Skvallerstopp?

Fråga: Jag arbetar som undersköterska på ett äldreboende. Har arbetat där i några år nu och börja lära mig att det här med skvaller går upp och ner, tar aldrig slut, det bara ändrar karaktär och ämne. Skvallret som är just nu gör mig själv och kollegor illa när man till slut få höra detta.

På ett äldreboende finns det många öron och de gamla lyssnar och mår antagligen också dåligt av detta. Trots att jag arbetat på samma avdelning i några år har i princip alla mina kollegor bytts ut.

Vad kan jag göra för att stävja skvallret utan att hamna utanför?

Svar: Det är svårt att komma åt en obehaglig ”företagskultur” som det kallas när en företeelse förekommer konsekvent på en arbetsplats. Men skvaller är en närmast normal verksamhet på flertalet arbetsplatser, och kan ibland fylla en funktion som information eller diskussion med syfte att förbättra något. Förmodligen lika ofta förekommande är skvaller av elak sort som sägs  enbart för att göra skvallraren själv intressant eller för att skada någon annan. Det är det senare sorten som ska motarbetas, den som handlar om individer och deras privata angelägenheter som inte har med arbetet att göra.

Du kan ständigt ifrågasätta den sortens skvallrande, alltså när någon kollega säger att ”har du hört att X gör si och så”  eller ”du vet väl att X har xxxx” säger du att det har du inte hört, men det verkar inte så sannolikt.

Skvallraren blir sur och tycker att du är trist, men får sig också en tankeställare. Vid dumt skvaller om andras privata förhållanden kan du fråga varifrån den informationen kommer. Om skvallraren säger ”ja det hörde jag av X, han/hon sa att Y har själv sagt det” så frågar du om verkligen den Y som skvallret gäller skulle ha berättat detta för X.

Du kan också artigt undra varför skvallraren säger detta, ungefär ”jaså, men varför säger du det till mig?” underförstått att den förmedlade informationen har varken du eller skvallraren med att göra. Berättas skvallret för flera på en gång kan du vända dig till dessa och fråga ungefär ”oj då, har någon av er hört det där?”

Alltså relativt vänligt kräva bevis, information om källa, ifrågasätta.

Och de som bara låter den elaka skvallret pågå för att inte själv riskera något, ska tänka på att skvaller kan göra att den utsatta personen försätts i ett slags isolering på arbetsplatsen, vilket i sin tur kan få förfärliga följder. Mobbning heter det, och det är olagligt. Alltså: att bara tiga när man hör och ser sådant som man förstår är fel, är att samtycka, medverka.

Magdalena Ribbing

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (29)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 29

Haha ja, själv har jag blivit beskylld för att vara lesbisk en gång, karltokig en annan... Min man hade väldigt roligt åt det förstnämnda.

Anonym, 08:58, 4 november 2014. Anmäl

Förra kommentaren var från mig, Åsa S, och jag vände mig till Helena.

Åsa S., 16:36, 3 november 2014. Anmäl

Om du tror att det nästan inte alls förekommer att män spekulerar kring huruvida en kollega har en älskare eller älskarinna eller om han eller hon kanske är homosexuell, så kan du inte ha lyssnat på särskilt mycket "grabbsnack"... Män kanske inte skvallrar om grannfruns graviditet, men definitivt om andra saker, vem som legat med vem, (och var, när och hur, i detalj) och vem tjänar si och så, vem som köpt vad för hur mycket, och vem som tjänar si och så. Skvaller behöver inte alltid handla om relationer.

Anonym, 16:35, 3 november 2014. Anmäl

Jo det förekommer på alla nivåer, men på olika sätt.

Anonym, 10:07, 3 november 2014. Anmäl

Man blir förvånad, någon skriver om skvaller på ett äldreboende och svaren blir försök att få detta till kvinno relaterat, social grupp 3, utbildningsnivå. Som akademiker och kvinna kan jag då meddela att några av de värsta skvallrarna jag känner är män och universitetsprofessorer. Har inga som helt hämningar att häva ur sig det en och det andra, utan känsla för att detta kan såra eller kränka andra. För övrigt har inte FS angett vare sig kön eller utbildningsnivå på de som skvallrar, så det verkar vara en underordnad fråga.

Anonym, 09:38, 3 november 2014. Anmäl

Helena: äntligen kom din "smiley"...

Anonym, 06:22, 3 november 2014. Anmäl

Skvaller är ju ett milt ord för diverse förvrängningar och manipulationer som förekommer överallt hela tiden. Ingen kan skyddas och ingen kan stoppa det. Får någon sjuk individ för sig att förstöra för någon annan så finns det inget hiner om inte personen själv innehar det psykiska barriär som att hålla sig till sanningen skulle innebära. Grejen är att sjuka individer ofta är så fixerade och illvilliga att de inbillar sig saker och hittar på tills de tror det är sant. De för även vidare saker som de vet kommer göra ont. Varför människor ska hålla på att "veta bäst" och dra igång draman vet bara de själva, de vill förmodligen att omvärlden ska matcha deras inre kaos. AKA Misery loves company. Det tycker jag man ska bemöta "snack" med.

trötter, 19:05, 2 november 2014. Anmäl

Anonym 12:09, "...ett typiskt socialgrupp 3 beteende..." - nja, beteendet går nog igen i alla socialgrupper, fast på lite olika sätt. Skillnaden kanske är att högre upp i grupperna så sker det mer försåtligt, fler dolda "knivar i ryggen" så att säga. Inte så snällt det heller. Dessutom svårare att komma åt.

Anonym, 13:32, 2 november 2014. Anmäl

Låter som ett typiskt "socialgrupp 3" beteende... lågutbildade håller ofta på med skitprat om andra. De "VET ju ALLT OCH KAN ALLT". Dessa individer saknar tyvärr självinsikt

Anonym, 12:09, 2 november 2014. Anmäl

Åsa S. Nä, det stämmer inte med min erfarenhet. Kvinnor är mer intresserade av relationer och människor överlag, medan män är mer intresserade av bilar, maskiner, verktyg, gör-det-själv, sport, politik, pengar, affärer... Det är ju ingen slump, att allt som handlar om relationer ligger i tidningarnas kvinnobilagor. Baksidan på intresset för det mänskliga, är då förstås det negativa skvallret. Vem är ihop med vem? Är HON gravid - och vem är i så fall fadern? Och HON har aldrig pratat om någon man i sitt liv. Vad kan det bero på - är hon en gift mans älskarinna, så att hon inte får prata om det? Eller kan det vara så att hon är lebb..? Jättevanligt bland kvinnor, nästan inte förekommande bland män. Jag minns när jag försökte prata med min man: "Tror du att fru X är gravid igen?" "Vem är fru X?" "Vår granne mitt emot såklart!" "Har vi en granne mitt emot?" Man gav upp! :-D

Helena, 11:30, 2 november 2014. Anmäl

StorbokstavsDu?

Fråga: Som Du ser skriver jag ordet ”du” med stor bokstav när jag riktar mig till en specifik person. Jag är född på 50-talet och hade bestämt för mig att man ”ska” göra så. Jag tycker att det ser respektfullt och trevligt ut, och jag gör mig gärna det lilla besväret att trycka ner shifttangenten för att få till en versal i mejl och brev.

Men min goda vän, född tio år senare, reagerar ganska starkt på detta och tror att jag skriver så för att driva med henne. Att jag gör det som en slags pik om att hon skulle ha satt sig på höga hästar, alternativt tycker att hon är gammalmodig! Så fel det kan bli! Ska jag sluta skriva versal-du eller framhärda med risk för att framstå som uråldrig?

Svar: Er, Du och Ni skrevs förr med versal (stor) inledningsbokstav för att markera respekt. På samma sätt skrev man titlar med versal begynnelsebokstav, Herr, Fru, Fröken. Det är gammaldags och språkinstanser av flera slag rekommenderar gemen (liten) inledningsbokstav i modern svenska.

Lustigt nog har versalt D och N smittat av sig på en del frågeställare som skriver Jag med versalt J. Det däremot är högst oartigt, alltså att ge sig själv en större betydelse.

Men att din vän retar sig på ditt versala D är ändå dumt av henne. Malligt kan det versala D:et inte vara.

Du med ditt Du skriver det du uppfattar som artigt, hon tror att du driver med henne – och bådadera är någon form av misstag. Det är alltså inte extra artigt i modern svenska med Du – så håll vänskapen vid gott humör genom att skriva du.

Det gör jag alltid, för den delen.

Magdalena Ribbing

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (123)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 123

@Besserwisser, och en ännu större författare skrev i en bok att "tomten är vaken", så nu har vi bevisat att den figuren verkligen finns. Jag är dessutom säker på att du kan hitta en länk på nätet som refererar till denna sanning. Så skönt inför julen!

