Gästansvar?

Fråga: Är det okej att sitta tyst vid en bjudning?

Alltför många gånger ser jag människor som förvisso kan etikettsreglerna men som fullständigt struntar i att bjuda på sig själva när de är bjudna till middag eller fest.

Att tacka ja till en inbjudan för att låta sig roas av andras konversation och anekdoter medan man själv sitter knäpptyst och äter sig mätt, är enligt min mening värre än den som råkar bryta några etikettsregler, men skapar en fin kväll för alla genom att underhålla på ett trevligt sätt. Jag menar att man som gäst inte bara skall följa gängse etikett, utan att man även har en skyldighet att hjälpa värden/värdinnan att skapa en lyckad tillställning. Vad gäller egentligen?

Svar: Du resonerar helt rätt enligt vad som anses vara väluppfostrat och normal hyfs. Åkommor som social fobi eller svår/sjuklig blyghet ska respekteras av omgivningen som då bör säga några vänliga ord till den drabbade personen men inte förvänta sig eller kräva svar.

Men de personer du beskriver verkar inte ha sociala fobier. Istället förefaller de ointresserade av andra än sig själva, och där går gränsen för vad en gäst kan tillåta sig.

När man tackar ja till en bjudning av något slag gör man ett åtagande jämställt med det som ligger i själva inbjudan. En inbjudan innebär att inbjudaren ska ge gästen det bästa huset förmår, som det heter, och skapa en så trevligt tillställning som möjligt. Gästens åtagande med sitt ja tack är att infinna sig i tid, klädd ungefär enligt inbjudarens eventuella önskemål (klädkod) och, inte minst viktigt, att medverka i den gemenskap som är syftet med varje bjudning.

Maten på ett kalas är viktig men inte huvudsaken med en bjudning – vilket däremot gemenskapen är.

Den gäst som kommer till en tillställning och är på dåligt humör utan att anstränga sig att ta sig ur detta sinnestillstånd är en dålig gäst. Den gäst som inte vill medverka till samtalet är en tråkig gäst. Den gäst som hellre än att svara på tilltal ägnar sig åt den goda maten är en ohyfsad gäst. Den gäst som efter måltiden slår sig ner och väntar på att andra ska ta hand om samtalet är en självupptagen gäst. Sådana gäster som i dessa exempel har missuppfattat bjudningen som något slags cirkus för just deras skull. För att vara drastisk, vet de om detta så bör de överväga att tacka nej.

Om igen: sjuklig blyghet är en sak som ska visas tolerans, men ointresse och lättja är uselt gästskap. Det är inte oöverkomligt svårt för en normalt fungerande människa att svara på tilltal, att ge ifrån sig några vänliga ord till andra, att lyssna aktivt, att intressera sig för övriga.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (36)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 36

FS får väl se till att bara bjuda dem som är tillräckligt underhållande i hennes/hans ögon. Eller skriva i inbjudan att gästen förbinder sig att vara underhållande, så att de som vet med sig att de är "för tystlåtna", inte är tillräckligt glada av någon anledning eller haft det jobbigt på sistone och inte riktigt orkar, men trott det skulle vara kul att vara med på ett hörn ändå, har vett att inte komma.

Anonym, 09:19, 4 juni 2014. Anmäl

Jag undrar verkligen om detta är så vanligt. Det bästa är nog egentligen att inse att vi är alla olika, vissa är tystlåtna och andra kan hålla på och snacka hela kvällen. Slappna av och stör dig inte så mycket på folk som inte är som du förväntar dig, utan gör ditt för att bjudningen ska bli trevlig och rolig. Är det inte det del av tjusningen i mötet med andra människor att vi alla är så olika? Detta är nog lite av en icke-fråga tycker jag...det finns värre problem att oroa sig för.

Fredde, 22:58, 3 juni 2014. Anmäl

Jag satt en gång vid bordet vid ett bröllop omringad av fem personer som alla av olika andledningar mest satt tysta, av ointresse, blyghet eller vad vet jag. Efter att ha försökt konversera med alla, frågat dem om intressen, jobb, hur de kände brudparet etc utan att få en enda motfråga lessnade jag och började iställlet leka "tysta leken". Den går ut på att man helt sonika sitter tyst och räknar sekunderna tills någon annan tar initiativet till att prata. Stämningen blir lätt enormt obekväm en stund men har man bestämt sig håller man tyst tills någon annan ställer en motfråga eller tar upp ett konversationsämne. Rör det sig om en person som bara pratat om sig själv kan man på motsvarande sätt bestämma sig för att bara svara med ett ointresserat "mmm" tills det blir pinsamt och vederbörande måste inse att den bara pratat om sig själv halva middagen utan att visa något intresse för sina bordspartners. Prova, det är kul!

Anna, 11:35, 3 juni 2014. Anmäl

Jag tycker personligen att det är värdens/värdinnans sak att se till att alla trivs på festen och då är det ju främst de som själva inte förmår att ta till ordet som behöver min hjälp. Övriga klarar ju sig uppenbarligen alldeles utmärkt bra på egen hand. Så om någon sitter tyst och oengagerad så anser jag att det är värden/värdinnan tillsammans med övriga gäster som misslyckats att göra festen trevlig för alla.

värdinnan, 13:43, 2 juni 2014. Anmäl

"Det finns ju ett mellanting" skulle det såklart vara...

ME, 11:30, 2 juni 2014. Anmäl

Det finns ju ett mellan "sjuklig blyghet" och lättja och självupptagenhet. Att vara blyg och introvert är ju inte så ovanligt, och kanske svårt för den som är social och utåtriktad att förstå sig på. Ofta kommer det an på omgivningen att bjuda in vederbörande i samtalet och ge denna utrymme istället för att själva ta över, som många tenderar att göra. Precis som många andra här vittnar om brukar problemet snarare vara att vissa personer tar så mycket talutrymme i anspråk att även de som verkligen försöker har svårt att få en syl i vädret. Har man då litet talängslan är det nog lätt att ge upp och förbli tyst. Om man som FS upplever att det är ett vanligt problem bör nog FS fundera över om hen tenderar att ta över konversationen med anekdoter. prova att ta ett steg tillbaka och se vad som händer!

ME, 11:28, 2 juni 2014. Anmäl

Vissa personer trivs med att vara i centrum för allas uppmärksamhet och tar gärna för sig av det sociala utrymmet på en fest. Andra personer är bättre på enskilda samtal med bara en eller två personer i taget. Tillhör man den senaste gruppen så kan det vara svårt att delta i samtalet om det är 7-8 personer som ingår i samtalet. Man har svårt att hänga med och komma med rätt inlägg vid rätt tillfälle, särskilt om vissa personer i sällskapet hoppar från ett ämne till ett annat hela tiden. Man behöver inte vara blyg, ointresserad eller ha sociala fobier, man kanske bara inte hänger med i den snabba takten som kan vara i en konversation i en större grupp där man måste ta för sig av utrymmet för att få vara med och prata. Om konversationen dessutom handlar om folk, händelser eller intressen man själv inte är insatt i så är det ännu mer anledning till att vara tyst.

Bodil, 22:49, 1 juni 2014. Anmäl

@umgängeskonst, 11:55 Låter som ett swinger-party?!

Eyes wide shut, 20:47, 1 juni 2014. Anmäl

Anekdoter. . . tihi. Före första världskriget kanske.

Anonym, 14:12, 1 juni 2014. Anmäl

@manni, 04:00: Beklagar din man sociala brister, hoppas han har andra förtjänster som väger upp! Kom att tänka på Anne Herberts citat när jag läste din kommentar: "Thinking the world must entertain you leads to boredom and sloth. Thinking you must entertain the world leads to bright colors, odd clothing, and amazing grace in running for the bus." Man har inte roligare än man gör sig. :-)

FedAnn, 13:35, 1 juni 2014. Anmäl

Ofirande?

Fråga: För en tid sen fyllde jag jämna år och passade på att resa bort. Jag hade alltså ingen fest eller något annat.
Men det var heller ingen som på mitt arbete som skickade en hälsning varken före min resa eller efter jag kommit hem vilket jag tycker har varit lite tråkigt, med tanke på att jag själv alltid uppvaktat mina kollegor på både ojämna och jämna födelsedagar, med ett grattis.

Nu hör det till saken att min chef fyller 65 i dagarna och det är ett jäkla ståhej och han ska uppvaktas och vi ska samla pengar och köpa något.
Vi är ett litet företag.
För mig känns det här inte helt okej, jag har för övrigt en bra relation till min chef men jag känner inte för att vara med och uppvakta någon i företaget, det kan låta som om jag är bitter men jag tycker det är jäkligt tråkigt.

