Gästdrullar?

Fråga: Vad kan man förvänta sig av övernattande gäster?

Vi har flyttat från Stockholm där vi hade den stora delen vänner och familj och har till vår stora glädje fått mycket besök av nära och kära som inneburit några nätters vistelse. Vi har oavsett gäst gjort vad vi kan för att vara goda värdar med ett välfyllt kylskåp, ett dignande matbord, snyggt och välstädat hem med ett iordninggjort gästrum för våra gäster.

Dock har vi gång på gång häpnat över den totala avsaknaden av en hjälpande hand av de besökande. Tallrikar lämnas helt sonika på frukostbordet, ingen frågar om de kan hjälpa till när maten ska lagas, och efter middagen har folk antingen suttit kvar vid köksbordet och tittat på när jag och min man röjer undan och städar, samtidigt som vi försöker ha koll på vår tvååriga dotter, eller så har de satt sig i vardagsrummet och väntat på kaffe och efterrätt. Ingen verkar bry sig om att vi tillbringar timmar i köket var dag för att ordna inför och efter alla måltider till oss alla. Vänner med småbarn har inte ens brytt sig om att torka upp på barnstol och golv efter deras barn. Ingen ens frågar om de kan hjälpa till!

Resultatet är att jag och min man efter besöken känt oss ganska tomma, men framförallt helt slut efter att ha skött ett Bed & Breakfast, när vi i själva verket hade sett fram emot en trevlig helg i goda vänners lag där alla skulle ha bidragit till trevligheterna och matbestyr.

Det finns många, i vårt tycke, nästan dråpliga exempel på vad våra gäster har fått för sig, alltifrån att lämna skräp och bajsblöjor efter sig i badrummet (det finns en sopkorg där), till att börja bära ut möbler från gästrummet och rada upp dem i vårt vardagsrum för att det i deras tycke var för trångt, och svärfar som alltid ska gå och ändra på saker och leta i kylskåp, frys och skafferi för nyfikenhetens skull.

När vi själva är gäster hjälper både jag och min man till, och jag skulle aldrig drömma om att öppna andras skåp för att kika vad som finns.

Nu undrar jag och min man: ska vi vara glada och tacksamma att folk vill resa långväga och besöka oss och gilla läget att vi får fixa allt på egen hand, eller kan man när man har informella, goda vänner på besök förvänta sig att de kan duka av efter sig, hjälpa till att skära grönsaker inför middagen, osv? Får man säga till sina svärföräldrar att sluta husera och bete sig som om de bodde här? Har vi missuppfattat rollfördelningen totalt om vad som är kutym, eller har vi en lat umgängeskrets?

Vi kan tillägga att vi allt som oftast får tack-SMS efter besöken i stil med ”Tack för en oförglömlig helg! Detta lever vi länge på och byxorna känns trånga!” Men vi är besvikna och uttröttade och älskar ändå våra lata (?) vänner.

Svar: Bevare mig väl! vad är det för ouppfostrade, nonchalanta personer ni umgås med? De ska givetvis aldrig på eget initiativ rota i skåp och kylskåp eller börja göra mat, men vänligt fråga vad de kan bistå med: ”kan jag skala morötterna, skära upp något, duka av” osv. Att flytta möbler i någon annans hem är samma sak som att säga ”det är fult möblerat, nu gör jag om efter min smak” – förskräckande taktlöst förstås.
Men du och din man verkar lite handfallna. Husgäster på det sätt du beskriver ska varken betrakta sig själva eller av er värdpersoner ses som betalande hotellgäster. Småbarnsföräldrar som inte torkar upp efter sina barn är ju helt osannolikt – tror de att barnkräks och matspill försvinner i sommarmolnen? Självupptagna drullar!

Så nästa gång: säg till. Vänligt: ”här är en trasa så att du kan torka upp efter lilla x” – ”vill du duka av, tack” – ”blöjor läggs i soporna, det finns en soptunna vid xxx” – och så vidare. Självklara uppmaningar till de personer som gästar er och utan medförd personal bor under ert tak.

Dina svärföräldrar: det är din man som ska säga till dem att sluta kolla kylskåp och ändra saker: ”fråga gärna om det är något ni vill ha, det är vårt hem och bättre att ni säger till oss än att ni grejar själva”. Det är en enkel sak som en son måste kunna säga. Du som svärdotter ska inte säga till dem.

Viktigast är att du och din man inte låter era gäster köra med er, hunsa er och bete sig som vore ni obetald servicepersonal. Gäster, ja, men på era villkor, inte på sin egen lättjas.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 6

Kommentarer (10)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 10

Man tycker väl att bildning och vett är något som följer varandra, men så verkar det alltså inte vara. Det kanske är som charm och trohet; de stretar och motsatta håll.

Ulf L-bratt, 12:18, 1 juli 2015. Anmäl

Bor man gratis hos någon så kontrar man med att bjuda på mat såklart. På restaurang om man har råd, annars med färdiglagat, pizza om man är fattig (eller snål), asiatisk mat to-go från kinarestaurangen.. Festlig dryck till, duka o diska själv. Ställ er inte och laga mat i det främmande köket! det innebär att värdinnan får springa fram och tillbaka och peka o visa var allting står, ingen vila alls (jag har erfarenhet, av sådan missbedömd välvilja).

Irene Holm, 11:13, 1 juli 2015. Anmäl

Vilka konstiga vänner ni har! Och så flata ni verkar vara. Men sånt här är verkligt svårt, jag vet, särskilt om det handlar om närstående som man inte vill eller kan mista. Kanske kan ni ljuga lite. Berätta om en fiktiv familj som nästan knäckte er förra helgen, beskriv hur de utnyttjade er, hur trötta ni blev, hur snåla de var, hur ni nu drar er för att bjuda hem folk. Men att ni naturligtvis vill bjuda hem "just er", "ni vet ju hur man beter sig tack och lov". -Vita lögner är tilllåtna! :-)

Irene Holm, 11:05, 1 juli 2015. Anmäl

Jag tänker att man meddelar innan vad man förväntar sig av sina gäster. För per princip är ju gäster som är inbjudna några man ska serva, gäster som inbjudit sig själv faller väl under en annan kategori. "Vad roligt att ni vill komma på besök. Men skulle ni kunna hjälpa oss att ordna middag/lunch så ordnar vi frukost och husrum?" Redan där har man visat att man inte bedriver B&B. Att förvänta sig att andra ska tolka signaler är dumt, alla klarar det inte. Tydlighet utan otrevligheter är bäst.

Hannes Svensson, 06:17, 1 juli 2015. Anmäl

A vague disclaimer is nobody's friend. Informera (med glimten i ögat) om att detta är inte ett hotell och du är mamma till din underbara dotter men ingen annan. Detta innan de dyker upp så de har möjlighet att välja hotell om de vill ha en 5-stjärnig vistelse. Om folk inte erbjuder sig att hjälpa till, ge dem då uppgifter. Det här är svårt att korrigera i efterhand, men FS har en ny chans inför varje besök. I övrigt håller jag med B I.

Erika Nilsson, 16:40, 30 juni 2015. Anmäl

H R 14:49 Tror precis som du att det är bra att be om hjälp med avdukning osv. Men att avstå att bjuda funkar inte alltid för är det som vi har det så bjuder gästerna in sig själva för som de säger " det är så dyrt men hotell, vandrarhem". Det är svårt att säga nej utan någon större anledning.

