Smajlkrav?

Fråga: Jag är anställd i Sverige och jobbar här hemma större delen av året, men får ibland tillfälle att jobba utomlands i Storbritannien på lite olika ställen. Jag jobbar i ett minst sagt mansdominerat yrke och är ung tjej. I Sverige behandlas jag som vem som helst på min arbetsplats, i de flesta fall i alla fall. Jag skulle inte vilja påstå att min arbetsplats är jämställd då säkert 90% är män. Men i Sverige blir jag sällan ifrågasatt, jag blir tillfrågad om min åsikt och jag behandlas som mina manliga kollegor med väldigt få undantag.
I Storbritannien är det tvärtom, där är jag istället ett objekt och en fin prydnad, eller blir utpekad som en ”assistent” fast jag har samma arbetsuppgifter och lön som mina manliga kollegor.

Nu till problemet: jag blir ofta tillsagd av männen där att le. Jag är som vilken människa som helst, jag uttrycker mina känslor med att skratta, le, se allvarlig ut och ibland sur så klart.

Men när jag inte gör någonting, när jag går omkring eller bara står stilla och ingenting händer så står jag knappast och ler stort för mig själv, och det är inte de brittiska männen sena med att påpeka. De säger till mig, ropar och gastar att jag ska le. Det här händer flera gånger om dagen.

I mina åtta år i Sverige inom samma yrke har inte en enda man bett mig att le. Vad kan jag säga till dessa män i Storbritannien? Jag har hittills kort och gott svarat ”nej” vilket ger en viss förvirring för dem att kvinnan inte gör som de säger och behagar med ett leende. De förstår dock inte alls själva poängen och tycker bara att jag är otrevlig. Jag vill att dessa män ska förstå att det är en väldigt sexistisk kommentar. Vad ska jag säga till dem så att de förstår att det inte är okej?

Svar: Du kan pröva med att bara kallt svara ”varför” så måste de förklara sig och inse hur dumt det är att kräva att någon, barn, man, kvinna ska le på kommando. Om du vill addera något syrligt kan du ju säga ”jag ser ingen anledning att le just nu.”

Det låter ändå lite märkligt, det du beskriver. Mig har det aldrig hänt, trots flitigt resande i yngre år. Kanske du ser påfallande bra ut och att det är orsaken till att du utsätts för denna bisarra uppmaning? Eller så är det andra tider, som det brukar heta när man inte förstår en egendomlig utveckling.

Oavsett vad: finn dig absolut inte i dessa dumheter. Markera med ett bestämt avvisande kroppsspråk och ett rakt nekande svar. Le måste man få göra av fri vilja.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (17)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 17

Intressant diskussion har det blivit här. Jag har också arbetat i London, men i en kvinnodominerad bransch där det dessutom fanns många andra icke-engelsmän. Kanske därför jag inte känner igen det som beskrivs? Däremot råkade jag i Österrike, där jag också arbetat, ut för att folk sa att jag var "väldigt direkt" och till och med "FÖR direkt". Det har jag aldrig hört någon annanstans, så jag gissar att det var något kulturellt. Att det förväntades att man skulle vara sirlig och linda in budskapet

Marja-Leena Pettersson, 09:35, 5 oktober 2015. Anmäl

I början av min karriär blev jag inte tagen på allvar eller behandlad som en jämställd kollega. (kvinna i mansd. yrke) Jag fick rådet att sluta le hela tiden och vara så "trevlig och tillmötesgående", att jag skulle bli mer seriös. Och det har fungerat utmärkt! Upplevdes tydligen som glättig och ointresserad när jag och skrattade och log. Har hört av andra kvinnor upplevt samma, kan tänka mig vilken stor krock det blir i en annan arb.kultur om FS fått samma råd. Välj själv vad som känns bra

Elin Lindh, 07:10, 2 oktober 2015. Anmäl

Och Sweydia Ism beskriver det också väldigt bra!

Eva Psilla, 22:30, 1 oktober 2015. Anmäl

Håller helt med Rickard Baarman om att det krävs ett lite annorlunda förhållningssätt socialt i England. Det är väldigt subtilt, men det märks ändå när man inte riktigt är med på finliret! Det tar ett tag att bli "flytande" i det sociala språket så att säga.

Eva Psilla, 22:29, 1 oktober 2015. Anmäl

Att vara kvinna i ett mansdominerat yrke är inte lätt. När jag sökte mitt första jobb, bildade killarna häck, för att syna mig från topp till tå. Nä, jag fick inte det jobbet... Detta var i "forntiden" - kanske "grabbigheten" lever kvar på sina håll i UK? FS trivs inte... men, kanske några ställen är mindre "faståsta" än andra? Föreslår att FS talar med sin chef och gör upp en ny arbetsplan - med tonvikt på Sverige? Man behärskar inte allt, när man är ung - men, man tar sig!

"gamla" Tekla, 18:23, 1 oktober 2015. Anmäl

Jag håller med "Sweydia Ism". Har bott snart 30 år i England, och det vi svenskar ser som ett "nollställt/neutralt" uttryck kan ibland tydas som att vara negativ eller sur. Framförallt förväntas man "kommunicera" mer, både med ord, uttryck, leenden än i Sverige - framförallt om man för övrigt behärskar språket hyfsat. På en av mina arbetsplatser lärde jag mig snabbt att det var mycket ohyfsat att inte tilltala sina närmaste arbetskamrater med förnamn när man möttes för första gången på morgonen.

Rickard Baarman, 11:53, 1 oktober 2015. Anmäl

Jag tänkte faktiskt på den här frågan hela dagen igår. Jag bor i England (ej London)och vi ler mycket mer här än i Sverige. När man möter en kollega i korridoren ler man åt varandra, två hundpromenerare ler åt varandra när de möts, mammor med småttingar ler åt varandra på lekplatsen etc. Om någon på jobbet säger "good morning/hi" utan leende och sedan passerar i korridoren utan leende skulle det snart pratas om. Detta handlar inte om kön men det är nog bara tjejer/kvinnor som får det påpekat.

Sweydia Ism, 09:12, 1 oktober 2015. Anmäl

Det här känner jag igen, trots att jag har lätt till skratt. Många män verkar uppleva att kvinnor ser neutrala ut när de ler, och att vi ser sura ut när vi inte ler. Jag brukar fråga tillbaka vad det är som är roligt.

Katarina Katarina, 19:00, 30 september 2015. Anmäl

Eftersom det är engelsmän det rör sig om, le vänligt, blinka med ena ögat och säg så sött du kan: as the actress said to the bishop - stirring her tea with her other hand. Sista delen är inte helt nödvändig, alla vet det ju även om det inte sägs :-).

Famse Forever, 17:53, 30 september 2015. Anmäl

Jag har bott i Storbritannien i 10 år nu, och detta har hänt mig en handfull gånger. Aldrig i London dock, utan bara i mindre städer och aldrig i professionella sammanhang. Första gången var i Darlington: jag gick från affären till lägenheten, och en gubbe på gatan sa käckt: "give us a smile!". Jag hört varianten med "it can't be that bad" dessutom. Jag säger alltid "Thanks, but it can" eller "I'd prefer not to". De insisterar aldrig. Tolkar det hela som ett slags missriktad vänlighet.

Eva Psilla, 13:31, 30 september 2015. Anmäl

Bresarprotest?

Fråga: När jag sitter på bussen händer det lite för ofta att den som sitter bredvid mig sätter sig väldigt bredbent, och även tar upp delar av mitt säte. Det är (tyvärr) nästan alltid en man och för mig som ung tjej händer det ganska ofta. Dessa personer tar i värsta fall sådan plats att jag får sitta med hopkurade ben lutad åt sidan, medan personen bredvid mig då har ett gap mellan sina.

Enligt min åsikt är detta ohyfsat men troligtvis är personen inte medveten om detta, eller tror att det inte gör någon större skillnad, men för mig handlar det om min personliga integritet och utrymme. När jag blir inklämd på det sättet känner jag mig trängd och sårbar vilket inte är trevligt överhuvudtaget. Människors kroppsspråk säger något om vilken maktposition man har i samhället.