Anonym, 13:10, 12 november 2014. Anmäl

Calle, 11:30, 11 november 2014: I hastigheten när jag skrev det inlägget så kom inte m:et med. jag trodde att det hade gjort det och i hastigheten så korrekturläste jag inte inlägget innan jag tryckte på skicka. Jag ser det som ett tecken på desperation i avsaknad av argument i sakfrågan som får dig att hänga upp dig på detta, som borde vara uppenbart för vilken normal läsare som helst. Nu orkar jag inte mata trollen längre.

Besserwisser, 07:08, 12 november 2014. Anmäl

Besserwisser, 06:54, 11 november 2014: Intressant att du inte klarar av att skilja på "de" och "dem". Det kanske är symptomatisk för din språkliga förmåga i allmänhet!

Calle, 11:30, 11 november 2014. Anmäl

Dq, 09:09, 11 november 2014: Nu vill jag visserligen inte mata troll men, måste påpeka fakta: Fredrik Lindström har skrivit en BOK, den länk jag bifogade härrörde från en artikel i språktidningen, som är ett organ för språkstudier. Helt godkända källor med andra ord och något helt annat än ditt och andra trolls tyckande, som om något kan betraktas som historieförfalskning. Jag är dock tacksam för att du accepterar att mina egna erfarenheter kan korrigera andras villfarelser.

Besserwisser, 11:11, 11 november 2014. Anmäl

@Besserwisser. "dem" ska det väl vara, eller hur?

Anonym, 09:10, 11 november 2014. Anmäl

Som Besserwisser möjligen (men trolrigne inte) noterat kan man få stöd för vilka stolligheter som helst om man letar på nätet. De flesta felaktigheter är harmlösa, men ibland innehåller de en alldeles avsiktig historieförvrängning, och då är det allvarligt när de snappas upp av okritiska läsare. Då är det bra att några som faktiskt har egna erfarenheter kan moderera villfarelserna.

Dq, 09:09, 11 november 2014. Anmäl

Calle, 16:20, 10 november 2014: Jag inser nu att denna tråd är översvämmad av troll med en agenda att förvrida fakta. Jag kan knappast vara den enda som har dessa erfarenheter, det vore absurt. Jag har lämnat konkreta uppgifter, underbyggda med källhänvisningar (förutom att jag redogjort för mina erfarenheter). Jag ser nu ingen mening med att förklara för de som inte vill förstå.

Besserwisser, 06:54, 11 november 2014. Anmäl

Besserwisser, 16:04, 10 november 2014: Vi är många som har egna erfarenheter, men ingen tycks ha samma erfarenheter som du, så nu får du faktiskt tänka om och inse att du inte kommer längre med ditt trams!

Calle, 16:20, 10 november 2014. Anmäl

Anonym, 15:48, 10 november 2014: Försök att inse fakta. Det enda du har presterat är eget tyckande. Jag har hänvisat till källor, varav vissa är tillgängliga på nätet. Jag tror att skillnaden oss emellan är att jag, genom akademiska studier, har lärt mig att allt skall kunna beläggas med källor. Du tycks behandla eget tyckande som en fullvärdig källa, men detta är inte vetenskapligt godtagbart. Jag har dessutom egna erfarenheter. Jag vet inte vilka erfarenheter du har så jag kan inte bedöma detta. Det är dock svårt att tro att vi har vuxit upp i så olika miljöer som du vill ge sken av.

Besserwisser, 16:04, 10 november 2014. Anmäl

Cirkelbevis kallas det Besserwisser envisas med. Används ofta när viljan att få rätt är starkare än argumenten.

Anonym, 15:48, 10 november 2014. Anmäl

Köbufflare?

Fråga: Om jag står i en lunchkö och väntar på min tur, händer det att personen som står framför mig har en väninna, visar det sig, som ska komma lite senare för att äta lunch med personen som står framför mig. När väninnan så småningom kommer går hon och ställer sig tillsammans med personen som står framför mig. Hon går före mig och alla andra som har stått och väntat i kön istället för att ställa sig sist och vänta på sin tur. Att jag står i kön och kan ha fått vänta ett tag och kanske har bråttom tas det ingen som helst hänsyn till. Har jag rätt att säga ifrån eller bör jag finna mig i att det är så här?

Svar: Det du beskriver är ett fenomen i den nu så populära genren JAG MIG – och väldigt svårt att komma åt. Du kan om du vill tillrättavisa dessa personer som beter sig fel – för det är faktiskt fel – säga milt och artigt ”vi har alla lika bråttom, så jag föreslår att du som kom nu ställer dig längst bak.” Personen som står längre fram har ju sin fulla rätt att också gå längst bak för att göra sällskap med sin vän.

Att tjinga plats i en kö till någon som kommer senare – nej, det är inte okej! Sedan kan man ju förse sig med tolerans och tålamod, låta nåd gå före rätt och helt enkelt ge sjutton i andras dåliga fasoner. Det kan ge en själv en behaglig känsla av överlägsenhet – ”så där illa skulle i alla fall jag aldrig bete mig, tänk så bra jag är!”

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (56)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 56

Just det här scenariot är kanske lite annorlunda jämfört med stormarknadsscenariot. Jag har nog aldrig varit med om att någon kommer med en extra stor kundvagn och tränger sig före. Högst några varor, och det är väl verkligen ingen big deal. Lunchen brukar man nödvändigtvis vilja ta samtidigt med sin kompis, och därmed hamna på samma beställning. Å andra sidan, om kön inte är så vansinnigt lång brukar det gå att lägga till sin beställning på samma "lapp" som sion vän som står längre fram i kön, så man får maten samtidigt, men betala för den när man kommer fram till kassan. Hur man än gör, känns det som en icke-fråga

Lotta, 14:05, 5 november 2014. Anmäl

@Olof, m.fl. skulle det hindra dig mindre om personen före beställde mat till alla och själv springer fram och tillbaka?

öbo, 09:58, 3 november 2014. Anmäl

Pia1, 11:47. Jag har också sagt som du; en gång när fyra personer ville ställa sig hos kompisen -som tyckte att de kunde ställa sig hos henne- bad jag kompisen ställa sig bland de fyra istället, efter mig, och de fungerade faktiskt. Om _en_ person skulle haka på nån i kön kan det väl gå an ibland men ett helt gäng, ingen bra idé.

Olof, 13:43, 2 november 2014. Anmäl

Jag är helt med dig Annan, 08:24.

Pia1, 11:49, 1 november 2014. Anmäl

Det man skulle vilja säga är: "ursäkta jag stod visst före dig här. Var snäll och ställ dig sist." Säger den som tränger sig att den är kompis med den före mig så vill jag säga: "Ja då får ni ställa er sist båda två då om ni så gärna vill köa tillsammans." Men så säger jag oftast inte och så blir det jag som dåligt. .. Kanske bättre att säga till.

Pia1, 11:47, 1 november 2014. Anmäl

Respekt för och förmåga att köa anger graden av civilisation.

Johansson, 11:58, 31 oktober 2014. Anmäl

@Anonym 8:08: Jag tycker att det finns en rättvisa i köandet. Dvs den som anländer senast (till en busshållplats, kassa, matkö etc ställer sig sist. Andra tycker att man kan gå före eller paxa plats på olika sätt. Tidigare här i spalten har man fått läsa om människor som till högmässan och julottan går in och snor åt sig tio platser till familj och bekanta genomatt lägga mössor och vantar på kyrkbänkarna. Helt ok tycker några. Helt fel tycker jag. I debatten finns alltid någon som menar att "det kanske finns någon sjuk bland de som får gräddfilen" . Ja, kanske. Och i så fall är det naturligtvis ok att hjälpa gamla och sjuka. Men i 9 fall av 10 handlar det inte om det. DÄRFÖR påpekade jag att det även bland de som inte har paxat/trängt sig/gått före, kan finnas gamla, trötta och sjuka människor. Jag reagerar när du säger att man om man har tex migrän inte överhuvudtaget står i en kö. Stod i lunchkö med en kollega som hade bultande huvudvärk häromdagen när sällskapet före oss i kön plötsligt utökades med två nya ryggar. Själva fick vi vänta lite extra i kön och sedan stå med våra brickor och se hur "trängarna" fick de sista lediga platserna. Till sist hittade vi varsin plats i olika delar av lokalen.

Annan, 08:57, 31 oktober 2014. Anmäl

@Annan/GW, skulle det vara, såg fel.

Anonym, 08:20, 31 oktober 2014. Anmäl

@Annan/QW, innan du uttalar dig kanske du ska fråga dig om du själv förstått vad jag skrev. Det var någon som skrev att hon p.g.a. hjärtbesvär inte orkade köa, men tack vare vänner som köar i hennes ställe fungerar det. Skulle hon då aldrig kunna gå ut menar du? Och de bakom som ev också har hjärtproblem har väl förhoppningsvis också insikt om sin sjukdom och kan planera därefter. Vet man med sig att man har starkt begränsad ork och inte klarar oförutsedda förseningar ger man sig knappast ut i värsta rusningen om man inte har någon med sig. Migrän är det ingen annan än du som tagit upp, vad jag sett. Sen har jag aldrig skrivit att jag själv utövar det jag anser är principiellt rätt, av den enkla anledningen att jag äter lunch på jobbet, egen matlåda och nästan alltid handlar med självscanning. Tid att skriva inlägg har jag eftersom jag är sjukskriven för tillfället. Nåt mer du inte förstår?