Annika Gustafsson, 15:20, 30 juni 2015. Anmäl

FS, era gäster behöver vägledning precis som Magdalena beskriver ("Tar du och dukar av tack så sköter jag..."). De flesta gäster kommer säkert känna sig lättade av att få hjälp med att förstå vad som förväntas av dem och hur de kan hjälpa till - och med gläjde hjälpa till. Skulle någon gäst trots vägledning välja att inte hjälpa till kan ni avstå från att bjuda den igen. Men många är nog drumligt handfallna (eller har erfarenhet av att hjälp undanbetts) och uppskattar säkerligentydlig vägledning

H R, 14:49, 30 juni 2015. Anmäl

Gäster som känner sig alltför hemmastadda är en mardröm! Så, återta kommandot över ert eget hem. Berätta hur ni vill ha det - att ni själva står för alla måltider, men gärna vill ha assistans med framdukning, bortplockning, disk(-maskin) samt bäddning av gästsängarna etc. Att varken gästrum eller badrum kommer att hålla "ordningsstandard" får ni överse med. Måla inte f_n på väggen - ta förtreten när den uppkommer. Ex: "Näe du, här möblerar vi inte om! Letar du efter något så säg till!"

"gamla" Tekla, 11:08, 30 juni 2015. Anmäl

Det låter inte som vänner. Somliga behöver ledas och tillrättavisas och det blir lite jobbigt i längden. Samtidigt så kan man vara rädd för att göra fel, vara i vägen eller besvära. Ta kommandot, dra ner på standard och städning, dela ut sysslor och ta svärfar i nackskinnet även om du är svärdotter! Vänligt men bestämt.

B I, 09:08, 30 juni 2015. Anmäl

Detta känner vi utlandssvenskar så väl igen. Enda skillnaden är att våra gäster stannar minst en månad för de hittade ju en sååå....billig flygbiljett.

Meta Four, 07:15, 30 juni 2015. Anmäl

Ex-information?

Fråga: Jag gjorde slut med J för 18 månader sedan och vi har ganska många gemensamma vänner. Jag har nu träffat T som några av mina vänner vet om. Bör jag informera J innan jag gör min nya relation offentlig i sociala media eller får J helt enkelt drabbas av faktum?

Svar: Även om 18 månader kan tyckas vara en ganska lång tid för att vänja sig vid en förändring är det trevligt och, med ett gammaldags begrepp, anständigt att berätta för en ex-partner att man har en ny partner.

Möjligen har J redan fått veta att du umgås med T av någon av era informationsentusiastiska gemensamma vännner, men dels vet du inte säkert om det är så, dels är det ändå snyggt att du själv tar kontakt och säger som det är.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (11)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 11

forts... Sen är det nog högst individuellt om en varning per telefon dämpar smärtan. Risken finns att exet känner en glimt av hopp om en ny vända tillsammans; besvikelsen kan bli dubbel. Kanske exet tvärtom överlägset ifrågasätter varför hen skulle bry sig efter så lång tid? Då får den som är lyckligt nykär bjuda på det. Den som handlar av äkta omtänksamhet har inget att skämmas för. Lycka till!

Sara !, 10:16, 2 juli 2015. Anmäl

@H m och andra: Det är inte konstigt att en ny partner syns i sociala medier. Tillexempel kanske man syns tillsammans på bilder från grillfester, man 'gillar' varandras inlägg, man postar bilder från samma resmål. För den avlagda partnern kan det vara plågsamt när misstankarna stärks tills insikten slår till att det finns en ny. Och visst kan det finnas smärta kvar efter 1,5 år, det kan väl även dessa hårdhjärtade kommentatorer förstå?

Sara !, 10:11, 2 juli 2015. Anmäl

Det beror väl helt och hållet på vilken relation man har efter uppbrottet. Umgås man i samma kretsar och ofta träffs i olika sammanhang och om man kan träffas som vänner över en fika ibland, så skulle jag uppskatta att få höra av mitt ex att det finns någon ny. Om inte annat för att kunna bemöta vissa personers skvaller och intriger. (alla i umgängeskretsen kan tyvärr inte väljas bort) Om man aldrig träffas eller inte har några gemensamma vänner så spelar det ingen roll.

Bodil S, 10:02, 2 juli 2015. Anmäl

Thaler67; Jag har hört flera gånger från folk i min bekantskapskrets att de tycker det är skillnad på att offentliggöra vissa nyheter på sociala medier gentemot att "uppleva" dem i verkliga livet. Kanske en generationssak? Kanske yngre tycker det är exakt samma sak? Vet ej, men jag har hur som helst uppfattat från mina vänner och bekanta att de inte tycker det är exakt samma sak.

H R, 09:29, 2 juli 2015. Anmäl

Varför i hela friden ska man berätta sådant för sitt ex? Fatttar inte alls. Och att "offentliggöra" något på sociala medier är väl exakt samma sak som att t.ex. dyka upp på en fest med sin nya partner.

thaler67, 15:07, 30 juni 2015. Anmäl

Att FS funderar på om exet borde informeras först kan innebära att hon känner på sig att exet skulle uppskatta det, av anledningar vi inte känner till här. Då är det väl bara att vänta med att offentliggöra det nya förhållandet på Facebook tills exet stött på dem i verkliga livet och upptäckt på ett naturligt sätt att FS har en ny pojkvän. Ingen dör väl av att inte uppdatera FB på momangen!

H R, 21:50, 29 juni 2015. Anmäl

Det låter som att FS betraktar sig som en offentlig person. Det kanske alla gör numera!! Därför måste partnerbyte offentliggöras. Jösses, så märkligt. Folk måste väl märka att hon har en ny man vid sin sida. Inget att göra affär av i mitt tycke.

B I, 18:43, 29 juni 2015. Anmäl

Vilken konstig fråga. När förhållandet väl är slut har man väl ingen redovisningsplikt mera, angående vilka nya man träffar? Undantaget är förstås om det finns barn, eftersom den nya partnern i så fall blir deras styvpappa/styvmamma. Men det stod det inget om i TS. Jag tycker att folk bara blir mer omogna..? Det var sådana här funderingar som man hade på högstadiet, kommer jag ihåg.

Marja-Leena Pettersson, 14:23, 29 juni 2015. Anmäl

Varför skulle man för det första meddela det på Facebook? Och varför skulle man meddela sitt ex? Om det är slut så är det väl slut, och har man gemensamma bekanta så kommer det väl fram skvallervägen i alla fall.

H m, 14:19, 29 juni 2015. Anmäl

Kanske FS anar att exet fortfarande sörjer/grubblar över deras relation? Annars, om man helt kommit över det hela och har en viss kontakt då och då, ja, då skulle jag väl bara svara "Grattis! Vad kul!" Om man helt kommit över det hela och aldrig har kontakt skulle jag tycka det kändes lite skumt att få ett sådant telefonsamtal - men kanske kan man anta att de har en viss kontakt, då de har gemensamma bekanta? Iofs behöver man ju inte meddela det på FB förrän exet stött på en med den nye i verkli

H R, 12:58, 29 juni 2015. Anmäl

Humorlånare?

Fråga: Det händer att jag på tu man hand med en god vän berättar om någon småkul händelse som inte är precis hemlig, men kanske av lite barnslig, privat eller småfräck karaktär.
Jag har många gånger upplevt att den person jag berättat för sedan i ett helt annat sammanhang, ofta en middagsbjudning med många gäster, uppmanat mig att berätta om den där händelsen så att alla får höra.

