Gåvotradition?

Fråga: Jag kommer från en familj där vi haft en ganska stark gåvotradition. Det innebär att man, vid födelsedagar och julafton, gett varandra presenter. Barn som vuxna. Det har inte handlat om att ge något dyrt, eller vad det var för praktisk nytta med det man gav bort, utan mer om själva gesten och symboliken.

Jag blir därför ganska perplex över en inställning till gåvor, där det sägs att det är löjligt att ge julklappar och födelsedagspresenter vuxna emellan eftersom man ”redan har allt” alternativt att ”X alltid ger så dåliga presenter.” De som anser detta verkar se det hela mest som någon sorts praktiskt/funktionellt utbyte av saker.

Jag tvingar inte på någon presenter eller tvingar andra att köpa till mig. Tar seden dit jag kommit och har inte velat fråga mer kring det då det skulle kunna uppfattas om kritik. Men jag förstår inte riktigt. Och bara för att förtydliga mig – det handlar absolut inte om att gåvor ska vara dyra eller exklusiva saker. Det kan lika gärna vara ett vackert och personligt kort, en teckning eller vad som helst som gjorts med mottagaren i åtanke. Själv blir jag både rörd och glad av att få sådant. Och jag förstår inte riktigt vad det är som är så besvärligt med det, varken att få eller att ge.

Vad finns det för etikett/tradition kring gåvogivande? Är det min familj som haft en konstig eller ovanlig inställning till gåvor? Det vore intressant att veta vad traditionen egentligen är kring det här, om det nu finns någon. I många länder utanför Sverige upplever jag till exempel att det finns en betydligt mer självklar tradition med gåvor, men det är mest mitt eget intryck.

Svar: Ordet present har sitt ursprung i närvaro, lika med att personligen överräcka något som mottagaren förmodades bli glad och överraskad över.

Vanligast är nog – utan att jag har forskat i ämnet – att man inom en familj ger varandra presenter till födelsedagar och jul. Att säga att vuxna redan har allt och att det därför vore dumt att ge presenter är, såvitt jag förstår, ovanligt men jag vet att det förekommer. Att avstå från att ge gåvor därför att man inte vill ha några från X som ”ger så dåliga presenter” är pinsamt  och uselt. Sådana iskalla personer kan få sitta i fred utan andras uppmärksamhet och vänlighet.

En viss lättja kan vara en orsak till icke-presentandet. Det är besvärligt, menar en del, att hitta på och skaffa presenter och därmed avstår man hellre från hela idén med att ge och  förstår att man då inte heller får presenter.

Ömsesidigheten är betydelsefull, det kan kännas obehagligt att få en gåva från någon som man inte själv har givit något till. Ett slags skuld, kanske.

Så ritualen kring givandet är att man ger och man får – men givandet och mottagandet skiljer sig mellan familjekulturerna. Jag kan inte ge dig ett bättre svar än så – och har du hamnat i en familjesituation där icke-givandet härskar så kan du inte göra något åt det. Ge inte till de motvilliga, det skapar ingen fröjd.

Med detta sagt: många protesterande presentmottagare kan försöka inse att det i själva givandet finns en glädje. Vägran att medverka i presenttraditionen kan göra en givare sårad och  ledsen.

Att vägra att ta emot kan uppfattas som direkt ovänligt, eller fientligt i värsta fall. Att förmå att ta emot, även om man tycker att det är onödigt, är att visa generositet.

Magdalena Ribbing

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (58)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 58

Det jag tycker är tråkigt i vår familj, på min sambos sida, är att det grymtas om att det är så dyrt med julklappar, och att man har så dåligt med pengar, och att man måste prioritera barnens julklappar. Så på julafton så sitter barnen med ett varsitt BERG med julklappar, som det rivs hejvilt i, med presenter för tusentals och åter tusentals kronor, och jag skojar inte - öppnandet tar säkert en timme. Och då tycker jag - varsågoda att lyncha mig här - varför inte ta bort hälften av ungarnas presenter och lägga en bråkdel av de pengarna på julklappar till de andra vuxna? För mig är givandet och fåendet en härlig del av julen, att öppna ett paket med en överraskning inuti, och att se minen när någon annan öppnar det man själv gett bort och personen blir sådär härligt glad! Underbart! Men detta skulle jag aldrig våga säga i (min sambos) familj, då skulle jag vara egoistisk. Det blir en huvudbry nästa år när jag inte vill att vårt barn, då fyllda två år, ska ha lika mycket som sina kusiner - hur hejdar jag köpfesten?

Sörran, 21:10, 5 februari 2015. Anmäl

De som inte blir ett dugg glada över att få en present måste ju vara levande döda.

Ullrika, 18:01, 5 februari 2015. Anmäl

Det här med att få "dåliga" presenter kan faktiskt vara ett problem. Ett par i vår umgängeskrets (ca 50-årsåldern och välbeställda) ger alltid ytterst pinsamma julgåvor till alla. Samma sak till alla alltså, en liten plastpåse med diverse skräp för att vara ärlig: sist var det två Lipton-tepåsar, ett par små plastinlindade karameller, en blyertspenna (ja!), ett litet blockljus vars veke inte riktigt ville fatta eld - billigt förmodligen. De gör ALLTID så, vi har känt dem i över tio år och tilläggas bör att de inte är funktionsnedsatta eller infantila eller nåt sånt alls. Bara snåla. Det skvallras mycket om deras "julgåvor" som kanske vore söta och rörande om paret ifråga var små barn! Jag brukar ta emot, saga tack, lägga ner plastpåsen i väskan och slänga eländet när jag kommer hem. Men visst finns det anledning att inte vilja ha urusla gåvor!

Anonym, 19:19, 3 februari 2015. Anmäl

Visst kan man låta bli att köpa julklappar till de vuxna. Se bara sedan till att alla håller sig till den regeln. Den sämsta julen i mitt liv var när jag var sjutton år och alla fick julklappar utom jag...

Lina, 19:56, 2 februari 2015. Anmäl

Som ett par redan skrivit är attityden att man är lat och oengagerad om man inte gillar att ge julklappar rätt tråkig. Naturligtvis är man inte heller larvig och barnslig för att man gillar att ge julklappar. Nu gillar jag inte att vare sig få eller ge julklappar och jag är verkligen vare sig lat eller oengagerad. Istället prioriterar jag helgerna innan jul till att umgås med vänner och koka julgodis tillsammans och baka lussekatter med närmaste familjen. I år var vi dessutom beordrade rätt mycket övertid i november och december. Min poäng är att bara för att man inte gillar julklappar så betyder det inte att man på något sätt inte bryr sig. Jag prioriterar dock annorlunda och värderar tiden att umgås högre än att leta klappar. Vill andra göra annorlunda så gör så, men dra inte in mig i den karusellen. Och ja, jag anpassar mig till min pojkväns familj där julklappar är viktigt. Jag gillar det inte men jag gillar dem och då kommer presentandet vid jul med på köpet. Allt annat vore rätt självupptaget av mig.

Sid, 09:18, 2 februari 2015. Anmäl

Kan inte censuren bromsa hur många inlägg en person får göra i en viss fråga? Det blir tröttsamt med att vissa breder ut sig i spalten gång på gång med en oändlig massa synpunkter och idéer.

Agneta, 19:14, 1 februari 2015. Anmäl

Snälla irene! Det här är en spalt för frågor om hyfs och stil, inte en plats för dig att rabbla upp analhumor.

Arbiter, 16:03, 1 februari 2015. Anmäl

@Gris-Greger, 13:28 Det beror ju helt på hur det görs.

annan Camilla, 14:48, 1 februari 2015. Anmäl

@Anonym, 12:27 Ha, som att vuxna inte spelar spel eller leker! Det är ju bara "coola" tonåringar som tror att man måste bete strikt enligt vissa åldersgränser, när man väl passerat 20 kan man slappna av och ha kul igen :D. Det har spelats gode mycket kort i min familj, alla åldrar har varit med, ibland en 3-4 generationer vid samma bord. Ett lysande sätt att umgås, särskilt som man ibland inte har så mycket annat gemensamt :).

annan Camilla, 14:48, 1 februari 2015. Anmäl

Det är just "skoj" som jag inte tycker det är att dela ut pris till den som är sämst. Men jag har väl ingen humor.

Gris-Greger, 13:28, 1 februari 2015. Anmäl

Snålsläkting?

Fråga: Vi har en nära släkting som inte bor här i Stockholm men gärna hälsar på när han fyller år.

Han bokar då in familj och en del vänner på restaurang och väntar sig sedan att vi ska bjuda.

Det är ett mycket pinsamt sätt att hantera oss på och jag vet inte vad vi ska göra. Det är snart dags igen.

Vi träffar honom gärna men inte under dessa förhållanden.

Värt att notera: Vi brukar inte våldgästa honom.

Kan vi få hjälp med en bra kommentar?

Svar: Det är fullkomligt självklart att släktingen inte ska reservera bord på en restaurang för sig och andra och utgå från att bli bjuden! Så gör man absolut inte.