Anonym, 08:08, 31 oktober 2014. Anmäl

Det kan faktiskt vara så att @Anonym 10:16 har lyckats skriva det dummaste och mest ologiska som någonsin förekommit i denna spalt. Heja!

GW, 00:01, 31 oktober 2014. Anmäl

Ordförandefröken?

Fråga: Min sambo är nyvald ordförande i Tapetserarmästarnas riksorganisation. Vi har haft en diskussion och hon anser att jag bör kalla henne Fru ordförande trots att hon aldrig varit gift.

Hur är det med denna typ av tilltal, är det kopplat till civilstatus och hur tilltalar man i så fall en Fröken ordförande?

Svar: Gulligt att din sambo vill bli kallad Fru ordförande av dig! Är det både hemma och på riksorganisationens möten?

Hur som helst har hon rätt, det finns inga fröknar längre i Sverige, de avskaffades av DN 1963. Alla blev fruar på en gång i tidningen. Lika bra det, tidigare var fröken en prinsesstitel, som på Gustav Vasas tid. I Frankrike avskaffades Mademoiselle – fröken – i officiella sammanhang för några år sedan, nu är alla vuxna kvinnor Madame. Liksom i DN oavsett vigsel!

Tilltalet har i nutid ingenting med civilstånd att göra utan är ett artighetsprefix. Men du kan lika gärna säga Ordförande, utan bestämning av kön. ”Talman” sade bland andra Folkpartiets ledamöter i riksdagen för flera decennier sedan när det gällde riksdagens talman som kunde vara en kvinna eller en man. Övriga sade ”Herr Talman” respektive ”Fru Talman” – även till en ogift sådan.

Magdalena Ribbing

 

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (66)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 66

@Malena, beror pa var i sodra USA man bor. Har i norra Kentucky ar de flesta kvinnor tilltalade 'ma'am'. Men i en hel del andra stater anses det vara en forolampning eftersom 'ma'am' anvands som tillltal for aldre kvinnor medans 'miss' avser yngre kvinnor.

Jenny, 19:48, 4 november 2014. Anmäl

Hej! Jättebra svar Magdalena, jag, som har varit ordförande I tre år I en förening förstår nu att mina kära föreningskollegor inte har varit ironiska med mig (I alla fall inte så mycket ;o) när dom har kallat mig fru ordförande. Det later ju väldigt tråkigt att saga "ordförande" eller "talman" bara. Mycket trevligare med fru ordförande. Det har ju ingenting med mitt civilstånd att göra, utan är en artighetsbetygelse.

Stina, 15:35, 3 november 2014. Anmäl

HR, 19:35. Även en hammare kan användas på ett sätt som det inte var tänkt från början, inte bara ett påstående... ;-)

Händig, 12:59, 30 oktober 2014. Anmäl

@Malena: I USA finns Ms (uttalas Mz precis som signaturen "Ursäkta OT" skriver nedan), som införts just för att neutralisera Fröken/Fru eller Miss/Mrs-problemet. Det är detta du hört i Södern. Tanken är att eftersom Ms är första och sista bokstaven både i MisS och MrS kan det anses täcka båda. Uttalas alltså "mz" för att skilja från Miss som uttalas med "mjukt" s (som i svenska "miss"). Så även i USA har man alltså gått vidare i utvecklingen från att skilja på ogifta och gifta kvinnor.

Gibbs, 11:19, 30 oktober 2014. Anmäl

Malena: Kanske är det annorlunda i södern, men annars heter det väl ms med tonande s, mz, ungefär. Eller har jag fel?

Ursäkta OT, 18:20, 29 oktober 2014. Anmäl

I den amerikanska sodern tilltalas alla kvinnor (gifta som ogifta) som 'Miss'. Till exempel 'Thank you Miss Anna for bringing me a gift'. Tvartom mot Fru/Frkn verkar det som!

Malena, 16:50, 29 oktober 2014. Anmäl

Med tanke på Helenas patriarkala värderingar är det lätt att misstänka att hen egentligen är en konservativ man.

Karin, 10:53, 29 oktober 2014. Anmäl

@mmm: Jag tror du kan ha missförstått. Skälet till att det svenska (och franska, engelska etc.) samhället valt att gå ifrån Fröken och kalla vuxna kvinnor för Fru betyder absolut inte att man vill att ogifta kvinnor ska misstas för gifta! När en vuxen man blir kallad Herr antar man ingenting om hans civilstatus, man vet att Herr kan betyda både gift och ogift. Det är också den nya betydelsen av Fru - vuxen kvinna helt enkelt, utan någon antydan om civilstatus. Precis som män klarar sig i världen utan att behöva betona om de har gift sig eller inte, anser nu många samhällen att kvinnor klarar sig lika fint utan detta. Sedan kan personer (av båda könen) såklart bära ring eller på andra sätt markera civilstatus.

Nathan, 09:47, 29 oktober 2014. Anmäl

@Helena: Du hänvisar allt från titlar, huvudbonader och äktenskap till något som uppstått för att samhället haft detta behov. Märkligt att det nästan uteslutande handlar om 1) överhetens och 2) mannens vilja att äga och styra. Förr hade samhället behov av offentliga avrättningar, stegling, ingen rösträtt för kvinnor, lag som sa att våldtäkt inom äktenskapet var omöjligt,nregler om att kvinnor skulle tjäna mindre, förbud för kvinnor att tala i kyrkan etc etc. Det mesta utvecklas och ändras i takt med tiden. Vakna upp nu och inse vems behov vi talar om. Om du njuter av vissa kvarlevor av dessa patriarkala yttringar, så bör du inse att det är en personlig böjelse. Inte logik.

Annan, 07:21, 29 oktober 2014. Anmäl

@Helena: Tack för respons! Och tack för att du själv sätter en storgarvande "smiley" vid din kommentar...

HF, 20:12, 28 oktober 2014. Anmäl

Etikettspalten: Måltidsohyfs

På förekommen anledning: I varje TV-kanal äts det, i allt fler TV-program diskuteras mat och dryck. Programledare och gäster äter och dricker inför hela folket.

Men hur?

Bedrövligt för det allra mesta. De är förebilder, dessa ätare, för sina åskådare, som inte sällan eller rentav för det mesta tar efter det de ser. Alltså kan man tro att det är trevligt eller okej att man stoppar in något ätbart i munnen, smackar njutningsfullt, börjar prata med munnen full eller halvfull, häller in någon vätska, och fortsätter att prata och jubla över läckerheterna medan sörjan i gapet demonstreras tydligt för omgivningen.
Och så viftas det med kniv och gaffel samtidigt. Kanske har en regissör eller annan sagt till att de som framträder i programmen ska vara naturliga, och gärna ”spontana” – och då lyfter ätarna sina händer i axelnivå och gestikulerar med kniv och gaffel.
Det ser gräsligt ut. Möjligen äter många ungefär så i sin ensamhet och det må vara deras ensak. Men äter och dricker man i sällskap med andra, vilket man måste inse att även att TV-tittare är, har man en skyldighet att ha ett hyggligt bordsskick.

Att tugga med öppen mun ser äckligt ut.
Att dricka innan man har tuggat ur och svalt det man har i gapet ser likaså äckligt ut.
Att vifta med besticken ser korkat ut och trist ut och innebär en risk för omgivningen att nås av det som finns kvar på bordsverktygen.
Att stoppa kniven i munnen är sedan mycket länge ett tecken på dåligt bordsskick.
Kan nästa steg bli att snyta sig lite ”spontant” i servetten?

Härmed föreslås alla medverkande i TV-program att tänka på hur de äter och inta föda och dryck på ett för andra uthärdligt sätt.
Den som äter-dricker ser inte sig själv så som omgivningen gör. Beter man sig obehagligt drabbar det övriga i första hand. Dessa kan lätt tappa aptiten, eller känna stark vantrivsel, vilket jag vet av de många frågor som kommer till min spalt angående arbetskamraters, släktingars, vänners tråkiga eller äckliga sätt att äta. Hur man ska få någon i vars sällskap man måste äta att sluta smacka och sörpla är en ofta återkommande fråga.

Man kan förvisso vara en underbar person med de bästa kvaliteter även om man saknar hyfs vid matbordet. Men man gör ett oändligt mycket bättre intryck och uppfattas som en avsevärt trevligare person om man anstränger sig litegrann att äta snyggt.
Och TV-programmens ätare, med få lysande undantag, ska man akta sig för att ta efter.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (39)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 39

Ok Magdalena! Alltid roligt att lära sig något nytt, jag ska äta omelett precis så här (helt utan kniven) fram till min död! :-) - Nytt för mig var nyss detta med nedställandet av glaset i rätt ordning efter skålandet, rimligt och logiskt, roligt! Det svåraste beträffande etikett är för mig när man ska presentera två personer för varandra, jag måste alltid tänka efter, annars blir det lätt ett stolt "det här är min farmor!" sagt till den unga flicka som naturligtvis först skulle ha beskrivits för farmor..

