Nationalitetsförolämpning?

Fråga: På ett veckomöte med ett tiotal personer närvarande kommenterade en kollega min nationalitet, baserat på mina efternamn. Jag svarade att jag inte har nationaliteten men är gift med en person från landet i fråga.

”Det är illa nog”, svarade kollegan.

Jag blev paff och svarade att det är gott, och att vi nog kan hitta några anfäder från landet i fråga om vi rotar lite i hennes släktträd.

Jag är inte särskilt stolt över mitt svar. Nu har jag förstås ett helt batteri av smarta svar – men för sent.

Hur hanterar jag nu min kollega på bästa sätt?

Svar: Men vad är det du berättar! Att en arbetskamrat har kommenterat din förmodade nationalitet negativt! Om någon är så ouppfostrad, klumpig och dum att vederbörande säger något icke vänligt om en annan person på grund av personens nationalitet/namn förtjänar det endast kall likgiltighet, nästintill förakt.

Det är en förolämpning, ingenting annat. Vore det menat som en skämtsamhet skulle det ändå inte vara ursäktligt. Skojar man på det sättet är man rejält okunnig och sannolikt gediget korkad.

Ditt svar att det är gott (nog) var rätt, och i förhållande till detta yttrande vänligt. Men att ge den fåniga kollegan förmånen av att själv möjligen ha släkt i samma nationalitet var inte lika bra eller nödvändigt. Nästa gång – man kan ju hoppas att det aldrig blir en sådan – kan du bara titta iskallt på vederbörande och möjligen fråga ”vad sa du?” så att enfaldigheten får upprepas i den skam det förtjänar och i andras åhöro.

Hur du nu ska hantera den klumpiga kollegan är en sak för dig och din tolerans. Du kan fortsätta som innan yttrandet fälldes, och låtsas som om det inte fanns detta mellan er. Vill du inte det så kan du ta kollegan avsides vid något tillfälle och säga ungefär ”du sa så här, jag vill veta vad du avsåg” varvid du får ett ursäktande svar, typ ”den var inte så illa menat.” Du får då avgöra om det räcker eller om du ska ta avstånd från denna person framöver.

Eller så säger personen ”ja, jag tycker att dom som kommer från X-området är xxx och xxxx” – nedsättande, och då kan du inte göra något annat än att ignorera personen för gott. Blir det tydligt för era kolleger så får du förklara varför. Man kan faktiskt inte tillåta sig att säga vad som helst, oavsett avsikt.

Magdalena Ribbing

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (8)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-8 av 8

Tack för förklaringen Magdalena Ribbing 16:31, 1 maj , jag trodde det var någon ny partibeteckning, eller diagnos. Konstigt att Carl-Uno Bäckman dagligen får höra kommentarer om sitt namns ursprung, de lär annars vara rätt vana vid svenskar "over there", finns tillochmed städer med svenska namn.

Erik Johansson, 16:59, 1 maj 2015. Anmäl

MAGDALENA FÖRKLARAR: Molly Moll skriver BS i sin syrliga kommentar till Carl-Uno Bäckman. För tydlighets skull: BS används som förkortning för bullshit, nonsens, skitsnack.

Magdalena Ribbing, 16:31, 1 maj 2015. Anmäl

@Carl-Uno Bäckman: Verkligen! Du får, i ett land där tilltal på arbetsplatsen är mycket mer formellt än i Sverige, dagligen höra att ditt utländska efternamn är "illa nog"!! BS. Om du bott i USA i 40 år vet du nog vad det betyder. Eller så kan du inte läsa innantill.

Molly Moll, 09:12, 1 maj 2015. Anmäl

Jag förstår inte denna debatten, har arbetat för ett skadinavskt företag i närmate 40 år, samt under denna tid bott och bor fortfarande i i USA, kommentarer om min natioalitet får jag ta emot dagligen, så skulle jag reagera som frågeställaren så skulle ag ha det mycket svårt. Var stolt i stället, Du är unik.

Carl-Uno Bäckman, 20:01, 30 april 2015. Anmäl

Tror inte att det var Norge, Danmark eller Finland det gällde. Men det är en gissning förstås. Att FS tog illa upp kanske ger en fingervisning. "Illa nog". Ja, trevligt verkar det då inte.

B I, 12:47, 30 april 2015. Anmäl

Om nationaliteten ifråga var dansk eller norsk så brukar liknande kommentarer anses vara helt ofarliga och inte det minsta negativt menade eftersom vi på många områden ser våra två västliga grannar som jämlika eller rentav ser upp till dem på vissa områden. Gäller det däremot nationaliteter som människor kan antas vara tämligen hatiska emot är det värre. Hur ett finskt namn uppfattas beror nog mycket på var i Sverige man befinner sig.

Ludvig Hoffman, 10:20, 30 april 2015. Anmäl

Ett veckomöte med ett tiotal personer?? Och ingen sa något till denna oförskämda människa! Retarded varning på den som sa detta till dig, måste vara fruktansvärt handikappande för en så korkad människa att umgås med andra människor, bara att iskallt ignorera personen så mycket som möjligt pga arbetets art.

Erik Johansson, 08:51, 30 april 2015. Anmäl

Det är inte bara en förolämpning utan värre än så. Var fanns de övriga i sällskapet? "Det är inte bara de som gör illa utan alla som ser och inget gör" Troligen inte helt rätt citat av Martin Luther King (tror jag). Spelar väl ingen roll om man är från ett annat land eller har gift sig till efternamnet. Främlingsfientligheten börjar bli alltför utbredd och uttalad. Bra att fråga vad hon avsåg. Sen kan det ju vara hennes politiska uppfattning och då är det ju inte så mycket att göra åt saken.

B I, 08:47, 30 april 2015. Anmäl

Tärnklänningsstil?

Fråga: En av mina svärdöttrar skall vara tärna i sommar.
Hon frågade mig om hon efter vigseln fick byta ”tärnklänningen” till en i egen smak.
Tyvärr vet jag inte vad som är kutym!
Kan Magdalena hjälpa oss?

Svar: Frågan om tärnans klädsel kommer då och då och handlar oftast om vem som ska betala klänningen. Det brukar vara tärnan själv, förutsatt att klänningen är i hennes smak och att hon därför kan använda den senare. Om bruden av någon anledning kräver att tärnan ska ha något egendomligt på sig är det förståeligt att tärnan vill byta efter vigseln. Det ska emellertid inte vara så, tärnklänningen ska passa även tärnans smak, någotsånär. För det mesta resonerar brud och tärna-tärnor om klädseln och kommer överens om något som de gillar. Är klänningen totalt gräslig och mot tärnans smak brukar bruden betala den.

