Chokladkladdare?

Fråga: Jag är 24 år gammal och har ofta gäster över på kortare besök för att se en film eller dylikt. Ofta ser jag till att ha något gott som kaffebröd eller godis hemma.
Och nu kommer jag till min fråga: Ska jag verkligen behöva be mina gäster använda bestick och assiett till chokladkakor som snickers eller twix? Jag brukar duka fram chokladkakorna utan omslag på assietter och lägga fram gaffel och kniv och det har fungerat hittills.

Nu har det dock hänt vid flera tillfällen att mina vänners vänner bara har tagit chokladkakorna rätt i handen och sedan liksom torkat av sig på mina möbler, kanske medvetet eller av misstag. Ska jag då verkligen behöva be dessa att använda assiett och bestick? Jag vill ju inte behöva be dem gå och tvätta sina händer för jag vill inte låta som deras förälder.

Svar: Du kan skaffa enkla skyddsöverdrag till dina möbler.

Du kan avstå från att bjuda på chokladkakor. Det är inte vanligt att sådana förutsätts ätas med kniv och gaffel.

Du kan knappast i förväg be dina gäster att inte torka av sina kladdiga nävar på dina möbler, eftersom ingen vettig människa gör något sådant.

Du kan bjuda på chokladkakorna som du brukar och till de gäster som kletar ner händerna håller du raskt fram en våtservett. Oartigt men praktiskt i detta bekymmersamma läge.

Du kan avstå från att bjuda hem dessa kladdande personer.

Magdalena Ribbing

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (30)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 30

Chokladkakor med bestick? Har aldrig hört talas om något sånt. Ha kvar pappret på så folk kan hålla i det, eller för guds skull lägg fram något om inte kladdar om du ändå är orolig. Känns som ett av de mest lättlösa problem jag läst om i den här spalten.

Della, 10:10, 6 september 2014. Anmäl

Tack Marie!!

Anonym, 19:07, 2 september 2014. Anmäl

Tror att Lily syftar på detta: https://www.youtube.com/watch?v=UxB-H6f3crY

Marie, 11:08, 2 september 2014. Anmäl

Lily, kan du vara lite mer specifik?

Anonym, 02:58, 2 september 2014. Anmäl

Jag rekommenderar alla att youtuba fram ett visst avsnitt av "Seinfeld"...

Lilly, 23:24, 1 september 2014. Anmäl

Så konstigt att du står och kladdar med att ta av omslagen på chokladbitarna känns lite ohygieniskt. Lägger du sedan fram kniv och gaffel skulle jag inte fatta någonting. Chokladbiten är ju ganska hård eller? Nä, lägg fram bitarna i oöppnat omslag. Man håller ju biten i omslaget när man äter. Lägg fram servetter till ifall man ändå blir kladdig. Då blir det mysigt och trevligt!

Anonym, 19:31, 1 september 2014. Anmäl

@ auster, 19:08. LOL. Jo, det är svårt att tro att vissa har svårt att känna igen vad det här handlar om. Och det fortsätter, bara... Jag som hoppades att Gris-Greger skulle ge sina synpunkter om en sådan viktig fråga!

Anonym, 18:05, 1 september 2014. Anmäl

Problemet är ju att du dukar fram t.ex. Snickers utan sitt omslag. Man äter ju en Snickers med omslaget på och drar ned omslaget alltefter. Äta Snickers med bestick är faktiskt så dumt att jag aldrig har hört talas om det förrän nu.

HS, 14:59, 1 september 2014. Anmäl

Konstigt att bjuda på chokladkakor utan omslagspapper. Snyggare, visst, men det är ju mer praktiskt att ha pappret kvar så att man kan äta dem med händerna utan att bli kladdig. Jag skulle tycka att det kändes väldigt konstigt att äta en snickers med kniv och gaffel.

amalia, 11:34, 1 september 2014. Anmäl

Alldeles frånsett FS:s underliga sätt att servera choklad, kan jag inte låta bli att förvåna mig över att det finns vuxna människor som tycker att man kan torka av kletiga fingrar på möbeltyget. Sådant kan man syssla med hemma hos sig om man tycker att det är okej.

HM, 11:19, 1 september 2014. Anmäl

Självmordsfråga?

Fråga: En jobbig fråga: en nära familjemedlem orkade ej leva längre.

Vet ej hur jag skall bemöta frågor om hur det gick till.

Varför vill släktingar och vänner veta detta?

Det räcker ej med: ”Varför vill du veta?”

De fortsätter fråga, och spekulera. Och det känns som om de petar i ett oerhört smärtsamt sår.

Vad i hela friden kan jag säga?

Svar: Du har min sympati – frågor kan vara outhärdliga och det är förfärligt när andra inte vill inse att de ska avstå från att ställa frågor.

Samtidigt kan vänner och släkt undra om detta oväntade som har inträffat. Kanske en del anar och vill förvissa sig om att de har förstått rätt. Eller så vet de inte men vill ha insikt. Men de måste förstå att de inte ska fråga dig, om inte du spontant berättar.

Du kan helt enkelt säga ”jag kan inte och vill inte prata om detta”.

Då kan de inte fråga mer. Skulle någon av nyfikenhet och mot förmodan fortsätta fråga så får du upprepa ”som jag sade, detta vill jag inte tala om, det måste du respektera”. Berätta inte något om du inte vill.

I vissa kulturer finns etablerad sed för hur man agerar inför den som förlorat en anhörig. I judendomen går släkt och vänner hem till den sörjande, tar med mat och stannar i timmar och dagar i medkänsla för att lindra sorgen. Den som sörjer får prata eller sitta tyst, omgiven av allas goda tankar. En afrikansk sed lär vara att den som sörjer tar emot besökare, själv sitter ner och släkt och vänner ställer sig i en kö framför den sörjande. Varje besökare säger: ”berätta” och så får den sörjande berätta vad som hände, sjukdom, olycka, annat, och gör detta om och om igen, kanske en hel dag i sträck. Traditionellt menar man att det är lindrande och välgörande att få berätta gång på gång om det stora obönhörliga som en människas död innebär.

I svensk kultur finns knappast numera vedertagna seder och uttryck för medkänsla med en sörjande. Alltför många intalar sig att de inte ska ”störa” genom att säga något. Men har man förlorat någon närstående måste man själv få bestämma om man vill prata eller inte.

Möjligen tror dessa frågare att din sorg lättas om du delar den med andra. Men de måste inse att de inte har rätt att fråga om hur självmordet har gått till. Rätt hade varit att säga ungefär ”all min medkänsla/alla mina varma tankar, kan jag göra något för dig?”

Vill du berätta så gör du det utan att tillfrågas om hur och varför.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 2

Kommentarer (50)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 50

Hej, Mycket bra svar av Magdalena på en känslig och berörande fråga. Ett påpekande bara, att säga "en afrikansk sed lär vara" skulle möjligen må bra av en uppfräschning i form av "en sed i ett område i Afrika", då det annars kan misstolkas/låta som att denna sed är gångbar i hela Afrika, vilket jag betvivlar är fallet. Man ska komma ihåg att på Afrikas yta ryms Europa, USA, Indien och Kina sammantaget, och sederna och kulturen varierar oerhört mycket från område till område. Det är dags att sluta bunta ihop Afrika som en enda homogen världsdel, tycker jag.

