Kommentarshyfs?

Fråga: Min fråga rör hyfs i öppna forum, eller kommentarsfält på internet. Hur mycket är det okej att skriva? Får man börja argumentera med andra deltagare på forumet/kommentarsfältet, och får man isåfall skriva hur många poster som helst? Är det okej, så länge inte reglerna, om det finns sådana, uppenbarligen förbjuder det, eller ska man försöka förhålla sig till någon slags känsla för vad som kan vara passande, även om inte det finns regler?

Jag frågar för att jag ibland upplever att vissa forumtrådar eller kommentarsfält på internet tenderar att tas över av en klunga ”stammisar”, och det kan vara svårt att navigera sig fram till vad mer eftertänksamma personer har att säga.

Svar: Du ställer en viktig fråga som inte minst rör framtida näthyfs. Ska kommentarsfälten förbehållas synpunkter och eventuellt diskussion om det aktuella ämnet, som i min spalts frågor och svar? Eller ska fältet vara fritt utrymme för den eller de som är påtagligt pratlystna och vill göra sig hörda oavsett vad de tillför diskussionen (vilket också förekommer i min spalt)? Ska kommentatorerna avvisas om de går  utanför ämnet? Redan nu finns DN.se-restriktioner men dessa har vida ramar och bland kommentarerna i min spalt kan man lätt hitta allt möjligt som varken hör till fråga eller svar.

Att begränsa antalet inlägg från en och samma avsändare kan te sig lockande, det medger jag gärna. Men jag vet inte hur man skulle kunna sålla bort alltför flitiga kommentatorer – ska gränsen gå vid ett visst antal gånger? Fem? Tre?

Din tanke att man ska som kommentator försöka förhålla sig till en känsla för det passande är mer vacker än genomförbar – känslan för vad som är lämpligt skiljer sig åt hos oss som himmel och helvete, ser jag i den frågemängd jag har fått genom åren.

Återstår att fråga spaltens läsare om det som dagens frågeställare vill veta. Jag har inte något bra svar.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (24)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 24

Jag reagerade för övrigt så där negativt en gång på ett trädgårdsforum. Då var det en kvinna som plötsligt ibland alla frågor om gödsling och beskärning började diskutera sin mans beteende och be om råd. Men sedan tänkte jag: "hon kanske behöver det? Hon kanske känner att hon har byggt upp en gemenskap här och känner sig trygg bland oss trädgårdstanter? Hon kanske inte har andra lämpliga personer i sitt liv att ge förtroenden av den arten?" Lev och låt leva!

Marja-Leena Pettersson, 06:56, 6 september 2015. Anmäl

Karin D: frågan är då om det är DU som har rätt att bestämma vad som får skrivas här? Jag tror f.ö. att det är naturligt på ett sådant här forum, som ju inte bara behandlar dukning eller klädkoder numera, utan även relationsproblem och andra lite djupare och allmänmänskliga frågor, att folk öppnar sig, berättar om egna erfarenheter, och med tiden lär känna varandra och blir mer privata. Kom även ihåg att vi lär känna varandra här på DN (under samma nick) även under andra spalter än Magdalenas.

Marja-Leena Pettersson, 06:51, 6 september 2015. Anmäl

Lyra Lof: fast om all kommunikation ändå tas i öppet forum där alla kan läsa - OCH svara om de känner för det - så tycker jag inte att det är så upprörande. Jag har varit med om värre: ett forum där det jämt stod "du har mess" eller "gå till Facebook" - och då visste man att dessa två (eller flera) skulle skvallra om en medlem så att ingen annan kunde läsa. Sedan kunde de komma tillbaka och lägga ut små infama hintar om vilket saftigt skvaller de fått reda på om medlem NN...

Marja-Leena Pettersson, 19:53, 5 september 2015. Anmäl

Irene Holm 16.34 - denna spalt är ingen "myshörna" där man ständigt brer ut sig och babblar om allt möjligt ovidkommande som inte har ett dugg med sakfrågan att göra. Det blir bara så tröttsamt. Där finns andra, bättre anpassade forum för slika saker.

Karin D., 19:37, 5 september 2015. Anmäl

Lyra Lof, . Jag förstår inte ditt problem- folk säger Godnatt! och du tar illa upp! Om det skulle uppstå en dialog här, so what? Om det verkar bli "en liten klubb" här - det är väl trevligt, välkommen att vara med vetja! Allt kanske inte är så intressant, men varför ha så stränga krav?

Irene Holm, 16:34, 5 september 2015. Anmäl

Det enda man kan göra är att börja skumma när kommentarerna blir en dialog... Särskilt om personerna inte har nåt intressant att säga! Såvida karaktären av kommentarerna/bloggen ändras av ett antal stammisar—kommentarerna börjar handla om nåt annat—eller det blir en liten klubb som pratar med varandra. Jag var på en blogg ett tag där folk började säga "Godnatt" och liknande när de sajnade av... Tjänare tränare, hur intressant är det för andra att läsa? Ugh.

Lyra Lof, 10:29, 5 september 2015. Anmäl

...att föräldrarna inte satt upp något staket gentemot vattnet på sin sjötomt, inte vad lagen säger om att de sätter upp staket, inte berätta om när ett barn i ens närhet drunknade eller nästan gjorde det, inte säga någon om var barn kan lära sig simma eller vad det kostar eller om kommunen skulle kunna chippa in... Då blir det inte mycket kvar att diskutera! Väldigt torrt och kontrollerat och fyrkantigt blir det. Vill vi ha det så här?

Marja-Leena Pettersson, 13:38, 4 september 2015. Anmäl

Angående off topic-diskussionen, så är det ju så även i samtal IRL, att man får associationer och samtalet kan vidgas eller gå vidare till något närliggande ämne. Forum som kräver att varje inlägg ska vara exakt on topic, blir fort väldigt tråkiga. Flashback har ju så: i en diskussion om ett barn som drunknat får man inte diskutera något annat barn som drunknat samma sommar, inte huruvida ett barn i den åldern bör ha kunnat gå eller krypa, inte vad det kan bero på att föräldrarna inte...

Marja-Leena Pettersson, 13:36, 4 september 2015. Anmäl

Håller med om att 500 tkn är knappt, när man har mycket på hjärtat. Att skriva korfattat, utan alltför yviga avvikelser, är en konst - men, också ett sätt att behålla intresset för kärnan i det man vill kommentera. Tror att man bör skilja detta forum från både chatt (för stor fördröjning) och opinionsbildning. Självklart ska man kunna kommentera inläggen, men hälla sig till sak, utan personangrepp på den som inte stöder ens mening och utan att själv vara alltför snarstucken. O and O!

"gamla" Tekla, 14:50, 2 september 2015. Anmäl

Nu menade jag absolut inte att du Thorbjörn skulle vara en petimäter, om någon nu skulle missförstå sista meningen. Det var endast förklaring på detta väldigt ovanliga ord

A A, 19:57, 1 september 2015. Anmäl

Mobilhinder?

Fråga: I den lokala ICA-affären i Sjöbo har det satts upp skyltar i kassan där kunderna uppmanas att inte tala i telefon utan med kassapersonalen i stället. Är det okej att göra så? Vilka är värst med mobiler: Ungdomar eller vuxna?

Svar: Det är en pinsam nonchalans som många, vuxna säkert nästan lika ofta som ungdomar, tillåter sig att visa när de ägnar sig åt mobilsamtal istället för att tala med den närvarande människan. Att stå framför en kassa och prata i sin mobil medan kassören försöker få kontakt är löjligt och självupptaget. Som om den man har fysiskt närvarande inte funnes där, som om det enda av betydelse är det man har i sin mobil. Är det inte ganska andefattigt, om mobilisten tänker efter?