Irene, 00:02, 31 oktober 2014. Anmäl

MAGDALENA FÖRTYDLIGAR: @Irene, 12.52: Visst är det helt korrekt att sedan man har delat av en lagom bit omelett med gaffeln fösa upp den på sagda gaffels kullriga sida och därvid använda kniven som påpetare. Man ska inte göra livet besvärligare än det ändå är. Men skär helst inte omeletten med kniven!

Magdalena Ribbing, 16:51, 30 oktober 2014. Anmäl

Tack för upplysningen Magdalena! Jag tolkar den som så att man bör undvika att använda kniven-vapnet när den inte behövs, som i en mjuk omelett? Men lite opraktiskt är det väl ändå, att inte använda sin "påpetare" när man nu har en? Nu ska jag laga till en omelett och proväta den med endast gaffel! :-)

Irene, 12:52, 30 oktober 2014. Anmäl

Mycket bra inlägg Magdalena. Nu kanske vi ska vara artiga och inte hänga ut programledare med namn, men jag hoppas att den numera dansanta programledaren i TV4 följer med i dina spalter.

Kristina, 10:17, 30 oktober 2014. Anmäl

MAGDALENA FÖRKLARAR: Dags för en liten lektion om knivbruk. Kniven är ursprungligen ett vapen. Därför ska den i fredliga sammanhang, som måltider, användas med försiktighet. Att lägga ner kniven när man stoppar mat i munnen är alltså korrekt. Men i svensk med flera traditioner är det korrekt även att behålla kniven i höger hand då och då under ätandet. I amerikanskt elegant bordsskick har man kniven i höger hand, gaffeln i vänster, och skär en lagom munsbit med knivens hjälp varpå man lägger ner kniven på tallriken, flyttar gaffeln till höger hand, tar upp munsbiten, stoppar den i munnen, tuggar ur, tar upp kniven igen i höger hand, skär en ny munsbit osv i ett slags växelbruk. Detta därför att en civiliserad människa inte äter med ett vapen i handen. Det slarvigare amerikanska bordsskicket däremot är att skära upp allt på en gång och äta med enbart gaffeln, ungefär som man kan göra åt barn i svenska sammanhang. Sallad äter man i prydligt bordsskick genom att med gaffeln hålla fast sallatsbladet och med hjälp av kniven vika ihop det till ett litet "paket" som via gaffeln förs till munnen. Omelett delas i en lagom munsbit åt gången med hjälp av gaffeln, inte kniven. Det finns gott om finesser i prydligt bordsskick; ändå är basen i ett sådant att äta ljudlöst och spillfritt.

Magdalena Ribbing, 08:15, 30 oktober 2014. Anmäl

Adèle Ja vi är gulliga! :-) Vad jag velat säga är att det för det allra mesta finns en vettig bakomliggande förklaring till bordsskick, ett exempel är att inte stoppa kniven i munnen - därför att kniven ursprungligen alltid var en riktigt vass sak, numera mest när man äter helt kött.. - Men vilka är skälen till att man bör lägga ifrån sig kniven när man äter omelett och sallad? För det måste finnas ett skäl, en förklaring! Annars finns ingen anledning alls att äta sallad och omelett på ett opraktiskt sätt. Magdalen måste ha svaret!

Irene, 15:31, 29 oktober 2014. Anmäl

Irene: Det kan nog knappast framstå som ett gravt etikettbrott att använda kniven som du beskriver, men det går faktiskt att sticka fast omelettbitar på gaffeln om man verkligen bemödar sig - vilket man naturligtvis inte behöver. Och nu får jag nästan lust att anamma MR:s "gulligt"-beteckning på den nivå ni verkar ha på era middagar där hemma ;-)

Adèle, 13:50, 29 oktober 2014. Anmäl

Adèle Hm, jag visste inte att man bör äta omelett så. Sallad brukar vilja rymma från gaffeln om jag inte liksom spänner fast den med kniven mt gaffeln. Med etikettsregler är det ju så att de i flesta fall, nu talar jag om bordsskick, finns en logik bakom reglerna, ett praktiskt, sunt förnuft. Om jag t ex rapar vid matbordet stör jag dem som sitter bredvid, de kan tycka att detta är obehagligt. Alltså gäller regeln Rapa inte vid bordet. Men om jag envisas med att jaga en hal omelettbit över tallriken utan att ta hjälp av bestick nummer två - då är jag väl bara lite korkad..? Ingen plågas av att jag äter omelett och sallad med två bestick, men rapningen kan vara riktigt plågsam (= en ibland osande gasbildning som varit på besök i mina matsmältningsorgan och som jag nu ljudligt stöter upp för att maggasen ska få sväva in i min bordsgrannes näsa :-) Jag älskar etikettsregler! De allra flesta är logiska och underlättar umgänget. - Jag försöker numera tvinga min stackars make att vänta med att ställa ner sitt vinglas när vi skålat, tills jag (en dam) först ställt ner mitt. Det går sådär..

Irene, 11:07, 29 oktober 2014. Anmäl

Irene: det finns faktiskt mat som enligt formellt svenskt bordsskick ska ätas med enbart gaffel. Sallad och omelett t ex. Logiskt, eftersom man inte behöver en kniv för att sönderdela dessa rätter.

Adèle, 10:02, 29 oktober 2014. Anmäl

Deborah Alltså, när amerikaner äter så är det bra och helt okej, det är deras kultur och absolut inte fel i mina ögon. Men när svenska unga för att verka världsvana, "annorlunda" kanske blir jag en aning irriterad. Det påminner mig, lite långsökt kanske, om när Anita Ekberg kom hem efter ett års vistelse i USA och inte längre kunde prata svenska. Det var liksom finare att låtsas "vara amerikan". Jag tycker faktiskt att vi kan vara lite stolta över att vi kan äta snyggt med både kniv och gaffel ! Medan jag ändå är igång: Peta aldrig tänderna vid matbordet, även om det står hundra tandpetare framme i skålar, äckligt att behöva ana vilka halvsmälta likdelar som behöver rotas fram ur garnityret, sugas på lite diskret för att sedan sväljas ner, usch!

Irene, 18:32, 28 oktober 2014. Anmäl

Barnvagnsrätt?

Fråga: Jag har under min föräldraledighet upptäckt hur oförskämda människor är/har blivit mot varandra. Visserligen bor jag i Stockholm och kanske är det värre här än andra städer. För att ta några exempel som händer mig flera gånger i veckan. Ståendes i ett varuhus, ta NK som exempel, och väntar på hissen. Jag står först av alla, när sedan hissen äntligen kommer och jag ska gå in med barnvagnen så är det ett antal personer som bara går rakt förbi mig så att jag inte får plats med barnvagnen. Detta har hänt mig, många gånger. Jag är helt paff och undrar vad är detta för fenomen?

Annat exempel, ståendes och väntar vid tunnelbanan och samma sak där, människor kliver bara rakt förbi så att jag har svårt att sedan få plats där barnvagnar får stå. Och ingen gör en ansats att flytta sig en aning åt sidan så att jag kan få plats. Vad göra i dessa situationer? Bara låtsas som ingenting och vänta på hiss efter hiss? Eller ska jag säga till och hur gör jag det utan att andra tar illa upp?

Är det helt enkelt djungelns lag som gäller numera? Hälsningar från någon som är trött på buffliga människor.

Svar: Som du antyder tillåter sig allt fler idag en märkbar självupptagenhet, vanligen parad med brist på förståelse för omgivningen. Det finns ett ord för detta: beklämmande.

Samtidigt kan barnvagnsförare inte utgå från att de alltid har företräde, vilket en hel del gör utan att tänka på att en del barnvagnslösa kan ha lika stort behov av plats. Alla måste inse att de befinner sig i ett sammanhang där de inte är ensamma, och att de därför måste samordna sig med övriga i omgivningen.

Du uppför dig ju som en vettig människa och tränger dig inte före andra. Då kan du med bestämt tonfall säga till de som struntar i köordningen och bufflar sig fram före dig: ”oj då/hoppsan (eller ”ursäkta” om du vill vara supertrevlig) men jag står faktiskt före dig här” – och fortsätta framåt utan att ge väg för bufflarna. Du kan också helt enkelt skjuta fram barnvagnen så att de som tränger sig hindras från att gå in före dig.

I buss och tunnelbana måste du säga till de passagerare som tar upp barnvagnsplatsen på samma sätt ”ursäkta men det här är platsen för barnvagnar”. Eller ge vänlig instruktion: ”om du är hygglig och makar dig lite åt sidan så får min barnvagn också plats”. En del människor ser inte någon annan än sig själva och då måste man uppmärksamma dem på att det finns fler i världen än just de.