Men det är absolut inte skick och bruk att byta till andra kläder under ett bröllop. Att byta kläder efter vigseln till något helt annat, undantaget att bruden hakar av ett släp eller tar av en slöja, är på gränsen till kläduppvisning. Jag avråder på det bestämdaste.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (4)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-4 av 4

@Åsa S. Fast numera är det vanligt att man använder beteckningen "svär-" utan att det varit något giftermål. Min mamma har kallat alla mina pojkvänner för svärson och jag kallar min sambos mamma för svärmor. Av den enkla anledningen att det är smidigare att säga "svärmor" än "min sambos mamma". Vad FS menar med "svärdotter" är formodligen "en kvinnlig partner till ett av mina barn".

Jenny Löwerot, 09:09, 6 maj 2015. Anmäl

Nu var inte detta frågan, men jag reagerade ändå på att det var FS:s svärdotter, alltså en gift kvinna som skulle vara tärna? Det har jag för mig att Magdalena någon gång tidigare har skrivit att man inte kan vara, men däremot "hedersdam" eller "matron of honour".

Åsa S, 22:22, 5 maj 2015. Anmäl

Ja det där får man ju betrakta som en uniform som skall bäras under hela evenemanget, det är ju självklart.

Jonas Ehrenpreis, 19:16, 29 april 2015. Anmäl

Dessutom bör gästerna känna igen brudtärnorna även på festen efteråt - vilket är speciellt viktigt om det är många gäster från olika håll, såklart. Ofta har brudtärnorna för övrigt speciella roller även på festen. Nu blev jag nyfiken på hur anskrämlig den där tärnklänningen egentligen kan vara..? :-D

Marja-Leena Pettersson, 14:03, 29 april 2015. Anmäl

Rapare?

Fråga: Jag undrar hur jag ska förhålla mig till en populär företeelse bland ett stort antal studerande på min skola. Nästan varje dag, och mycket ofta vid gemensamma luncher och fikor, rapar dessa vuxna personer högt och ljudligt. Ibland försöker de dessutom aktivt framkalla rapar och låter helt obekymrat missljudet blomma ut. Ibland med en belåten suck och utandning efteråt.
De verkar varken bli förlägna över det obehag de utsätter sin omgivning för eller säger ursäkta utan verkar snarast stolta. Åldern är mellan ca 20-35 så det är vuxna det handlar om. Jag väljer naturligtvis att i möjligaste mån undvika luncher tillsammans med dessa personer, men eftersom vi delar många utrymmen går det inte att undvika helt.

Tilläggas kan att det rör sig om sluskbeteende i allmänhet med smutsiga skosulor i soffor och på soffryggar samt ett ihärdigt prat om exkrement och kroppsliga erfarenheter av det mindre trevliga slaget vid bland annat gemensamma måltider.

Jag blir mycket illa berörd av allt det här och undrar om Magdalena har något tips för hur jag ska hantera beteenden som dessa.

Svar: Du beskriver ohyfsade fasoner som tyvärr inte är ovanliga. En del personer tycker att de är lustiga när de beter sig ”naturligt”. Andra tror att de visar hur fria de står från hyfs och god stil, som de betraktar som onödigt tjafs förmodar jag.

Om andra äcklas eller störs av deras fasoner blir de kanske extra uppiggade? Att rapa i sällskap är på sina håll i Asien ett tecken på mättnad och förnöjelse. Men i västerländsk kultur är det motsatsen, helt enkelt dålig stil som kan vara grundad i brist på uppfostran, men förmodligen oftare på hänsynslöshet och självupptagenhet. Man kan utgå från att det väl känt att rapande, skor i möbler och exkrementprat hör till sådant man normalt inte ägnar sig åt i sällskap. Du kan knappast ändra deras sätt men du kan tydligt markera att du finner det obehagligt genom att förflytta dig från dessa lufsars närhet, när du kan.

Kanske har du någon medstuderande som har samma uppfattning som du. Då kan ni båda sätta i system att gå er väg så tydligt att det noteras av de omogna raparna som i bästa fall då frågar varför, varvid du kan säga som det är. En väldigt snäll människa kan ge raparna den minimala möjligheten att de inte vet och inte har förstått hur vanliga människor uppför sig.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (10)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 10

Hellre rapare än rappare!

Pelle Xyzåäö, 02:32, 30 april 2015. Anmäl

Ingmar Bergman beskrev bara skick och bruk från sin egen högst borgerliga bakgrund.

Enok Personne, 17:44, 29 april 2015. Anmäl

Osökt kommer jag att tänka på Ingmar Bergmans film "Fanny och Alexander". Där Börje Ahlstedt väderstinn, tar med sig barnen till trapphuset, springer upp och ner i trappan, drar ner byxorna, och släpper väder mot en kandelaber med brinnande ljus, varvid en eldslåga sprutas ut, (farlig). Barnen skrattar förtjust, sådant som barn roas av. Studenterna är således ännu ej vuxna, de är fortfarande barn, och bör bemötas som de barn de är, med - "Nämen var det så gott med lite mat", man pratartill barn

Erik Johansson, 10:29, 29 april 2015. Anmäl

Kim Gordon Min gissning är Blekinge Högskola,

Enok Personne, 17:58, 28 april 2015. Anmäl

Jisses, jag såg just att jag lyckades med konststycket att särskriva annanstans, jag ber alla språkpoliser tusen gånger om ursäkt!

Thorbjörn T., 15:39, 28 april 2015. Anmäl

Avstå från dessa personers sällskap när det är möjligt, och håll ut när det är omöjligt. Studietiden är trots allt en begränsad tid, sedan lär livet dessa människor att sluta rapa, det behöver inte du ta på dig att lära dem (eller så lär de sig inte av livet heller, men det är ett problem vars konsekvenser de måste leva med, inte du). Att uppfostra andra vuxna är en mycket, mycket svår sak som oftast slutar med frustration - mer frustration än att tvingas utstå rapningen under begränsad tid.

H R, 11:39, 28 april 2015. Anmäl

Forts. Han ger sig hän åt sina lustar för att han anser sig ha rätt att göra det och ber man honom sluta så får man till svar "Passar det inte kan du gå någon annan stans" och där är det inte mycket annat att göra än att avläsna sig och försöka ha så lite med personen att göra som möjligt.

Thorbjörn T., 10:26, 28 april 2015. Anmäl

Det finns två typer av marodörer. Först har vi "lustighetsraparen". Han (oftast en han) vet mycket väl att det är äckligt att ge ifrån sig rapar och andra kroppsljud och av just den aledningen gör han det för att han tror sig vara cool och lustig. Denne typ ar ganska lätt att komma till rätt med. Ber man snällt och vänligt och talar om att man mår dåligt av det så brukar han kunna behärska sig. Den andra typen, som blir mer och mer vanlig i dagens egocentiska samhälle är "egoistraparen". Han ger

Thorbjörn T., 10:26, 28 april 2015. Anmäl

Låt mig gissa: "skolan" är Södertörn?