Vad tycker Magdalena?

Svar: Ofta får jag frågor om hur man ska göra med en vän eller kollega som reser bort eller inte vill ta emot på en stor födelsedag. Jag brukar svara att man ska respektera en sådan önskan, och inte samla ihop till present osv, men att det är trevligt om man ändå skickar ett vänligt lyckönskningskort.

Nu har du förmodligen så tydligt markerat att du inte skulle vara hemma på din födelsedag att dina arbetskamrater har tolkat det som att du inte ville bli uppvaktad över huvud taget. Tänk om det är någon av dem som har skrivit till mig och frågat hur man gör i ett sådant fall? (men inte brytt sig om mitt förslag att skicka kort).

Många, alltför många enligt min uppfattning, ser en utebliven födelsedagsfest som ett sätt att ”slippa” uppvakta överhuvudtaget, som om ett grattis, ett födelsedagskort eller en present vore ett kvitto på att man bjudits till kalas. Utan kalas – inget gratulerande. Snålt, tycker jag, det kostar ingenting att säga grattis till en kollega, släkting, granne eller vem det är.

Men var inte besviken, det har du inte något för – och mitt råd är att du medverkar till chefens present och övrigas firanden; allt annat kommer dig att framstå som förgrämd och frustrerad.

Och vill du så kan du bjuda på en tårta eller bullar en eftermiddag på jobbet, då du säger att det här är istället för din födelsedagsfest. Du ska se att då kommer gratulationerna! Kanske till och med en present.

Frågan är om det är vad du vill.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (38)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 38

Handlar inte alltihop om att kunna kommunicera på ett fungerande sätt med sin omgivning, så att andra fattar vilken inställning en har till t.ex. födelsedagsfirande - och så att människor inte läser in mer än nödvändigt i en situation.

HF, 16:58, 7 juni 2014. Anmäl

@Inte bitter men ledsen, blir också ledsen när jag läser din kommentar, förstår så väl hur du känner. Inte för att jag inte blivit grattad när jag fyllt, men har ändå känt av det fenomenet, att om man haft det tufft med egen allvarlig sjukdom och diverse andra tråkigheter i livet, är det som om man blir en paria, en levande påminnelse om att det inte är självklart att livet kommer att fortsätta vara en dans på rosor. Trots att man repat sig hyfsat. Vet inte om folk tror att de inte får glada när någon annan råkat illa ut eller vad det beror på. I själva verket påverkas man ju positivt av glada personer. Håller verkligen med dig om att ingen förtjänar att bli bemött på det sättet, men förhoppningsvis var det ett missförstånd. Om jag var du skulle jag bjuda på fika i efterskott bara och uttryckligen förklara att du firar både tillfrisknande och jämn födelsedag, då blir det nog fart på alla. (Sen är det en annan sak att många inte firar 40 eller 60 lika mycket som 50 eller 30 för den delen, man vet inte hur folk resonerar).

Anonym, 15:27, 7 juni 2014. Anmäl

Vi verkar vara en hel del bortglömda 40-åringar... Även jag fyllde 40 för en liten tid sedan och firade genom att ge mig själv en liten resa just den veckan. För att fira både mitt jubileum och att jag äntligen är frisk efter en lång och svår sjukdom. Just för att livet har varit ganska knagligt de senaste åren orkade jag inte ordna en fest eller bjuda in folk, iallafall inte då - det kanske blir det vid ett senare tillfälle. Jag har alltså inte avböjt firande och heller inte fått några förfrågningar om vad jag skulle göra på min födelsedag. Till min stora förvåning blev det helt tyst. Inga kort, inga blommor, ingenting. Har sedan dess funderat mycket över hur vi bemöter våra medmänniskor nuförtiden. Det är mycket snabba kontakter via Facebook och Twitter, men den äkta omtanken - var finns den? Ett grattis-sms tar inte så lång tid att slänga iväg. Till saken hör att jag alltid kommer ihåg vänners (och deras barns) födelsedagar med kort och presenter, så denna tystnad blir extra märklig. Jag tycker inte att jag har "förtjänat" den! Nå, ni som läser in offerkofta och bitterhet i en människas ledsnad hoppas jag tänker om. Önskar mer omtänksamhet och vänlighet oss människor emellan!

Inte bitter men ledsen, 13:22, 7 juni 2014. Anmäl

MG: det står bara bra till med empatin - tackar som frågar!

Anonym 23.09, 10:48, 6 juni 2014. Anmäl

Anonym 23.09 (snälla, hitta på en signatur, det kryllar av "anonym"!) Hur är det med empatin, kan du inte förstå att "Besviken 40-åring" är just besviken? Det har nyligen hänt, då är det ingen "offerkofta" som han/hon har! Tror säkert att han/han går vidare, men det känns hårt just nu. Ett stort grattis från mig också i alla fall! Håller med "Firarvän", dubbla budskap är förvirrande, säger man nej skall man mena det. De allra flesta tycker i alla fall att det är trevligt med en fika med närmaste arbetskamraterna och kanske en blomma eller en liten present. Det är i alla fall min erarenhet från rätt många firningar.

MG, 19:56, 4 juni 2014. Anmäl

Besviken 40-åring : Förstår mycket väl att du är besviken! Ens egen familj borde väl ändå ha koll på när man fyller jämnt. Jag hade inte heller glömt en sådan sak kan jag säga, vad sjutton ska man ha familj till då kan man ju undra..? Fyllde också nyss 40 och reste bort. Men mitt syskon och mina föräldrar tog ut mig på en dag som var helt i min stil, med champagne och lugnt firande med roliga saker under hela dagen. Ett stort grattis från mig i efterskott får du iallafall, fattar att du är sur och besviken, dock är det de som gjort fel knappast du. Kram

Katta, 18:05, 4 juni 2014. Anmäl

Det vore så mycket enklare om folk sa vad de egentligen vill. Om någon avböjer att bli firad, så kommer jag inte höra av mig. Om någon däremot säger "jag kommer inte ha någon fest/mottagning", så skickar jag en blomma eller något annat som passar. Själv fyller jag år mitt i sommaren och har därför aldrig blivit firad på jobbet och har heller aldrig förväntat mig att bli det. (Lite detsamma som att vara bortrest kanske.)

Firarvän, 14:43, 4 juni 2014. Anmäl

Besviken 40-åring: det du beskriver låter ju väldigt trist... men... min spontana reaktion är ändå... KLÄTTRA UR OFFERKOFTAN

Anonym, 23:09, 3 juni 2014. Anmäl

Trist men inte förvånande att läsa vissa kommentarer om uteblivet firande. Fyllde sjäv nyligen 40. Fick tre telefonsamtal varav endast ett den aktuella dagen. Det kom sex sms. Ingen hälsning alls från närmaste familjen. De hade glömt! Ingen på jobbet kom heller ihåg, har ännu inte kommit på det efter en dryg månad nu. Är oerhört förvånad och besviken. Efter ett par veckor uppvaktade jag min far med present på hans födelsedag, då kom han på att jag också fyllt år, jämnt dessutom "den 3 maj", vilket var fel datum.... Vad hände? Firades jag? Nej! Sådant är extremt tydliga uttryck för ens (icke)plats i andras liv. Inte konstigt att relationer trasar sönder. Min bror kom på min födelsedag ännu senare, han skickade present och var skamsen som bara den. Sund reaktion åtminstone. Tyvärr är detta en sak man inte glömmer och påverkar relationerna starkt. Har ännu inte fått fråga om/hur jag firade dagen. Ingen vet vad jag gjorde på min 40-årsdag, ingen bryr sig! "Det liv man har vid 40 har man förtjänat" har jag hört. Kanske har jag gjort något allvarligt fel med mitt fokus på andra så jag själv blivit osynlig.

Besviken 40-åring, 08:47, 3 juni 2014. Anmäl

"anonym 10:46 30/5" verkar tro att anledningen att man reser bort är att man vill glömma, inte konstigt om det blir konstiga situationer då. Skulle tro att de flesta ser det som ett sätt att fira som man valt själv. Själv blev jag firad på jobbet när jag fyllde jämnt trots att jag uttryckligen sagt ifrån, snällt naturligtvis, men det ger ändå lite blandade känslor.

öbo, 12:47, 1 juni 2014. Anmäl

Musikstörning?

Fråga: Jag stör mig på dessa personer som lyssnar på musik medan de åker tåg, buss eller tunnelbana och en del av ljudet kommer utanför och jag får ta del av det vare sig jag vill eller inte. Ljudet är ju inte musik utan filtrerat genom hörlurarna och bara vissa ljud kommer utanför vilket är mer störande än om ren musik kommit.