Jessica A, 01:49, 5 september 2014. Anmäl

@Bio. Det är härligt att vara ung. Tyvärr är det en egenskap som går över med tiden. Efter hand lär man sig att man inte kan bevaka allt. Och att man därför inte heller får veta allt. Sådant som är viktigt når dock oftast fram till en förr eller senare. T.ex. att någon man känner har avlidit. Dödsannonser införs i tidningarna för att det fortfarande är ett bra sätt att meddela omvärlden. Det är dock fullt frivilligt både att annonsera och att läsa. På samma sätt som det är fullt frivilligt att delta i diverse sociala medier på nätet.

Vill inte veta allt om alla, 09:52, 30 augusti 2014. Anmäl

Läs denna bloggen, det är skrivet av en mor vars dotter begick självmord. Sök under "vad hände med Junis". Linda skriver så vackert att man får tårar i ögonen. Kram till er alla. http://lindaefraim.com/

Sorgearbete, 21:50, 29 augusti 2014. Anmäl

Bio: Om någon inte orkade svara på alla detaljer kring dödsfallet om någon dött i bröstcancer, skulle du då anta att personen tycker det är pinsamt? Det är den sörjande som avgör hur mycket han/hon säger. Punkt. Sedan är självmord tabubelagt, men där är det resten av samhället som ska ändra attityd så att det blir ok att diskutera. Omgivningens reaktioner kan vara avskräckande för att diskutera vad som hänt, så det tabulyftande ansvaret ska inte ligga på dom som är drabbade.

Meppe, 21:40, 29 augusti 2014. Anmäl

Har själv en närstående som länge mått psykiskt dåligt. Och gjort ett allvarligt självmordsförsök. Trots en vistelse på intensiven mm är det fortfarande bara jag som vet om det. Det var även jag som hittade på förklaringarna varför x var borta osv. Min åsikt är att då X inte valt att berätta för nån annan hur illa det varit så är det inte min sak. Så FS du har min fulla sympati och förståelse. Jag tror inte man kan förklara för de som inte förstått hur situationen är. De som själva inte varit nära nån som mått psykiskt dåligt inser inte hur pressande det är. Framförallt med omgivningens oförmåga att visa lite hänsyn. Det är inte din sak. Massor med kramar.

Ulrika, 18:01, 29 augusti 2014. Anmäl

Varför är just självmord så pinsamt att man inte kan prata om det? Är det finare att dö av bröstcancer eller hjärtinfarkt? Lika jobbigt är det ju i alla fall när någon dör, oavsett anledning.

Bio, 16:54, 29 augusti 2014. Anmäl

Jag tycker att Bodil, 12:16 kommer med ett bra svar. Det är klart att man inte behöver berätta för perifera släktingar, men mitt i sin egen sorg kan det vara svårt att förstå att andra också sörjer. Jag minns när min pappa gick bort och jag behövde och fick stöd från min man. Mitt i alltsammans kom jag på att han ju också hade sorg! Men jag tänkte bara på min sorg och det gör man nog lätt. Fast eftersom alla tänker på sin sorg, kan det bli lätt att man missförstår varandra.

Anonym, 16:18, 29 augusti 2014. Anmäl

Vi har nog alla våra egenheter, men att kalla människor som ställer frågor för hyenor och dyl känns lite väl. Jag uppskattar att folk ställer frågor och skulle nog kunna göra det själv vid liknande tillfällen. Inte för att jag vill ha morbida detaljer, utan för att det kan vara skönt för den nära anhörige att få prata om det som hänt. Om det inte hade varit just självmord hade det väl varit en hyfsat naturlig fråga? Förövrigt tycker jag att vi ska bli bättre på att prata om självmord, psykvården är katastrofal i Sverige. Det är ju psykiska sjukdomar som ligger till grund för självmord. Ingen väljer att ta sitt liv. De som tror det har nog inte sett en självmordsbenägen människa.

Rebecca, 16:15, 29 augusti 2014. Anmäl

Stor kram, FS. Du har ju rätt att säga "jag orkar inte prata om det" och bearbeta din sorg på ditt sätt. Jag instämmer nästan 100% med Magdalena, undantaget är sista meningen. Det passar perfekt till FS men inte vid alla liknande fall. Ibland vågar man inte berätta utan att tillfrågas, även om man skulle gärna vilja prata om det, för precis som det kan finnas människor som är alltför nyfikna (och en sund mittpunkt!), finns även de som absolut inte vill lyssna på tråkigheter, så det Är inte alltid man vågar berätta som sörjande. Det gör ont när man vill prata och får som svar, "ja, du det är bara att gå vidare" och så byter de ämne. Därför vill man som sörjande veta att man är välkommen att prata. De sörjande som inte vill berätta kan uppfatta ibland de som bara vill vissa intresse som nyfikna, samtidigt som de sörjande som vill berätta inte alltid vågar om de inte vet om de andra verkligen vill lyssna. Det kan lätt bli missförstånd, speciellt vid sådana känsliga ömständigheter. Vid självmord blir det speciellt känsloladdat, det blir svårt att låta bli att tänka om man, även som avlägsen vän, skulle kunnat göra något, så ovanligt många har behov av att prata om det Även om de inte var nära släktingar, och inte behöver det vara för att man är morbitt nyfiken. Det jag gör vid dödsfall är att säga "vi alla är olika, så om du känner att du skulle vilja prata om det här, nu eller senare, ska du veta att det är bara att säga till". Då känner jag att jag inte upfattas som nyfiken men skickar meddelandet att den sörjande kan räkna med mig om han/hon vill prata. Och hoppas på att den sörjande inte inbillar sig att jag säger det för att jag vill ha detaljer pga morbid nyfikenhet.

Anonym, 14:56, 29 augusti 2014. Anmäl

Anonym 14.06 jag tror snarast att "kom och ät middag kl 17 hos oss" eller jag kommer och klipper gräset i morgon, är det som erbjuds i "början" av sorgen, att senare när dagar, veckor passerat, "häng med på bio" erbjudandet kommer. Att hjälpa den sörjande med att komma ut ur hemmet, att tänka på något annat för en stund. När man är apatisk av sorg är det svårt att komma sig för de allra enklaste saker, och då kan middag och trädgårdshjälp vara bra. Men lyhörda vänner känner till skillnaden mellan vad just den personen som drabbats behöver eller inte behöver.

mary, 14:52, 29 augusti 2014. Anmäl

Fetmafråga?

Fråga: Jag undrar vad man lämpligen svara när ett barn frågar varför en människa är fet? Jag tänker i all synnerhet på om den berörda råkar höra frågan – men också om barnet frågar mellan fyra ögon. Jag har systerbarn som frågar sådant ibland. Är det lämpligt att svara ”X kanske har suttit för mycket framför datorn och sprungit för lite ?”

Det är väl överlag den vanligaste orsaken. Jag vill gärna svara som det är/kan vara – men helst utan att uttryckligen skuldbelägga den feta. Jag tar inte gärna den betydelse maten kan ha i sammanhanget för jag vill inte äventyra barnens framtida förhållande till mat.

Svar: Om ett barn frågar ”varför är X så fet/så tjock?” beror det sannolikt på att andra vuxna har talat om X i sådana ordalag. Det bästa svaret är absolut inte det du föreslår, utan helt enkelt ”människor ser olika ut, en del är kortvuxna, andra långa, en del är tjocka, andra smala och några är magra”. Barn brukar acceptera en enkel rak förklaring och bryr sig sannolikt inte om att orsaken till fetman är felaktig mathållning – om det nu är så, det finns flera skäl till övervikt.