Kim Gordon, 10:13, 28 april 2015. Anmäl

Dom har inte kommit över kiss-och bajsåldern. Typiskt gruppbeteende dessutom. Prata med dom enskilt. Om man tar det i grupp så blir man troligtvis hånad. Undras just vilken yrkesinriktning det handlar om? Ska dom i framtiden möta kunder? Patienter? Vilket kön? Både män och kvinnor? Mer eller mindre ofrivilliga rapande kan man drabbas av vid förslappning av övre magmunnen.

B I, 08:48, 28 april 2015. Anmäl

Tvångspresent?

Fråga: I min krets har det blivit så att vi inte kan träffas i bokklubben, återkommande var fjärde vecka med traktering te och kaka, utan att de flesta kommer med prylar, blommor, liten sak som en scarf, en skopåse, en burk te, jättetrevliga små prylar.
Men jag känner ett tvång att ta med mig något fastän jag inte har lust, och inte har tid och inte kommer på något. Jag tycker att värdinnepresenterna är ett onödigt måste, samtidigt är det svårt att vara ”avvikare.”
Självklart för mig är det att ha med en blomma på en mer avancerad bjudning , eller en flaska vin, men i vardagen tycker jag det är ett oskick när det känns som just en plikt. Vad tycker Magdalena? Måste man ta med en present varje gång?

Svar: Det har mindre betydelse vad man själv tycker när alla övriga i samma gäng har en annan uppfattning. Så verkar det ju vara här. Att vara den som bryter mönstret kan bli jobbigt, kanske övriga kommenterar detta, kanske de muttrar något om snålhet – jag vet förstås inte men risken finns.

Mitt förslag är att du tar med dig exempelvis Situation Stockholm, 50 kr, eller motsvarande på andra orter, eller en annan tidskrift med vettigt syfte. En sådan sak är inte besvärlig att ta med, inte dyr, inte svår att hitta. Du får helt enkelt stå ut med att anpassa dig till övrigas beteende, när det gäller en så enkel sak som en gåbortspresent – som fler än du tycker är onödig, men de flesta finner sig i gängse skick.

Eller så tar du ett radikalt grepp och föreslår på nästa bokklubbsmöte att presentgivandet ska upphöra – du kan utan att låta sur säga att nu har kanske inte bara du uttömt presentfantasin så varför inte bestämma att komma tomhänta till dessa möten? Det kan ju hända att du får alla med dig.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (9)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-9 av 9

3 alternativ: 1) Ta upp det lugnt och försiktigt i gruppen men fundera på hur du vill reagera/svara om ingen tycker som du. 2) Se det som ett irritationsmoment i vardagen som du kan leva med, det finns värre saker i livet. 3) Gå ur bokklubben. Att utan diskussion om saken vara den enda som slutar ta med en gåbortgåva vore inte ett alternativ för mig; då bryter man mot en regel som ju alla andra tror att alla är överens om eftersom de ju inte blivit upplysta om att det finns avvikande åsikter.

H R, 11:47, 28 april 2015. Anmäl

Jag tycker också att det är jobbigt när jag bjuder till tjusig middag och folk kommer med blommor så jag måste ta hand om en massa papper, leta vaser och lämplig placering samtidigt som jag håller ett öga på maten, på drinken, maken haha (skämt).

B I, 11:56, 27 april 2015. Anmäl

Väldigt tröttsamt med detta småpresentande, särskilt när man ses ofta. När jag börjar umgås med någon ny brukar jag säga att jag uppskattar när gäster kommer tomhänta till en fika eller enkel lunch. Jag upplever att de flesta blir lättade. Jag tar gärna med mig blomma och/eller present när jag är bjuden på middag eller firar någon, men om jag är bjuden till en enkel fika eller liknande brukar jag fråga om jag kan ta med något - om svaret är nej kommer jag tomhänt.

Katarina Katarina, 11:41, 27 april 2015. Anmäl

forts. Men OM man ska ge en värdinnepresent, så förstår jag inte varför det måste vara just en PK-tidskrift? En tidskrift har ju aldrig varit en typisk värdinnepresent. Jag ger hellre en traditionell present men där jag gynnar någon lokal odlare eller tillverkare - t.ex. en burk honung eller marmelad, en tvål eller ett fång tulpaner. DET är också ett "vettigt syfte"! :-)

Marja-Leena Pettersson, 09:19, 27 april 2015. Anmäl

Jag är med i en bokcirkel och vi har aldrig haft några värdinnepresenter. Vi turas ju om att bjuda på mat (typ hembakat bröd och någon lätt soppa), så det jämnar ut sig. Behövs inga presenter. Ser inte att det kan vara så svårt att ta upp ämnet?

Marja-Leena Pettersson, 09:16, 27 april 2015. Anmäl

Låter väldigt konstigt. Var det inte en bokklubb? Jag skulle nog bli smått galen av eventuella smörknivar, plastankor, porslinslejon, aromsmaksatt te eller vad det skulle kunna vara. Föreslå att ni slutar med detta presentande. Du är helt säkert inte den enda som tycker att det är onödigt. Kanske kan ni samla till något välgörande ändamål?

B I, 09:08, 27 april 2015. Anmäl

Nästa gång ni träffas så kan du kanske säga att eftersom ni alla har det mesta ni behöver (gissar jag) så kan ni istället ta pengarna för värdinnepresenterna och lägga dem på något välgörande istället. Tex barnen i Nepal. Du verkar då inte snål och kanske de flesta tycker det är skönt att slippa köpa (och få) grejer hela tiden.

Petra Petrasson, 08:54, 27 april 2015. Anmäl

Håller med Magdalena i Magdalenas första alternativ. Dessa småpresenter är både roliga att fundera ut, ge bort och inte minst att som värd/värdinna få.

STAFFAN ALEXANDER BERGER (Webbsida), 08:41, 27 april 2015. Anmäl

Håller med FS om att det kan bli för mycket av dessa småpresenter, både att ge och få. Kanske fler i gruppen tänker så men ingen törs ta tag i det? Föreslår att du inför nästa gång bokklubben ses hos dig helt enkelt föreslår att ni slutar med gå-bort-presenter.

Maria Olsson, 06:57, 27 april 2015. Anmäl

Pepparhål?

Fråga: Jag driver ett designföretag och försöker ta reda på om peppar ska fem eller ett hål i karen vi ställer fram på bordet. Det verkar som folk har starka åsikter i ämnet, jag har till exempel hört att man ska ha mycket salt till äggen och lite vitpeppar. Andra pratar om man ska ha lite salt för hälsan. Eller fler hål på grund av svartpepparns kornstorlek?

Svar: Saltet är traditionellt viktigast för smaksättningen och saltströaren har flest hål, fem eller nio eller ännu fler. Peppar är lika traditionellt något man kan vara utan och pepparströaren har ofta färre hål, ett, tre, ibland fem. Det livsnödvändiga saltet förekommer i många kulturer som symbol för välstånd, exempelvis ska salt, en silverslant och en bit bröd ges eller kastas över tröskeln av den som första gången gästar någons nya hem. Peppar kastas inte!

