Tilltal?

Fråga: Min fråga är om det är okej att i en konversation säga ”han” eller ”hon” om en närvarande person som också deltar i konversationen. Jag har fått lära mig att det är högst oartigt att inte konsekvent upprepa den närvarandes namn, även om det kan bli lite tjatigt. Är detta gammalmodigt eller bara fel?

Jag och några vänner debatterade detta och en del ansåg att det är okej att varva han/hon med personens namn. Vad är rätt?

Svar. Du har rätt förutsatt att man följer traditionellt god stil – då säger man aldrig ”han” eller ”hon” om någon som är med i samtalet.

Tilltalet ”hon” respektive ”han” användes förr ofta av herrskapet till tjänstefolket istället för ”du”. Det visade en överhetens distans – ”Karlsson, kör fram vagnen, han ska hämta pastorskan” i direkt tilltal till kusken Karlsson. Men även i andra sammanhang kunde man förr säga ”han” och ”hon” om närvarande, exempelvis barn.

Visst förekommer det i nutid att även personer som finns med i sällskapet omtalas som ”han” eller ”hon.” Någon katastrof är det förstås inte – men inte heller artigt eller vänligt. Det blir som om personen saknar namn eller inte är där.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (24)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 24

Jag måste säga att jag har hållit med Mia, Åsa och Bodil att det känns naturligt att säga han eller hon när man har sagt namnet första gången. Efter att ha läst det här testade jag att säga du nu i helgen. Det gick över förväntan.

Nilla, 10:37, 5 maj 2014. Anmäl

Säg bara inte "Anonym", fast det är populärt här...Allvarligt talat, snälla, hitta på någon signatur, vad som helst, så man vet vem som svarar på vems inlägg!

MG, 17:58, 2 maj 2014. Anmäl

MAGDALENA SVARAR ÄN EN GÅNG: @mia 16.08 1 maj: Du säger givetvis vad du vill, men frågeställaren undrade om det är okej att säga "han" eller "hon" om en närvarande person i ett samtal. Nej, svarar jag, det är inte artigt eller vänligt, och det är givetvis principiellt, undantag finns alltid. I den situation du beskriver först säger du helst inte "hon" om Lisa, utan inser att du talar med både henne och Per, inte enbart med Per, och därmed slipper du hänvisa till den närvarande Lisa som "hon". Du är ett bra ord! I den andra, Lisa-berömmande situationen, kan du säga som du gör, det är ett annat läge där Lisa inte är en samtalspartner.

Magdalena Ribbing, 08:09, 2 maj 2014. Anmäl

Hm. Så, om vi säger att jag äter middag med Lisa och Per. Jag berättar om någon händelse som jag och Lisa varit med om, säg till exempel att bilen gick sönder mitt på en lång resa. Är jag oartig om jag säger något i stil med: "Jag hade ju dessutom glömt att ladda mobilen, men Lisa hade lyckligtvis med sig sin så hon kunde ringa efter hjälp." Att säga "Lisa" igen känns bara fånigt, att säga "du" blir fel eftersom jag berättar för Per, inte för Lisa. Eller ska jag vända mig till Lisa istället och säga att "Det var tur att du hade med dig din mobil så du kunde ringa efter hjälp"? Det skulle jag tycka kändes som att exkludera Per istället, jag pratade ju med honom. Eller om Lisa berättar för Per att hon sjöng på en fest nyligen. Får jag då inte säga till Per att "Jag hörde henne, hon har en fantastisk sångröst". (Då antar jag att jag redan framfört detta till Lisa, annars skulle jag nog vända mig till henne istället.) Magdalenas exempel med direkt tilltal, istället för "du", är ju en helt annan sak och förmodligen inte alls vad frågeställaren avser.

mia, 16:08, 1 maj 2014. Anmäl

Den här till synes enkla frågan med det självklara svaret har fått en mängd osannolika kommentarer. Jag skulle vilja tro att det beror på språkliga svårigheter men tyvärr verkar det som om många VILL missförstå. Ditt tålamod är imponerande MR!

Hyrestanten (Webbsida), 00:35, 1 maj 2014. Anmäl

Sedan har vi typ "kära lilla du" som klingar rart men ofta är nedlàtande.

Savoir vivre, 21:58, 30 april 2014. Anmäl

Jag har varit med om en enda gång i mitt liv i en diskussion där en person kallade mig för hon. Det var nedlåtande och det känns som om man inte är med i samtalet. Man använder namn för att alla ska känna sig välkomna att vara med i diskussionen. Allt annat är nedlåtande. Att man skulle i andra länder använda sig av han eller hon av närvarande personer tror jag inte ett dugg på.

Anonym, 21:42, 30 april 2014. Anmäl

Min pappa tilltalade mig vid mitt förnam istället för att säga du. Överhetens distans som sagt..

Askunge, 21:31, 30 april 2014. Anmäl

@ Anonym, 15:56. Jag kopierade bara ett tidigare exempel som finns i ett tidigare inlägg som du tydligen inte läst, som påpekar precis hur onaturligt det är att bara upprepa ett namn gång efter gång. Tack iaf för dina trevliga ord om min oförmåga att prata normalt utan att förklara vad "normalt" är för dig, förresten! . @ Den artige Bridgespelaren. Ditt exempel är en enda mening och ett enda subjekt en enda gång, inga problem där, men några av oss här har svårt att förstå att bara namn skulle gälla när det handlar om mer än en staka mening och meningens subjekt (dvs, den person man pratar om och som är närvarande) ska upprepas flera ggr i berätelsen.

Anonym, 14:59, 19:47, 30 april 2014. Anmäl

Ref till er alla på tråden: Hur svårt kan det bli ??? Mitt exempel: 4 personer spelar kort. Någon frågar: Vem är spelförare? Då bör inte någon nicka mot en person och svara: "Det gör hon/han", utan man benämner då den närvarande personen vid bordet vid dess namn ! Den artiga Bridgespelaren :)

Anonym, 17:54, 30 april 2014. Anmäl

Gymhyfs?

Fråga: Det är ju så att vissa gym, andra inte, sätter upp lappar med ungefär ”Var god torka av din maskin efter dig”. Vissa personer följer helt korrekt och torkar av lite lätt och snabbt med papper/rengöringsspray – men de flesta gör det inte alls.

Själv gör jag det inte heller, eftersom jag tycker att helt krasst gör det verkligen inte någon skillnad om man lätt försöker torka av sin maskin efter sig. Rester av svett och bakterier osv kommer ju trots allt vara kvar även om jag torkar lite med en pappersservett, och det får man väl räkna med att det är när man är på ett gym fullt med massa andra människor?

Dessutom går det åt väldigt mycket pappersdukar om alla som tränar faktiskt skulle rengöra sina maskiner/redskap efter varje användning. Sen är det klart att om man verkligen svettas stora mängder påtagligt torkar man av det värsta. Andra har med sig en egen handduk och sitter på den, men till slut blir väl den också ganska oren? Vad är rätt gymetikett?

Dessutom: På populära gym i rusningstid är maskinerna oftast upptagna hela tiden. Hur länge är det acceptabelt/rimligt att utnyttja en maskin för sig själv?

Svar: När man tränar i samma lokal som många andra och använder samma redskap som de gör, får man själv ordna med den grad av renlighet man vill ha. Avtorkning osv kommer ändå aldrig att fullgöras till hundra procent – och det är som i ett badhus, en del människor uppfattar inte att deras bristande hygien är besvärande för andra, eller att det skulle öka behagligheten avsevärt för alla om samtliga hade samma renlighetskrav och följde dem.
Säkert har en del bakterier spridits på gym, men kanske har deras förekomst också varit härdande? Många menar att lite allmän orenlighet är stärkande för immunförsvaret. Om man finner det äckligt kan man betänka att det är frivilligt att gå på gym.

