Festkjollängd?

Fråga: Jag är bjuden på kavajmiddag. Vad är korrekt längd på min klänning/kjol?

Är det okej med över knäet, känner mig så ofix i längden under knä som verkar var det mest riktiga.

Svar: Om du tittar på bilder av de som ska vara våra föredömen, alltså personer mer eller mindre högt upp i samhället, som förmodas känna till hyfs och stil, så har åtminstone de yngre av dem ofta festklänningar/kjolar som inte täcker knäna, för den delen ibland inte mer än halva låren. Detta handlar, antar jag, om mode och egen smak mer än om vad som stil- och etikettsmässigt är korrekt.

Kanske de mycket kortkjolade finner sina knän och lår vara särskilt vackra och unnar även andra denna estetiska upplevelse?

Traditionellt ska till klädsel kavaj en kjol/klänning täcka knäet. Men du är i gott sällskap om du har kortare längd. Omodernt hyfstraditionella personer, sådana som jag, behöver du inte bry dig om. Du blir varken trakasserad eller hemskickad om dina knän syns på denna kavajmiddag.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (18)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 18

Ju kortare kjol desto festligare!

Tommy S., 10:41, 8 januari 2015. Anmäl

Fransk tv's aktuella modediktatris, Cristina Cordula, pronerar kjollängd minst under knät vid festliga tillfällen.

Savoir vivre, 21:50, 6 januari 2015. Anmäl

Det är inte helt klart om frågan ställdes av en kvinna eller en man. Magdalenas svar är därför korrekt för kvinnor, om du er en man bör du räkna med att du troligen blir trakasserad och hemskickad. Anonym och Irene: Snälla ni medeltiden är över, året är 2015!! Vill ni verkligen täcka över kvinnor som i Saudiarabien för att några primitiva men inte kan kontrollera sig? Det är fritt fram till var och en att bestämma över sin garderob - även på arbetsplatsen om det inte finns definierad klädkod. Det är bara tragiskt att se att en hel del tappat förmåga att se på kläder som det är - kläder, Tacka Hollywood och porr industri för det.

Sasa, 19:35, 5 januari 2015. Anmäl

@Gris-Greger *fniss* aldrig, får man hoppas. Dock minns jag att de påfallande ofta var i milda pastellfärger... :-)

Adèle, 10:46, 5 januari 2015. Anmäl

Det är betydligt svårare att hitta "vadlånga" (nedanför knäet) klänningar än dessa fruktansvärt fula lårkorta plagg, som numera inte bara kreti och pleti utan även kungligheter och kändisar sitter och pressar ihop benen så gott de kan och drar med jämna mellanrum i nederkanten för att förhindra att den ska åka längre upp. Ofta är det kvinnor som ska ha en viss pondus eller elegans men de har ändå fallit för "trenden?" Kanske var det du MR, som gjorde mig medveten om att många kvinnor går och nyper/drar ner klänningar och toppar - det händer ofattbart ofta, och varför slösar dessa kvinnor energi på sitt yttre när de borde fokusera bort från sina egna kroppar? Jag tar dem inte på allvar. Vad är det som gör dem så korrekta i att de är extremt självmedvetna? Det löjligaste jag vet är kvinnor som gott och väl passerat ungdomen som klär sig och beter sig som småflickor.

trötter, 21:23, 2 januari 2015. Anmäl

"Kanske de mycket kortkjolade finner sina knän och lår vara särskilt vackra och unnar även andra denna estetiska upplevelse?" Underbart, tack Magdalena för ett gott skratt!

Katarina, 23:03, 1 januari 2015. Anmäl

Håller med Irene, korta kjolar och urringningar (speciellt på en arbetsplats) är provocerande.

Anonym, 18:33, 1 januari 2015. Anmäl

MAGDALENA SVARAR: @Irene 15.16 1 jan: Nej, jag har inte tagit bort din kommentar eller någon annans - det kan jag inte.

Magdalena Ribbing, 15:21, 1 januari 2015. Anmäl

Inte bara kjollängden tål att tänkas på, jag har börjat irritera mig på urringningar också. Ofta passar det inte alls i sammanhanget att visa tuttarna, på jobbet till exempel. Jag har faktiskt hör män (två) klaga över att bli distraherad av att en tuttlisa envisas med att böja sig fram i olika sammanhang - på kontoret. Till fest är det fint att kunna ana ett par vackra lijekullar, se lite grand men inte mer. Mogna damer med halvtomma mjölsäckar ... ursäkta så hemskt mycket allihop! bör inte urringa sig alls tycker jag, särskilt inte om de kanske på grund av ihärdigt solbadande hunnit få fläckig "ödlehud" på behagen.

Irene, 15:03, 1 januari 2015. Anmäl

... benlängd à la stork, skulle det förstås stå, k-et försvann

Irene, 14:47, 1 januari 2015. Anmäl

Middagstid?

Fråga: Mina föräldrar har alltid sagt att det är artigt att komma cirka tio minuter senare än utsatt tid till middagsbjudningar. Detta eftersom de anser att värdparet har mycket att göra och att det är respektfullt att komma lite senare då.

Personligen tycker jag det är lite förlegat och kommer själv i tid på middagsbjudningar. Vad är egentligen korrekt enligt etiketten?

Svar: Svensk god stil är att komma i tid, men absolut inte en minut för tidigt. Ett par minuter efter utsatt klockslag är korrekt, däremot är tio minuter på gränsen till oartigt (tänk om det är sufflé till förrätt?)

Att inte hysa tilltro till värdpersonernas planering och organisationsförmåga och därför medvetet komma försent är både onödigt och oartigt.

Att komma för tidigt för att visa sitt intresse för kalaset är lika oartigt.

Magdalena Ribbing

 

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (4)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-4 av 4

@anonym 13:41 Dina bekanta som säger i klartext att de vill umgås med bara dig/er har väl av någon anledning (fobi, dålig hörsel, behov av att vara i centrum, ..., ?) lite svårt för stora sällskap. Prova att bjuda dem på "parmiddag" så kanske du inte blir av med dem istället! :-)

osocial, 18:39, 31 december 2014. Anmäl

anonym 13.41 Jag känner mig träffad av de du berättar. Vi är ett par som går direkt efter kaffet. Min man har socialfobi men jag vill gärna gå bort nån gång. Så detta blir en medelväg. Men de flesta i vårt umgänge känner till detta.

elvine, 15:39, 31 december 2014. Anmäl

i egenskap av värd så hatar jag när gästerna kommer för tidigt. Har man sagt kl 19 så dyker vissa upp 18.30, dvs långt innan man själv är beredd att ta emot. Vi har ett par vänner som envisas med detta så dem har vi fått börja bjuda in till 19.30. Säger vi 19.30 så har vi dem här kl 19 (dvs när det var tänk från början) . Det är mer regel än undantag att man stått med händerna i diskbaljan eller själv är halvfärdig i badrummet när de dykt upp, "för de vill ju hinna umgås med oss innan övriga gäster kommer". Sen går de hem 1-2 timmar före alla andra gäster så fort de svalt kaffet efter maten "för de har ju stannat så länge nu". Man känner sig som en restaurang när de beter sig så här. Till dem och övriga gäster har man ju ofta planerat kvällen i sin helhet, kanske lite annat tilltugg ett tag efter maten och kaffet också. Inte roligt att bjuda när de bara tänker på sig själva hela tiden (vi pratar om vuxna personer utan barn eller djur eller annat att ta hänsyn till). Antingen tycker de att våra bjudningar är tråkiga eller så fattar de inte bättre.

Anonym, 13:41, 31 december 2014. Anmäl

Att komma upp till 10 minuter efter utsatt tid är väl helt ok i de flesta kretsar. Även om det nu är sufflé till förrätt så är det väl ingen som serverar maten exakt på inbjudningsklockslaget? Det normala är ju att först servera en drink och att folk får samlas och prata i 1/2 - 1 timme innan maten.

Anonym, 12:35, 31 december 2014. Anmäl

Diabetestjat?

Fråga: Som 36-åring, för fyra år sen fick jag diabetes typ 1. Det innebär att min egen insulinproduktion har upphört och insulin måste tillsättas externt genom insulinspruta eller insulinpump. I mitt fall är det mellan 10-15 ml per vecka som jag måste tillsätta och faktorer som stress, motion, och mat påverkar hur mycket jag behöver. Det är extremt liten skillnad på att må bra och att få ett livshotande tillstånd beroende på rätt mängd insulin.

