Tungutsträckning?

Fråga: Vid en lunch med kollegor i åldern 35+ noterade jag att en av dem sträckte ut sin tunga vid varje ny ”inlassning”. Det påminde om en hund eller katt som lapar mjölk. Har aldrig sett detta tidigare och blev nyfiken och frågade en kompis om hen kände till detta beteende. Jodå, hen kände flera som åt på detta märkliga sätt.

Vet egentligen inte hur eller om jag ens vill formulera en etikettfråga kring detta för mig mycket märkliga och inte helt aptitliga beteende så jag nöjer mig med: Är det vanligt att äta med utsträckt tunga för att så att säga ta emot maten?

Svar: Nej.
Det är inte vad som kallas prydligt bordsskick, och det finns knappast någon vettig anledning att räcka ut tungan som underlag för den mat man avser stoppa i gapet.

Med hjälp av den på gaffeln anbragta lagom lilla matbiten förs sagda matbit in i munnen, där tungan hålls innanför staketet av tänder.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 2

Kommentarer (9)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-9 av 9

Personen i fråga kan kanske ha en skada, till ex. haft en stroke, eller operats för tungcancer. Man kanske skulle undersöka lite bättre innan man kommer till slutsats.

Astrid Nilsson, 16:12, 4 november 2015. Anmäl

Sätt upp frågan och svaret på arbetets anslagstavla, kanske i lunchrummet.

Karl Svensson, 19:27, 2 november 2015. Anmäl

Tänk, jag har aldrig sett någon som räcker ut tungan innan han eller hon stoppar in mat i munnen. Jag måste nog börja studera andra människors matvanor lite mer, för det där lät fascinerande.

Robert Warholm, 11:03, 2 november 2015. Anmäl

Haha Irene, vilken målande beskrivning. Tvättmaskin, den bilden kan jag använda. Tack för den!

B I, 09:23, 1 november 2015. Anmäl

Det här med ätande är känsligt. Folk som smackar, sörplar, sträcker ut tungan för att fånga in tuggan, snyter sig i pappersservetten, petar tänderna vid bordet, pratar med mat i munnen där man ser tuggorna fara omkring, folk som stoppar in en tugga köttochpotatis och omedelbart fyller på med en slurk vätska där blandningen sedan skvalpas runt likt i en tvättmaskin, eller de som lägger upp den kletiga servetten till allmänt beskådande vid tallriken... Isch! Vad ska man göra? Bli eremit kanske.

Irene Holm, 01:28, 1 november 2015. Anmäl

Förvånas ofta över vuxna människor som tuggar med öppen mun. Ser ut som små barn. Saknas självkritik fullständigt? Eller uppfostran? Säkert finns någon i spalten som kan förklara/försvara detta äckliga beteende...

Moi X, 22:29, 31 oktober 2015. Anmäl

FS kanske egentligen ville veta om man får säga till / förklara hur det vore bättre att äta, så att FS slipper åse detta. För om FS aldrig nånsin sett detta beteende förr så är det väl rätt klart att det inte är speciellt vanligt, så det känns lite konstigt att detta verkligen skulle vara frågan FS vill ställa... Om jag vore nära familj eller mkt nära vän skulle jag nämna det, annars inte, det är mitt råd.

H R, 13:31, 31 oktober 2015. Anmäl

En del får man faktiskt stå ut med. Kanske kan man påpeka det som ett skämt om det är en nära vän. Jag har en kompis som ofta pratar med munnen så full att maten nästan trillar ur. Jag har vant mig men det är kanske inte helt just att inte påtala det för jag tror hon är helt omedveten.

B I, 10:42, 31 oktober 2015. Anmäl

Jag störs ganska ofta av tungutsträckare ! Känner några som äter så i bekantskapskretse, jag tittar ofta på "Halv åtta hos mig" och nån gång på "Vem tar disken". Går ibland ut och äter. Då och då dyker det upp någon som sträcker ut tungan sådär. Jag tycker det är så motbjudande! Vad kan man göra? Ingenting, mer än att försöka titta bort. Bara till mina närmase skulle jag kunnat säga tiill, men ingen av dem äter så där vämjeligt, tack och lov. Jag tror inte "Tungorna" vet om sitt lapande

Irene Holm, 09:31, 31 oktober 2015. Anmäl

Mobilostil?