Säg nu i god tid till släktingen ungefär så här ”det ska bli trevligt att träffa dig men vi har inte råd med de vanliga restaurangkalasen som du brukar boka och låta oss betala. Vi föreslår att du gör som du vill med krogen och dina vänner – och så träffar vi dig på kaffe och bulle hos oss dagen därpå.”

Alltså ge ett alternativ till något som passar er och er hushållskassa.

Det är helt rätt att påpeka att ni inte har råd att bjuda släktingen och er själva på krogen. Säg ifrån och ge inte efter.

Uppriktigt sagt, vad är det för dumheter av denne släkting?

Magdalena Ribbing

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (46)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 46

Vad är det med er - @Lisa har ju helt rätt, klart man ska prata med karln! Om han bokar restaurangbord för sej själv och några till och sedan begär att andra självklart ska betala, då måste man säga ifrån: sådär kan du inte göra! Eller har vi här en mystisk det-får-inte-bli-pinsamt-regel?

En annan, 18:36, 3 februari 2015. Anmäl

"Vi brukar inte våldgästa honom." Börja med det. Då kanske det går upp ett ljus för honom hur han betett sig.

Linn, 15:49, 3 februari 2015. Anmäl

Rent spontant tänkte jag att det går ju säga att just då är ni upptagna. En vit lögn kan ju användas. Men det finns ju hotell.

Ulrika, 07:09, 1 februari 2015. Anmäl

@Anonym 9.55 (mfl): nu blev det onödigt negativt gentemot "Lisa", tycker jag. Vi behöver inte alltid vara överens om allt - men vi bör följa DN:s direktiv om att hålla en "respektfull ton", både i nätkommunikation och IRL.

Hmpf, 11:03, 31 januari 2015. Anmäl

lisa är barnsligt godtrogen. Det går förhoppningsvis över med tiden

Anonym, 09:55, 31 januari 2015. Anmäl

@lisa. Varför använder du hen när det av frågan tydligt framgår att det är en han? Kommunikation är svårt.

Anonym, 09:48, 31 januari 2015. Anmäl

@Lisa. Vart har kommunikationen tagit vägen - heter det. Vart uttrycker riktning och var uttrycker befintlighet. Väldigt irriterande när (ungdomar?) struntar i denna enkla grammatiska regel. Och så är det nog inte alltid så himla, himla,himla lätt som just du tänker dig att PRATA andra människor tillrätta. Om du kan det är du nog ganska ensam om den förmågan.

Humanvetare, 09:05, 31 januari 2015. Anmäl

men hjälp! det är så himla himla himla ofta när jag läser folks problem här som jag tänker: men gud PRATA med människan! hur svårt kan det vara att komma på det själv?! om det är ett gammalt invant mönster som ingen hittills har sagt nej till, det är väl klart som korvspad att hen kommer komma tillbaka och göra om samma sak! var har kommunikationen tagit vägen?!

lisa, 16:46, 30 januari 2015. Anmäl

Som Dr Phil säger: "You teach people how to treat you"EE

Annan, 07:08, 30 januari 2015. Anmäl

Det som förvånad mig är hur människor verkar kunna låta sig utnyttjas så till den milda grad. Den här situationen är ju så absurd att jag personligen inte tror att det är sant. OM den är det: säg ifrån på ett tydligt och vänligt sätt för att slippa bli utnyttjade.

Mange, 04:41, 30 januari 2015. Anmäl

Praträttvisa?

Fråga: Ett allt vanligare fenomen i sällskapslivet är personer som inte förstått meningen med ett samtal eller en diskussion, det vill säga att mer än en person ska komma till tals. De verkar helt ointresserade av andras synpunkter. Om någon försöker göra ett inlägg höjer de bara rösten och fortsätter sin monolog.

Ofta lämnar man ett sådant “samtal” med känslan att man hade velat säga si eller så men aldrig fick chansen.
Har Magdalena någon idé om hur man ska agera i sådana situationer?

Svar: Inte ovanligt, som du påpekar, men fasligt trist. En metod för att få bukt med eländet kan vara att när storprataren drar efter andan, vilket måste inträffa då och då, kastar man sig snabbt in i diskussionen och höjer rösten när storprataren försöker ta tillbaka ordet  – oartigt visserligen men kan fungera.

En annan metod är att avbryta storprataren genom att högt säga ”ursäkta, men nu måste jag få säga något, du har haft ordet väldigt länge”. Visserligen är det också oartigt och brutalt, men det kan man säga om det oavbrutna pratandet också.

En tredje metod när man vet att storprataren är på gång är att föreslå en enkel samtalsordning, så att alla kommer till tals; man säger ”jag har en idé så att alla får säga sitt: vi får ordet en i taget men inte mer än xx minuter per person tills vi har gått laget runt, och då kan vi göra en ny runda, som i riksdagsdebatterna” och så småskrattar du vänligt.

Alla dessa tre förslag syftar till att diskret visa storprataren att vederbörande lägger beslag på andras rätt till talartid.

Man kan nog tillåta sig att misstänka att storpratare passar på när de tycker sig ha andras uppmärksamhet därför att de inte får prata lika mycket hemma. Eller på jobbet.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (56)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 56

Börja helt enkelt prata, och i det ögonblick nån försöker avbryta, klämma in en kommentar eller bara ta över ordet, så höj rösten ordentligt och fortsätt prata. Behåll samma tonfall, låt inte arg eller som att du försöker försvara dig, höj bara rösten åtskilliga decibel så att den som försöker säga nåt inte hörs. Och så fortsätter du prata. Jag gillar inte när folk gör så men det lyckas, jag får inte en syl i vädret.

Ullrika, 17:52, 5 februari 2015. Anmäl

Jag skulle vilja ställa denna fråga mot de andra frågor som brukar dyka upp vilka ämnen man kan ta upp när man möter en ny bekantskap. Vilka frågor är känsliga? Vilka är kränkande? Här har vi kanske svaret: Prata om dig själv! Ämnet är acceptabelt för dig och är inte besvärande för motparten (om den inte som i exemplet här går till överdrift). Om prataren pratar för mycket så du inte orkar med - gå därifrån.

Besserwisser, 13:13, 30 januari 2015. Anmäl

Bästa Bl. Så rätt så, därför är det bäst att avstå från "blandat" sällskap.

Arbiter, 13:08, 30 januari 2015. Anmäl

Arbiter: Den risken löper även de trångsynta ständigt klagande.

BI, 09:48, 30 januari 2015. Anmäl

@Bl: Att förspilla sin egen tid är var och ens ensak, att storpratare förspiller andras tid är inte något någon skall behöva stå ut med. Den som tröttar ut omgivningen med ett egocentriskt beteende riskerar att bli av med omgivningen.

Arbiter, 19:51, 29 januari 2015. Anmäl

Jag tror att många som klagar på storpratarna gör det för att de själva inte får tillräckligt mycket uppmärksamhet. Man retar sig mycket på andras beteende, vilket märks i denna spalt. Tänk så mycket energi som spills i denna brist på vidsynthet. Jag är inte perfekt i detta avseende men jag försöker att fokusera på det viktiga i livet och kan ha överseende med en hel del.

BI, 17:10, 29 januari 2015. Anmäl

Helena 07.59: "...en väldigt bred och uttalad värmländska med annorlunda grammatik och syntax förutom själva accenten, och det gör den ständiga monologen ännu jobbigare än om han talat rikssvenska". Jag tar mig för pannan när jag läser detta svammel.

Anonym, 13:32, 29 januari 2015. Anmäl

För mig handlar det om hur ofta, hur mycket, hur länge. Mina "storpratare" träffar jag över en lång middag ca 6 gånger om året och det är inte så svårt att stå ut med pratet speciellt som vi känner varandra väl och kan avbryta med humor. Här finns också en hel del barnbarnsprat. Folk måste väl få prata om det som känns angeläget. Om det varit på jobbet och dagligen så hoppas jag att jag hade modet att säga ifrån på ett hyggligt sätt. Kanske den som tycker sig inte få en syl i vädret ska fråga sig själv vilka behov som känns otillfredsställda.

BI, 09:32, 29 januari 2015. Anmäl

Anonym 23.34: intressant inlägg! Annan 7.12: hur konstruktiv tycker du att din kommentar var? Onödigt magsurt!

God morgon, 08:17, 29 januari 2015. Anmäl

Stockholmsjävel: förstod att någon skulle racka ner på det! :-) Jag tycker faktiskt att värmländska kan låta pittoreskt och tryggt OCKSÅ. Men just den här värmlänningen talar en väldigt bred och uttalad värmländska med annorlunda grammatik och syntax förutom själva accenten, och det gör den ständiga monologen ännu jobbigare än om han talat rikssvenska. Man hör det där "frua" HELA tiden. "Igår la frua opp byxera mine"... "Jag sa just de till frua mi"...

Helena, 07:59, 29 januari 2015. Anmäl

Grönsaksbjudning?

Fråga: Mitt problem är följande: jag ska ha fest med tilltugg för mina vänner då jag fyller 20 år om ett par veckor.