Magdalena Ribbing

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (66)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 66

@ Janne_Kristianstad: svaret du fick visar kanske att mannen 1) hade humor 2) använde sin humor för att lära dig att inte lägga din lila näsa i blöt i din iver att "förstå världen". Tyvärr verkar det i te ha haft avsedd effekt...

Annan, 16:25, 31 augusti 2014. Anmäl

@keep on jogging: snick snack! Alla forskningsrön ändrar sig från dag till dag. Självklart bra att motionera. Självklart bra att äta nyttigt och lagom. I övrigt är din "pålästhet" inte mer värd än gårdagens tidning.

GW, 16:21, 31 augusti 2014. Anmäl

Konstigt att gå ut med att det inte hjälper med motion, självklart gör det det, det ökar ju förbränningen. Muskler väger mer än fett så själva vikten spelar väl mindre roll om man blir mer vältränad/smalare/mår bättre. Var själv snarast underviktig förr när jag tränade mycket och åt normalt. Kan av olika skäl inte träna som förr längre, äter mindre än då och är numera rejält överviktig. Sover dåligt p.g.a. smärta, är alltid stressad. Båda dessa faktorer påverkar vikten, så enkelt är det att gå upp i vikt. MEN, poängen med den här frågan är att vuxna måste ändra sin attityd och lära sig att ingen är bättre eller sämre p.g.a. sin vikt, då blir det heller inte pinsamt om barn ställer sådana frågor.

Anonym, 12:26, 31 augusti 2014. Anmäl

Bra, FS, nu vet vi mer om din fråga! Följ Magdalenas råd, det är bra. Några tankar om övervikt: Med all sympati och förståelse för er som har medicinska problem med att går ner i vikt, de flesta som är överviktiga (nu menar jag inte bara några extra kilo) har ätit för mycket och fel och rört sig för lite. Men det är inte lätt att ändra vanor, det förstår jag, kanske ett litet steg i taget? När det gäller motion spelar det ingen större roll om den hjälper eller inte om man vill gå ned i vikt, det är alltid bra att röra sig. Men man måste inte träna hårt på gym eller springa flera kilometer för den skull! En liten promenad eller kanske simning (mycket skonsamt för kroppen) eller vad du nu tycker om och klarar. Lycka till att hitta något!

Maja G, 18:24, 30 augusti 2014. Anmäl

För att göra det klart för alla som kritiserar min -av allt att döma_osmakliga fråga. Jag vet att det finns tusen och en orsaker till att människor är överviktiga. Orsaken till att jag bad Magdalena om råd är att jag ville gardera mig OM min systerdotter skulle fråga mig(hon har ännu inte gjort det)om saken. Jag tyckte själv inte att mitt svarsförslag var vidare lyckat ,men kom inte på något annat Man lär så länge man lever

T´s moster, 19:37, 29 augusti 2014. Anmäl

Jag brukde köra Magdalenas linje med mina barn. "Tänk så svårt det skulle vara att känna skillnad på folk om alla såg likadana ut." Och så regeln: Man kommenterar aldrig någons utseende. Enda undantaget: "Vilken fin tröja/klänning/.. du har!"

AN, 14:37, 29 augusti 2014. Anmäl

Heja mormor! Det bästa är att svara så sakligt och ärligt man kan på en nivå som barnet förstår. Upp till 4-5 års ålder får man räkna med att (vissa) barn kan ställa den här typen av nyfikna frågor rakt ut, ofta just av ren nyfikenhet utan att lägga någon värdering i det. Det är ett bra tillfälle att lära barnet att man inte kommenterar peroner i ens omgivning hursomhelst.

morsa, 11:22, 29 augusti 2014. Anmäl

Att ö.h.t. tänka i de banorna att skuldbelägga någon är ganska avslöjande. Så länge det finns de som har sådana ideer kommer det att finnas unga med ätstörningar.

Anonym, 23:39, 28 augusti 2014. Anmäl

I alla reportage jag sett om ethnier som fortfarande lever mer eller mindre nakna kan jag bara konstatera det Magdalena Ribbing säger: att människor ser olika ut. OBS! Även gällande minoriteter under exact samma levnadsvillkor.

Savoir vivre, 23:32, 28 augusti 2014. Anmäl

Ett av mina barnbarn ställde samma fråga till mig när vi var på restaurang och en mycket överviktig yngre man satt vid ett bord i närheten. Jag svarade mitt barnbarn att det är en sak som vi kan prata om senare när vi är själva, vilket barnbarnet accepterade. Senare kom vi överens om att det kan inte vara roligt att bli så tjock att det är svårt att röra sig men att vi inte visste varför det hade blivit så. Dessutom fick mitt barnbarn klart för sig att man inte kan prata om andra personer hur som helst. Det är viktigt att barn får sakliga och nyanserade svar men det kan inte ske omedelbart i alla sammanhang.

mormor, 21:25, 28 augusti 2014. Anmäl

Pusspåfluget?

Fråga: När är det okej att krama en ny bekantskap som hälsning?

Och när är det okej att pussa?

Stötte ihop med en förtjusande människa häromdagen för andra gången. Hon hälsade med kindpuss när vi tog farväl efter en pratstund på en stadsbuss. Men hon pussade i luften, på känt manér. När jag besvarade pussen, hon vände sig mot mig så att jag förstod att hon förväntade sig en hej-då-puss, pussade jag henne på kinden. Efteråt kände jag mig generad. Var det för påfluget?

När är det okej att krama en ny bekantskap som hälsning?
Och när är det okej att pussa? Hur pussar man?

Svar: Den förtjusande människan som luftpussade dig tyckte säkert att du förtjänade hennes tillgivenhet. Enligt min uppfattning ska det finnas något slags relation mellan två innan kindkyssande inleds, och det är då inte ett enstaka tillfälle – men kanske två gånger och sympati har uppstått. Vanligen krävs nog några fler möten innan svensk sed tillåter kindkyssande.

Du var inte påflugen förutsatt att du inte tryckte stor smällpuss på den förtjusande människans kind. En lite-för-nära puss kan gå för sig även om man traditionellt inte kysser direkt på kinden, utan endast nuddar vid den andras kind; luftpussar, som du beskriver.

Kramandet är en variant som många anser vara mindre närgången –  egentligen är det väl tvärtom om man tänker på hur fysiskt nära man kommer den man kramar, jämfört med en lätt pust intill den andras kind, men de flesta ser en kram som en ganska neutral vänlighet. Men försiktighet med kramande bör iakttas i andra kulturer än den svenska, en rejäl kram kan uppfattas som just närgången.

Magdalena Ribbing

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (9)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-9 av 9

Eller konsten att ta seden dit man kommer. Tack Magdalena Ribbing.

Savoir vivre, 23:17, 28 augusti 2014. Anmäl

Jag tar gärna i hand. Mina pussar och kramar är reserverade för ett fåtal inte för allmänheten eller ytligt bekanta.

Annica, 17:22, 28 augusti 2014. Anmäl

Anonym, 19:54, 27 augusti 2014. Du har så himla rätt! Ännu roligare är att läsa alla sura svenskar som beklagar sig över att andra människor vill visa sin tillgivenhet.