Ja, sen sitter jag där och är generad, besvärad – och lite irriterad.
Alla i omgivningen vet att jag inte är någon Robert Gustafsson, men jag känner ändå att man redan blivit lite förväntansfull.
Men det som jag berättade för en enda god vän har jag ofta inte lust att berätta för en stor grupp!

Hur handskas man med en sådan här situation?

Svar: Du frågar om en företeelse som kan hänföras till kategorin ”vara rolig fast man inte är det” – det vill säga att den som förmår någon annan att underhålla övriga får en del av poängen. Det kan ju vara förklarligt i en del situationer, men är samtidigt ett slags krav på någon att leverera något kul som det kan finnas en rad orsaker att inte vilja meddela andra. Det  kanske kan finnas en vänlighet i grunden, man vet att någon annan har roliga saker att säga och vill hjälpa den personen att komma i fokus och få utrymme. Samtidigt bör man förstå att den som har berättat en historia i enrum kan vara ovillig att sprida samma historia till fler eller framför den i ett större sällskap.

Det är inte okej allmänt sett att låna en närvarandes humor. Den som vill att du ska berätta ska fråga dig först, säga diskret ”har du lust att dra det där roliga som du sa häromdan” – och då säger du ”nej, det vill jag inte” vilket ska respekteras, inget tjat typ ”men du kan väl ändå…”

Om du får denna säkert omedvetet oartiga uppmaning i ett sällskap så ler du milt och säger ”nej, förstår du, det kan jag faktiskt inte, men du kan säkert berätta något roligt själv.”

Det behöver du knappast upprepa, den som vill att du ska vara rolig på beställning kommer inte att be dig igen, när du har flyttat över rolighetskravet till vederbörande. Men se vänlig och glad ut! Annars förstör du för dig själv och blir sedd som surpuppa vilket inte minst i det aktuella sammanhanget vore onödigt.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (6)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-6 av 6

Lite OT, men jag måste ändå fråga Marja-Leena, det är väl en lika jobbig fråga för en ordentlig kristen flicka, som för en ordentlig okristen flicka, som för en oordentlig kristen flicka, eller en oordentlig orkisten flicka? Tycker verkligen varken religion eller ordentlighet har med saken att göra eller hur definierar du ordentlighet? Nej förresten, svara inte, jag anar redan att ordentlighet för dig har att göra med att förbli oskuld tills man gifter sig...

H R, 20:02, 26 juni 2015. Anmäl

Jag skulle kunna komma med en undanmanöver. "Jösses, det har jag alldeles glömt bort".

B I, 19:12, 26 juni 2015. Anmäl

@Marja-Leena Pettersson: Det har jag också råkat ut för. Men bara för att man får en fråga om något betyder det inte att man nödvändigtvis måste svara på frågan. Det går alldeles utmärkt att säga något i stil med "Det där var ju faktiskt något jag berättade i förtroende för dig och det har jag ingen lust att stå inför en hel grupp och prata om".

Bodil S, 13:19, 26 juni 2015. Anmäl

"Generad, besvärad..." Minns ett besök i kyrkan i Gammelsvenskby i Ukraina, där över 90-åriga kvinnor, med klara "ungflicksröster" sjöng svenska psalmer för oss besökare. Så skulle vi "turister" falla in i sången - det gick inget vidare... Då vände sig en i gruppen, med hög röst, till mig: "Du som sjunger i kör kan väl stämma in!" - generad, besvärad tystnad... Slutsats: Anförtro aldrig någon något, som du inte är beredd att genomföra och i de minst förväntade ögonblick! OT? Ja,ja!

"gamla" Tekla, 12:11, 26 juni 2015. Anmäl

Kanske vill personen i fråga bara bryta tystnaden som uppstått. Om möjligt kan det vara bra att ha en/ett par historier på lager när man går på middag i grupp eller liknande. I en situation som denna kan man då bara berätta något helt annat och konversationen flyter på. Ett annat trick är att ha ett samtalsämne på lager, "du menar när vi pratade om skoluniformer...? Ja, jag tycker absolut...". Vederbörande har kanske aldrig utryckt en åsikt om skoluniformer men konversationen kommer att flyta.

Sweydia Ism, 11:56, 26 juni 2015. Anmäl

En annan variant - och mer elakt - är folk som jämt måste fråga en om något som de VET är känsligt inför publik, och som de redan har svaret på, så att man ska bli tvungen att berätta det genanta för alla. Hade en flicka i min gymnasieklass som var mästarinna på detta. Hon frågade glatt en väldigt tjock flicka vad hon vägde, en judisk pojke om någon i hans familj hade avlivats i gaskamrarna, en kristen och väldigt ordentlig flicka om hon hade legat med någon...

Marja-Leena Pettersson, 10:30, 26 juni 2015. Anmäl

Bagageskadekostnad?

Fråga: Jag satt på en flygbuss på väg på semester och gick på som vanligt och lämnade mitt bagage på bagagehyllan. Det var lite trångt så jag flyttade på en annan persons väska för att få plats med min, men självklart försiktigt.

Strax efteråt kommer en tjej fram och säger att det blivit märken på hennes ‘skitdyra’ väska eftersom jag la min väska oförsiktigt, antydande att jag ska ersätta henne.

Jag säger bara att vi får diskutera det efter semestern och vi byter nummer.

Men ju mer jag tänker desto orimligare verkar det. Jag hade ju lagt min väska på en designerad plats och varit försiktig när jag gjorde det. Är det verkligen mitt fel då om det blir märken? Och är inte märken något man får förvänta sig till slut hamnar på en resväska?

Och var det rätt av mig att inte bråka på bussen? En del av mig känner att jag borde stått på mig medan en annan del inte ville bråka just innan semestern.

Svar: Vissa människor har svårt att förstå när de befinner sig bland andra. Hon med ”skitdyra” väskan ville kanske inte  behöva se någon annan utmed vägen? Att bli upprörd över att det kommit ett märke på ens resväska tyder på en synnerligen stor ovana vid att resa alternativt att resenären är extremt persedelpetig. Har man rest någonstans med flyg vet man att flygplatspersonal inte är känd för att hantera bagage med silkesvantar.

Du ska förstås inte själv ringa väskinnehavaren, men om hon hör av sig måste du säga att du vill se väskan, hon kan komma med den till dig. Fråga vänligt om hennes reseförsäkring och kolla din egen drulleförsäkring och beloppen för självrisk. Du kan också fromt framhålla att reser man kollektivt måste man räkna med att ens bagage riskerar att stöta mot andras väskor. Har man exklusiva väskor som inte tål sådan närkontakt måste man linda in dem i skyddande omslag. Sådant finns men då ser ju inte omgivningen vilken ”skitdyr” resväska man har, vilket möjligen minskar nöjet med en sådan, kan jag tänka mig.