ICA gör rätt som försöker bibringa sina kunder den aning av hyfs som det är att tala med den person som man har nära sig i kassan istället för med den eller det i mobilen som med sannolikhet kan vänta två minuter.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (8)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-8 av 8

Det är otrevligt 1) mot kassörskan/kassören, 2) andra i kön som får vänta längre. Går det lika snabbt när nån är på mobilen? Nej. Om inte annat, behöver mänskan inte båda händerna när de hanterar plånkan? Och HUR viktigt är samtalet egentligen? Lägg av. Då gör man det inte när man står och väljer bananer på Konsum. Och får ett samtal från t ex en viktig kund när man köar, går man ur kön. Om man redan har påbörjat köpet när det samtalet kommer, låter man det gå & ringer upp om 30 sek. Herrejesus.

Lyra Lof, 10:39, 5 september 2015. Anmäl

Jag tycker det är ett bra gjort av ICA-butiken! Jobbar själv för en stor svensk butikskedja. Processen vid betalning går mycket smidigare för samtliga parter om vederbörande är på plats mentalt. Dessutom handlar det som Magdalena säger om respekt och en trevlig stämning. När den "femtioelfte" personen för den dagen är arg för att hen inte hittar sitt kvitto, glömde påse eller liknande p.g.a mobilsamtal är det svårt att hålla humöret uppe. Vår mindfullness träning börjar i vardagen! På ICA Sjöbo!

Josefine Wigbäck, 10:54, 1 september 2015. Anmäl

Jag gick in i en underklädesbutik för att par månader sen och bad min väninna i andra ändan att få ringa upp, och bägge expediterna tappade hakan! De var absolut inte vana vid denna "omsorg" och hänsynstagande! Detta har jag så svårt att förstå, det hör väl till allmänt hyfs både mot expediten och ens motpart i telefonen att man ägnar dem sin fulla uppmärksamhet eller är jag bara för gammal ?!

Susanna Herrström, 19:35, 30 augusti 2015. Anmäl

Bra svar från Magdalena! Ens eget dåliga beteende kan kan aldrig ursäktas med att någon annan beter sig lika dåligt.

Sue Dibden, 18:37, 30 augusti 2015. Anmäl

Butiksanställda som struntar i kunderna och ägnar arbetstiden åt privat snack, det är inte ovanligt. Det förekommer överallt, i alla sorts butiker. Om man kan väljer man en annan butik nästa gång.

Arbiter Elegantum, 15:12, 30 augusti 2015. Anmäl

B I Det händer att jag talar i mobilen utan att det finns någon i andra änden- När jag går ensam hem i mörkret och mystiska typer rör sig i närheten. Men det är ett otyg att folk pratar i sin telefon sådär. Personalen är i underläge och är tvingade att vara artiga, men om liknande händer mig så vänder jag på klacken och går, med bestämda steg. Det är så oförskämt att prioritera sin telefon, och barnsligt, säkert finns de som är stolta över att kunna visa hur stort och intressant umgänge de har.

Irene Holm, 13:57, 30 augusti 2015. Anmäl

Det är ju ett intressant - och lovvärt - initiativ av butiken ifråga. Men det vore minst lika viktigt att ta samma diskussion med sin egen personal - i den ICA-butik jag handlar oftast i står nämligen personalen oftast själva och tjattrar med varandra, utan att intressera sig nämnvärt för kunderna. När man pockar på uppmärksamhet , t.ex. för att fråga om något, möts man av illa dolda grimaser eller fortsatt ointresse. Lika bedrövligt!

Zephram Cochrane, 12:11, 30 augusti 2015. Anmäl

Att skylten sitter där betyder förmodligen att den satts upp på förekommen anledning, tyvärr. En gång i tiden var det status att ha mobiltelefon och då vet jag folk som pratade i den i offentligheten utan att det fanns någon "i andra ändan". Haha!

B I, 11:34, 30 augusti 2015. Anmäl

Bukettetikett?

Fråga: En släkting skickade mig en fin bukett blommor häromdagen. Jag tog av omslaget, tog bort det lilla kortet som var fäst runt en av stjälkarna, och satte buketten i en vas. Jag ringde släktingen och berättade hur glad jag blivit över buketten och sen skickade jag även en bild på hur fin den var där den stod. Släktingen verkade glädjas med mig.

Senare fick jag besök av min syster, som letade igenom buketten och frågade sen: Vem har du fått dem av? Var är kortet? Jag berättade att jag fått den av vår släkting, men att jag tagit bort kortet. Då tillrättavisade hon mig och sa att man ska alltid låta kortet sitta kvar, så alla kan se vem den är ifrån, att ta bort kortet är en skymf mot givaren, som att man vill dölja vem man fått buketten från. Jag sa att jag ju gärna berättar vem buketten var ifrån, fast det ju egentligen är mellan mig och givaren, och att man kanske inte ska kolla igenom andras etiketter efter kort att läsa på. Kortet, liksom buketten, var ju till mig.

Gjorde jag fel? Bör man låta kortet sitta kvar, om man tycker att det blir finare utan? Och är det rätt att göra som min syster, och titta efter kort, och läsa dem om man hittar dem?

Svar: Beskäftig syster du har – och inte heller har hon rätt, om du vill ha avsändarkortet kvar och visa upp vem som har givit dig blommorna så har du det, om du inte tycker att andra har med det att göra så tar du bort det. Det finns minsann ingen ”regel” om att man måste ha kortet kvar! Många vill inte markera vem som har skickat blommorna, just därför att det finns sådana som din syster som kräver att få reda på sådant som inte angår dem.

Om du hade fått ett vykort från någon, skulle din syster då anse sig ha rätt att få läsa kortet och få reda på avsändaren?

Du gjorde rätt. Din syster har fel.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (22)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 22

Lilla moi. jag känner den här flickan ganska väl och vet att hon tyvärr är egocentrerad (kanske är de flesta 30-åringar det idag, känner inte så många). Hon hade kanske ingen fin vas, men det ursäktar inte att buketten först klämdes ihop och sedan gömdes så där. Min bukett var personlig, hade i kronor bara kostat bensin till sommarängen, men jag valde omsorgsfullt och plockade i säkert en halvtimme. Hon, fil kand, har ingen aning om att man bör visa fram sina blommor, av artighet mot givaren.

Irene Holm, 21:59, 6 september 2015. Anmäl

@ Irene Holm: att din bukett hamnade bakom gardinen förstår jag att du blev ledsen över. Burken däremot kan mycket väl ha berott på att personen inte ägde någon lämplig vas (ett problem jag själv stött på ibland) och därför inte KUNDE sätta buketten i vas. "Man tager vad man haver" i den situationen.

lilla moi, 11:11, 6 september 2015. Anmäl

Det är viktigare än man tror, det där med hur man hanterar presenter o blommor. En gång plockade jag en stor vacker bukett med blåklockor, prästkragar, smörblommor, timotej m.m, gav till en30-åring tillsammans med presenten. Hon knölade ner blommorna i en burk, som hon ställde i köksfönstret, den försvann bakom gardinen. Jag blev sårad. Det blir inga fler buketter från mig. (Hon är ett tyvärr curlat f.d. barn. Det är inte hennes fel att hon inte fått lära sig hänsyn o hyfs, Men inte mitt heller

Irene Holm, 19:56, 5 september 2015. Anmäl

Re: systern, Är det inte dålig etikett att kritisera någon annans brist för etikett? Också, jag har inte ord för hur fjantigt det är att bli "sårad" för att mottagaren tar bort kortet...