Då jag tyckt att det har varit så pass frustrerande att ibland behöva sitta så instängt eller så långt ut på kanten, har jag ibland försökt att göra likadant som den andre, genom att breda ut mina ben för att försöka markera att jag också sitter där. De personer bredvid mig har inte synbart reagerat, i alla fall har ingen ännu flyttat på sig. Jag vill inte breda ut mig alltför mycket heller då det i dessa fall blir mycket kroppskontakt vilket inte känns så bekvämt med en främling på bussen, även om jag försöker uppmärksamma situationen.

Min fråga är då hur jag ska uppmärksamma dessa personer på detta utan att det ses som en provokation?

Svar: Du beskriver något som inte är särskilt ovanligt men likafullt obehagligt. I Ribbings etikettskola intill min spalt finns ett inslag om trafikhyfs där jag tar upp detta trista fenomen.
Bästa sättet om du inte kan byta plats eller orkar stå upp under resan är att artigt säga till den bredbente (eller bredbenta) ”ursäkta men kan du maka åt dig så att också jag får plats tack”. De flesta blir generade och klämmer ihop benen litegrann. Som du skriver, en del är nog inte medvetna om hur de sitter.
Du ska absolut inte göra motsvarande bredbentgest mot den som bresar (verbet för att sitta eller stå bredbent) eftersom det kan tas som en invit till kontakt istället för det avsett motsatta.

Så: en kall, artig uppmaning i lagom låg ton är bäst. Blir svaret ”vadå, jag sitter som jag vill” så kan du inte göra annat än att resa dig och flytta dig till en annan plats, eller stå upp. Man ska akta sig för att provocera människor publikt så att andra flinar åt dem, det skapar försvarsattityder hos den provocerade och då kan det bli jobbigt.

Men du kan också om det är möjligt, placera din väska eller bag eller påse eller vad du har med dig, på den del av ditt säte som vetter mot den bredbente (eller bredbenta). Säger vederbörande då något surt kan du säga milt ”det här är min plats som jag har betalat för”.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 3

Kommentarer (44)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 44

Dumheter Lyra Lof! Det är ingen maktdemonstration mot kvinnor, även vi män blir ofta utsatta för bresare. Skillnaden är att vi inte bryr oss eller tar det personligt. Hur menar du att en bresande man ska veta i förväg om en man eller kvinna kommer att sätta sig bredvid?? Beroende på situationen så bresar jag tillbaka, sätter benen åt andra hållet, eller tar en annan plats. Och även kvinnor "bresar" ibland på sitt sätt genom att sätta väskan bredvid eller sätter benen i 45 grader över nästa säte.

Bengt Carlsson, 15:32, 28 oktober 2015. Anmäl

Lyra Lof, Hear hear! :-)

Irene Holm, 15:41, 2 oktober 2015. Anmäl

forts... Man spreaders sitter och bresar hur avslappnat som helst, och kvinnor får sitta och knipa ihop knäna för att på plats... Min erfarenhet är dock att om man sprider ut sig tillbaka, så flyttar personen benen. EN enda gång har det ledit till konflikt (jag är 'street' så jag kan ta det! :D), när mannen i fråga stenvägrade att flytta på sig. Inte ens när jag sa "Your balls aren't as big as you think they are".

Lyra Lof, 05:18, 2 oktober 2015. Anmäl

forts... Det officiella namnet för det här fenomenet är "man spreading". Det var t o m en tunnelbanekampanj emot det här i New York förra året. Och jag håller inte alls med Magdalena om att inte "bresa tillbaka" för att det skulle inbjuda intimitet. För detta handlar inte alls om intimitet!! Det handlar bara om makt, att ta plats på någon annans bekostnad (alltid kvinnors).

Lyra Lof, 05:06, 2 oktober 2015. Anmäl

Lägg av med "anatomisk grund för bresande"... Det här handlar bara om att ta plats. Att vräka ut sig, så att andra (kvinnor) får göra sig små. En macho-grej till ytan sett... För det görs ju knappast emot andra män. Att sitta med benen i ett "V" bredvid en annan man? Det finns inte på kartan; det skulle ses som en aggression. Den första kommentatorn Daniel tror inte att detta förekommer då han inte har råkat ut för det.... Tjänare tränare....

Lyra Lof, 04:56, 2 oktober 2015. Anmäl

Kunde vara intressant att fråga en sjukgymnast/kiropraktor om det finns någon anatomisk grund för bresande? Vinkeln mellan höft- och knäleden är vidare hos kvinnor som därför oftare har utåtvridna fötter. Män är "rakare" men jag vet inte om det kan påverka. Hos de flesta, män som kvinnor, är de yttre lårmusklerna starkare än de inre, så det är bekvämare att sitta med benen isär. Jag tippar att bresandet är helt och hållet kulturellt, inte anatomiskt betingat, och ett otyg i vilket fall som helst

a f, 20:29, 1 oktober 2015. Anmäl

Sätena är med ganska stor sannolikhet konstruerade av just män. De har naturligtvis konstruerat sätena utifrån hur män sitter bäst. Alltså är det omöjligt att någon man kan behöva mer än ett säte.

Enok Personne, 14:59, 30 september 2015. Anmäl

@ Jerker Sverkersson Får du obehag och ont då du står också, eller måste du stå med benen ut i 45 graders vinkel då också, eller kan du stå rakt?

Åsa S, 11:21, 30 september 2015. Anmäl

Jerker Sverkersson, Din aningens skrytsamma förklaring till bresande godtas ej av mig. "Välutvecklade lårmuskler"..;-) Och ja, man kan få lite ont i benen om man tvingas sitta och hålla ihop knäna. Det vet vi kvinnor, som så gott som alltid måste sitta så. Jättetröttsamt ibland, men att sitta med skrevande ben gör inte en dam (studera drottningen på officiella möten.) Prova att trycka ihop knäna i fortsättningen, då tränas alternativa muskelpartier och du blir ännu mer välutvecklad !

Irene Holm, 11:07, 30 september 2015. Anmäl

Ähm, Martin Wiss, om det verkligen är så ni män uppfattar det - som att vädra könsorganet, då kanske jag föredrar att inte sätta mig bredvid en bresare. Men att låta dem sitta ostörda är ju att bekräfta att det är deras naturliga rättighet att ta upp en tredjedel av det andra sätet också... Känns fel det med.

H R, 10:58, 30 september 2015. Anmäl

Allergiinformation?

Fråga: Jag har svår allergi mot ganska många olika saker i mat och jag undrar därför om det är rätt att erbjuda sig att ta med egen mat till en middagsinbjudning för att inte orsaka värdarna extra besvär? Självklart berättar jag om mina allergier och vad de innebär, om jag tackar ja.

Med mina närmaste vänner fungerar det bra för de vet precis vad jag kan äta och inte äta. Men om man blir inbjuden till tillställningar där man inte umgås så ofta över en bit mat med värdparet? En gång när jag blev inbjuden till ett värdpar jag inte hade varit hemma hos innan hade jag förklarat allt om min allergi men det är tyvärr rätt mycket att hålla reda på och det blev fel. Kvällen slutade på sjukhuset för min del på grund av en kraftig allergisk reaktion.

Jag vill inte behöva avstå trevligt umgänge men osäkerheten finns där hos mig om de kan hålla reda på allt efter detta tillfälle, tyvärr.

Svar: Artigt och bäst för alla är att du säger vid inbjudan ungefär ”tack, så roligt! jag tar absolut med min egen middag eftersom jag har så krångliga allergier, det enda jag behöver är tallrik och bestick!” Det är en vänlig information om något ytterst viktigt, och det kan inte missuppfattas.

Att förvänta sig att värdpersonen ska tillreda mat efter ens komplicerade önskemål är både pretentiöst och vanskligt. Det blir hur lätt som helst fel, jag känner en glutenallergiker som på en bjudning där hon hade meddelat detta fick en kaka som garanterades vara glutenfri. Hon blev ändå sjuk och värdpersonen sade häpet ”men det var ju inget mjöl i kakan, jag hade bara mjölat bakformen.” Så för din egen skull: ta med din mat. Du gör både medgäster och värdperson skada genom att bli sjuk.