Stå på dig. Ser du att några markanta märken på hennes väska direkt kan hänföras till din hantering – det kan ju finnas en svag möjlighet att du har åstadkommit en skada – och att ingen försäkring kan ta detta utan hon kräver en ny väska av dig, så ska du behålla den skadade väskan. Men är det så bagatellartat som du beskriver ska det inte behöva bli diskussion om ersättning, eller ny väska.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 4

Kommentarer (13)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 13

Håller med MR, ring inte upp eller på annat sätt kontakta väskägaren, för det första är det viss risk att "väcka den björn som sover", och för det andra kanske personen bara hade en riktigt dålig dag och nu insett att ersättningskravet inte var rimligt. Om inte hon driver det, låt det hela rinna ut i sanden.

annan Camilla, 10:56, 26 juni 2015. Anmäl

Med dessa smartphones med kamera så hade jag ha sagt "jag kan fotografera din väska så jag inte drabbas av något som min väska har varit orsaken till märken på märkesväskan". På en resa kan alla väskor råka ut för olika märken trots att ägaren är försiktig. Men helt ok att lämna telefonnummer. Lycka till och hoppas att drullmajan som är ute och reser med finväskan får sig en tankeställare. Säkert att hon ville markera och låta alla se vilken fin väska hon har.

Kerstin Sundberg, 06:24, 26 juni 2015. Anmäl

FS borde ha dokumenterat den påstådda skadan redan på bussen, förnekat ovarsamhet och vägrat ersättning. Sedan är det väskägaren som väljer att godta detta eller att begära ersättning. Ett försäkringsbolag bedömer om resväskans funktion skadats och kan ge ersättning - eller bedömer skadan som kosmetisk och förväntad. Bra att FS gav sitt tel.nr. och inte påbörjade semestern med ett bråk! Så FS, stå på dig och betala inte ett öre innan en opartisk bedömning skett!

"gamla" Tekla, 15:07, 25 juni 2015. Anmäl

Om du inte uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet skadat medresenärens väska, och så verkar ju inte fallet, kan jag inte se att du från juridisk synpunkt är skadeståndsskyldig. Meddela detta. Om motparten har annan inställning får väl hon stämma dig vid tingsrätten. Utsikten till framgång i en sådan stämning bedömer jag dock som ringa.

Hans Lindh, 14:00, 25 juni 2015. Anmäl

Håller med Petra Petrasson nedan. Färgade repor från andras väskor kan det bli många av under bagagehanteringen; FS enda lilla färgade repa kommer varken göra till eller från. Just vad gäller flygbagage är detta något man helt enkelt får räkna med.

H R, 13:57, 25 juni 2015. Anmäl

Jag blir nostalgisk när Magdalena Ribbing nämner skyddsöverdragen, så kallade dust covers som finns till resväskor. Det var längesen man såg någon använda dem! De som använde dem brydde sig inte om vad andra resenärer tänkte eller trodde.

Arbiter Elegantum, 12:56, 25 juni 2015. Anmäl

@Magdalena, enligt min åsikt så spelar det ingen roll om det går att se att FS väska orsakat skadan. Väskor som är ute och reser blir skavda, punkt och slut. Så länge ingen sett att FS avsiktligt skadat väskan, genom att tex karva i den med kniv, så har hen inget ansvar för reporna på väskan. Att inleda diskussioner med en person som förmodligen är bra på att utnyttja andras snällhet för egen vinning förlorar man bara på.

Petra Petrasson, 10:14, 25 juni 2015. Anmäl

MAGDALENA SVARAR: Jo, ni som uppmanar frågeställaren att vägra diskutera skadan har rätt. Det jag avsåg med mitt svar är om frågeställaren väska exempelvis är turkos eller annan tydlig ovanlig färg och det finns en riktig skada med identiska färgrester på den "skitdyra" väskan, så kan det vara rimligt att prata om det. Men som jag också skriver i mitt svar, är det bagatellartat ska det inte behöva bli ens en diskussion om ersättning.

Magdalena Ribbing, 09:47, 25 juni 2015. Anmäl

Forts..om hon ringer, tänk på vad du säger om hon spelar in samtalet. Säg att du gav henne ditt telefonnr eftersom du inte ville förstöra semestern med att bråka men att du inte har något ansvar för vad som hänt med hennes väska. Att samtal spelas in är något man får räkna med så gör inga som helst medgivanden.

Petra Petrasson, 09:03, 25 juni 2015. Anmäl

Nej, nej nej, gå inte på Magdalenas råd och börja diskutera. Säg bara nej rakt av, det är sånt man får räkna med när man lägger sin väska bland andras väskor. Finns ju dessutom inga som helst bevis för att du orsakade skadan. Finns inget att diskutera eller förhandla om, säg bara nej!

Petra Petrasson, 08:50, 25 juni 2015. Anmäl

Stirrandestörd?

Fråga: Jag är en person som ogillar uppmärksamhet från män jag inte känner. Ofta när jag åker buss eller tåg på väg till och från jobbet händer det att någon för mig okänd man liksom helt obekymrat sitter och iakttar mig. Oftast försöker jag därför hitta någon plats att stå eller sitta där man så att säga inte hamnar mitt i blickfånget hos någon – dock kan det vara lite knepigt då de flesta färdmedel jag använder har utformats för två färdriktningar, med platser där man sitter eller står mittemot varandra om vartannat. Jag gör ändå vad jag kan för att undvika ansikte-mot-ansikte-placeringar, men ibland är det helt enkelt för krångligt och bökigt att göra några större omplaceringsförsök.

När jag märker att någon tittar på mig brukar jag försöka ignorera detta bäst det går, eller att med kroppsspråk visa att jag vill bli lämnad ifred, att jag helst inte vill bli iakttagen. Jag kan omöjligt koppla av om det sitter en person mittemot mig eller snett mittemot mig som liksom bara stirrar på mig. Mina föräldrar (jag är född på 80-talet) har i alla fall lärt mig att det i allmänt hyfs anses ”fult att stirra” och att man, om man råkar titta på någon och denne märker detta samt verkar besvärad, genast flyttar blicken till ett annat ställe.

Det intressanta är att det alltid, alltid bara är män som gör på det här sättet.
Jag är en helt vanlig kvinna som ser helt vanlig ut, jag klär mig i helt vanliga ”tråkiga” kläder för att jag liksom bara vill smälta in och utstrålar inte på något sätt att jag är öppen för någon sorts kommunikation.

Har hört olika teorier som att det är för att jag är blond, men var och varannan människa där jag bor är blond. Eller att jag ser extra ”sur” ut och därför drar till mig dessa stirrare. Sägas bör kanske också att jag inte har något problem med lite småprat ”oj vad det regnar idag!” eller några kommentarer om dagens nyheter eller liknande. Jag har heller inga problem med män på min arbetsplats eller liknande, det är bara dessa för mig okända stirrande män som stör mig. Att bara sitta och titta och inte förstå att en annan människa blir obekväm, jag förstår det inte.

Har Magdalena något tips på något som man kan göra, säga, klä sig, eller annat som gör att man kan få vara ifred från dessa stirrande män, förutom att byta färdmedel, blir jag väldigt tacksam. Låter säkert som ett fjantigt i-landsproblem, men då får det vara så.

Svar: Det finns ett omedvetet stirrande som inte är så ovanligt, alltså att se på någon eller något utan att egentligen iaktta. Man fångar något objekt med blicken och tittar utan att tänka på det. Kanhända sitter man i sina egna funderingar och ser inte den eller det som man fäster blicken vid.

Om det är sådant du råkar ut för, eller om det är medvetet stirrande vet jag förstås inte. Men det jag kan föreslå dig är att ta med dig ett par stora solglasögon och när du märker att någon börjar betrakta dig sätter du på dig de mörka glasögonen och håller upp en tidning framför dig. Ignorera totalt den som stirrar, försök bortse från det ohyfs som det är att intensivt titta på en obekant människa.

