har samma uppfostran. Som sagt så handlar måltiden ytterst om att ha trevligt tillsammans, som ett led i detta anser vissa att det är viktigt att genomföra ritualen på rätt sätt, att äta i ett visst mönster, annars anses det inte lika trevligt. Frågan är dock, om meningen är att ha trevligt, står den och faller med att man använder gaffeln i fel hand? Trotts vissas påståenden om en ologisk vinkel på gaffelns nyttjande är till för att tvinga objektet för denna tortyr att med små tuggor kunna genomföra en konversation så tror jag man är inne på fel spår. Målet är som sagt en trevlig social ritual, är det då detaljerna som skall styra denna eller är det inte betydligt viktigare att vara en god konversatör och underhållare istället för med kirurgisk precision kunna dissekera en köttbit. Jag menar att man stirrar sig blind på detaljer i jakten på en trevlig stund och då missar själva poängen om hur man skapar en.

Robin, 15:53, 25 mars 2014. Anmäl

Språkgräns?

Fråga: Jag jobbar i en stor organisation med flera tusen anställda. Många av oss kan använda oss av andra språk än svenska och engelska vilket då är av intresse för arbetsgivaren. Därför har det nyligen gjorts en inventering av de anställdas språkkunskaper. Dock är det enbart personer som är födda i ett annat land och som har ett annat modersmål än svenska som har blivit tillfrågade om sin ”språkkompetens”. Jag är en av de personerna. Eftersom detta inte känns riktigt bra för mig har jag avböjt att delta i inventeringen. Nu undrar jag om jag är överkänslig som tycker att alla anställda oberoende av ursprung borde ha blivit tillfrågade eller är arbetsgivarens tillvägagångssätt helt okej?

Svar: Jo, arbetsgivaren borde ha frågat samtliga anställda om vilka språk de behärskar. Jag vet givetvis inte vilken anledning som fanns till utskiljande av utrikes födda men att man är född i Sverige kan ju också innebära att man är två- eller flerspråkig.

Kanske var det den stora mängden anställda som gjorde en avgränsning praktisk?
Hursomhelst är det bra att du inte deltog i ”inventeringen” om du insåg att den kunde innebära svårigheter för dig. Jag tycker inte att det är överkänsligt.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (64)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 64

Ja, du är överkänslig.

marre, 15:12, 31 mars 2014. Anmäl

@anonym 00:01: Har aldrig tänkt på den skillnad som du beskriver mellan att tala och prata (att man behöver två munnar om man säger att man pratar både engelska och svenska) men nu när jag tänker efter så har du faktiskt rätt! Fast man brukar ju lägga till en preposition: dvs "prata på engelska".

HR, 16:37, 26 mars 2014. Anmäl

@ Anonym, 10:24, 26 mars 2014, skrev diskriminera eftersom jag uppfattade att FS kände så och svarade därefter (Att göra åtskillnad på personer baserat på deras meriter, deras kompetens eller andra personliga kvalitativa egenskaper anses inte vara diskriminering).

Evita, 12:09, 26 mars 2014. Anmäl

Själv pratar jag m e d någon men talar t i l l någon. Men det kanske bara är jag. I övrigt tycker jag nog att den där arbetsgivaren gjorde fel. Det finns så många som behärskar en mängd språk oavsett var de är födda. En språkinventering värd namnet skulle ha tagit det i beräkningen. Det kanske hade varit bra om frågeställaren hade uppmärksammat arbetsgivaren på det (det framgår inte om han/hon gjorde det).

Anonym, 11:42, 26 mars 2014. Anmäl

Evita, 13:19, 25 mars 2014. @ diskriminera !!!! Vem skulle A.re diskriminera? Använd inte ord som du inte fattar i tid och otid.

Anonym, 10:24, 26 mars 2014. Anmäl

Det är samma sak att prata engelska och att tala engelska för tillfället det är synonymer.

Anonym, 10:20, 26 mars 2014. Anmäl

Anonym: I så fall gör du en semantisk åtskillnad mellan "tala" och "prata" som nog inte delas av alla språkbrukare.

språkvetaren, 10:05, 26 mars 2014. Anmäl

Hej Savoir Vivre. Jag skulle säga att "tala" ett språk betyder att man behärskar det Jag talar svenska och engelska men inte kinesiska. Att "prata" ett språk beskriver vilket språk man använder vid ett eller flera specifika samtal. "Jag pratar engelska med min svägerska eftersom hon inte förstår svenska". Att säga att man pratar svenska och engelska skulle betyda att man har två munnar och pratar bägge språken samtidigt :-)

Anonym, 00:01, 26 mars 2014. Anmäl

Min franskfödda dotter undrar vad det pà svenska är för skillnad mellan att säga att man "talar" eller "pratar" ett spràk? Tacksam för klarhet av ngn. som vet.