En bjudning är inte främst ett tillfälle att få gratis mat, brukar jag framhålla. Många anser tvärtemot att tar man med egen mat är man inte gäst – tanken (felaktig) är att en gäst måste bjudas på mat och dryck. Andra anser lika bestämt att det är en förolämpning mot värdpersonen om han eller hon inte får bjuda på förtäring. Men mat och dryck i dag har ofta problem och konsekvenser som ingen inbjudare kan ha överblick över och därför är det helt rätt att ta med det man tål i matväg om man har speciella krav eller behov. Man är lika mycket gäst ändå eftersom gemenskapen på en bjudning är överordnad det som äts och dricks – även om det också är viktigt.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (13)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 13

H R: Lite laktos är inte lika farligt för en laktosintolerant person som lite gluten är för en glutenintolerant. Jag själv som är överkänslig mot laktos kan t.ex. äta vanligt smör på mackan och någon liten skvätt grädde i maten utan att bli det minsta dålig. Med det sagt så är det förstås bäst att vara på den säkra sidan när man blir bortbjuden och antingen ta en laktostablett eller ta med egen, laktosfri mat :)

Isabella Lundgren, 15:30, 13 oktober 2015. Anmäl

Även detta lite OT, men A A påminner mig om att min syrra var laktosintolerant och min mamma lagade alltid mat åt henne där hon använt bara "lite" mjölk, och bara "lite" grädde, just för hennes skull. Min syster svarade då att "Tack, men jag vill inte ha "lite" ont i magen i natt, så jag avstår". Mamma fattade ändå inte. Var det bara lite så kunde väl inte laktosintoleransen "utlösas"! Hopplöst...

H R, 14:39, 2 oktober 2015. Anmäl

Lite OT men , en gång meddelade en bekant att nu hade han köpt smörgåstårta utan kött, jag var så välkommen att äta av denna med övriga inbjudna sällskapet. Jag åkte dit och smörgåstårtan ställdes fram. Jag fick en bit och sa att det är väldigt likt skinka det här. Värden svarade att "jo skinka är det men det är inget kött". Absolut kan jag ta med egen mat det hade jag inga invändningar mot, men jag ser annars till att inte vara så hungrig utan kan lika gärna ta en kopp te eller lite sallad.

A A, 20:29, 30 september 2015. Anmäl

AA Stackare som blir bjuden till så okunniga människor, som tror att en vegetarian vill äta "bara lite" av kött, gelatin, räkor etc. Eftersom man normalt inte träffas för att få sig ett mål mat, är det väl enklast att alltid själv ta med eget?

Irene Holm, 23:55, 29 september 2015. Anmäl

Frågeställaren "hade () förklarat allt om min allergi men det är tyvärr rätt mycket att hålla reda på och det blev fel. Kvällen slutade på sjukhuset för min del". Arma värdpar, först ska de lyssna till en lång och komplicerad beskrivning av de olika detaljerna som plågar FS, och sedan, trots ansträngningar för att uppfylla allergikerns krav få hemskt dåligt samvete för att nästan ha dödat henne. Självklart säger man, "tack, men laga inget åt mig jag måste tyvärr alltid ta med eget, p.g.a allergi

Irene Holm, 23:50, 29 september 2015. Anmäl

Med svår allergi är det inget konstigt att ta med egen mat. Har ingen allergi men är vegetarian, har varit med om värdpersoner som sagt nej till att jag tar med eget de vill så gärna ordna något. När det sedan skall ätas så är det "bara lite" salami/ gelatin/ löpe/ räkor eller vad det nu är i maten som lagats. Folk vet som sagt ofta inte, de vill väl men det blir lätt fel.

A A, 19:50, 28 september 2015. Anmäl

Situationer jag upplevt med glutenintolerant (dvs tål ej vetemjöl) partner: "Varsågod, sallad utan krutonger, och här är brödet till salladen." "Jag hittade tack och lov glutenfri mjölk i affären!" "Jag vet att du är glutenintolerant så jag har lagat detta med sallad istället för ris / potatis" Slutsats: Folk har de allra mest välmenande avsikter, men har egentligen ingen aning. Är det så illa att man kan hamna på sjukhus kan man inte lita på att folk fattar vad som krävs

H R, 13:44, 28 september 2015. Anmäl

Självklart. Alla blir glada, ingen kan ta illa upp. Faktum är att problemets lösning är så klockren att det skulle vara en intressant utmaning att försöka hitta någon som tycker tvärtom.

Kap Kennedy, 10:58, 28 september 2015. Anmäl

Ja Petra Petrasson, jag var förvånad när jag öppnade kommentarsspalten att det fortfarande inte hade kommit in någon eller rättare sag några (de brukar ju komma ett par efter varandra) kommentarer från, ja vi-vet-vem.

Thorbjörn T., 10:30, 28 september 2015. Anmäl

Så jobbigt det verkar. Hemma hos någon som bjudit kan det väl gå bra att ta med sig mat men hur funkar det med restauranger, mysiga gatukök i fjärran länder, tilltugg i förbifarten o.s.v. Absolut ska FS ta med sig egen mat utan att göra för stor affär av det hela. Haha, Petra vi väntar.

B I, 09:43, 28 september 2015. Anmäl

Problempresenter?

Fråga: Det är just nu populärt att hantverka på olika sätt; sticka, virka, safta bär och stoppa korv till exempel. Jag har en vän som virkar och stickar mycket och gärna. Vackra hantverk som hen visar upp och ger bort (om hen inte använder dem själv).
Mitt problem är att jag är en av de som får flest saker av min vän; dukar, halsdukar och ponchos. Till en början var det roligt och jag tackade. Men det slutar inte att komma gåvor.
Jag vet hur mycket tid och pengar hen lägger ned på sitt hantverk – men jag använder inte dessa saker. Det är färger jag inte bär, det är felaktiga storlekar. Hen delar oftast ut sina presenter när det är andra personer närvarande. Senast fick jag en halsduk och hen sa som alltid ”jag tänkte på dig när jag satt med denna, det är ju så du! Men vill du inte ha den får du väl säga till”.

Där och då, som alla andra tillfällen, packade jag ned presenten i väskan.

Svar: Det är svårt att tacka nej till andras hem- och handgjorda alster – men det händer att man måste kunna göra det för att inte översvämmas av sådant man aldrig tänker använda. Sådant som en vän har tillverkat kan man inte heller vidarebefordra som gåva till någon annan.

Du inser förstås att du med stor sannolikhet får dessa hantverksprodukter både därför att din vän tycker om dig och tycker att det är kul att hålla på med tillverkningen. Materialet kostar givetvis en hel del och även därför är det viktigt att sakerna kommer till nytta, eller glädje. För din del är det ju motsatsen.

Så jag föreslår att du säger som det är till din vän, särskilt som vederbörande har uppmanat dig att säga till om du inte vill ha presenten. Du skulle kunna säga ungefär ”du är så fantastiskt skicklig med dina handarbeten, och jag har verkligen fått så mycket av dig – men nu måste jag säga som det är, att det är fullt i skåp och lådor hos mig, jag kan helt enkelt inte ta emot mer.” Men förklara detta när ni är ensamma, så att du inte gör din vän generad inför andra.

Kanske kan du också föreslå din vän att sälja sina produkter på någon marknad, det finns gott om sådana av skilda slag. Säg något om att dessa hantverksföremål ju är så fina att de borde kunna säljas,  för egen vinst eller till välgörande ändamål.

Du måste förstås ha en väldigt glad och uppmuntrande attityd. Generositeten och vänligheten går inte att ta miste på, och sådana förträffliga yttringar ska man tacka för och glädjas åt, om än de påtagliga resultaten av dem inte faller mottagaren i smaken.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (13)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 13

Om din vän är så produktiv med sin hobby så skulle jag föreslå att du tipsar henne/honom pm Etsy.com!

Lyra Lof, 05:23, 2 oktober 2015. Anmäl

Fast just babykläder är ett obetydligt problem i sammanhanget, eftersom babyn bara kan ha dem i några månader ändå d(nyföddstorleken bara några veckor). De växer ju så det knakar första året. Ha på något av släktingarnas plagg just bara när ni träffar dom släktingarna, och ta foton i de plaggen och ge släktingarna. Skänk sedan så fort som ni trovärdigt kan säga att plaggen är urvuxna, bort dem till någon välgörenhet. DET kan ju ingen tycka illa vara. Det är värre med kläder till färdigvuxna...