Angående tid för redskapens användande ska personalen kunna meddela detta, ungefär ”det här redskapet får användas fem minuter innan nästa användare tar över”. Och det är också personalens sak att se till att instruktionerna följs. Det kan inte åligga de som tränar att påtala sådant.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (26)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 26

Om det finns en lapp där det står ”Var god torka av din maskin efter dig” ska man självklart göra det. Det är inte alls upp till en själv att ordna den grad av renlighet man vill ha, som anges i svaret. Man följer träningsställets angivna regler, det är inte upp till en själv att bara strunta i dem, hur kan man påstå det?

Anonym, 22:39, 6 maj 2014. Anmäl

<a href="http://www.hioakley.com/low-price-oakley-pit-boss-c-6.html" rel="nofollow">Oakley Outlet New Arrivals</a> Oakley Backpacks Custom The particular 4 Senior Tips associated with Good

Oakley for Cheap oj (Webbsida), 14:16, 5 maj 2014. Anmäl

Hyfs måste väl vara att följa reglerna på det gym där där man valt att bli medlem. Som någon annan skrev, det tar max tio sekunder att torka bort synlig svett från maskinen, klart att man gör det.

Katarina, 22:40, 30 april 2014. Anmäl

Läst kommentarerna och börjar tro att folk inte ids torka av maskiner för dom tror dom ska steriliseras inför en operation. man sprayar om det finns torkar handtag och sitts, tar väl 10 sekunder som mest och nästkommande slipper sätta en hand på svettfuktigt handtag eller sätta sig ner på svettfläckar på sitsen som faktiskt i längden förstör materialet snabbare. Har man sitt eget gym hemma gör som man vill men på offentliga gym ska man väl endå lämna dom så pass att de är fräscha men ingen har ju sagt att man torkar igenom varje millimeter av maskinen

Anonym, 09:23, 30 april 2014. Anmäl

Eller så torkar man av maskinen innan man själv ska använda den - den som inte bryr sig kan ju sitta på en svettig maskin, och den som torkar gör det för sin egen skull.

Anonym, 08:19, 30 april 2014. Anmäl

Jag fattar helt enkelt inte hur FS kan tycka att bara för att rester av svett och smuts kan finnas kvar efter avtorkning, är det okej att inte torka av alls, så att allt svett och all smuts är kvar! Hur hänger det ihop? Kvarvarande rester är väl mycket bättre än att allt är kvar?!

HR, 06:47, 30 april 2014. Anmäl

FS i Tyresö tillhandahåller fuktiga frottétrasor ,som dessutom tvättas miljövänligt. Att torka av maskinerna är en en självklarhet, inte bara av hygieniska skäl. Materialet tål inte för många svettdroppar, då spricker det. Förresten, vem vill sitta/ligga i andras svett?

Marie, 21:28, 29 april 2014. Anmäl

Om du svettas så att det syns på maskinen efteråt, torka av! Om det inte finns något spår lämna maskinen fri för nästa person. Är man orolig för bakterier och inte överdriven svett så får nog person ta på sig långärmat och handskar. Om du har en maskin länge så kommer folk fråga hur mycket du har kvar. Då kan man enkelt låta vederbörande träna i maskinen medan du vilar så att ni kan turas om. Det finns ingen etikettsregel utan allmänt hyfs.

Mattias, 20:44, 29 april 2014. Anmäl

När trollmor har lag sina elva små troll och bundit fast dom i svansen... Nä, vill man investera i en Degas går man inte till Toby Esterhase och vill man ha råd om hur det går till på ett gym skriver man inte till Magdalena Ribbing, vilket FS visste mycket väl, och vilket tydligt framgår av MR:s svar.

Madde på Strandvägen, 17:40, 29 april 2014. Anmäl

Det är god hyfs på gymmet att torka av efter sig. Ingen tycker det är kul att sätta händerna i andras svett. @anonym 08.48 - prova att lämna din vattenflaska/sporthandduk vid maskinen så ska du se att du nog "hinner" torka av den innan den blir upptagen;-)

Kristina, 16:19, 29 april 2014. Anmäl

Avbrytare?

Fråga: I en affärsförhandling, politisk debatt, familjesamtal eller varför inte i ett äktenskapsgräl: om den andra personen avbryter i en mening – hur skall man agera? Eller om den andre upprepade gånger avbryter eller gör miner/ axelryckningar/skakar på huvudet etc?

Personligen tycker jag det är mycket omänskligt och egotrippat och respektlöst att avbryta, falla någon i talet eller pusta/stöna när någon säger eller påstår något.

I politiska debatter och media störs jag kraftigt av att vissa avbryter och då förlorar denne helt respekt hos mig. Hos vissa – speciellt tycker jag mig ha märkt det hos vänsterpolitiker – tycks det vara extra populärt att så bete sig och därmed vinna poäng hos de egna. Är det rätt?

Svar: Givetvis är det olämpligt, ohövligt och ofta direkt löjligt att sucka och pusta när någon annan säger något. Så gör man helt enkelt inte. Den som suckar och gör miner i andras närvaro över vad någon i sällskapet säger visar sin bristande behärskning, sin intolerans, sin okunskap om vad ett samtal innebär. Den som begriper detta har bättre argument än att göra den som talar osäker och förminska talaren.

Att avbryta är i svensk kultur fel och oartigt, men i andra kulturer kan det vara ett tecken på ens engagemang i samtalet och därmed acceptabelt.

Om man råkar ut för någon samtalspartner som bör känna till vad som gäller beträffande svensk hövlighet, men ändå avbryter respektive markerar irritation eller ovilja, så kan man själv tvärt sluta prata, mitt i en mening. Det brukar då bli en häpen tystnad ett kort ögonblick och då passar man på att hövligt säga ungefär ”jag väntar gärna på min tur när du har pratat/suckat färdigt”.

Därmed visar man att man har sett och förstått drulligheten. Men själv faller man aldrig så lågt att man snäser åt personen. Eller suckar.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (32)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 32

@hallå, 16:04 Det handlar om självinsikt och respekt i samtliga fall. Man måste ha tillräckligt med självinsikt att inte begära att få prata klart om det inte har med mötet att göra. Det är enligt min åsikt helt OK att avbryta någon som pratar om fel ämne. Det är däremot inte OK att avbryta för att man själv vill synas/höras eller att avbryta som härskarteknik. Man kan inte entydigt säga att det är fel att avbryta. Man kan inte heller entydigt säga att man alltid har rätt att kräva att få fortsätta prata. Man måste ha självinsikt och respekt för andra och hålla sig till ämnet och man måste ha självinsikt att avbryta vid rätt tillfällen. Oavsett om det är affärsmöte, familjegräl eller kompisar emellan. Mitt exempel var att visa på att den som kräver att få fortsätta prata inte alltid har rätt. Blir man avbruten måste man ha självinsikt nog att kunna förstå varför man blir avbruten innan man kräver att få prata klart. Det kan vara lika respektlöst att få prata klart som att avbryta.

Bodil (Webbsida), 11:54, 7 maj 2014. Anmäl

Forskning inom samtalsanalys visar att vi visst "avbryter" varandra och faller varandra i talet på olika sätt, men att detta vanligtvis sker enligt vissa (outtalade och ofta omedvetna) regler. Det är sällan så att man talar en i taget, en eller flera meningar i taget, utan det vanliga är att turbyten (byte av talare) sker vid s.k. möjliga turbytesplatser (där det skulle vara möjligt att sätta punkt men man inte nödvändigtvis gör det. Den som är intresserad kan läsa mer om detta i boken "I tur och ordning" av Christer Lindström.

språkvetaren, 13:30, 2 maj 2014. Anmäl

Jag har alltid varit förundrat på detta strikta regel att inte få sticka in en mellanreplik. Så gör man ofta i Finland. Det är inte att avbryta, bara att visa att man hänger med. I Finska riksdagsdebatter och det en sport att slänga in snabba mellanrepliker. I Sverige håller en låda, och det ser ut mer som de andra har somnat eller vill bort.