KMT, 08:53, 28 augusti 2014. Anmäl

Jag bor i Schweiz sedan årtionden. Jag kramar svenska vänner och kindpussar schweiziska vänner och många tar jag bara i hand, när jag hälsar. Men det finaste sättet att hälsa är, tycker jag, att ta i hand: då får jag ögonkontakt med den som jag hälsar på, och jag tycker, att jag kommer den personen närmare än när vi kindpussar eller kramas.

Anonym, 23:03, 27 augusti 2014. Anmäl

Vi Svenskar är så otroligt rädda för närhet. Fram för mera kramande :-).

Anonym, 19:54, 27 augusti 2014. Anmäl

Magdalena: Kan du inte införa en gillaknapp så man kan gilla vissa inlägg. Vi kanske kan utveckla det till en brosch som vi kan peka på så slipper vi handskakningar, kindpussar och kramar.

AK, 13:33, 27 augusti 2014. Anmäl

@Hm: Magdalena har ofta skrivit att man kan räcka fram handen för att skaka hand när någon närmar sig för en kram, så det kan man säkert göra när någon försöker pussas också. På ett trevligt sätt förstås.

HR, 13:01, 27 augusti 2014. Anmäl

@Hm, 11:41 Jag brukar strunta i om det är oartigt och sträcker fram handen för att hälsa men det hindrar ändå inte folk från att kramas (pussar har jag inte råkat ut för) :-(

Bodil, 11:46, 27 augusti 2014. Anmäl

Är det oartigt att räcka fram handen när någon pussare närmar sig? Jag är inte så förtjust i att ha främmande eller halvbekanta människor i ansiktet. Inte alla bekanta heller för den delen, räcker det inte med att pussa den eller dem man verkligen tycker om?

Hm, 11:41, 27 augusti 2014. Anmäl

Tallrikssnurr?

Fråga: Anta att jag är på en finare fest och serveras en rätt. Jag börjar äta och kommer på att jag gärna vill rotera tallriken något för att bättre komma åt det som finns kvar. Hör detta till god ton?

Svar: Eftersom din fråga visar att du vill vara väluppfostrad och ha gott bordsskick svarar jag nej. Man flyttar inte på sin tallrik, varken genom att fösa den åt sidan eller rotera den. Dukningen ska inte ändras av gästerna.

Du får istället med gaffelns hjälp flytta maten på tallriken.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (51)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 51

Tack för svar men det var inte så jag menade. Jag ser nog saken från ett annat håll och finner det meningslöst att fortsätta att förklara. Sitter man fast i ett tankespår så gör man. Tack till Summum bonum "there is much good to find in people"

mmmm, 09:16, 1 september 2014. Anmäl

@mmmm. Apropå Magdalena Ribbings svar på ditt påstående om att hon borde kunna mjuka upp det som du anser vara fåniga etikettsregler. En mycket klok gammal man sa till mig en gång i ungdomen när jag, i likhet med dig ondgjorde mig över fåniga regler och varför det skulle vara så viktigt att veta vad som gällde när det verkade vara så fånigt. Denne kloke man sa ungefär så här. Jo det är väldigt viktigt att veta vad som gäller, både när det gäller lagar och när det gäller andra sociala normer. För det är först när man kan reglerna som man förstår vad man gör när man bryter mot dem. Och först då kan man reflektera över om man vill ta konsekvenserna. Först då blir det möjligt att göra ett riktigt val. Detta sas till mig för över 40 år sedan. Jag har aldrig glömt det. Alltså mmmm. Magdalena talar om vilka normer som är vedertagna. Hon är en verklig expert på detta område. Sen är det den enskilde själv som väljer. Följ de vedertagna normerna eller gör något annat och ta eventuella konsekvenser.

Summum bonum, 08:54, 1 september 2014. Anmäl

MAGDALENA SVARAR PÅ NYTT : @mmmm 31 aug: Det var din kommentar den 26 augusti om ångest "när man inte ens får vrida sin tallrik någon centimeter- - -" som föranledde mitt svar om att det jag skriver verkade uppfattas som lag av en del. Du får nämligen vrida din tallrik både en och flera centimeter, ingen förbjuder dig, allra minst jag (74 år uråldrig). Men det är inte snyggt bordsskick. Ingen idiotförklarar dig, i alla fall inte jag. Men "mjuka upp fåniga etikettsregler" får du göra själv, mina frågeställare vill inte ha svar som innehåller mina påhitt, utan vill veta vad som är korrekt beteende. I vetskap om detta kan man agera efter eget förstånd. Det gör de flesta.

Magdalena Ribbing, 08:16, 1 september 2014. Anmäl

Undrar varför MR tror att jag tror att hennes ord är lag. Däremot tycker jag nog att man kan som expert ta tillfället i akt att mjuka upp en del fåniga etikettsregler överlag och följa med sin tid. Kan vara svårt om man är äldre förvisso att förstå vad den yngre generationen tycker är viktigt. Jag förstår att man gör som man vill och jag förstår också att det inte anses fint att vrida på tallriken vilket var den ursprungliga frågan. Finns ingen anledning att idiotförklara mej. Dock har jag hittat en trevligare etikettspalt på nätet att följa.

mmmm, 18:03, 31 augusti 2014. Anmäl

@Tjillevipp. Jag skrev omedelbart en inlägg där jag förklarade att jag var En annan gamkärring. Vad som hände när signaturen försvann vet jag inte. Inlägget med rättelsen kom först in, men tycks nu ha försvunnit. Varför det har försvunnit vet jag heller inte. Jag håller helt och hållet med om att det är bäst om alla väljer en signatur. Men vad gör man när tekniken inte fungerar? Varför ska jag tro en massa saker? Det är väl självklart att andra har erfarenheter från middagar. Berätta då gärna om dina erfarenheter om det hänt något intressant som du vill dela med dig av. Jag tänker inte ägna mig åt att TRO en massa saker om vad du eller andra kan ha varit med om. Jag kan bara uttala mig om sådant jag själv har erfarenhet av eller kunskap om.

En annan gamkärring, 08:41, 28 augusti 2014. Anmäl

Snälla sluta med anonyma kommentarer, då slipper man idiotin som försurar annars intressanta inlägg.

Von Oben, 21:33, 27 augusti 2014. Anmäl

Anonym, 16:30, 27 augusti 2014.. Bra om du använder samma signatur för du måste ju vara "En annan gamkärring" En detalj till, det finns fler än du som befunnit dig på middag, eller vad tror du?

Tjillevipp, 18:38, 27 augusti 2014. Anmäl

@Anonym 13.52. Jag har läst frågan flera gånger utan att förstå vad du menar. Menar du att alla sorters serveringspersonal alldeles oavsett var de jobbar skulle ha precisa instruktioner om var mat av olika slag placeras på tallriken? Att serveringspersonal på Nobelfesten, på lunchkrogen, på dagis m.m. alla skulle ha likadana instruktioner om VAR mat SKA läggas. Eller frågar du mig om jag vet hur det ligger till? Det vet jag inte. Och jag brukar inte ägna mig åt att tro. Det jag vet är att när jag blir serverad vid bordet brukar det gå till så att jag och den person som serverar kommunicerar med varandra. Det brukar inte alls gå till så att någon servitris/servitör bara slafsar på en köttbit någonstans på tallriken. Om jag vill att biten ska läggas på ett visst ställe och vill ha grönsakerna på ett annat så säger jag naturligtvis det. Och så blir det så. Inga problem. De lunchkrogar jag brukar gå till har antingen bufféservering eller så står någon bakom disken och lägger upp mat. Då kan man också säga hur man vill ha det ordnat på tallriken. Jag förstår inte behovet av att snurra runt på tallriken.