Jag anser att det är ett otyg men ser att de flesta inte reagerar. Jag har bett folk sänka ljudet då det skränar utanför och stör mig men de blir ofta sura.
Vad anser Magdalena om detta fenomen som är relativt nytt?

Svar: Man kan knappast förbjuda människor att lyssna till den musik som de tror att de inte kan leva utan. Och så är det ju för allt fler i nutid. Du har redan noterat att du möts av oförståelse om du säger till, så avstå från det, du blir bara ännu mer ledsen själv av ohövligheterna.

Vad du kan göra är att byta plats, eftersom det är du som blir störd. Du kan inte kräva att dessa personer ska flytta sig, eller sluta lyssna till denna för dem så viktiga musik.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (33)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 33

MAGDALENA SVARAR: @Olle 16.39 4 juni: Nu handlade inte frågan om hur man får tyst på medresenärer i tyst avdelning på tåget - och så bra att du har kurage nog att säga till. Men de som reser utan att ha beställt tyst avdelning kan inte kräva absolut tystnad från sina medresenärer.

Magdalena Ribbing, 10:00, 5 juni 2014. Anmäl

Jag tycker MR svar är helt fel. Jag reser mycket tåg i tyst avdelning pga jag inte vill höra sitta och tjattra i telefon eller ljudläckage från en tonårswannabe... Jag läser gärna eller jobbar under relativ tystnad (vanliga samtal stör inte) och säger alltid ifrån. Enligt min åsikt är det upp till de musikhörande att köpa sig bättre hörlurar (det finns sådana som ljudet inte läcker ur) eller sänka till en nivå som det inte stör andra med. Till saken hör att jag är en välväxt medelålders, vit man och i de lägen som det blir motsägelse brukar jag morra lite lätt och då brukar det ta skruv. Det har hänt att jag i andra hand har fått kliva fram till någon som talar i telefon eller lyssnar för högt (oftast en liknande man som jag) och säga till igen efter att en ungdom eller kvinna har sagt ifrån först men blivit avsnoppad. Det gör mig beklämd.

Olle, 16:39, 4 juni 2014. Anmäl

Det som är störande med läckande ljud är att det inte är musiken som läcker, utan bara ett förvridet snabbt rytmiskt ljud. Blir otroligt stressad rent fysiskt av det om jag sitter bredvid någon med läckande lurar, får högre puls till och med. Måste vara något som påminner om hur människors fysik reagerar på buller.

Anonym, 12:40, 3 juni 2014. Anmäl

Lösningen: in ears- modeller brukar inte läcka och kostar ca 150 kr. Ingen kan skylla på att det är en för dyr modell att köpa för att bespara andra ljudläckaget. Bra grej.

Anonym, 12:30, 3 juni 2014. Anmäl

Jag tror att de många som använder öppna hörlurar helt enkelt inte har en aning om hur mycket det låter utåt, eller ens att det låter. Sedan kan det vara väldigt svårt att säga till, men om man till exempel sitter i tyst kupé på tåget så är man i sin fulla rätt att göra det.

Norberg, 16:46, 30 maj 2014. Anmäl

Om man stör sig mycket på musik som läcker ut, bör man nog ej åka kommunalt eller ta med egna öronproppar. Okej det kan vara lite störande, men inte hela världen. Finns annat som är mer störande. Se det positivt, ska säkert gå av snart, nästa gång är det nog tyst.... Trots allt har dom flesta ej lurar, å ännu förre läckande musik,,

Fred, 15:01, 30 maj 2014. Anmäl

Då jag hamnat någon med hörlurar som läcker så mycket att det stör har jag vänligt sagt till. Vid samtliga tillfällen har jag fått ett ursäkta och en åtgärd (sänkt vollym eller fixat i sladden som glappat och vederbörande inte var medveten om). Prata med varandra vänligt, så löser det sig oftast, om än inte alltid.

Johanna, 19:01, 29 maj 2014. Anmäl

@annan Camilla, 08:25: Jag tror MG menade att man hjälper den musiklyssnande att slippa tinnitus om man ber den sänka volymen. Ibland undrar man verkligen hur folks hörsel mår när man märker hur hög volym de har in i sina öron. Blir intressant att se hur den allmänna hörselhälsan kommer vara om 30 år...

FedAnn, 13:17, 29 maj 2014. Anmäl

Problemet är inte att någon lyssnar på musik utan att man har hörlurar som ger ljud utanför lyssnarens öron. Ljud som kan bli till bara dunka-dunka eller bara höga toner eller andra ljud som inte har något med musik att göra. Vore bra om alla som använder hörlurar för att lyssna på musik, ljudböcker eller annat offentligt ber någon annan sätta på sig dom för att höra om det hörs något utanför. I rusningstrafiken på Tunnelbanan där man är packade som sardiner utan minsta rörelsmöjlighet kan man hamna mellan tre-fyra personer med läckande hörlurar, ofta minst en riktigt högt, och som spelar olika sorters musik. Outhärdligt. Det går inte att försvara läckage från hörlurar - man har rätt till frihet från onödigt störande musik på samma sätt som man har rätt till frihet från t ex tobaksrök.

sholmarn, 12:33, 29 maj 2014. Anmäl

@MG Att be nån sänka med argumentet att de kan få tinnitus tror jag knappast är gångbart, får en mest att verka som nån dåre. Be bara vänligt att sänka eftersom det är störande.

annan Camilla, 08:25, 29 maj 2014. Anmäl

Väderprat?

Fråga: Har en fråga som inte är någon stor sak, men jag undrar eftersom jag sett olika uppfattningar. Den handlar om vädret som samtalsämne. Det finns de som hävdar att det är fel samtalsämne mellan människor.

Har funderat på det eftersom jag själv mycket lever med vädret. Mitt humör påverkas, soligt väder då är jag mer glad än när det är grått och dystert. Min mamma var likadan.

Av den anledningen nämner jag nog ganska ofta hur vädret är. Men har fått kommentaren att vädret pratar man om när man inte har något annat att säga människor. Vilket är helt fel i min värld. Hur är det med att prata om vädret?

Svar: Varför skulle prat om vädret innebära att man inte har något annat att säga? Ännu ett av dessa fåniga, felaktiga påståenden som florerar så ymnigt! Det är aldrig fel att prata om vädret – jo, om någon berättar om något tragiskt eller en stor sorg och den som får veta detta svarar med att säga att det är ju vackert väder i alla fall.

Det lär knappast finnas något annat tillfälle när det vore ”fel” att prata om vädret. Hur vädret ter sig, har varit eller kommer att bli, hur vackert det är eller besvärligt, hur solen och regnet påverkar skörden, trafiken, eller ens eget humör är självklara enkla sätt att inleda ett samtal med en obekant.

Eller en lätt ingång till att börja prata med en bekant om man inte har något annat aktuellt att ta upp i ögonblicket. Någon sade på en bjudning till mig att hon inte kunde köra bil den kvällen därför att det var fullmåne, och då blev hon så påverkad att hennes bilkörande blev farligt. Vilket spännande samtal vi fick!

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (17)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 17

Karin E, 11:09: Hear, hear!

Victor A, 20:13, 29 maj 2014. Anmäl

Min ampra moster kunde inte begripa varför folk började prata om väder i höghushissen; vädret är ju som det är tyckte hon och klippte därmed effektivt av varje ansats till vidare samtal. Ända tills jag försiktigt upplyste henne om att det ju var en förträfflig samtalsöppnare. Efter detta återkom hon storögt med berättelser om flera trevliga grannsamtal. Snacka om ögonöppnare.

Karin E, 11:09, 28 maj 2014. Anmäl

Jag befann mig i England en varm sommar. Då passade jag på att säga till de engelsmän jag mötte att i England är det minsann alltid fint på sommaren. Vilken samtalsöppnare! Det blev många jättetrevliga konversationer med trevliga människor som verkligen framhöll att det för det mesta duggade eller regnade. Det var ett roligt sätt att få tala med lokala personer om något som alla hade en mening om.

Cajsa, 06:39, 28 maj 2014. Anmäl

Annars kan man prata om vattnets betydelse för sjöfarten.

skeppskatten, 23:59, 27 maj 2014. Anmäl

Jag tycker faktiskt att vädret ÄR ett trist och intetsägande samtalsämne, om det inte finns någon speciell anledning att tala om det. T.ex. som att man planerar en utflykt eller båtfärd.