Savoir vivre, 22:13, 25 mars 2014. Anmäl

Min arbetsgivare gjorde det samma och jag ser det som den mest naturliga... sannolikheten för finneser och idioms kännedom är högre hos folk som har det språket som modersmål... det finns stora språk som spanska där det pratas lite annorlunda i visa länder (sydamerika, spanien) behöver man översätta instruktioner då är det lika bra att veta hur sägs i varje land...

Wanda, 16:00, 25 mars 2014. Anmäl

Krammotstånd?

Fråga: Hur ska man slippa krama dom man hälsar på? Nu ska ju alla kramas även om man inte känner dom. Vad kan man göra utan att göra sig till ovän med dom?

Svar: Frågan om kramar återkommer ofta, alltid från de som inte vill bli kramade. Intressant nog kommer sällan frågor om när och hur mycket man kan krama dem man möter.

Ett läsartips kom häromdagen: ”Jag låter mig ogärna bli kramad av vem som helst, särskilt inte män. Jag kom på ett sätt som verkligen fungerar, på män i alla fall. När jag riskerar en kram slänger jag raskt fram min högra hand och lägger den vänligt på den andra personens axel, alternativt dunkar lite glatt på hans axel, som erkännande att det är trevligt att ses, och yttrar något lämpligt. Reaktionen är så gott som alltid positiv, för jag gör det på ett trevligt och hjärtligt sätt. Det har aldrig hänt att personen i fråga insisterar på att kramas efter denna hälsningsceremoni, och stämningen är fortsatt god.”

Ett bra förslag, om man klarar att göra det. Jag har ibland föreslagit kvinnor att använda en handväska i vass kuvertmodell och hålla den under vänster arm så att den bildar en liten spets mot de som vill kramas – det är svårt att forcera ett sådant ”vapen” och handskakningen blir då enda utvägen.

Kramandet är en ganska svensk företeelse, i många kulturer hälsar man på varandra med en eller flera kindkyssar, som är mindre påträngande än kramandet eftersom den sortens kyss ska vara en luftlätt pust intill den andras kind, inte en smällpuss smack på.

Kramandet däremot blir av naturliga skäl mer fysiskt närgånget och passar inte alla. Man kan avböja kramar med att säga ”jag hälsar så här” och demonstrativt hålla fram höger hand, men det måste sägas och göras mycket vänligt för att inte bli sårande.

Bäst är att hälsningen är den traditionella till dess att man vet att en kram är välkommen. Ingen ska behöva bli fysiskt berörd mot sin vilja. Men det märker inte de som rutinmässigt vill kramas. Ibland måste kramovilliga stå ut med den vänlighet som nästan alltid finns i grunden för kramandet.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (43)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 43

Om man hälsar genom att ta hand för det med sig att man ser varandra i ansiktet/ögonen. Kan det vara så att den svenska blygheten är ett skäl till kramandet - att ta i hand och se varandra i ögonen känns mera ärligt.

renate ohlsson, 07:14, 29 mars 2014. Anmäl

Förlåt, men jösses vilken icke-fråga! Om man inte ens vågar värna om sitt eget personliga utrymme så att man slipper ovälkomna kramar, då tvivlar jag faktiskt på att några råd (förutom möjligen "stanna hemma") kommer att hjälpa. Här kommer dock ett konkret råd: sträck fram handen och ducka undan om personen inte fattar vinken. Den som blir sårad över att inte få krama den som inte vill bli kramad bör inte få kramas överhuvudtaget!

Maria, 09:44, 28 mars 2014. Anmäl

@Nilla: Hälsningskramen är inte alltid en välmenande handling och när den inte är det kan den bli mer eller mindre obehaglig. En handskakning kan sällan bli lika obehaglig oavsett om den är välmenad eller inte.

HR, 06:20, 27 mars 2014. Anmäl

Jag är väl en sån som tycker att kramar passar till det mesta men jag tycker heller inte det är fel att bara tala om att man inte vill kramas helt enkelt. Jag tar absolut inte illa upp av nått sånt, det är ju upp till var och en om man vill kramas eller inte och vi som tycker att en kram fungerar fint som en hälsning ska naturligtvis respektera de som inte vill kramas. Handväsk-tricket tycker jag var ett ganska dåligt knep tyvärr.