Jag är själv demi-vegetarian och knappt hälften av mina vänner jag ska bjuda är vegetarianer (8 av 20). Jag tänker laga något enkelt och vegetariskt typ gratinerade smörgåsar eller wraps av något slag. Vilket jag vet kommer att vara gott. En annan fördel är att alla kan äta det. Det vegetariska blir således normen.

Men min farmor hävdar att det är ohövligt att även bjuda köttätarna på detta goda vegetariska tilltugg.

Hur kan hon mena att det är ohövligt att bjuda på något som alla kan äta?

Jag är övertygad om att de kommer uppskatta det jag lagar och bli mätta trots att det inte är kött.

Det ska tilläggas att jag är 90-talist och hon 30-talist.

Frågan är alltså, om än något raljant ställd: är det ohövligt att bjuda människor på mat?

Svar: Gårdagens fråga om gästers rätt att ”beställa” specificerad mat på en bjudning vållade ett antal intressanta kommentarer, de flesta kritiska mot gäster som förväntar sig att få extra specialkost. Din fråga rör sig i samma sfär som väcker så starka känslor; därför tar jag med den omgående.

Din farmors attityd är förståelig: förr var kött, fågel och fisk den vanligaste bjudmaten. Att enbart bjuda på grönsaker skulle varit om inte oartigt så åtminstone lite snålt. I dag är det helt annorlunda eftersom alla som har råd att köpa mat överhuvudtaget också har råd att köpa kött – om de vill ha det.

Alltså är det inte det minsta ohövligt att bjuda på mat som är köttfri. Det du beskriver låter gott och rimligt. I dag kan grönsaker vara väl så fin mat som kött-fågel-fisk. Huvudsaken är att det som bjuds är vällagat och vackert!

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (89)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 89

Folk behöver ju inte vara så tramsiga? Och man behöver ju inte ta chansen att göra precis varenda liten grej till en prestigefråga om köttätare/veganer? Som köttätare har jag många veganer i min vänskapskrets, och det behöver inte alls vara nåt problem för någon av oss. När jag bjuder på något brukar jag ordna nåt som alla kan äta, och eftersom det blir många vegetarianer brukar det blir någon vegetarisk rätt. Eventuellt om det är viktigt, någon liten sidorätt för köttätarna, annars går det bra att skippa det. Och när jag blir bjuden av veganer så brukar det oftast bli helveganskt. Och jag har absolut inga som helst problem med det. Jag tror bara helt enkelt man får finna sig i att det är en kontroversiell fråga, och eftersom det är en bjudning, inrikta sig på att hitta "common grounds" och att försöka få till en bra stämning. Allt behöver inte handla om positioner och markeringar, man kan försöka rikta in sig på att försöka få till en så bra stämning som möjligt också. Och som köttätare får jag nog finna mig i att det i mångt och mycket är veganer som sätter agendan nuförtiden. Och jag vill ju att dom ska ha trevligt också? Och jag vill ju ha det trevligt tillsammans med dom? Och jag brukar ibland fixa till egna sammankomster med dom andra köttätarna och göra nåt enbart med dom. Speciellt något som innebär att man frossar i kött. Och dom brukar oftast vara väldigt tacksamma över det. Allt behöver inte vara ett problem, allt behöver inte vara en konflikt. Man kan vända det till en fördel och göra nåt kul av det också.

ingvar.hallstrom@home.se, 15:23, 9 februari 2015. Anmäl

Åsa har en viktig poäng, jag tycker också att det är sådär: i förra tider åt inte folk kött varje dag, det hade de inte rad med. Då blev det helgdagsmat. Men idåg, när de flesta äter kött flera gånger om dågen, har köttet egentligen förlorad sin värde som "lyxmat" som "skall" finnas på festbufféer. (Även om en tjugoårskalas inte är en sådär högtid och en borde inte förvänta sig vilken sorts lyxmat som helst.) Tycker också att vi idag kan äta vegetariskt om vi vill - i stenåldern eller alltihop många tider av världshistorian var människorna tvungna att helt enkelt äta vad som fanns. Men idag är det annorlunda. Vi får välja. Och jag tycker, att vegetarism är lite mer hälsosamt än att äta ofta mycket kött. - Det tycker jag är skönt, och njuter av alla sorters grönsaker och frukt året om!

Anonym, 14:40, 8 februari 2015. Anmäl

Albert E: Det blir ju ganska komiskt när du först anklagar veganer och vegetarianer för att försöka pådyvla andra sina matvanor och sedan skriver "Vi skall helt undvika socker, spannmål, baljväxter och mejerier". Dessutom har du fel i sak. Människan har ju faktiskt utvecklats som art sedan stenåldern. T ex så har vi här i Norden anpassat våra kroppar till en kost som består av bl.a. mejeriprodukter. Undvika socker är naturligtvis bra, men våra kroppar är faktiskt anpassade (såväl på stenåldern som nu) efter att vilja ha socker, eftersom det innehåller energi som vi behöver. Därför åt man gärna söta saker också på stenåldern, i den mån man hade tillgång till dem: frukt, bär, honung etc. Problemet idag är att vi har tillgång till alldeles för mycket socker, och dessutom i raffinerad form vilket gör att vi inte får med oss nyttiga vitaminer och fibrer. Däremot finns det inga belägg för att vi skulle behöva undvika socker helt (eller för den delen baljväxter etc.). Människan är allätare och har som sådan förmåga att anpassa sig efter all möjlig kost (se t.ex. på inuiters eller tibetansers traditionella kosthållning), så länge vi bara får i oss tillräckligt med näringsämnen och inte får i oss mer energi än vi gör av med.

MEH, 14:59, 31 januari 2015. Anmäl

"stadd vid (i) kassa" är det riktiga uttrycket, om någon bryr sig. Det finns säkert något amerikanskt uttryck som passar tidsandan bättre att slarvöversätta.

Anonym, 09:57, 31 januari 2015. Anmäl

@Anonym 12.32, 30 jan. Håller med dig! Att vara "stadd" betyder i min språkförståelse att "befinna sig". T.ex. vara stadd på resa eller liknande uttryck. Att kassan inte är "alltför stadd" blir obegripligt. Att kassan, dvs. plånboken, börsen, kontot m.m. kan befinna sig på ett eller annat sätt, t.ex. vara stadd i förändring kan jag möjligen tänka mig. Men " inte alltför stadd" dvs. "inte för mycket befunnen" är ren och skär "toksvenska".

En av många språkpoliser., 09:20, 31 januari 2015. Anmäl

"kassan inte alltför stadd" var ett roligt uttryck. Vänder en hel del på betydelsen.

Anonym, 12:32, 30 januari 2015. Anmäl

Angående hälsoaspekten. Vi är i princip samma människa nu, som på stenåldern. Vi är byggda för att äta det som idag benäms paleo-kost. Vi ska äta animalier, grönsaker, frukt, lite nötter och enstaka rötter (rotfrukter). Vi skall helt undvika socker, spannmål, baljväxter och mejerier. Jag vet av personlig erfarenhet att jag mår mycket bättre om jag utesluter socker, spannmål, baljväxter och rotfrukter från kosten. Då håller jag mig mätt längre, på mindre mängd mat. Går ned i vikt. Blir inte störthungrig. Humöret svänger inte i takt med blodsockret osv. Men tyvärr så är jag en svag människa som tycker om bröd, potatisgratäng o pasta...

Albert E, 08:33, 30 januari 2015. Anmäl

Bebbe: Jag blir irriterad, när vissa tror att de har rätt att bestämma,vad som skall ligga på min tallrik.

Albert E, 08:07, 30 januari 2015. Anmäl

Djurhållningen är, i allra flesta fall, inte 'human'. Även om du äter en av våra fina svenska grisar från våra makalösa välreglerade gårdar med snygga bönder som skrattande klappar leriga bökande grisar i det fria kan du räkna med att den antagligen har lidit en hel del i sitt korta liv. Och vi vet ju alla om det. Det ligger liksom som ett dåligt samvete och gnager på folk, de flesta VET hur djuren har det och väljer att blunda för det, försöka bortförklara det. Varför annars dessa hetsiga svallvågor varje gång köttätande/vegatarianism kommer på tal? Varför detta ettriga försvarande av sin coola och smaskiga köttätarpostion? Sluta äta kött, det finns alternativ till att plåga ihjäl levande varelser och förstöra vår planet för en jävla baconbit. Boktips: Jonathan Safran Foers 'Äta djur'. Har inte varit så här "militant" förut, men känner att jag börjar tröttna på alla pinsamma undanflykter..

Elsa, 00:01, 30 januari 2015. Anmäl

Köttkonsumtionen är 40 % högre i Sverige idag än vad den var 1990 enligt Jordbruksverket. Jag säger inte att man måste äta lika lite kött som på 1950-talet, då FS' farmor var i FS', ålder, då den globala köttkonsumtionen var en femtedel av vad den var idag, men jag tror inte att det skadar att äta vegetariskt någon gång ibland, kött måste inte ingå i varje måltid. Om vi äter 40 % mer kött idag än vad vi gjorde för 25 år sen, är det verkligen veganerna och vegetarianerna som "flyttat fram positionerna"? Det var väl knappast så att folk led 1990 och mådde dåligt för att de inte åt lika mycket kött som vi gör idag? Skulle det verkligen skada om vi skulle minska köttätandet ned till samma mängd som 1990? Jag tror inte det. Jag äter gärna kött. Och jag äter gärna vegetariskt. Jag tror att det bästa är variation.