Lyra Lof, 10:44, 5 september 2015. Anmäl

Jag skulle ha kvar kortet om jag satte buketten på ett presentbord, och även lägga kort tillsammans med andra presenter, om det är så att man har gäster som vill gå och titta på vem som givit vad. Men bara under den perioden. Sen efteråt när jag tackat varje givare och börjar använda respektive present så tar jag bort korten. Då har de gått från att vara presenter till mina bruksföremål. Tycker inte att det är så vackert med en mönstrad kartonglapp hängandes från stjälken på en vacker blomma.

Åsa S, 18:24, 3 september 2015. Anmäl

Det skulle vara intressant att få veta hur man gör i t ex Frankrike, etikettens hemland. Tror det är "svenskt" att vilja vara hemlig. Lite snål, sådär.För mig är det självklart att den som vill kan se vem som skickat den och den buketten eller presenten. Andra blir verkligt upprörda om någon annan skulle läsa kortet. Jag öppnar mitt kuvert, sticker ner kortet lite på sned som en signal: Varsågod och läs! Om det på något kort råkar stå "Älskar dig i hemlighet, X" höjer det feststämningen!

Irene Holm, 09:58, 2 september 2015. Anmäl

@Irene Holm: nu framgick iofs i frågan att det rörde sig om en enstaka bukett i detta fall. Får man många samtidigt är det förstås smidigt att låta kortet sitta kvar tills jag hunnit läsa alla ordentligt. Noterar ansträngningen från vederbörande och plockar sedan bort kortet för att sparas eller slängas beroende på hur personlig eller allmän hälsningen är. Skulle dock INTE uppskatta om andra läste korten utan att fråga!

lilla moi, 18:35, 1 september 2015. Anmäl

Thorbjörn T. Jag hänger inte riktigt med i ditt resonemang, "Hur skulle det se ut om hela lägenheten blir tapetserad med gratulationskort" - hur menar du. Om jag fyller 50 och har många vänner och släktingar - inte kommer jag sen när alla gått hem ihåg vem som skänkt vad! Låt kortet hänga kvar, alt. ligga på presenten eller instucket under snöret. Själv väljer jag blommor/present med omsorg, letar rätt på rosa nejlikor som mormor gillar. Vill att hon ska veta att jag ansträngt mig för henne.

Irene Holm, 10:52, 1 september 2015. Anmäl

Tycker mottagaren bestämmer själv hur den vill ha det. Blir givaren sårad för att man tar bort kortet känns det som att det nog är dags att fundera på om man gav buketten för att lyckönska eller för att själv synas... Mottagaren vet ju ändå vem den kom ifrån.

lilla moi, 17:24, 31 augusti 2015. Anmäl

Det var en underlig inställning du har Irene Holm "Tar ni bort mitt kort blir jag sårad". Hur skall man då göra om man får något annat som kanske är inslaget i papper och med ditsatt kort, en porslinspryttel eller ljusstake eller vad vet jag. Skall man låta pappret sitta kvar eller skall man packa upp presenten och sedan sätta tillbaka kortet. Man skulle ha kort hängandes överallt i vardagsrummet på alla fådda prydnadssaker. Inte vet jag om jag tycker att det skulle vara så vackert precis.

Thorbjörn T., 12:25, 31 augusti 2015. Anmäl

Förtroendefrihet?

Fråga: Jag är på fest med många deltagare där även en bekant med pojkvän är inbjudna. Dagen efter festen ringer hennes pojkvän och vill bjuda ut mig. Jag tackar nej (förstås). Efter mycket funderande berättade jag för min bekant om hur hennes pojkvän uppfört sig. Hon blev oerhört sur – på mig. Det hela slutade med att de gjorde slut efter ett tag, säkert av fler anledningar än denna, men bekantskapen mellan mig och henne tog tyvärr också slut. Jag försökte förklara för henne flera gånger, men det funkade inte, hon kunde liksom aldrig förlåta mig. Hur skulle jag ha gjort? Jag tänker ju att hon förmodligen blivit ännu argare om det kommit fram att han ville bjuda ut mig men att jag inget sagt.

En väninna berättar i förtroende att hon är otrogen mot sin man. Jag känner inte hennes make särskilt väl, har bara träffat honom någon gång. Det är hon som är min ”gamla” kompis. Jag berättade aldrig någonting för hennes man, men jag önskar att hon aldrig hade satt mig i den här situationen. När jag försiktigt försökte säga det till henne vid ett senare tillfälle blev hon mycket sur – på mig. (De är fortfarande gifta, jag vet inte om hon fortfarande är otrogen, jag vet inte om maken vet.) Vad skulle jag ha gjort?

Intima förtroenden av ovanstående slag – hur slipper man dem? Folk säger ju inte: nu ska jag berätta något intimt (och gärna sexuellt eller lite förbjudet/skamligt och hemligt) för dig, vill du höra? utan de bara säger saker. Om jag reagerar negativt blir jag kallad pryd. Jag tycker själv inte jag är pryd, men det hör kanske inte riktigt till saken. Jag vill inte ha sådan oerhört intim information för jag tycker inte jag har med det att göra, har inga ”goda råd” att ge direkt, och vill inte bära bördan av hemligheter jag kanske själv anser borde vidarebefordras till den det gäller.

Svar: Svårt! Du skulle ha avstått från att berätta för din bekant om hennes extremt klumpiga pojkvän, men påpekat för honom att han betedde sig olämpligt. Det hade knappast kommit fram till hans flickvän på annat sätt än från dig att han bjudit ut dig, eftersom du givetvis inte skulle ha pratat med andra om detta. Man kan förstås ta emot förtroenden men inte mot sin vilja.

Din väninna som var otrogen berättade för dig förmodligen för att lätta sitt eget dåliga samvete. Men det ska du inte behöva stå ut med. När hon hade börjat säga kanske ”jag måste berätta något för dig, jag har en affär med…” så skulle du ilsnabbt ha avbrutit henne och sagt ”nej, nej, säg inget mer, jag vill inte veta det.” Eller göra något tydligt avvärjande, som att hålla för öronen, resa dig upp och visa att du vill gå därifrån. Hade hon ändå fortsatt att berätta skulle du ha insisterat och avbrutit igen, ”jag vill absolut inte veta, säg inget mer”.

Du kan göra på samma sätt i alla de fall då andra vill tynga dig med sina hemligheter. Säg snabbt ”nej, inte ett ord till, jag vill inte och kan inte bära på dina hemligheter” – det bör andra förstå. Och du ska inte känna dig ovänlig som säger ifrån, det är ju dessa bekännare som vill vältra över sina skamkänslor eller vad det nu är, på dig, eller hoppas att få höra något tröstande som du kanske inte är intresserad av att ge.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (40)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 40

Irene Holm: Nej, jag är inte "blåögd", och tror absolut inte att allt är bra, men tidningarna skriver för att sälja. Därför är BRÅ tillförlitligare, over and out.

Maja Gräddnos, 09:32, 7 september 2015. Anmäl

Maja G. Missförstå mig inte, men jag anser dig vara alltför blåögd och troskyldig. De "seriösa" tidningarna skriver varje dag små notiser om ond bråd död, man hinner inte förfäras över en dödsskjutning (på macken vid Brommaplan nyligen) förrän näste man har skjutits till döds (Häromdan i Hässelby, inför ögonen på sina barn). Och då talar jag bara om Stockholm. Gbg lär ha rekordet på mördandet. Men man tonar ner dessa förfärliga katastrofer. Så att du med flera ska tro att allt är frid och fröjd.