Tommy Larsen, 08:51, 26 mars 2014. Anmäl

Där ser man! Har man bott utomlands för länge förändras allt man kände till. När jag växte upp i Sverige rörde man knappt vid varandra. Man hälsade knappt på varandra överhuvud taget. Handhälsning var mycket formellt, det vanliga var att säga "hej" eller liknande. Kramar gavs sällan, kindpussar gavs mellan kvinnor som varit i Frankrike. Folk höll i allmänhet ett ganska stort avstånd till andra. Män från Mellanöstern, t ex Turkiet, brukar hälsa på varandra med kramar och kindpussar, det är kanske det som har förändrat Sverige, vad vet jag. Jag känner överhuvud taget inte igen mig i beskrivningen av Sverige som ett land där alla är ute efter att gosa med främmande människor, men så är det ett tag sedan jag var där också.

Alvar, 20:14, 25 mars 2014. Anmäl

Tack Magdalena Ribbing för att du finns. <3 Lyssna inte på dem som kritiserar dig. Om alla tänkte som du vore världen en bättre plats.

Mona-Lisa, 14:49, 25 mars 2014. Anmäl

Det finns motsatt uppfattning också. Jag skulle aldrig ta initiativ till en kram på jobbet om det inte är en avtackning eller så. Men jag blir väldigt glad när jag får en kram. Det är oftast från kvinnor mellan 40 och 60. När vi växte upp var det väldigt vanligt att man kramades. Jag blir varm och glad och kan tycka synd om människor som upplever en sådan välmenande handling som obehaglig.

Nilla, 09:03, 25 mars 2014. Anmäl

Alla har vi ett revir som vi rör oss i . Det finns folk som står väldigt nära när de samtalar andra måste ha en armavstånd och mera, allt är normalt . Därför kan det vara svårt att plötsligt blir omfattat av en bekant eller en arbetskollega. Personligen har jag svårt för detta och gillar inte alls det. Trots att jag är social och gò människa. Kramar gör jag mina barn, mormor , min man och kompisar som behöver tröstas i sorg eller en speciell händelse typ storvinst eller barnfödsel .

Anonym, 16:57, 24 mars 2014. Anmäl

Anonym 17.49: Visst är vi olika, men det innebär ju också att en del inte har något mot att kramas ibland. Nu börjar jag bli ledsen på "antikram-maffian", bara för att man kramas ibland är man väl ingen ruskig typ som kramar alla intensivt överallt? Som jag skrev respekterar jag att någon inte vill ha en kram, men respekt bör väl vara ömsesidig? Som sagt, jag blir ledsen hur ni drar alla över en kam, ni måste väl upptäckt att vi finns som respekterar er? Och en väska, tyvärr Magdalena, nu gav du för en gångs skulle ett dåligt råd. Jag skulle känna mig mycket nedvärderad av att mötas av en väska istället för en hand, hur diskret och vänligt det än görs Jag lovar, om någon sträcker fram handen förstår jag och tar i hand istället. Spara väskan till dem som inte förstår! Och ja, jag vet mycket väl om integritet och så, därför respekterar jag en "icke-kramare". Hoppas att ni snart upptäcker att vi finns, och inte behöver framställa oss som tycker det är trevligt krama vänner som några ruskiga typer. Det gör mig ledsen!

Lite försvar, 16:29, 24 mars 2014. Anmäl

Ingen har skyldighet att ge någon annan tillgång till kroppskontakt. Inte heller av rädsla för att skapa dålig stämning.

Doris, 12:58, 24 mars 2014. Anmäl

Godistvång?

Fråga: Vi sitter och skall fika vilket vi gör varje måndag. I dag är vi fyra. En tar fram en liten ask med små chokladbitar i foliepapper. Jag tackar nej som jag vanligen gör. Jag får besked om att jag skulle ha tackat ja och sedan gjort vad jag ville med chokladen. Stoppat den i fickan eller?
Så var det ett annat tillfälle då jag blev bjuden på hembakat rån.  Vad skulle jag ha gjort? Jag har mina orsaker till att jag tackar nej. Jag äter inte mellan måltiderna. Är rädd om mina tänder. Har högt kolesterol.

Svar:
Vilka trista kolleger du har som säger till dig hur de anser att du ”ska” göra när du bjuds på sådant du inte vill äta!

Om du vänligt säger ”ser gott, ut men nej tack, jag måste tyvärr avstå” och någon då säger att du borde tacka ja, så är det inte du som beter dig illa.

Detta oavsett om det som bjuds är hembakat eller köpt.

Den som påpekar att du ska tacka ja till det du inte kan äta för att sedan kanske kasta bort det gör två fel: dels att kritisera någon, dels att antyda att denna någon bör luras. Skulle du ha tagit emot godisbiten och kastat bort den hade du ju betett dig ohederligt mot den som bjöd. Någon annan skulle kunna få det goda som du inte vill ha.