Anonym, 16:30, 27 augusti 2014. Anmäl

@En annan gamkärring, tror du inte serveringspersonal som lägger upp på tallrik har en instruktion om hur det ska se ut, utan bara lägger där det verkar finnas plats????

Anonym, 13:52, 27 augusti 2014. Anmäl

För det mesta bestämmer man väl själv var man lägger potatis, kött, fisk och tillbehör. Väldigt sällan sätts en färdigkomponerad tallrik framför gästen vid en finare middag. Oftast serveras maten vid bordet och man får antingen själv ta för sig, eller så lägger servitören maten på ens tallrik. I så fall kan man själv anvisa plats. Om fat och karotter skickas runt har man själv full koll på var högarna placeras. Eller hur? Det är väl bara på krogen som maten ställs fram med det mesta redan placerat. Då kan vissa kanske vara missnöjda med placeringen och se ett behov av att snurra runt på tallriken. På finare krogar har man dock oftast tänkt igenom placeringen av maten för att det ska se snyggt ut och vara enkelt att äta. Ofta vill man också att ett eventuellt emblem eller monogram som kan finnas på tallriken ska placeras på visst sätt framför gästen. Under ett långt liv har jag själv aldrig känt något behov av att vrida runt tallriken eller placera om maten. Att man ibland måste välta omkull ett konstfullt upplagt torn som kocken ordnat av maten för att komma åt att äta av den är en annan sak. Numera verkar det finnas en rad underliga matneuroser. Kanske beroende på dagiskulturen. Bland yngre ser jag ofta att det lyfts och luktas på maten. Man tar skeden eller gaffeln från karotten på buffén och luktar, man lyfter och luktar på tallriken när maten serverats på krogen. Man snurrar och vickar på tallrikar medan man äter. Maten på bjudningar kommenteras och recenseras högt och ljudligt. Underligt är det.

En annan gamkärring, 11:23, 27 augusti 2014. Anmäl

Hustomteliv?

Fråga: Jag har hört att det dör en hustomte om man säger tack efter att man nyst och någon sagt prosit.

Det vill säga att man ska ej säga tack efter prosit.

Är det rätt?

Svar: Säkert ett av många åldriga talesätt i samband med vardagliga händelser. Kanske detta för mig hittills obekanta uttryck kan bero på att förkylningar smittar och att ett idogt nysande av flera samtidigt därför kan göra det tjatigt med många upprepade ”prosit”?

Annars innebär ordet prosit en välgångsönskan och i vanlig hyfsad kommunikation säger nysaren ”tack” när någon säger prosit.

Låter man bli att tacka kan man ju förklara det med den söta orsak som du har hört!

Magdalena Ribbing

 

 

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (29)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 29

Anonym 18.59: Vilken statistik? Du har nog kommit lite fel, det var nog någon annan stans du ville kommentera något.

MH, 20:20, 7 september 2014. Anmäl

Varför är ägarna och redaktionen på DN så rädda för att presentera en annons som redovisar sann Nordisk statistik. Vem skall vara rädd för sanningen, oh i så fall varför? Finns det inget som heter medial etikett? Min fråga är också; är det ett etikettsbrott att vända DN ryggen? (Jag har slutat läsa blaskan nu.)

Anonym, 18:59, 4 september 2014. Anmäl

Visst kan det vara gulligt att någon oroar sig för sagoväsens väl och ve. Folktrons tomtar är dock i sig allt annat än gulliga.

A, 23:15, 27 augusti 2014. Anmäl

... och varje gång någon säger ordet entreprenör så dör en kattunge!

AnnaBelle, 15:36, 27 augusti 2014. Anmäl

Till alla er som oroar er för tomtarna: Det går alltid att motverka effekten som tacket har genom att stampa med fötterna i marken - stampandet neutraliserar tacket och ingen tomte dör! Jämför med tron på att en älva dör om någon säger "Jag tror inte på älvor" (se Peter Pan), men den stackars älvans död kan förhindras om någon klappar i händerna efter uttalandet. Eftersom älvor är luftvarelser och vi klappar i luften, är det bara logiskt att jordvarelser som tomtar kan räddas på samma sätt genom stampningar med fötterna, inte sant?

Ileea, 19:44, 26 augusti 2014. Anmäl

Vid nysning trodde man förr att människans själ tillfälligt lämnade kroppen. Prosit, Gesundheit, God bless you eller liknande tillrop till den nysande var för att själen med ens skulle komma tillbaka. För en sådan omtanke om ens person tackar man väl med goda själ? Hustomtevarianten kan ha uppstått för att det i vissa kretsar anses ofint att följa kroppens lockrop.

Blandade karameller, 18:59, 26 augusti 2014. Anmäl

"Every minute dies a hustome/every minute one and a 1/16 is born" (fritt efter Charles Babbage; siffran måste alltså korrigeras för tid på året, beroende på om man är i förkylnings- eller influensatider)

Just because you're paranoid doesnt mean they're not after you, 18:25, 26 augusti 2014. Anmäl

Aha - nu förstår jag äntligen varför jag inte har några tomtar på loftet!

Labhaoise, 18:04, 26 augusti 2014. Anmäl

Oj oj och jag som också har hört att en tomte dör när man INTE säger tack. Hur göra nu? Tacka och sedan ta tillbaka tacket? Be folk att sluta nysa (det stänker ju ändå bara ner folk på t-banan)?

Maja, 16:19, 26 augusti 2014. Anmäl

Det dör en sjöman när man tänder sin cigarett på en ljuslåga. Har jag hört ;-)

Annalisa, 13:56, 26 augusti 2014. Anmäl

Förarstörare?

Fråga: Jag har en fråga angående utrop i pendeltåg, åker sträckan Uppsala-Stockholm varje dag och många pendeltågsförare verkar vara totalt speedade, speciellt på morgonen. De håller långa monologer och försöker vara roliga, samt upprepar samma sak alldeles för många gånger (en viss upprepning av information är naturligtvis nödvändig i dessa sammanhang).

På samma sätt som man inte önskar ha någon som talar högt i telefon bredvid sig på tåget är det ganska jobbigt med dessa förare. Speciellt då många resenärer med lång pendelsträcka försöker sova på morgonen. Det går ju inte att avskärma sig från detta genom att byta plats. Vad kan man göra?

Svar: Många av dina medpassagerare uppskattar nog att få lite vänligt småprat på tåget. Som resenär med kollektivtrafik måste man anpassa sig till det rådande läget. Om man reser i privat diligens med egen kusk kan man avkräva denne/denna ett visst uppförande. Men pendeltågens förare ger informationer till samtliga resenärer. Det som meddelas är förhoppningsvis genomtänkt och medvetet. Du kan inte hindra det. Använd öronproppar.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (41)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 41

Jag är också en pendlare ( dock inte uppsala-stockholm ) som stör mig något så oerhört på flåshurtiga tågvärdar som använder högtalarsystemet till "myspysigt" småprat. Högtalarsystemet borde bara få användas till saklig information. Jag har jättedåligt morgonhumör och är NOLL intresserad av påtvingat småprat av tågvärdar med drömmar om att leda ett morgonprogram på radion. Och det borde inte spela någon roll att ANDRA resenärer uppskattar det. Det ska inte vara en valfråga. Ett högtalarsystem skall bara användas för SAKLIG information.