Att saltkaret, eller rättare saltströaren, har fler hål kan förklaras med att saltet ska kunna strös över maträtten så generöst man vill. Pepparströaren har nummer två i rangordning av dessa utensilier. Med detta sagt: det förekommer att salt- och pepparströare har lika många hål, men vanligast är att pepparströaren har färre än saltströaren. Praktiskt är att ha ett S på saltströaren och ett P på den för peppar. Eller, vilket ofta ses, att den som ska salta vid måltiden, strör en aning i sin hand för att se att det inte är peppar.

Att ställa enbart saltströare på bordet är vanligt till skillnad från att ställa dit enbart pepparströare. Antingen båda sorterna eller enbart saltet. I dag är händer att snygga saltkvarnar och pepparkvarnar, elektriska eller handdrivna, med eller eller utan belysning(!) ställs på middagsbordet, inte vid paradmåltider  – men varför inte? Nymalet salt och nymalen peppar har bäst smak!

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (10)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 10

Oj Sue Dibden - verkligen onödigt att rabbla upp kemiska formler. Jag har oerhört svårt att förstå vitsen med det! Smaken är som baken och jag personligen gillar flingsalt bättre än finmalet - placebo eller ej

Annika Holst, 11:11, 29 april 2015. Anmäl

Sue Dibden sluta vara en sådan irriterande besserwisser. Nu vet vi alla att du kan lite kemiska formler. Det handlar om smakupplevelsen och även jag får en bättre smakupplevelse när jag använder saltkvarn eller flingsalt. Placebo eller inte spelar ingen roll, tron kan försätta berg.

Thorbjörn T., 10:33, 27 april 2015. Anmäl

Men snälla Sue Dibden, Magdalena skriver ju själv nedan att skillnaden i upplevd smak kan vara ett resultat av skickliga marknadsförare och att hon ej har bevis för det ena eller det andra.

H R, 11:14, 26 april 2015. Anmäl

En bokstav för mycket 13.58. Syran är HCl och inget annat.

Sue Dibden, 15:29, 25 april 2015. Anmäl

Uppfostrad i Sverige har jag alltid trott som Magdalena skriver, att saltströaren har fler hål än pepparströaren. Men i Storbritannien - eller i alla fall i England - är det tvärtom. Jag undrar om det ursprungligen är för att skryta med att i detta rika handelsland var peppar lika billigt som salt i andra länder? Eller?

Gabriel Stein, 15:01, 25 april 2015. Anmäl

Men snälla Magdalena, den kemiska föreningen NaCl, bordssalt, ändrar inte smak över tid. Det vill mycket till innan denna kemiska förening blir något annat än just NaCl och skulle man göra om den är det troligen inget som man vill ha i maten. Klor t ex är giftigt och användes i första världskriget av tyskarna för att döda fiendens soldater. HaCl är en syra som man inte ska förtära. Klorider är miljöfarliga och används inte som blekmedel längre. Upplevda skillnader i smak beror nog på placebo.

Sue Dibden, 13:58, 25 april 2015. Anmäl

Jag älskar såna här frågor och ser dem absolut inte som lustiga skämt! Att få höra lite historia kring det aktuella ämnet är hur kul som helst, här om Livets salt. Jag såg en dokumentär om framställningen av de tunna kristallformade Maldonflingorna (som smakar lite socker också, rena godiset), intressant om ebb och flod, havet in i flodfåran, vattnet stängs in, och släpps ut, saltet samlas ihop...

Irene Holm, 12:51, 25 april 2015. Anmäl

Jag trodde först att frågan var ett skämt, men inser nu att så ej var fallet. Tänk vad mycket (mat-)nyttigt man får lära sig av Magdalenas spalt!

STAFFAN ALEXANDER BERGER (Webbsida), 11:26, 25 april 2015. Anmäl

MAGDALENA SVARAR: @Pelle Xyzåäö: Så här, Xyzåäö, menar Ribbing: att det nymalda saltet ger en annan smakkänsla, precis som flingsaltet strött över maten av någon anledning smakar mer än det finkorniga. Funnes ingen skillnad alls i smakupplevelsen skulle det finkorninga saltet förmodligen få vara ensamt på marknaden. Annars vore skillnaderna enbart ett resultat av skickliga marknadsförare - jag har inga bevis för det ena eller andra.

Magdalena Ribbing, 11:16, 25 april 2015. Anmäl

På vad sätt menar Ribbing att saltet ändrar smak med åldern? Salt är en mycket enkel kemisk förening, det härskar inte och har ingen "arom" som kan förflyktigas.

Pelle Xyzåäö, 10:13, 25 april 2015. Anmäl

Gästhjälp?

Fråga: Jag och min dotter på fyra år närvarade härförleden på ett barnkalas. Det blev, som det brukar på barnkalas, mycket leksaker som låg framme och annat. Jag kände att jag borde hjälpa till med något så jag började plocka undan när kalaset var slut. Det kändes dumt att bara gå.

Då var det bara vi och ett annat par kvar. Min dotter började bli hungrig så jag gjorde en macka åt henne och värdparets två barn när jag ändå var igång. Här gjorde jag förmodligen tabbe nummer ett då jag kanske blev lite väl hemtam och inte frågade först om jag kunde göra mackor åt barnen.
När jag gjort mackor så tog jag rena glas ur diskmaskinen till barnen. Fortsatte sedan att plocka ut ur diskmaskinen. Mamman kom då bort till mig och sa i ett skarpt tonfall att jag inte skulle tömma diskmaskinen. Jag svarade då att det gör jag så gärna. (Slutade ta ut disk.) Till svar fick jag ”nej, gör inte det!” i ett mycket otrevligt tonfall.
Jag mumlade något om att jag är van vid att jag och mina vänner hjälps åt.

Det med mackorna förstår jag själv att jag borde frågat först. Jag tyckte väl att vi känner varandra så pass bra att det är okej att ta bröd till barnen. Efter hennes kommentar inser jag att hon är en person som med all säkerhet inte tyckte det var okej.

Vad gäller disken så känns det mycket oartigt att låta allt stå, disk och saker överallt också, ska man bara gå?

Dagen efter kalaset frågade jag både en nära vän och min sambo om detta med att tömma andras diskmaskiner. Fick då till svar att det var hemskt oartigt mot värdparet och att det är lite konstigt att tömma andras diskmaskin.
Min vän förstod att det kunde tas illa upp av värdparet. Att man kanske inte vill att andra ska rota i ens köksskåp.

Jag kände att det var oartigt att inte hjälpa till och att vi nu känner varandra så pass bra att det är okej. Uppenbarligen hade jag helt fel.

Är det verkligen så hemskt att hjälpa andra med disken utan att fråga? Har jag missat ett socialt tabu? ”Får” man som inte gäst göra någonting? Inte ens när det är hos vänner?