Helena, 21:36, 27 maj 2014. Anmäl

Väder är ett stort område om man vill. Det går att tala om den vackra dimman, moln i vackra färger vid solnedgång/uppgång, den vackra rimfrosten som visar vilka konsthanverk som spindelväv är, det praktiska i att bo högt i förhållande till omgivningen så att man slipper de riktigt kalla vinternätterna, lukten efter ett sommaregn mm

Kurran, 20:01, 27 maj 2014. Anmäl

@Anonym 17:50, nej där har du helt fel! I varma länder pratar man om hur varmt det är, om det är tryckande eller inte, jämför hur tryckande eller inte det varit olika dagar osv. Varmt kan det vara på många olika sätt och det kan diskuteras både länge och ingående.

Jonas 57sthlm, 18:41, 27 maj 2014. Anmäl

Att Svenskar och Engelsmän pratar om vädret har mer att göra med att det är skit ofta i våra länder. Bor man till ex i södra Italien så är det mer eller mindre sol varje dag under långa tider på året så där blir det meningslöst.

Anonym (Webbsida), 17:50, 27 maj 2014. Anmäl

Det finns inte bara rätt eller fel. Det beror på vilken aspekt det handlar om. Det är helt rätt ur hyfs och stilaspekt att tala om vädret. Det är dessutom väldigt vanligt. Den personen som inte tyckte man borde göra det tycker antagligen att det är tråkigt. Det har man all rättighet att tycka. Men det är en helt annan sak.

Nilla, 17:29, 27 maj 2014. Anmäl

Vädret är ju mer än bara ett ämne för kallprat, meteorologi är intressant, speciellt att diskutera med någon som har det som yrke. Vissa av oss är ju mer beroende av vädret än andra också, så det blir ett nödvändigt samtalsämne. Däremot finns det kulturer där det skulle ses som en förolämpning att börja prata om vädret.

öbo, 15:26, 27 maj 2014. Anmäl

Färgmarkör?

Fråga: Jag undrar om färgen på kläder i vissa sammanhang har betydelse? Jag själv har en känsla av att ju mörkare och enhetligare man är klädd desto seriösare framstår man.

Svar: Intressant fråga! Man kan nog säga att en diskret, relativt mörk klädfärg kan ge ett mer ordentligt intryck än en glammigt knallrosa eller neongult. Men det betyder inte att en pastellfärgad klädsel måste verka oseriös. Det beror på övriga komponenter, snitt, stil, tillbehör osv.

Säkert ger stora mönster, blommor och annat, ett muntrare intryck än enfärgat. Blandade mönster är en smakfråga.

Förr i tiden hade exempelvis all personal på banker svart klädsel, vilket ju inte gäller längre. På NK-Hamngatan gällde vid öppnandet 1915 och många decennier framöver att personalen skulle vara snyggt och mörkt klädd men absolut inte så elegant att kunderna kände sig mindre flotta än expediterna.

Klädfärgen kan signalera vilket slags arbete man har, på sjukhus kan läkarna ha skjorta i en färg medan sköterskorna har en annan skjortfärg.
Kyrkan har en tydlig färgkod för olika tillfällen. För besökare till påven gäller formell mörk klädsel för män och långärmad svart eller undantagsvis vit klädsel för kvinnor.

Så visst har klädfärgen en betydelse! Men den är inte riktigt etablerad i utsagda nyanser för specificerade tillfällen annat än de ovan nämnda och de självklara som bröllop och begravning.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (12)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 12

MAGDALENA SVARAR: @Anonym 00.58 29 maj: Nej, färgernas psykologi har jag inte forskat på. Det är inte heller vad jag svarar. Det är en annan sak att än att du förstår att din röda klädsel gjorde chefen så angelägen om att du skulle ta det jobb du hade sökt och klätt dig för, inte ville ha och till slut tog.

Magdalena Ribbing, 09:03, 30 maj 2014. Anmäl

Några år sedan som en gammal (50+) kvinna, sökte jag ett arbete. Fick komma på en anställningsintervjy. Det var december, kallt och snö. Tog på mig en tjock röd polo-ylletröja, röda jeans och vinterstövlar. Plus en vit täckjacka. Fick åka rund med chefen för att titta på firmans alla anläggningar och han hade säkert 25 plusgrader i bilen. Blev röd som tomat i ansiktet av hettan. Ursäktade mig, sade att det var för varmt. Fick jobbet. Sade att inte ville ha det. Chefen ringde jämt jämt jämt och till sist tog jag jobbet. Färgernas psykologi, det hat M.Ribbing inte ett hum om.

Anonym, 00:58, 29 maj 2014. Anmäl

@Maria, 21:45 Jag har gärna mönstrat och blommigt om hela stilen på blusen/tröjan/klänningen är mer åt det eleganta hållet. Det är som redan påpekats inte enbart färgen som avgör hur seriöst man blir uppfattad utan även stilen. . Utöver klädernas färg och snitt/stil så avgörs omgivningens intryck också av hur man uppför sig. Jag har haft kollegor (såväl män som kvinnor) som varit oerhört strikt och elegant klädda men som pga sitt flamsiga uppförande inte alls uppfattades som seriösa.

Bodil, 16:01, 28 maj 2014. Anmäl

måndag - torsdag enfärgat lågmäld i färgval av klädsel Fredag veckans sista arbetsdag något mer elegant eller färgat i klädsel..lördag - söndag relaxt eller hemma lyx. inbjuden på någon tillställning konst kulturellt. eller fest och glamm. gå på kafé med en bjuden vän. hitta på en liten tradition för er själva duka upp er mat med egen klädsel som är lite uppklätt. i vissa kretsar så är fyra ombyten på en dag inte ovanligt....det är en smaksak om man vill ha en dinnér dress när man ska äta klockan 5 på kvällen eller när man ska upp på morgonen ha en liten elegant morgon rock och äta frukust hemma....

marie, 12:07, 28 maj 2014. Anmäl

Ett par av gästerna vid SVT:s valvaka hade färgglada, blommiga sommarklänningar. Att jag lade märke till det tyder kanske på att det inte var helt förväntat.

Stina, 14:26, 27 maj 2014. Anmäl

Och SEB:s vd Annika Falkengren, en av de mäktigaste och högst betalda kvinnorna i Sverige, excellerar i pastellfärger och ryschpysch och volanger.

Anonym, 10:52, 27 maj 2014. Anmäl

Hyrestanten: Jo förutom de liturgiska färgerna (som används i de kyrkliga textilierna i kyrkorummet och inkl prästens kläder under gudstjäns,: stola mm) finns det ju olika skjortfärger som visar just olika arbete/ämbete. Prästskjortan är svart, blå, grå eller vit (där svart kanske är mest seriöst), diakonskjortan grön (i svenska kyrkan åtminstone, i katolska har diakonerna svart skjorta liksom prästen och de är ofta på väg att bli präster) och biskopsskjortan lila/röd/rosa.

Anonym, 09:22, 27 maj 2014. Anmäl

Hyrestanten: Jo fast det finns också olika skjortfärger i kyrkan: diakonskjortan är grön ( i Svenska kyrkan, i katolska har diakonerna svart serna a och är ofta på väg att bli präster), prästskjortan svart eller ibland blå, grå, vit, beige, och biskopsskjortan lila/rosa/röd. De liturgiska färgerna används bara i de liturgiska kläder som dessa går utanpå i gudstjänsten. Det är inget som övriga förväntas klä sig efter.

Anonym, 09:18, 27 maj 2014. Anmäl

Kyrkans sk färgkod, de liturgiska färgerna, handlar om kyrkoårets budskap vid olika tider på året, inte vilket arbete den personen har. Lite synd att vi "måste" klä oss i mörkt och strikt för att framstå som seriösa, eller måste vi verkligen det? Ni kommer väl ihåg hur Anna Lind brukade sticka ut med sina färggranna dräkter bland alla svartklädda män?

Hyrestanten (Webbsida), 22:54, 26 maj 2014. Anmäl

Mörk klädsel kan också vara urtråkig och fantasilös. Majoriteten av svenska kvinnor bär svart täckjacka och jeansen instoppade i stövlarna på vintern. Trist och fult.

Anonym, 22:04, 26 maj 2014. Anmäl

Yrkeskritik?

Fråga: Jag har ett yrke som många personer någon gång har träffat andra i och har en åsikt om. Ofta vill dessa personer – både vänner och mer perifera bekanta – berätta för mig hur illa bemötta eller felbehandlade de har blivit av den yrkesgrupp jag tillhör.

Många kräver även förklaringar av mig kring varför andra individer inom mitt skrå har gjort som man gjort. Jag brukar lyssna och nicka och sedan inte säga så mycket mer. Inombords blir jag dock både upprörd och irriterad.