Seppo Nurmi, 19:11, 30 april 2014. Anmäl

@hallå Eller så har det mycket med din upplevelse att göra, eller åtminstone med andras upplevelse av ditt beteende... Nä, men ärligt talat, jag håller med Bodil, man ska vara väldigt försiktig med att kräva att få prata klart. Det är inte alls säkert att man är så intressant som man tror att man är. . @FS I ett äktenskapsgräl får man nog finna sig i att folk inte beter sig riktigt artigt, och om man gång på gång blir avbruten och själv är behärskad nog att inse att detta inte är särskilt konstruktivt får man väl själv hålla tyst ett tag tills ens partner skrikit av sig.

annan Camilla, 09:31, 30 april 2014. Anmäl

@Bodil, låter tråkigt med ditt möte men ditt exempel har ingenting med vare sig FS fråga eller min upplevelse att göra.

hallå, 16:04, 29 april 2014. Anmäl

@hallå, 09:38 1) Att avbryta någon som pratar är inte likställt med att man gapar i mun på varandra. Det går faktiskt att avbryta på andra sätt. 2) Alla möten har inte en formell ordförande, särskilt inte kreativa arbetsmöten 3) I fallet jag berättade om så var det mötets ordförande som vid ett flertal tillfällen försökte styra tillbaka. Närvarande person hade varken självinsikt eller respekt för någon annan än sig själv.

Bodil, 15:58, 29 april 2014. Anmäl

@Bodil, 16:26, i dessa fall är det den som håller i mötet som ska frånta ordet vilket ska respekteras. De andra deltagarna har ingen anledning att bete sig lika illa och börja gapa i munnen på varandra.

hallå, 09:38, 29 april 2014. Anmäl

Calle, 20:43, 28 april 2014: Jag lever i Frankrike och talar franska sedan mer än fyra decennier. Tror jag vet ganska bra vad jag talar om.

Savoir vivre, 01:29, 29 april 2014. Anmäl

Prova att snabbt avbryt avbrytaren med frasen "Ursäkta att jag talar när du avbryter mig". Har, hittills, alltid fått skrattarna på min sida GEL

Anonym, 23:50, 28 april 2014. Anmäl

Fast "omänskligt" tycker jag att vi sparar för värre förseelser och allvarligare karaktärsbrister, eller?!

HR, 22:43, 28 april 2014. Anmäl

Kaffeetikett?

Fråga: På mitt jobb tar man sitt morgonkaffe klockan nio när man kommer dit. Det räcker för min del till eftermiddagen. Men ofta har vi kundbesök klockan tio och min fråga är om det är ohövligt att då inte dricka kaffe med kunden som alltid ska bjudas på en kopp kaffe?

Jag har också en kollega som inte dricker kaffe alls utan bara vill ha te. Hur ska den personen göra vid kundbesök, hos sig och hos andra?

Svar: Kaffebruket ska man ta på allvar. Som gammal politikreporter vet jag att svensk valrörelse drivs med kaffe, och detsamma gäller förmodligen i en rad verksamheter. Den allra vanligaste första meningen när man vardagsbesöker någon, privat eller yrkesmässigt, är ”vill du ha en kopp kaffe?” I den frågan ligger mycket mer än det gästvänliga erbjudandet, där finns också en inbjudan till gemensam trevnad och en gammal tradition som skapar trygghet och ro. På en del håll i Centraleuropa där samma fråga ställs, kan ett aldrig så artigt ”nej tack” bli ohövligt, som att man inte vill tära på värdpersonens förråd, vilket är förolämpande. Där är ett ja bättre, även om man inte vill ha kaffe – man säger ”tack, gärna lite/en halv kopp.”

I ditt fall är det absolut mest artigt att skjuta upp sitt eget jobbmorgonkaffe en timme och dricka kaffe med kunden. Det ger kunden en känsla av välkomnande och gemenskap och det kan aldrig vara fel sett ur affärssynvinkel. Din kollega som hellre vill ha te kan välja det på sin egen arbetsplats och förstås fråga kunden om hon eller han vill ha kaffe eller te. Men gör kollegan ett eget kundbesök är det bättre att avstå än att ofrågad vilja has något som kanske inte finns tillgängligt.

Med detta sagt: naturligtvis ska man kunna tacka nej till kaffe – och te. En vänlig förklaring som ”tack, men jag måste tyvärr avstå från kaffe, av hälsoskäl” eller ”tack, min kaffekvot är fylld för dagen” räcker i alla fall i Sverige.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (86)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 86

Man ska inte underskatta betydelsen till att tacka nej till det som bjuds, det kan bli nog så avgörande för en i livet. Förr drack jag bara te och på ett jobb som jag då jobbade på fick jag efter ett tag veta hur det kom sig att just jag fick tjänsten då valet på slutet hade stått mellan 2 kandidater. Jo ”för jag drack åtminstone te”, den andra personen hade inte velat ha någonting och övriga personalen hade då avfärdat denne som en tråkig typ som inte skulle passa in på företaget. Så så kan det gå! Nu har jag lärt mig dricka kaffe och kan då inte vara utan det. Ser därför inga problem med att fika med kollegorna kl. 9 och en besökare kl. 10. ;-) För övrigt har vi också mörka muggar på jobbet så om någon har vatten i sin mugg ser man ingen skillnad förutom vid en närmare studie.

Annika, 16:53, 29 april 2014. Anmäl

Att Calle är en sådan person som snokar i andras muggar och kommer med elaka kommenterar vet en del av oss numera. On topic: Jag har många gånger tagit vatten i min svarta keramikmugg UTAN att någon av övriga ens noterat detta - än mindre kommit med elaka påpekanden. En genomskinlig vätska i en mugg med svart/brun insida ser helt enkelt ut som kaffe. Så det så.

Tiptoe, 10:09, 29 april 2014. Anmäl

Rosie, 08:51, 29 april 2014: Tycker du att du att det är din rättighet att skriva vilka dumheter som helst, utan att någon säger emot dig?

Calle, 09:30, 29 april 2014. Anmäl

Lågt Calle....

Rosie, 08:51, 29 april 2014. Anmäl

Calle: Hos oss skulle ingen se om det var en genomskinlig eller brunsvart vätska i koppen; maskinen fyller inte kaffet ända upp till randen utan bara ungefär till mitten nånstans. Syns inte om man inte tar sig en närmare titt.

HR, 22:47, 28 april 2014. Anmäl

Rosie, 15:35, 28 april 2014: Givetvis ser de som sitter i närheten av dig om du har en genomskinlig vätska (vatten) eller en brunsvart (kaffe) i muggen! Själv dricker jag nästan alltid te eller vatten i stället för kaffe och jag har aldrig varit med om att någon har kommenterat mitt val. Ni kanske är undersysselsatta där du arbetar, eftersom ni ägnar er åt att penetrera sådana petitteser?

Calle, 17:26, 28 april 2014. Anmäl

Vad menar du? Vi sitter trettio personer i ett fikarum. Var och en hämtar kaffe ur en automat i likadana muggar. Ingen hänger väl över mitt knä för att se vad som finns i koppen...Problem med det?

Rosie, 15:35, 28 april 2014. Anmäl

Rosie, 10:47, 28 april 2014: Är alla dina meddrickare blinda eller sitter ni inte i samma rum?

Calle, 11:10, 28 april 2014. Anmäl

Jag dricker inte kaffe men har begripit att kaffe är så mycket mer än just bara kaffe. Lösningen är att hälla kallt vatten i min kaffekopp och sedan smutta på vattnet medan de andra dricker kaffe. Det ser ut som jag deltar och jag slipper den eviga frågan Men GUUD ska du bara dricka vatten? ( som alltid komemr om man häller vattnet i ett glas) Viktigast är ju den sociala samvaron

Rosie, 10:47, 28 april 2014. Anmäl

Jag dricker alltid två koppar kaffe så jag har inte problem med kundbesök och dricka kaffe

Mikko, 21:00, 27 april 2014. Anmäl

Skofärg?

Fråga: Har funderat en del kring mode och etikett. Hur fel anses det vara, när män följer modet och har ljusbruna skor till mörk kostym på kvällstid?

Tacksam för svar.