Marja-Leena Pettersson, 08:57, 27 september 2015. Anmäl

Hanna Dermody, börja öva på att avböja redan nu. Ni kommer säkerligen bli överrösta med baby saker annars. Var ärlig mot givarna och säg vilka färger du vill klä ditt barn i, vad du vill ha, hur många m.m. En del sura miner blir det kanske men ett upprepat "som du säkert minns så behöver vi begränsa antalet kläder därför undrar jag om du vill ha tillbaks XX eller om det är ok att jag ger det vidare" Ge dem förslag på saker du vill ha, en stor golvfilt till babyn, något till vagnen m.m.

A A, 23:24, 26 september 2015. Anmäl

plus annat. På andra sidan kliar jag mig i huvudet och undrar hur jag ska säga att vi note behöver så mycket utan att såra? Går det att spela lite dum och låtsas att det är "lagret" för alla säga att vi tar gärna de 3 vita cardigans? Kanske ska tillägga att vi har massa kläder som kommer att räck upp mot 6 9 mån? Har någon förslag på att hur tackla detta? De tycker redan jag är för brysk så att bara säga nej tack leder till sura miner..

Hanna Dermody, 22:29, 26 september 2015. Anmäl

Jag har ett liknande problem, har svärmor + svärmormor som båda älskar att sticka. De stickar mycket bebis relaterat och ger bort till vänner/vänners barn, båda frågar mig om jag gillar vad de har gjort och det är fina grejer de har gjort så såklart säger jag det. Men nu är jag gravid och här om dagen visades berget av stickat som gjorts åt barnet, allt i babyblå,baby rosa eller gult - de hemskaste färger jag vet. På ena sidan känner jag mig jätte otacksam som inte vill ha 20 st cardigans och

Hanna Dermody, 22:21, 26 september 2015. Anmäl

Det skulle kunna vara en man och i så fall nog lättare att identifiera.

B I, 16:50, 26 september 2015. Anmäl

Jag kan lugna alla stackare som får såååå många presenter som de inte tycker om, stämmer inte i färg eller vad det nu kan vara - om ni inte uppskattar dem kommer de att upphöra, det märks rätt snart om de inte gillas, då slutar jag i alla fall ge. Ett bra tips var säga till att de får ge den vidare när de t ex läst boken eller så, då vet man att det är ok att göra det. Om "hen" så har det blivit vanligt i alla möjliga och omöjliga sammanhang, tyvärr, det är inte bara ett praktiskt ord.

Maja Gräddnos, 16:27, 26 september 2015. Anmäl

Är det sa farligt att bara tacka och vara glad för att man är omtyckt och far presenter, och dessutom gör givaren glad. Sa mycket plats kan det väl ända inte ta!! Och om sa är fallet skänk dem till välgörande ändamal efter en tid. Sen maste jag fraga varför inlägget är skrivet med HEN? Bor inte i Sverige, men trodde att hen används när man inte vet om det ska vara han eller hon. I det här fallet är det väl troligen en kvinna som syltar, virkar och syr. Tycker det är sa fanigt med hen

Monica Larsson, 15:57, 26 september 2015. Anmäl

Jag ger (nästan) bara presenter som kan ätas eller eldas upp. När jag ger dem brukar jag ofta lägga till att jag vill ge presenter som inte samlar damm, för vi har ju så mycket nu för tiden - detta ger ju en hint att inte ge mig (dyra) saker. Om jag ger en bok säger jag alltid att personen kan ge den vidare om den inte vill behålla den. Genom att folk vet detta om mig så får jag mest saker i nivå sylt, ljus eller billig pocket! Härligt!

m h, 12:05, 26 september 2015. Anmäl

Om man inte är proffs på sitt konsthantverk, får man räkna med att endast de absolut närmaste värderar den hemgjorda prylen högre än en motsvarande köpt, för affektionsvärdets skull. Bäst att hålla detta till första gradens anhöriga - alltså make, barn, föräldrar, syskon.

Marja-Leena Pettersson, 20:48, 25 september 2015. Anmäl

Nyfikenhetssvar?

Fråga: Jag undrar hur man som singel ska tackla nyfikna frågor på jobbet? Jag känner att jag vill ha mitt privatliv för mig själv, men balansgången mellan att berätta något om sig själv till att folk klampar in är svår. Jag köpte båt i somras och när jag ska berätta om min semester kommer frågorna istället som: Har du köpt båten själv? Fick du med dig någon? Åker du själv på din båt?

Jag är så hjärtligt trött på den typen av kommentarer. Bara för att man inte är gift och har tre barn betyder väl inte det att man alltid är ensam, eller?
Hur tacklar man detta?

Svar: Ack, denna bedrövliga nyfikenhet! Du ska inte svara alls på de frågor som du inte vill svara på – förklara ingenting, ursäkta dig aldrig, säg bara vänligt ”ja du, det är säkert intressanta spörsmål som jag inte tänker svara på.” Varför inte det, kommer då de nyfikna att häpet säga, och då säger du lugnt ”för att jag inte vill svara.”

En del blir sura av sådana svar, men det är ditt privatliv och din sak vad du vill redogöra för angående det som är ditt.

Dina vänner eller arbetskamrater eller studiekamrater eller vilka de nu är, vill rota i ditt privatliv och försöka ta reda på din ekonomi, ditt kärleksliv, dina kompisar. Bjud inte på något som du inte vill ge bort av din integritet.

Men ha ett vänligt tonfall, låt hellre hemlighetsfull än sur! Får de nyfikna inte något svar kommer de att sluta fråga – någon gång. Håll ut, var mer envis än de!

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 5

Kommentarer (34)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 34

Min erfarenhet är att det främst är kvinnor som frågar på detta ingående sätt. Alla menar inget illa med det, men många kvinnor har någon slags "tjejkompis"- mentalitet baserat på kön. Det är inte ofta män frågar mig på detta nyfikna sätt - undantag är ju om de är intresserade om man tex är singel, men det är ju en annan slags situation.

m h, 11:52, 26 september 2015. Anmäl

Har både seglat och haft motorbåt. Inte så enkelt att hantera på egen hand. Kanske därav frågorna?

B I, 10:08, 26 september 2015. Anmäl

Leif Hansson, nyfikna väntar inte på att man skall ta upp resan själv utan frågar bara rakt ut. Jag ger de svar de nyfikna förtjänar och det får gärna vara en vit lögn. Jag behöver inte jobba med mig själv utan det behöver den som är nyfiken göra, då det är en olidlig åkomma. Man vet när människor frågar av ren vänlighet eller om det är av nyfikenhet. Nyfikna släpper aldrig taget utan fortsätter att fråga även om man försöker stävja detta. Det kanske har med uppfostran att göra eller...

ingrid wahlen, 18:33, 25 september 2015. Anmäl

ingrid wahlen Kan man inte ens berätta hur många som var på med på resan bör man nog inte ta upp resan alls. Kan man inte glida undan frågan genom att svara "en kompis" så bör man nog jobba mer med sig själv än kräva förändring av andra. Det är synnerligen egoistiskt att förutsätta att folk försöker snoka bara för att de undrar över grundförutsättningarna för resan. Jag får ofta liknande frågor när jag varit ute och fotvandrat men jag tror aldrig någon har försökt snoka om mitt privatliv.

Leif Hansson, 17:37, 25 september 2015. Anmäl

Josella Playton, det är inte ok att fråga vem man ev. åkte med i sin båt. Det kan ju vara en älskare, älskarinna eller någon annan man inte vill upplysa om. Jag har svårt att förstå de som alltid skall ställa ingående frågor om vad man gör eller med vem. Det är absolut inte deras ensak utan min. Jag använder mig av nödlögner, vita lögner och andra smålögner för att slippa svara ärligt på ingående privata frågor.

ingrid wahlen, 16:44, 25 september 2015. Anmäl

lilla moi: jag är introvert och liksom många introverta har jag mycket integritet och är inte intresserad av att berätta personliga saker om mig själv hur som helst. Jag vet hur det känns att få dessa "dumma" frågor: "Reste du själv? Är du inte rädd?" etc. Men, många frågar därför att de faktiskt skulle vilja våga göra detsamma, dock, är det också många som frågar för att det är så långt från deras värld och ofta lägger till "Jag kan ju inte det med barn..." Då brukar det ofta ingå en pik.

m h, 13:05, 25 september 2015. Anmäl

Lustigt hur olika man kan tolka saker. Jag hade trott att arbetskamraterna var ute efter en inbjudan att följa med på båten. "Hade du någon med dig" är ju ett sätt att få reda på om FS föredrar att vara själv på båten eller kan tänka sig att ha sällskap. Hade aldig kommit på tanken att det kunde röra sig om en förtäckt fråga om relationsstatus - vilket för övrigt verkar betydligt mer långsökt.