Givetvis kan man alltid tacka nej till något som bjuds, och ange ett skäl, om man vill. Ingen ska ifrågasätta ett artigt nej tack.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (33)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 33

I en milt tillrättavisande anda föreslår jag att man kan ta med sig något uppenbart giftigt att bjuda vederbörande på vid nästa fika. När denne sedan - förmodar jag - tar emot denna generösa gåva för att - antar jag igen - kasta bort det senare kan man ju tillåta sig yppa någonting i stil med - "Ska du inte smaka på det?", "Var det inte gott?", "Det hör till god ton att man äter om man tar emot", "Tänk på de svältande barnen i Afrika" osv... Tänk vad lärorik en sådan mild lektion i andra synsätt skulle kunna vara!

Corpsius, 02:03, 6 april 2014. Anmäl

Det är knappast nån som tvingar FS att äta något som FS inte vill äta. FS får väl öppna kakinkastet och helt enkelt säga nej tack! Hur svårt kan det vara??? Och seriöst - varför i hela friden ska nån behöva ta emot mat för att sedan kasta bort den? Låt snaskätarna sätta i sig kalorierna själva.

Anonym, 18:25, 26 mars 2014. Anmäl

Bry dig inte om somligas kommentarer när du tackar nej till det du bjuds paa men inte vill ta emot. Visst kan olika länders traditioner aastakomma förvirring och huvudbry, men saa länge man är vänlig maaste man inte försvara sig, anser jag .

M-L, 14:12, 24 mars 2014. Anmäl

Men hur svårt är det att tacka nej om man inte vill ha? Det är absolut inte fel! Enda gången man kan överväga att ta emot och slänga är om man vet att den som ger skulle bli ledsen om man tackade mej. Tex när man jobbar på sjukhem och dementa gamla bjuder på godis av tveksam hygienisk status. Då kan man tacka och ta emot för att göra den som bjuder nöjd.. Ens kollegor tror jag inte att man behöver lura på det sättet för att värna deras välbefinnande!

Elsa, 21:14, 23 mars 2014. Anmäl

Jag håller med en kommentator nedan, ju mer man trasslar in sig i förklaringar, desto mer tjatar omgivningen. Min förklaring skulle nog låta väldigt svag för de flesta trugare: Jag är smal, jag har inga problem med blodsockret, jag har inga problem med tänderna... Mitt enda "problem" är att jag har jättelätt att utveckla dåliga vanor och jättesvårt att ta mig ur dem. Så nu när jag har vant mig av med sötsaker och bakelser så funkar inte "Men en gång då och då spelar ju ingen roll för din vikt eller dina tänder", för även om det stämmer, en gång då och då spelar ingen roll, så jag är rädd att just "en gång då och då" är det som kommer att trigga ovanan och sen är jag fast. Igen. Jag har dels (verkligen) ingen lust att dela denna som jag tycker rätt personliga grej med kolleger och dels ingen lust att möta motargumenten som säkert skulle komma eller ta itu med diskussionen som skulle bli ett resultat - jag kommer ändå inte ändra mig, så jag ser ingen anledning att gå igenom en lång diskussion. Det vore onekligen trevligare om folk bara accepterade att folk är olika. "Okej, hon ville inte ha. Okej, hon ville." Kan ni inte passa på att vara lite själviska, alla ni trugare därute? "Okej, hon ville inte ha, då blir det mer kvar till oss övriga! Jättebra!"

HR, 13:56, 23 mars 2014. Anmäl

Vi har diabetes i släkten så jag har alltid varit försiktig med sötsaker. På senare år har jag emellanåt ursäktat mig med "Lite problem med blodsockret" när jag tackat nej. Sedan utvecklade jag diabetes så nu är det ingen som trugar mig längre. Det är ganska skönt.

Totto, 11:35, 23 mars 2014. Anmäl

Jag skulle tagit en chokladbit och sagt "tack! jag sparar den till lite senare." Sedan kan jag äta den efter lunchen, kanske bara halva om jag vill undvika socker. För jag tackar inte gärna nej till livets njutningar, men man bestämmer själv när och hur mycket. Men alla har ju rätt att göra det som känns bra för just dem, just nu.

Ann, 11:24, 22 mars 2014. Anmäl

Själv kör jag oftast med "Tack, inte idag" och ler vänligt, och om det ändå trugas så säger jag bara "nej tack", artigt leende men bestämt. Av någon anledning så upplevs "inte idag" som mindre provokativt - och folk tycks inte reflektera över att "idag" aldrig infinner sig...