Fråga: Hur ska jag få dom som kommer hem till mig att sluta hålla på med sina mobiler här? Jag blir snart galen av att alla hela tiden håller på med sina smartphones, sms:ar och spelar spel och kollar. Det känns som om dom inte bryr sig om mig fast det hos mig dom är. Säger jag något blir dom sura. Vad kan en göra för att dom ska lägga undan sina mobiler? Helst frivilligt.

Svar: Denna nutidsfråga kommer då och då upp i spalten. På senare tid har fler frågeställare än vanligt mejlat i samma ämne, oftast med kritik som i din fråga mot att mobilerna engagerar mer än de fysiskt närvarande.

Man skulle kunna dra slutsatsen att mobilerna har blivit en naturlig del i umgänget mellan människor, åtminstone för de som är yngre än sådär femtio år. Människor i de nyare generationerna verkar inte tycka att det spelar så stor roll om flera i sällskapet – eller de flesta – håller på med sina mobiler. Dessa blir en del av samtalet, man tar bilder av maten, utsikten, varandra och visar och kommenterar. Om alla är med på att umgås med mobilerna som något självklart i sällskapet är det inte något problem. Men då bör man vara överens om detta så att inte någon artig kompis sitter där utan mobil och känner sig utesluten.

Även om mobilen har blivit en ofta accepterad deltagare i sällskap ogillar ändå tillräckligt många att bli satta i andra rummet när mobilverksamheten sitter i det första. Mitt förslag är att du tar upp problemet i vänkretsen. Är du ensam om att sällskapsmobilprotestera så måste du tyvärr härda ut till dess att mobilfascinationen blir otrendig, det blir den säkert så småningom. Men tror du att några i kompisgänget har samma uppfattning som du kan du säga som det är, att du blir besvärad av mobilerna hemma hos dig. Säg att du tycker att det är jobbigt och föreslå att vännerna lägger undan sina mobiler medan de är hos dig. Det blir ju ändå begränsad tid av mobilfrånvaro för dem.

 

Kanske frågar dina vänner vad är för fel på att de har mobilerna på hos dig. Då får du förklara dig, säga att ingen kan vara riktigt koncentrerad på två saker samtidigt, och att du tycker om att prata med dina vänner men att det är tråkigt att titta på dem medan de fipplar med mobilerna och bryr sig mest om vad som händer i dem.

Man skulle kunna jämföra med att läsa tidningar hemma hos en vän dit man har gått för att prata tillsammans. Om någon då sitter och läser faller den personen automatiskt bort ur gemenskapen.

Det man kan sysselsätta sig med i sällskap är på gammaldags sätt att handarbeta, sticka-virka-sy, eftersom man då samtidigt kan prata med övriga. Bäst är att alltid låta de närvarande vara viktigast, och det innebär att de som vill kommunicera med vänner via mobilen får avvakta till dess att de har gått iväg från andra som vill prata.

I Gastronomiska Akademiens årsbok Gastronomisk kalender för 2016 som just har utkommit berättar ledamoten kung Carl Gustaf att han har infört ett mobilförbud på de kungliga festerna. När gästerna hänger av sina ytterkläder i garderoben ombeds de att där lägga sina mobiler i en påse till dess att de går hem. Det kanske blir så även på privata fester. Då skulle man kunna ha en korg i hallen så att mobilerna får vila sig under tillställningen.

Någon gång måste man verkligen ha mobilen på därför att man väntar ett viktigt besked eller måste vara tillgänglig. Men det är en annan sak än det du beskriver.

Magdalena Ribbing

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 5

Kommentarer (24)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 24

Ingen som känner Martin Ingvar eller någon annan hjärnforskare och kan tala om att det hänt något STORT - människor kan göra två saker på en gång! Och då menar jag inte att "tugga bubbelgum och gå på en gång" som Magnus Uggla uttrycker det. En bok eller tidning är inte riktigt samma sak som mobiler, de används inte så "nervöst" som dem, utan när någon sitter ensam och t ex har en längre buss- eller tågresa framför sig. Men de kan vara en bra markering när man tröttnat!

Maja Gräddnos, 09:46, 4 november 2015. Anmäl

Irene Holm: håller med om allt du skriver 10:22! Man tycker synd om ungarna nu. Har läst att småbarn t.o.m. blivit vana vid att de inte kan få förälderns uppmärksamhet när h*n är upptagen med mobilen - det är hemskt! Och barnmorskorna larmar om att det börjar redan på BB!