A, 22:43, 20 september 2014. Anmäl

Hej jag är nog en (läs den) av de tågvärdarna som är mest pratglad. Allt mellan några stycken och 15 personer söker aktivt upp mej en vanlig arbetsvecka för att uttrycka hur trevligt det är med tågvärdar/förare som har glimten i ögat och informerar på ett personligt vis. Ofta tycker man tom att det varit den trevligaste(!!!) tågresan någonsin och att all runt omkring log. Detta är mycket värt, och en eloge till alla er som berömmer oss, det får man inte nog av. När resenärerna trivs så trivs vi. Någon i månaden kommer dock någon som hatar detta. Alla har rätt att tycka olika. Som någon sa så kan man inte vara alla till lags.. Bra att få en balanserad syn på detta av självaste Magdalena Ribbing också, tack Magdalena.. Med vänlig hälsning j _ _ e

Johan Granlund, 22:02, 27 augusti 2014. Anmäl

Det är inte förare som står för informationen, utan tågvärdar

Anonym, 18:12, 27 augusti 2014. Anmäl

Eller så tar man helt enkelt ansvar för egen del och kör med öronproppar. Det kan ju också finns andra som tvärtom blir på gott humör av det.

Anonym, 15:13, 27 augusti 2014. Anmäl

Man kan ju alltid skriva ett vänligt mail till tågbolaget och be dem diskutera lämplig pratnivå för förarna.

Lotta, 12:15, 27 augusti 2014. Anmäl

Märkligt att om man bor på landet är det ok om föraren är tyst men bor man i stan får det babblas ovidkommande trams hur mycket som helst. Som om det inte fanns tillräckligt med ljud i stan.

Jo du, 18:45, 26 augusti 2014. Anmäl

Anonym 21:41: Du föreslår alltså att FS ska gå eller cykla från Uppsala C till Stockholm C? Det är drygt 8 mil...

Uppsalabo som tröttnat på att pendla, 18:37, 26 augusti 2014. Anmäl

Vad man kan göra? Välja att inte vara en del av civilisationen kanske, flytta ut i skogen. Men där finns det å andra sidan otäckt högljudda fåglar och andra djur som väsnas.... Vad väntar man sig? Ska inte människor runt omkring få prata med varann heller?

Anonym, 11:26, 26 augusti 2014. Anmäl

MAGDALENA SVARAR: @Mia Trankell: Tack för informationen, utmärkt att pendeltågen har såväl tågvärd som förare, men frågan handlar inte om vem som pratar utan att det pratas.

Magdalena Ribbing, 07:06, 26 augusti 2014. Anmäl

@Pia1. Jag ville bara passa på att upplysa om detta att vi är två som tjänstgör på tåget. Både frågeställaren samt Magdalena Ribbing är helt inriktade på att det är föraren som gör utropen. Det visar sig ofta att många tror att endast föraren finns till hand. Så jag vill gärna påpeka till alla resenärer att vi har otroligt duktiga och hjälpsamma tågvärdar som gör ett utmärkt jobb med info och service. Samt förstår jag mycket väl om några känner sig störda då och då.

Mia Trankell, 03:20, 26 augusti 2014. Anmäl

Kavajknäppande?

Fråga: Under lång tid har jag tänkt att fråga om bruket att knäppa kavajen i olika sammanhang, och nu skall det bli av. Personer som president Obama, kungen med flera knäpper ihop kavajen så fort de stiget ur en bil, eller omvänt när de sätter sig i bilen, knäpper upp kavajen.

Till och med Göran Persson har börjat att knäppa kavajen i olika sammanhang. Finns det några regler för knäppt och oknäppt kavaj för män?

Svar: Det där att knäppa upp och igen kan fungera som ett slags lugnande ritual, tror jag, liksom att dra lite i de dubbla manschetterna så att de når ett par centimeter nedanför kavajärmen. Men viktigaste är nog att en kavaj är obekväm om den är igenknäppt när bäraren sitter ner. Av den anledningen knäpper män upp sina kavajer när de sätter sig ner. När de ställer sig upp kommer kavajen att fladdra om den inte knäpps och därför knäpps en eller två knappar, för elegansens och ordningens skull.

En oknäppt kavaj på en man som står upp eller går skulle anses ganska nonchalant. Vill man ge det intrycket kan man ju avstå från att knäppa ihop kavajen.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (7)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-7 av 7

Janne_kristianstad: För enkelknäppta kavajer gäller följande: nedersta knappen lämnas alltid oknäppt - så har kavajen två knappar är det endast den övre som knäpps. Har kavajen tre knappar kan man knäppa de två översta, eller endast den mittersta (smaksak). Kavajer med fyra eller fler knappar förekommer sällan i dagens stilideal (men samma gäller, nedersta knappen låter man bli att knäppa). För dubbelknäppta kavajer gäller att nedersta knappen lämnas oknäppt. För att ingen ska få spader: med "gäller" menar jag till det stilideal som dominerat de senaste tio åren. Man gör naturligtvis som man vill, men ovan refererar alltså det som idag anses konventionellt.

Nils, 16:01, 25 augusti 2014. Anmäl

Får jag ställa en följdfråga? Om en kavaj har flera knappar, hur många av dessa knäpps och ifall inte alla, vilka förblir öppna? Tack för svaret!

janne_kristianstad, 14:00, 25 augusti 2014. Anmäl

@Anders, 18:52, ja hur skulle det gå till att hänga en kavaj över axlarna och knäppa den???

Anonym, 13:27, 25 augusti 2014. Anmäl

Dagens mode med tre nr för liten kavaj (som vi äldre läsare genast associerar till kolingen) medger inte att man överhuvudtaget kan sitta ner med knäppt knapp så den måste ämnas öppen. När man reser sig däremot fläks den upp som i den berömda vikingaskrönan där man "ristade blodörn" dvs ett yxhugg delade bröstkorgen så att revbenen spärrades ut som örnvingar. Lika avskyvärda moden båda två!

Lawe, 08:59, 25 augusti 2014. Anmäl

Det hänger mycket på kavajens skärning. En udda linnekavaj för sommarbruk som man bara hänger över axlarna kan gärna vara oknäppt, bankpyjamasen som knasig ut oknäppt.

Anders, 18:52, 23 augusti 2014. Anmäl

Förr - i TV:s barndom när herrar bar kostym i rutan - hette det att de fick ett oskönt "TV-veck" bak i nacken om de satt med kavajen knäppt. Nu - när det går för sig att bära svettskjorta och farmarkalsonger i direktsändning - bryr sig knappast någon.

Blandade karameller, 16:48, 23 augusti 2014. Anmäl

Men Magdalena Ribbing, visst är det ok att ha kavajen uppknäppt när man under den har en knäppt väst? (Västen ska helst vara i samma tyg som resten av kostymen tycker jag - jättesnyggt, och maskulint!)

Anonym, 11:22, 23 augusti 2014. Anmäl

Arbetsrollspel?