Du ska alltså säga till, bestämt men gärna så vänligt du förmår, och du kan lugnt strunta i om de som tränger sig före dig tar illa upp. Det är, som det heter numera, deras problem.

Magdalena Ribbing

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (54)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 54

I mindre städer än Stockholm tycker jag inte alls att det är så som beskrivs. Jag ser mest att folk är vänliga och brukar erbjuda sig att hjälpa de som har barnvagn, om de ska gå på ett tåg eller liknande.

?, 18:21, 6 november 2014. Anmäl

Jag har precis tillbringat en tid i södra Portugal. Där blev jag varse att man på varuhus har speciella kassor där gravida kvinnor, personer med banvagn, äldre personer och handikappade har företräde. Stora skyltar med tecknade bilder av dessa olika kategorier finns uppsatta ovanför kassorna. Det verkar fungera utmärkt. Jag pratade med en ung mamma med barnvagn. Hon blev mycket förvånad när jag berättade att dessa kassor är ett okänt fenomen i Sverige. "Sverige som är ett sådant föregångsland", sade hon. Ja, det vore kanske något för oss att ta efter!

Eva Jernberg, 17:44, 3 november 2014. Anmäl

Jag har precis tillbringat en tid i södra Portugal. Där blev jag varse att man på varuhus har speciella kassor, där gravida kvinnor, personer med barnvagn, äldre personer och handikappade har företräde. Stora skyltar med tecknade bilder av dessa olika kategorier finns uppsatta ovanför kassorna. Det verkar fungera utmärkt. Jag pratade med en ung mamma med barnvagn. Hon blev mycket förvånad när jag berättade att dessa kassor var ett okänt fenomen i Sverige. "Sverige som är ett sådant föregångsland", sade hon. Ja, det vore kanske något att ta efter för oss!

Eva Jernberg, 17:37, 3 november 2014. Anmäl

Svar till Maggie Mae, 16:06, 24 oktober 2014 m.fl. Det står i frågan att det är under FÖRÄLDRALEDIGHETEN som frågeställaren har upplevt trängseln. Under föräldraledighet förväntas man vara lite flexibel. OK?

mK, 20:57, 1 november 2014. Anmäl

Anonym: Visst kan barnvagnar vara störande, men att störa sig på en barnvagns existens när vederbörande förälder verkligen inte varit arrogant eller hänsynslös är att bete sig negativt mot fenomenet barn och föräldrar. Jag har upplevt att folk nästan på vilje valt att gå förbi min barnvagn på ett sätt så att de snubblar och sedan gjort show av hur de är på väg att ramla. Detta är att undermedvetet förmedla: jag vill inte ha dig här med dina barn. En farbror som skulle tränga sig förbi i mittgången i bussen just som jag var på väg mot barnvagnsutrymmet spände ögonen i mig och sparkade till barnvagnshjulet, en tant började tjata på mig om att jag måste fälla ihop vagnen under bussresan fast bussen var nästan tom - vagnen störde ingen och chaffisen gav mig sitt medgivande, ändå måste tanten tjata på mig. Jag hoppas verkligen du har rätt, Anonym 03:3, och att jag har fel, för jag tycker det är rent obehagligt att vistas i Stockholm med mina barn. Men det har väl kanske även att göra med mig och min stora käft, jag har som sagt svårt att be om ursäkt för min och mina barns existens...

Anonym, 17:11, 30 oktober 2014. Anmäl

Tänk att Sverige och svenskarna är så självupptagna! Jag bor i New York och bliralltid erbjuden plats för barnvagn, sittplats. Folk håller upp dörrar, makar på sig och hjälper en upp och ned för trappor. Jag blev först överraskad av att folk i allmänhet är så trevliga och hjälpsamma. Skulle nog inte bli lika positivt överraskad i Stockholm då låter det som... Vi kanske helt enkelt låter bli att åka dit på ett tag.

Emigrerad, 13:12, 30 oktober 2014. Anmäl

Varför ha bestämda åsikter om barn i allmänhet? Många är jättesöta, visst är de flesta bra. Men det är vuxna också! Barn och vuxna har många skillnader, men en likhet - en del är trevliga och rara, en del odrägliga och osympatiska.

XYZ, 09:55, 29 oktober 2014. Anmäl

Ullrika: fast nu tror jag att du har missuppfattat signalerna. Något allmänt barnhat existerar verkligen inte i Sverige. Tvärtom kan jag tycka att det är jobbigt att det nästan föreligger ett tvång att skaffa barn. Uppfattningen man inte är riktigt lyckad - oavsett vad man uppnått i skolan och i arbetslivet - om man inte har barn (helst tre stycken och av båda könen). Att barn och barnvagnar kan vara störande i det offentliga rummet i olika sammanhang, är en helt annan fråga och har inte med ovilja mot barnen i sig att göra.

Anonym, 03:31, 28 oktober 2014. Anmäl

I mitt tidigare inlägg menade jag naturligtvis att rörelsehindrade, äldre och sjuka ska man alltid lämna plats för. Men dit räknas inte föräldrar med barn i barnvagn.

Resenär, 15:33, 27 oktober 2014. Anmäl

Och återigen är jag glad över min bil samt att jag numera inte behöver barnvagn till barnen. Folk i Stockholm är så sjukt självupptagna att man spyr... Bara jag, Jag, JAG!!!

Lotten, 20:36, 26 oktober 2014. Anmäl

Nattgästlov?

Fråga: Vad gör jag i den här situationen? Jag lovar en vän att sova över i min lägenhet efter en fest vi har där. På festen frågar en annan vän om han får sova över i lägenheten. För mig går det alldeles utmärkt att båda vännerna sover över, eftersom jag har både soffor, extrasängar och madrasser som kan bäddas till båda dessa gäster och ännu fler om det skulle behövas.

Är det okej att lova vän nummer två en övernattningsplats utan att informera vän nummer ett om att det stannar fler personer över natten? Eller bör jag informera båda gästerna om situationen och låta dom själva avgöra huruvida de fortfarande vill sova över, ifall de kanske inte skulle känna sig bekväma med att sova under samma tak eller liknande?

Svar: Det var minsann ett delikat ärende! Men varför skulle det vara ett problem för en övernattare att det blir ytterligare en som sover över? Eller kanske en tredje?

Dessa nattgäster behöver ju inte dela säng, varken med dig eller varandra, som jag tolkar din fråga, och ingen av dem förefaller ha någon ensamrätt till nattlogi hos dig. Så låt alla du själv vill ha som nattgäster stanna, utan att be om tillstånd från någondera. Den som först fick det eftertraktade löftet att sova över hos dig kan du ju ge bästa sovplatsen.

Att du informerar dina nattgäster om varandras närvaro är självklart. Den som då eventuellt skulle ha något emot detta kan ju gå hem till sig.

Men i ditt hem bestämmer du.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (19)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 19

Maja G: det var alltså min väninnas man (som var musiker), som ringde och sa att hon skulle ställa i ordning gästrummet för en nattgäst. Utan att nämna vem.

Helena, 19:01, 27 oktober 2014. Anmäl

Savoir vivre: Du har rätt, visst kan det vara skönt att slippa hotell, det var väl en tillfällighet att två inlägg handlade om Sven-Bertil Taube, jag menade inget illa om honom. Han är värd all respekt och beundran!

Maja G, 09:38, 27 oktober 2014. Anmäl

Artister som är ute pà turné större delen av sin tid uppskattar att slippa hotell ibland; i gott sällskap. Här "skvallrar" vi positivt om en kändis som uppfört sig exemplariskt. Det borde tillfredställa vilken nyfikenhet som helst. Thank's heaven för Evert och Sven-Bertil Taube som skänkt oss poesi och ljuv musik att glädjas àt var dag!

Savoir vivre, 23:33, 26 oktober 2014. Anmäl

Oj, har inte Sven-Bertil Taube råd med hotell, den sympatiske och trevlige mannen verkar sova hos andra mest... Helena: Kan inte låta bli att bli lite nyfiken, vem bäddar åt en "hemlig" gäst? Han eller hon måste känna den som ringde mycket väl för att göra det!

Maja G, 20:11, 26 oktober 2014. Anmäl

@anonym 20:23, eller så är det du som haft ett händelselöst liv, tråkigt för dig.

Anonym, 10:07, 26 oktober 2014. Anmäl

A Helena story... Igen... Du verkar pigg för att passerat 100. Drygt... Finns inte en chans att du yngre än så kan ha upplevt allt du gjort... Grattis....

Anonym, 20:23, 25 oktober 2014. Anmäl

Men Helena 17:39, lite tafsande och snafsande har väl ingen dött av! Va?! Om det är nån snygg alltså.