Du kan inte säga till vederbörande att sluta glo eftersom det inte skulle hjälpa. Förr brukade man ta till något talesätt som visade en stirrare hur fel det var att bara glo, som ”har du ätit globullar med tittsås?” Sådant sägs knappast i nutid.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (11)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 11

Det är då man tar till det gamla uttrycket: "Har du käkat blängsylta med tittsås".

Maria Maria, 10:38, 27 juni 2015. Anmäl

Om jag märker att någon sitter och stirrar på mig brukar jag vinda med ögonen. Det är ett otroligt effektivt sätt att få folk att stirra åt ett annat håll.

Thorbjörn T., 11:18, 25 juni 2015. Anmäl

Det är nog olika hur pass inne man är i sin egen värld, om man märker att andra stirrar eller inte. Det är faktiskt ingen inbillning, men män tycker om att titta på kvinnor, om kvinnan inte ser direkt frånstötande ut. För egen del brukar jag stirra tillbaka ihärdigt, och då slutar de flesta.

Augusta Wik, 21:29, 24 juni 2015. Anmäl

Vill hålla med Irene 18:35 och FrkN. Man ger upp om svar och samtalet dör ut.

Marja-Leena Pettersson, 21:22, 24 juni 2015. Anmäl

Frk N, 13:16, 24 juni 2015. "Det verkar ta extremt lång tid innan moderatorn har granskat inläggen. Detta leder till att diskussionen dör ut och att det inte blir något intressant flöde av kommentarer. I alla fall genom DN inloggning, kanske går fortare för de andra inloggningssätten." Nej då frk N, jag loggar in med Google och anmärker själv då och då på den överdrivet länga granskningstiden här. Det blir ju inget "samtal" när man möts av en vägg av tystnad, så länge att man ger upp.

Irene Holm, 18:35, 24 juni 2015. Anmäl

Jag har aldrig märkt att någon stirrar utan tvärtom tycker jag att de flesta är mycket världsfrånvända och tittar i sina egna mobiler, tyvärr gör jag också det för det mesta. Jag har inga problem med att nicka och le mot medpassagerare när jag sätter mig på min plats om någon mot förmodan noterar att jag sätter mig ned. Stirrandet kanske sitter mest i FS eget huvud? :-) Men som någon sade tidigare i bland flyger blicken lite utan tankar och utan att man ser något.

Cecilia G, 14:43, 24 juni 2015. Anmäl

Ibland vet man ju inte var man ska göra av blicken. Den bara fastnar någonstans. Själv brukar jag inte se män i ögonen, åtminstone inte medvetet. Sen är jag så gammal att lite uppmärksamhet kan kännas kul. Min erfarenhet är annars att de flesta verkar avskärma sig och verka avvisande när det gäller kollektivt åkande. Kanske skulle jag känna visst obehag om vi var helt ensamma i en vagn.

B I, 14:08, 24 juni 2015. Anmäl

Det verkar ta extremt lång tid innan moderatorn har granskat inläggen. Detta leder till att diskussionen dör ut och att det inte blir något intressant flöde av kommentarer. I alla fall genom DN inloggning, kanske går fortare för de andra inloggningssätten.

Frk N, 13:16, 24 juni 2015. Anmäl

Var du glad att nån tittar när du kommer upp i min ålder 67 är man bara tacksam om nån tittar på en (Om dom är positiva eller antagligen har man kanske har ketchup på hakan eller nåt)

Ulla Flodin, 11:50, 24 juni 2015. Anmäl

Hahaha...det var det bästa jag läst. Det finns och kommer alltid att finnas folk som stirrar på andra. Av olika orsaker, du kanske liknar någon eller har kläder som inta passar eller tvärtom är snygga mm Jag vet av min erfarenhet att alla har vi blivit utsatta att vissa människor stirrar på oss. Det behöver inte ens finnas någon orsak, somliga har det bara så . Det måste vara något med din osäkerhet och extra känslighet att göra . Bästa sättet att titta tillbaka och le...

Ewa Atena, 11:08, 24 juni 2015. Anmäl

Telefonsvarande?

Fråga: Jag svarar med att säga hej, hallå, osv utan att säga mitt namn i min privata telefon.
Anser att den som ringer upp ska presentera sig först.
Självklart att man på jobbet svarar med att säga firmans namn och sitt eget.

Min väninna svarar alltid med sitt efternamn även privat, och tycker att jag följer inte etiketten.
Vem har rätt?

Svar: I det moderna samhället räcker det att svara med enbart förnamn, eller hej, om man vill. Formellt och korrekt svarar man som man alltid gjorde förr, med antingen sitt telefonnummer, sitt för- och efternamn eller enbart efternamn. Det var en bekräftelse för den som ringde upp att vederbörande hade hamnat hos rätt person. Enbart telefonnummer svarar ingen med numera, däremot med namn (det gör jag alltid med för- och efternamn, omodern som jag är).

Dagens vana att svara i sin mobiltelefon överallt bland andra människor, även helt obekanta som inte har något att göra med vem det är som står bredvid och pratar, har gjort att förnamn eller ett enkelt hallå eller hej också accepteras. Genom åren har jag noterat att inte så få väljer att svara med ett inledande ja: ”ja, det är xxx (förnamn)” – varför detta ”ja” kan man undra.

Det finns ännu en aspekt på att inte svara med sitt namn: risken att den som ringer upp inte har vänliga avsikter utan  kontrollerar om den de ringer till är hemma, exempelvis för en stöldplanering. De som bor i eller har flytt från diktaturer svarar inte med namn av säkerhetsskäl.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (27)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 27

Det som däremot gick mig på nerverna var på min arbetsplats med ca 100 kolleger, där folk ringde mig på min fasta telefon utan att tala om vem de var, eftersom vi ju kände varandra. Visst kände jag alla, efter flertalet år på företaget, men rösten på telefon var ofta väldigt svår att känna igen! Att i det läget erkänna att äähhhhmmm jag känner faktiskt inte igen din röst fastän att vi ses nästan varje dag kändes pinsamt.. Oj, vad tacksam man var mot folk som ringde upp och sa "Hej, det är Lasse"

H R, 18:58, 25 juni 2015. Anmäl

Jag tycker inte om när någon svarar "Hej Bodil" när jag ringer. Det är inte självklart att jag ringt rätt nummer bara för jag ringer någon jag känner. Jag har mer än en gång ringt till fel kollega för jag varit lite tankspridd. Det är inte självklart att man direkt hör vem som svarar, särskilt inte med mobil med dålig täckning. Det är inte heller självklart att det är telefonens ägare som svarar då denne kan vara upptagen. Men det är förstås upp till var och en att svara som det passar dem.

Bodil S, 09:01, 25 juni 2015. Anmäl

Ringer det på mobilen svarar man ung. "Hej, Johan!" då man ser namnet på den som ringer & mobilen ju är ens egen så vanligtvis vet ju "Johan" vem han ringt upp och att förmodligen just den personen kommer svara. Är det ett okänt nummer svarar jag med förnamn, mitt efternamn vill jag inte nämna förrän jag vet vad det handlar om, även om det är troligt att uppringaren vet mitt efternamn. På fast telefon svarar man väl med namn, uppringaren vet ju inte vem i familjen som kommer lyfta luren.