Svar: Om det skulle bli modernt (för det är väl inte så nu?) att män bär ljusbruna skor till mörk kostym så är det godtagbart för en modemedveten man att göra det. Dessutom har han då samtalsämne kvällen ut eftersom en majoritet kommer att säga något om skofärgen.

Orsaken till att det anses att män – inte kvinnor – bör ha svarta skor kvällstid är att borgerlighetens män förr klädde om sig till middag, i mörk kostym, smoking eller frack beroende på omständigheterna. Till dessa mörka kläder hör svarta skor, välputsade.

Men det kan naturligtvis bli modernt med ljusbruna skor till mörk kostym, konstigare mode än så kan man ju se, exempelvis i officiella sammanhang där vuxna och framstående kvinnor har lårkorta kjolar, av, får man förmoda, modeskäl. Liksom män som har mössa/keps inomhus även i uppvärmda lokaler. Eller gymnastikskor till festklädsel. Mode kan på sitt sätt vara ett gränslöst förtryck. De bruna skorna kvällstid är därvid tämligen försumbara.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (16)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 16

@Anonym, 12:27: Det är möjligt att du upplever det så. Alla gör inte det. Det beror på hur stark du är som person, hur gott självförtroende du har. Att följa modet är valfritt, det finns ingen lag på det varken skriven eller oskriven. Om dina vänner pekar finger åt dej för att du inte har de senaste modekläderna har du fel vänner. Du väljer helt och hållet själv hur du vill klä dej. Likaså kan framstående kvinnor i officiella sammanhang ha korta kjolar. Ingen behöver anmärka på det.

Jo du, 06:35, 30 april 2014. Anmäl

@Jo du, men vi lever i ett land där det upplevs som lag att följa modet, vare sig man tycker om det eller inte

Anonym, 12:27, 28 april 2014. Anmäl

När Magdalena skriver att mode kan vara ett förtryck tänker jag på det som hände mig själv - i åratal var det viktigt för mig att klämma in fötterna i eleganta men plågsamma skor med hög klack, tills jag en dag blev tvungen att operera ena foten. Jag visste hela tiden att det inte var bra för fötterna att gå omkring i de där skorna men... ja, fastän att jag inte skulle fått spöstraff om jag avstått från högklackat så visst var det ett sorts modets förtryck som gjorde att jag under åratal plågade fötterna. Inte var det nån som fördömde en eller kastade onda ögat på en för den skull, som Jo du skriver, och inte ondgör jag mig över att vi är fria att klä oss som vi vill i vårt land, tvärtom, men ett sorts förtryck utövar modet trots allt.

Tummelisa, 08:27, 26 april 2014. Anmäl

@Jo du: Jo, det är jätteskönt att vi lever i ett land där kvinnor inte behöver ha burka och allt det du säger! Men det var inte riktigt det som var poängen.

HR, 07:59, 26 april 2014. Anmäl

Det är väl skönt att vi lever i ett land där kvinnor får klä sig som de vill och inte behöver gömma sig i burkha. Ha korta kjolar utan att få spöstraff. Varför ska vi ondgöra oss över kvinnors frihet? Och mäns med för den delen. Om det är snyggt eller inte är upp till varje betraktare men ska vi fördöma andra människors klädval då är vi illa ute. Dessutom låter det bara bittert att kasta onda ögat på andra kvinnors kjollängd, kan man inte ha den själv längre?

Jo du, 07:57, 26 april 2014. Anmäl

Enda anledningen till att ha bruna skor är att det inte syns så väl om man råkar trampa i en komocka på landet. I sta'n bär man svarta skor. Apropå kvinnomodet: Ingen blir längre av högklackade skor, får större byst av vadderad behå eller större rumpa med turnyr. Det ser bara så ut, så länge kläderna sitter på.

Blandade karameller, 20:30, 25 april 2014. Anmäl

Modet har aldrig varit 'vad man tycker är snyggt'; det är snarare en masspsykos, som får alla att tycka att något visst attribut är 'snyggt', hur gräsligt det än är. Drivet av marknad, media och showbiz.

Anonym, 16:46, 25 april 2014. Anmäl

@Jonas 5sthlm, 11:58 Man blir längre och får längre, snyggare ben om man har höga klackar. Det har alltså inte så mycket med mode att göra utan mer om en önskan om att dra till sig blickar från män.

Anonym, 16:32, 25 april 2014. Anmäl

Mode är en nyck, ena dagen Burkha, andrad agen hotpants.... Etikettsreglerna är tidlösa och handlar inte så mycket om vad som är snyggt utan vad man bör ha på sig för att visa hänsyn till sina medmänniskor. En "formell" kvällsföreställning i smoking, kräver just att smokingen bärs som den skall bäras, just för att man skall visa respekt och hänsyn till hur värden vill ha det. Likaså begravningar då respekten för den döde och dess anhöriga avgörande, inte att du skall klä dig hur du vill och tycker passar. Därför har vi vissa tidlösa koder för hur vi skall klä oss, upprärda osv. Att inte följa detta är respektlöst och ociviliserat. I Sverige är vi livrädda för nån skall bli kränkt, men man tänker inte på att andra faktiskt kan bli kränkta av att man inte följer de önskemål en festarrangör/ värd önskat med sin fest, bröllop , dop eller annan högtidsstund.

Gustaf, 08:15, 25 april 2014. Anmäl

Jag gissar att de kvinnor som tar sig runt i sina highheals tycker att det är snyggt samt att de gör det frivilligt. Likaså tycker säkert de kvinnor, i högst varierande åldrar, som klär sig i de så väldigt lårkorta klänningar/kjolarna att de/t är snygg/t/a. Själv tycker jag att de ser gräsliga ut samt att de förtar allt eventuellt förväntat seriöst intryck.

Tant B, 20:09, 24 april 2014. Anmäl

Middagsrätt?

Fråga: Läste i min ungdom (50-talet) en bok “Vett och etikett” troligen från 1930- eller 40-talet.

Jag vill minnas att vid en middagsbjudning gäller följande:
Om man är färre än sju vid bordet väntar alla tills värdinnan börjar äta.

När värdinnan slutar att äta slutar också alla andra vid bordet.
Är man fler än åtta kan man börja individuellt.
Rätt eller fel? Vad gäller?

Svar: Fel. Det du läste handlar troligen om att gästerna inte ska skåla tillbaka med värdinnan om det är fler än åtta vid bordet. Värdpersonerna ska ju skåla med samtliga gäster, och dessa artighetsskåla tillbaka efter en stund. Men är det fler än åtta vid bordet ska gästerna avstå från returskålen med värdinnan, så att hon inte får i sig för mycket alkohol och då inte kan sköta sina värdinneplikter. Som du säkert noterar är detta inte särskilt relevant i nutid.

Angående att börja äta väntar man alltid till dess att värdpersonen ger en signal om detta, eller själv börjar. Det gäller nu som då, och det handlar om att man inte är bjuden för att snabbt få sin hunger och törst stillad, utan för att ingå i den gemenskap som bildas av gäster och värdpersoner – och då äter man tillsammans, inte var och en för sig.

Enligt gammal sed ser värdinnan eller värdpersonen till att ha mat kvar på sin tallrik till dess att alla gäster har avslutat sitt ätande. Men att en glupsk värdperson kan ha ätit upp innan gästerna hunnit göra detsamma gör inte att gästerna ska sluta äta då. Detta gäller i nutid bara vid hovet; när kungen slutar äta ska övriga också upphöra, enligt åldrig hovetikett. Den behöver inte anbringas på okungliga måltider.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (16)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 16

Behagas det med lite kallskuret?

Cordon bleu, 20:37, 28 april 2014. Anmäl

Jag har hört något som: "Man kan börja äta innan alla har fått, om man är mer än sjutton." Trodde först hon menade att barn borde vänta, men sen kom förklaringen att maten kunde bli kall. Vi var på en arbetsplatsfest, fanns ingen värdinna och faten skickades runt.

Ingrid Be, 10:58, 26 april 2014. Anmäl

Vid bättre middagar serveras varmrätter varma till alla gäster!