Anonym, 11:08, 25 oktober 2014. Anmäl

Savoir vivre: fast om det var SVEN-BERTIL TAUBE, så är väl chansen rätt stor att din väninna inte skulle ha haft så mycket emot du-vet-vad! :-) Jag har förresten en kollega i 65-årsåldern, som ofta berättar ett gammalt Sven-Bertil Taube-minne. Hennes man var musiker och han träffade därför en hel del svenska artister. En kväll ringde han hem till henne och sa att hon skulle ställa i ordning gästrummet för en nattgäst. Men han sa inte vem. Hon gjorde så... och då var det Sven-Bertil Taube!!! Han var ju jättestor då på 1970-talet och populär bland hela Sveriges kvinnor, så det var som om en pappa till en tonårstjej idag skulle komma hem med Justin Bieber! :-) Dock blev det inte mer spännande än att S-B somnade nästan genast, för han var på turné och dödstrött. Och när min väninna vaknade, så hade han redan lämnat dem.

Helena, 21:58, 24 oktober 2014. Anmäl

Men snälla Helena, 17:39 Nu får du väl ändå ge dig!

Hyrestanten (Webbsida), 00:50, 24 oktober 2014. Anmäl

En vännina hamnade efter en fest som nattgäst pà samma soffa som snyggisen Sven-Bertil Taube. Bara skav-föttes förblir det ett stort minne för henne. Kändisar kan vara gentlemen.

Savoir vivre, 00:17, 24 oktober 2014. Anmäl

Fylleansvar?

Fråga: Jag kommer från en del av landet där alkoholkulturen är väldigt stark, bokstavligt talat, särskilt bland männen. Detta kan ofta bli ett svårt dilemma, eftersom en dels förväntas dricka flitigt, dels för att det kan uppstå komplikationer som blir ansträngande för värdparet. Kvinnorna brukar i regel hantera situationen bättre och hålla alkoholmängden på en hyfsad nivå, medan deras andra hälft mer sällan lyckas uppnå denna balans.

Min fråga är: om ens partner uppenbarligen druckit för mycket, vems ansvar är det då? Jag inser att jag jämför en fullvuxen man med ett barn, men i detta fall har dom många likheter. Har jag som partner ett ansvar, kan värdparet göra något, eller är det helt enkelt den berusade personens eget ansvar? Jag inser att det min partner gör kan drabba mitt anseende, så det är ju i mitt intresse att få hem honom, men i stunden kan det hända att jag bara vill ge upp.

Kan jag lämna min partner på festen och låta honom stå sitt kast eller är det kvinnans/den andra partnerns ansvar? Jag har svårt att veta in och ut här, mellan ett jämlikt, självständigt Sverige och etikett.

Svar: Nej, det finns inga vedertagna ”regler” om hur man ska förfara i sådana lägen som de du beskriver. Men allmänt sett kan man säga att den berusades partner bör vara närmast att hantera situationen. Att hindra mer drickande och att se till att den berusade personen tar sig hem är inte att behandla någon som ett barn, utan att hindra att skada åstadkoms eller att den som är berusad gör något som vederbörande kan komma att ångra.

Är man berusad tydligt över så kallad salongsberusningsnivå så har man också ett försämrad omdöme och måste få hjälp för att inte ställa till något som kan bli irreparabelt.

Så hjälp din partner att klara sig över dessa faror, och säg milt men mycket bestämt ”nu går vi hem” samtidigt som du ursäktande säger adjö till värdpersonerna och eventuellt övriga gäster. De ser alla vad som är orsaken till att du går hem.

Men att lämna en full partner ensam på festen – nej, det tycker jag vore illojalt.

Värdpersonerna kan också göra något, om den berusade vägrar lyssna på det partnern säger, eller saknar hjälpande partner, och det är att ta undan allt drickbart, även om detta drabbar övriga – de ska kunna förstå – och skaffa en taxi om detta är möjligt samt säga till den berusade att nu kommer taxin strax. Eller ordna med annan hemtransport.

Magdalena Ribbing

 

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (44)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 44

@Anonym, 09:22: Jag tror att vi i princip håller med varandra! Även om jag insisterar på att man kan tappa respekten och att man inte alltid vet från början. I förälskelsens fas idealiserar man den andre och det kan vara en hel del man inte lägger märke till eller slätar över som blir väldigt svårt att leva med efter att den fasen är över. Eller det kan vara att man inte märker vissa saker lika tydligt innan man flyttar ihop. Eller att det man själv tyckte var roligt när man var 25 inte känns det minsta kul längre när man närmar sig 40, och det känns då som man växt ifrån varandra om den andre fortfarande tycker samma saker är kul. Eller det besvärande beteendet kan ha eskalerat över åren. Finns så många anledningar till att man visst kan älska någon och sedan upptäcka något som gör att det blir allt svårare att leva ihop. Någon kan känna att den inte orkar mer, som du säger. En annan kan känna att den förlorar lite respekt för sin partner varje gång det upprepas - en respekt som kanske återvinns då personen kan ha många positiva sidor som kompenserar, men nåt sånt här återkommande tär ju så klart i längden. Och just när du ser på din lallande partner och känner dig som en mamma som tar hand om en bebis upplever du kanske ett ögonblick då du varken känner kärlek eller respekt, utan bara trötthet... Nästa dag känner du självklart kärlek och respekt igen, det var ju bara ett ögonblick, och det finns ju så mycket annat att älska och respektera partnen för, men det där ögonblicket gör väldigt ont, och om de ögonblicken blir fler och fler och känns av mer och mer så är det bättre att säga "stopp, det där är något du får sluta med eller ägna dig åt ensam" i tid. (Och det är klart, självklart kan det hända att man inte passade ihop från början... alltid lättare att inse sånt efteråt!)

Tummelisa, 10:18, 28 oktober 2014. Anmäl

@Tummelisa, jag utgick också från att det händer ofta eftersom jag själv kommer från en obygd där många håller på så. Just därför vet man väl om från början att han brukar bli så berusad och väljer att inte inleda ett förhållande om man själv inte är likadan. Om man känner att man tappar respekten (om än i "etapper") av en sådan anledning så passar man ju inte ihop från början. Däremot förstår jag mycket väl att man inte ORKAR i längden. Utvecklar han dessutom alkoholism så går det ju inte längre, men det har inget med respekt att göra.

Anonym, 09:22, 27 oktober 2014. Anmäl

@Anonym14:53: Jag utgick från att dessa fester var regelbundna företeelser. Måste FS då varje gång agera mamma därför att mannen är redlöst berusad kan man i längden mycket väl förlora respekten - ifall man inte vidtar åtgärder i tid. Eftersom man älskar varann så gör man sitt bästa för att vidta åtgärder i tid. Det är det mitt förslag går ut på. Jag sa inte att man förlorar respekten därför att partnern är berusad, utan att en liten bit av respekten dör varje gång partnern är det. Snabbspola fram i tiden, fem år från nu då FS agerat mamma åt en aspackad make varje helg. Jättebra om FS fortfarande älskar sin partner, men hur mycket respekt kan ha överlevt? Hur mycket orkar man? Nu vet vi inte hur ofta festerna går av stapeln. Är det två gånger om året lär det bara vara ett irritationsmoment men inget problem i förhållandet. Därför är det bara FS som vet ifall mitt råd är användbart i hennes fall.

Tummelisa, 16:36, 26 oktober 2014. Anmäl

Nej inte förlorar man respekten för någon man valt att leva med för att de är berusade, då vet man inte vad kärlek är. Alla har väl mänskliga fel och brister. Om alla dricker för mycket som i FS:s omgivning, så gör säkert alla bort sig någon gång. Då fungerar det nog inte i längden om en sån person skulle ha en moraltant som partner. FS och de andra kvinnorna dricker ju själva och ja, jag tycker man tar ansvar för varann om man valt att leva ihop.

Anonym, 14:53, 26 oktober 2014. Anmäl

Sluta gå på dessa fester! -Nej, jag har ingen lust att se dig aspackad en gång till. Nej, en bit av min respekt för dig dör varje gång jag ser dig aspackad. Invänder han att alla dricker, kan du förklara att du redan förlorat respekten för dem men att du inte kan eller vill förlora mer respekt för din man, då det är respekten ert förhållande bygger på. Säg det inte hetsigt utan väldigt lugnt och sansat; det är bara fakta. Visserligen missar du då festerna, men de låter ju ändå inte speciellt roliga, tvärtom faktiskt.

Tummelisa, 09:41, 26 oktober 2014. Anmäl

@Anonym 10:26: Jag menade inte bokstavligt. Exemplet med Lysistrate var för att peka på att om många tycker samma sak kan man gå ihop och agera. Som ett alternativ till att var och en sitter på sin kammare och lider i tysthet. (Sedan tror jag nog att de flesta kvinnor OCH män skulle kunna avstå från en "session i sängen" med en partner (oavsett kön) man måste behandla som ett barn)

Annan, 09:32, 24 oktober 2014. Anmäl

Mannen är uppenbarligen ej alkoholist. Om man har äkta alkoholproblem kan man dricka kopiösa mängder sprit utan att ens darra pa handen (man darrar utan alkohol). Detta later mer som ett kulturellt problem, dvs inställningen till alkohol hos mannen och frun, och i detta fall sa lever de i ett omrade där helgsupande är norm. I sa fall är det ingens uppgift att ta hand om fulla. Om det är ett problem flytta till en plats där normerna är annorlunda, t.ex. Stockholm där jag förmodar Ribbing bor...