Eva, 10:30, 22 mars 2014. Anmäl

@grodfot - hu, vad jag känner igen mig i hela din beskrivning, jag skrev tidigare om trugandet (Anonym 20:55) men det där baktaleriet om varför nån inte vill fika är sju resor värre. Nu var ju inte frågan just denna, men jag arbetade under flera år på Sveriges troligen största bostadsrättsförening, där fikades det 20 minuter på förmiddagen, 20 minuter efter lunchen (!) och mellan 20 och 40 på eftermiddagen. När jag sa att jag värderade min tid med familjen (= gå hem i tid) högre än att fika med mina kollegor, blev jag veritabelt lynchad. Så visst finns det risk att fastna i fikaträsket för att inte bli kallad för osocial och annat. Så skönt att vara egen företagare - fikar när jag har lust, om jag har lust, och skippar allt vad wienerbröd och vetelängder heter.

Maria, 18:08, 21 mars 2014. Anmäl

Ju mer man trasslar in sig i förklaraingar, ju mer tjatar omgivningen.

Anonym, 16:37, 21 mars 2014. Anmäl

Presentotack?

Fråga: Jag har en brorson som är gift och har två barn. Sedan brorsonen gifte sig för en del år sedan har jag gratulerat hans fru och numera även deras två barn på födelsedagar.
Jag träffar dem ett par gånger per år hos min bror. Nyligen fyllde hans fru år. De bor många mil från mig så jag skickade som vanligt en present till brorsonens fru på födelsedagen.
Men jag fick inte den här gången och har aldrig fått något tack för presenten. Nu börjar jag tröttna på denna oartighet. Det rör sig om presenter på mellan 200 – 300 kr. Det är givetvis inte beloppet som styr om man ska tacka eller ej, men jag tycker inte det är en så obetydlig summa så man ska strunta i att tacka. (Min brorson ringer alltid och tackar och tackar för sin present och även för deras barns presenter).

De kommer att besöka mig om några veckor och jag undrar om jag ska fråga henne om hon fått presenten och även – med ett leende – säga att jag blir glad om hon hör av sig så jag vet att hon fått min present. Eller ska jag sluta att gratulera henne utan att ge någon förklaring till detta?

Svar: Frågan om otack för presenter är sorgligt vanlig, och jag kan bara konstatera att det (moderna?) sättet att inte tacka är alltid lika trist för givaren. Den som skickar en gåva vill veta om det man ger har nått sin mottagare och gärna höra ett par uppskattande ord för vänlighet och omtanke.
Det du planerar, att fråga vänligt om presenten kom fram osv, är perfekt för att få rätsida på den nonchalans som det innebär att bara ta emot utan minsta antydan till tack.

Men gör det så soligt du förmår, allt underförstått klander skapar försvarsmekanismer och blir tråkigt för er båda.

Nu finns det en del personer som anser att tackande är onödigt och att man kan tacka om man ses, men annars inte behöver ägna sig åt det. Fasligt märklig attityd enligt min uppfattning. Att inte tacka förekommer mest hos yngre personer, om jag tolkar frågorna till min spalt rätt. Hur som helst hyser jag en misstanke om att otackandet grundar sig mer på slöhet och oförstånd än på medvetet tänkande.

Säger din brorsons fru att hon av princip inte tackar, eller att det är något gammaldags som hon inte ägnar sig åt, eller att hon har utgått från att du har förstått att hon har fått presenterna genom åren, så kan du förklara lika vänligt igen att du uppskattar en bekräftelse på att paketet har nått fram. Skulle hon då mot förmodan insistera på att tackandet är onödigt så kan du lugnt sluta skicka presenter till henne, men du behöver inte alls förklara detta utan bara upphöra i tysthet.

Hoppas att du får presenter från brorsonen, hans hustru och deras barn när du har födelsedag! Att du tackar för det du har fått kan ju tjäna som ett gott exempel för din brorsons otackande hustru.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (38)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 38

@summum dumon - denna frågeställning gäller väl i Sverige, och inte i vilket annat land jag, eller du, befinner oss eller har befunnit oss, i? Jag har bott i Japan ett antal år, och känner väl till deras bugande och bockande i all oändlighet, tills ingen längre vet vem som började tacka. Säg "tack" och som svar på det "varsågod" (på valfritt passande språk)

Maria, 22:00, 26 mars 2014. Anmäl

@Maria. Det du beskriver är just det slags ömsesidiga tacksamhet som många anser vara fullkomligt självklart att uttrycka för att det sociala umgänget ska bli trevligt. Det handlar inte alls om osäkerhet utan om att visa sin välvilja mot andra. Och det är definitivt inte enbart i Sverige som det tackas på detta sätt. I det land där jag för närvarande befinner mig skulle jag bli ansedd som en obildad tölp om jag inte återgäldade ett tack med att säga "Det är jag som ska tacka", eller något liknande. Jag förstår faktiskt inte heller vad skillnaden skulle vara mellan de olika repliker du redovisar som svar på komplimanger. Varför skulle de repliker du föredrar vara bättre än dem du inte gillar? Jag kan inte se någon större skillnad på dem. Livet blir bra mycket enklare om man struntar i att recensera fullkomliga självklarheter.