Karin Granström, 06:59, 25 september 2015. Anmäl

Snoppa av bedrövlig nyfikenhet med vanvettigt sarkastiska svar. Du köpte båten av prinsen av Jordanien för 16 miljoner. Ni var ett sällskap på 50 som drack dyraste champagnen till hummern varje dag. Singlefrågor? Du har tre fantastiska/rika partners som du träffar och vad ni gjorde i helgen är inte publicerbart i detta sammanhang, men ni gjorde det tillsammans allihopa! Osv. Funkar alltid, men det ska vara just beskäftigt, oartigt, upprepade nyfikna (inte de genuint vänliga) som ska behandlas så

e l, 20:26, 24 september 2015. Anmäl

Är inne på samma typ av undanglidande men närliggande svar som Sweydia Ism, 11:58 (tänk politiker helt enkelt). Var du ensam på båten? Kan besvaras med: det är en perfekt båt, man kan hantera den själv men den är även tillräcklig stor för att ha sällskap med sig. Om person efter fortsätter fråga explicit om man var ensam passar det bra med ett "hurså?" eller liknande.

Maria Olsson, 20:09, 24 september 2015. Anmäl

Det värmer i själen när man blir bekräftad av Magdalena Ribbing! :-)

Sweydia Ism, 18:43, 24 september 2015. Anmäl

Huvudbonadshyfs?

Fråga: Jag har en fundering i ämnet hyfs och stil. Jag tycker att det är viktigt att kunna uppföra sig i det offentliga rummet och att vissa saker tillhör god ton, t.ex. att inte ha keps på sig vid middagsbordet. Kan bli väldigt irriterad på människor som har keps i lunchrummet eller som kommer till hotellfrukosten i träningskläder. Har därför börjat fundera varför jag blir irriterad på dessa individer och sådana vanor.

Att dessa individer har keps på sig inomhus stör ju egentligen inte mig fysiskt. Det är ju inte så att jag inte kan äta min mat på grund av deras huvudbonad, inte heller luktar de svett i sina träningskläder och därmed skulle fördärva min måltid. Dock tycker jag att det är ofint och respektlöst.

Så min fråga är väl helt enkelt att vad, i det offentliga rummet, förväntas jag ”stå ut med” och vad är faktiskt ovett?

Svar: En svårbesvarad filosofisk fråga! Det kan vara så att du liksom många, många andra, uppfattar det som nonchalant mot övriga att några inte beter sig som förväntat i en gemenskap, som det ju är när man delar lokal med andra. Det spelar ingen roll om dessa andra är obekanta, man befinner sig ändå i deras närhet och ingår därmed i ett sammanhang med dem.
Att så många män har mössa, keps, hatt inomhus kan också komma från de mängder av artister som alltid uppträder med mössa, hatt eller annat på huvudet, hur mycket inomhus de än är. Det bör räknas till artistklädsel och ska bortses från. Men tänk artister som exempelvis Sven-Bertil Taube, Esa-Pekka Salonen, Loa Falkman privat med keps inomhus, på krog eller åhörare av konsert eller på bjudning – nej, just det, det går inte.

Kanhända har det yngre gardet inte fått lära sig huvudbonadshyfs, utan tänker sig att det de har på huvudet, oavsett var de befinner sig, är en förstärkning av deras personlighet som inte har med hygglig uppfostran att göra (om sådan vore önskvärd för dem).

Tyvärr kan du inte säga något till de som uppför sig så som allmänt ses som ouppfostrat och ohövligt. Kepsbärarna vet förmodligen inte att män normalt inte bär huvudbonad inomhus annat än av religiösa, kulturella eller hälsoskäl. De träningsklädda inser inte att de tar med sig utpräglad motion in i en lokal icke avsedd för sådant.

Men lika lite som du kan säga till någon vid bordet bredvid att sluta smacka, eller att sluta stoppa kniven i munnen, kan du göra något åt dessa kepsbärares oartighet. Du kan träna på att strunta i det och fokusera på intressantare företeelser.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (17)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 17

@lilla moi, 14:58 Men nu är ju inte detta lagar. Vad gäller långärmat/kortärmat i vården har jag inte nog koll för att ha en åsikt, men jag antar att om en person av olika skäl behöver ha långärmat så ser man till att nödvändig handdesinfektion kan göras iaf (tex långa latexvantar?).

annan Camilla, 08:56, 25 september 2015. Anmäl

När jag besöker Kungliga Slottet brukar jag ta av kepsen som jag bär till kostym. Det anser jag man bör göra, men jag brukar behålla den på i andra sammanhang där man träffar på de bemedlade samhällsklasserna, typ konstauktioner o d, där man kan möta en lätt förvånad men snabbt förbiilande blick. Annars vill jag mena att keps är ett praktiskt och mer manligt val utomhus än hårknut, hårband etc om man har samma oregerliga hårsvall som Donald Trump. I USA är väl f ö keps närmast "obligatoriskt".

G Jonsson, 21:37, 24 september 2015. Anmäl

@annan Camilla: jag gissar att Bengt menar t.ex. en sådan sak som att kvinnor får ha hatt i kyrkan, men män får det inte. Och att det brukar vara krav på kortärmat när man jobbar inom vården - förutom om man är muslim, då tillåts plötsligt långärmat.

lilla moi, 14:58, 24 september 2015. Anmäl

@MLP 13:29 1. De flesta tänkande människor är fullt kapabla att anpassa sig till gällande situation, även skolelever. Kort sagt, bara för att man får ha keps på i skolan innebär inte detta att de tror att de får ha det överallt annars. 2. Den lärare som slösar tid och kraft på att tjafsa med en elev om en keps begår i mina ögon tjänstefel, i det att man slösar med den tid som tillhör även resten av klassen.

annan Camilla, 09:36, 24 september 2015. Anmäl

@Bengt Carlsson Vilka lagar menar du då?

annan Camilla, 09:32, 24 september 2015. Anmäl

Svaret på frågan varför FS börjat irritera sig så, beror nog på att hon/han har blivit lite gammal. Märkt att somliga när de når en viss ålder börjar reta sig på folk i allt högre grad. Det är en sak att notera en viss klädstil och inte gilla den, men att låta det irritera en, är sån energislöseri. Ett lunchrum eller lunchrestaurang eller en hotellbuffé är inte en formell middag där man bör klä upp sig på något särskilt vis, utan helt enkelt en plats där man bär de kläder som man vanligtvis bär.

Åsa S, 14:55, 23 september 2015. Anmäl

Kepsar mm får nog räknas till hårprydnader. Tweedkläder var för länge sedan endast möjliga vid jakt och promenader, T-shirt var en undertröja, kjol kortare än till vaden endast för gymnastik. Det är bra mycket viktigare hur man beter sig och hur man är mot andra, Ibland får jag känslan av att de som morrar mest mot kepsar mm helt enkelt inte vill bli påminda om sin egen bakgrund.

Enok Personne, 14:29, 23 september 2015. Anmäl

Bengt Carlsson: fast jämställdhet betyder inte att män och kvinnor ska ha exakt samma kläder på sig, som Mao-uniformen i Kina! Det är redan prövat och förkastat, och idag använder kinesiskor klänning, smink, smycken, parfym och permanentvätskor igen! :-)

Marja-Leena Pettersson, 13:31, 23 september 2015. Anmäl

Vare sig det gäller kepsar, rastamössor eller allt däremellan, som pryder huvudknoppen större delen av dygnet, tror jag man får vara nöjd med att dessa inte parkeras på matbordet. Minns en bakterieodling på ett nytvättat hårstrå och vilka ansamlingar det visade... FS undrar vad man förväntas stå ut med i det "offentiga rummet". Det mesta skulle jag tro. Det är väl bara att gå vidare, som den hyfsat stilfulla individ man är - eller... ?