Jajamen (Webbsida), 07:47, 24 oktober 2014. Anmäl

Har man tagit f-n i båten får man ro honom i land, heter det ju. Alltså: Stanna hemma från början, eller se till att få honom hem om du närvarar på festen.

Jonas 57sthlm, 20:56, 23 oktober 2014. Anmäl

Usch, detta väcker obehgaliga minnen. Jag minns hur vilt det söps i de kretsar som mitt ex ingick i. Mitt ex blev alltid fullast (inte så konstigt eftersom han så gärna ville känna sig accepterad av de andra och de ofta hetsade honom att dricka eftersom de tyckte det var kul när han blev aspackad och sa dumma grejer). För min del fick dessa fester alltid ett trist slut i moll där jag uppmanades att frakta hem en dyngrak partner när de andra tyckte att han blivit för full. Om jag stannat hemma så vet jag inte hur de hade löst situationen? Väldigt smidigt att supa ned gruppens clown när de inte behövde "städa" efteråt. Jag önskar i efterhand att jag hade tvärvägrat att gå på dessa fester men exet är ju som sagt ett ex, vilket till stor del till slut berodde på det där gänget han ville tillhöra. Mitt råd skulle vara att testa vad som händer om FS inte finns där som transportservice. Får någon sig en tankeställare då?

Nikki, 16:40, 23 oktober 2014. Anmäl

@Fabiola, 17:15: Jag tänkte precis samma sak. Väldigt många kommer med råd som skilsmässa och hjälp mot alkoholproblem. Jag tror också att det är ganska helnyktert mellan fyllerierna, och jag tror inte ens att fyllerierna behöver vara särskilt ofta. Men då det dricks så dricks hela "månadsransonen" på en kväll. Sånt har jag sett själv, och de människorna blir löjliga och bara eländigt fulla. På firmajulfester brukar dylikt också kunna förekomma.

Rolle, 16:37, 23 oktober 2014. Anmäl

Läkarförsening?

Fråga: Jag undrar hur man bär sig åt när ett bokat möte hos exempelvis en läkare blir försenat och man inte släpps in förrän personen som är där innan känner sig klar. Jag har ett ganska så fullspäckat schema och har ofta inte tid att vänta de där 10 – 15 minuterna och därmed antingen bli försenad själv eller gå miste om den tid jag betalar för.

Detta verkar hända mig allt oftare och jag vet inte hur jag ska bete mig. Är det fel att knacka på för att markera att man faktiskt har en tid att passa? Bör man istället sitta tyst och hoppas att de snart är klara? Ibland kan man knacka vid ankomsten och märka att ingenting händer. Ska man då knacka igen? Kan man gå om man märker att man inte kommer hinna?

Svar: Tio-femton minuter låter som en ganska kort väntetid. Så gott som alla i vårdsektorn är tidsmässigt starkt pressade och har därmed svårt att passa tider exakt. Om du har fått en tid och inte kommer in förrän en kvart eller halvtimme senare är det vanligen inte på grund av läkarens slöhet utan därför att något har inträffat som har förskjutit schemat. Tänk dig att det hade varit du som suttit hos läkaren som kanske plötsligt upptäckt någonting hos dig som föranlett ytterligare undersökning – skulle du då har tyckt att det var okej om nästa patient hade knackat på dörren och krävt att vederbörande skulle få komma in på sin avtalade tid? Eller om du hade blivit bestört över ett besked från läkaren, och behövt mer tid för frågor och kanske tröst – vore det okej då om nästa patient krävde sin tidsrätt?

Enligt min erfarenhet sliter läkarna och all annan vårdpersonal hårt för att hinna med allt de måste göra, byråkratiska insatser inte minst.

När man går till doktorn i dag ska man ge sig tid för doktorns försening. Du skriver att du ofta inte har tid att vänta de där minuterna – men då måste du se till att skaffa dig den marginalen, så som det ser ut i dagens samhälle.

Det hjälper alltså inte dig att knacka på dörren och kräva att få komma in. Vad ska doktorn göra då, menar du? Be den patient som får vård att gå sin väg?

Men visst kan du själv lämna mottagningen om du inte kan vänta. Finns en annan anställd inom synhåll eller en reception så ber du att få framfört till doktorn att du måste gå därifrån. Annars skriver du en lapp och säger att du inte hann vänta. Den du ska träffa måste få reda på att du inte använder den tid du har fått.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (155)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 155

Även sjuksköterskorna försvinner till Norge, men politikerna tror att lösningen är att utbilda fler som också försvinner och istället för att få dem att stanna med rätt lönesättning, lägger man hellre gigantiska belopp på bemanningsföretag....

Anonym, 11:18, 25 oktober 2014. Anmäl

@Petra, exakt! Precis så är det! Också såhär: Väntrummet är överfullt, det är lång väntetid.Patient x kommer in och säger: Oj, vad länge jag fick vänta! Så mycket folk det var idag! NU vill jag ha en riktigt ordentlig totalgenomgång av ALLA mina skavanker! Och drar upp en lista med typ 8 olika grejer. @Potatismos: På 90-talet var det läkaröverskott i Sverige. Det var då läkare började åka till Norge på allvar. För det fanns inga jobb här. Det är ganska dyrt att utbilda läkare så det verkar inte försvarbart att producera en massa läkare som sen åker iväg till andra länder. Och vettiga löner, nej det tror jag inte heller att vi kommer se i Sverige än på länge, möjligen om läkarbristen håller i sig så...

också läkare, 20:14, 24 oktober 2014. Anmäl

Som man bäddar får man ligga...vi väljare lockades av våra politiker att rösta på "ökad tillgänglighet" till vården. Antalet vårdpersonal har inte blivit fler. Istället ska vårdpersonalen springa lite fortare. Nu har läkare på vårdcentralen 10min/ akut besök. 10 minuter att ta sjukhistoria, undersöka, skriva recept och ev sjukintyg. Marginalerna mellan besöken är obefintliga och där orsakas förseningar. Detta är ett system skapat av våra politiker, framröstat av oss- av väljarna. Så istället för att klaga på doktorn så kan alla som röstat på eländet klaga på sig själva.

Som man bäddar..., 18:32, 24 oktober 2014. Anmäl

,,@Lotta, 09:54, 24, det är de som gör som du, som plötsligt vill ha hjälp med mer än det som från början var bestämt, som bidrar till att det blir väntetider. Dina "stackars minuter" läggs till andras som gör likadant plus de som kommer försent plus de som har sådana problem att besöket tar längre tid än beräknat. Många bäckar små bidrar till att väntetiderna blir stora. Tänk efter vad du vill hjälp med från början och säg till om det när du bokar besöket så undviks förseningar som faktiskt inte är nödvändiga.

Petra, 10:25, 24 oktober 2014. Anmäl

Poliser har ingen betald utbildning. De får leva på CSN som alla andra. Att de inte sticker utomlands handlar nog mest om att deras utbildning inte är gångbar i andra länder, inte om att deras arbetssituation här skulle vara bra. Jag drömmer om en värld där vi utbildar ett överskott av läkare, så att även de får slåss lite om jobben, så att de värsta exemplaren sorteras bort, så att lönerna håller sig på en rimlig nivå och så att de också behöver flytta sig utanför storstäderna. Kommer ju aldrig att hända dock.

Potatismos, 09:55, 24 oktober 2014. Anmäl

I varje fall i Västerbotten får man tillbaka patientavgiften om man väntat "länge", tror det är 30 minuter. Alltid något. Och man får vara beredd på att vänta. Det gör mig inget. Då kan jag ana att jag också får den tid som behövs, när jag väl kommit in till läkaren. Att skicka ut en patient när x antal minuter gått är ingen bra lösning. Jag var på väg att skickas ut från gyn en gång när jag bad om klamydiatest när jag liks var där. Nej, det skulle inte hinnas med. Jag skulle vara tvungen att komma tillbaka! Då struntar jag i det, sa jag, eftersom jag inte misstänkte klamydia. Men då fick jag göra testet, och nästa patient fick förstås komma in några få stackars minuter för sent... Men jag och f.a personalen tjänade massor med tid och skattebetalarna pengar.

Lotta, 09:54, 24 oktober 2014. Anmäl

Vill Sverige säkra tillgången till läkare kan man väl bara göra samma system som polisen har; betald utbildning, utplacering, ingen sticker utomlands. Bland alla som söker till läkare finns säkert en tillräcklig andel som iår redo att underkasta sig systemet. Då skulle vi slippa läkarbrist, alla orter skulle lugnt veta att de har läkare som arbetar där minst något år och läkarna själva kanske kunde få tillgång till utbildningen enligt ett system där man på en mindre populär ort kan tänka sig bo (troligen hemorten).