Summum Bonum, 22:36, 25 mars 2014. Anmäl

@Summum Bonum - jag klankar inte på nåt sätt ned på svenska seder, jag anser att ett tack är en självklarhet vilket alla människor ska ha vett att säga. Jag "ojade" mig över detta, i mina ögon, osäkra sätt att när en person tackar en annan så blir det som en bollande dialog - "nej men det är jaaaaag som ska tacka" - när det borde räcka med att säga "varsågod, jag är glad att du är nöjd/glad för presenten osv. Jämför med om en ger en komplimang - "vilken ursnygg kjol du har" - och svaret blir "åh, den här trasan, den är tjugo år gammal"... istället för att bara säga "tack, ja jag gillar den också" (varför annars bära den?) eventuellt med tillägget "den är urgammal men hänger med ändå"

Maria, 19:06, 24 mars 2014. Anmäl

@Smulan och Maria. Jag har erfarenhet från flera andra kulturer än vår svenska. Dock inte öststatskulturer. Där kanske artighet inte räknas till de främsta dygderna. I de utländska kulturer där jag då och då vistas är dock artigheten betydligt mer utpräglad och ibland mer svårbegriplig än här i Sverige. Det tackas och krusas lite annorlunda och i andra situationer än hos oss. Men inte är vi svenskar artigare och mer kruserliga än andra folkslag. Man får faktiskt försöka ta seden dit man kommer acceptera att bli "tillrättavisad" och på så sätt lära sig lite "piano-piano". Efter ett tag börjar man förstå vad som gäller. Lägg ner detta klankande på de svenska sederna. Att tacka varandra för gåvor och gengåvor, tjänster och gentjänster m.m. kostar inget och vi gör varandra glada.

Summum Bonum, 15:00, 23 mars 2014. Anmäl

FS, om du nu aldrig har fått ett tack - varför har FS då envisats med att fortsätta att ge presenter gång efter gång efter gång? Mottagaren har ju tydligt under årens lopp visat sitt ointresse och sin ovilja att uppskatta uppvaktning. Så - sluta att kasta pärlor för svin -, dvs ge inga mer presenter, hon vill ju uppenbarligen inte ha några, det är ju hur tydligt som helst. Det är ju inte ens personer du har tät kontakt med enligt vad du själv berättar, du har ingen skyldighet att uppvakta henne - eller hur? Behåll presentpengarna du skulle ha lagt ut på den människan ifråga och gör något bra för dig själv istället. Det räcker med ett muntligt grattis per telefon om du nu absolut VILL uppvakta henne.

Anonym, 11:24, 23 mars 2014. Anmäl

@Smulan - tack för att du så väl beskriver det jag känner fast som född och uppvuxen i Sverige. Vi har så många oskrivna, outtalade koder och just det där tackandet där jag många gånger känt "åh nej nu han hen före" och så lite bockande & bugande "nej det är jag som ska tacka". Jag är glad att jag är född här, och i mångt och mycket stolt över mitt land, men jag kan inte heller sluta att undra om vi är världens mest osäkra folk?

Maria, 19:41, 21 mars 2014. Anmäl

Jag flyttade till Sverige i vuxenålder och tycker att en del traditioner (framförallt de underförstådda) är svåra att handskas med. Min upplevelse av det sociala spelet i Sverige är att det till stor del består av ett evigt pliktskylidgt och glädjelöst tackande; tack-för-.senast-men-nej-alltså-tack-själv-nej-tack-du-i-allra-högsta-grad-men-det-är-väl-inte-du-som-ska-tacka... Allt känns oehört tillgjort. "Ånej, hann hon före med sitt tack?! Hur ska jag nu klara att ta igen det här socialt?!" Säg det, ni: jag har aldrig listat ut det. Speciellt paff blir jag när jag träffar någon som tackar för senast och jag listar ut att "senast" var för tre månader sedan. Och till de som ger presenter för att få ett tack i retur: har ni fattat varför man ger presenter överhuvudtaget? Bryr man sig inte om mottagarens känslor och önskemål utan bara vill få cred för att man är en "god" människa som ger något, så föreslår jag gåvor till ideella organisationer i jubilarens namn.