Hur förklarar jag bäst för min omgivning att de inte har med att göra vad jag väljer att äta och inte äta? Hur förblir jag artig och trevlig när jag hela tiden av närmaste anhöriga får höra ”det där ska inte du äta, tänk på att du har diabetes” eller ”vi kan ju fika när du inte här här för du har ju diabetes”.

Till saken hör att jag idrottar många timmar per vecka och lever i hälsosamt frånsett min autoimmuna sjukdom! Jag är så trött på att hela tiden förklara och ursäkta mig varför jag vissa dagar vill äta en sak och inte andra dagar. Hur bör jag göra?

Svar: Så besvärligt för dig med din omtänksamma men oförstående omgivning! Du vet ju att synpunkterna är på väg, så var förberedd: varje gång det kommer en kommentar om ditt hälsotillstånd, din diet, din medicin, gör du en avvärjande gest och säger ilsnabbt ungefär ”tack tack, jag klarar detta själv” och så pratar du genast om något annat.

Du behöver nog upprepa det flera gånger innan de som vänligt men onödigt vill ”hjälpa” dig förstår att de ska avstå från sina kommentarer. Eller så förklarar du noga och genomtänkt vid något tillfälle där flera av dessa beskäftiga och vänligt inställda personer är närvarande, hur det är med din diabetes och att du inte behöver någon hjälp med att tänka på vad du äter, det har du själv full kontroll över.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (28)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 28

Även om tråden egentligen inte handlar om rökning utan diabetes, måste jag kommentera signaturen Sasa nedan. Rökning är ju hälsofarligt för andra människor, i motsats till övriga saker du räknar upp, så vissa begränsningar av din fria rökrätt är väl i sin ordning. De rökare jag känner brukar inte sitta och bolma på ickerökare utan går ut och stör ingen.Hur du kopplar fascism till att säga till en hänsynslös rökare är för mig en gåta. Hänsynslösa människor är väl istället en bra grogrund för fascism.

kalle, 16:39, 6 januari 2015. Anmäl

Alexandra: Naturligtvis är det skillnad mellan diabetes och rökningen, men det är ingen skillnad i fascistoid beteende hos en majoriteten av PK människor som ger sig rätten att läxa upp andra, även rökare. Glöm bara inte att din support till statlig förtryck av rökare, öppnar Pandoras box till ett fascistisk samhälle. Vilka blir nästa fiende- Överviktiga? Människor med gröna ögon? Vad blir nästa beteende - Kött? Salt? Socker? Solarium? Kaffe?......

Sasa, 17:59, 5 januari 2015. Anmäl

Sasa: Nu finns det en betydande skillnad mellan rökare och människor med diabetes, att de förstnämnda faktiskt även utsätter sin omgivning för en hälsorisk, vilket knappast en person med diabetes gör. Självklart finns det en och annan rökare som aldrig röker så att någon annan riskerar att få i sig röken och dessutom tvättar sig och byter kläder efteråt så att ingen behöver känna stanken heller, men de människorna är extremt lätt räknade, kan du hälsa den dryga amerikanen ifall du träffar henom igen.

Alexandra, 13:22, 5 januari 2015. Anmäl

@Anonym 09:42 Om ens mamma har problem med det vänliga svaret "Tack tack, jag klarar detta själv" så kanske det är dags att börja sätta gränser? FS är dessutom en vuxen kvinna och det går ju inte riktigt att jämföra med en tonåring som säger "lägg dig inte i" och "sluta tjata". Jag tycker "Tack, jag klarar detta själv" sagt med ett leende är ett jättebra förslag och sen byta ämne.

Ullis71, 14:27, 2 januari 2015. Anmäl

Det är lovvärt att FS vill vara trevlig och artig. Men när samma personer fortsätter med detta, är det kanske dags att vara lite ärlig om att det blir en belastning för dig.

Anna i Norge, 10:29, 31 december 2014. Anmäl

För att inte allt för stora myter ska spridas via denna spalt är det viktigt att påpeka att det finns många som drabbas även av typ 2 utan att ha ätit/druckit för mycket. Beträffande Sara är hon antingen oskicklig ironiker eller okunnig kritiker. FS bör (om det är ogjort) samla sina närmaste och förklara problemet en gång för alla. Att hen har koll och inte mår bra av allas "goda råd". Vänligt men bestämt. Jag får en känsla av att hen ännu inte gjort det.

Annan, 09:40, 31 december 2014. Anmäl

FS kan ju glatt förklara att hon numera är helt frisk, så några välmenta råd behövs inte. Det är inte helt lögnaktigt, med hjälp av medicinen är ju faktiskt FS frisk...

Helena Siösteen, 23:52, 30 december 2014. Anmäl

Sara har delvis rätt med sin ironi. Hon bara refererar till grupp påtryck från hälso och norm dubbelmoralister som ger sig rätt att kritisera och läxa upp andra t.ex rökare, överviktiga, smala, folk som Inte tränar, inte har 2 dagars skägg o.s.v..Därför tycker jag att alla som får " omtänksamma kommentarer om hälsa och utseende" ska direkt säga: Vem fan har frågat dig för råd, f**k you. ( svaret jag fick från en Amerikan på min kommentar om hans rökning. Detta lärde mig att respektera andra människor och deras grundläggande rättigheter).

Sasa, 21:10, 30 december 2014. Anmäl

Den som har en kronisk sjukdom är oftast väldigt insatt i vad som gäller kring den. Andras tafatta försök att hjälpa till blir otroligt jobbigt för den det gäller, som alltså oftast själv är väldigt påläst. FS du kan ju säga ungefär att "jag har gått kursen och lever med detta, jag klarar mej" eller liknande lagom avvärjande. Lycka till! MR:s råd var annars mycket bra och genomförbart. Håller inte med att det skulle vara för avsnoppande - lite avsnoppande måste man ju vara i ett sånt här fall.

doktorn, 18:32, 30 december 2014. Anmäl

Jag kan tänka mig att det är jobbigt att hela tiden höra om vad man skall äta eller inte äta. Min brorson är 12 år och har diabetes 1, han vet exakt vad han bör äta och vad han inte bör äta och har fått ändra på sina kostvanor, men han sköter det faktiskt själv! Han kontrollerar sitt blodsocker och han tar sina sprutor varje dag och det fungerar alldeles utmärkt! Han vet att han inte kan äta hur mycket potatis som helst eller dricka för mycket mjölk och så vidare. De som "tjatar" på dig gör det nog av omtanke och oro men menar väl.

Annica, 17:50, 30 december 2014. Anmäl

Släktkalabalik?

Fråga: Jag och min sambo kommer på nyårsafton att fira tillsammans med hans föräldrar samt syskon med respektive familjer.
Det bär mig emot… Hans föräldrar låter sina barnbarn löpa amok precis som de vill och de får allt de vill ha. Måltider ersätts med godis och coca-cola vilket gör mig mycket upprörd.
Barnbarnens föräldrar tar ”semester” och släpper på barnens tyglar. Och hela världen anpassas efter barnen, inte tvärtom.

Helst av allt skulle jag bara vilja ställa mig rätt upp och ner och skrika ut min frustration, men självklart kan man inte göra det.
Vad kan jag göra för att klara av denna prövning? Är det okej att gå undan och inte umgås med dem?

Svar: Det handlar om en dag eller kväll. Är det så svårt att strunta i hur andras barn beter sig, eller att barnens föräldrar och äldre generation låter dessa barn uppföra sig som de vill? Bra att du inser att du inte ska skrika ut din frustration! Du behöver inte engagera dig – och oavsett om du skulle skrika eller le milt kan du inte ändra dina svärföräldrar, deras övriga barn eller barnbarn. Du får ingen glädje eller ens nytta av att irritera dig på vad barnen tillåts, i alla fall inte när de inte är i ditt hem. Man kan bestämma angående sina egna barn, men inte andras. Om barnen klättrar på dig och kladdar ner dina kläder med godis osv så kan du vänligt fösa undan dem. Men i övrigt behöver du inte bry dig om dem och deras fasoner. Diskutera inte barnuppfostran, barndiet eller annat med övriga, prata med de vuxna om helt andra saker – om det går.