Marja-Leena Pettersson, 10:49, 2 november 2015. Anmäl

Carina Olsson, Det är förstås trevligt att du läser böcker digitalt på dina tågresor. Men jag tror faktiskt inte att de som t ex går fram med sina barnvagnar på väg till o från dagis med näsan i paddan läser romaner där. De borde vända barnvagnen rätt (ansikte mot ansikte) och prata med barnet istället, peka och visa på saker de går förbi, sjunga en barnvisa tillsammans under promenaden. Vara förälder. -Tvingas man lyssna på paddpratarna får man höra de mest banala och ointressanta samtal..

Irene Holm, 10:22, 2 november 2015. Anmäl

Bra sagt, Carina Olsson, 08:05 Jag har ett halvt bibliotek i min lilla ipad och läser alltid när jag är ensam ute. Förr hade jag en bok med i väskan. Föraktet kommer, som vanligt, av okunskap.

Molly Moll, 09:36, 2 november 2015. Anmäl

Carina Olsson: samtidigt är det ju konstaterat att barn och unga har sämre språknivå nu än dom i samma ålder för 25 år sedan, och att detta beror på att de sitter vid datorn/mobilen i stället för att läsa böcker/tidningar som man gjorde förr. Visst LÄSER man på nätet också, men det är oftast kortare och enklare texter, och oftast skrivna av vanligt folk, d.v.s. inte författare och skribenter som (förhoppningsvis) har begåvning för att skriva. Materialet är inte heller korrekturläst av någon.

Marja-Leena Pettersson, 09:31, 2 november 2015. Anmäl

Jag förundras av föraktet gentemot personer som använder mobiler när de är ensamma på stan. Man läser att det ser tragiskt ut när de står med böjd paddnacke och att de missar sin omvärld. Jag pendlar till/från jobbet 1,5 timmar per dag och nästan hela tiden har jag näsan i en bok. Är det också tragiskt? Varför/varför inte? Är det mer okej att läsa någonting på papper än digitalt? Är det mer värt att läsa dn.se än en blogg som intresserar en? Varför ett sådant förakt gentemot andras intressen?

Carina Olsson, 08:05, 2 november 2015. Anmäl

Om man är ett gäng som känner varandra väl och som allihop irriterar sig på en (eller två) i gruppen som vid lunchbordet eller i soffan till kaffet alltid måste sitta och pilla på sin leksak, kan man komma överens om att alla som en man slutar äta, slutar prata, sätter ner kaffemuggen (med en liten smäll kanske) och bara stirrar tyst på den skyldiga. När hon slutar facebooka/googla/maila börjar ni äta och prata igen. Fortsätt så, tills hon fattar!

Irene Holm, 13:51, 31 oktober 2015. Anmäl

Detta tycks vara ett ungdomsproblem, jag har inte besvär av sånt. Men får jag det ska jag absolut göra som den med pocketboken i väskan, ta upp den och läsa koncentrerat. Men ute på stan ser jag ju dem hela tiden, de som går, sitter och står med böjd paddnacke. Jag tycker det ser tragiskt ut, som om de inte vågar vara ute i verkliga livet. Eller inte vågar sitta och tänka egna tankar. Det här med att skryta med hur många "vänner" eller "följare" man har känns extra tragiskt..

Irene Holm, 09:48, 31 oktober 2015. Anmäl

Angående anonyma lappar, den här sajten är guld: http://www.passiveaggressivenotes.com/ :)

Lyra Lof, 09:05, 31 oktober 2015. Anmäl

... nonsens. :P Jag tycker rätt synd om (alla de) personer som ständigt är uppslukade av sin mobil. a) De ser urlöjliga ut. b) De riskerar att gå ut i trafiken, eller missa sitt plan (det händer tydligen!! Jesus.), 3) De missar sin omvärld! Särsk som fotograf har jag ingen förståelse för detta, att gå runt på stan och inte ta in nåt som händer omkring sig, inga intryck—tragiskt. Särskilt som, HUR intressant är det som de går och läser? Nån taskig blog? Please.

Lyra Lof, 08:43, 31 oktober 2015. Anmäl

Jobbgympakrav?

Fråga: Jag arbetar i ett företag med tjugo anställda. Min chef har nu hittat på att vi ska ha månadsmöte sent på fredag eftermiddag. Det har jag inget problem med. Men vi ska därefter ha någon form av gymnastikpass. Jag har på grund av sjukdom lite problem med balansen och tycker att det känns förnedrande att ha gymnastik tillsammans med arbetskamraterna. Dessutom vill jag helst komma hem till familjen på fredagskvällen, eftersom jag normalt arbetar fyra-fem kvällar i veckan.