"gamla" Tekla, 13:30, 23 september 2015. Anmäl

Kristin Wester: fast samtidigt ska ju skolan faktiskt förbereda eleverna för arbetslivet. Och på de allra flesta arbetsplatser får man inte heller bära keps (om det inte är en del av t.ex. en bensinmackskedjas uniform). De riktigt bra friskolorna, som t.ex. IES, har mycket detaljerade klädkoder, och det är av en anledning. När alla har förstått reglerna och accepterat att följa dem (vilket både elev och föräldrar får skriva under på), så kan man släppa detta och ägna tiden åt lärandeprocessen.

Marja-Leena Pettersson, 13:29, 23 september 2015. Anmäl

Inbjudningsnamn?

Fråga: Jag har en fråga angående inbjudningarna till ett bröllop. Jag och fästmannen ska gifta oss och bjuda in lite släkt och vänner, och min fråga är helt enkelt hur man ska adressera inbjudningarna?
Givetvis bjuds alla in med sina respektive, men ska man adressera inbjudan till båda eller bara till sin släkting/vän och sedan skriva på inbjudningskortet att den gäller personen i fråga + respektive?
Om inbjudan ska adresseras till båda, hur gör man i så fall om de bor på olika adress? Ska de få varsin inbjudan då?

Tacksam för svar, vi vill ju att alla inbjudna ska känna sig lika välkomna.

Svar: Trevligt att du tänker på detta och inte bara skickar iväg inbjudningar som kan missförstås! Jag får ofta frågor från personer som inbjudits till en tillställning utan att deras partners namn har stått på inbjudan och de har då inte vetat om partnern var utesluten eller medbjuden. Självklarheten att båda i ett etablerat par ska bjudas finns inte som vetskap hos alla, faktiskt hos allt färre.

På kuvertet ska namnen stå på de som inbjuds, alltså både ”huvudgästen” och dess partner. Själva inbjudningskortet till de som bor tillsammans ska likaså ha namnen på båda personerna.

Bor de på skilda adresser ska de få varsin inbjudan men på kuvertet och kortet skrivs då bara den som bor på adressen. Den personen har ju kontakt med sin partner och får därför veta att båda har fått sin inbjudan.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (13)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 13

Jag tror också det kan vara klokt att skriva båda namnen så att det ger en hint om barnen också är bjudna. Står inte barnens namn, så är de alltså inte bjudna.

m h, 11:58, 26 september 2015. Anmäl

Jag tycker det är helt givet att man skriver inbjudan till båda partner. Så svårt är det inte att ta reda på vad ens närståendes respektive heter, så man kan skriva deras namn på inbjudan/skicka det till vederbörandes adress. Har varit på ett bröllop där inbjudarna inte brydde sig om att ta reda på vad en av gästerna hette i efternamn så de kunde skriva en initial efter förnamnet, utan istället fick min bordsherre heta "Karins Peter", vilket vi skojade en del om.

Åsa S, 15:02, 23 september 2015. Anmäl

Trevligt och klokt svar från Magdalena Ribbing! Själv är jag litet överkänslig och därför svarar jag inte alls om jag blir omnämnd som "respektive",som för övrigt är ett uttryck som inte räknas som comme il faut. Kittsligt av mig, kanske någon tycker.

Enok Personne, 17:47, 22 september 2015. Anmäl

Marja-Leena Pettersson: Låter lite gulligt detta att traska över och prata med partnern och andra, har kanske svårt att sitta stilla. Ryggproblem? Tror inte att bordsplacering innebär fastlåsning vid stolen. En del är väl mera "parinriktade" helt enkelt. Inte så störande tycker jag. Värre med par som verkar avsky varandra.

B I, 16:16, 22 september 2015. Anmäl

H S: jo jag vet att det är det enligt gammal etikett. Men när det sker förändringar i samhället, så måste ju etiketten förr eller senare följa efter. Till och med DE KUNGLIGA som alltid brukar tas som exempel i den här spalten, anpassar sig ju. T.ex. fick inte kungabarnens partners - trots att paren levde som sambos och alla visste om det - följa med på officiella tillställningar (t.ex. kungliga bröllop) före förlovningen. Men ett Svensson-brudpar är skyldiga att t.o.m. bjuda särbos..?

Marja-Leena Pettersson, 13:13, 22 september 2015. Anmäl

B I: allt är sådant som jag sett och som förekommer. Jag vet t.o.m. par (och då menar jag inte nykära) som inte kan hålla sig ifrån varandra ens under middagen då det är bordsplacering. Utan den ena måste lämna sin bordsdam/herre emellanåt och gå och ställa sig bakom den andras stol, och prata med honom/henne och de andra personerna vid denn*s bord. Sådana människor skulle bara må bra av att öva på att gå ensamma!

Marja-Leena Pettersson, 13:07, 22 september 2015. Anmäl

Bra att alla får en personlig inbjudan, också de som inte bor tillsammans men räknar sig som par. Det gör att ingen känner sig bjuden som bihang. Marja-Leena Pettersson: Vad har du för bekantskapskrets egentligen? Folk som klänger på sin partner, ständiga partnerbyten och singlar som känner sig ensamma bland en massa folk??? Eller är det här bara sånt som du tror om andra?

B I, 12:17, 22 september 2015. Anmäl

Marja-Leena: att bara bjuda den ena personen i ett etablerat förhållande till ett bröllop är väldigt ohyfsat. Om man bara vill omge sig med sina nuvarande vänner så lär man aldrig få några nya. Även att det skulle vara ett sätt att ta hänsyn till singlar är rent trams.

H S, 11:55, 22 september 2015. Anmäl

Marja-Leena Pettersson: Inget "faller bort". Har man skrivit det, finns det kvar!

Lars Torstensson, 11:47, 22 september 2015. Anmäl

Lars Torstensson: det vet jag. Jag reagerade på en sak i Magdalenas svar. För övrigt föll det bort ett "kan" i min första kommentar, det skulle stå: "Att bjuda endast den ena kan vara ett medvetet val..."

Marja-Leena Pettersson, 10:44, 22 september 2015. Anmäl

Avecfråga?

Fråga: Ska man fråga sina gäster om någon önskar något till kaffet efter en god middag? Eller ställer man fram en bricka med ett par alternativ och säger var så god om någon önskar?
Min man och jag är inte överens om detta.

Svar: Efter måltiden är det vanligt att värdpersonen frågar sina gäster om de vill ha kaffe. Detta därför att så många i dag inte vill dricka kaffe på kvällen och det kan vara onödigt att göra kaffe till tio personer om bara två vill ha.

Men värdpersonen frågar inte så här: ”vill någon ha konjak eller calvados eller whisky” till kaffet. Det riskerar att låta lite snålt, som om i frågan funnes ett underförstått ”är det verkligen någon som vill ha…”

Därför ställer värdpersonen (om vederbörande vill) fram avecen och säger varsågoda. Eftersom det är vedertaget att vara anspråkslös och anses trevligt att vara lite småblyg så kommer förmodligen ingen att vilja ta för sig själv, utan man får ändå som värdperson säga ”Kajsa, får jag hälla upp en konjak till dig, eller vill du ha calvados?” och så vidare. Den framfusige som springer fram till spritflaskorna direkt kommer eventuellt att anses lite begiven, som det hette förr i tiden när någon var alltför intresserad av alkohol. Alla vet att många vill ha en liten matsmältare efter middagen men ingen vill  få rykte om sig att vara het på flaskan.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 3

Kommentarer (12)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 12

Jag håller inte med Celilia G att man självklart dukat fram glas från början. Avecglasen är ju beroende på vad man önskar och då är det svårt att från början ha valt glassort. Dessutom är det ofta som så att kaffet inte intas vid bordet utan i en sittgrupp. Oavsett vad är det bäst att duka fram kaffekoppar efter att middagen avslutats och att ta fram olika former av avecglas på en bricka bedvid brickan med avecsorterna. Sedan frågar man om och vad som önskas till kaffet.