Håll dig undan barnen om du kan och låt stojet pågå utan din inblandning. Det är frågan om ett par timmar, inte en vecka eller livet ut. Och det är din sambos familj. En hygglig relation med såväl sambo som svärfamilj är säkert värd denna uppoffring.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (65)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 65

Irene, 11:08, 31 december 2014. Tack!!!

Majsan, 17:28, 3 januari 2015. Anmäl

Det är oerhört tröttsamt med alla de unga föräldrar (inte alla) som verkar anse att de förtjänar omvärldens sympati och deltagande inför deras "småbarns-slit/livspussel". Visst är det jobbigt ibland, men man förtjänar faktiskt inte någon hjältemedalj bara för att man frivilligt valt att skaffa familj. Hade själv småbarn 70- och tidigt 80-tal och minns inte att vi ägnade oss åt detta evinnerliga gnäll. Mina föräldrar och detas föräldrar och alla tidigare generationer insåg att ansvaret vilar på föräldrarna att uppfostra och guida sina barn in i livet. Det innefattar att alltid älska, men också att säga ifrån och att säga nej ibland. Även om man inte blir poppis just då.

GW, 11:14, 1 januari 2015. Anmäl

Dorothea Jag vet inte om hemmamammors barn i allmänhet är lugnare eller bättre uppfostrade. Jag känner bara ett par kvinnor som liksom jag varit hemma med barnen, och båda har tyvärr i mina ögon misslyckats ganska rejält. Idag är det få förunnat att kunna välja att vara hemma med barnen och ibland är man hemma för att man av olika skäl inte klarar av ett yrkesliv. Det behöver inte alltid vara självvalt. Men jag pratar bara om mig själv, jag propagerar inte för att mammor ska stanna hemma, även om det kanske ser ut så. En olämplig hemmamamma kan säkert förstöra sitt barns liv. Men jag är så glad över att jag fick vara med mina fyra dygnet runt, jag behöver idag inte sörja deras barndom som snabbt försvann när jag inte hann vara där. Jag behöver inte kompensera detta genom att älska ihjäl mina barnbarn - ofta genom att ge presenter i massor, som jag ser att flera väninnor gör med "livets efterrätt" , barnbarnen.

Irene, 11:08, 1 januari 2015. Anmäl

Under mina 40 år som lärare har jag aldrig märkt att hemmamammors barn varit lugnare eller bättre uppfostrade.

Dorothea, 00:21, 1 januari 2015. Anmäl

Majsan Ok, dags att bekänna att the little Drama Queen är mitt eget barnbarn (som jag beskrivit tidigare). en mycket söt flicka som uppfostrats till liten despot, kastar sig på golvet, sparkar och skriker, "gråter förtvivlat" etc , allt till pappans förtjusning och applåder. Detta var tidigare, Hon gör inte så längre. men det har kostat mig pappans vänskap och min dotters svalare inställning till mig... :-( Min dotter är alltså mamman men pappan har varit hemmapappa och stått för absoluta merparten av barnens "uppfostran". Han har inte en susning om psykologi och om hur man behandlar barn - är bara mycket stilig och beyundrad av min dotter, som gjort karriär med detta stolpskott som barnvakt. Ja ursäkta men det finns mängder av sorgliga och skadliga ovanor som barnen lärt sig, jag har inte kunnat blunda när min dotter gråtit av barnets utspel, jag har lagt mig i. så diplomatiskt och försiktigt som det varit möjligt, diskret, i enrum osv. Men det har kostat. Den som anmärker på andras barn utsätter sig för stora risker.

irene, 13:41, 31 december 2014. Anmäl

Jag är en senfärdig läsare av denna spalten. Kom in först i dag. Men om ni visste vilken tröst det har varit för mig att läsa alla inlägg. Jag trodde jag var helt knäpp som inte älskade allt mitt 2-åriga barnbarn gjorde. Han tillhör den skara av barn som skriker tills han får som han vill, kastar ner maten på golvet i stället för att äta upp den. Jag har själv 5 barn och de har aldrig betett sig på det viset. Ett av mina barn är dock förälder till barnbarnet. Vad har gått fel? Jag verkligen älskar barnbarnet men inte hans beteende. Majsan

Majsan, 13:20, 31 december 2014. Anmäl

Men kära Martina Du missförstår mig till en del. Det var jag beredd på eftersom mina åsikter inte är populära. Vad får du det ifrån att jag skulle förespråka "elakheter" mot de små? Och ironi? Att använda ironi mot barn (som en del föräldrar tyvärr gör) är absolut förbjudet, det är tabu, haram! Barn skadas av ironier, de förstår inte, känner sig osäkra och förvirrade. Jag tänkte inte att det här skulle bli ett tävlande om högst ålder, mest erfarenhet, störst antal barn och barnbarn, utbildningar... ;-) Jag tror absolut att även en barnlös person precis kan fatta galoppen. (Men kanske inte den som är väldigt ung) Precis som du säger vet inte ett litet barn hur stor portion man bör lägga för sig vid en buffé. Det är ju just det föräldrar är till för ! Att finnas bredvid, att visa hur man gör! Att förklara att kan få ta mer senare om man vill, men att det man lägger för sig bör man äta upp. BÖR, alltså - jag har aldrig någonsin tvingat ett barn att "äta upp". Det behövs heller inte om barnet fått lära sig hur man gör. Allt det här är ett ansvar man tagit på sig när man skaffat barn. Och jo visst har barn ett stort rörelsebehov! Men det betyder inte alls att det inte klarar att sitta still en begränsad tid. Jag har haft en tvååring med på "fin" restaurang, han satt i hög barnstol och åt så fint, inget spill, inget kladd, inget skrikande. Inget "jag måste kissa" när man precis satt sig, eftersom jag sett till att han kissat strax innan, det ingick i mitt jobb. Som icke-jäktad hemmamamma hade jag haft oceander av tid att förbereda honom, han visste att han inte skulle behöva sitta fjättrad vid stolen i resten av sitt liv. - Han tyckte allt var så spännande, härmade med stora ögon hur en gäst torkade sig med servetten. Jag tillhör inte dem som tror att barn bara kan äta korv och köttbullar med ketchup och cocacola, de har fått smaka på all vuxemat, t ex räkor och annat "konstigt". - De har blivit gourméer! :-)

Irene, 12:19, 31 december 2014. Anmäl

Kära Irene! Jag kan inte se vad det är i mitt inlägg som väcker denna munterhet. Om du läste tidigare vad jag skrev så handlar det framförallt om att inte låta "busungarna" varva upp sig till så till den milda grad att de har svårt att lyssna. Alla är ansvariga att greppa ett barn i hampan och - ja - milt försöka få barnet att lugna sig. Att medelst ironi och rena elakheter komma till rätta med oönskat beteende löser inga som helst problem och får mig att undra vilken värld DU lever i? Jag är som sagt både mormor, mamma och specialpedagog. Och tycker absolut inte att någon på en fest (varken barn eller vuxen) ska få dominera och förstöra så någon mår dåligt. Men: Barn har ett inbyggt större rörelsebehov än vuxna, barn har inte samma erfarenhet om vad som är lagom mycket på tallriken/hur mycket man kan ta på en buffe. Där måste man ha överseende och stötta. På samma sätt har vuxna behov av att prata länge om "tråkiga saker" och sitta stilla, kanske till och med dricka alkohol som gör dem förändrade. Det kräver vi att barnen ska ha överseende med. Jag lever i en högst verklig värld om du undrar Irene med många barn, barnbarn och vänners barn ( jag är 51 år om du tror jag är lastgammal). Jag tillåter absolut ingen tyranni på fester av någon. Men jag skäller inte på någon festdeltagare, skrämmer dem inte och jag brukar inte våld. Jag vet nämligen att det inte löser något som helst problem.