Irene Holm, 22:07, 6 september 2015. Anmäl

Irene Holm: Oj, du är den första jag vet som tror mer på tidningarna än t ex. BRÅ! Nu vet jag inte så mycket om dem, men jag antar att de fört statistik på samma vis hela tiden, så den bör stämma. Visst kan man bevisa vad som helst med statistik, men tidningarna (även de seriösa som skriver så sant det går) är ju ute för att sälja. Och brott o s v säljer! Tidigare kanske man hade en annan moral, och skrev mindre om brott , därför verkar det ske flera nu. Behöver inte betyda att de ökat!

Maja Gräddnos, 00:04, 6 september 2015. Anmäl

Varför berättade FS överhuvudtaget detta när det bara var en bekant? Dumt gjort. Om det var en mycket nära vän skulle jag överväga att berätta, inte annars. "Alla vet utom den bedragna" är för övrigt en myt. Den bedragna kanske förtränger det hela, vill inte ta itu med det just nu, eller t.o.m. accepterar det! Man ska inte lägga sig i sånt. Har ens partner en långvarig affär med någon annan och man inte ens märker det, ja då är ju ursprungsförhållandet inget som bygger på kärlek hur som helst.

Bengt Carlsson, 22:01, 5 september 2015. Anmäl

Det låter som om alla involverade är väldigt unga. Inget fel på det, men "hon blev sur på mig" hit och "hon blev sur på mig dit"... Det låter som tonårsdraman där ett par bryter upp den ena veckan och blir "ihop" igen nästa. Wash, rinse and repeat. Uh, varför läser jag ens det här?

Lyra Lof, 10:48, 5 september 2015. Anmäl

maja Gräddnos,( forts).Statistik kan användas på olika sätt, den kan vara missledande. (Minns den gamla statistikvitsen "Med ena foten på en het spisplatta och den andra i en ishink, så mår man bra " . Mycket hänger på hur och vad man mäter. Bestämmer man sig för att t ex mäta våldsbrott i antalet dödade, och glömmer alla fall med sönderskjutna knäskålar och andra söndertrasade kroppsdelar så kan det ju se riktigt bra ut..

Irene Holm, 01:37, 5 september 2015. Anmäl

Maja Gräddnos Jag har inte studerat Brås rapporter i detalj, bara uppfattat att samhället är lugnare än någonsin, " brottsligheten sjunker för varje dag.".. Jag läser ju tidningar: Det går inte en dag utan rån, skjutningar, mord, överfall, vådltäkt, gruppvåldtäkt, ,sprängningar, väskryckningar, narkotikabrott. Varenda dag något. När jag växte upp var sådana här händelser sällsynta, närmats sensationer. Men BRÅ säger att det är lugnt och fint nu, och blir bättre o tryggare för var dag som går

Irene Holm, 01:21, 5 september 2015. Anmäl

Irene Holm: Varför i all sin dar litar du inte på BRÅ? Det är officiell statistik, och bör vara den tillförlitligaste vi har. Sedan kan mörkertalet vara stort, men det kan de nog inte göra så mycket åt.

Maja Gräddnos, 17:28, 4 september 2015. Anmäl

BI. Aha , BRÅ.Dem litar jag tyvärr inte på.

Irene Holm, 10:54, 1 september 2015. Anmäl

Irene: Jag har följt utvecklingen via BRÅ rapporter och information från riksorganisationen UNIZON. (Sedan 1980-talet)

B I, 16:53, 31 augusti 2015. Anmäl

Hejdåtårta?

Fråga: Vid månadsskiftet augusti/september slutar jag på jobbet efter åtta år. Sedan jag sa upp mig har jag fått höra flera kommentarer från kollegerna. Mycket har varit positivt, men lite väl många har skojat om att ” då bjuder du väl på…” osv.

Jag har tagit det som skämt, men någon eller några kanske menar allvar. Visst är väl sed och skick det motsatta? Det borde vara arbetsgivaren och kollegerna som bjuder mig som tack och adjö efter så pass lång tid?

Möjligen vill jag ge en kollega en sak som hon kan minnas mig med. Om en får så måste väl inte nödvändigtvis alla få? Det är ju faktiskt frågan om vuxna människor.

Svar: Varje företag har sin kultur beträffande ceremonier vid välkomst, farväl, födelsedagar och annat uppmärksammande. Du bör efter så många år ha varit med om flera tack-och hej-då-tillfällen? Försök komma ihåg om det var den som lämnade företaget som bjöd på tårta eller företaget som tackade vederbörande för de gångna åren. Annars får du fråga någon mellanchef eller liknande vad som är skick och bruk just där. Du ska lämna ett gott intryck efter dig och det är bäst att göra som förväntat, du tjänar ingenting på att komma med en ny idé om hur man gör när man slutar, i alla fall inte om den idén innebär att du slipper en utgift. På det du har fått höra verkar det ju klart att den som lämnar arbetsplatsen för gott också förväntas bjuda på något och tacka för sig, som det heter.

Vill du ge en kollega en present, gör det men diskret vid något tillfälle sista dagen på jobbet, utan att övriga noterar det.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (7)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-7 av 7

Olika på olika arbetsplatser. Jag har bjudit på tårta åtminstone en gång efter att sagt upp mig. Beror väl lite på skälen därtill också, jag lämnade av personliga skäl (trivdes väldigt bra på jobbet och med mina arbetskamrater, men behövde byta stad) och ville gärna bjuda dem på något när jag gick.

annan Camilla, 10:37, 28 augusti 2015. Anmäl

Som tidigare har nämnts så bjuder inte arbetsgivaren om en anställd har sagt upp sig själv, till skillnad ifrån pension. Personalen samlar till en avskedsgåva. Då jag var ny i arbetslivet i mitten av 80-talet, förväntades den som slutade bjuda herrarna på whiskey o damerna på sherry! Sen bolmades det friskt på rummen, det var andra tider då! :) Jag var ung o fattig och bjöd då min dag kom, på kladdkaka, det mottogs vä så där, vill jag minnas!

Frk N, 11:40, 27 augusti 2015. Anmäl

Efter mer än 40 yrkesverksamma år i flera branscher och i ännu fler företag har jag hittills inte varit med om att det är den som slutar som bjuder på tårtan. Det har arbetsgivaren gjort som ett tack för nedlagt arbete. Ibland även med en bukettblommor.

Suzanne Oxelstål, 11:39, 27 augusti 2015. Anmäl

Samma här. Min erfarenhet är att den som slutar bjuder på något gott men inte nödvändigtvis dyrt. Arbetsgivaren kanske ger något minne och kollegorna samlar ihop till blomma eller present. Man kan inte förvänta sig att få något av arbetsgivaren när det inte handlar om pensionsavgång. De närmaste kollegorna kanske gör något festligt men det är i så fall inofficiellt och man bör nog inte förvänta sig något om man själv inte ens är beredd att bjuda på köpta småkakor.

Jenny Löwerot, 11:06, 27 augusti 2015. Anmäl

Det verkar som att ingen slutat på åtta år. Då är det bäst att fråga efter vad som är brukligt. Själv blev jag bjuden både på lunch och presenter när jag sist slutade. På en tidigare arbetsplats bjöd jag på tårta och fick en avskedspresent.

B I, 10:24, 27 augusti 2015. Anmäl

Min erfarenhet är densamma som Marja-Leenas: den som slutar bjuder på fika och kollegor/chefer avtackar med kort/blomma/present. Vet dock att på min mors arbetsplats brukade den som gick i pension bjudas på tårta av arbetsplatsen.

lilla moi, 07:28, 27 augusti 2015. Anmäl

Det vanligaste i min erfarenhet är att det är den som slutar som bjuder på fikabröd. Men det måste ju inte vara en tårta, det kan vara en vetekrans eller -längd också, och man kan dessutom få ner kostnaden genom att baka själv. Företaget eller arbetskamraterna ger i stället blommor och ett fint kort, eller (om företaget avtackar officiellt) något föremål som tillverkas på företaget eller har anknytning till det.