Lars Trägen, 16:39, 22 september 2015. Anmäl

Det finns två sätt;1.Kaffe brutal= kaffe utan konjak och kaffe normal är kaffe med konjak.Så enkelt är det.

Björn Almgard, 14:36, 22 september 2015. Anmäl

Gris-Greger: Nu är du inne på älgjakten! Det är ju innan maten är skjuten.

B I, 15:50, 21 september 2015. Anmäl

Jag dricker inte kaffe men tar gärna en avec ändå. Det kanske inte är ok, men är avecen endast kopplad till kaffedrickandet?

Frk N, 14:16, 21 september 2015. Anmäl

Problemet löses på ett enkelt sätt genom att man serverar färdigblandad kaffegök ur termos.

Gris- Greger, 12:40, 21 september 2015. Anmäl

Varför krångla till det? Jag har aldrig varit med om att någon har försökt att övertala mig att dricka en avec … :-) "nej tack" räcker utmärkt bra som svar. Idag är det långt ifrån självklart att dricka sprit efter middagen

Annika Holst, 12:27, 21 september 2015. Anmäl

Om middagen i övrigt bestått av god mat och viner till så har man väl självklart dukat även med glas till något till kaffet efteråt. Sedan är det väl upp till var och en att säga vad de vill ha eller ja eller nej tack när man frågar vad de vill ha till kaffet. Vi brukar inte ha flaskor på bordet :-) .

Cecilia G, 11:14, 21 september 2015. Anmäl

Tycker att det blev lite tillkrånglat här. Just frågan "någon som vill ha XXX till kaffet?" är ju den enklaste lösningen. De som vill svara ja (eller nej) kan göra det utan att det behöver uppstå någon diskussion eller trugningssituation. Att värden skulle framstå som snål tror jag var mer relevant förr, för de äldre generationer som förväntades visa sig generösa just genom att bjuda på sprit. Idag har vi inte riktigt längre det förhållandet. åtminstone till starksprit.

Kap Kennedy, 10:32, 21 september 2015. Anmäl

Vi talar om vad som finns och frågar vem som vill ha vad. För den som tackar nej ska det vara Ok utan förklaringar. Ställer aldrig fram flaskor till allmän servering. Så var det förr och det kunde för en del bli alltför mycket. Den som verkligen behöver avstå brukar dock inte avskräckas ändå. "Våra" nyktra alkoholister behöver vi inte oroa oss för. De avstår helt på egen hand och uppskattar att vi lämnar över ansvaret.

B I, 08:52, 21 september 2015. Anmäl

MAGDALENA SVARAR: Marja-Leena Pettersson och Elin Lindh; jag håller helt med er, det är fel att truga sina gäster att dricka alkohol - men det är inte heller vad jag svarar frågeställaren. Får man som gäst frågan "får jag hälla upp en konjak till dig" svarar man ja tack eller nej tack, vilket senare jag för övrigt alltid gör, utan minsta problem, frågor eller tjat. Vuxna människor måste kunna svara ja eller nej utan att krångla till det med ursäkter. Och trugandet får gärna avskaffas.

Magdalena Ribbing, 08:47, 21 september 2015. Anmäl

Magerkommentarer?

Fråga: Jag har ett problem som jag delar med många: undervikt, väldigt smal. För smala t.ex modeller är ett elände men vi som lider av det får alltid höra – gärna med ett finger på magen: du skulle verkligen behöva gå upp i vikt! Tänk om jag gjorde detsamma, petade in ett finger på en ”tjock” person och sa: Du skulle VERKLIGEN behöva banta!?!

Det är faktiskt svårare att gå upp i vikt, man har sitt arv + snabb ämnesomsättning oavsett hur mycket/ofta/fett mm man äter + att det är dyrt samt inte bra för tänderna men man måste, annars blir man yr av lågt blodsocker. Givetvis har en del överviktiga problem med ämnesomsättningen men jag/vi säger inte åt dem att banta.
Snygg och smal, jovisst, men jag/vi önskar ha mer kvinnliga former, inte att alla ben sticker ut överallt. Att påpeka folks utseende är fruktansvärt! Man vet aldrig vad som ligger bakom, kan även vara sjukdom, anorexi etc. Vad svarar man?

Svar: Du har otur som möter människor utan takt, empati och uppfostran. Att vara smal är eftersträvansvärt, ett exempel som syns i medierna är den spanska drottningen Letizia som lär ha en storlek mindre än 32 i kläder vilket man måste säga är lika med mager, men som anses så vacker. Hon klär sig alltid i åtsittande plagg som verkligen visar hennes totala brist på kroppsfett.

Givetvis säger du inte till andra att de borde banta, och lika självklart ska du inte behöva lyssna på andras ohövligheter om din kropp. Om någon petar på dig, dra dig ilsnabbt bakåt, och går inte det, fös undan pekarens finger och säg ”du, det är min kropp.”

Om någon säger att du borde gå upp i vikt kan du stirra på personen och med häpen min säga ”jamen jag mår så bra, hur är det med dig?”

Det är otroligt klumpigt av andra att uppmana dig att öka i vikt – de har inte ingenting med detta att göra. Men kanske är de avundsjuka? Kanske måste du vara snäll och förstå deras känslor? Fast även om du gör det kan du huta åt dem litegrann, tycker jag.

Nu väntar jag på kommentatorerna som brukar skriva ”fy Magdalena, det är verkligen inte god etikett att huta åt andra” osv, så er svarar jag i förväg: jo, i vissa lägen, som detta, är det helt rätt.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (14)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 14

@B I: Jag anklagar inte din kursdeltagare för någonting. Men om han tror att korta aldrig får kommentarer så har han fel. Alla olika kroppsformer får kommentarer. Citerar min första kommentar : "Att kommentera andras utseende är alltid fel och två fel blir inte rätt."

Jenny Löwerot, 09:49, 28 september 2015. Anmäl

Jenny Löwenrot: Tror att han själv aldrig skulle kunna tänka sig att kommentera någon som var mycket kortväxt. För min del så är det också känsligare men jag hade inte tänkt på att det kunde vara lika jobbigt för den som är längre än de flesta. Han hade för övrigt aldrig tidigare vågat ta upp saken men gjorde det nu och vi fick som sagt en tankeställare,

B I, 17:03, 27 september 2015. Anmäl

När jag först såg B I:s inlägg läste jag det som " märkligt att de som är väldigt korta aldrig kommenterade" och tänkte: Klokt, personer som själva utsatts utsätter inte andra. Men efter lilla moi:s inlägg förstod jag ju att det bara handlade om någon som fokuserade på kommentarer om sig själv och inte hörde vad som sas om andra.

Jenny Löwerot, 09:39, 24 september 2015. Anmäl

@ B I: din kursdeltagare hade fel. Vi som är onormalt korta (i mitt fall endast ca 1,5 m) får höra det mycket ofta från både folk vi känner (som gärna skojar om det) till totala främlingar uttryckandes sin förvåning, till barn i låg-mellanstadieåldern som förtjust kommenterar "jag är längre än dig". Folk verkar helt enkelt ha ett omåttligt behov av att kommentera andra människors kroppshydda åt höger och vänster vad det än kan tänkas beröra. Vansinnigt ohyfsat beteende!

lilla moi, 18:51, 21 september 2015. Anmäl

Jag tror i alla fall att etikett i många fall är socialt relaterat, och som exempel härpå refererade jag till de kungliga, mer ceremoniella uppförandekoderna som väl knappast har någon större relevans i t ex våra förorter. Man har även en gradskillnad landskapsmässigt, nord-syd, för hur pass högtidligt man tar sig själv. Bildningsnivån har dock i Sverige länge befunnit sig på tillbakagång (får till viss del skyllas på media) och därför kan väl den här spalten bidra till en normalisering.

G Jonsson, 17:12, 21 september 2015. Anmäl

Kommer att tänka på en kursdeltagare jag en gång hade. Han var längre än de flesta och fick ofta höra det. En dag sa han "märkligt att de som är väldigt korta aldrig blir kommenterade". En tankeställare verkligen.

B I, 15:53, 21 september 2015. Anmäl

"Hear, hear!" - eller bra hutat, MR!

"gamla" Tekla, 12:24, 21 september 2015. Anmäl

Det är rätt Magdalena på dom bara, alla självcentrerade egoister med inställningen "Jag bestämmer minsann själv vad som är rätt och fel vare sig det sårar någon eller inte."