Hädanefter ska jag inte lyfta ett finger. Brukar ve och fasa hjälpa till att duka av också. Det är säkert ännu värre.

Vad gäller egentligen när man är gäst?

Svar: Tyvärr måste jag göra dig besviken men det är som du antyder att du har missat vad man kan tillåta sig att göra hos andra. Det borde vara, och är för många, självklart att inte gå ut i någon annans kök och tillreda något, dra ut lådor, öppna kylskåp osv. Det handlar om integritet, det kan finnas saker i skåp och kylskåp som man inte vill att andra ska se eller bara vara oordning – eller ordning – som man inte har lust att visa upp. Detta måste den som bor där själv få bestämma. Som gäst kan man alltid fråga, vänligt och inte insisterande, om man får hjälpa till. Är man hemma hos mycket nära vänner kan man ta egna initiativ men bara om man redan och säkert vet att det är okej. Min uppfattning är att man även då ska fråga först.

Att du gav dig ut i köket hos någon som ju uppenbarligen inte var en så nära vän och gjorde smörgåsar åt ditt och värdpersonens barn var också fel. Du övertog något slags ansvar från de andra barnens föräldrar. Hur vänlig din avsikt än var kunde detta av en misstänksam förälder tolkas som att du ifrågasatte barnens välmående.

Tömma någon annans diskmaskin är likaså olämpligt. Du visste inte hur och var värdpersonen ville ha sin disk, kanske den skulle vara kvar i diskmaskinen?

Allt det du gjorde hade du vänligt kunnat fråga om och fått ett svar, ja tack eller nej tack!

Så din bästa välmening kunde kännas som kritik och rentav såra värdpersonen. Men så dramatiskt var det nog inte trots att det togs illa upp.

Nästa gång: fråga, för sjutton! Fråga om du kan hjälpa till, ta ett ”nej tack” för nej, och ett ”ja tack” som att du gärna får hjälpa till. Det är inte oartigt att låta disken stå framme hos någon annan. Antingen säger den som vill ha hjälp till, eller vilket är bättre, frågar du om du kan ta ut disken.

Men träna i förväg på att ställa vänliga frågor, så att du verkligen frågar innan du gör något.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (25)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 25

Nåja, det är ju knappast en dödssynd att vilja hjälpa till. Olika kretsar har såklart olika sätt, kanske är det helt standard i FS umgänge att man hjälps åt. Bland mina vänner är det helt klart gängse sätt att se till att barnen fått undan leksakerna något sånär innan man går hem från en playdate, något som innebär att man som vuxen gör ett litet "ryck" innan man går. Jag kan förstå att man inte alltid vill ha den hjälp som erbjuds, men nog kan man säga nej tack utan att vara otrevlig....

A H, 10:53, 1 maj 2015. Anmäl

Jösses, jag skulle bli skogstokig om någon började plocka ur min diskmaskin eller tillreda något av maten i mitt kylskåp utan att fråga. En sådan gränslöshet känns inte helt frisk.

Robert Warholm, 13:06, 26 april 2015. Anmäl

H R har alldeles rätt, människor utan gränser är ocks väldigt svartvita i sitt synsätt. Det går hand i hand. Tyvärr får många av oss uppfostra oss själva som vuxna, men då gäller det att ha självinsikt nog till att förstå faktum till att börja med! Inte lätt.

Molly Moll, 09:09, 26 april 2015. Anmäl

Forts. Sen kommer denna svartvita slutsats: "Hädanefter ska jag inte lyfta ett finger." Varför inte? Om du frågar först och får veta att vännen blir glad över hjälp, finns det väl ingen anledning att undanhålla den hjälpen? "Brukar ve och fasa hjälpa till att duka av också. Det är säkert ännu värre." Om du inte frågat först så kanske vissa tycker det känns värre eller lika illa, ja. Men andra kanske - återigen - blir glada! Hur ska du kunna veta det utan att fråga först?

H R, 16:06, 25 april 2015. Anmäl

FS tanke har ju varit god, men hon verkar inte ha fått lära sig att fråga först, och nu är slutsatserna så svartvita! ”Får man som inte gäst göra någonting?" Svar: Nej, inte utan att fråga först. "Inte ens när det är hos vänner?" Nej, inte utan att fråga först. Däremot lär FS känna sina närmsta så väl, att hon kanske genom erfarenhet vet att de tacksamt tar emot hjälp och då behöver hon självklart inte fråga.

H R, 16:04, 25 april 2015. Anmäl

Jag hade blivit vansinnig och haft svårt att säga ifrån på ett vänligt sätt, det där är bortom alla gränser. Förmodligen har FS själv blivit uppfostrad utan gränser. Även de som själva vill ha hjälp av gästerna måste kunna förstå att inte alla andra vill det och att man faktiskt menar vad man säger med ett "nej tack".

Sara J, 15:12, 25 april 2015. Anmäl

Mina barnkalasbekanta sätter ut en sluttid, "Välkommen på kalas på lördag mella kl 14 och 17" Och då ska alla gå hem/hämtas klockan 17.00, inte stanna och städa eller börja breda smörgåsar .

Irene Holm, 21:36, 24 april 2015. Anmäl

Som gäst ska man vara väldigt säker på att det verkligen uppskattas innan man ger sig på att göra något i nån annans hem. Inte ens städa upp efter det egna barnet är alla gånger uppskattat. Var säker på att du städar in sakerna där de hör hemma. Har haft mardrömsgäster vars barn hällt ut låda efter låda med sorterade leksaker (lego för sig, briojärnväg för sig, duplo för sig osv) där föräldern efteråt hällt ner allt i en och samma låda. Men tack för den icke-städningen...

Q Q, 15:04, 24 april 2015. Anmäl

Vissa människor saknar den nödvändiga känslan för hur mycket man ska klampa in i andras revir. Jag minns en flyktig bekant som spontant "städade" mitt matbord. I en vas stod tio skönt böjda tulpaner, ganska många kronblad hade fallit av och bildade en i mina ögon mycket vacker ring kring på duken kring vasen. Hon rusade beskäftigt fram, föste ihop de fallna blombladen och slängde dem i soppåsen! Jag blev så paff att jag blev förstummad.

Irene Holm, 14:16, 24 april 2015. Anmäl

Det handlar om respekt och inget annat. Den som bjudit in till sitt hem 'bestämmer'. Man underminerar annars. Det gäller familj och vänner lika mycket och ännu mycket mer avlägset bekanta. FS låter som en ung människa utan egna gränser. Ett råd i all välmening är att lära sig sätta egna gränser och se andras. Livet blir mycket lättare i längden.

Molly Moll, 14:02, 24 april 2015. Anmäl

Motionsetikett?