Martina, 09:47, 31 december 2014. Anmäl

AA 20.07 Nej jag nedvärderar inte föräldrar och deras barn som gått på förskola.. Jag är bara innerligt tacksam över att ha fått möjligheten att vara tillsammans med mina barn under hela deras uppväxt. Att jag funnits där i köket när de kommit hem efter skolan, att någon hela tiden fanns hemma för att ta emot dem, och inte som jag under min uppväxt med en nyckel om halsen kom in i ett ensamt, tomt och tyst hem. Jag pratade en gång med en kvinnlig läkarstuderande (stenhårda och uppslukande studier) som berättade att nu hade hon för första gången lämnat sin lilla flicka till dagis. En personal hade lite jäktat sagt till mamman "Du kan sätta henne där!" och pekat på ett hörn med kuddar, och mamman tvingades svara "Hon kan inte sitta"... Flickan var så liten att hon inte ens kunde sitta själv! Även om personalen där var gudabenådat pedagogiska och hjärtevarma skulle de ända ansvara för att stort antal andra små. Och att mamma försvinner ut genom dörren när man är så liten tror jag tyvärr sätter djupa spår i barnet. Jag har viss erfarenhet av dagis, genom mina barnbarn. Personalen är fin och bra men barnen är alldeles för många. Tyvärr är mitt mest bestående dagisminne från en gång då jag skulle hämta min lilla dotterdotter och jag böjde knä för att knyta hennes skor, detta var i Malmö. En liten kille, kanske fyra år, rusade plötsligt fram till mig och Klämde mig hårt på båda brösten - och sprang gapskrattande därifrån. Det kändes som att jag inte ville ha mitt barnbarn där. :-(

Irene, 01:33, 31 december 2014. Anmäl

14:15, 30 december 2014. Kära Martina, 08.46 Vilken värld lever du i? Jag blir full i skratt när jag läser arr du tycker att man ska tala ”mjukt” till busungarna. – Javisst, talade en fråmmande tant mjukt till mina barn vid ett matbord och bad dem om något så skulle de omgående vänligt göra som tanten sa. Men de här barnen, åh… Men det finns fortfarande änglabarn. Jag kan berätta att jag råkade hamna på samma stadsbåt som denna tidnings chefredaktör med familj på en kort tur i somras. Vilka barn! Alla tre! Så fina, så kloka fast de var små. De påminde mig om mina som små, jag fick nästan tårar i ögonen. Jag önskar dem alla tre en fin framtid.

Irene, 00:44, 31 december 2014. Anmäl

Presentetikett?

Fråga: Om man tackar nej till en fest som man är bjuden till för att fira någons födelsedag, ska man ändå ge en present eller uppvakta på något sätt? Det gäller vänner som bjöd till en fin mottagning för en jämn födelsedag, men vi fick förhinder. Måste vi ändå ge vår ganska fina present? Vi var ju inte där.

Hur ska man se på presenter överhuvudtaget? Ska det man ger motsvara hur fin festen är?

Svar: Den present man ger till någon oavsett orsak – bröllop, födelsedag, examen – har egentligen inte med den eventuella festen att göra. Presenten är en symbol för den lycka man önskar mottagaren, inte ett kvitto på att man har gått på kalaset.

Kort presentresonemang: själva ordet present har med närvaro att göra; i grunden att man personligen ger en för mottagaren glädjande överraskning. Numera har ju presentens/gåvans grund urholkats ganska rejält. Den kan handla om att uppfylla en uttalad önskan, givetvis härligt för mottagaren. Men en beställning av en present är en annan sak än en överraskning. Det förekommer också krav på presenter och det är riktigt rysligt: man kan aldrig kräva att få något som kallas present.

Den som tackar ja till en fest som hålls för att fira någon tar så gott som alltid med sig en present, en materiell lyckönskan, till föremålet för festen.

Presentens värde ska absolut inte motsvara kuvertkostnaden för gästen, en vanlig missuppfattning. Värdet ligger inte i att man har räknat ut att kuvertet kostar si eller så många kronor, utan i den omtanke med vilken man har valt presenten. Den ska bereda mottagaren glädje, det är inte främst givaren som ska gilla den.

Och kan man inte gå på festen men gärna hade gjort det om man kunnat, så ger man sin present, sin lyckönskan, i alla fall! Skicka den eller be någon annan gäst ta med den. Glöm inte att fästa dit ett kort med namn på givaren.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (14)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 14

Vill man själv bli uppvaktad av den nu aktuella jubilaren på sin egen stora dag - då får man nog inse att att man får bjuda till själv också och uppvakta oavsett om man varit med på festen eller inte (som om fest och present hör i hop - har aldrig hört något så urbota dumt).

Anonym, 02:48, 30 december 2014. Anmäl

"Måste vi ändå ge vår ganska fina present? ". Hm, det låter som om FS tycker att gåvan är av kvalitén "behålla själv" - den var ju DYR... Varför i hela friden köper man en "dyr" gåva som man tänkt ge bort som nån "betalning" för en fest? År det verkligen så viktigt att få vara med och sippa vin att man inte kan uppvakta utan att ha fått vara med och sippa på vinet? Resonemanget utebliven fest= ingen presentplikt lär knappast stärka vänskapsbanden. Ett sådant girigt beteende visar bara för jubilaren att FS inte brydde sig om att kompisen fyllde jämnt ens. Nej FS får nog ta och lära sig lite om hur livet funkar. En fpresent är inte en betalning för att man fått deltaga på en fest. Så vill man behålla ansiktet så ger uppvaktar man i efterhand och ger presenten då - men förvänta inte att presentmottagaren ska ställa till med något extra för er i samband med detta - för festen har redan varit.

Anonym, 02:40, 30 december 2014. Anmäl

Presenter ger man väl åt sina vänner för att glädja dem. Har aldrig ens tänkt tanken att priset skulle bero på festens finhet. Kan jag inte gå på festen ger jag den nästa gång vises över en kopp kaffe. Man har ingenting för att vara snål, tvärtom.

elvine, 14:20, 28 december 2014. Anmäl

Alla som har läst den här spalten någorlunda regelbundet de senaste åren är nog överens om att "Helenas" värld inte liknar någon annans.

Anonym, 14:15, 28 december 2014. Anmäl

Jag har aldrig varit med om att någon av mina vänner har snackat om nån present, som varit för billig eller för dyr, i åratal. Eller alls egentligen. I min bekantskapskrets så brukar vi inte snacka så mycket om presenterna överhuvudtaget efter de har givits och tackats för. Annat än om det kommer upp i nåt sammanhang, t.ex om nån skulle säga "Åh, vilken fin salladsskål", då kan man svara "Tack, jag fick den av Anna och Erik när jag fyllde år". Annars går man inte och ältar och tänker på vem som gett vem vad i vilket sammanhang. Man får en present och blir glad över den (eller besviken, men det visar man inte) och och tackar och sen så ägnar man inte det särskilt mycket tankar mer, man går inte och ältar och snackar och tänker på vem som gett vem vad i vilket sammanhang. I min verklighet, inte Helenas värld där man tydligen ger kaffefilter, blockljus och strumpbyxor i födelsedagspresent om festen inte är på en slottsrestaurang...

Åsa S., 14:05, 28 december 2014. Anmäl

@Helena: Jag tror att du och jag lever i helt olika "verklighet". Lyckligtvis; jag har uppenbarligen helt andra erfarenheter än du när det kommer till vänner och sällskapsliv. Jag hoppas därför att det är du som låtsas när du skriver att "En alltför billig eller alltför dyr present i förhållande till fägnaden, blir en snackis i åratal!" Men OM det är detta du upplever i din bekanskapskrets kanske det är dags att överväga att träffa lite nya kompisar?

James, 13:20, 28 december 2014. Anmäl

@Helena: Jag förstår att du tror att du gör dig till tolk för "det folk tycker, fast de inte vågar säga det". Du är inte den första som tror sig ha denna talang. Inte heller den första som har fel. Varför tror du att folk ljuger? Särskilt här i "skydd av anonymiteten" vågar nog de flesta skriva vad de verkligen tycker. Eller är det så att "Helena" börjar inse att "hon" inte är tolk för folkets uppfattning om sunt förnuft..?