Om vi lämnar den arbetsrättsliga delen därhän, är det verkligen rimligt att man ska förväntas delta i sådana här aktiviteter på obetald arbetstid?

Svar: Nej. Arbetsgivaren kan inte kräva av de anställda att utöva aktiviteter som inte har med arbetet att göra. Det du beskriver kallas friskvård och är säkert lovvärt som idé men inte något som du behöver delta i.

Många arbetsgivare/chefer skulle behöva bättre insikt i hur deras förslag till olika aktiviteter kan besvära eller drabba personalen. En chef måste kunna sätta sig in i andras situationer och förstå att alla inte tycker att det är lika kul som chefen själv att gymnastisera ihop med arbetskamraterna, eller medverka i tävlingar som kräver fysisk kompetens.

Så du säger lugnt och utan irriterat tonfall till din chef att mötet är du givetvis med på men därefter har du tyvärr ingen möjlighet att delta. Om du känner att det vore bra kan du ange dina balansproblem som skäl. Men du behöver egentligen inte redogöra för dem eller ditt behov av fritid med familjen osv, utan bara att du inte kan vara med på gympan.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (9)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-9 av 9

Tokstollerier. Den där människan borde inte vara chef.

Enok Personne, 17:02, 29 oktober 2015. Anmäl

Bara att ha månadsmöte sent på fredag em verkar ogenomtänkt, och sedan ett obetalt gympapass efter det. Fredag em är ju också den tid som folk helst tar ut komp eller ledighet, samt är som tröttast.

m h, 14:16, 29 oktober 2015. Anmäl

Om det bara är en gång i månaden handlar det nog mer om gemenskap än om friskvård. Kanske chefen känner att man behöver umgås mer informellt för att stärka gemenskapen. Det faller ju lite om inte alla är närvarande. Men det känns konstigt att man ska ha ett gymnastikpass utan att kolla att alla kan delta. Trasiga ryggar, onda knän och andra fysiska krämpor är ju inte helt ovanligt.

Bodil S, 13:22, 29 oktober 2015. Anmäl

Säkert vackert tänkt men ack så ogenomtänkt. Det finns nog flera som hellre vill hem på fredagseftermiddagen.

B I, 12:17, 29 oktober 2015. Anmäl

Bara säg att du inte kommer att delta men att du hoppas att de andra får roligt. Du ska inte berätta varför om du inte vill! Och vad det gäller friskvård så finns det betydligt mer effektiva åtgärder än att träna tillsammans en gång i månaden; pausgympa, uppstyrda lunchpromenader, frukt istället för kaka på möten m.m.

Katarina Katarina, 10:55, 29 oktober 2015. Anmäl

Usch och fy, hade en kvinnlig chef som ville få med alla oss "tjejer" att åka Tjejvasan! De som ville ligga bra till ställde upp och vi andra slutade inom snar framtid. Alltid någon sport som skulle utföras, har man då som jag en svag 1;a i gymnastik så var inte detta den ultimata arbetsplatsen. Jag har dock alltid varit smal och haft toppvärden. MPL, FS problematik går inte att jämföra med pausgympa, som kan vara ett nödvändigt ont vid statiskt arbete.

Frk N, 09:55, 29 oktober 2015. Anmäl

...inte behövde göra rörelser som gjorde ont eller som man helt enkelt inte klarade av. Utan att man skulle avbryta arbetet och ställa sig upp, men sedan fick man delta hur mycket eller lite man ville. Och b) att det var fotograferingsförbud. Detta är ännu viktigare idag med alla mobiltelefoner; ska man delta i något man inte känner sig bekväm med så måste man vara hundra på att ens ev. klumpighet inte hamnar som underhållning på Youtube.

Marja-Leena Pettersson, 07:46, 29 oktober 2015. Anmäl

När jag arbetade på ett halvstatligt verk en gång i tiden, där man satt vid datorn i princip hela arbetstiden, så införde ledningen obligatorisk pausgympa. Ett par kvinnor utbildades till ledare, och sedan gick de runt till alla avdelningar en gång om dagen och ledde ett litet gympaprogram. Folk knorrade först, men sedan upptäckte vi ju att vi mådde bra av detta och sjukskrivningstalen gick också ned. Det viktiga var a) att ledarna sa tydligt att detta inte var någon tävling, och att man inte...