Fråga: Jag har en fråga som på ett sätt kan verka bagatellartad. Men det vore ändå intressant att höra vad etiketten säger om följande: då och då ägnar jag mig åt vardagsmotion i form av jogging. Min man likaså. Vi är inte särskilt sportiga av oss, men gillar att springa några kilometer när vi hinner, särskilt som vi bor med ett härligt naturskyddat område med fina promenad- och löparstråk inpå knuten.

Min man och jag har oberoende av varandra lagt märke till att bekanta i bostadsområdet ganska ofta finner sig föranledda att kommentera joggningen med hurtfriska och/eller förargliga kommentarer. Vänner som vi möter bemöter oss inte så, men just bekanta kan säga ”Gubben kan minsann!”, ”Duktiga familjen!”, ”Heja, heja, heja!”, ”Oj vad duktig du är!” i förarglig ton.

En gång var det en person som låtsasflåsade högljutt efter mig. Vi tar inte detta personligt, och jag har också hört andra berätta liknande historier, som låter förstå att det är motionerandet i sig som väcker känslor. Kanske vaga skuldkänslor för att vederbörande själv inte rör på sig?

Kommentarerna känns barnsliga och de lämnar ingen skön känsla efter sig. Min fråga är nu: vad skulle kunna vara ett bra bemötande av denna typ av kommentarer? Jag har provat med att säga ”Jag är inte duktig, det här gör jag faktiskt för nöjes skull”, men det känns som jag hamnar i en försvarsposition när jag svarar så. Vad säger etiketten om denna sociala interaktion?

Svar: Oj så löjliga alldeles för många människor är!

Det verkar troligt att det är dåligt samvete hos dessa kommenterande människor som får dem att säga sådant larv. Om du inte rår med att bara gapskratta år dem så att de förstår sin fånighet kan du glatt svara ”kanske du skulle pröva på det här själv!” och inte bry dig om det mer.

Eller ”se där, nu kom du på något!” – det är svårt att ge replik på ett sådant svar.

Låtsasflåsaren är inte bara löjlig utan också patetisk, du kunde ha vänt dig om och frågat om vederbörande hade problem och om du skulle skaffa hjälp.

Men bäst är att du har överseende med dessa fåntrattar. Tyck lite synd om de som inte har något bättre för sig än att småtrakassera en bekant som motionerar.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-3 av 3

Nu måste jag generalisera lite: slår vad om att det är män av en viss efterkrigsgeneration som fäller 9 av 10 av dessa kommentarer. Osäkra stackare som skämmer ut sina fruar och utsätter sin omgivning för obekväma "skämt" ingen annan än de själva skrattar åt. Stirra bara lite kallt tillbaka utan att dra på munnen.

Molly Moll, 13:33, 23 april 2015. Anmäl

Tycker synd om alla som aldrig får uppleva känslan av en frisk och stark kropp, och som uppenbarligen missunnar andra att få njuta. Med hörlurar med bra musik och solglasögon kan jag välja om jag vill höra dem eller inte, de som har något på hjärtat. Det blir mindre roligt för fåntrattarna att fåna sig om det bara är de själva som hör "lustigheterna" och snart slutar de. Väl ute i den fria naturen kan man alltid peta ner hörlurarna i halslinningen så man hör koltrastarna och de andra sångarna.

Annica Johansson, 10:49, 23 april 2015. Anmäl

Jag skulle nog försöka strunta i dumheterna men samtidigt kan jag känna mig nyfiken på vad dom egentligen menar. Undrar just om det skulle löna sig att fråga. Vi tolkar ju det vi hör andra säga och det kan vara svårt att veta vad som är välvilligt och vad som är illvilligt ibland. Den som inte frågar får heller inget svar.

B I, 09:14, 23 april 2015. Anmäl

Kassaköhyfs?

Fråga: Undrar om snabbköpsetikett och kassaköer. I min butik finns en lång rad kassor med ett utrymme framför där kön till den ofta enda kassan i ena änden förlänger sig, längs med de obemannade kassorna. En ny kassa öppnas ofta bredvid den första, vilket är oproblematiskt, men ibland istället nära slutet av kön.

Hittills har jag sett att den som råkat stå med sin vagn mitt framför den nya kassan lagt upp sina varor på bandet och övriga i kön har ryckt på axlarna och verkat tänka ”vilken tur”. Men häromdagen fick jag en kraftig reprimand för att göra så – ”Jag stod längre fram än ni i den första kön och ni borde dra er åt sidan och släppa fram mig att komma först i den nya kön”.

Men hur skulle detta organiseras? Hur många personer i den gamla kön ska man kalkylera bör backa sina vagnar för att släppas före, kanske varannan?

Och under tiden som vagnarna omdistribueras, ska den nykomna kassörskan rulla tummarna i väntan på att den nya kön organiserats? Finns några regler?

Svar: Nej, det finns inga regler för hur man uppför sig bra i en kö. Det finns bara den tävlingsinstinkt som många har. Svensk sed är inte som brittisk, till exempel, där köandet är en konst som de flesta behärskar, lika med att inte tränga sig före.

Butikens personal har det egentliga ansvaret att skapa någon form av rättvisa. Vanligt är där jag handlar att den som står näst i tur i den kö som redan finns, går till nyöppnad kassa och efter den personen går de som tror att det går fortare där, över till den nyöppnade medan de som kalkylerar med snabbare hantering där de är stannar kvar.

Men som sagt, praxis finns inte. Butikens personal är möjligen inte lika intresserad av den fullkomliga rättvisan som de som köar.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (36)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 36

Hej Maja Gräddnos! En mansgris tackar för att du träder in till de ädla grisarnas försvar. Plastpåsar som köps i affären att ha varor i blir till vatten när de förbränns, så ingen speciell rening behövs av den röken. Jag ser nog att Irene Holm skojar till det också, blink, blink, och det är trevligt med humor i internet-trådar, mera humor och värme på Valborg.

Erik Johansson, 09:03, 30 april 2015. Anmäl

Irene Holm, det var lite på skoj, jag förstår vad du menar, men jag försöker bättra på grisarnas oförtjänt dåliga rykte när jag får tillfälle! Men vi kan väl tillsammans dela ut den största skämshatt som finns åt de pellejönsar som slänger plast m m i naturen. Skulle vara intressant att veta hur de tänker, men det lär de inte tänka alls. Att använda plastkassarna till sopor är ingenting mot att slänga dem var som helst! Dessutom, i en modern sopförbränning har man mycket effektiv rening.

Maja Gräddnos, 21:13, 28 april 2015. Anmäl

Maja Gräddnos, du har helt rätt i att svin är fina och intelligenta djur. Men jag tyckte "svineri" var ett vedertaget begrepp, fast bättre då att säga t ex "skitstövel" om den som grisar ner... nej nu blev det grisar igen. Ibland är det svårt att finna de rätta orden. Avfallspåsar i färg - vilken dum lyx! -Och jag använder oblekt toapapper, inga blommor och små lamm i relief på kritvitt papper behövs för min rumpa :-)

Irene Holm, 22:17, 25 april 2015. Anmäl

Erik Johansson, om du tittar på naturprogram så kan man se sorgliga resultat av sånt som folk slänger i sjön och som djur tror är något ätbart. Man har relativt nyligen bestämt att det ska vara obligatoriskt att tömma latriner i hamn. Men det är mest poesi, många hamnar ger inte den servicen, och vem ser vad man gör i mörkret ute till sjöss... Åsa Romson målar sin båtköl med giftig färg, hon "visste inte", eller hur det var.