Åsa S., 19:46, 29 januari 2015. Anmäl

Specialmatskrav?

Fråga: Jag och min fästman ska gifta oss i vår och hanterar nu därför alla möjliga krav från våra inbjudna. Vi har bett gästerna att ange allergier etc inför den trerätters middag som vi ska servera på festen.

Nu har en gäst angett att denna ”ogärna äter kött från djur som inte är vilda eller kravmärkta”. Hur hanterar vi detta? Allergier meddelar vi givetvis vår cateringfirma men den här typen av krav skulle tvinga oss att ändra hela vår meny och antagligen att byta till en specialinriktad cateringfirma.

Vi tycker också att kravmärkt är eftersträvansvärt vid matinköp men det här är en måltid för 93 personer vilket gör det svårt för oss att kontrollera hela menyns ursprung. Vi kan ju inte göra en egen måltid för bara en gäst med särskilt kontrollerade ingredienser?

Svar: Hu så pretentiöst! Det var ett misstag att skriva ”allergier etc”, om det nu är så ni har formulerat inbjudningskorten. Etceterat kan misstolkas som att gästerna erbjuds att meddela precis allt som de eventuellt ogillar, som om bröllopsmiddagen vore till för att ge varje gäst en ultimativ smakupplevelse efter vars och ens personliga preferenser. Fattar man som gäst inte att detta är omöjligt kanske man ska försöka tänka efter en gång till.

Att inbjudare ger gäster möjlighet att ange intolerans eller allergi för skaldjur eller gluten eller vad det kan vara betyder inte att alla gäster ska meddela vilken  mat de tycker bäst om. Vill man inte äta kött från andra djur än de vilda eller kravmärkta så ska man erbjuda sig att ta med en egen rätt för att inte ställa till onödigt besvär. Däremot beställer man inte en viss sorts kött – man är inte på en restaurang där man kan välja vad man vill betala för.

Den här krävande gästen kan hanteras som icke-köttätare. Ge vederbörande en vegetarisk rätt. Sannolikt finns bland så många gäster fler som är vegetarianer.

Diskutera inte med gästen i förväg, se bara till att han eller hon som bara kan äta kött från vilda eller kravmärkta djur slipper kött överhuvudtaget och istället får enbart grönsaker. Det kan vilken cateringfirma som helst ordna. Skulle du meddela gästen att han eller hon får en en fiskrätt istället kan vederbörande ifrågasätta fångstplatser med mera. Förmodligen kan kraven gälla även grönsakerna.

Ack ja. Smak och moral kan vara svårt att kombinera. För att inte tala om smak och  hyfs.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (116)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 116

Jag äter inte fyrbenta djur som fötts upp till mat och som behövt åka slaktbil. Jag skulle dock aldrig i livet få för mig att precisera detta krångel för en bröllopsinbjudande vän; jag skulle möjligen ha önskat ett vegetariskt alternativ, ifall det fanns. I annat fall hade jag bara helt diskret och utan kommentarer låtit bli att äta den mat som eventuellt varit fyrbent och åkt slaktbil och bara ätit tillbehören på tallriken istället. Hade någon påpekat det, hade det varit rätt oartigt av dem. Jag tror dock inte att det hade märkts ens, vad jag ätit och inte ätit på min tallrik, ifall jag inte basunerat ut det själv.

Mymla, 11:23, 4 februari 2015. Anmäl

@irene, 11:43, 28 januari 2015. Du skriver "Jag tror inte på din bekantings allergi mot fläskkött. Så stor är inte skillnaden mellan nöt- och fläskkött. En fix idé tror jag han lider av, som gör honom lite intressant. ;-)" Läs på om griskött och histamin (exempelvis på livsmedelverkets hemsida, där syns att griskött har så hög halt att det lätt framkallar allergi) istället för att påstå att andra hittar på saker. Blir less.

Anonym, 14:31, 3 februari 2015. Anmäl

@MEH. Mina otroende vänner har vuxit upp i helt sekulära sammanhang. Deras familjer har också ätit utan hänsyn till religiösa tabun. På så sätt har mina vänner sedan barnsben ätit gris, skaldjur och den vanliga maten i skolbespisning, lunchmatsalar och hos vänner. För mina vänner handlar det inte alls om att bryta något tabu. Det har varit gjort sedan länge i deras familjer. Jag har också vänner som trots att de äter kött inte äter kött från häst eller kanin. Det är, som jag ser det, väldigt vanligt och jag skulle heller aldrig bjuda mina gäster på sådant kött. Det är då inte på grund av religiösa idéer, utan för att jag vet att det är så många som skulle reagera negativt. Jag själv äter dock kött från alla gräsätande djur. Dock vill jag inte äta kött från rovdjur på grund av att risken för parasiter är väldigt mycket större. Då faller hunddjur och kattdjur bort. Vildsvin är jag också tveksam till av risken för parasiter. Men är det säkert kontrollerat och tillagat så OK. Fisk, skaldjur och fågel måste också tillredas och tillagas på rätt sätt. Fisk som gravas måste frysas innan gravningen. Att undvika mat som kan vara farlig för hälsan är förnuftigt. I tidigare kultursammanhang utan vare sig kylskåp eller andra möjligheter att säkert förvara känsliga matvaror var det nödvändigt att följa noggranna hygienregler. Dessa kom att ingå i de religiösa och kulturella levnadsreglerna. Att någon gud med matfobi skulle ha befallt människorna att äta det ena och låta bli att äta det andra är ju enbart befängt. Men, precis som du, serverar jag naturligtvis inte mat till mina gäster som dessa uppfattar som äcklig eller oätlig. Jag lägger mig heller aldrig i vad anledningen är till att den enskilda gästen inte äter viss mat. Däremot är jag tydlig med vad jag rent generellt anser om saken om någon skulle fråga. Men jag öser inte mina synpunkter oombedd över någon.

Rationella Petronella, 10:53, 2 februari 2015. Anmäl

Rationella Petronella: Jag har också många vänner och bekanta med muslimsk bakgrund som inte är särskilt troende (ibland inte troende alls), men många av dem undviker att äta fläskkött just av den anledning som jag skriver, att det kan vara svårt att äta något som man under uppväxten fått lära sig är oätligt. Det har inget med vidskeplighet att göra. Själv har jag svårt att äta hund, häst och kanin. Jag vet att det är irrationellt, men så har jag växt upp. På samma sätt som jag skulle uppskatta att bli serverad ett alternativ om hund skulle stå på menyn, erbjuder jag som värdinna ett vegetariskt alternativ till dem som inte äter kött, oavsett orsak. Jag vill att alla mina gäster ska trivas, och det är inte min sak att ha några synpunkter på huruvida det är religiösa idéer, påfund eller vidskepliga föreställningar.

MEH, 15:09, 31 januari 2015. Anmäl

De vänner och bekanta som jag har som har judisk och muslimsk bakgrund äter och dricker det mesta, precis som jag själv gör, men så är de icketroende precis som jag. Jag har själv en kulturell bakgrund i den kristna protestantismen, men är totalt ointresserad av religiösa idéer och påfund. Det är också de personer jag känner som har sitt ursprung i andra kulturer. Bara för att en person råkar komma från en viss kultur behöver han eller hon inte leva efter den kulturens vidskepliga föreställningar om än det ena, än det andra.

Rationella Petronella, 20:50, 29 januari 2015. Anmäl

Labhaoise: Det var ju tråkigt att du aldrig blivit bjuden på vegansk mat som är god, men jag vidhåller att det visst är möjligt och en smidig lösning om man har gäster med olika religioner och andra behov av specialkost. Och i tråden "grönsaksbjudning" kommenterade någon just att Drottning Elisabeth i England hade gjort precis just så: http://forward.com/articles/117809/nine-faiths-one-vegan-lunch-at-windsor-castle/ Själv är jag allätare med som värdinna vill jag att mina gäster ska vara nöjda. Sedan var det någon annan här (irene?) som tyckte det var ovanligt och märkligt att jag kunde ha gäster som var judar och muslimer samtidigt och då vill jag påpeka att det inte är ett dugg märkligt eller ovanligt. De flesta (oavsett religion) är faktiskt inte så strikt religiösa att de inte kan umgås med människor av andra religioner. Den som inte lever alltför avsides och isolerat har förmodligen folk omkring sig med all möjliga olika religiösa bakgrunder utan att ens vara medveten om det. Bara för att man är muslim betyder inte det att man är strikt religiös. Däremot kan det vara svårt, för att inte säga omöjligt, att äta fläskkött för den som vuxit upp med att man inte gör det.