H R, 08:07, 25 juni 2015. Anmäl

När jag var liten svarade vi alltid med telefonnumret men vartefter så blev det efternamnet för att senare övergå till att jag svarar ja, det är Cecilia eller Sissi beroende på om jag känner igen numret eller inte. Att jag lägger till ett "ja" är nog bara för att det låter lite mjukare än att bara säga namnet, det flyter bättre.

Cecilia G, 15:52, 24 juni 2015. Anmäl

Hållerm ed Irene, ett "Hallå" är inte ohövligt, men kan däremot vara avståndstagande och lite avvaktande. Jag brukar inte heller vara ohövlig mot telefonförsäljare, men om jag får en sådan som drar igång säljsvadan för att därigenom hindra mig från att säga att jag inte är intresserad och kunna avsluta samtalet på ett rimligt sätt lägger jag bara på. Känns som att den personen varit ohövlig föst.

annan Camilla, 11:31, 24 juni 2015. Anmäl

Apropå att man numera ofta ser vem det är som ringer, namnet på de jag känner visas i rutan. Ser jag namnet på min bekant eller vän, t ex "Kalle" svarar jag inte "Ja?" inte heller "Det är Irene" utan jag svarar: "Hej Kalle!"

Irene Holm, 00:03, 24 juni 2015. Anmäl

B I, 16:18, 23 juni Jag håller verkligen med om att man bör vara vänlig mot telefonförsäljare. Arbetslösa tvingas under hot om avstängning från A-kassaersättning att ta dessa jobb (t ex 55+ och ingen annan vill ha en), många ej högutbildade unga startar med telefonförsäljning. Jag har aldrig förstått denna sanktionerade föraktfulla klappjakt på försäljarstackarna, det är som om normala umgängesregler inte gäller gentemot dem. Detta betyder inte att man måste köpa deras varor.

Irene Holm, 23:56, 23 juni 2015. Anmäl

Maria Holmström, 15:34, 23 juni 2015. Du tycker att svaret "hallå" är "Lite som att någon knackar dig på axeln i tunnelbanna och du svarar med ett ilsket "Vad vill du??" Men så är det ju inte alls, i alla fall inte hos mig. Varför skulle jag vara ilsken? Men opersonlig ja, tills uppringaren presenterat sig (och sitt ärende). Den som begär "att få komma in" i den uppringdas hem ska vara den som först presenterar sig: "Hej, mitt namn är xx, jag bor i 27:an. Är det er randiga katt som jag hittat?

Irene Holm, 22:22, 23 juni 2015. Anmäl

@Magdalena: Svarar själv med ett ja. Jag tror att "ja, det är xxx" också helt enkelt är en bekräftelse att personen som ringer kommit rätt. Dvs sammandrag av "Ja du har kommit (rätt), till Olof". Det är också ganska vanligt att svara "ja" när någon ropar på dig, och det är ju lite samma sak som att bli uppringd. Att bara säga sitt namn känns lite korthugget och tråkigt formellt.

Olof Hedman, 16:43, 23 juni 2015. Anmäl

Nu finns det nixregister även för mobiltelefoner. Jag får aldrig samtal från försäljare och på den tiden jag fick dylika samtal så försökte jag alltid vara vänlig trots att jag var ointresserad av det de hade att erbjuda. Ofta var det ungdomars första (otacksamma) jobb så varför göra det ännu jobbigare för dem. Förstår inte varför detta med telefonsvarande skulle var ett problem? Vi kan väl göra olika och vara nöjda med det. Huvudsaken tycker jag är att vara vänlig och tydlig.

B I, 16:18, 23 juni 2015. Anmäl

Ekonomiunderlägsen?

Fråga: Hur gör man när ens ekonomi påverkar umgänget med familj och vänner negativt? Jag har en kronisk sjukdom, vilket innebär att min ekonomi numera är urusel. Hur tacklar jag detta i sällskapslivet? Jag är välutbildad och det är även de flesta av mina vänner (och familjen). De har alltså bra jobb och relativt höga löner, medan min sjukersättning inte ens räcker till mina nödvändiga utgifter (hyra, mat och övriga räkningar).

Alla jag umgås med vet förstås att min ekonomi är ansträngd, men jag tror inte de riktigt kan föreställa vad det faktiskt innebär att leva på den nivån år efter år. Jag vill gärna umgås utan att behöva påpeka att jag inte har råd med allt de har råd med, men samtidigt kostar umgänget ofta pengar. Vanliga sätt är att mötas ”på stan” och fika eller äta mat. Vi går aldrig till dyra ställen, men även en vanlig lunch är egentligen för dyrt för mig. Att säga att jag inte kan för att jag inte har råd resulterar ofta i att den andra personen erbjuder sig att betala, vilket förstås är snällt, men samtidigt vill jag inte vara en börda som inte betalar för mig själv.

Om tanken istället är att vi ska ses hemma hos någon är det oftast ”knytis”, så även där blir kostnaden ett problem för mig. Vad göra? Säga att jag inte har råd? Tacka nej utan förklaring fast jag egentligen vill ses? Alltid föreslå promenader (bara för att de är gratis)? Skaffa nya vänner som också har urusel ekonomi?

Svar: På senare tid har det kommit flera mejl till min etikettspalt med likartade frågor om hur man klarar av att umgås när man har avsevärt sämre ekonomi än sina vänner. Det är dags, menar jag, att sluta känna skam över att man inte har lika mycket pengar som de vänner man umgås med har. Svårt vet jag av egen erfarenhet från min ungdom, men det går. Ofta handlar det om ens egen självkänsla, att inse att man duger trots att ens plånbok är magrare än övrigas. Du har ju hyggliga vänner som inser din belägenhet, och du skulle kunna göra ännu mer tydligt för dem att du inte kan delta i sådant som innebär utgifter men att du mer än gärna är med när det inte medför kostnader för dig.

Krogbesöken går väl bort, antar jag, men knytkalasen kan du kanske minimera din del av genom att säga att du kan baka matbrödet eller göra något annat som du kan bidra med utan att det blir höga kostnader.

Som jag ser det är det viktigt också att du inte skapar något slags ”tycka-synd-om”-känsla för dig, det är inte roligt för dig och inte för någon av dina vänner. Så försök förklara din situation på ett lätt och icke klagande sätt.

Och vill dina vänner bjuda dig på det du inte har råd med, låt dem göra det. Det finns en glädje i att få ge, särskilt till den som behöver gåvan.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (4)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-4 av 4

Håller med. Låt andra bjuda om de vill. Jag har som många unga haft liten intäkt, och som B I skriver, haft tur i livet, så att jag nu kan unna mig mer. Att ständigt bli bjuden kan tära på självkänslan, det kan jag förstå. Några blir sjuka, andra inte. Livet blir så olika. Men om man har fokus på varandra och på vänskapet/familjebanden, och låter det stå överst, så borde det gå att låta rikedom och fattigdom spela en underordnad roll. Äkta gemenskap är bland det finaste och viktigaste vi har.

Anna Antonsen, 17:15, 23 juni 2015. Anmäl

Jag har två väninnor med som har usel ekonomi. De är båda skötsamma men sjukliga och frånskilda. De betyder mycket för mig och det är naturligt att jag betalar när vi äter ute. Jag har också betalat räkningar, satt in pengar på konto och betalat resor för att hälsa på mig. Jag har haft tur i livet. Levde en gång under knappa villkor så jag vet hur det är. Deras vänskap är värd mer än de pengar jag bidrar med. Vi har diskuterat detta och det känns helt OK.