Fråga: Inför höstens så kallade kickoff på min arbetsplats — vi ska åka till ett konferenshotell — har jag blivit tilldelad en roll i en mordgåta som ska spelas under den gemensamma finmiddagen. Min rollfigur har ett hemligt sexuellt förhållande med en av de andra, är svartsjuk på en tredje och inte främmande för att utöva utpressning mot en fjärde och en femte, och så vidare.

Vad jag förstår kommer själva ”mordet” att äga rum under middagen — en kollega kommer alltså att bli ”mördad”. Det hela känns mycket olustigt, tycker jag, och jag kan inte heller se att det har någon omedelbar positiv ”teambyggande” effekt.

Kan en arbetsgivare förutsätta att alla anställda ska delta i sådana här programpunkter? Är det socialt sabotage att försöka invända? Jag förstår att tanken är att vi ska ha trevligt, men jag tycker inte att det verkar som om förutsättningarna finns med det här konceptet. Jag är en annars lojal medarbetare.

Svar: Det går mode i all slags verksamhet, även på arbetsplatser. Samarbetsförstärkandet, artistnamn team buildning, har varit aktuellt ett antal år och avses hjälpa till att skapa sammanhållning mellan arbetskamrater genom att de gör något icke arbetsrelaterat tillsammans. Även jag har varit med om sådant, men då handlade det om konferens med diskussion om hur arbetet på DN kunde förbättras och som förnöjelse därefter gemensam matlagning vilket var roligt och utan tvångsmoment. Det du beskriver är i en annan division.

Förmodligen är det en konsult som har fått uppdraget att hitta på någon extra märkvärdig, kanske avslöjande, uppgift för personalen. Möjligen kan syftet vara att cheferna får se hur X löste det här, om Y gjorde rätt val, om Z kan fungera med X och Y. Gammal och med viss erfarenhet tillåter jag mig att tycka att det både är larvigt och uselt att på detta sätt smygforska i de anställdas svagheter eller styrkor, för någon annan anledning kan jag inte se i detta koncept. Det är ju knappast till för att glädja eller roa personalen; som jag läser din fråga har ni  inte tillfrågats om er vilja att medverka.

Enligt min uppfattning ska all sådan här ”underhållning” utanför arbetsuppgiften vara helt frivillig och de som inte vill vara med ska utan konsekvenser kunna avstå. Av tidigare mejl till spalten vet jag att tävlingar, med sportinslag eller kunskapsrelaterade, har vållat svåra bekymmer och oro för de som inte är unga, vältränade, uppdaterade, modiga. Ingen vill, som det heter, göra bort sig, inför sina arbetskamrater och chefer.

Så: om du inte kan förklara direkt för chefen att du känner obehag inför denna konferens och detta specifika inslag och inte vill medverka i just detta, kontakta ditt fackliga ombud på jobbet, och säg att du inte vill vara med. En risk finns att du på högre ort kan komma att anses som icke samarbetsvillig och det kan i värsta fall stäcka din karriär.

Man kan bara hoppas att dagens chefer är moderna nog att inse att alla anställda inte är lika medgörliga och att detta rentav kan vara en fördel.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (116)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 116

@Lawe, 21:14. "slår tillbaks på honom själv". Det kan ju också vara en kvinnlig chef.

Anonym, 07:58, 28 augusti 2014. Anmäl

Om jag fattat upplägget rätt så måste han om han avböjer även avstå från huvudsyftet med konferensen som förmodligen innebär att han missar en massa information som han kan behöva i sin yrkesroll. Det tyder på en svag chef som 1. använder utpressning för att få med sig sin personal och 2. inte förstår att det slår tillbaks på honom själv att ha en medarbetare som är både oinformerad och kränkt.

Lawe (Webbsida), 21:14, 27 augusti 2014. Anmäl

Men om jag fattar FS rätt så kan FS välja att avstå från konferensen helt och hållet. Däremot om FS väljer att delta i konferensen så är rollspelet obligatoriskt. Så FS får välja att avstå helt eller delta i rollspelet och hålla god min. Man behöver ju inte hångla med någon för att låtsas att man har ett förhållande när man löser en mordgåta över middagen.

Anonym, 09:06, 27 augusti 2014. Anmäl

Jag känner med FS, jag AVSKYR rollspel och att dessutom behöva leka att man har sex med sina arbetskamrater och är svartsjuk mm nej FY!!!!!! Tycker såna där så kallade kick off i allmenhet är en ren plåga. Jag skulle "skolka" från detta

Hannis Not A Höna, 15:17, 26 augusti 2014. Anmäl

FS, då du arbetat där länge och alltid deltagit tidigare så tror jag inte att du riskerar att bli ansedd som den "konstige som inte vill vara med", eller "den som alltid vägrar" eller att kolleger / chefer tänker annat negativt om dig ifall du inte är med (dvs om du sjukanmäler dig till exempel, fastän att det är lite genomskinligt). De känner dig ju väl och vad som händer just den här kickoffen kommer inte att ändra på vad de tänker om dig - tror jag i alla fall! Därför har du lite mer frihet än andra, mer nyanställda, som kanske gärna vill eller känner att de behöver göra ett gott intryck, profilera sig etc.

HR, 18:18, 25 augusti 2014. Anmäl

Var står det att chefen vägrar bevilja semester? Har jag missat nåt?

Anonym, 16:09, 25 augusti 2014. Anmäl

Spela rollspel ingår inte i min arbetsbeskrivning och mina sympatier ligger helt hos FS. Jag skulle känna precis likadant och skulle inte tycka om kommentarer från andra att DE minsann tycker att det är jätteskoj! (Hoppas att mina chefer läser :-) )

Per, 14:10, 25 augusti 2014. Anmäl

Det är ganska trist av chefen att vägra semester för en medarbetare som vara ledig på en kickoffdag. En annan väg är att bevilja ledighet för rollspelstimmarna. Varför propsa på närvaro, det ökar ju inte motivationen.

Anna, 12:51, 25 augusti 2014. Anmäl

Tack FS för förtydligandet. Deltagande är ju iofs frivilligt men du måste då avstå från allt. Man kan alltså inte välja ut det man vill ha. Jag tror de flesta förstår att det kan vara obehagligt för en del att deltaga i dylika sammanhang där man ska spela en roll. du måste dock inte agera som en skådespelare utan kan hålla en väldigt låg och diskret nivå vilket inte förringar att det kan upplevas som obehagligt. Jag misstänker att det som de flesta vänder sig emot är MR:s svar. Känner du själv att chefen/ledningen har en dold agenda? Tycker du att detta är en facklig fråga? Jag upplever inte att det är din mening utan snarare att du inte vill spela rollspel.

mm, 11:36, 25 augusti 2014. Anmäl

Några kompletteringar: 1. Deltagandet är inte frivilligt -- man deltar fullt ut i konferensen eller inte alls. Jag hade frågat redan innan jag skrev hit. 2. Alla har fått roller. 3. Det ingår att alla ska klä ut sig enligt instruktionerna på bladen. 4. Jag har ju inte varit med om det hela (än), men i mitt rollpapper är fokus helt och hållet på sexuella relationer mellan rollfigurerna och hämndmotiv på grund av de relationerna. Det kanske inte blev så tydligt i frågan, men tanken på att spela älskare till två olika kvinnliga arbetskamrater, konkurrent med en annan manlig, utpressare och så vidare är det jag tycker känns mest olustigt. 5. Det är såvitt jag vet inte någon kommitté som har satt samman programmet i år. Jag har arbetat länge på den här arbetsplatsen och alltid deltagit i allt tidigare -- inklusive ridturer, äventyrsaktiviteter och mångkamper som jag egentligen gärna hade avstått ifrån. De flesta personaldagarna har varit trevliga.