MEH, 15:09, 29 januari 2015. Anmäl

Nejdå. Ingen Münchhausen där inte. I dag äter hen gärna fläsk, men just då när hen precis börjat äta kött igen slog magen bakut oftare med fläskkött och ett bröllop är sällan rätt tillfälle att vänja magen vid :-)

Gift, 12:37, 29 januari 2015. Anmäl

@Allätare nr 1. Du han före mig med en dryg timme i en annan tråd! Men nu är vi i alla fall två som har "kommit ut" i MR:s spalt om än i olika trådar.

Allätare nr 2, 11:01, 29 januari 2015. Anmäl

annan Camilla Jag har för rätt länge sen valt bort allt kött som inte är svenskt. kött som smörgåsmat äter jag inte, och danskarna får behålla sin bacon, jag har sett hur grisarna lider. Det är förfärligt med samvetslös grymhet mot djur, men att vidskepelse dessutom ska få legitimera djurplågeri, "Gud har sagt att vi ska göra så" är idioti.

irene, 23:54, 28 januari 2015. Anmäl

@Allätare 17.49: Sorry - jag blandade ihop trådarna... (jag är "allätaren" i tråden om grönsaksbjudning)

Allätare nr1, 21:09, 28 januari 2015. Anmäl

Bröllopshjälp?

Fråga: En vän ska gifta sig i sommar, och har nu tagit hjälp av de förmågor hen har i sin omgivning för att det ska bli en så lyckad tillställning som möjligt. Jag har blivit tillfrågad (och tackat ja) till att alstra en viss sak som jag är bra på, som jag för närvarande studerar och ämnar förtjäna mitt uppehälle på i framtiden.

Till saken hör att jag misstänker att hen vill att jag ska göra jobbet gratis, vid sidan av studierna och inom en månads tid. Det är svårt att be om betalt av en vän, och om jag bestämmer mig för att bjuda på det, kan jag då låta bli att köpa en bröllopspresent? Kan jag ge brudparet ett kort och förklara att mitt arbete är gåvan? Dess monetära värde överstiger mycket mer än vad jag hade lagt på en faktisk present. Mycket pengar kommer gå åt för min del, då bröllopet är i en annan ände av landet och kräver dyra tågbiljetter och övernattning.

Alternativt undrar jag om Magdalena har något bra förslag på hur jag smidigt förklarar för min vän att jag förväntar mig någon sorts ersättning, på samma gång som jag inte vill få hen att känna sig dum.

Svar: Denna person (vars könsidentitet du neutraliserar av någon anledning -varken för mig eller ämnet spelar det någon roll om vederbörande är en man eller en kvinna) räknar förmodligen med din gratishjälp. Den slutsatsen drar jag av de många frågor jag får om medverkan vid vänners bröllop. Vanligast är att vänner ombeds fotografera eller filma bröllopet, och att medverka med musik/sång. Men också  matlagning, att sy brudklänning/brudnäbbsklädsel och sminka och frisera brud och tärnor förekommer, liksom att ordna med dukning och skaffa blommorna – ingetdera mot ersättning ens av de faktiska kostnaderna utan allt förutsätts vara ett stort nöje för utföraren. Det kan det föralldel vara, men då ska det vara ett frivilligt erbjudande. Om det medför kostnader för den som är hygglig nog att lägga tid på att bistå en vän inför bröllopet ska brudparet erbjuda sig att betala dem.

Min uppfattning är att det inte bara är superpretentiöst utan nästintill skamligt att förvänta sig eller kräva eller räkna med att ens vänner ska ge av sin tid och kompetens för att gratis öka finessen på ens kalas eller bröllop. Det kallas utnyttjande och är fel. Är någon bjuden som gäst ska den personen inte avkrävas utgifter och arbetsinsatser.

Vill du ändå göra detta som du är tillfrågad om är det absolut självklart att du inte ger någon ytterligare bröllopspresent.

Du kan överväga vad er vänskap tål. Är ni nära vänner och brukar hjälpa varandra kanske du ska göra detta som present; är ni lite ytligare bekanta kan du mejla och redogöra för dina utgifter i samband med bröllopet, särskilt din insats, och fråga om det finns marginal för en ersättning till dig.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (140)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 140

Jag föreslår att FS fort skriver ett vänligt mail och förklarar att hen :-) gärna hjälper till med ärendet x, men med tanke på att hjälpen tar mycket tid (specificera hur mycket) och dessutom har att göra med det framtida yrket, skulle en ersättning på XX kronor vara skäligt. XX kr kan vara kanske halva riktiga priset, och så kan FS betrakta resten som present. Finskans "hän" är just han eller hon. Ypperligt både för personer med känt kön, och behändigt när man inte kan/vill/behöver ange kön (som i lagtexter). "Se" = "det", används ibland i vardagligt talspråk i stället för han/hon, men aldrig i vårdat (norm)språk (inte ens för chefer...). Hälsningar från översättare.

Cilla, 13:45, 27 januari 2015. Anmäl

@Sid. Det var ett exempel på när det går bra att använda "hen, men INTE "de". Dessutom blir det väldigt tjatigt i en text om man inte varierar sig. Vi som genom livet skrivit och - inte minst läst - åtskilliga mil av olika texter vet hur ledsamt det kan vara med en tjatig och stolpig text som inte varieras det allra minsta. Och så heter det "sökanden" i bestämt form singularis. Om vi nu ska vara riktigt petiga. För jag antar att du inte menade att det skulle stå just "sökande" ( = obestämd form plural)? Det blir i så fall ungefär lika fel som att skriva "de".

8B3Y, 18:40, 26 januari 2015. Anmäl

Jag vill tacka alla hängivna hensägare och icke hensägare för en rolig hen debatt.

kalle, 16:23, 26 januari 2015. Anmäl

8B3Y, 09:26 ”Den sökande ska lämna personbevis samt uppgifter om xxx och xxx. Sökande ska också visa upp xxxx och xxxx.” Och så behövdes inte hen... igen. Dessutom visar väl denna tråd om något hur "hen" norpar fokus från sakfrågan.

Sid, 14:42, 26 januari 2015. Anmäl

@Anonym, 21:44, du får bygga upp dina meningar precis som du vill, det är inget jag bryr mig om. Tyckte bara det var lustigt att du först klagade på att vi hen-användare skrev dåligt uppbyggda och för långa meningar och sedan levererade just det.

Petra, 12:39, 26 januari 2015. Anmäl

@Petra: Korta gärna ned meningen, jag är tacksam för din hjälp. Alltid kan man förbättra sig. Jag är långt ifrån bäst men tyvärr inte sämst.

Anonym, 21:44, 11:18, 26 januari 2015. Anmäl

@Karin. Att använda "de" i stället för "hon/han" blir grammatiskt oftast totalt fel. I vissa texter t.ex. som handlar om att instruera t.ex. sökande av något från det allmänna skrivs kanske så här: "Den sökande ska lämna personbevis samt uppgifter om xxx och xxx. Han eller hon ska också visa upp xxxx och xxxx." Att ersätta han eller hon med "hen" går utmärkt i en sådan text. Att ersätta med "de" blir språkligt fel, eftersom instruktionen riktar sig till en enstaka person men ändå vem som helst. Eftersom det är helt ointressant i sammanhanget om det är en man eller kvinna, transperson, eller någon ännu inte uppfunnen bokstavskombination går det utmärkt att ersätta "han eller hon" med "hen". Anonym 20.45. Det finns mängder av rapporter och information där det för redovisningen helt saknar intresse vilket kön, sexuell läggning eller annan personlig särart personer kan bekänna sig till. Läs t.ex. rapporterna (SOU) från statliga utredningar. Dessa handlar om mer eller mindre generella frågor som ofta rör hela befolkningen (ex. skattelagstiftningen) och oftast avslutas med förslag på nya regler som riktar sig till alla oavsett kön/bostavskombination eller annan personlig egenhet. Och påståendet att FS inte vet om vännen vill benämnas "hen" är helt befängt. Skulle FS alltså ha frågat sin vän innan FS skickade in sin fråga? "Får jag kalla dig för hen när jag frågar MR om vad hon anser om att du begär att jag ska arbeta gratis åt dig?" Anledningen till att FS vill avidentifiera sin vän är ju just att FS inte vill offentliggöra att FS tycker och tänker som FS gör om vännens snikenhet. FS vill varken berätta vem FS är, vad FS studerar och är bra på eller om vännen är en man eller kvinna. FS har säkert mycket goda skäl för att anonymisera både sig själv och vännen. FS vill kanske behålla sin vän, trots dennes/dennas snikna beteende. Vad gäller FS problem så kan det delas in i olika delar. Om FS måste köpa in material och tillverka något som tar ett antal timmar bör FS dela upp mellan materialkostnad och tiden för tillverkningen i sin redovisning för vännen. Handlar det om att framföra musik vid vigsel och bröllopsfest blir det en fråga om hur mycket tid som går åt för att arrangera och träna in de stycken som ska framföras. Att FS skulle ställa sitt kunnande och sin tid till förfogande helt gratis, ha kostnader för resa och övernattning och DESSUTOM ge brudparet en present är helt orimligt. FS bör ta ett snack med vännen om betalning på ett eller annat sätt. Och INGEN present utöver FS:s arbete.