B I, 16:02, 22 juni 2015. Anmäl

Jag rekommenderar FS att försöka komma över sin ovilja att bli bjuden. Ibland blir man en betydligt större börda som bromskloss än som utgift. Framförallt om vännerna har mer pengar än de känner att de behöver. "Bjud" vännerna på promenad, en kopp kaffe hemma, kanske någon tjänst. Låt dem sedan bjuda tillbaka som de vill. Om de tycker att ditt sällskap är viktigare för upplevelsen än kostnaden så följ med.

Leif Hansson, 12:18, 22 juni 2015. Anmäl

Vänskap kräver tid och pengar i måttlig mängd. FS:s pengar räcker inte till - men, FS har kanske tilltäckligt med tid? Se tiden som en tillgång och fundera ut aktiviteter, egna och tillsammans med vännerna, som inte är så kostnadskrävande. De som jobbar äter ofta lunch ute - kanske en fika är mer lockande? Baka - hembakat smakar ljuvligt! På biblioteket finns dagstidningar - där finns tips, även på gratisnöjen. Bidra efter förmåga - det är så vänskap ser ut!

"gamla" Tekla, 11:54, 22 juni 2015. Anmäl

Pengapresent?

Fråga: Det har i vår bekantskapskrets blivit allt vanligare att brudpar önskar sig pengar till bröllopsresa istället för prylar de egentligen inte vill ha eller behöver. Jag tycker det här är en positiv utveckling, men jag undrar lite hur man ska hantera själva överlämnandet av pengarna på ett lämpligt sätt. Om paret bett om bank- eller swishöverföring, när bör den ske? Innan bröllopet? Under festligheterna? Efter? Med ett kort?

Svar: En bröllopsgäst som medför sin present överlämnar pengarna i ett extra vackert kuvert, eller en liten presentask med kontanterna, vid mottagningen eller festen på samma sätt som vore det ett föremål.

Har gästerna på bjudningskortet föreslagits att sätta in presentpengarna på ett konto är det lämpligt att de finns där senast samma dag som bröllopet äger rum. Jämför med bröllopspresenter som kan ges en kort tid före bröllopet, som lysningspresenterna förr, eller som vanligast numera samma dag. Har man satt in pengar på ett konto ger man brudparet ett vackert lyckönskningskort och skriver där att ett resebidrag nu finns på kontot. Men man preciserar inte summan, det vore som att låta prislappen sitta kvar på brödrosten, kristallvasen eller annan traditionell bröllopspresent!

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 2

Benkorsrätt?

Fråga: Efter prinsbröllopet som jag följde på TV har jag diskuterat bröllopet med folk från olika delar av världen på en internetsida. En man från Portugal förfasade sig över att han sett kronprins Frederik av Danmark korsa sina ben i kyrkan. Mitt svar var då att jag aldrig hört talas om någon regel som skulle förbjuda detta. Möjligen kan det vara så i hans land, men jag känner inte till någon sådan regel i Sverige eller i Skandinavien.
Han hävdar dock med emfas att man aldrig korsar benen offentligt, och absolut inte i en kyrka, en synagoga eller en moské. Enligt honom visade kronprins Frederik exempel på bristande hyfs.
Så nu ställer jag frågan: Finns det verkligen en allmängiltig regel som säger att man ska undvika att korsa benen i offentliga sammanhang, och i synnerhet i gudstjänstlokaler?

Svar: Det är en gammal sed som knappast tillämpas längre i vår del av världen, men den har alltså funnits: varken kvinnor eller män skulle sitta med benen i kors i religiösa lokaler. I katolska och även ortodoxa sammanhang är det fortfarande mindre lämpligt att sitta med benen i kors. En förklaring är att det ser lättjefullt ut, i kyrkliga lokaler ska man vara uppmärksam på det som sägs, inte ha det extra bekvämt. I många kyrkorum är det ont om sittplatser just av det skälet. En annan orsak skulle vara symboliken i korsandet som vore ovärdigt det heliga korset.

Enligt min uppfattning är benen i kors en mindre fadäs jämfört med alla drastiska urringningar som kvinnor tillåter sig i kyrkliga sammanhang. Eller för den delen som också sågs på detta bröllop, galaklänningar med synlig slits bokstavligen upp till underbyxorna. Respekt för den lokal man befinner sig i är en grundregel.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (10)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 10

Själv funderade jag på om klädkoden inte gäller för de uppträdande artisterna.

H m, 13:46, 22 juni 2015. Anmäl

(forts.) Ur sångens text: "Så vad vill jag då, det är enkelt att förstå Jag vill bara sitta här med benen i kors Och varför vill jag det, det är inte svårt att se För att du sitter bredvid förstås" Kanske har Lisa E skrivit texten själv, men jag gissar att idén kommit från det någon beundrare sagt till henne.

Irene Holm, 13:08, 22 juni 2015. Anmäl

Ulf L-Bratt: Jag läste att den bästa sittställningen är - nästa. Låter vettigt i mina öron.

Maja Gräddnos, 22:59, 21 juni 2015. Anmäl

"Texten är säkert skriven av en man"?!? Var i hela friden fick du det ifrån Irene Holm?

Leif Hansson, 20:57, 21 juni 2015. Anmäl

Jag vill lägga en annan aspekt på det hela. Antag att sitta med korsade ben kan vara en bidragande orsak till ryggont eller kanske till och med ryggskott. Orsaken är att det påverka kotpelaren negativt är att belastningen blir ojämn. När man sitter med korsade ben så böjer och vrider man ryggraden - vilket inte är bra. Lär man sig detta i unga år så kan de spara in mycket lidande rent privat, förutom de samhälleliga vinster som finns (mindre sjukfrånvaro, lägre vårdkostnad, osv.)

Ulf L-bratt, 12:16, 21 juni 2015. Anmäl

Lisa Ekdahl sjunger om "benen i kors" i en visa. Texten är säkert skriven av en man, den går ut på att närvaron av den söta flickan som sitter bredvid honom gör honom berörd på ett sätt som syns, och som han därför måste dölja genom att lägga benen i kors. Det kan ju vara en bidragande orsak till att ingen ska lägga benen i kors i kyrkan, som ett bevis för att inga orena tankar förekommer, utlösta av t ex dam med olämpligt djup urringning.? ;-)

Irene Holm, 09:57, 21 juni 2015. Anmäl

Arbiter Elegantum: I think I got your meaning! HAHAHA!

Marja-Leena Pettersson, 09:05, 21 juni 2015. Anmäl

De kvinnliga gäster som hade slitzar upp till underkläderna gjorde säkert så gott de kunde, de trodde nog att det var korrekt med tanke på allt. :)

Arbiter Elegantum, 18:23, 20 juni 2015. Anmäl

Apropå prinsbröllopet: Blomsterarrangemangen var helt underbara, och särskilt luktärtsbuketterna gjorde mig avundsjuk, de doftar ju himmelskt.Och starkt. Jag skulle vilja veta hur många inbjudna som tackat nej till denna extremt prestigefyllda tillställning "på grund av ellergi mot blommor". Jag gissar 0 personer. Jag tror att just denna dag försvann växtallergin som i ett trollslag ;-) Men någon kanske vet?