Savoir vivre, 23:18, 25 april 2014. Anmäl

KG: Jag håller med, och jag tycker det gäller valfrihet. Vill man ge "fel" intryck med kläder, bordsskick med mera, visst får man göra det. Men då bör man vara medveten om det! Det är det Magdalena gör, hjälper oss att välja. Handen på hjärtat, även de mest ivriga förespråkarna för "gör som du vill" och som tycker all etikett är stenålders kanske någon gång vill smälta in och inte sticka ut? Då kan man välja att följa hennes råd!

Maja G, 23:03, 24 april 2014. Anmäl

Etikett är inte att betrakta som lag. Vi vänder oss till MR och läser spalten för att få veta mer om hur etikettsreglerna lyder i de fall vi inte vet. Att då bli sur över svaret är patetiskt. Vill man bryta mot etiketten finns det ingen lag som hindrar det, men att försöka göra om det till korrekt etikett är bara dumt. Ät då, om du inte vill vänta, men då får du finna dig i att många kommer att tycka att du är ohyfsad. En middag handlar inte i första hand om att bli snabbt mätt- det handlar om samvaro.

KG, 10:45, 24 april 2014. Anmäl

Anonym undrade "Varför väljer man att formulera sig så", och det är ju givetvis för att var och en i slutänden bestämmer själv hur de vill uppfattas av sin omgivning, och det gör de genom att välja att antingen vara uppmärksamma på omgivningen eller inte. Vid osäkerhet om vilka regler som gäller kan man alltid lite diskret avvakta och se vad värdparet gör, det är svårt att göra fel då. Men som Casja så klokt påpekar borde gott uppförande vid matbordet varit en del av uppfostran. Att en ouppfostrad person skulle vara en dålig människa är något som Anonym läst in och tolkat själv, men ingenting jag påstått eller anser. Det får stå för Anonym.

ann, 10:09, 24 april 2014. Anmäl

Anonym 12:41, jag tror inte att någon vill framstå som ohyfsad vid en middag. Saken är bara den att deras föräldrar glömde att berätta det i sin uppfostran vid matbordet. Det är faktiskt väldigt tråkigt för de flesta när de märker att de har tabbat sig. Man gör inte om det två gånger om man märker det själv. Det är inte olika vid olika bjudningar, man väntar alltid på att värdpersonen ska signalera "klara, färdiga, ät".

Cajsa, 16:47, 23 april 2014. Anmäl

Tack "Blandade Karameller", jag älskar den typen av anekdoter.

Simon, 15:42, 23 april 2014. Anmäl

Det existerar kanske ännu en regel om att chefen för högvakten äter vid konungens bord? Var kungen borta, kom en korg med mat och vin från slottsköket. Gustaf V åt fort lite och lite. Vaktchefen, nere vid bordsänden, hann ibland inte ens bli serverad förrän kungen ätit klart, utan fick smyga in till kökspersonalen efteråt, för att stilla sin hunger, berättade ett äldre befäl.

Blandade karameller, 14:43, 23 april 2014. Anmäl

@anonym 10.31: Jag känner också igen detta, men det innebär inte att det är rätt. Så gott som varje gång man är på en lite större tillställning och man börjat få in maten är det någon som utbrister: "Vi är ju fler än åtta runt bordet, så då får vi börja äta". Det tråkiga är att saker man hör gång på gång riskerar till slut att uppfattas som en sanning av många.

Meppe, 14:01, 23 april 2014. Anmäl

Krogovälkommen?

Fråga: Som ensamstående singel med ganska gott om pengar går jag ut och äter väldigt ofta, i stort sett varje dag. Och som ensamgående restauranggäst har jag märkt att jag behandlas annorlunda än om jag hade ingått i ett större sällskap. Ofta får jag sämre service och sämre bordsplacering, och är det mycket folk blir jag ofta ombedd att flytta på mig så att större sällskap kan få plats. Vad är rimligt att begära i form av service i sådana lägen?

Jag gillar att få en bra placering, framförallt när jag dessutom inte har sällskap. Och vem gillar inte en bra bordsplacering? Jag sitter gärna vid ett fönster eller med utsikt över resten av lokalen och gästerna. Och äter jag brunch har jag gärna med mig morgontidningen. Jag förstår att jag inte kan bre ut mig hur mycket som helst, framförallt inte om det är mycket folk, men det är väldigt tråkigt att bli placerad vid ett sämre bord bara för att jag kommer dit ensam. Framförallt innebär det faktiskt ett obehag att bli ombedd att flytta på sig mitt i middagen, från ett större bord till ett mindre.

En gång när jag skulle pröva ett nyöppnat ställe gick jag dit ganska tidigt på eftermiddagen. Kanske fyrtio-femtio platser mitt i lokalen, med en handfull bord längs fönstren. När jag kom dit var två av dom fem borden vid fönstren upptagna, resten av lokalen var tom. Jag frågade var jag kunde slå mig ned nånstans, och servitrisen pekade mot singelborden längst in och längst bort i lokalen. Jag sa till henne att jag gärna satt vid fönsterborden. ”Nej, jag vill helst att du sitter därborta” sa hon, och pekade längst in i lokalen, ”för jag vill ha koll på dom stora borden”. Ja, vad svarar man i ett sådant läge? Jag blev så överrumplad att jag faktiskt inte protesterade. Så jag blev satt längst bort från alla, med ett hav av tomma bord mellan mig och dom mer attraktiva fönsterborden. Det förtog faktiskt hela stämningen för mig, och när jag gick var det fortfarande två bort lediga vid fönstren. ”Ska det vara på beloppet?” Ja, dom fick ingen dricks av mig iallafall, och jag kommer aldrig att gå dit igen.

Eftersom jag äter ute så ofta, så får jag också en ganska bra inblick i restaurangbranschen. Ställen som ger bra service ger jag också bra dricks till, och jag kommer ofta tillbaka till ställen som behandlar mig väl. Mina vänner frågar mig ofta om vilka ställen som är bra, och jag brukar rekommendera dom bra ställena med god mat och bra service. Ställen som behandlar mig dåligt kan jag inte rekommendera. Därför tycker jag att det borde ligga i restaurangägarnas intresse att behandla mig väl, eftersom jag är en återkommande gäst som spenderar mycket pengar, samt genom min erfarenhet rekommenderar ställen till hela min vänkrets.

Men när jag mitt i middagen blir ombedd av personalen att flytta på mig bara för att ett större sällskap behöver min plats, så känns det helt enkelt inte särskilt roligt. Det känns som att jag inte är önskvärd, men att restaurangen gärna vill ha mina pengar iallafall. Jag brukar gå folk till mötes, och om det inte innebär ett större obehag så brukar jag flytta på mig. Men det är ju faktiskt på min bekostnad som jag gör det. Varför ska jag behandlas sämre bara för att jag är utan sällskap?

Är det rimligt av mig att begära någon sorts kompensation i en sådan situation? Jag är inte helt omedgörlig, något litet skulle räcka. Som en caffe latte att ta med sig på vägen hem. Det handlar mest om gesten, för min del. Och jag skulle gärna se att personalen faktiskt insåg att jag går dom till mötes på min bekostnad. Om dom kompenserade mig skulle det vara mer okej.

Svar: Det är högst förståeligt att du reagerar som du gör, samtidigt som man också som kroggäst nog får ha viss förståelse för att krögaren ekonomiskt behöver de gäster som kan komma i sällskap. Att det sitter en enda gäst vid det bord som rymmer sex möjliga gäster kan vara ett problem för krögaren. Jag tror att man som gäst ska försöka se även den aspekten på populära ställen med trolig stor tillströmning av gäster inom kort.

Men att bli placerad i en nästan tom kroglokal endast utifrån möjligheten att det eventuellt skulle kunna komma fler gäster till det bord man önskar sitta vid är osympatiskt. Man har som gäst sin frihet att inte stanna på stället ifråga. Ensamma kvinnor fick förr oftast de sämsta borden, oattraktiva och vanligen närmast köksdörren, på krogarna. Så är det inte längre  – hoppas jag!