GW, 09:33, 28 december 2014. Anmäl

Till er alla som har svarat mig: jag tror att ni låtsas nu. Antingen det, eller så har ni inte så mycket erfarenhet av vänner och sällskapsliv. I verkligheten så håller nästan alla människor koll på sådana här saker. En alltför billig eller alltför dyr present i förhållande till fägnaden, blir en snackis i åratal! Vidare: knappast någon annan än nära anhöriga och kanske bästa vännen/väninnan, ger en present om han/hon inte kan närvara på festen. Inte i VERKLIGHETEN - till skillnad mot vad man kan sitta och påstå om sig själv och sin fina personlighet i anonymiteten på nätet. Utan då skickar man väl bara ett fint gratulationskort. Möjligen kan man lägga ner några blomstercheckar i kortet också.

Helena, 03:55, 28 december 2014. Anmäl

Jag tycker FS ska behålla sin "fina present". Är man så snål och beräknande skulle förmodligen överlämnandet (utan att betalning erhållits i form av festdeltagande) förorsaka permanenta skador på en redan skadad personlighet. Endast min djupa kunskap om vett och etikett hindrar mig från att föreslå en lämplig plats där FS bör stoppa undan presenten...

Annan, 19:45, 27 december 2014. Anmäl

Förstår inte problemet Present ger man väl för att man tycker om personen, inte som en plikt då kan man ju likagärna strunta i att gå på festen och har man dessutom redan köpt en present verkar det väldigt snålt att inte lämna den även om man inte kan gå på festen

Ulla, 15:52, 27 december 2014. Anmäl

Tacktid?

Fråga: Jag är en besviken generös gratulant som undrar hur lång tidsintervall som är comme il faut (som det bör vara) från erhållandet av en gåva till dess att tackbrevet anländer?

Svar: Alldeles för många nutida personer bryr sig inte om att överhuvudtaget tacka för gåvor eller tjänster. De menar att de har sagt tack vid presentens överlämnande och att det räcker. Många tror också att om de har bjudit på fest i samband med födelsedagen, bröllopet eller vad det var som föranledde gåvan, så ”behöver” de inte tacka för den. Det är en missuppfattning av samma art som att de som varit på detta slags fest och överlämnat en present tror att de därför inte ”behöver” tacka för festen. Vill man vara vänlig, hövlig och visa att man är rimligt väluppfostrad tackar man skriftligt, per kort, brev, mejl – för den present man har mottagit, och presentgivaren för den fest som bevistats. Att inte ”behöva” tacka antyder att man finner tackandet vara ett gräsligt tungt besvär som man helst undviker. Den uppfattningen, menar jag, är att bege sig en bra bit utanför ramen för hyfs och stil.

Angående tiden: förr, i min ungdom i mitten av 1900-talet, hade brudpar ungefär en månad (smekmånaden) på sig att skriva sina tackkort, och andra som fått presenter hade en vecka eller två, möjligen tre om det var många presenter. Så bli inte besviken om tacket dröjer en månad eller längre – eller inte kommer alls. Det betyder inte att gåvan inte var välkommen, utan bara att mottagaren inte har fått lära sig vanligt hyfs.

Ett tillägg i tacksammanhanget: julklappar ska man tacka för! Många sorgsna mejl kommer till min spalt från julklappsgivare som inte ens känner till om deras omtänksamma gåva nått sin mottagare – inte sällan mor- och farföräldrar som inte fått veta om barnbarnen har fått det som skickats till dem. Det kan inte vara oöverkomligt svårt att ringa och tacka! Eller skicka ett vykort med tack för den fina julklappen. Obs att det inte är barnens fel att de inte tackar, den skulden faller entydigt på föräldrar/vuxna närstående som inte förstått att de underlättar för barnen både nu och framöver om de lär ut lite vanligt folkvett och hyfs, inte minst beträffande att tacka för presenter.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 2

Kommentarer (6)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-6 av 6

Anonym 02.48: Visst får du tycka vad du vill, men jag hoppas att du läst kommentarerna och insett att om du inte tackar anses du oartig. Om sedan du vill anses det beror på dig, men nu har du ett val i alla fall.

Anonym, 16:43, 3 januari 2015. Anmäl

Håller med Magdalena och skönt att höra att jag inte är gammaldags som vill ha tack! Var på en konfirmation med efterföljande mottagning i somras och har ännu inte fått något tack annat än det som framfördes när presenten överlämnades. Att tacka för totalt kanske åtta stycken gåvor och gärna med foto (flera bilder togs av en mycket fotointresserad vän och jag vet att jubilaren fått alla bilderna på skiva) kan väl inte vara så svårt. Men det är precis som Magdalena säger - är man 15 år behöver man hjälp och ingen av föräldrarna har orkar bry sig...

Fru D, 11:30, 29 december 2014. Anmäl

Om man först sagt ett muntligt tack, ser jag inte behovet av ett skriftligt tack efteråt. När jag lämnar en tillställning, och då tackar värden innan jag går, så tycker jag det borde räcka.

Anonym, 02:48, 28 december 2014. Anmäl

Jag anser inte det nödvändigt att skicka tackbrev eller tackkort annat än när det gäller vid större högtider som 50-årsfester och bröllop. Vid vanliga födelsedagar och jular tycker jag att det räcker att man skickar ett sms, ett mail eller pratar i telefon eller när man ses och säger nåt i stl med "Tack för teaterbiljetterna, ser verkligen fram emot föreställningen/Tack för boken, det ska verkligen bli mysigt att sätta sig och läsa den/Tack för tröjan, den passade mig så fint" etc. Jag förstår inte varför folk har så svårt att tacka, som om det vore svårt på nåt sätt. Med ett tack och ett varmt leende så får folk att känna sig uppskattade och sedda, i både det stora och det lilla. Somliga verkar tro att varje människa får ett begränsat antal tack när de föds och det gäller att hushålla med tacken under livet så att de inte tar slut...

Åsa S., 12:35, 27 december 2014. Anmäl

Kasta pärlor för svin - ett drastiskt uttryck. Men visst ligger det något i det. Att inte uppskatta att få en gåva är att inte heller uppskatta givaren, kan jag tycka. Allt kan inte skyllas på tidsbrist eller dåligt kom-ihåg.

Maggan, 13:06, 26 december 2014. Anmäl

Nej, det är sorgligt att folk nu för tiden inte kan kosta på sig ett enkelt tack. Man tappar lusten att ge en present. Var på stor födelseuppvaktning för två månader och har inte hört ett ljud från jubilaren. Man kan väl kosta på sig ett sms i alla fall? Jag har slutat att ge julklappar till släktens barn, man vet ju inte om de fick dem. Mina barn har fått lära sig att säga tack.

Labhaoise, 11:42, 26 december 2014. Anmäl

Boklånare?

Fråga: Jag läser och köper många böcker, såväl skönlitteratur som facklitteratur. Jag handlar ofta böcker på antikvariat och är en flitig användare av bibliotekens tjänster. I min bostad utgör böckerna en del i inredningen.

Många i bekantskapskretsen ber att få låna böcker, ofta nya böcker som ligger synliga. Jag har varit generös och sagt: ja det får du och jag vill ha tillbaka boken om två veckor.

Tyvärr visar det sig att många, alltför många, inte lämnar tillbaka böckerna trots påminnelser. En person som jag känt i många år som jag påminde svarade att “Den får du tillbaka när pappa har läst den” (pappa bor 50 mil bort och de ses inte så ofta). Den kom tillbaka efter två år efter många påminnelser i dåligt skick och med sura miner.

Jag tycker att det är självklart att man lämnar tillbaka saker, böcker, verktyg osv som man lånar, men uppenbarligen är det många som inte delar min uppfattning.

Nu har jag svarat några gånger att jag inte längre lånar ut böcker eftersom jag så sällan får tillbaka dem och det har varit riktigt eldfängt.

Nu vet jag inte riktigt hur jag ska agera, ge mig ett gott råd.

Svar: Du är inte ensam om att drabbas av den trista attityden att lånad bok i det närmaste är given och inte behöver lämnas tillbaka. Det enda sätt jag kan föreslå för att hindra vad som faktiskt är stöld, är att du hänger upp en liten prydlig anteckningsbok i bokhyllan, med penna, och när en gäst säger ”åh så intressant, kan jag låna den här boken” svarar du ”visst, skriv upp bokens och ditt namn och datum så vet jag. Och så ingen andrahandsutlåning, mina böcker är som vänner, jag vill inte bli av med dem”.

Bara det brukar få lånaren att vara mer benägen att återlämna boken, och om inte så sker inom rimlig tid har du ju namn och datum att hänvisa till.