Irene Holm, 22:10, 25 april 2015. Anmäl

OK, men de finns i färg också. Och kalla inte detta beteende för svineri - det är en stor förolämpning mot dessa trevliga, renliga djur!

Maja Gräddnos, 20:40, 25 april 2015. Anmäl

Hej Irene Holm! Det var inte trevligt att läsa, man blir nästan mörkrädd, båtfolk verkar vara ett synnerligen ouppfostrat släkte. Tömmer de inte toaletterna i hamnen när de har anlöpt. Har inte Åsa Romson båt, hon är ju miljöpartist. Ja hon målade visst sin båt med miljöfarlig färg. Havssköldpaddor och svanar äter de påsar?

Erik Johansson, 20:20, 25 april 2015. Anmäl

Maja Gräddnos, Mina avfallspåsar på rulle är gråbruna, tror ej om de är färgade. Och utan reklam i grälla färger! Nej jag vill inte återanvända plastpåsar, de måste hålla ordentligt. Tyg är bäst. I vikar i skärgården guppar ibland så mycket plast att man blir mörkrädd. Båtfolket kastar ut allt, mest förpackningar men också mjukplast. De inte bara bajsar rakt ut i sjön alltså, de tror att havet är en kombinerad toalett och soptipp. Jag har haft en segelbåt, då har jag sett svineriet på nära håll.

Irene Holm, 13:03, 25 april 2015. Anmäl

Irene Holm: Vem har sagt något om att slänga påsarna i sjön, bokstavligt talat? Visst finns det folk till allting, men jag blir nästan mörkrädd om det är vanligt. Använd dina plastkassar några gånger när du handlar, använd dem sedan som soppåsar, det tror jag är miljövänligast. Men framför allt se till att de inte hamnar i naturen! Dessutom, jag kan ha fel, men vad jag vet är sopppåsar man köper också färgade.

Maja Gräddnos, 22:55, 24 april 2015. Anmäl

Erik Johansson, det är sant att även tillverkning av bomull sliter på miljön (och våra skjortor och blusar från Kina och Indien med flera länder lär dessutom vara lätt ? förgiftade). Men fortfarande gäller att om du slänger din slitna bomullskasse i sjön från t ex segelbåten så bryts den ner ,den löses upp och försvinner relativt snabbt och ingen svan eller havssköldpadda dör om den försöker äta upp den. Plastkassen guppar omkring i hundra år.

Irene Holm, 00:25, 24 april 2015. Anmäl

HR: det verkar väldigt trevligt med korg! Men då bör man kanske ha nära till affären. Att ha med en ganska stor korg på tunnelbanan skulle nog vara opraktiskt :-)

Irene Holm, 00:15, 24 april 2015. Anmäl

Grannhundsbajs?

Fråga: Jag har problem med grannen och grannens hund.

Förra året köpte grannen en fransk bulldogg. Den har adopterat vår tomt som sin, dvs den skäller på de som går på den. På mig, sonen och diverse gäster.

Hunden bajsar på vår tomt.

Jag tycker inte det är roligt att bli utskälld på min egen tomt eller att trampa i hundbajs på egen tomt.

Jag har bett grannen koppla hunden men hon vägrar, ”hon är ju så söt”. När matte ropar på hunden lyder den ej.

Vad ska jag göra?

Svar: Om du inte vill skaffa en egen rejäl hund som håller undan den franska bulldoggen måste du tala med grannen igen. Det spelar ingen roll hur söt hunden är, den har inte på din tomt att göra om inte du vill det, den ska inte skälla på er och era gäster och den ska verkligen inte leverera bajs på din tomt.

Du har ju försökt förklara för grannen att hunden måste vara kopplad på sin tomt. Det har inte fått någon effekt. Dags då att ta till en annan metod: skriv upp det hunden ställer till med under en vecka, inte överdrivet utan helt neutralt, typ ”onsdag kl 16: hunden skällde i 63 minuter på våra gäster, torsdag kl 12: bajsade på vår gräsmatta” och så vidare. Bjud in matten på kaffe någon dag och visa det du har skrivit, eller knacka på hos henne. Säg att nu har det blivit för störande, du vill absolut inte ha det så här, utan nu är det dags att koppla hunden. Den behöver förmodligen gå på kurs. Matte också.

Det vore konstigt om grannen inte skulle förstå detta när du konkret kan bevisa vad hunden gör.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (16)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 16

Vilken otroligt irriterande och irrelevant sak att säga: "Men den är ju så söt!" Möt hennes blick när hon säger så och fråga lugnt: "Menar du att du skulle ha varit beredd att koppla hunden (eller diskutera andra kompromisser) om den varit ful?"

H R, 13:06, 22 april 2015. Anmäl

@B I, 20:28,Om sådana metoder skall användas för att fostra en hund så är det av kunniga hundägare och absolut inte av arga grannar. Jag tycker det är tragiskt att så många hellre ger sig på hunden än försöker ta itu med det riktiga problemet, dvs den oansvarige hundägaren.

Bodil S, 09:34, 22 april 2015. Anmäl

Det finns väl vid denna punkt bara en civiliserad sak att göra, säga: Jag har bett dig flera gånger att inte låta din hund bajsa på min gård. Ser jag den göra det igen så polisanmäler jag dig och det kommer hända varje gång som detta sker.

Elin Hagberg, 08:51, 22 april 2015. Anmäl

Att skaffa en större hund tycker jag lät roligast! Jag kan se för mig, hur kriget trappas upp när de båda grannfruarna skaffar allt större hundar för att sedan övergå till ännu större och vildare djur, typ tigrar och lejon! :-D

Marja-Leena Pettersson, 20:39, 21 april 2015. Anmäl

Bodil S: Att kasta saker bredvid hunden och att ge den en kalldusch är en del av hunduppfostran, inte straff. Den som är mjäkig och inte kan visa hunden vem som bestämmer blir ägare till en omöjlig jycke som bajsar var som helst, skäller på folk och inte lyder vid inkallning.

B I, 20:28, 21 april 2015. Anmäl

Jag tycker inte det är OK att straffa hunden genom att kasta saker mot/på den eller spruta vatten på den. Det är i mina ögon djurplågeri. Den förtjänar inte att bli behandlad på det sättet bara för att ägaren inte bryr sig. Jag skulle 1) prata med grannen igen o visa lagtext 2) om nr 1 inte funkar göra en anmälan till aktuell myndighet (polis, miljö & hälsa eller vem det nu är) 3) Sätta upp ett staket runt min trädgård.