Självklart är det tråkigt att mina medmänniskor känner sig illa bemötta av andra personer inom min yrkeskategori, men varför ska jag behöva stå till svars för det? Om jag möter en person i en situation utanför arbetsplatsen som exempelvis jobbar på bank, inte kommer jag att raljera för denne över hur många inkompetenta/långsamma/arroganta banktjänstemän jag mött genom livet.

Jag tycker att det känns som ett oartigt sätt att föra en konversation på. Vad kan jag säga till de personer som inför mig vill ösa ur sig negativa erfarenheter av min yrkesgrupp? Jag vill ärligt inte höra – men ju heller inte såra eller uppröra ytterligare.

Svar: Som gammal reporter vet jag precis vad du menar – de flesta med yrken som direkt berör andra har råkat ut för det du beskriver. Vårdpersonal, lärare, mediapersoner, hantverkare, frisörer, bussförare, affärsanställda och många fler får ta ansvar för vad någon annan eller några andra har gjort.

Det är ganska obegåvat att skuldbelägga någon som har samma yrke som den de har blivit illa bemötta av. De som gör så försöker inte ens begripa att vårdpersonalen inte kan hjälpa att deras företag kräver mer än vad som rimligt eller ens möjligt, att lärarna har sin av myndigheterna fastställda läroplan att följa och så vidare.

Naturligtvis finns personer som inte gör vad de ska på sitt jobb, men de är färre än de som sliter för att fullfölja förväntningar och krav. Oavsett allt annat ska ingen behöva stå vid skampålen för någon kollegas misstag.

Du kan inte hindra att några tillåter sig korkade attacker mot dig för andras misslyckanden i ditt yrke. Men du kan vänligt svara ”oj då, och vad tänker du att jag ska göra åt detta?”

Eller ”låter som om du har haft otur, men inte något jag kan ändra” och så lägger du snabbt till något helt annat, som ”förresten, såg du den där TV-serien xxx”.

Eller ”uppriktigt sagt, jag har ingenting att göra med det du har varit med om, det måste du förstå”.

Om inget annat hjälper och klagaren bara fortsätter, säg till slut något bisarrt, ta till mitt favoritbortpratande ”Nämen titta, står det en älg utanför fönstret?”

Det gör det inte. Men det hejdar pågående trakasserier en kort stund och då utnyttjar man det ögonblicket till helt andra samtalsämnen.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (35)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 35

Anonym 15:46 Menar du bilmekaniker - åk-lagare?

MG, 09:53, 17 juni 2014. Anmäl

Menade egentligen: om man ens över huvudtaget ska hålla på med sånt.

Rolle, 22:43, 16 juni 2014. Anmäl

Varför intressera sig mera. Du verkar höra till de personer som inte fattar att sluta kritisera när man borde. Om man på t.ex. bjudning ens ska hålla på med sånt.

Rolle, 22:39, 16 juni 2014. Anmäl

FS är förstås åklagare

Anonym, 15:46, 8 juni 2014. Anmäl

FS; Trevligt att du hittat hit. Exakt vad arbetar du med?

Hedervärd, 10:20, 4 juni 2014. Anmäl

@Hedervärd: Vilka spännande uttalanden! Dina kommentarer bekräftar faktiskt mina upplevelser av att många känner ett behov av att klanka ner på andras yrkesgrupper, direkt eller indirekt. Att du anser vissa yrken vara "omoraliska" får du stå för (säkerligen har du själv ett yrke som är synnerligen moraliskt, rätt och riktigt). Mitt yrke, för övrigt, är ett så kallat "högstatusyrke" med lång utbildning och hög lön. Jag har tänkt att kanske är det därför många anser sig ha rätt att kritisera så hårt? Att det är mer accepterat att "sparka uppåt"? Jag vet inte. Men det jag vet är att jag har lärt mig att försöka vara ödmjuk inför andra människor och deras yrkesval - de allra flesta gör sitt allra bästa.

FS, 16:24, 3 juni 2014. Anmäl

Ingen rök utan eld, som dom säger! Jag har goda skäl att dra de slutsatser jag gör. För det första skriver inte FS vilket yrke det handlar om. Att dölja denna synnerliga viktiga detalj är synnerligen misstänkt. För det andra skriver FS att denne faktiskt får kritik just för sitt yrke. Hade det varit ett hederligt jobb hade denne säkert inte fått sådan kritik. Men eftersom kritiken likväl kommer så finns det säkert fog för det. För det tredje har FS inte ens här på kommentarsplats velat förtydliga sitt leverne, vilket nog får betraktas som "spiken i kistan". FS är avslöjad.

Hedervärd, 08:38, 3 juni 2014. Anmäl

@Hedervärd. Varför förutsätta och "misstänka" någonting alls. Folk har tyvärr synpunkter på det mesta och drar gärna en hel yrkeskår över en kam såsom läkare, tandläkare, lärare, politiker, poliser, föräkringskassetjänstemän, bilmekaniker, arbetsförmedlare, taxichaufförer, you name it! Märkligt att du helt utan grund drar FS över en enda kam och spikar in att FS är telefonförsäljare...... Vad är chansen att det skulle vara just den yrkesgruppen ? och är isåfall alla telefonförsäljare i hela sverige omoraliska ? Märklig kommentar. Eller så är 'Hedervärd' synsk?

Anna d.ä, 16:37, 2 juni 2014. Anmäl

Jag misstänker att FS har en dålig utbildning som i sin tur lett till att FS nu försörjer sig på något omoraliskt och skamfullt sätt. Det finns sådana yrken och dess utövare förtjänar faktiskt att få veta det! Som exempel kan nämnas telemarketing där säljarna lurar på dementa personer mycket dyra abonnemang, och de där försäljarna som står och antastar hederligt folk i galleriorna. Då FS inte ens i skydd av sin anonymitet som frågeställare törs avslöja vilket yrke vederbörande försörjer sig med är det säkert något av de nämnda. Alternativt är FS representant för något av de otaliga pyramidspel som florerar, och försöker vid varje tillfälle pracka på sitt sällskap dyra startpaket med blåbärsjuice. Det är inte mer än rimligt att FS får stå till svars för sitt klandervärda leverne.

Hedervärd, 21:09, 28 maj 2014. Anmäl

Hej Jag hör till ett yrke som är i blickpunkten och som många tycker sig ha rätt att kritisera när det gäller upplevda språkfel och översättningsfel. Länge försökte jag reda ut vad som ibland var rena missförstånd, men tyvärr har jag kommit att inse att det inte sällan rör sig om rena påhopp av personer som vill flyta ovanpå. Ofta är det okända personer eller sådana man träffar på mottagningar, har oturen att få till bordet osv. Numera blir mitt svar direkt: “Och vad jobbar du själv med?” Om vederbörande ändå går vidare (det gör de sällan) brukar jag fråga: “Och inom ditt yrke är ni helt ofelbara? Det måste kännas skönt.” Blanka

Ingela Jones, 12:43, 27 maj 2014. Anmäl

Handkraft?

Fråga: De nya filmsnuttarna (Ribbings Etikettskola) på webben om exempelvis hur man hälsar på varandra är mycket bra.

Vad jag saknar är en uppmaning om att det fasta handslaget inte bör vara för fast, dvs hårt. Jag har sedan några år tillbaka problem med artros i mina fingrar och tidvis är händerna svullna och mycket ömma, minsta lilla stöt gör rejält ont när det är som värst. Trots det hälsar jag artigt och ser människan jag möter i ögonen men det har hänt att jag skrikit högt två gånger när en “karlakarl” nypt alldeles för hårt och gjort mig illa.

Problemet är att jag aldrig kan bedöma vem som tänker visa sina krafter. Nu har jag börjat med att direkt jag ska hälsa på någon säga ungefär så här.  “Hej, Jag heter xx  xx och jag har ont i mina fingrar så jag hälsar med ett mjukt handslag”. Underförstått – det bör du också göra. Det brukar fungera och då får jag naturligtvis följdfrågor om mina krämpor som jag gärna slipper, men hellre det.

Har Magdalena något bättre sätt att rekommendera? Det asiatiska sättet att buga med handflatorna ihop är inte dumt, även ur medicinsk synvinkel, men knappast gångbart gissar jag.

Svar: Roligt att webb-TV:n uppskattas!

Du har ett problem som du delar med många andra. En del missuppfattar vad som kallas ett fast handslag, och som är rätt, till skillnad från den slappa handen nerhälld som en trasa i ens egen hand. Men det är skillnad på ett fast handslag och ett där man visar hur stark man är och nästintill krossar småbenen i den andras hand. Det handslaget är inte trevligt, inte artigt och inte kul.