Trötter, 23:22, 23 oktober 2014. Anmäl

Självklart skall läkaren gå ifrån operationsbordet och be patienten själv slutföra operationen så att läkaren kan ta sig an den viktiga patienten som inte kan vänta. Rätt ska vara rätt - eller hur ?

Dr Watson, 18:53, 23 oktober 2014. Anmäl

det utbildas många läkare i Sverige, men lönerna är bättre i Norge så många åker dit och jobbar istället

Anonym, 16:08, 23 oktober 2014. Anmäl

Det måste utbildas fler läkare i Sverige. Och det är inte brist på sökande med tillräckligt höga betyg som är problemet utan att för få tas in.

Anonym, 14:31, 23 oktober 2014. Anmäl

Vänlighetskultur?

Fråga: Det gäller kultur, eller eventuellt skilda kulturer. Jag har en kompis som är turkiska. Jag gillar henne verkligen, men undrar ibland över hennes sätt. Vi har gemensamma
bekanta (de är svenskar) och hon tycker de är mycket oartiga och ohövliga. Själv märker jag inget speciellt med dem.

Så här är det: Min turkiska kompis tycker att man som hälsningsfras ska fråga hur man mår. Och sedan ge en liten upplyftande komplimang här och där. Själv tycker jag det här med att fråga om hur man mår är just inget annat än en artighetsfras och inget som föranleder att man börjar bekänna själens och kroppens alla smärtor. Visst, jag förstår att vi alla någon gång behöver uppmärksamhet och det är väl alltid trevligt när det sker.

Vad anser Magdalena om saken?

Svar: Enklast är att din turkiska vän av dig får veta vad som anses vara hyfsat här, istället för att hon ska behöva bli bekymrad över att alla inte uppför sig så som hennes i kultur.

Visst är det trevligt att fråga ”hur mår du?” eller liknande när man hälsar på någon man känner. Det förekommer även i svensk kultur om än ofta med annat ordval, ”läget?” heter det vanligen numera. Svaret brukar vara ”okej, och du?” vilket gör att den som har något roligt att förmedla eller motsatsen, den som lider av något, ges möjlighet att meddela detta. Men normalt är det bara en smidig fras, utan förpliktelse för den tillfrågade att redogöra för sina sociala omständigheter eller aktuella lidanden.

En komplimang, lika med vänlighet, är inte heller fel. Men i många kretsar är dessa företeelser ovanliga och betraktas på sina håll som inställsamhet, strunt och gammaldags onödigheter. Då kan den som kommer ny i umgänget med förhoppningar att alla ska vara så vänliga som vederbörande är uppfostrad med, milt informeras om att det inte kommer att ske. Men också att de uteblivna vänligheterna inte betyder ogillande utan är en del av den aktuella så kallade umgängeskulturen.

Eller så kan övriga i sällskapet likaledes milt informeras om att det finns förväntningar på ett mer engagerat sätt, nu när det har kommit en ny vän i sammanhanget. Det kan vara en lösning på problemet.

Magdalena Ribbing

 

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (30)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 30

Åsa S 12:25 har en poäng! Det finns andra sätt att hälsa trevligt (trevligare). Dssutom måste det väl bero på hur ofta man träffas; på jobbet eller andra man träffar dagligen räcker det med ett "hej" utan frågor om hälsotillståndet. Lina 17:18. Att vara "fena" på något betyder att vara fenomenal - inte en fiskdel. Man är alltså inte EN fena.

Nissefar, 07:19, 22 oktober 2014. Anmäl

Rent spontant tror jag det har mer med hennes personlighet att göra än hela den turkiska kulturen. Precis som i Sverige finns det snarstuckna, ignoranta, omhuldande... ja alla typer av personligheter. Jag tycker personligen det är trevligt med människor som "ger något trevligt" varje gång man ses, kanske någon komplimang av något slag, kanske något bevis på att de minns något man nämnt långt tidigare. Men det är ju mer ett bevis på att den här personen har ett engagemang i mig, så pass att den bemödar sig att lägga tid på det. Däremot anser jag inte automatiskt att den som inte frågar något personligt är otrevligt, att bara vara en lugnt och trevlig personlighet att utbyta intressanta resonemang med kommer man väldigt långt med i min värld.

trötter, 18:33, 21 oktober 2014. Anmäl

Att exempelvis inleda med ett "Hur står det till (här egentligen)? är inte för alla ett socialt smörjmedel utan i stället att starta kontakten med att hälla en massa grus i maskineriet. Vad du tycker är en artighet, kanske inte motparten uppfattar på samma sätt, och då har du ju inte åstadkommit vad du avsåg.

Rätt artighet, 18:24, 21 oktober 2014. Anmäl

Hej hur är det, allt bra? Jadå, lite trött bara sen igår... eller Fint, du då? är väl en jättebra inledning när man träffar en vän. Jag hade en kris under några års tid men självklart drog jag inte upp den för var och en bara pga en trevlig inledningsfras. Det går alltid att hitta något snällt att svara. Men under de åren blev jag en fena på att vara den som ställde frågorna bara för att slippa svara på en massa frågor själv.

Lina, 17:18, 21 oktober 2014. Anmäl

Vi svenskar ses ofta som alltför rakt på sak och alldeles för okänsliga när vi kommer utanför sveriges gränser. Det vore kanske inte fel om vi försökte vara lite artigare och faktiskt fråga om den vi möter. Jag vet att jag själv ofta brister där och trots år utomlands faller jag ofta i "alldeles för svensk"-fällan och går rakt på sak. vi behöver verkligen lära av varandra. Just "Hur mår du" är ju inte egentligen, utomlands, inte nödvändigtvis en fråga om hur man mår utan mer en artighetsfras, dessutom. Så man måste inte svara med hela sjukdomsbilden, "fint, själv då" går också bra... :-)

Ann, 16:01, 21 oktober 2014. Anmäl

Jag tycker att ens mående kan vara rätt privat och kanske inte det allra första man har lust att prata om när man ses, sånt kan man ta upp en bit längre in i ett förtroligt samtal med en vän. Visst kan man dra ett "Läget?" "Jorå, bra, själv då?" "Jorå" som hälsningsfras, men det har ju knappast nåt med att fråga om hur någon mår egentligen. Tycker att det är ett ganska torrt och tråkigt sätt att hälsa på nån. Jag tycker inte att minst lika trevligt och hövligt, och faktiskt mycket varmare och innerligare att säga t.ex "Hej Sara! Åh, vad kul att se dig, det var ett tag sen!" eller "Hej Lisa, vad kul att det här blev av!" eller nåt snarare än nåt stelt "Goddag, hur mår du"-aktigt. Med engelsktalande kör jag givetvis med "How do you do?", men att säga "Hej, Sara, hur mår du idag då" skulle få mig att känna som om jag var läkare eller sjuksköterska på nåt sjukhem.

Åsa S. (Webbsida), 12:25, 21 oktober 2014. Anmäl

Trams! Det finns socialt kompetenta och trevliga svenskar och turkar. Och så motsatsen, bland både svenskar och turkar och andra folkslag och kulturer. Detta sätt (bland infödda och invandrare) att beskriva allt typiskt sveskt som dåligt och tråkigt är lika oförskämt som om vi skulle göra detsamma med någon annan kultur. "Hur står det till-frågor" har sin plats (vanligt i tex USA) men är ofta ytliga och inget egentligt svar förväntas.

GW, 07:18, 21 oktober 2014. Anmäl

Men hur svårt kan det vara att bete sig trevligt??? - Hej, kul att se dig, hur är läget? Snygg frisyr förresten! Hur i hela friden kan det, som många av kommentarerna ger uttryck för, ses som ett problem att vara vänlig? Nä, FS kan gott plocka upp ett och annat tips om trevligt uppförande från väninnan. Det finns en civilisatorisk poäng att samtala på ett sätt som stärker relationer och får människor att känna sig väl till mods.

Anonym, 00:07, 21 oktober 2014. Anmäl

Rätt artighet 18:25. Frågan fyller visst en funktion, hört talas om socialt "smörjmedel"? Visst, det menas sällan att man skall redogöra för allt elände man eventuellt drabbats av, men oftast kan man väl svara att det är bra eller " det knallar på" i alla fall.

Maja G, 22:39, 20 oktober 2014. Anmäl

Hade som student ett gäng Turkiska kompisar som var förvànandsvärt likasinnade. (Universitet hade stundenter fr. världens alla hörn). Undrar om det kan ha att göra med religion. är f.s. vännina kristen eller muslim? Mina afrikanska vänner som är muslimer inleder all hälsning med ett làngt förhör om hur alla i familjen màr. Anonym, 15:57, 20 october: Det första man fick lära som hälsningsfras pà engelska i svenska skolor var pà min tid "How do You do"?

Savoir vivre, 22:19, 20 oktober 2014. Anmäl