Marja-Leena Pettersson, 06:26, 27 augusti 2015. Anmäl

Olivkärnsstil?

Fråga: Jag har nu varit på några middagar där vi har serverats oliver med tandpetare eller liknande.
Frågan är dock hur jag snyggt skall hantera kärnorna i oliverna?
Jag har testat med servett men efter några stycken blir det jobbigt att hantera detta och jag vill gärna inte spotta ut dem.

Svar: Denna återkommande fråga tar jag upp igen eftersom den så uppenbart är ett hårt litet bekymmer för många. Och det är högst förståeligt – egentligen borde alla värdpersoner, krogpersoner och andra som tillhandahåller sällskapsmat låta bli att servera oliver med kärnor, de små godingarna är faktiskt besvärliga att hantera snyggt. Nu anser de som vet att oliver med kärnor är godare än de urkärnade men i en hel del sammanhang får läckerheten underordnas det som är praktiskt.

Men så här gör man: fös med tungan ut kärnan ur gapet mot en gaffel, om sådan finns, och lämpa därifrån ner kärnan på en assiett för matskräp. Saknas gaffel knyter man vänster hand med tummen utanför pekfingret, varvid det bildas en liten grop; dit flyttar man diskret ut kärnan  genom att lyfta upp handen mot gapet, fösa ut kärnan och därpå välta ner den mot en assiett eller liknande.

Man spottar aldrig ut något, ej heller olivkärnor, direkt på duk, assiett, tallrik – och man spottar aldrig ut något i servetten!

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 2

Kommentarer (4)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-4 av 4

Jag skulle hellre avstå från oliverna framför att försöka få ut kärnorna på gaffeln. Avstår även från vindruvor av samma anledning, fast jag tycker om vindruvor, jag gillar nämligen varken att svälja vindruvskärnor eller försöka få ut dem ur gapet snyggt och elegant.

H R, 16:40, 31 augusti 2015. Anmäl

Kanske bör man som värd helt undvika krånglig mat som oliver med kärna, oskalade räkor, abborre med hundra ben. Kronärtskockor är gränsfall, kanske blir någon gäst besvärad för att han inte riktigt vet hur man gör, det är onödigt tycker jag. Kräftor är ett undantag, där ska man sörpla och slafsa, det hör till.

Irene Holm, 13:59, 26 augusti 2015. Anmäl

Ett litet tips till alla er som tycker att hela oliver med kärna är godare (Inklusive jag själv). Jag brukar alltid kärna ur oliverna med en helt vanlig körsbärsurkärnare innan jag serverar dem. Smaken förändras ju inte av det men man slipper sitta och kladde med kärnorna.

Thorbjörn T., 10:09, 26 augusti 2015. Anmäl

Det verkar inte väl genomtänkt av värdfolket om det inte ges en hyfsad chans att göra sig av med kärnorna på ett snyggt sätt. Jag skulle nog be om en gaffel och det saknades. Även om Magdalenas alternativa förslag låter smart så känns det lite kladdigt. OBS! Jag har ätit ris och räkor med fingrarna från palmblad i djungeln och sköljt av mig i floden men det är en annan sak.

B I, 09:51, 26 augusti 2015. Anmäl

Krognotsrättvisa?

Fråga: Jag och mina vänner brukar fira varandras födelsedagar tillsammans på olika restauranger. Det är trevligt men jag tycker det är väldigt jobbigt när det kommer till betalningen. Vi bjuder alltid den personen som fyller år vilket är helt okej för mig inför de personer som dricker alkohol i måttliga mängder. Däremot finns det några i bekantskapskretsen som beställer in många och dyra drinkar. Notan brukar också delas lika mellan dom som betalar, så personerna som dricker väldigt mycket får alltid betala för lite oavsett födelsedag eller inte. Problemet för mig är att jag inte har så mycket pengar och dessutom vill jag inte betala för andras supande.

Jag tycker att det är svårt att säga till personerna som dricker mer än oss andra. Jag tror inte att dom gör så här medvetet, utan bara inte tänker efter. Vissa gånger har jag sagt att jag inte betalar för någon alkohol, och avstått från att dricka alkohol själv. Jag började också att ha fester istället för restaurangbesök när jag själv fyllde år för att själv slippa bli bjuden och bryta mönstret.

Nu fyller jag själv år och har ingen möjlighet att ha en fest, så jag planerar ett restaurangbesök. Jag vill helst inte bli bjuden på någonting, att alla betalar endast för sig själva och att inga vinflaskor beställs in utan alla beställer egna glas. Har frågat restaurangen om vi kan få separata notor vilket går bra.

Mina frågor som jag hoppas att få svar på är: hur meddelar jag mina ”gäster” att vi ska ha separata notor på bästa sätt utan att någon känner sig utpekad? Ska jag meddela detta innan vi är på eller när vi befinner oss på restaurangen? Hur förmedlar jag att jag önskar att vi inte beställer in vinflaskor som ska delas på utan att alla beställer in egna glas?

Svar: Du delar detta krognotsproblem med mängder av andra som i likhet med dig inte har skattkistor att ösa ur. Dags att sluta låtsas att pengar inte spelar någon roll, dags att sluta skämmas för att man inte har lika mycket pengar som andra.
Och därmed alltså dags nu att förklara för de i bekantskapskretsen som inte ägnar andras ekonomi en tanke att de får betala sin konsumtion själva och inte belasta andra med sitt överdåd. Jag föreslår att du skriver ett vänligt, milt mejl eller kanske rentav ett kort i förväg till dina vänner och säger som det är. Ungefär

”Nu fyller jag år igen! Och jag hoppas att vi ses som vanligt på X-krogen, men den här gången med en ny ordning: alla ber om separat nota och betalar individuellt sin mat och dryck, även födelsedagsfiraren – jag. Det blir mer rättvist för oss med lite svagare ekonomi. Hoppas alla förstår och är med på detta!”

Det kan ingen ta illa upp. I så fall är de inga riktiga vänner.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 4

Kommentarer (20)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 20

Om någon dricker oss andra och än mer, så kan vi ju inte betala.

Dagge Quist, 12:51, 31 augusti 2015. Anmäl

Förlåt, annan Camilla skulle det vara (tror det blev fel, kan inte läsa nu)

Maja Gräddnos, 23:24, 30 augusti 2015. Anmäl

Annan Carolina: Om dina vänner verkligen super (blir fulla), kanske du skall försöka skaffa nya, det låter inte kul. Men om de faktiskt bara tar ett glas vin till maten och kanske något till kaffet eller så, tycker jag inte det är att supa. Inte roligt att sponsra det heller varje gång, det håller jag med om, men säg inte att de gör något om de nu inte gör det

Maja Gräddnos, 23:22, 30 augusti 2015. Anmäl

Utmärkt förslag från MR :). Håller med de nedan som påpekar att det inte alls jämnar ut sig, särskilt inte när några dricker alkohol och andra inte. Som nykterist är jag tacksam över att alltid haft vänner som förstått detta och som exkluderar priset för alkohol innan man delar kostnaden. Nog kan jag bjuda ibland, men att alltid subventionera andras supande är tröttsamt.

annan Camilla, 13:51, 26 augusti 2015. Anmäl

Carl Carl, jag har lite svårt att förstå vad denna fråga har med Jantelagen att göra. Innebörden av den har ju ingenting med med att inte vilja / ha råd med att dela på en nota att göra. Hur får du in "Du skall inte tro att du är något" i detta sammanhang???