8B3Y, 09:26, 26 januari 2015. Anmäl

1) Magdalena har all rätt att skriva vad hon vill i sin egen spalt. 2) Om man blir sårad av ordet hen - eller sårad för att någon ifrågasätter detta ord- är man förmodligen inte riktigt frisk. 3) FS använde förmodligen ordet hen för att undvika att alla kommentarer ska handla om könet på den snåla (-e) vännen. (Typ: "ja, se fruntimmer" eller " det är minsann inte bara brudar som är galna vid bröllop") 4) Föreslår att Magdalena startar en särskild tråd om detta ord, så kan vi diskutera sakfrågorna i de andra trådarna.

GW, 09:05, 26 januari 2015. Anmäl

Ojojoj... Jag hoppas precis som Karin att FS kommer lyckas fiska fram de få kommentarer som har med frågan att göra... Helena Siösteen hade ett väldigt bra råd!

HR, 07:12, 26 januari 2015. Anmäl

@Anonym, 21:44, det där var faktiskt roligt. Att påstå att vi hen-användare är dåliga på att bygga meningar som blir onödigt långa. Och sen skriva en mening som "Att det inte skulle vara ett PK-pronomen utan endast en språkförenklare kan knappast stämma helt, då ersättare till t.ex. du/ni inte har uppfunnits för de fall då man inte känner till om det är en eller flera personer." :) @Karin, 23:50, det där var också roligt. Att klaga på att hen-debatten tar för stor plats och sen bidra till den..:)

Petra, 07:04, 26 januari 2015. Anmäl

Studentrumsstörning?

Fråga: Jag bor i en studentkorridor och golv/tak verkar inte vara så bra ljudisolerade. Varje gång min granne under mig spelar musik hör jag detta tydligt genom golvet. Det händer även ofta att personen skriker och klappar i händerna vars ljud når upp till mitt rum.
Detta händer ett par gånger varje dag, alltifrån kl 8 på morgonen till 11-12 på kvällen vilket stör mig otroligt mycket då jag ofta kommer till universitetet på förmiddagen med huvudvärk, inte kan koncentrera mig på att studera på kvällarna och sedan inte kan sova.
Jag har försökt få personen att förstå genom att banka i golvet, varpå ljudnivån många gånger sänkts. Men nu är jag trött på att hoppa varje gång det händer.

Lite skäms jag ju över mitt beteende, att jag inte gick och sade till från början. Kan jag skicka en arg lapp i brevlådan? Eller är det mest effektivt att gå och knacka på dörren, och vad säger man i sådana fall? Detta har nu pågått sedan början på december.

Svar: Givetvis måste man iaktta normal hänsyn även i en studentkorridor, även om det förefaller som om häpnadsväckande många sådana är byggda utan tanke på att de boende behöver viss grad av tystnad – precis som i vanliga flerfamiljshus.

Du är långt ifrån ensam om att ha problem med oväsen i din studentkorridor.

Det är ingen bra idé att lägga en lapp i brevlådan, lika lite som att banka i golvet. Det du kan göra är att ge dig tillkänna genom att ringa på hos den störande grannen och säga (obs. vänligt!) att du hade hoppats på att vederbörande skulle förstå och dämpa sig efter ditt bankande i golvet.

Nu säger du att du har insett att det inte blev så och därför vill du be personen i fråga att tillsammans med dig komma fram till en lösning på problemet. Kan ni dela på kostnaden för en ljudisolerande tjock matta på ditt golv? Ska personen byta studentrum till något som ligger mer isolerat? Kan personen få spela sin musik och skrika men endast på bestämda tider, helst då du inte är hemma? Osv.

Ju mindre aggressiv du är desto bättre resultat kommer du att nå. Den störande grannen har förmodligen inte fattat vilket oljud han eller hon åstadkommer hos dig. Har du milt tonfall, bestämda krav på bättring och vänligt leende så kanske det ordnar sig.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (33)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 33

@Rättskämpe: Du skriver som om studentkorridor är en förlängning av ett klassrum på mellanstadiet, det är det knappast. Om något får man snarare förvänta sig att i korridor så kommer det vara ganska livat jämfört med ett vanligt flerfamiljshus. Och nattöppna bibliotek är visserligen inte särskilt vanliga men på båda de svenska högskolor som jag studerat på så hade alla heltidsstudenter fri tillgång till stora delar av de övriga lokalerna dygnet runt (inklusive platser som fungerar väldigt bra för studier i lugn och ro men även allehanda sektionslokaler, föreningslokaler och dylikt om man var medlem i dessa). Att förvänta sig att det ska vara lugn och ro i korridor är att leva i en fantasivärld, skaffa egen lägenhet (eller dela med ett par likaledes tystnadssökande vänner) om det är det ni eftersöker. Korridor är för de som är OK med att dela vardagsrum och kök med 15 andra 19-till-25-åringar som ofta är singlar, gillar att festa och som ibland går varandra på nerverna.

Anonym, 13:12, 28 januari 2015. Anmäl

När jag bodde i studentrum hade jag en period en granne ovanpå som ibland började öva dragspel vid 2-tiden på nätterna.

Pelleplutt, 12:56, 23 januari 2015. Anmäl

Jag har haft ett omvänt problem, besökte min son i två nätter ihans studentrum. vi hade inte skor på oss, vi pratade förstås i vanlig samtalston men spelade ingen musik och gick och la oss vid elva tiden. Då kommer det upp en rasande man att vi har stört honom, det var helt absurt. Han tänkte anmäla till hyresvärden och min son blev orolig att bli prickad. Ingenting hände dock.

Anonym, 10:08, 23 januari 2015. Anmäl

För min del var droppen när jag skulle läsa och analysera Dostojevskis Brott&Straff över en helg (professorn sa inget förrän på fredagen). Grannarna började förfesta tidigt fredag eftermiddag, hade sen brakfest hela kvällen, försvann två timmar och kom sen hem för en efterfest som räckte halva lördagen. På lördag kväll var de igång igen. Det kanske inte var så trevligt gjort av mig, men jag mejlade hyresvärden. Jag tror denne hotade med snar utflyttning eller hyreshöjning om inte nuvån sänktes. Sen var det lugnt.

Litteraturvetare, 22:56, 22 januari 2015. Anmäl

Irene; Om jag sitter på biblioteket och läser och en grupp sitter och småpratar, folk går omkring, det prasslas med kassar , det händer saker hela tiden. För många inte alls störande men för mig väldigt då jag har svårt att sålla bort en del störningsmoment. Jag väljer då att sitta hemma där det är lugnare. Men har jag då en ovetande granne som stör, vart ska jag då ta vägen? Jo, jag är ibland känslig och visst kan jag använda öronproppar i viss utsträckning, men grannen kan ju faktiskt gå på krog och lyssna på hög musik eller använda hörlurar. mitt tips är att försöka prata med grannen som flera föreslagit. Fungerar inte det så är det hyresvärden som gäller.

Anonym, 18:50, 22 januari 2015. Anmäl

Jag vet ett ställe där de håller på att renovera lägenheterna, slagborrmaskiner från morgon till kväll. Störs hen av oljudet där kan hen hämta gratis öronproppar hos bostadsföretagets kontor. Det är därför rimligt att den lidande studenten kräver ett paket öronproppar av sin störande studentgranne. I bästa fall förstår nog den störande vinken.

kalle, 17:59, 22 januari 2015. Anmäl

FS: Bäst att gå och ringa på vid ett tillfälle när du själv inte är arg och trött och irriterad. Berätta i vänlig ton att det är väldigt dålig ljudisolering i huset och att du hör din granne om kvällarna. Hur störd du blir och hur jobbigt det är. "Man tänker kanske inte på hur väl allting hörs här i huset", säger du och utgår därmed ifrån att grannen varit helt ovetande om det problem hen orsakar. Därmed får hen en möjlighet att svara: "Nej, men hörs det så väl! Det hade jag ingen aning om! Då ska jag vara tystare." Om inte detta funkar får man ta till andra åtgärder. Men det här ska prövas i första hand. Inga arga lappar. Ingen ironi, typ dela på kostnader för ljudisolerande matta. Enkla raka budskap där man låter den andre behålla ansiktet brukar vara bäst.

Anna B, 16:56, 22 januari 2015. Anmäl

Det rätta är att först knacka på hos grannen och vänligt påpeka situationen. Hjälper inte det så är det hyresvärden man ska vända sig till. MRs förslag om att gemensamt inköpa en tjock matta är orealistiskt. Vad händer om någon av personerna flyttar? Vems är mattan? Ska den ena köpa ut den andras del? Ligger nära till hands att det utvecklas till en tvist. Nej, glöm det tipset.

Anonym, 16:49, 22 januari 2015. Anmäl

"Ett par gånger varje dag mellan 08.00 och 24.00"? Jag har svårt att förstå omfattningen. Naturligtvis ska man inte behöva stå ut med en massa oväsen men grannen kanske inte själv förstår hur det låter hos andra. Skriken är kanske ett försök att sjunga. Man kan ju heller inte begära att det ska vara knäpptyst dygnet runt. Som många andra har föreslagit, ta ett snack med grannen och försök att slappna av. Att irritera sig på andras beteende brukar inte direkt verka rogivande.