Irene Holm, 14:13, 20 juni 2015. Anmäl

Utan att vara ens det allra minsta religiös håller jag men om att man inte ska sitta med benen i kors under vigsel-eller dop - och kanske särskilt begravningsceremonier. Det ser nonchalant ut. Man ska sitta rakt med knäna ihop - jobbigt ja, men man kan ju också avstå från hela spektaklet om man vill. Jag håller med om att urringningar (och kort-korta kjolar) är en styggelse i sammanhanget. Dålig stil.

Irene Holm, 14:08, 20 juni 2015. Anmäl

Ansiktsglömska?

Fråga: Jag har ett extremt dåligt ansiktsminne vilket ofta försätter mig i knepiga situationer. Detta är något som jag tycker är jättejobbigt då man lätt uppfattas som nonchalant och ointresserad om man inte minns personer som man träffat vid tidigare tillfälle. När jag är med vänner som jag känner bra brukar de försöka viska lite till mig vilka som jag har träffat innan för att jag ska veta hur jag ska hälsa på dem.

När det kommer till en ny arbetsplats, eller en stor släktfest på min pojkväns sida (han viskar han med men det är ju inte så lätt för honom att ha koll på vilka som jag har hälsat på under dagen) så uppstår stora problem, det har hänt att jag har pratat med en person i fem minuter för att sedan en halvtimme senare försökt hälsa i hand på denna person.

Jag har mina knep med att försöka kolla på hur personen är klädd (vilket är svårt på framförallt män i mer fina sammanhang), frisyr och annat som man kan minnas men ibland går det helt enkelt inte, det uppstår även problem vid nästa tillfälle då de har bytt kläder och frisyr. Jag jobbar till exempel inom sjukvården och där är alla klädda på samma sätt. Har Magdalena några tips på hur jag ska hantera det när en sådan situation uppstår? Jag anstränger mig verkligen för att minnas personer men jag är rädd att uppfattas som otroligt otrevlig när jag inte minns dem.

Svar: Jättejobbigt – det kan jag verkligen intyga eftersom jag är precis som du, minns varken ansikten eller namn! Människor blir väldigt sårade, som du skriver, så jag säger ofta ”får jag be dig hjälpa mig med ditt namn, jag har ett hopplöst minne, det kallas ansiktsblindhet” – och det brukar de flesta förstå. Vi många som har denna brist vill inte vara ohövliga eller nonchalanta, tvärtom, det är högst ofrivilligt som vi saknar minne för utseenden och namn.

När du hälsar på samma person flera gånger och presenterar dig gång på gång borde personen förstå ditt problem och vänligt säga sitt namn. Men det gör inte alla, de föredrar att bli stötta och tolka din upprepning som att du inte orkar komma ihåg dem, vilket är fel. För att inte ytterligare förstöra för dig så kan du säga ”oj, jag har ett problem, förmår inte komma ihåg ansikten, förlåt mig”.

Om det passar kan du göra som en del affärspersoner har berättat att de gör. De säger till den inser att de borde känna till ”skulle du vilja påminna mig om ditt namn?” och då får de i bästa fall höra både för- och efternamn, varvid de svarar ”så bra, nu kommer jag ihåg”. Eller om den tillfrågade säger enbart exempelvis ”Kalle”, svarar affärspersonen ”ja Kalle visste jag, men ditt efternamn?” eller så säger den de talar med ”Karlsson” varvid affärspersonen säger ”ja, Karlsson visste jag men hur var ditt förnamn nu igen?”

Utpräglat svag förmåga att minnas ansikten kallas prosopagnosi från grekiskans prosopon, ansikte, och agnosia, okunnighet. Det är inte ovanligt, men som sagt jobbigt, och min egen långa erfarenhet har lärt mig att bäst är ett hederligt erkännande från mig om min trista svaghet.

Tänk så bra det vore för dig och för mig plus mängder av andra som har denna brist, om människor som noterar en mötandes ansiktsblindhet ville säga ”hej, minns du mig, jag heter XX och vi sågs för en vecka sen på XX”. Det vore sann hövlighet och förståelse – och hände mig häromdagen när en älskvärd person som jag känner såg på mig att jag inte mindes och då snabbt sade sitt namn med det vänliga tillägget ”förstår att det är svårt att känna igen mig när jag har hatt över pannan”.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (6)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-6 av 6

Ja, det är verkligen otroligt jobbigt, speciellt när man möter folk i "fel" sammanhang eller miljöer, där man inte förväntar sig att stöta ihop. Har själv varit på väg att missa ytligt bekanta om det inte varit för att de haft sin partner med. Brukar försöka aktivt lägga små egenheter på minnet. Gångstilen tycker jag är lättare att känna igen t.ex.

Sara J, 09:14, 30 juni 2015. Anmäl

"Ursäkta, vi kanske har hälsat förut? Är så dålig på att känna igen folk", kan jag säga. Folk verkar oftast inte ta illa upp. Mer pinsamt blir det om det är någon jag inte hälsat på, men låter bli eftersom jag är så övertygad om att jag har det. Tack och lov har jag lättare att känna igen röster, rörelsemönster, sättet folk brukar titta på mig, osv Är jag bjudet på evenemang genom Facebook kollar jag i förväg vilka som ska dit. Hjälper till viss del även om många ser annorlunda ut på bild.

Jin Maltehaim, 11:30, 26 juni 2015. Anmäl

Jag har all förståelse för problemet, eftersom även jag har synnerligen svårt att komma ihåg ansikten, och tyvärr även namn. Det absolut värsta är när någon kommer fram hälsar hjärtligt och säger: "Hej! Minns du mig?" och sedan vägrar ge några ledtrådar.

Robert Warholm, 21:27, 21 juni 2015. Anmäl

Prosopagnosi kan förvisso vara ett problem för några. Däremot skulle jag inte kalla det för mej o andra mycket vanliga fenomenet att inte minnas namnet på mänskor man möter i ett oväntat/annorlunda sammanhang för prosopagnosi. Ofta försvåras igenkännandet också av att personen är annorlunda klädd. Exempel: en man hejar glatt i butiken. Han ser JÄTTEBEKANT ut. Först senare slår det mej att det förstås är sotaren. Men han hade inte murrekläderna på sej, murremössan saknades!

Mona Soderstrom, 17:45, 21 juni 2015. Anmäl

Jag lider av exakt samma problem och de är jobbigt och ofta pinsamt. Nu på senare år har jag dock, som Madalena föreslår, börjat vara helt ärlig och sagt som det är. Jag har märkt att detta ofta leder till en liten konversation om ämnet ifråga då den icke igenkända blir intresserad av fenomenet och detta i sin tur ledet till att jag lättare känner igen personen nästa gång. Har man haft en diskussion och haft tid att se personens ansikte tillräkligt länge så blir det lättare att komma ihåg.

Thorbjörn T., 10:04, 19 juni 2015. Anmäl

Låter jobbigt, ja! Intressant nog, så upplevde jag som ung att alla äldre människor av samma kön och folkslag såg likadana ut - och då kunde det hända sådant pinsamt. Kommer ihåg en granne som blev skitsur när jag inte kände igen henne, hon sa: "ja det är väl så, att man blir osynlig efter 40." Nu är det tvärtom, nu tycker jag att alla unga människor av ett visst kön och folkslag ser likadana ut, medan jag genast lägger märke till de individuella dragen hos medelålders och äldre människor!

Marja-Leena Pettersson, 07:16, 19 juni 2015. Anmäl