Smulan, 01:23, 21 mars 2014. Anmäl

Jag tycker naturligtvis att man ska tacka. Men jag har väldigt svårt att utgå från att den som inte gör det är förkastlig. När jag var ung vuxen tänkte jag inte tanken. Antagligen för att när jag fick något var det i handen och jag kunde säga tack direkt. Om jag fick något hemskickat var det av någon som jag pratade med regelbundet och kunde säga tack i samband med det. När jag fick något skickat från en som jag inte hade kontinuerlig kontakt med hade jag inte någon rutin för det. Nu kommer säkert vän av ordning och tycker att lite fantasi får man väl ha. Jovisst, men jag hade faktiskt inte det. Med stigande ålder har jag insett min blunder och jag har lärt mina barn att ringa och tacka. Men jag vill fortfarande inte döma folk utan att veta något om dem.

Nilla, 17:57, 20 mars 2014. Anmäl

För en tid sedan fyllde en bekant jämna år. Vi var några vänner som samlade ihop till en bukett blommor. Vi visste att jubilaren skulle fira sin födelsedag i hemmet. Jag gick till en blomsteraffär för att bomografera buketten. Ett antal veckor gick och vi hörde inget tack. Så träffades vi på en middag och en av väninnorna sa lite skämtsamt till jubilaren: Ska du inte tacka för buketten? Vilken bukett undrade hon. Det visade sig att hon aldrig fått några blommor från oss. Jag gick tillbaka till blomsteraffären som generat meddelade att de hade ringt jubilaren under dagen men inte fått något svar och sedan hade de helt enkelt glömt bort att skicka den. Pinsamt. Så nu fick vår vänina buketten flera veckor efteråt. Så visst kan det vara bra att höra efter om presenter/blommor verkligen nått mottagaren.

Liv, 10:31, 20 mars 2014. Anmäl

@Marmor, 23:38 Läs Saras kommentar igen. Hon skriver att man inte behöver RINGA för att tacka utan man kan göra det på andra sätt t ex sms eller FB.

Bodil, 08:51, 20 mars 2014. Anmäl

Semmelätande?

Fråga: Fick för mig att göra semlor i år och då jag hade en gäst på semmelfrukost (sic!) här hemma så sent för ett par timmar sedan kom jag i samband med serveringen att tänka på hur man egentligen brukar äta semlor. Bakverket känns lite för stort för att ätas med bara händerna, för att inte tala om kladdfaktorn med grädden. Sådant kan man ju ägna sig åt i ensamt majestät, men det ser inte så snyggt ut i sällskap tycker jag. Nu slutade det med att jag slängde fram ett par dessertgafflar, men tyckte inte att det passade ändå…
Å andra sidan finns det ju inte så mycket att välja på: dessertgaffel eller dessertsked. Men jag kan inte hjälpa det… båda besticken känns märkligt otympliga när man griper sig an ett så maffigt bakverk som semlan trots allt är. Skeden känns av naturliga skäl lättare att acceptera om man inmundigar läckerheten med s.k. hetvägg, men annars vet jag inte…

Nu väljer man så klart det bestick som känns bekvämast för en själv (så om jag måste välja – och det måste jag ju – får det nog bli dessertskeden trots allt), men av rent intresse undrar jag ändå vad traditionen säger.

Svar: Semlor åts förr vanligen med varm mjölk i djup tallrik. Den vita bullen (simila = latin för vetemjöl. Vetebulle i varm mjölk = hetvägg av tyskans Heisswecken, heta kilar) lämpade sig för sked och eventuellt gaffel när den var uppmjukad av mjölken.

Moderna semlor som intas utan mjölk i galanta lägen typ din semmelfrukost med gäster, bör ätas med dessertgaffel och en dessert- eller fruktkniv. Semlan skärs då i lagom munsbitar, efterhand.

Men gör det inte! Och säg det föralldel inte till någon för att slippa hånas för detta korrekta bordsskick.