Den lånare som vidarelånade din bok till sin far är rätteligen skyldig dig ett nytt exemplar, och hade du tänkt ut det så skulle du ha sagt så när du fick veta detta.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (49)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 49

Marit, vilken trevlig princip. Om du talar om din adress kan vi väl alla komma hem till dig och förse oss av de ägodelar som vi - OBS inte du! - bedömer att du klarar dig utan.

Anonym, 00:20, 30 december 2014. Anmäl

Marit, om du ger oss din adress kanske vi alla här kan få komma hem till dig och förse oss av sådant som vi (inte du!) bedömer är onödigt i ditt hem.

Anonym, 17:59, 29 december 2014. Anmäl

@Marit & Monica: Jag förstår att det finns folk som har samma inställning till böcker som ni, att det är förbrukningsvaror som kan lämnas vidare när man läst dem. Det är helt OK att ha den inställningen så länge som man respekterar att andra har en annan inställning. Jag ser inte saken som FS, att böcker är en inredningsdetalj. För mig är det en glädje att bara ha en massa böcker i bokhyllorna. Vissa böcker har jag läst om 8-10 gånger minst, andra böcker har jag inte läst än även om det är flera år sedan jag köpte dem. Bara att de finns där får mig att må bra. Det är samlandet och ägandet som är viktigt för mig, inte att läsa varenda bok jag köper. Som ni ser har jag en helt annan inställning till böcker än vad ni två har. För er är det inte viktigt att få igen en bok som lånats ut, för mig är det oerhört respektlöst att inte lämna tillbaka en bok man lånat. Det är OK att ha olika inställningar så länge man respekterar och förstår skillnaden mellan mitt och ditt.

Bodil, 12:28, 29 december 2014. Anmäl

Marit och Monica: Hoppas ni fattat nu hur det ligger till! Intressant att höra er sida, jag trodde ingen skulle våga.

Anonym, 22:24, 27 december 2014. Anmäl

Om man har köpt en bok är det ju för att man vill äga den annars kan man ju låna på bibliotek. Människor som tror att de kan låna böcker av sina vänner på obegränsad tid och lämna tillbaka i vilket skick som helst har mycket att lära. Jag tycker absolut am ska säga nej om man har sådana vänner i bekantskapskretsen. Hänvisa till närmast bibliotek om folk skulle vara så ohyfsade att de protesterar.

Anonym, 19:32, 27 december 2014. Anmäl

Att inte lämna tillbaka något man lånat räknas som stöld av annans egendom och är faktiskt straffbart. Så, ni som "lånar" utan att lämna tillbaka det ni lånat är inget annat än simpla tjuvar. Att stjäla av sina vänner är lägre än lågt. Ni som råkat ut för dessa tjuvar kan faktiskt kosta på er en polisanmälan - för de har ju stulit från er och tjuvar är ändå inga man vill ha kvar i sin bekantskapskrets, för nästa gång kanske de vill "låna" pengar eller bilen.... De har varken moral, gränser eller spärrar.

Anonym, 14:32, 27 december 2014. Anmäl

Stackars " bokkonsumenterna" Marit och Monica! Böcker är varor för er och det är ni som bestämmer om en bok som ni har lånat förtjänar att lämnas tillbaka eller inte. Vilken trist hållning! Det är väl inte litteratur som ni läser utan makulatur, eller hur? Men varför inte be att få en bok som ni tänker använda bara för underhållning? Inte låna. Läs ett uppslagsverk ....låna betyder.....

Angela Graffman, 13:53, 27 december 2014. Anmäl

Stackars Monica och Marit! Riktiga konsumenter, har inte lärt sig att böcker inte är en enkel konsumtionsvara. Rena intellektuella! Klart att böcker kan läsas igen! Vad är det för slags litteratur som man läser och slänger för att .....även om det finns böcker som man vill gärna ge bort men då ska man Ge Bort Dem. Inte låna. Titta upp i uppslagsverk....låna betyder..... Det ska ni inte bestämma om boken är värt att ge tillbala eller inte. Fortsätt att läsa böcker som vara, lycka till. '. Jag skulle inte ens ha en vän som har så krassa ideer om böcker.

Angela Graffman, 13:47, 27 december 2014. Anmäl

Mina böcker är som vänner. Jag vill hålla dem nära och återkommer gärna till dem. Har mest pocketböcker och facklitteratur men oavsett om de anses "fint" eller inte är böckerna mina, de ska lämnas tillbaka. Har nästan bara dåliga erfarenheter av att låna ut, folk är otroligt nonchalanta när det gäller att lämna tillbaka. Lånar bara ut till vissa personer idag, andra får inte låna. Andra varken får eller ska avgöra om de ska lämna tillbaka något som jag äger, de har ingen rätt till min egendom.

Ullis, 13:28, 27 december 2014. Anmäl

Problem, Annalisa Anonym? ;-)

mamman, 12:17, 27 december 2014. Anmäl

Julbordsrätt?

Fråga: Hur begår man, som det tydligen ska heta, julbordet på rätt sätt? Enligt traditionen alltså?

Svar: Frågan återkommer år efter år, och jag svarar gärna på den eftersom spaltens läsare antingen glömmer vad som stått här eller är nytillkomna.

Först: oavsett påhitt som en snaps för varje rätt med flera försåtligheter är det alltid fel med för mycket alkohol. Alldeles särskilt fel på julen, barnens högtid framförallt. Inte ett enda barn ska behöva utsättas för det trauma som det är att se sina föräldrar, släkt eller bekanta berusade. Det är en skyldighet att vara nykter på julafton, inte minst om det finns barn och tonåringar i närheten. Skyll inte på traditionen, så fast rotad är inte julfyllan att den inte kan frångås.

Enligt gammalt sed begås (begå betyder både verkställa och fira) julbordet i en viss ordning. Obs att ingen annan ska notera vad man tar och hur man kombinerar, den som tar prinskorven till Jansons eller fruktsallad till lutfisken ska få göra det utan andras kommentarer.

Sex varv kring bordet brukar anses korrekt av de mycket noggranna.

Första varvet: Sillarna med en potät. Räkorna som är en modern uppfinning på julbordet (kan man lika gärna vara utan anser jag, obs att det är förkastligt att pilla av räkorna och lämna de tråkiga ägghalvorna nakna.) Gäller även löj- och laxrom.

Andra varvet: kalla fiskar: gravad lax, ål (nej, knappast i nutid), kallrökt lax, inkokt lax, strömming.

Tredje varvet: Varma fiskar, lutfisk, julgäddan. Jansons frestelse, laxfenor.

Fjärde varvet: Kallskuret, leverpastej, korvar av alla slag, och om det är ett äkta gammaldags julbord också en omelett med kalvbräss som ska vara snäll mot julbordsätarnas vid det här laget lätt stressade inälvor.

Femte varvet: Varma kötträtter. Köttbullar, rödkål, förr ofta också njurstuvning, och så skinkan med eller utan dopp. Den är julbordets höjdpunkt, oavsett dess smak och utseende måste den berömmas.

Och sjätte varvet till slut, då kommer desserterna: mandelformar med kompott, fruktsallad, spettkaka, ris à la Malta eller vad man nu har för favorit – en sådan måste det verkligen vara för att den ska få plats ovanpå allt annat.

Ska man uppföra sig gammaldags korrekt är det äldsta gästen som inleder vandringen runt julbordet. Övriga kommer i god artighetsordning, kvinnor före män, äldre före yngre. Barn sist, synd om dem; de flesta av dem vill ändå bara ha köttbullarna och prinskorven. Man kan mycket väl vara nutida och låta barnen börja. Det kan också kallas julfrid.

Man tar det man ska ha från uppläggningsfatet i ett tag, står inte och velar och petar. Förflyttningen är nämligen nödvändig för att julbordet ska fungera. En stillastående pillare trasslar till det för alla andra. Den som sölar sig runt bordet får efterhand finna sig i att bli varvad av de som vet bättre vad de vill ha.

Sex varv är alltså okej. Sju också om man klarar det. Man kan gå om igen och ta mer av det man just har avnjutit. Men det ska finnas rättvisa när det gäller julbordet. Således är det oförlåtligt att ta för sig mer än vad som räcker till alla andra av löjrommen.