Thorbjörn T., 11:12, 26 augusti 2015. Anmäl

Får en känsla att Carl Carl är den sorten som FS beskriver i sitt mail, som beställer in många och dyra drinkar på andras bekostnad. Tycker Magdalenas svar var bra, fast jag skulle slopa delen " för oss med lite svagare ekonomi". Att vid varenda restaurangbesök med vännerna under flera års tid alltid vara den som betalar mer än vad man själv konsumerar, och därmed alltid blir den som bjuder de som dricker mer, kan ju vem som helst lessna på, oavsett ekonomi.

Åsa S, 09:51, 26 augusti 2015. Anmäl

Att briljera med utländska vanor vid krogbesök är ju bara fjantigt. Det finns väl ingen som helst likhet i jämförelsen Svenska krogpriser och utländska. Bara man kommer till Danmark så är det mycket billigare än i Sverige för att inte tala om latinska eller östeuropeiska länder där spriten knappast kostar "nånting" jämfört med Sverige!

Arne Plahn, 05:23, 26 augusti 2015. Anmäl

Carl Carl, du säger "i övriga världen", men du kan knappast tala om hela världen. Har bott flera år i Brasilien och där brukar vanligtvis en person betala notan för hela sällskapet; åtminstone bland välställda. Jag minns t.o.m. en kypare som nämnde att det är "typiskt européer att dela upp notan." Även om min personliga åsikt är att alla bör betala för sitt eget, just för att undvika obekväma situationer, så kan varken du eller jag dra någon slutsats om att Sverige är så olik andra kulturer.

Anders Mårtensson, 04:49, 26 augusti 2015. Anmäl

Det är ju oftast de som tar det dyraste som gärna vill dela "lika" också har jag märkt!

Cecilia G, 20:43, 25 augusti 2015. Anmäl

Sen är utlandet kanske lite större och vidare än vad lille Carl tror. I det utland där jag bor frågar kyparen nämligen alltid vid betalning: "Separat eller tillsammans?" och det är mycket vanligt att sällskapet väljer separat.

H R, 14:24, 25 augusti 2015. Anmäl

Bjudmatsobehag?

Fråga: Jag har en undran om hur, och om man kan, säga på en middagsbjudning att maten var äcklig eller mindre god?
För jag har alltid hållit god min, ätit halva portionen och sagt att det var gott för att göra den personen ledsen.
Jag vet ju själv hur mycket tid man kan lägga ner på att laga vissa måltider och att då få höra från gäster att maten var äcklig skulle inte vara roligt.
Å andra sidan så visar hur mycket en person har lämnat kvar på tallriken om den var god eller inte, vilket blir som ett betyg och som man då kan ta negativt ändå.
Så hur ska man göra, säga och förhålla sig till mindre god mat när man är gäst? Ska man ljuga och fortsätta hålla god ton – eller vara ärlig?

Svar: Man kan aldrig säga om bjuden mat att den är äcklig. Du kan ju som du skriver sätta dig in i situationen att du har lagat mat så bra du kan men den du bjuder på denna mat markerar tydlig ovilja. Så gör man inte! Däremot måste man inte berömma maten, man säger något allmänt positivt, som att den är vackert upplagd, att det ser gott ut, att man förstår att det är spännande ingredienser men att man bara önskar en liten portion. Vill man inte äta mer än minimalt av den så säger man något om att man tyvärr inte orkar mer.

Hyfsat sätt är att äta upp så mycket som möjligt av det man själv tar för sig från uppläggningsfat, medan den rätt som serveras färdigupplagd portionsvis inte måste ätas upp; man har ju då inte valt storleken på portionen.

Så försök att ta själv av maten så att du får en liten portion, och ta mer nästa varv om du tyckte om den.

Eller som sista utväg, säg när du ser att det är något som du inte gillar, exempelvis lever eller svamp eller xx, så här ”åh så fint – tyvärr måste jag säga som det är, att lever/svamp/xx och jag går inte alls ihop, men det räcker för mig med potatisen och salladen, inte något problem”.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 3

Kommentarer (17)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 17

Det är trevligt med hälsande. Vi nordbor är stela, tillknäppta och blyga, och noggranna med att vänlighet absolut inte får vara "ytlig" , "som i USA". Vi borde tvärtom hälsa oftare, nicka vänligt när man stiger in i en hiss t ex, istället för att besvärat och med "oberörd" min stirra i taket eller på väggen. Min radio visar på displayen "Goodbye" när jag stänger av på kvällen, och "Welcome" när jag knäpper på på morgonen. Det gör mig lite glad! - En apparat! :-)

Irene Holm, 12:46, 1 september 2015. Anmäl

Andrea E: Naturligtvis finns äldre som bär sig illa åt! Vissa blir på ålderns höst småaggressiva, petiga och griniga, ibland beror det på begynnande senilitet. Men som regel är äldre generationer uppfostrade till att ta hänsyn och underordna sig och sina krav, mer än dagens ungdom. Förr gällde "ses men inte höras", "låt maten tysta munnen", "din vilja sitter i riset" (hu). För unga idag gäller: "Express yourself!" och "Take a selfie!", och "We are the heroes of our time! " På engelska såklart!

Irene Holm, 10:21, 25 augusti 2015. Anmäl

Erik Gustafsson: jag hoppas också att du skojar. Eller så är du en av de människor som inte kan följa normala regler för mänsklig samvaro. Det brukar finnas en sådan på varje arbetsplats, i varje förening o.s.v., och den personen förstör alltid oerhört mycket.

Marja-Leena Pettersson, 06:39, 25 augusti 2015. Anmäl

Irene Holm 10:36: Som ung är det ganska trist att ofta behöva läsa att ungdomar beter sig illa. Jag jobbar extra på ett café och fick för ett par veckor sedan av en dam på gott och väl 70 år höra att "Spenatpajen är äcklig. Ni borde ha förvarnat om att det är mycket spenat i pajen". Aldrig tidigare hade jag hört någon som passerat förskoleåldern säga att maten är "äcklig" och blev nästan full i skratt. Hyfs har inget med ålder att göra.

Andréa Ellen, 22:45, 24 augusti 2015. Anmäl

Erik G: Jag tror att du skojar lite ...eller hur? Naturligtvis är man inte helt ärlig när man är på en bjudning. Hela vårt umgänge vilar på små vita lögner, det skulle inte fungera annars. Tycker jag som gäst t ex att inredningen är smaklös och brackig säger jag absolut ingenting om det. Jag letar kanske rätt på en tavla som är vacker, då säger jag det. Tycker jag att maten är smaklös säger jag: Jag är en hopplös saltare, det är verkligen inte bra för hälsan, jag vet! Men finns ett saltkar?

Irene Holm, 20:48, 24 augusti 2015. Anmäl

Den som av rent smakmässiga skäl inte klarar av att äta maten som bjuds kan ju tacka nej nästa gång han eller hon blir bjuden. Den som inte kan låta bli att säga att maten är äcklig riskerar att inte ens behöva fundera på att tacka ja eller nej nästa gång - för det kommer nog ingen mer gång.

Arbiter Elegantum, 16:29, 24 augusti 2015. Anmäl

Erik Gustavsson: Trist med dessa "sanningssägare" som anser att deras sanning är så viktigt att den alltid måste framföras oavsett hur det känns för mottagaren. Som flera tidigare påpekat så är väl umgänget det viktigaste. Vill jag ha något extra gott så åker jag till Grythyttan.