BI, 16:28, 22 januari 2015. Anmäl

Till alla som tycker att FS är ljudöverkänslig: I en tidigare lägenhet satt jag en gång vid bordet och hörde hur grannen under mig nyste. Jag sade lågt "prosit" och hörde sedan "tack så mycket" nerifrån! Det är sant! (Men jag tror nog att han svarade sin fru som sade samma i rummet bredvid.) En annan gång njöd jag hur frun sjöng julvisor för sitt barn mitt på sommaren. Så det var trevligt att ta del av grannarnas liv på detta sätt, men de spelade ju inte hög musik vid olämpliga tider. Det finns alltså verkligen dåligt ljudisolerade lägenheter och man bör inte skylla på FS:ns påstådda överkänslighet.

janne_kristianstad, 16:20, 22 januari 2015. Anmäl

Bordsfasoner?

Fråga: Jag har ibland råkat ut för att mat skickas vidare runt matbord, även varm eller het mat. Detta utgör ju inget problem vid en rymlig dukning då man kan sätta ner  uppläggningsfaten på bordet, men så är det ju inte alltid.

Senast jag satt vid ett tätdukat bord räckte min bordsgranne mig en ångande het gryta. Medan han snäsande tjatade på mig att ta emot grytan, gjorde jag fortast möjligt rum för kärlet och bad honom sätta ned grytan dit han mycket väl kunde nå, varpå han förargat upplyste mig att det är enbart saltet man sätter ned.

Jag bad försynt bordsgrannen beakta risken med att hantera hett gods från hand till hand, men förgäves. Kan detta hans serveringspåstående vara korrekt?

Svar: Jisses en sådan fåntrattig drummel du råkade ut för! Strunta i sådant tjafs, naturligtvis ställer man (på ett underlägg förstås!) på bordet en gryta, ett uppläggningsfat om det är varmt eller av annat skäl! Du beskriver en vanlig bjudning utan serveringspersonal, och den som vet sig inte klara en sådan situation kan tacka nej och stanna hemma.

Enligt gammal sed skickar man saltet till den som ber om det (eller som i Storbritannien till den som vill ha det och därför på brittiskt sätt frågar om man själv vill ha salt) men ger inte saltkaret direkt i handen utan ställer det på bordet intill den som ska ha det. Varför det är så har flera förklaringar, en att det dyrbara saltet inte skulle riskera att spillas ut genom hand-till-handöverlämnade, en annan den ofta i olika sammanhang använda myten om att något gift inte skulle kunna tillföras från handen på den som skickat saltkaret. På medeltiden hade personer med hög rang egna saltkar.

Men att använda dessa åldriga finesser till att vara opraktisk och ovänlig beträffande en varm gryta är bara dumt.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (27)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 27

Jag har då aldrig råkat ut för att mat skickats runt bordet, däremot har det hänt att karotter och liknande skickats från gäst till gäst ;)

Sid, 09:35, 22 januari 2015. Anmäl

Frågan led: Vad gör man med grytan? Vilken härlig kommentar! Led grytan för att den var varm eller för att ingen ville hålla i den?? Eller handlar det om hur frågan löd (lydde vid svag böjning, tror jag) ursprungligen? Kul kommentar, hur som helst!

Anonym, 00:45, 22 januari 2015. Anmäl

Frågan led: Vad gör man med grytan?

Anonym, 22:38, 21 januari 2015. Anmäl

Är det inte lite väl enkelt att bjuda direkt ur grytan? Uppläggningsfat och karotter gör varje måltid trevligare.

Gris-Greger, 20:04, 21 januari 2015. Anmäl

Om det är så trångt ställer man naturligtvis grytan på ett sidobord eller bänk för självservering istället för att skicka runt. Om inte värden tänkt igenom det bättre får man väl föreslå det som gäst.

Anonym, 17:58, 21 januari 2015. Anmäl

Norre, 15:32, 21 januari 2015. @ Bra förslag ! Har man råd med att bjuda folk ska man hålla sig med serveringspersonal speciellt när man serverar kokheta gryt rätter.

Anonym, 16:47, 21 januari 2015. Anmäl

Har aldrig varit med om att man skulle skicka varma grytor runt bordet. Man skickar lätta saker, typ såssnipa , grönsaker typ gurka eller tomater ... Tunga grytor ska ställas på bordet och alla räcker sin tallrik och värdinnan kan servera eller någon närmaste. Har man inte plats på bordet kan en gå runt och hålla grytan med bägge händer och servera folk /gäster kan ta själv på sin tallrik Hur kan man både hålla grytan och lägga upp på egen talrik , det kan jag inte begripa.

Anonym, 16:45, 21 januari 2015. Anmäl

@ Norre Ha ha jättekul!

Arbiter, 16:15, 21 januari 2015. Anmäl

I mina kretsar brukar vi låta serveringspersonalen bära runt grytor och uppläggningsfat och servera var och en av gästerna. Det löser på ett elegant sätt de problem som nämns i frågan och det håller också serveringspersonalen sysselsatt under bjudningen så att de inte bara sitter och degar utan istället håller sig alerta.

Norre, 15:32, 21 januari 2015. Anmäl

@Hanna, 13:00 Det är enklare att skicka runt 3-4 grytor/karotter än att skicka runt 10 tallrikar där alla skall skrika över bordet hur mycket man ska ha på just sin tallrik.

Anonym, 14:42, 21 januari 2015. Anmäl

Firmafestsällskap?

Fråga: Företaget där jag jobbar kommer i vår att ha en firmafest till vilken de anställda med sina respektive bjuds in. Inställningen från företagsledningen framstår som att inbjudan sträcker sig till äkta makar/makor eller samboende. Borde inte en inbjuden anställd ha rätt att ta med sig valfri gäst (så att man om man vill kan ta med sig till exempel en vän) eller vad är korrekt i denna situation?

Svar: Den inbjudan som du beskriver gäller för den som är anställd plus den personens partner i ett etablerat par. Det är alltså inte frågan om en PR-tillställning där gästen erbjuds att ta med sig en vän för att, underförstått, inte riskera att känna sig bortkommen bland en mängd obekanta människor. Det är inte heller en fest på ett ganska vanligt amerikanskt sätt där gästen kan bjudas ”plus one.”  I en annan tradition kan det verka som om inbjudaren inte har tillräckligt med vänner själv.

Men här är det en firmafest med ett upplägg som en normal social bjudning och till en sådan bjuds etablerade par som just par, och singlar ensamma, alltså utan medfört privatsällskap.

Varför skulle en gäst få medföra vem som helst? Ett etablerat par hör ihop, det är avsikten med parbildningen och vad som menas med ett par. De som inte ingår i ett sådant par får klara sig utan någon att hålla i handen på en traditionell, formell fest.

Svaret är alltså att företagsledningen har rätt och har hanterat inbjudningarna korrekt.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (40)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 40

@Anonym 21.25: Läs Nytänks inlägg!!!

Sambo, 05:48, 22 januari 2015. Anmäl

@Änkan Håller helt med. Jobbar vi på samma företag?

Anonym, 21:34, 21 januari 2015. Anmäl

@Nytänk 07.11 - håller fullständigt med dig. När man för en gångs skull har tid att faktiskt prata med sina arbetskompisar är det väl jätteskönt att det är just bara arbetskompisarna där.

Anonym, 11:32, 21 januari 2015. Anmäl

Helena lever i en egen värld.

Anonym, 10:55, 21 januari 2015. Anmäl

Att till en större fest bjuda in med partner är väl OK, men när det handlar om en mindre avdelning där alla utom någon/några har partnern med känns inte alltid bra. Det blir gärna så att det pratas parvis och den som är singel känner sig ensam. Det är en sak att vara själv och en helt annan att känna sig ensam i en grupp. Det absolut sämsta sättet, enligt min uppfattning, är att företaget bjuder in hela familjer. Då blir det riktigt trist att vara singel. Att se på när familjerna umgås, för det är så det blir, är ingen hit. Och att, som jag varit med om, man tar med sina sedan länge utflugna barn verkar enbart löjeväckande. Företagets tanke att visa uppskattning blir i hög grad exkluderande i det sammanhanget.

Änkan, 10:34, 21 januari 2015. Anmäl

@Anonym 21.25: ja just så'n är jag - haha! Om du själv har lust att se lite längre än vad näsan räcker kan du läsa "Nytänks" mycket välformulerade inlägg. Men det kanske du inte ids göra?

Sambo, 09:44, 21 januari 2015. Anmäl

Anonym 11:02 -- Vad är det som är så "amerikanskt" med att ta med en partner på firmafest? Jag har bott och varit verksam i USA i 20 år och har inte märkt att det skulle vara någonting särskilt med att gå på fest ensam. Dock kan kvinnor som kanske är singlar vilja ta med sig en date av säkerhetssyfte om de ska färdas hem från festen sent.