Att du mitt i din måltid ombeds flytta dig är helt fel, och det ska du inte acceptera. Du kan om det blir obehagligt insisterande från personalen säga att du avlägsnar dig förutsatt att du bjuds på notan för det du har beställt och börjat på, och att du får med dig resten av maten hem.

Och som sagt, du bestämmer själv vilka ställen du vill gå på – och gå tillbaka till.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (66)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 66

Jag tror det handlar om ekonomi. 1 person spenderar oftast mindre, mindre nota, mindre dricks etc. Men anser inte att den personen ska ha sämre service, snarare tvärtom. Det jag stör mig lite på dock är att hon tror hon vet hur restaurang-branschen funkar bara för hon går på restaurang "ofta". Jag är ofta på banken, men det betyder inte att jag har en aning om hur bankbranchen fungerar. Jobba en långpanna på vilken hektisk restaurang som helst, sen kan man kanske ha en aning om hur det fungerar.

Mattias, 19:22, 30 april 2014. Anmäl

Jag arbetar själv på restaurang, och min erfarenhet är den motsatta. En ensamätare (som vi på branschspråk brukar kalla pinne) försöker vi ofta placera så fördelaktigt som möjligt. Om möjligt vid ett fönster och med god översikt över restauranglokalen. Större sällskap är i allmänhet så upptagna av varandra att placeringen är av underordnad betydelse. Exemplet som Du anger tyder på dålig inlevelseförmåga och faktiskt viss inkompetens hos serveringspersonalen. De borde ha bättre känsla för att det är människor vi arbetar med i den här branschen!

Martin, 16:34, 30 april 2014. Anmäl

Kanske koncept någon borde ta till Sverige? http://reise.aftenposten.no/reise/Synes-du-det-er-vanskelig-a-ga-ut-og-spise-alene-66322.html#.U1-swFcc18E

Anni, 15:57, 29 april 2014. Anmäl

@Tina, tråkigt att det ska behöva vara så, men jag hade nog valt take-away en sådan dag.

Anonym, 12:45, 26 april 2014. Anmäl

Bendte: underbart!

Anonym, 11:04, 26 april 2014. Anmäl

Kanske finns inte så många, som "vågar" äta ensam ute? Om vi vore flera, då kanske skulle krugägare ta mer hänsyn. Kanske är det så, som andra skrev, att problem är större i Sverige än annanstans... Har rest en del i världen, man lär sig att gå ut på egen hand och det måste inte kännas dumt. Ofta får man fler trevliga och intressanta samtal när man är ensam ute, även som medelålders kvinna! I 90talet vistades jag i Berlin och jobbade lite som servitris, både i ett café och på ett coffeeshop. Det var egentligen inte sällan, att folk satt sig i lokaler ensam och det betraktades inte som konstigt. När en människa såg ut att vantrivs ensam, sa min sjefinna ofta: sätt dig dit, du får en kopp café (gratis). Det var kanske själviskt, folk satt sedan längre och konsumerade mer. Kommer ihåg en gammal dam, som varje söndag skulle ha sin cappucino på sitt stamlokal med lite annat tillbehör än brukligt. Hon fick sin bricka, och betalde även mindre än de andra gäster för det - ty "hon är vana vid priser vi hade för 15 år sedan". Vore det tänkbart i Sverige, jag vet inte.

Bendte, 00:04, 26 april 2014. Anmäl

Vasagatan Stockholm. Kan även tillägga att jag gick snett över gatan till en annan restaurang där jag inte varit eftersom den inte tilltalat mig. Efter maten berättade jag för den trevliga servitrisen vad som hänt tidigare. Hon blev så bestört att hon ville bjuda på en efterrätt. Där har jag varit även efteråt även om den inte tillhör favoriterna för övrigt. Vilka ställen det handlar om lämnar jag för spekulation men faktum kvarstår, det finns att göra för att vi ensamätare ska känna oss mer välkomna.

Tina, 09:05, 25 april 2014. Anmäl

@Calle. Varför är det viktigt att veta vilken stad det handlar om? Om du genom detta vill räkna ut vilken krog det är är det väl bättre att direkt fråga efter krognamnet. Eller kan det kanske vara ett litet onödigt och vasst påpekande om att det finns en Vasagatan i varenda större stad. Det är ju att slå in en öppen dörr för det vet vi ju alla. Kommentaren handlade ju inte heller om själva staden utan om KROGEN.

YU5A, 06:56, 25 april 2014. Anmäl

Tina, 16:28, 24 april 2014: Vasagatan i Göteborg eller i Malmö?

Calle, 18:04, 24 april 2014. Anmäl

Jag är en kvinna med bra ekonomi som gärna äter middag ute på restaurang själv ibland. Tyvärr gör jag det inte lika ofta som jag skulle vilja pga. bemötande från flera krogar. Ett exempel: en restaurang på Vasagatan sade på Alla Hjärtans dagen att de inte hade några bord för ensamätande (flera bord för två personer var lediga och inte bokade) och hänvisade till baren. Självklart har jag inte satt min fot där sedan även om stället ligger bra till efter en shoppingrunda.

Tina, 16:28, 24 april 2014. Anmäl

Frågeonödighet?

Fråga: Jag arbetar i telefon och möts ibland av frågan ”Hej, hur mår du?” av någon som ringer. Jag svarar och har alltid artigt besvarat frågan med ett slentrianmässigt ”Bra, tack, vad kan jag hjälpa dig med?”

Men jag har aldrig förstått eller gillat frågan; den som frågar känner inte mig och skulle nog inte vilja höra en utläggning om hur jag egentligen mår. Jag förstår ju att det bara tillhör det sociala kittet men nu har det börja störa mig. Jag har drabbats av sorg och känner det lite påhoppande att en främmande människa frågar hur jag mår och inte bryr sig eller vill höra svaret. Jag känner mig ledsen och det känns lite trist att behöva svara ”Bra” fast jag gråter i själen. Hur ska jag på ett vänligt vis få dessa frågeställare att sluta ställa den här onödiga fråga som faktiskt gör mig ledsen?

Svar: Det du får höra är en fras, inte en genuin fråga med förväntan på ett uppriktigt svar. Tänk på ”god dag” – det är ju inte i grunden en god dag som önskas dig, utan ett sätt att meddela sin närvaro, att inleda ett samtal, att utöva en del i den vanliga kulturen vid möten.

Du svarar med samma sorts fras – ”tack, hur är det själv” är ett enkelt sätt att komma undan förklaringar om hur du verkligen mår. I din yrkesverksamhet är det rätt som du säger ”tack, vad kan jag hjälpa dig med”  – du behöver alltså inte säga ”tack bra” utan det räcker med ”tack” utan preciseringar. Ingen obekant kommer att tjatfråga dig igen hur du verkligen mår.

Men du kommer inte att slippa undan själva måendefrågan, den är fast rotad i de flesta kulturer. Försök bortse från innebörden i frågan och se den som en vanlig, enkel artighet.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (23)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 23

Jobbar själv över telefon, och bortsett från några specifika kunder som jag pratar med i praktiken dagligen så har jag aldrig fått frågan "Hur mår du?". "Allt bra med dig" och "Hur är läget" är väldigt vanligt dock, vilket bara besvaras med "Jodå det är bra, hur är det själv", och efter ett liknande svar från kunden så frågar man "Vad kan jag hjälpa dig med?". "Hur mår du" håller jag med om att känns personligt. Kanske är för olika personer, men där "Hur är läget" tjänns som en fras utan innebörd, så känns "Hur mår du" som en fråga man ställer när man faktiskt undrar. "Hur mår du" är någonting jag bara skulle fråga om jag väntar mig ett faktiskt svar.

SimonT, 15:59, 25 april 2014. Anmäl

Vävtanten 60+: Jag har flera afrikanska vänner och bekanta. Det är kutym och artighet för dem att förhöra sig om hur " alla" màr. Artigt av dig att göra detsamma. Man kan knyta kontakter över alla gränser om man är öppen. Glömmer sent en vännina i östra delen av afrika som hade minst 40 fàr att fà slaktade till ett nytt barnbarns ära! Och jag som tyckte jag hade bekymmer...