B I, 13:29, 24 augusti 2015. Anmäl

Det var ju lite kul Erik. När man som du kommer från ett oändligt överflöd då kan man kosta på sig att avstå mat. Du ska inte inbilla någon att man kan säga åt en kock att maten var äcklig på ett vänligt och förekommande sätt. Det låter så fruktansvärt superbarnsligt att man alltid måste säga sin åsikt om allting. Bara ät och var tyst. Ta lite mindre. Börja bara inte att kommentera maten för värdpersonerna. Det gör 5-åringar.

Kenneth Ferm, 13:04, 24 augusti 2015. Anmäl

Ett skäl för att inte kommentera maten man bjuds på är att det framstår som att man kommit för att bli mätt! Att man överaskas av annat än falukorven hemmavid. Skälet till middagen är ju umgänget, firandet av något kanske. Inte att få ett skrovmål! Ser man tex franska spelfilmer, där man ofta äter, så sägs normalt inte ett ord om maten, man utgår från att den är god. - Sluta kommentera: Åh! mandelpotatis! Åh! oxfilé! Mm, vilken sås Åh! Kan jag få receptet på äppelkakan! Nejmenåh Meissenporslin!

Irene Holm, 12:33, 24 augusti 2015. Anmäl

Tragiskt med människor som ska släta över dålig matlagning eller äter mat de inte gillar. Ärlighet är viktigast, man kan säga det utan att vara elak. Elakt är att luras!

Erik Gustafsson, 12:30, 24 augusti 2015. Anmäl

Personalhejande?

Fråga: I butiker nuförtiden så hälsar personalen ofta på kunden.
I en butik som jag ofta besöker har dom en informationsdisk bredvid entren. Man går inte så där jättenära förbi disken men ändå så ropar personalen ”hej hej”. Dom har förklarat det med allt från att dom måste säga det, det skapar en relation mellan dem och kund som gör att det bli färre snatterier och att kunderna handlar mera på grund av av denna relation. Själv kom jag av mig sist så jag glömde flera inköp.

Jag tycker att detta hälsande är en sorts ohyfs. Jag går till butiken för att handla, min relation består av mina pengar och deras varor. Vill jag prata med folk kan jag gå hem till vänner. Butikschef som jag talade med frågade hur dom skulle göra och jag sade att det måste man känna efter men att att hälsa på varje kund utan syfte eller utan kunden söker kontakt blir fel.

Lika så ska man inte säga avslutningsfrasen ”ha en bra dag”. Det är grammatiskt fel och det kan bli rasande fel, som i mitt fall när jag hämtar ut min medicin som jag är tvungen att äta sedan flera år.

Svar: I dag går butikspersonal ofta på kurser i kundbemötande – om du anade så mycket man kan lära sig på kurs! Att hälsa på den som går in i en butik är gammal god sed, från den tid då kund och anställd möttes personligt. Att då inte hälsa på en kund, oavsett vem, hade varit ohövligt. I dag är den direkta kontakten en helt annan men att hälsa på den som går in i den butik där man är anställd – eller äger – kvarstår.

Du måste inte säga hej tillbaka till dessa personer som försöker vara artiga och uppföra sig enligt butikens norm, eller är spontant vänliga. Men du gör klokt i att leverera ett artigt leende i alla fall. Tänk på att de gör så gott de kan. Du behöver inte besvära dig mer än någon gång om dagen, förmodar jag.

Att få det muntra tillropet ”ha en bra dag” är jobbigt för den med sjukdom av något slag, men frasen handlar om att önska varje kund, inklusive de med svåra problem, att dagen fortsätter så bra som möjligt. Det är en fras utan privat innebörd och har ingenting med din medicinering att göra.

Skulle apotekspersonal säga artighetsfrasen ”god bättring” skulle de med kroniska sjukdomar kunna bli upprörda. Det tror jag inte att de blir. Flertalet kunder förstår avsikten med dessa fraser; en vänlig artighet som inte syftar direkt på individens person.

Det är inte helt lätt att vara artig utan att riskera att någonsin snudda vid andras problem.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (18)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 18

Jag förstår precis vad FS menar. Att expedit och kund hejar på varandra i en liten butik är normalt. Men när man går runt på t ex Åhléns eller NK och hela tiden hör detta hej, hej från expediter som man bara passerar och inte inlett någon kundrelation med så blir det tjatigt. Går man runt ett hörn står kanske samma expedit där igen och hejar på nytt. Det är ett opersonligt, robotliknande beteende och deras leenden är stela och onaturliga. Bättre att vänta med hejande tills kunden vill ha kontakt

Helena Holm, 12:31, 27 augusti 2015. Anmäl

Jag är inte bosatt i Sverige, men det kanske funkar iallafall.. Jag brukar ibland maila restaurangen innan om vi är en större grupp pâ kanske 10-20 pers och be dom ordna en gruppmeny. Kanske samma förrätt till alla (tapas liknande) sedan att man kan välja mellan 3 varmrätter och efterrätt eller kaffe till alla, och dâ se till att i slutpriset ingâr 1/2 flaska vin per person samt vatten. Alla betalar exakt samma summa, inga problem vid betalningen! Inte superspontant kanske men väldigt smidigt.

M. S., 17:42, 26 augusti 2015. Anmäl

FS, det är troligen så att alla som hämtar ut medicin på apotek har någon typ av hälsoproblem. Desto bättre då att personalen försöker uppmuntra vederbörande! Om du inte står ut med detta får du nog låta ett ombud hämta ut medicinen, som du för övrigt bör vara glad att den finns, och att du har möjlighet att få.

Jonas Ehrenpreis, 12:42, 26 augusti 2015. Anmäl

Det är ju trevligt när personalen i affären hälsar när man kommer in! Själv hälsar jag alltid när jag kommer in i en affär även om personalen inte gör det, jag säger "hej då" när jag går också! Det skulle ju verka konstigt att smyga omkring i en affär anonymt tycker jag. Även i stora varuhus så hejar jag på de som jag känner igen där jag handlar ofta.

Cecilia G, 20:51, 25 augusti 2015. Anmäl

Förstår överhuvudtaget inte frågan. Själv tycker jag det bara är trevligt att för ett ögonblick bli tittad i ögonen och bli bemött av ett 'hej' i livsmedelsbutiken, vare sig det är ett påbjudet 'hej' eller ej. Att detta förfarande sedan kan brista i en och annan klädbutik här i Sverige är en annan sak; till dessa butiker går jag bara en gång, samt såklart rapporterar jag det bristande bemötandet till mina väninnor [hämnd, javisst, en ljuv sådan... ]

Karin D., 18:14, 25 augusti 2015. Anmäl

Kul fråga. Prova försöka handla i en butik i Tel Aviv med rysk betjäning. Det är en hel livsupplevelse. Jag tycker svensk butikspersonal är jättetrevlig men en del niar hela tiden. Det är nog det enda som stör bilden.

Kenneth Ferm, 13:38, 25 augusti 2015. Anmäl

Jag tror att man i Sverige fått jobba på artigheten. Det är så ofta jag gått in i butiker och bara fått "bläng" av butikspersonal. Ni vet, så där att de synar en från topp till tå, konstaterar att man har fula skor, och skiter i en. Men det kanske speglar den svenska mentaliteten i övrigt? De kan definitivt bättra sig, och att vissa ler och säger hej på ett trevligt vis är för mig mycket välkommet. I USA och i England tycker jag att personal i butiker och kundsupport är SÅ MYCKET PROFFSIGARE

Lotta Tummetott, 10:44, 25 augusti 2015. Anmäl

Jag arbetar i en butik där det passerar många kunder varje dag och vi får ofta höra att det känns trevligt att vi hälsar på våra kunder. Det kanske är en klen tröst för den som tycker att det är jobbigt, men mitt intryck är definitvt att majoriteten av kunder vill ha det så.