Det bästa du kan göra är faktiskt att genast vid ett hälsande säga ”jag har ont i mina händer och hälsar så här” och så gör du den asiatiska hälsningen eller håller höger hand över hjärtat som i USA när man visar respekt för nationens flagga. Säg därpå ditt namn och övergå till att tala om något annat så snart den du hälsar på har sagt sitt namn.

Detta respekteras av varje vettig människa och den som börjar tjata om vad du kan ha för handproblem svarat du snabbt endast ”artros” och fortsätter att tala om annat. Du måste alltså ta till lite samtalsknep för att slippa redogöra i detalj för din sjukdom – som faktiskt ingen väluppfostrad person ska fråga om!

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (16)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 16

Jag har inte klena händer, men tycker ändå att det gör väldigt ont när vissa (större karlar som vill visa sin kraft) klämmer åt handen så fingrarna nästan knakar. Det bästa är då att med en förfärad blick rycka åt sig handen och säga "aj, det där gjorde riktigt ont, var snäll och gör inte så". Om du då får frågan "vadå är du klen eller?" så är det bara att svara "inte det minsta", och gå vidare för att hälsa på någon annan.

Karin, 18:17, 23 maj 2014. Anmäl

@Nisse L, 19:16 Förstår inte riktigt din kommentar. Du kanske missade att jag i min kommentar helt menade folk man träffar yrkesmässigt. Då representerar jag inte längre mig själv utan jag representerar min arbetsgivare och mitt uppträdande kan då få långsiktiga konsekvenser för arbetsgivaren. Om jag står på en mässa och träffar en grupp människor så hälsar jag lika artigt på alla. Yrkesmässigt måste man förutsätta att alla nya människor man träffar är viktiga när man hälsar på dem. Om jag bär mig dumt åt och uppfattas som otrevlig, dryg eller arrogant kan det leda till att de går till en konkurrent istället. Man får aldrig en andra chans att ge ett första intryck till nya kunder. Att bara hälsa på vissa och inte på alla i gruppen ger inte något bra intryck, särskilt inte om den man ignorerat faktiskt råkade vara den som har det slutliga avgörandet vid val av leverantör. På min arbetsplats räknas inte detta som egoism utan som professionellt uppträdande av en säljare.

Anonym, 10:57, 23 maj 2014. Anmäl

@Anonym, 16:33, en i sanning avslöjande kommentar. Hur man beter sig mot andra ska alltså bero på om de kan vara viktiga för en själv. Ny-egoismen (vare sig den beror på din ålder eller på tidsandan) blir sällan tydligare.

Nisse L, 19:16, 22 maj 2014. Anmäl

Att kramas i professionella sammanhang är patetiskt. Att när man kommer till ett möte nicka åt dem redan sett samma dag, men hälsa mer ordentligt på de utifrån kommande verkar normalt. Alla verkar läsa in sina egna specialfall i denna fråga, och utifrån dem ge tvärsäkra svar..

Dq, 16:49, 22 maj 2014. Anmäl

@Anonym, 14:55 Privat är det lättare att göra den skillnaden. Tyvärr är det många som vill kramas även yrkesmässigt och då blir det ibland konstigt när man hälsar olika på olika folk. Personligen föredrar jag att ta i hand eftersom man då inte tvingar någon att kramas som egentligen inte vill kramas. Framför allt så ska man i alla fall ta alla i hand, att nöja sig med att bara nicka till vissa blir jättekonstigt yrkesmässigt. Man får aldrig en andra chans att göra ett första intryck och man vet inte om den man inte hälsade riktigt på är viktig eller inte.

Anonym, 16:33, 22 maj 2014. Anmäl

Bästa Anonym 14:55, låt din fru bli klar med kramandet innan du sätter igång handskakandet. Det blir för mycket på en gång för lilla svärmor och ser onekligen lite konstigt ut.

Krut, 16:27, 22 maj 2014. Anmäl

Aha, det är bara den som kommer sist som hälsar, och alltså gör likadant. Jag tror ändå inte det är sant, för min fru kramar sin mamma medan jag skakar hand med min svärmor, utan att det är något konstigt. När man möts har man ofta väldigt olika relationer.

Anonym, 14:55, 22 maj 2014. Anmäl

@Anonym, 13:36, Jag förstår precis vad Leif menar. När man träffar flera personer samtidigt så kan man ju inta ta två i hand, krama den tredje och nöjer sig med att nicka till den fjärde.

Anonym, 14:34, 22 maj 2014. Anmäl

Leifs kommentar blir litet förvirrad om man betänker att det är två personer som hälsar på varandra. Litet flexibilitet är bra.

Anonym, 13:36, 22 maj 2014. Anmäl

@PerTore: Man önskar ju att fler var socialt kompetenta nog att i det läget bara svara "ojdå, det var tråkigt att höra" och därmed lämna öppet för den smärtdrabbade att berätta mer om den vill, istället för att ställa direkta frågor om sjukdomen!

Sara, 12:47, 22 maj 2014. Anmäl

Sanningsrättighet?

Fråga: Jag har en jämnårig vän (16 år) som ofta har ideologin att “man ska alltid vara ärlig”. Detta resulterar att han ofta uttrycker sig på ett klumpigt sätt som man kan ta illa upp av eller känna sig obehaglig med. Han anser själv att det är mycket bättre att man säger som man tycker, och han använder uttrycket idiot allt för ofta i min åsikt.

Finns det ett vänligt sätt att säga åt honom utan att samtidigt verka allt för otrevlig? Jag vill inte göra mig ovän med honom.

Svar: Den trista dumheten tar jag upp ibland, alltså dessa människor som berömmer sig av sin egen ärlighet, den är det enda rätta. Lika dumt som de som säger ”jag är så rak” – de tar sig rätten att låta sin egen sanningslidelse såra andra.
Sett ur en mänskligare synvinkel är det fel. Det är helt enkelt dåligt beteende och ofta är det samma sak som att sanningsälskaren är ganska inkompetent, socialt sett. Man kan mycket väl avstå från att säga sanningar som är sårande, det går nästan alltid att vrida lite på svaret så att det blir neutralt eller kan låta lite mer vänligt än vad den som svarar egentligen anser.

Exempel: någon säger ”kolla min nya jacka, vad tycker du?” Kanske vill den tillfrågade sanningsälskaren säga ”den är faktiskt ful och du ser klumpig ut i den”. Men det brukar gå att säga något annat, färgen kan vara snygg, kragen klädsam eller något annat, rentav att ”ja, du ser så glad ut i den så man blir glad själv” som sanningsälskaren då kan svara och undvika att säga något negativt.

Så försök vid något tillfälle säga till din vän ungefär ”du, det är lite jobbigt med att du tycker att det är så viktigt med din sanning att du ibland gör andra ledsna.”

Eller ”du behöver inte säga så utförligt vad du inte tycker om, det är många som tar riktigt illa upp”.

Försök med ett vänligt resonerande, inga aggressiva tonfall, mer vänligt bekymrade så att din vän förstår hur hans sanningar faktiskt är jobbiga. Ta också med det där med ”idiot” och föreslå att din kompis slutar säga det, många tar det nästan bokstavligt, kan du påpeka.

Kanske är det så enkelt att din vän inte vet att han säger det så ofta, inte heller att han är så brutal i sitt sätt att kommunicera.

Och de sanningsälskande kommentatorer som i vanlig ordning vill klaga på mitt svar: nej, jag uppmanar inte till lögner, jag bara föreslår skonsamhet mot andra som inte har gjort något ont. Varför ska ens eget sanningsbehov stå så högt att man tillåter sig att göra andra ledsna?

Magdalena Ribbing

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (63)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 63

Klart att ärlighet varar längst men lite handlar det om hur du lägger fram det. Vissa bär sanningen framför sig som ett svärd pch de vill såra eller så bryr de sig inte o ch det är inte ok. Man använder sig av empati och fingertoppskänsla, något som (jag hoppas) de flesta vuxna lyckas utveckla. Det finns också diagnoser som förhindrar empati.

E, 08:10, 19 juni 2014. Anmäl

Läser kommentarerna här och tänker att det tydligt bildats ett par läger med de som inte vill vara burdusa, och de som då kallar dessa för konflikträdda. Det tycks mig som att man som "rak och ärlig" ärligen borde beskriva sig som konfliktsökande. Det är så jag tyder en del reaktioner nedan. Så om man nu är rak och ärlig (och burdus) varför inte med detsamma titulera sig själv konfliktsökande? Enär man gärna klassar de som inte är likadana för "konflikträdda". Så himlans rakt och ärligt ska det tydligen ändå inte vara när man rakt och ärligt benämner sig själv. Jag börjar tröttna på att det i vissa läger anses vekt eller undanvikande att bete sig med ett lite socialt mjukgörande sätt.