Savoir vivre, 23:58, 22 april 2014. Anmäl

Om en telefonförsäljare använder sådana fraser så ökar det ju inte chansen att man nappar precis, tvärtom. Har t.o.m. varit med om att bli tilltalad med det vanligaste smeknamnet till mitt namn, som jag inte kallas. Helt otroligt.

Nix, 22:12, 22 april 2014. Anmäl

YaYa, "how do you do?" har ingenting att göra med "how are you?".

Anonym, 19:25, 22 april 2014. Anmäl

Märkligt, har aldrig fått den frågan av någon okänd i telefon. Måste vara ett nytt fenomen som sipprat över från frasen "How do you do" som man ju inte förväntas svara på. Men frasen "Hur mår du" känns alltför personlig.

YaYa, 10:53, 22 april 2014. Anmäl

Om det är jag som ringer:Har jag ringt sjukvården? Jag måste slagit fel nummer! Ursäkta! Om någon annan ringer mig: Jag svarar inte av princip på enkäter om mitt hälsotillstånd. Tack och Adjö!

HopsyDaisy, 08:44, 22 april 2014. Anmäl

Jag har fått frågan flera gånger av okända för mig den senaste veckan i samband med att de ringer upp och vill sälja något, en öppningsfras helt enkelt! "Tack, bara bra! Du med hoppas jag?!" brukar vara mitt svar tillbaka. Däremot min familj och mina vänner är ju uppriktigt intresserade när de ställer samma fråga och då svarar jag sanningsenligt.

Annica*, 00:49, 22 april 2014. Anmäl

Somalierna som läser SFI på folkhögskolan där jag lär mig väva hälsar mig varje morgon med "Mår du bra?" De verkar uppriktigt intresserade och jag förhör mig också alltid om hur de mår och om allt är bra med deras familjer. Jag blir glad varje morgon när jag träffar dessa skolkamrater.

Vävtanten 60+, 21:03, 21 april 2014. Anmäl

Nu måste man visst vara tankeläsare via telefon också när man ringer upp någon man inte personligen känner om man nu använder sig av ovannämnda fras. Spänn av FS frågan är inte vare sig svarsberättigad eller personlig. Lättkränktas samhälle har nåt nya höjder.

Anonym, 20:45, 21 april 2014. Anmäl

Sen finns det ju mindre begåvade som tar det här på fullaste allvar och berättar allt för alla om sina problem och sjukdomar....

Anonym, 17:06, 21 april 2014. Anmäl

Gubbvän?

Fråga: Vad kallar man sin vuxna ”pojk”vän? Eller vad kallar en man för den delen sin vuxna ”flick”vän? Jag hörde i London någon som kallade sin medelålders älskarinna för ”lady friend” och det lät bra, men vad skulle det heta på svenska? Själv kan jag tänka att säga min partner men det verkar upptaget för affärssammanhang eller homosexuella.

Svar: Förr i tiden var man gift, förlovad eller ogift och benämningen därmed inte något problem. Fru/man/make eller fästmö/fästman – eller ingen precisering alls. Egentligen skulle man kunna använda begreppet ”min fru” respektive ”min man/make” oavsett juridisk rätt till dessa begrepp. Men nu är det inte så och därför blomstrar vokabulären angående den person man har något form av äktenskapsliknande förhållande med.

Sambo är etablerat, ur ordet sammanboende som blev etablerat på 1980-talet och då accepterades av exempelvis det formella UD för den person som en inbjuden gäst fick ta med sig; den person man bodde tillsammans med utan att vara gift. Men tillfälliga dag- eller nattkamrater var det inte frågan om, det skulle vara en relation som i princip syftade till en gemensam framtid.
Är man inte sambo blir det ordet fel. Många vill väldigt gärna understryka exakt hur deras relation ser ut, och uppfinner diverse ord. Särbo, den man har ett förhållande med men inte alltid bor tillsammans med, är ett sådant ord. Jag tänker inte ta upp fler uppfinningar typ kulbo och mambo med flera, de är för fåniga.

Respektive sägs ibland, enligt mönstret ”Kalle, min respektive.” Låter kanske inte så kärt som det möjligen är. Eller som du föreslår, ”min partner” – kan uppfattas som din affärspartner. Homosexuella har samma ordproblem men har de ingått äktenskap är orden naturligtvis desamma som för heterosexuella: min fru, min man/make.

Lady friend låter trevligt och vettigt, men vad det skulle heta på svenska vet jag inte, ”min damvän” är inte vidare lyckat.

”Min älskare/älskarinna” kan låta för intimt även om det är korrekt. En gång hörde jag en äldre kvinna presentera sin livspartner med orden ”XX som jag är ogift med” vilket var helt begripligt. Konkubin är ett gammalt begrepp, ursprungligen för en kvinna som var en försörjd älskarinna. Frilla är åldrig svenska för ungefär detsamma. Ingetdera fungerar som begrepp i dag på svenska.

Än färre är orden för äldre eller vuxna män som är ”pojk”vänner – kan det vara något för jämställdhetsforskarna?

Livskamrat blir till slut det ord jag kan föreslå. Det innebär inte med nödvändighet att man inte är gift med livskamraten, men vanligen är det så. Faktum är att ett riktigt bra begrepp för den person man lever med – ständigt eller ofta – saknas på svenska.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (79)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 79

Savoir vivre: Visst, det låter inte helt naturligt. Hjärtevän, kanske? Käraste eller livskamrat låter också bra för mig.

Maja Gräddnos, 18:04, 2 maj 2014. Anmäl

@ Inga Birgitta, 14:04, 25 april 2014. Min käresta tycker jag som du laater väldigt trevligt - det tar vi !!!

M-L, 13:30, 1 maj 2014. Anmäl

Jag använder mig av ordet 'partner'. Det fyller sitt syfte och har dessutom den stora fördelen att jag i och med att annda det inte specificerar om min partner är man eller kvinna, något jag tycker är viktigt. Det är inte bara ett sätt att bevara min integritet gentemot andra, utan även ett sätt för mig att medverka till ett öppnare och mer fördomsfritt tankesätt i frågan om samkönade äktenskap. Det näst bästa tycker jag definitivt är 'livskamrat', som Magdalena föreslår ovan.

Siska, 23:09, 30 april 2014. Anmäl

Maja gräddnos: Helt rätt ordagrant översatt men fràgan är om det skulle vara brukligt och ha samma innebörd pà svenska?

Savoir vivre, 21:39, 30 april 2014. Anmäl

jag tror inte det finns ett bra ord, tycker det bästa är att kalla honom "pojkvän", fast man säger det ju på ett sådant sätt så det syns/märks att man inser att han inte är en pojke. Det är dessutom ganska roligt. Det värsta exempel jag sett är det engelskspråkiga "significant other".

Amandine, 15:44, 30 april 2014. Anmäl

”älskare/älskarinna” låter som att man är otrogen..

Amandine, 15:26, 30 april 2014. Anmäl

Jag skulle vara lite försiktig med att använda Lady Friend om jag har ett förhållande med personen. Det indikerar att man ses (sexuellt) men inte är i något förhållande och förmodligen inte avser att hamna där heller mao en möjligen något trevligare omskrivning av älskarinna (eller KK)

Lilla E, 17:34, 29 april 2014. Anmäl

Savoir vivre: Bör nog översättas med "mitt hjärtas utvalda"

Maja Gräddnos, 22:05, 28 april 2014. Anmäl

L'elu(e) de mon coeur är ett vackert franskt uttryck. Kanske en och annan " ordnörd " törs översätta det till svenska?

Savoir vivre, 20:47, 28 april 2014. Anmäl

@en fru, min man var min man lika mycket före som efter bröllopet. Någon "pojkvän" har han aldrig varit eftersom det antyder att det är person som inte är en riktigt man.

: ), 17:52, 25 april 2014. Anmäl

Tiggarhej?