Magdalena Ribbing

PS. Med anledning av ett par kommentarer behöver jag förtydliga: det jag skriver är ”Sex varv kring bordet brukar anses korrekt av de mycket noggranna.” Däremot står det inte att det är svensk lag, eller att man kan tvingas göra just så; ”brukar” är inte detsamma som ”måste” och de sex varven kan gärna bli sju. Ordningen på intaget av de olika anrättningarna är likaså frivillig. Min fåfänga förhoppning var att detta enkla faktum inte skulle kunna skapa tvivel och kritik.

MR

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (26)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 26

Jag ska tacka Magdalena för hennes tydliga ord om alkohol.

Bendte, 21:18, 1 januari 2015. Anmäl

Jag skulle önska mig sex varv av MR:s spirituella humor, som här står på topp, hellre än sex varv av julbordet. God fortsättning MR och alla andra!

KP, 15:22, 28 december 2014. Anmäl

Anna D, 01:27, 27 december 2014: Grattis! 1330 tecken med idel oförskämdheter och helt utan relevans.

Calle, 07:11, 27 december 2014. Anmäl

@Calle Jag ska bemöta dig i dina två inlägg varav det ena är ett simpelt försöka att låtsas vara anonym som dessutom ska försvara dig. Se inläggen: Calle, 14:09, 26 december 2014. & Anonym, 19:01, 26 december 2014. En sak ska du ha klart för dig. Varken jag eller någon annan behöver förklara oss till dig för att du känner dig kränkt/påhoppad. Du är och beter dig löjligt och simpelt. Jag förstår inte ditt intresse av julbord. Av det du visat om din sociala kompetens kan du knappast blivit inbjuden och därmed ha någon upplevelse av julbordstraditioner. Margareta skriver detta till dig: Hur det ”ska” vara med godiset vet jag inte, men i vår familj står godis, knäck etc. aldrig på julbordet, utan på vardagsrumsbordet eller små sidobord här och var. Alltså inte bland maten. Restauranger däremot brukar däremot ha godis, frukt och annat framdukat på julborden. Detta av praktiska skäl. Du skriver om att ha godis på julbordet och det måste du ha från att sett julbord på tv eller via personalbjudningar. Därav min fråga. Tips till dig: Skriv vanlig enkel svenska. Det blir svårt att ta dig som person eller det du skriver när du på ett taffligt vis använder dig av uppstyltad högtravande byråkratsvenska.Risken är att vi inte skrattar med dig utan åt dig. Ta åt dig av kritiken och lär dig/anpassa dig. Du ska se att det går bra.

Anna D, 01:27, 27 december 2014. Anmäl

Anna D: Jag har noggrant läst både din och "Calles" kommentar och jag kan absolut inte förstå vad du menar med ditt svammel! Kan du förklara dig, tack!

Anonym, 19:01, 26 december 2014. Anmäl

Anna D, 13:55, 26 december 2014: Hur du med anledning av min försynta fråga om huruvida godis ingår i ett traditionellt julbord eller ej, kan dra slutsatsen att jag kritiserar restaurangernas julbord är obegripligt, minst sagt.

Calle, 14:09, 26 december 2014. Anmäl

@ Calle ang julgodis: Det ät trots allt en skillnad på restaurangupplägg av praktiska skäl och en privat famoljedukning. Hur tänker du? Kritiserar du julborden på restauranger?

Anna D, 13:55, 26 december 2014. Anmäl

Calle, 22:10, 25 december 2014 Var inte så fyrkantig (trångsynt). Stofiler vill inte följa med sin tid.

Eva, 02:05, 26 december 2014. Anmäl

annan Camilla, 22:34, 25 december 2014: Meningar i svenska språket inleds med en versal.

Anonym, 22:46, 25 december 2014. Anmäl

@Anonym, 22:25 och din kommentar var ju ett under av konstruktiv hjälpsamhet?

annan Camilla, 22:34, 25 december 2014. Anmäl

Återbudsfest?

Fråga: Fyllde jämt och hade knytkalas-fest, mycket lyckad med många gäster och hyrd lokal. En del av de inbjudna som hade förhinder hade tackat nej.

Nu har jag fått frågor från några av dessa som ej kunde komma, ifall jag tänker ha en ny liknande fest. Känner mig lite frågande, lite ställd inför detta… Jag hade ju ändå lagt ner rätt mycket tid och pengar på festen… behöver jag hörsamma detta krav, för det är så jag upplever det?

Svar: Bevare mig väl! Vad är det för pretentiösa vänner du har som förväntar sig att deras frånvaro från din stora fest skulle vara ett skäl för dig att hålla ännu ett kalas! Nej minsann! Svara dessa festlystna vänner att du har haft din fest och nu dröjer det till din nästa stora jämna födelsedag innan det blir en ny. Om du nu tänker ha ett kalas igen – då.

Det finns alltså inte minsta anledning för dig att tillmötesgå dessa vänner genom att ordna en ny fest – och för den delen är det fasligt ohövligt av nejtackande gäster att ens antyda att de skulle bjudas än en gång.

Förr sade man ”bjudet är fägnat” – en inbjudan gällde som fest, även om gästen hade tackat nej. Så traditionellt sett är det de som bjöds till din fest som är ”skyldiga” dig ett kalas, alltså de ska bjuda dig på någon form av tillställning – även de som tackade nej. Nu är den gamla seden kraftigt uppluckrad, men man kan ha den i åtanke när man säger till värdpersonen för det kalas man tackade nej till om man kan bli bjuden på ännu en fest.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (17)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 17

Det var det märkligaste jag hört på länge! Att förvänta sig att jubilaren ska ställa till en ytterligare (påkostad?) fest är bara helt absurt . Dessutom kan gästerna även får förhinder på fest nr 2 också. De nejtackande gästerna kan helt enkelt bjuda hem jubilaren själva på middag om de nu vill fira!

Ulrika, 15:06, 13 januari 2015. Anmäl

Hur tänker vederbörande? Om det varit en bröllopsfest som man haft förhinder att gå på - skulle personen i fråga tyckt att det skulle anordnas ytterligare en bröllopsfest?

Logiskt tänkande, 18:51, 28 december 2014. Anmäl

Anonym 19:48: det var ingen påhittad anledning att jag inte kunde närvara. Lägg undan flaskan nu.

Annan, 19:51, 27 december 2014. Anmäl

@ Anonym, 11:59 Synnerligen oförskämd kommentar, och en smula maktfullkomlig.

Anonym, 19:48, 24 december 2014. Anmäl

HR, 11:48, 24 december 2014. Snälla , kära HR. Du vet faktiskt inte heller någonting. Anta att det är som jag skriver eller tro på annat. Det är ett fritt land.

Anonym, 11:59, 24 december 2014. Anmäl

Men kära Anonym 19:48, varför antar du att personen vill komma nästa gång bara för att den hörde att festen var trevlig - du vet ju faktiskt inte om personen tackade nej för att den var tvungen att gå på en begravning, eller var bjuden till en bröllopsfest, eller inte kunde hitta barnvakt just den kvällen eller gud vet vad! Varför utgå för att personen antog festen var tråkig och därför hittade på förhinder?!

HR, 11:48, 24 december 2014. Anmäl

”Jag hörde att din fest var jättetrevlig, så synd att jag inte kunde komma. Men jag hoppas du ger mig en ny chans nästa gång du har fest” 09:19, 23 december 2014@ Det var det fräckaste jag hört: Bara att du hörde att hennes fest var trevlig så vill du komma nästa gång annars hittade du på några förhinder ifall det skulle visa sig tråkigt. Verkligen ett skäll att komma nästa gång . Hur tror du kan hon vara glad efter att hört detta?

Anonym, 19:48, 23 december 2014. Anmäl

Vet inte om det här är något nytt fenomen, eller så har jag själv också hamnat i den sociala situationen att jag helt enkelt inte kan anpassa mig efter varenda bekant/släkting. Sen är det väldigt vanligt nu att beslut tas i allra sista sekunden verkar det som, och ett besked kan snabbt ändras från ja till nej. De personer som beter sig såhär är svåra att ha att göra med och jag tycker du ska bjuda till på det sätt som du anser är rimligt, inte på det sätt de anser. Det är nämligen omöjligt att göra alla parter helt nöjda jämt utan att slå knut på sig själv, dvs, ha din agenda så blir du respekterad för det.

trötter, 17:49, 23 december 2014. Anmäl

@Catarina, 12:45. Vad svarade du på det? Om det är nära släktingar eller vänner jag umgås med ofta så skulle jag nog kunna tänka mig att bjuda hem på en fika eller liknande om de inte kan närvara vid en födelsedagsfest. Annars är det ju ganska pretentiöst att förvänta sig en fest till.