Mari Lind, 15:07, 3 juni 2014. Anmäl

Bodil du är urtypen för konflikträdd kvinna/människa som alltid skall "se något positivt".

Anonym (Webbsida), 17:59, 27 maj 2014. Anmäl

Konflikträddas förening verkar ha gått samman och skrivit här. Detta är ett väldigt tydligt exempel på hur ni helt okritiskt anmanar en insändare som kanske inte allas är sann. Om man aldrig säger något för att andra "kan bli sårade" så går man ofta som katt kring het gröt när det gäller problem. Ett enkelt exempel, jag har en underställd medarbetare som kommer för sent och tar för långa raster. Det är helt meningslöst att inte tala om för dem att det inte är ok och att det får konsekvenser om de inte upphör med sina olater. Detta är inte samma sak som att säga "IDIOT KOM I TID , FAN FAN FAN". Att vara rak och ärlig är inte samma sak som att kommentera allt och vara plump. Orkar inte brodera ut om detta men ärlighet vara faktiskt längst.

Anonym (Webbsida), 17:58, 27 maj 2014. Anmäl

Förmodigen skulle jag inte säga något alls. Tystnad kan också vara talande....

lagom är bäst, 08:57, 25 maj 2014. Anmäl

@lagom är bäst, 08:06. Om en medelålders kollega kommer med en dödskalletatuering på måndagen och går och visar upp den för alla, kan man välja att säga "Usch så förskräckligt. Och i din ålder..." Eller: "Det där måste ha gjort ont". Jag hade valt det senare alternativet.

Anonym, 08:29, 23 maj 2014. Anmäl

Ett alternativ är faktiskt att inte säga något alls. Om man möter en person vars hund man tycker är ful kan man faktiskt välja att hålla käft.

Amalia, 08:24, 23 maj 2014. Anmäl

Om man bara får höra negativa saker kanske man ska rannsaka sig själv... Konstruktiv kritik kan vara väldigt värdefull om man inte är den lättkränkta sorten.

Anonym, 19:48, 22 maj 2014. Anmäl

Är det inte märkligt att alla dessa sanningssägare aldrig har något BRA att säga sanningen om????

Anonym, 19:01, 22 maj 2014. Anmäl

@ähmen 17:23, haha, nej det var du inte.

Anonym, 17:47, 22 maj 2014. Anmäl

Bjudningssmitare?

Fråga: Jag lever i ett samboförhållande, vi har båda barn på olika håll men alla barn är vuxna och har flyttat till egna boenden. Vi har för familjekänslans skull återkommande middagar där alla dessa vuxna barn är inbjudna. Vi lägger stor vikt vid att hitta datum som passar alla, vilket inte alltid är så lätt.

Men det som stör mig är att min sambos ena son så gott som alltid avviker från bjudningen tidigare, oftast direkt efter att måltiden avslutats. Jag kan absolut förstå att det kan finnas skäl att man inte kan stanna hur länge som helst, men att det infaller vid varje tillfälle känns märkligt. För mig är det som att säga ”det var bra att jag kunde komma och få mat, men nu har jag viktigare saker för mig, ni hör inte dit”. Framförhållningen för dessa middagar är väldigt god, oftast minst tre veckor framåt i tiden vilket också borde underlätta i planeringen för gästerna.

Jag ser det som respektlöst mot mig och min sambo att denna son aldrig anser sig ha tid att deltaga på samma sätt som andra gäster och stanna kvar tills bjudningen ”klingat av”. Det handlar om middagsbjudningar, oftast på söndagar, där alla har arbetsdag/skoldag nästkommande dag.

Är detta ett beteende som är att anse som korrekt? Vad kan vi göra?

Svar: Det kan finnas flera förklaringar till det du beskriver. En kan vara att denne son inte trivs lika bra som övriga med sällskapet, familjekänslan kanske inte är lika viktig för honom. En annan att han är lite socialt bortkommen. En tredje att han faktiskt har annat att göra och prioriterar detta – vilket förvisso inte är artigt och vänligt men för de många nutida ungdomar som har lärt sig ”jag, mig, mitt” i första hand är det självklart. Tre veckor i förväg vet en ung människa inte alltid vilket jättekul evenemang som kan dyka upp efter middagstid. Han kommer ju till middagen i alla fall!

Egentligen ska du inte göra något åt detta, utan det är din sambo som ska säga vid nästa inbjudan till denne äta-och-gå-son ungefär ”vi hoppas alla att du kan stanna en lite längre stund efter maten den här gången”. Sonen kanske säger något om att han har så mycket annat för sig, och då får din sambo förklara hur tråkigt det är för er alla att han bara äter och går.

Fungerar inte detta så finns inte mycket annat att göra än att låta honom gå direkt efter maten. Att inte bjuda honom på grund av detta vore fel.

Det är mest trist för honom själv, han sticker ju iväg från gemenskapen och det är förmodligen en större nackdel för honom än för er övriga. En ovillig gäst är ingen glädje för en fest.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (84)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 84

Hm, FS skriver inget om hur den unge mannen uppför sig när han är på middagen. Är han trevlig, pratar och är social eller sitter han mest för sig själv i ett hörn? I det senare fallet gillar han nog inte sällskapet, helt enkelt. I första fallet verkar det mera mysko, dubbla budskap.

TR, 09:41, 11 juni 2014. Anmäl

Den unge mannen, smitaren, har i och med föräldrarnas separation en familj som har upphört att existera. Han är säkert nöjd med att föräldrarna på var sitt håll har hittat nya relationer, men det är inget som någon ska tvingas in i mot sin vilja. Sorgen över den familj man inte längre har, eller kanske aldrig har haft kan vara nog så svår att bära. MR har svarat FS på ett diplomatiskt sätt och precis som de flesta här insett att det egentligen är en relationsfråga mer än en etikettsfråga. Frågeställningen är säkert vanlig och den har ett allmänintresse och alla som har kommenterat har gjort ett bra jobb för att få fram ett allsidigt svar.

Olle, 09:09, 7 juni 2014. Anmäl

@mgmt 14:50, 21:e. Jep. Helt enig... Kastrering med slö skridsko är att föredra.

Olle, 17:20, 4 juni 2014. Anmäl

Vore ju väldigt intressant att få veta vilken sorts umgänge/aktivitet som bjudningssmitaren tycker skulle främja familjekänslan! Det enda vi med säkerhet vet är att FS själv tycker att dessa middagar är viktiga för familjekänslan. Smitaren kanske skulle föredra något helt annat och kommer kanske bara för FS:s skull; för att inte göra FS besviken, eftersom smitaren vet hur viktigt det är för FS. Kanske är smitaren helt nöjd med familjekänslan även utan dessa middagar då alla samlas... Min poäng är att FS tycker sig göra detta för familjekänslans skull utan att ha inblick i om de andra tycker att det främjar familjekänslan?! Man kan väl tycka väldigt mycket om sin familj, även de ingifta, utan att tycka vansinnigt mycket om den här sortens samlingar? Eller så tycker man inte så mycket om sin familj men då hjälper ju inte den här sortens samlingar heller? Låt smitaren vara som han är, var glad att han är med, välkomna honom som han är!

HR, 08:40, 24 maj 2014. Anmäl

En lång tråd, jag har inte har läst alla kommentarer. Kanske har många redan återgett min erfarenhet. Jag hör till dem som Magdalena lite snällt kallar "lite socialt bortkommen". Jag hatar kort sagt kallprat, det som brukar infinna sig efter middagen eller vad det nu är. Eller för den delen även föra en intressant konversation med min bordsdam under middagen. Jag har väldigt svårt att komma på intressanta kallpratsämnen, och att göra inlägg i andras. Jag känner mig helt enkelt väldigt obekväm. Betraktad som "socialt inkompetent". Jag avviker gärna så tidigt som möjligt, men försöker naturligtvis vara så artig som möjligt, och inte tacka nej till vänliga inbjudningar av detta skäl. Jag avundas dem som alltid lyckas höja "samtalstemperaturen".

Anonym, 15:43, 23 maj 2014. Anmäl

@evelina, 21:35 Det framgår inte vad "Direkt efter att måltiden avslutats" innebär för FS. Måltiden kanske har varat 1,5 timme med förrätt, varmrätt, dessert och kaffe på maten. Vi vet inte heller när styvsonen kommit, han kanske var där 1,5 timme innan maten. Ingenstans står det exakt hur länge han deltar. Det enda som vi vet är att styvsonen går tidigare än alla andra och att FS vill att han ska stanna lika länge som övriga och att FS stör sig på att "alla inte vill vara med".