Fråga: Numera ser jag varje lunchrast tiggare. Eftersom de sitter på samma plats dag efter dag känner jag igen dem till utseendet. Hur ska detta hanteras korrekt? Ska man hälsa på dem? Ska man ge dem pengar? I så fall: hur mycket är rimligt att ge? Det här tycks vara en företeelse som etablerats för lång tid framåt. Vilka hövlighetsregler gäller i andra länder och världsdelar?

Svar: Normal hövlighet gäller: du säger ett vänligt hej till de personer du känner igen, oavsett deras yrke eller verksamhet. Om du vill ge tiggarna pengar eller inte är något som bara du kan bestämma. Tiggare finns i alla länder, men jag känner inte till var det kan anses självklart att ge dem pengar. I några stora religioner ska man ge mat eller pengar till munkar och nunnor för att vara en god utövare av den aktuella religionen. Men det är en annan sak än det du frågar.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (73)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 73

ME du har så rätt. Kunde inte låta bli att ironisera över tanken att man ställer människors möjlighet att välja semesterort mot den generella välfärden. Intressanterare fråga är dock om vår generella välfärd ska innefatta utblottade EU-medborgare som i desperation söker sig hit? Vad tycker du? Det är ett, men troligen mycket dyrt och impopuplärt sätt att hantera frågan. Jag har dock inga rimliga alternativ att tillgå och uppenbarligen står våra politiker också handfallna inför denna allt mer brännande samhällsfråga.

benny b, 10:19, 23 april 2014. Anmäl

Benny b: Självklart kan man sänka sin egen konsumtion och skänka till välgörenhet - många av oss gör faktiskt precis just det. Det kan dock innebära ett problem, om en fungerande generell välfärd saknas: givandet blir godtyckligt. Det är inte säkert att välgörenheten kommer de allra mest behövande till del. Därför är det viktigt att det utöver privata initiativ, där man kan få nöjet att själv välja vem man vill lyckliggöra med sina allmosor, dessutom finns en generell välfärd som når även de grupper som inte ses som så behjärtansvärda.

ME, 08:54, 23 april 2014. Anmäl

Bob (14:06) gör en intressant jämförelse. Han väljer hellre att betala mer i skatt av så att pengarna kan gå till tiggande romer från Rumänien vilket skulle leda till att hans familj därmed inte har råd med Thailandsresan. Fint tänkt. Det finns faktiskt alternativ om man vill avstå lyxkonsumtion och förfärliga resor och det är att skänka pengar till välgörenhet nu när staten inte gör sin plikt och konfiskerar fullt så mycket som du önskar. Spännande om fler skulle göra samma prioriteringar som du. Tack för tänkvärt inlägg!

benny b, 15:37, 22 april 2014. Anmäl

Jag är beredd att betala en mycket hög SKATT för att få ett fungerande välfärdssamhälle där vi har råd att ta hand om även de fattigaste. Det fungerar på lång sikt nämligen mycket bättre än att ge små slantar individuellt till tiggare. Tyvärr är vi dock i full fart att montera ner välfärden så vi kan åka på semester till Thailand så ofta som möjligt i stället. Suck...

Bob, 14:06, 22 april 2014. Anmäl

Jag hejar varje gång jag går förbi och hon med.

Anonym, 08:26, 19 april 2014. Anmäl

Anonym tycker alltså att tiggare ska jobba svart och att svenska medborgare ska betala för svart arbetskraft. För det är inte att bara starta upp ett företag huxflux som gör att man får tillstånd för denna sorts verksamhet att skatta på, det är flera tusen man måste betala för detta. Vad varje hemlös behöver är en bostad. Bara en liten lägenhet med el och rinnande vatten, spis osv. För att överhuvudtaget kunna komma på fötter och kunna koncentrera sig på ork att arbeta istället för att leva dag för dag. Ingen hyr ut till folk utan fast inkomst, därför fungerar inte detta. Nej, en bostat är vad vi skulle göra om Sverige till.

Sill, 18:41, 18 april 2014. Anmäl

Tänk långsiktigt, 11:27, 18 april 2014: Bra förslag! Skulle säkert bli ett rabalder om att det är "kränkande" osv., men i realiteten tror jag det är dum-naiv blödighet som göder den här sortens elände (precis som bistånd har kvarhållit Afrika i fattigdom). Varje gång man skänker till en tiggare så cementerar man den tiggaren ännu ett snäpp i sin eländiga situation - och skapar än fler tiggare (ryktet om att det fungerar att tigga i Sverige sprids). Det finns MÅNGA olika sätt att skapa sig en inkomst på. Inte nödvändigtvis trevliga eller roliga, men mer konstruktiva för framtiden än att tigga: Samla tomflaskor, erbjud billig städtjänst, plantera skog (skogsbolagen har problem att hitta folk), plocka bär, dela ut reklam eller tidningar, erbjud bilfönsterputsning, fiska, erbjud husmålning, gräsklippning, lövkrattning och vedhuggning till villaägare mot att de står för verktygen, knacka på hos restauranger och erbjud grovdiskning, erbjud att gå ut med folks hundar, lär dig byta bildäck och erbjud det genom flygblad på bilar på en parkeringsplats (utrustningen har bilägarna själva) osv. Ja, eller fortsätt göda elände... Valet är ditt!

Anonym, 12:15, 18 april 2014. Anmäl

Istället för pengar bör man ge dem några kondomer, det är bättre på lång sikt än några kronor. Kanske kan rfsu se till att översätta några broschyrer till romani och dela ut. Jag tycker att det är patetiskt med 25-åringar som säger "vi är så fattiga och vi har tre barn hemma i Rumänien och jag är gravid med det fjärde"... Känns som de då bara använder barnen för att man ska tycka synd om dem, det är väldigt cyniskt och beräknande. Man skaffar barn utan att ta hänsyn till att de måste försörjas, och förväntar sig att andra då ska göra det åt en.Har man inte råd att försörja sig själv har man ju inte råd att skaffa ett barn. Är det inte ganska enkelt att förstå för vem som helst? Har man inte råd så skaffar man inte barn, hur svårt kan det vara? Har man inte råd att försörja sig själv och sitt barn har man inte råd att skaffa ett barn till. Har man inte råd att försörja sig själv och sina två barn har man inte råd att skaffa ytterligare ett barn etc. Varför gör de då det? Finns det inte preventivmedel och fri abort i Rumänien, får de ingen sexualundervisning i skolan? Det borde satsas på så man inte skapar en ännu en generation tiggare som kommer sitta på våra gator om 20 år.

Tänk långsiktigt, 11:27, 18 april 2014. Anmäl

Nog används barn även i Sverige. En släkting sommarjobbade flera somrar i en godisaffär i en svensk småstad. Affären frekventerades av en familj som använde sin lilla dotter till att stjäla. Personalen i butiken ringde polisen, men polisen sade att detta barn var känt hos polisen sedan tidigare men att det inte fanns någonting de kunde göra. Barnet nyttjades som tjuv av sina föräldrar i många somrar (möjligen även vintrar), allt med myndigheternas goda minne, men varken sociala myndigheter eller rättsväsende satte stopp för det. En total skam och så fruktansvärt fel mot det lilla barnet. Flickan sveks av sin familj och av samhället. Men för att gå tillbaka till grundfrågan, hälsa kan man ju alltid. Vänlighet är aldrig fel. Emellertid tror jag bara att man cementerar problemen om man ger tiggare pengar. Bättre att försöka skapa incitament att klara sig själv. Steg ett är naturligtvis att skicka barn till skolan, så att de i vuxen ålder kan försörja sig själva.

Anna, 17:39, 17 april 2014. Anmäl

@Petra, 14:51, men ja. Skulle jag se tiggande barn i Sverige skulle jag ringa 11414 också idag - med hopp om snabb insats från samhället. De sociala myndigheterna borde väl kunna ingripa akut, även om det gäller icke-svenska medborgare? Barn ska 17 inte tigga på gatorna i något Europeiskt land, tillåter vi det - då är loppet verkligen kört för ytterligare generationer.

AH, 15:44, 17 april 2014. Anmäl