Katarina Katarina, 14:21, 24 augusti 2015. Anmäl

Bor sedan tjugo år i Spanien och här får man ett allt annat än vänligt bemötande i butikerna. Det känns mest som om man störde något viktigt när man ber personalen om hjälp. Jag brukar önska personalen en trevlig dag eller trevlig helg och det är lika roligt varje gång att se expeditens förvånade utryck. Varje gång jag kommer hem till Sverige slås jag av hur trevlig och serviceinriktad butikspersonalen är. Fortsätt på det viset, FS surmulna inställning måste väl ändå tillhöra undantagen.

Thorbjörn T., 12:49, 24 augusti 2015. Anmäl

Det är någon sort militant vänlighet som gäller i Sverige, så jag tycker att FS har en poäng. Bor numera utomland och har fått lära mig acceptera att både bli ovänligt bemött, och inte bemött alls. Det har faktisk berikat mitt liv.

Ulf Lingbratt, 18:11, 23 augusti 2015. Anmäl

Klappundvikande?

Fråga: Jag har en vän, som vi kan kalla J, som tycker att det är väldigt obehagligt att bli rörd vid av kollegor på kontoret. Det handlar om ”oskyldig” beröring såsom en hand på axeln om J visar något på datorn osv.

J tycker det är pinsamt och besvärligt men vet inte hur man ska ta upp problemet. Enskilda samtal med kollegorna eller kanske ett stort möte för hela kontoret där man går igenom vad alla har för personlig komfortsfär?

Mitt förslag var att J skulle lägga sig till med vanan att prutta okontrollerat varje gång en kollega blir för närgången. På det sättet tror jag att problemet kommer lösa sig själv efter lite tid, utan att någon behöver ha ett pinsamt samtal.

Vad tror Magdalena? Något annat förslag?

Svar: En gång hade jag en värderad kollega som starkt ogillade klappande och kramande enligt nutida mönster. Varje gång någon närmade sig kollegan med en attackkram i sinnet – det syns oftast på kroppsspråket – värjde sig vederbörande genom att ta ett steg bakåt och säga ”nej nej, jag är lite förkyld” vilket förstås fick kramaren att stanna på behörigt avstånd. Så småningom hade alla insett vad som gällde, även om det kunde synas besvärligt att vara ”förkyld” år ut och år in.

Kanske din vän kan använda sig av samma slags metod? När en klappare gör en gest av närmande eller i värsta fall redan har hunnit med en handpåläggning, kan vederbörande säga ungefär ”åh, inte så, jag är superkänslig för beröring.” Det kan tolkas precis som klapparen vill, att din vän har extra ömtålig hud, eller har hudskador som inte syns, kanske är lite allmänt svag eller vad som helst. Alla har rätt till osynliga som synliga problem utan att behöva redogöra för dem. Man har också rätt till en fysisk integritet utan att förklara det.

Däremot avråder jag bestämt från avvärjande enligt ditt förslag. Dels kräver det en viss talang att åstadkomma dylika ljud på personligt kommando, dels är det dystert för alla inklusive utföraren.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 2

Kommentarer (20)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 20

Hyres tanten: Nejdå jag uppfattar inte all oönskad kroppskontakt som sexuella inviter. Tanterna som vill smeka min gravida mage t ex uppfattar jag inte så. inte heller grannars och andra halv-bekantas kramar. Men just i en arbetssituation, där kollegan lutar sig framåt för att se på min skärm och samtidigt lägger en varm han på min kropp (axel) uppfattar jag som en intimitet, som ett litet intrång.- Om han han måste stödja sig vid den svaga lutningen framåt bör han skaffa käpp eller krycka! ;-)

Irene Holm, 17:48, 25 augusti 2015. Anmäl

Magdalenas avslutning på svaret är återigen anledningen till att spalten är så rolig att läsa. Jag tror inte att frågan är seriös med anledning av förslaget som FS gett. Däremot finns det antagligen många som ogillar kroppskontakt även om de inte går så långt som Irene och tolkar allt som sexuella inviter. Det måste vara väldigt speciellt att gå omkring och känna det så. För min del kramas jag gärna med mina medmänniskor.

Hyres tanten (Webbsida), 17:53, 22 augusti 2015. Anmäl

Ja du Petra, en del inlägg visar att vi uppenbarligen tolkar detta med kroppskontakt och närhet på mycket olika sätt. Somliga verkar till och med rätt sexfixerade, haha. "Surt sa räven" kanske. Det är synd om människan. (Strindberg)

B I, 09:53, 22 augusti 2015. Anmäl

Med varje kramare som får en näsbränna kommer det förhoppningsvis att bli många som slipper ifrån oönskade kramar och klappar. Tack och lov.

Arbiter Elegantum, 23:12, 21 augusti 2015. Anmäl

Som med så mycket annat, är det värre att vara den "skyldiga" parten när det gäller det här. Att bli tillbakavisad av någon som inte ville ha en för nära... och särskilt naturligtvis om det gäller en person av motsatt kön och i "rätt" ålder. Då kan man verkligen känna sig avspisad och tillplattad, vägd och befunnen för lätt - även om ens mening egentligen inte var erotisk, men uppfattades som det...

Marja-Leena Pettersson, 21:56, 21 augusti 2015. Anmäl

BI. Aha , grannen som du gärna kramar och som gärna vill kramas av dig är en man (jag utgår från att du är en kvinna). Hm...Anrop !: Du grannfru, om du läser här, se upp med hjälpsamma maken-kramande grannen BI ! I de lugnaste farvattnen... :-o

Irene Holm, 20:43, 21 augusti 2015. Anmäl

Irene: Jag berör inte grannen, vi kramas. Jag har råkat bli viktig för honom och hans hustru av skäl som jag inte vill gå in på och det är mera så att han vill krama mig för att vi gillar varandra. Det känns bra och jag har mycket lätt att känna när någon går över min gräns och jag är också noga med att inte komma för nära den som inte så önskar. En god erfarenhet som har jag fått genom att jobba med människor som varit utsatta för sexuella övergrepp som barn.

B I, 16:52, 21 augusti 2015. Anmäl

@Irene Holm, 15:34, eftersom alla som skrattat har uppgett att det är åt den sista meningen i Magdalenas svar, så måste det väl vara det du menar när du undrar varför vi skrattar åt prutthumor? Men det vi skrattar åt är den dräpande elegansen i svaret, inte att det handlar om pruttar. Men som sagt, det krävs lite humor för att inse det :)

Petra Petrasson, 16:49, 21 augusti 2015. Anmäl

BI, Jag håller inte med dig, dels om att saken är ett "problem". Låt bara bli så blir det inget problem! Att jag skulle vara bärare av ett "problem" som liksom finns inne i mig, nejdå. Jag tror du kan hitta fler som helst inte vill bli tagna på av t ex arbetskamrater eller chefen. Men man kanske inte säger som det är för det kan uppfattas som grinigt eller rentav fientligt. Kramaren kan känna sig dum och avvisad, därför säger man inte "Rör mig inte är du snäll!"

Irene Holm, 15:52, 21 augusti 2015. Anmäl

B I, Vi människor är olika, det måste vi få vara. Men det låter lite oroväckande när du förklarar att du gillar att beröra, t ex din trevliga granne. Är du helt säker på att grannan vill bli berörd? Jag förstår att det inte gäller sex mellan er. Men de gånger jag fått en hand på min axel har det tveklöst handlat om en sorts attraktion från handens "ägare" och jag har inte gillat det, bara blivit besvärad. "First thing first", en invit ska inte starta med att någon tar på mig. Sån är jag!

Irene Holm, 15:42, 21 augusti 2015. Anmäl