Thorbjörn T., 11:05, 21 september 2015. Anmäl

Instämmer med Sara Raring. Frågan om man är gravid är den vanligaste kommentaren. Att det skulle vara svårare att gå upp i vikt stämmer förmodligen för FS men är verkligen ingen universalsanning. Problem med lågt blodsocker kan man även ha som överviktig. Att kommentera andras utseende är alltid fel och två fel blir inte rätt.

Jenny Löwerot, 10:46, 21 september 2015. Anmäl

MAGDALENA SVARAR: Nej, G Jonsson, det måste inte vara ditt "eget val" om du petar en person i magen oavsett anledning, det är din skyldighet att låta bli om inte personen ifråga ber dig göra så. Du har ingen given rätt att besvära, såra eller kränka någon. Det handlar inte om att "någon etikettpolis" bestämmer detta, utan om att den du vill peta i magen är en människa, och det får du finna dig i, förmodligen är du också en människa. Ditt behov av kunglig etikett verkar vara överkurs i ditt fall.

Magdalena Ribbing, 01:28, 21 september 2015. Anmäl

Brösttittarchef?

Fråga: Min närmaste chef har en tendens att fastna med blicken i min urringning eller på brösten, om det inte finns en urringning att titta ner i. Det här gjorde mig inget i början då han är en väldigt bra chef i övrigt. Men nu tycker jag att det har gått lite för långt. Det är stundtals svårt att få ögonkontakt med karln och jag känner mig mer och mer obekväm med hans stirrande. Det har gått så långt att jag numera väljer större tröjor och vida sjalar för att kunna dölja brösten. Väljer även att klä mig mer ”säckigt och osexigt” än vanligt när det t ex är dags för lönesamtal o dyl, just för att minimera risken att hans blick glider neråt och jag själv tappar fokus p.g.a. att jag känner mig obekväm.

Men det är inte så lätt, har stor byst, så den finns liksom där till allmän beskådan oavsett klädval. Jag brukar inte klä mig i tajta/snäva fodral och ha höga klackar (stereotypiskt ”sexiga” kläder) utan jobbar i byggbranschen och går klädd i varselkläder, hjälm och smuts hela dagarna.

Har Magdalena något tips på hur man kan uppmärksamma problemet på ett mer artigt sätt som inte utmålar honom som en tuttfixerad galning? När detta händer i övriga livet, t ex mataffären/krogen/gymmet så har jag inga problem att säga ifrån och be vederbörande att dra åt skogen om beteendet inte upphör. Men det här är en lite känsligare situation.

Svar: Ack, dessa omogna män som inte kan styra sina lustar! Eller är det behov av mammaminnen från spädbarnsåren?
Mitt förslag är att du fortsätter att dölja dina bröst så gott det går, en stor schal är ju praktisk när du ska möta denne chef. Samtidigt ska du säga tydligt men utan aggressivitet, ganska milt: ”X, jag uppskattar ögonkontakt när vi pratar.” Han kommer att förmodligen titta upp och säga ”hoppsan” eller något annat  och se skamsen ut.

Kanske han inte vet om vad han gör. Kanske han är blyg och inte vågar se dig i ögonen?

Min uppfattning är att lite diplomati är klokt att börja med. Stränga feminister skulle enligt min erfarenhet av liknande frågor råda dig att ryta ifrån och fräsa ”sluta glo, drummel”. Säger du det blir effekten just den du inte vill ha, att du markerar din uppfattning om honom som fixerad vid bröst. Kvinnors, nota bene.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 2

Kommentarer (26)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 26

Nej, jag kan förstå att det är svårt att förstå det reflexmässiga om man inte har upplevt det själv. För att styra sin blick måste man först vara medveten om ATT man viker undan med blicken. Något jag inte hade tänkt på att jag gjorde förrän jag började i KBT. Ungefär som att en del fipplar med fingrarna konstant utan att tänka på det.

lilla moi, 16:43, 23 september 2015. Anmäl

lilla moi. Jag kan inte riktigt få grepp om det där, att en reflex styr ens blick så att den råkar hamna på motpartnerns byst... Man kan fixera personens haka, hår, axel etc om man han svårt för ögonkontakt. Fastnar den blyges blick regelmässigt på barmen bör det gå att öva sig på att titta på andra ställen. För det Är otrevligt att som kvinna behöva prata med någons panna eftersom han ser ut att vara upptagen med att ta mått, B-kupa? C-kupa? eller rentav D-kupa? Skönt att du sluppit din fobi!

Irene Holm, 21:35, 22 september 2015. Anmäl

@ Irene Holm: jag sa inte att man måste stirra på brösten, bara att det är en reflex att titta nedåt. Nyckelordet här är reflex - alltså något man gör helt automatiskt och ofta omedvetet. Ju mer medveten man är om sin fobi/blyghet desto snabbare rättar man till det när blicken hamnar fel.

lilla moi, 15:16, 22 september 2015. Anmäl

(forts) Däremot kan jag irritera mig på alltför djupa urringningar, eller föralldel också moderata urringningar vid fel tillfällen som hos tandläkaren, eller vid jobbintervjun (om den inte gäller stripteaseanställning eller liknande). Då tycker jag att män ska stirra, för det måste ju rimligen vara damens intention? Varför hon annars skulle visa upp sin guppande fägring förstår jag inte.

Irene Holm, 00:48, 22 september 2015. Anmäl

lilla moi, jag kan inte acceptera att man måste titta på bröstet/brösten på den man talar med på grund av sin sociala fobi. Bara om man är fullständigt ovetande om kvinnobrösts betydelse, att de inte är neutrala objekt som en fot eller en armbåge kan man stirra på brösten. Är man blyg kan man rikta blicken mot den andres axel, man kan växla mellan höger o vänster, man kan titta ner på sina egna händer, eller vrida blicken strax bortom samtalspartnern ...Men man stirrar inte på brösten !

Irene Holm, 00:39, 22 september 2015. Anmäl

@ H R: som en som tidigare lidit av social fobi kan jag meddela att det är en totalt normal, mycket vanlig och fullkomligt reflexartad reaktion att titta neråt istället för vid sidan av ansiktet när man tycker det är obehagligt med ögonkontakt. Men jag tror nog FS märker skillnad på om chefen "tittar bort" eller stirrar på bysten. Frågan är om chefen är medveten om det eller gör det omedvetet. Bör i vilket fall adresseras.

lilla moi, 18:59, 21 september 2015. Anmäl

@Genesis Day, 15:30 Det problem FS tar upp handlar inte om att en man råkar titta på en kvinnas bröst någon gång ibland. Det handlar om när mannen tittar så pass mycket på brösten, att det känns som det är brösten han pratar med, inte med kvinnan. Det minsta man kan förvänta sig av sin chef i yrkesrelaterade situationer, är att man blir bemött som en kompetent medarbetare, inte att man blir sedd som ett par bröst. Hade det bara hänt någon gång så hade FS antagligen redan glömt det.

Bodil S, 13:59, 21 september 2015. Anmäl

Håller med Irene. Vad skulle det egentligen kunna skrivas för samhällsfarliga saker på den här bloggen..?

Marja-Leena Pettersson, 13:06, 21 september 2015. Anmäl

Genesis Day, varför tror du att en blyg person tittar på mäns bringor? Det är väl ganska naturligt att någon som tycker blickkontakt är svårt tittar lite bredvid ansiktet, på väggen bakom men i höjd med ögonen? Varför skulle man som blyg välja att titta på någons bringa, vare sig det är en mans eller en kvinnas?

H R, 09:20, 21 september 2015. Anmäl

Har själv stor byst och kan bara säga att det är stor skillnad på att någon vilar blicken i brösthöjd och att stirra direkt ner i/på dekolletaget. Hade en chef en gång som kunde sitta och stirra när vi inte ens pratade med varandra, eller som nästan "vred nacken ur led" om man justerade ett axelband när man trodde att ingen såg. Och det är väldigt kränkande och obekvämt. Alla ni som säger att det är naturligt att stirra har nog aldrig vart med om själva och känt hur det förminskar en som person.

Elin Lindh, 08:47, 21 september 2015. Anmäl