Frågeställaren, 10:26, 25 augusti 2014. Anmäl

Morgongåva?

Fråga: Jag har letat runt lite om morgongåvor till bruden. Det finns ju en historia kring detta som inte riktigt stämmer in idag. Var jag än läser, i bloggar och på forum så verkar det det vara smycken eller något romantiskt, t ex. En tavla eller något som är populärt. Är det vad man ska ge?

Jag funderade på en dyrare liten väska till min dam, går det in i den normala morgongåvan?

Svar: Morgongåvan var lagstadgad in på 1900-talet. Den var ursprungligen ett slags försäkring till bruden om maken dog. För många hundra år sedan fick bruden till en välbeställd make ofta en gård som skulle vara hennes änkesäte och försörjning för henne. Fattigare makar har givit vad de kunnat, en stycke jord, föremål, ett enkelt smycke.

Bruden hade inte tillgång till morgongåvan så länge maken levde, men blev hon änka var gåvan hennes privata egendom. Den gamla sängledningen, att brudparet gick till sängs tillsammans i vittnens närvaro, var en förutsättning för morgongåvan. Den var däremot inte en ”betalning” för brudens oskuld, som brukar påstås.

I den gamla traditionen var morgongåvan vanligen något beständigt, ofta under senare sekler ett smycke. En make berättade att han hade givit sin nyblivna hustru en högst speciell morgongåva: en guldkedja med en berlock i form av ett hjärta. Meningen var att han varje bröllopsdag skulle ge henne ett nytt berlockhjärta att fästa på kedjan. Det skulle så småningom bli ett helt, minnesfyllt hjärthalsband.

En fin väska kan vara en välkommen present, men är inte en morgongåva i den egentliga meningen. Men i dag saknar ju morgongåvan den praktiska betydelsen och därför kan du ge det du vet att din nyblivna hustru uppskattar. Makor kan för den delen också ge ”morgongåvor” till sina män – det är inte ovanligt i nutid.

Magdalena Ribbing

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (44)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 44

Bodil: Jamen självklart gäller detta båda vägarna! Man ger trygghet mm till varandra. Och att säga "nu tar vi ansvar för varandra och våra gemensamma barn" det är faktiskt ganska romantiskt, tycker jag. Håller också med juristen, man kan aldrig få samma trygghet utan äktenskap ifall man har barn. Lagen har däremot fixat så att BARNEN inte förlorar på att föräldrarna inte är gifta. Summa summarum: tror man att förhållandet blir långvarigt, gift er! Med eller utan morgongåva...

lilla frun, 17:10, 22 augusti 2014. Anmäl

Realisten - nu gällde ju frågan sambor och om inte båda samborna dör samtidigt utgår jag ifrån att den efterlevande vill bo kvar i bråten!

Juristen, 13:05, 22 augusti 2014. Anmäl

Juristen missar alla som bara får ärva skräp. Billiga möbler, gamla kläder och oläsbara böcker etc alstrar bara transportkostnad till returpunkt. Varför skulle någon kräva sin laglott ur sådan bråte? Det är vanligare än juristen kanske tror att arvet bara blir en tömning och städning av bostad. Barn är skyldiga att återställa hyreslägenheter i inflyttningsbart skick för nya hyresgäster!

Realisten, 12:00, 22 augusti 2014. Anmäl

Ett vackert och klassiskt smycke. Typ pärlhalsband t ex. Hade älskat att få en morgongåva:) Och hade kanske bort ge en själv....

Anonym, 11:51, 22 augusti 2014. Anmäl

OT, men jag kan inte låta bli... Sambor med gemensamma barn kan aldrig uppnå samma rättsverkningar som gifta genom att skriva samboavtal eller testamente. Barnen kommer alltid att ärva laglotten efter sin förälder. Är det någon som behöver en rejäl "morgongåva" t.ex. i form av en bra livförsäkring så är det sambor med gemensamma barn och dyra bostäder! Sambor har faktiskt inte heller någon inbördes underhållsskyldighet. Däremot beräknas socialbidrag, utmätning och mycket annat utifrån om man är sambo eller inte. Betala hela hyran kan man nog få göra, men ingen sambo är enligt lag skyldig att se till att partnern har mat för dagen. Att sedan soc. resonerar annorlunda är en helt annan (sorglig) sak - någon civilrättslig underhållsskyldighet finns inte i sambolagen (men i äktenskapsbalken). Det är alltså helt korrekt att den fattige tjänar på att gifta sig medan den rike gör bäst i att förbli sambo.

Juristen (Webbsida), 10:08, 22 augusti 2014. Anmäl

@Lilla frun: Arvsrätt kan man ge varandra genom testamente. Man behöver inte vara gifta för att ha delad vårdnad. Det är många som har delad vårdnad såväl som sambo som efter att man har skiljt sig/flyttat isär. Om man väljer att inte gifta sig är det viktigt att skriva ett samboavtal som tar upp alla de juridiska frågor som man berörs av och som automatiskt träder i kraft för gifta.

Bodil, 09:32, 22 augusti 2014. Anmäl

Lilla frun. Du skriver: "Och att någon vill ge mig den tryggheten att jag ärver, vill dela vårdnaden av sina barn med mig och t o m dela sitt namn, det tycker jag är romantiskt och en verkligt fin gåva!" Även små fruar kan dela med sig av vårdnaden, arvet och namnet. Och det är varken romantiskt eller av gåvonatur. Det handlar om ansvar och skyldigheter.

Karin, 19:47, 21 augusti 2014. Anmäl

Cynikern: Om man gifter sig utan bröllopsfest (och morgongåva!) så kostar det väl inte så mycket. Dessutom, under min studietid så flyttade jag ihop med min dåvarande pojkvän. När han efter ett tag varken hade studielån eller arbete så visade det sig att jag var skyldig att försörja honom med mitt studielån. Skulle han dessutom fått ärva mig om jag hade dött?

Susanna, 17:36, 21 augusti 2014. Anmäl

Cynikern: Dessutom kostar det väl inte så mycket att gifta sig. Utan bröllopsfest (och morgongåva!) så blir det billigt. Själv blev jag i under min studietid varse att jag hade försörjningsansvar för min dåvarande pojkvän, som varken studerade eller hade jobb, efter att vi flyttat ihop. Skulle han dessutom ha ärvt mig om jag hade dött?

Susanna, 17:33, 21 augusti 2014. Anmäl

I min mening har man redan för mycket skyldigheter och rättigheter som sambo. Som student levde jag på lån, men blev jag försörjningsskyldig till min sambo, tillika student, när han blev sjuk. När min far och hans sambo flyttade isär fick min far ge henne flera hundra tusen, därför att de köpt hus ihop, betalat lika, men han hade betalat kontant medan hon tog lån. Jag tycker sådana band mellan människor ska ske genom avtal eller giftermål.

AMT, 17:32, 21 augusti 2014. Anmäl