Det som allmänt betraktas som rätt semmelätande är att greppa bakverket med båda händerna och trycka in det man förmår gapa över: nerkladdandet betraktas vanligen som en rolig självklarhet i sammanhanget.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (29)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 29

Sent omsider, men ändå: Jag som karl har en förevändning som jag tror kan fungera, när det gäller att få använda dessertbesticken. Jag har ett hederligt gammaldags svenskt helskägg av typen skepparkrans. Om jag ska äta en stor semla på hamburgervis så får jag så mycket grädde i skägget, att jag måste ut på toa efteråt och spola av hela huvudet. Och det är ju inte så praktiskt... :-)

Rolf, 16:33, 27 mars 2014. Anmäl

Det finns ett sätt att utan kniv/gaffel/sked klara sig med mindre gräddkladd - och det är att äta locket först med en del av grädden medskrapad. Sen kan man - om den inte är gigantisk - hålla den med ena handen som med ett wienerbröd med sylt. Visst får man väl en del grädde på munnen, men det finns ju servetter.

Göran Dahlgren (Webbsida), 23:09, 22 mars 2014. Anmäl

Anar jag en viss sarkasm riktad till frågespaltens mer hetsiga kommentatorer i fru Ribbings svar på denna semmelfråga? ;) Faktum är att om semlan inmundigas på korrekt sätt, i varm mjölk, så löser sig problemet av sig självt. Vill man vara traditionslös och äta semlan som den är så finns det så kallade kaffesemlor som är betydligt mindre än den vanliga semlan och därmed enklare att äta med händerna utan att det blir kladd.

PerTore, 08:37, 20 mars 2014. Anmäl

Roligt att Magdalena Ribbing m.fl. understryker den varma mjölken i semmelätning! Det var ofta kvällsmat i mitt hem under februari/mars med en bagarmästare till morfar (De godaste i mellansverige naturligtvis). Som barn kallade jag det "Selma", till allmän fötjusning. I Juli förtärdes nyplockade "blàbär och -kall- mjölk", med ett och annat smultron vid tur.. Underbara ur- svenska barndomsminnen!

Savoir vivre, 22:18, 18 mars 2014. Anmäl

Enligt min son äter man den som en hamburgare. :D

Anonym, 21:19, 18 mars 2014. Anmäl

Precis som att revbensspjäll kanske inte är rätt val på den fina middagsbjudningen, så är väl inte semlan det ultimata bakverket på en fancy frukostbjudning. Semlor ska ätas antingen i skål med mjölk, eller med båda nävarna. Sitta och vara fin kan man göra någon annan gång. Det finns tillfällen då man ska vara fin, andra där det är ok att grisa lite, håll semlorna till det senare :)

SimonT, 21:02, 18 mars 2014. Anmäl

Semlor skall ätas med het mjölk och socker i en djup tallrik. Annars kan man lika gärna strunta i att äta semla.

CeciliaG, 19:31, 18 mars 2014. Anmäl

Lotta: ja, om du är en djupt troende person som fastar på riktigt under fastan, så ska du såklart inte äta semlor! Det har du rätt i! Sedvänjan jag hänvisade till, lär ha börjat under den tid då de religiösa lagarna styrde folket i Sverige. Det vill säga på den tiden, då det kunde komma repressalier av att inte följa de kyrkliga reglerna för t.ex. fastan. Vare sig man själv ville eller inte, eller var speciellt troende eller inte. Det var därför man fuskade, och bakade in förbjudna saker i brödet under fastan!

Helena, 19:10, 18 mars 2014. Anmäl

Det kan vara bra att anpassa fyllningen för allergiker. Jag har serverat semlor fyllda med cashewnötter till min yngste son som inte tål vissa nötter. En kompis till mig fick en semla fylld med havregryn rostade med smör och socker i en stekpanna för hon tål inte någon form av mandel och nötter. Båda typerna av fyllning var uppskattade. Vissa nötallergiker tål jordnötter mycket bra, det ska jag tänka på om cashewnötterna är slut i skafferiet. Och till alla er som älskar hetvägg: fortsätt gärna med det bara jag slipper. Jag hatar uppblött bröd. Det påminner mig om när jag var liten och inte ville äta min välling och smörgås när jag var inlagd på barnkliniken. Då la personalen smörgåsen i vällingen och tvångsmatade mig. Framför allt tänk på att man tycker olika, i alla fall jag!

Betsy, 18:43, 18 mars 2014. Anmäl

Lite OT. Semlor i Sverige heter fastlagsbullar i Finland, medan semlor i Finland är lika med småfranska. Vilket kan ge upphov till roliga missförstånd. En finsk studentkör på besök i Sverige tillfrågades vad de ville äta vid ankomsten. "Semlor och öl" svarade kören. Själv håller jag på hetvägg - men den traditionen finns bara i de västliga delarna i Finland. Sylt i semlan är ett otyg, som breder ut sej alltmer. Vissa kreativa livsmedelsföretag produktutvecklar fyllningsrecept. Det senaste jag sett hade jordnötssmör...

Fabiola, 17:40, 18 mars 2014. Anmäl