Kerubine, 09:41, 21 januari 2015. Anmäl

Det finns ju olika typer av firmafester. Själv jobbar jag i en stor organisation som finns över hela landet. Vi har inga fester med respektive. Min man jobbade tidigare på en mindre arbetsplats. De hade mest fester för sig själva men någon gång ibland var respektive medbjudna. Det är trevligt att ha ansikten på folk man hör talas om. De flesta pratar om "sitt liv" både hemma och på jobbet.

Nilla, 09:11, 21 januari 2015. Anmäl

@Helena Vad dumt, man får väl ta ansvar för sitt handlande? Den som är gift får väl hålla koll på det själv? @Nytänk Helt rätt, jag arbetar på ett större företag, spritt över landet. Jag vill gärna lära känna mina kollegor när vi har gemensam firmafest. Fast eftersom respektive är medbjudna och jag vet ju knappt vem som är vem, så blir festen som att "gå på lokal". Helt meningslös.

Anonym, 08:39, 21 januari 2015. Anmäl

Håller fullständigt med Nytänk. Jag är inte ett dugg intresserad av att prata barn, väder och trädgård med mina arbetskamraters respektive.

Anonym, 08:24, 21 januari 2015. Anmäl

Expartnerbröllop?

Fråga: En vän, X, gifter sig i sommar. Vi är ett tjejgäng där hon ingår och vi är alla minus 30 år och känner varandra sedan gymnasiet och har fortsatt kontakt. Kort sagt är X en nära vän.

Jag dejtade hennes brudgum för fem år sedan. Vi sågs alltså under några månader och var då mycket kärleksfulla. Jag åkte sedan utomlands och vid hemkomsten ville jag ta upp kontakten men det ville inte han. Jag gick vidare. Min vän X visste allt detta. Hon kände även honom sedan tidigare. De började ses ett år efter och ska nu gifta sig. Jag respekterar helt att hon gifter sig med honom och tycker inte alls att det är någon fara. Har nu själv en ny relation sedan ett år.

Jag och min pojkvän är båda bjudna på bröllopet. Jag har fortsatt kontakt med bruden och min pojkvän har träffat henne.

Eftersom jag fortfarande umgås med detta tjejgäng där hon är en del känner jag att jag skulle vilja gå på bröllopet, på ett sätt. Men jag får en obehagskänsla i magen fast jag är helt färdig med mina känslor över den kortvariga relationen. Om jag går på bröllopet vill jag gå med min nya pojkvän, men jag tror att han skulle tycka att det är jobbigt att veta om mina obehagskänslor.

Om jag inte går är risken att min vän X tror att jag inte accepterar hennes val, att jag är sur på henne och inte har kommit över killen. Vilket verkligen inte är sant. Det är även risk att mina vänner tror samma sak. Vad ska jag göra?

Svar: Det är vanligt att ens expartner träffar någon, som båda känner, när relationen brutits. Att dessa bildar par är inte konstigt, man umgås i en krets där individerna gillar varandra. Detta händer överallt och är inte något märkligt. Inte tror du väl att någon kan fortsätta att ha ensamrätt till en person som man haft ett förhållande med?

Du och den blivande brudgummen hade er korta relation för fem år sedan – lång tid i er ålder. Mycket har hänt er båda sedan dess. Du har ingen anledning att göra något dramatiskt av er gamla relation, inte heller inför din pojkvän. Han ska känna till fakta men det är som sagt en gammal historia utan betydelse i nutid. Har inte din pojkvän haft någon annan partner än dig? Det är sällan så att två människor möts, blir förälskade, bildar ett par, lever så livet ut. De flesta har en eller flera erfarenheter innan de hittar rätt.

Alltså: gör det enda vettiga, tacka ja till bröllopet, gå med din pojkvän och diskutera inte gamla tider med de andra i tjejgänget, se det som självklart att sådant händer och att det inte är något problem – för någon. Inte för dig, inte för din nuvarande pojkvän, inte för din vän X och inte för hennes blivande man.

Du antyder risk för att din vän X och övriga vänner skulle tro att du inte accepterar hennes val – men varför det, ni har ju fortsatt att umgås, har ingen noterat det?

Du påpekar också att du respekterar att din vän gifter sig med din f d pojkvän. Det är självklart att du inte ska ha minsta synpunkt på detta. Du har inte med din f d pojkväns liv att göra idag. Betrakta alltihop från den distans det faktiskt har. Det är inte ens ovanligt – du ska kunna strunta i dina gamla känslor, de är fem år avlägsna och kan förpassas till din minnesgarderob, längst in.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (33)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 33

Jag håller också helt med @Annan! Vad är det FS hoppas att få höra egentligen? Att det vore okej att på ett passivt aggressivt sätt inte närvara på en nära väns bröllop och komma undan med det? Jag tror dessutom att det heter "svartsjuka och inte "obehagskänslor".

N, 00:18, 5 februari 2015. Anmäl

@Annan har hlet rätt. Man vill säga till FS: Meh! skärp dej!

Jo du, 14:00, 22 januari 2015. Anmäl

@emelie @Lady in red: Naturligtvis har Magdalena rätt att svara på alla frågor som skickas till henne. Dessutom är nog svaret precis vad FS behöver höra; "get out or get over it". Kom igen; hon dejtade killen under några månade för fem år sedan. Hon har en ny pojkvän. Hon umgås med med den blivande bruden och beskriver henne som en nära vän. Hon påstår att hon är helt färdig med sina känslor för sin gamla dejt. Ändå har hon "obehagskänslor" som hon tydligen planerar att avslöja för sin nuvarande pojkvän.... Drama queen, som söker uppmärksamhet, säger jag. olycklig och obesvarad kärlek kan vara väldigt tragisk och ska inte viftas bort. Detta är något helt annat.

Annan, 09:55, 22 januari 2015. Anmäl

MAGDALENA SVARAR: @emeli, 02.06 21 jan: Frågeställaren har ju problem med sin relation till sin f d pojkvän eftersom hon beskriver obehagskänslor, och tror att hennes nuvarande pojkvän skulle ha svårt med dessa. Hon tror också att om hon inte går på bröllopet skulle bruden och andra tro att hon inte kommit över sina känslor för brudgummen. Därför understryker jag att ingen kan ha ensamrätt till en f d partner. @Lady in Red: Frågan ställdes till min spalt, dvs till mig. Sannolikt har frågeställaren läst spalten innan frågan skickades. Hade du sett alla de frågor där man dramatiserar tidigare förhållanden och vill ha svar på hur man ska bete sig visavi sina ex, ex:ens nya partners med flera, så skulle du inte ha förvånats över mitt svar. Inte alla inser att de inte har rätt att ha synpunkter på vem en f d partner ägnar sig åt - efter fem år. Dessutom: om min spalt handlade om förmiddagsbröllop och dukningar som du vill, skulle du då fortsätta att läsa den? Och kommentera? Nu rör sig flertalet frågor om hur man beter sig mot andra i de mest skiftande sammanhang, inklusive ett förhållande avslutat för fem år sedan.

Magdalena Ribbing, 09:13, 22 januari 2015. Anmäl

MR skall nog hålla sig till dukning och förmiddagsbröllop. En FS som försöker beskriva hur hon på ett känslomässigt plan har svårt att komma över vad hon sannolikt upplevt som ett svek, samtidigt som hon intellektuellt förstår att alltsammans är vatten under broarna bestås inte med någon empati men istället med en skopa förnumstigheter " Det är självklart att du inte ska ha minsta synpunkt på detta" som inte lär hjälpa FS det allra minsta, däremot får det sedvanliga kopplet av besserwissrar antagligen lite lindring för sina trasiga själar när de kan ösa sin galla.

Lady in Red (Webbsida), 17:35, 21 januari 2015. Anmäl

" Inte tror du väl att någon kan fortsätta att ha ensamrätt till en person som man haft ett förhållande med?" Otrevligt att du skriver så med tanke på att frågeställaren gör det väldigt klart och tydligt att hon inte har problem med att hennes ex gifter sig med hennes vän. Ribbing - läs vad frågeställare skriver. Det är inte sällan som det känns som att du lägger ord i munnen på folk i den här spalten, vilket är väldigt tråkigt.

emelie, 02:06, 21 januari 2015. Anmäl

@Tacksam, 10:03 - Vad jag menar är infantilt är hela resonemanget av frågeställaren. Inte att ställa en fråga, det finns inga dumma frågor men det finns barnsliga resonemang och att resonera som FS gör hör mer hemma i mellanstadieåldern.

Thorbjörn, 17:53, 20 januari 2015. Anmäl

emotions are best locked away! ;)

PerTore, 11:15, 20 januari 2015. Anmäl

Torbjörn bör betänka att många har infantila frågor om olika företeelser. Det är bra att Magdalena Ribbing försöker hjälpa till att besvara dem. De som klokt, moget och sansat funderar ut lösningar på allt själva klarar sig utan råd. Vi andra som inte är allvetare behöver perspektiv utifrånen annan åsikt.

Tacksam, 10:03, 20 januari 2015. Anmäl

Jisses, FS hade verkligen inte behövt skriva att hon är minus 30 år, på frågan verkar det mer som om hon vore i 12 årsåldern, hela frågeställningen är tämligen infantil med andra ord.

Thorbjrn, 09:53, 20 januari 2015. Anmäl