Anonym, 11:24, 23 maj 2014. Anmäl

Evelina: där finns en poäng i det du säger, att man alltså ska uppför sig uppfostrad och stannar en rimlig tid när man för en gångs skull har tackat jag till en bjudning. Men: vi känner nog alla till mödrar, mostrar mfl som inte accepterar när man tackar nej och tjatar så här länge tills man blir "mjuk" och säger: då kommer jag om det annars blir bråk. Men det är inte alls sälvklart att man då kommer gärna.

Bendte, 19:48, 22 maj 2014. Anmäl

Jag har för egen del svårt att föreställa mig något värre än återkommande middagar med min pappas nya fru och hennes vuxna barn. Jag har ingen som helst familjekänsla med dem och har inget behov av att ha det heller. Nu har min far och hans fru till slut insett det och ställer inte till med sådana obehagliga tillställningar längre utan träffar sina vuxna barn på otvunget sätt som de individer med egna familjer vi är. Jag skulle också försöka smita tidigare om de hade fortsatt, alternativt börjat hitta på ursäkter för att slippa komma.

JW, 16:27, 22 maj 2014. Anmäl

Det jag ångrar mest från mitt äktenskap är alla de timmar jag lät förspillas på familje-och släktmiddagar i min ex-mans familj. Min f.d svärmor har aldrig sagt något gott om någon och har ett stort behov av att trycka ner andra. Man åkte alltid därifrån med känslan av att vara misslyckad och fel. Gnisslade tänder över de söndagstimmar jag kunde gjort något annat. Den förspillda tiden kan jag t.o.m sörja idag, de middagstimmarna var inte till någon som helst nytta. Idag styr jag min egen tid och kommer aldrig mer låta mej tvingas till middagar utan värde för mej.

Fri, 09:50, 22 maj 2014. Anmäl

Vi alla har ju inte samma behov av familjekänsla som FS har. För många är det inte alltid så roligt att vara med på familjeträffar, då sonen i fråga kanske inte har så mycket mer gemensamt med familjen än blod. Jag tycker nog att FS ska vara glad åt att den vuxna sonen tar från sin fritid och kommer till en middag han inte har något större intresse för. Istället för att vara sur att han inte stannade hela kvällen. Det kan ju tolkas som att det är sonen som är ”jag, mig, mitt” som MR skriver, men det kan ju lika väl tolkas som att FS bara tänker ”jag, mig, mitt” när hon förväntar sig att sonen ska spendera tid med familjen.

lisa, 01:34, 22 maj 2014. Anmäl

Etikettspalten: Sluta tjata om andras mat!

Vad ska jag svara när dom säger: ”Men usch, hur kan du äta det där?”
Den bedrövade och bedrövliga frågan kom nyligen till spalten, en av många i samma ämne, alltså kritiska synpunkter på det någon äter.
Detta verkar ha tilltagit i omfång på senare tid – allt fler tar sig rätten att kommentera andras matlådor, dieter, vad de har på sina tallrikar, vad de beställer på krogen, vilken mat de lagar till sina bjudningar.

En enda kommentar är okej angående andras mat, och den lyder: ”så gott det ser ut!” Allt negativt kommenterande är fel, såväl oartigt och ouppfostrat som pinsamt. Det är översittarfasoner att kritisera det som andra äter, som om man själv vore stjärnkock och matexpert.
Den som säger något så gräsligt som i frågan ovan ”men usch, hur kan du äta det där?” har gjort bort sig för lång tid. En sådan kommentar visar på total oförståelse för andras integritet, känslor och smak. Jämför med ett klädesplagg ”men usch, hur kan du ha på dig det där?” Det är inte heller något man säger vilket de flesta som har ett uns medkänsla förstår.

Men varför tror så många att de kan klaga på vad andra äter? Kanske beror det på den allt vildare matdiskussion som pågår, om nytta och skada, om kalorier och kolhydrater och rätt fett, om grönsaker över och under jord, om vitaminer och rå mat och långkok. Alla har sina idéer och alldeles för många tror att just deras idé är den enda rätta och att de därför måste frälsa alla andra till denna tro.
Gör inte det. Vi som har den stora förmånen att både få äta oss mätta och välja vår mat måste sluta att tjata på andra om deras val av föda. Man har inte rätt att kommentera, ifrågasätta eller försöka omvända andra beträffande den mat som de frivilligt äter. Rådgivning är det klokt att avstå från till dess att man blir uttryckligen tillfrågad.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (16)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 16

Sluta prata om maten överhuvudtaget! Det uppstår ofta ett ältande om varenda rätt, hur god den är, vad består den av, kan man få receptet etc. Prata om intressanta saker i stället! Beröm värdinnan/värden och tacka efteråt.

Irene Holm, 11:16, 30 maj 2014. Anmäl

Men ÄR de tverkligen ett problem undrar sign HS. av allt att döma inte för dig-men det hindrar ju inte att det faktsikt ÄR det för oändligt många andra människor. Om ingen (i negativa ordalag)kommenterat vad du äter har du haft tur

B, 09:46, 20 maj 2014. Anmäl

Anonym 13.39: Det är endast en gång jag träffat på en person som liksom inte kunde släppa det faktum att jag är vegetarian - utan kom med diverse "vego-kommentarer" genom hela middagen. Denna person hör dock inte till min närmaste bekantskapskrets, så jag kunde helt enkelt ignorera situationen, och låta vederbörande göra bort sig på egen hand. Om man själv låter bli att "gå i clinch" självdör de flesta kommentarerna.

Anonym, 19:49, 19 maj 2014. Anmäl

Anonym, 13:56 Det är väl ok att diskutera vilket av ämnena man vill, såvida personen ifråga själv startat diskussionen. Men man kanske inte ska börja kritisera eller säga indirekta gliringar om vad de än månde vara. Skriva folk på näsan med sina egna förträffliga åsikter.

Anonym, 16:51, 19 maj 2014. Anmäl

Anonym 13:56 Politiska åsikter kan man visst kommentera om de har uttryckts av personen i fråga.

Per W, 16:42, 19 maj 2014. Anmäl

Andras matvanor. barnuppfostran, rökvanor, alkoholintag, inkomst och politiska åsikter ska man avstå att kommentera på personlig nivå.

Anonym, 13:56, 19 maj 2014. Anmäl

HS: testa att vara vegetarian. Får ständigt försvara detta i samband med måltider utan att jag för den delen kommit på tanken att gnälla över köttätarnas val att äta kött (vilket på flera sätt vore mer rimligt än att oja sig över vegetarianen)

Anonym, 13:39, 19 maj 2014. Anmäl

Jag upplever inte att folk har så mycket synpunkter på vad man äter utan snarare har de synpunkter på det man låter bli att äta. Folk bryr sig egentligen inte om att en vegetarian/vegan äter grönsaker. Det är mer bekymmersamt att de valt att låta bli att äta kött. Det spelar ingen roll att du tar en stor köttbullemacka för du valde bort räkmackan för du äter inte räkor. Att du äter annat som du gillar och blir mätt på spelar ingen roll, du äter inte räkor, som är så gott... Äter man en viss diet så har man valt bort något som man inte äter och det stör folk. Vi är flockdjur och alla måste göra som alla andra i flocken för annars är något fel...

Bodil, 13:37, 19 maj 2014. Anmäl

kan det vara brist på samtalsämnen? eller är det så att man gillar att leverera en moralpredikning mot andras ätande?

samtalsbrist?, 13:26, 19 maj 2014. Anmäl

I många fall känns det bara som att man får konstatera att alla har sina små egenheter. Vissa predikar om nån diet som de hängt upp sig på, jag har (enligt min pojkvän) en tendens att upprepa anekdoter till leda, du gör sannolikt också något som irriterar din omgivning... Det enda rimliga är väl att ta det hela med jämnmod och acceptera irriterande små ovanor och klavertramp hos sina vänner och släktingar, om inte annat i förhoppning att de gör detsamma gentemot mig. Förhoppningsvis överväger väl det goda :). . Rena ovänligheter som i MRs exempel, som är menade som sådana och inte bara ett fall av att tungan sprang ifrån hjärnan är dock en annan sak. Kommer sådant för ofta kanske man får prata med personen om det, och i värsta fall se över sitt umgänge.

annan Camilla, 12:09, 19 maj 2014. Anmäl