Bodil S, 16:50, 21 april 2015. Anmäl

Förslaget som Katarina ger via Madalena tycker jag var ett ovanligt bra förslag. Hjälper det inte första güngen så fortsätt att att bomba brevlådan med bajspåsar och funkar inte heller det, så stoppa dit det utan att lägga det i påse först.

Thorbjörn T., 16:19, 21 april 2015. Anmäl

MAGDALENA VIDAREBEFORDRAR en kommentar från Katarina som inte loggar in men vill medverka: Jag fick en granne på vår väg att sluta låta sin hund bajsa utanför vår tomt. Jag plockade upp bajset, la det i en platspåse, satte fast en etikett med texten: "Det är brukligt att man plockar upp efter sig" och la ner plastpåsen i grannens brevlåda. Det tog skruv.

Magdalena Ribbing, 14:20, 21 april 2015. Anmäl

Till FS: Visa din granne den lagtext som Thorbjörn T hänvisar till så att grannen förstår allvaret och ansvaret som följer med att ha ett djur. Men straffa inte hunden för det är inte hundens fel att den inte får tillräcklig tillsyn. Man får f ö inte ha en hund bunden mer än ett par timmar. Det är helt och hållet upp till grannen att hålla hunden från din tomt.

Sue Dibden, 13:39, 21 april 2015. Anmäl

Blomspruta, varför det? . Har ni inte en trädgårdsvattenslang med lite tryck i och en sprutpistol? Några rejäla duschar så har hunden lärt sig vad som gäller. Och det är helt ofarligt och oskadligt för hunden. Och så kan du och grannen vara vänner igen :)

Pelle Xyzåäö, 13:27, 21 april 2015. Anmäl

Vänsterhandshälsning?

Fråga: Har en fråga om hur ska man ta det när man ska hälsa på någon som då räcker fram vänster hand?
Är det en förolämpning eller?

Svar: Om den man hälsar på räcker fram vänster hand och inte har en orsak till det, exempelvis att högerhanden är skadad eller ur bruk, så kan man avvakta, tycker jag. Ta inte personens vänstra hand utan vänta lite. Om ingen förklaring ges utan en fråga kommer: ”varför hälsar du inte?” kan man svara att man väntar på personens högra hand för att hälsa enligt uråldrig sed.

Eller så struntar man i det som kanske är en (i så fall intressant okunskap) om att man hälsar med höger hand. Möjligen något slags märkligt sätt att försöka vara lustig. Klarar man av att ha överseende med denna vänsterhand så tar man den och kan om man vill markera säga muntert ”skadat högerhanden kanske?”

Men obs. att det kan finnas skäl till att högerhanden inte används, någon skada som inte syns exempelvis, eller eksem eller något annat. Den som hälsar med vänster hand ska i så fall säga ”ursäkta fel hand, jag har ett problem med högerhanden” och då hälsar du förstås med din högerhand i personens vänsterhand.

Någon förolämpning i detta har jag inte hört talas om – det kanske finns en sådan men den är i så fall inte allmänt känd och därmed meningslös. Man hälsar med höger hand i flertalet av de kulturer som använder hälsande med handslag. Vänster hand anses i stora delar av världen som den orena handen, den som används till toalettbestyr.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (9)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-9 av 9

Bra, Magdalena, man behöver inte dra hela sjukdomshistorien eller vad det nu är, det räcker gott med ditt förslag. En del verkar tro att man måste berätta allt bara för att man talar om något, det tycker inte jag. Detsamma på bussen - ursäkta, kan jag få sitta, jag har problem (med knäna, ryggen om man vill tala om det) och har svårt att stå. Räcker så bra så, jag reser mig genast.

Maja Gräddnos, 19:48, 21 april 2015. Anmäl

Svara med en överfallskram, vettja! Om inte annat så för att generera fler indignerade frågor till Magdalena. :-)

Fed Ann, 11:12, 21 april 2015. Anmäl

MAGDALENA SVARAR: @Josefine Wigbäck: Helt rätt, finns ingen anledning att den som har en skadad eller obrukbar högerhand ska berätta som du skriver, hela sin sjukjournal osv. Men: "tyvärr har jag problem med högerhanden" tar kanske en sekund att säga och förklarar för den man hälsar på att det inte är ett misstag, eller en ohövlighet. Uppenbarligen förekommer ju vänsterhandshälsande även utan skadad högerhand.

Magdalena Ribbing, 11:05, 21 april 2015. Anmäl

Det kan väl inte vara speciellt ofta som FS råkar ut för att någon hälsar med vänster hand? Själv har jag bara varit med om en person som gjort det, och han saknade högerarm. Eftersom jag visste det kunde jag välja att antingen sträcka fram min vänsterhand, eller också sträcka fram högerhanden och vända på den. Båda metoderna fungerade utmärkt.

Robert Warholm, 08:54, 21 april 2015. Anmäl

Brukar alltid hålla med MR, men här måste jag få ifrågasätta resonemanget. Om en har t.ex eksem, vårtor eller kanske en förlamad högerhand så tycker jag att det är personen i frågas rätt att få genomföra en handskakning utan att behöva förklara sig själv och berätta hela sin sjukjournal eller livshistoria. Om den andre personen känner sig obekväm med det är det dennes problem, så spontan bör en klara av att vara! Dessutom, ett trevlig fast handslag kan även genomföras med vänsterhanden.

Josefine Wigbäck, 23:08, 20 april 2015. Anmäl

Tja, det skulle kunna vara menat som en förolämpning att sträcka fram vänster hand vid hälsning av den anledning som MR anger ovan, att den vänstra handen räknas som oren. Det beror alltså på från vilken kultur den vänsterhänta hanskakaren kommer.

S. Koskav, 14:23, 20 april 2015. Anmäl

Jag förstår inte folk som verkar tolka allt som illvilja. Att tro om någon gör nåt utanför normen så skulle av avsikten vara t.ex förolämpande när de flesta i själva verket är trevliga och gör så gott de kan. Jag skulle nog ser lite frågande ut en halvsekund eller så, men sen helt enkelt förutsätta att den personen har sina skäl till att inte använda högerhanden, t.ex pga av nån sjukdom eller skada och skulle därför inte göra nån stor sak utav det utan fatta personens vänsterhand och le glatt.

Åsa S, 11:44, 20 april 2015. Anmäl

Jag skulle också sträcka fram vänsterhanden, annars går det inte att få till ett handslag.

Håkan Sund, 11:05, 20 april 2015. Anmäl

Om någon skulle sträcka fram vänsterhanden mot mig så skulle jag nog låtsas som ingenting och hälsa som vanligt även om det blir lite avigt. Kanske skulle jag också ta vänsteralternativet. Jag skulle förhoppningsvis inte tolka det som illvilligt.

B I, 10:03, 20 april 2015. Anmäl