Bodil, 15:58, 23 december 2014. Anmäl

@Catarina: Helt otroligt. Jag skulle bli så paff att jag inte skulle ha en aning om vad jag skulle svara. Men om man lyckas ta några djupa andetag och räkna till tio, så kanske man bara helt lugnt kan förklara för dem att det inte funkar så? Med andra ord lära dem lite hyfs och stil? Jag vet inte. Kanske handlar det om hopplösa fall, och man får helt enkelt svara lugnt men bestämt: "Nej, det hade jag inte planerat."

Tummelisa, 13:40, 23 december 2014. Anmäl

Obesvarande?

Fråga: Jag startade för drygt två år sedan en enskild firma för att förverkliga min dröm om att jobba som medial spirituell coach.

Jag har stött på problem och svårigheter längs vägen och har därför nu också en anställning för att kunna försörja mig. Jag tror på det jag gör och vet att det kommer att gå bra men det tar tid.

Jag tycker det är jättejobbigt när mina vänner, kollegor med flera frågar hur det går eller refererar till mitt jobb som om det vore den anställning jag har. Själv ser jag mig som egenföretagare eftersom det är det jag är i första hand och målet är att jag ska klara mig utan denna anställning, den ska bara vara en tillfällig hjälp.

Jag har svårt att inte säga som det är när jag får frågor, dvs att det inte går så bra som jag önskar just nu, vilket folk förstår ändå eftersom jag fortfarande har anställningen. Detta är känsligt för mig eftersom det fortfarande finns mycket tvivel hos människor när det kommer till det andliga.

Hur kan jag svara på ett neutralt sätt utan att berätta hur det egentligen är? Jag vill inte heller säga att det går bättre än det gör.

Svar: Människor frågar av vänlighet, det måste man utgå från när det gäller det slags frågor du beskriver. Du kan på samma vänliga sätt svara helt undvikande angående att du utöver ditt företag har en anställning, ungefär ”just nu har jag växelbruk, det är bra/givande/roligt/inspirerande för mig.”

Eller svar på frågan om det går bra ”okej tycker jag, med tanke på att jag har haft företaget igång så pass kort tid för det här speciella ämnet”.

Ge dig inte in i förklaringar och beskrivningar och förhoppningar, det är nog inte det andra vill ha reda på. Frågorna kommer säkert av vänligt intresse.

Magdalena Ribbing

 

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (16)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 16

Till Rigoletto Det finns ingen utbildning i bluff, det går bara att öva sig i att dupera svagsinta. Bevare oss för "andlig rådgivning" det är fräcka charlataner som håller på med sånt. Det borde vara straffbart att lura sörjande att man har kontakt med deras avlidna, barn kanske, oavsett om de tar betalt eller ej. Kasta ut den som erbjuder sig att tala med de avlidnas andar.

Irene, 17:27, 23 december 2014. Anmäl

Efter att nyligen ha fått hjälpa en person som blivit "coachad" av en icke-utbildad självutnämnd "terapeut" och fått stora problem på grund av detta oseriösa kvackande, håller jag med dem som påpekar att en person som tänker ta betalt av andra för "andlig rådgivning" nog borde klara av att på egen hand hantera också mer vardagliga problem i den sociala samvaron.

Rigoletto, 12:01, 23 december 2014. Anmäl

Försök styra in konversationen på produkten och prata passionerat och engagerat om det. Ska jag vara helt ärlig så skulle jag nog gärna höra om att det går dåligt för någon som säljer andlig rådgivning eftersom jag tycker det är snubblande nära att utnyttja sårbara människor. Några av dem som frågar känner kanske som jag och då är det ditt jobb att övertyga oss (eller be oss dra åt skogen).

Sweydia, 11:32, 23 december 2014. Anmäl

FS, glöm inte att ditt jobb ju ÄR den anställning du har, så det kanske inte är svårt att förstå att folk missförstår lite. Du skriver att du inte vill säga som det är; menar du med det att du inte vill säga att det går jättetrögt/jättesvårt? För det behöver du ju inte säga, det räcker ju med: "Nej men det här jobbet är ju bara min inkomst medan mitt eget företag växer till sig; så snart det har växt till sig så kommer jag att ägna mig uteslutande åt min egen verksamhet." Och om din anställning är kul, kan du tillägga: "Fast visst, jobbet är rätt kul! (bara om det verkligen är det förstås). Då går du ju inte alls in på att det inte går så bra som du hoppats. 99% av alla egna företagare kämpar i början, det är helt normalt att du har en anställning vid sidan om för att få det gå runt!

HR, 09:59, 23 december 2014. Anmäl

Jag tänkte ta upp detta med att många tror att vissa frågor är fejkade och att MR skulle "luras" att lägga ut dessa. Jag jobbar själv med telefonrådgivning inom sjukvården. Det händer att folk ringer och tror att dom driver med oss. Men det gör dom inte. Dels för att när man jobbar med något så har man stor erfarenhet och märker direkt om en fråga inte är på riktigt. Men av flera skäl väljer jag ändå i de flesta fall att svara korrekt på frågan i stället för att konfrontera uppringaren. Säkert händer det också nån gång att en person ljuger så bra att jag inte genomskådar lögnen. Men det är inte mig dom lurar i så fall, för mig personligen spelar det egentligen ingen roll om en fråga är på riktigt eller inte, jag gör bara mitt jobb och svarar på de frågor jag får. De som blir lurade är i stället de personer som har riktiga frågor och ofta är oroliga, och då får vänta längre i telefonkön. Så långt har "skämtarna" sällan tänkt. På liknande sätt är det med denna spalt, MR är säkert bättre på att genomskåda fejkade frågor än de som läser spalten. De ev. fejkade frågorna läggs ju inte ut här för att hon tror att de är på riktigt, utan för att frågeställningen har ett allmänintresse.

Rådgivaren, 03:14, 23 december 2014. Anmäl

Visst Magdalena, andra personer kan visst ha samma problem. Men är man coach ska man väl kunna klara något som enkelt som det här själv om man ska kunna lära sina kunder att hantera sådana eller mycket svårare situationer!

Anonym, 20:02, 22 december 2014. Anmäl

Bra gjort, FS, att satsa på ditt intresse! Så klart man behöver ett stöd för sin löpande ekonomi i början! Så har alla nu stora och världsomspännande företag startat. Intresset för andlighet i olika former är på uppåtgående, det är rätt tidpunkt nu för ditt företag. förslag till svar " det går bra, jag har lyckats ordna det så som jag vill ha det, med att ägna mig år mitt intresse och samtidigt ha min försörjning." Håll ut! Ignorera dem som inte vill eller kan gå utanför sina ramar.

Anonym, 17:19, 22 december 2014. Anmäl

Vare sig det är en fejkfråga eller inte så brukar det ju oftast ta ett par år innan ett nystartat företag går med vinst och då är det ju väldigt bra att ha ett extrajobb för sin försörjning. Det är inget konstigt och bara att säga som det är, att FS har ett extrajobb tills företaget går att leva på. Sen kan jag ju tycka att någon som ska coacha andra borde ha så mycket inre styrka att inte det här blir ett problem.

Petra, 14:19, 22 december 2014. Anmäl

MAGDALENA SVARAR: @Anonym 10.37 och @Irene, 11.25: Angående fejkad eller riggad fråga: Notera gärna att andra kommentatorer beskriver samma slags situation som den frågeställaren har problem med.

Magdalena Ribbing, 12:46, 22 december 2014. Anmäl

Driver själv företag i uppstartsfasen med de toppar och dalar det innebär, och har alltid kört enligt "Fake it til you make it" utåt. Jag tror det är en bra modell för att lyckas, både inför sig själv och för att attrahera fler kunder.

Anonym, 12:04, 22 december 2014. Anmäl