Marja-Leena Pettersson, 07:43, 29 oktober 2015. Anmäl

Troligen/förhoppningsvis är det här ett hugskott som testas en eller två gånger och sedan försvinner av sig själv. Folk uteblir, chefen får någon annan pigg idé och ganska snart är ordningen återställd. Jag är säker på att frågeställaren inte är ensam om att känna olust inför för det hela.

Tore Persson, 06:46, 29 oktober 2015. Anmäl

Operaklädsel?

Fråga: Vi är sju personer från KTH som tillsammans ska gå och se Nötknäpparen i december. Vi måste tyvärr erkänna att vi är noviser när det kommer till hur man klär sig när man ska gå på Operan.
Vad föreslår Hyfs- och stilspalten för klädsel till en tillställning som denna? Vi har gjort efterforskningar och förstått att frack är för uppklätt men att smoking och mörk kostym vanligt. Vad har flickorna för klädsel till dessa olika alternativ? Vad får man ha för accessoarer till exempelvis smoking? Kan man ha hatt, käpp, slängkappa? Vi vill vara så fina som möjligt!

Svar: Grundkurs i klädkoder, uppifrån:

Högtidsdräkt är lika med frack, folkdräkt, uniform – utom när civil högtidsdräkt påbjuds – med slängkappa och hög hatt om man vill, lite onödigt eftersom detta endast syns på väg till och från evenemanget och däremellan i garderoben.
För kvinnorna betyder högtidsdräkt golvlång galaklänning. Högtidsdräkt är sällsynt och måste anses överdriven för ett operabesök i nutid.

Smoking är lika med en traditionell smoking, vit skjorta, svart smokingfluga, för män och en knä- eller vadlång utpräglat aftonfin klänning/festkjol med överdel/sidenlångbyxor plus överdel för kvinnor. Denna klädsel är ovanlig för operabesök undantaget galapremiärer. Slängkappa och hög hatt hör inte till smokingnivån. Käpp används i nutid av personer företrädesvis som stöd, inte som elegant tillbehör.

Mörk kostym är lika med en mörk (blå, grå, möjligen svart) kostym för män, med vit skjorta och sidenslips, för kvinnor en aftonbetonad knälång klänning/kjol/finlångbyxor plus överdel, i siden, sammet, spets eller annat kvällsmaterial. Inte baraxlad men urringad om så önskas och i så fall med en schal eller jacka om det behövs. En sidendräkt, kjol-långbyxor och jacka, går också bra. Denna klädsel är lämplig för stiliga operabesök, som det ni frågar om.

Kavaj är lika med en snygg kostym, mer eller mindre mörk, ljus skjorta, slips för män och för kvinnor en knälång elegant klänning/kjol alternativt snygga lite-finare-än-vardagslångbyxor. Detta är den vanliga klädseln för operabesök.

Vardagsklädsel tolkas av många som jeans och tröja, men är enligt min uppfattning inte den bästa klädseln för ett teater- eller operabesök. Publiken kan gärna visa respekt för artisterna och varandra genom att klä sig lite bättre än till vanlig vardag. En teater-konsert-operaföreställning är inte vanlig vardag.

Tråkigt att behöva göra er besvikna på den stora galaklädseln, men som ni redan har insett riskerar ni att se utklädda ut om ni kommer klädda på fracknivå. Även smoking är tveksamt. Bäst anpassar ni er till situationen genom att klä er på nivån Mörk kostym, eller Kavaj.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 6

Kommentarer (16)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 16

Tack Philip Qvist vi kommer, som vanligt hela, rena och respektfulla inför Er som arbetar med att dela med Er av era talanger.

A A, 19:17, 5 november 2015. Anmäl

Jag tycker faktiskt att man ska klä sig snäppet finare än till vardags. Operans salong med vackra målningar, jättelik kristallkrona, röda sammetsfåtöljer, man borde anpassa sig lite till det. Första radens lyxiga guldfoajé (googla bilder!) med takmålningar av Carl Larsson serverar champagne i pausen. Jag tycket inte det passar ihop med yllekofta, fjällrävenrygga och näbbkängor.. Visa lite respekt för bövelen ! - Jag tror att det räddaste en svensk är för är att ha råkat klä sig "för fint".

Irene Holm, 13:39, 5 november 2015. Anmäl

Jag är själv operasångare och kan bara intyga det några har skrivit. Så vida det inte handlar om premiär så räcker en vanlig byxa/oslitna jeans och en neutral tröja helt! Magdalena skriver om att man ska visa respekt för artisterna, men ärligt talat gör få saker oss gladare än att se "vanliga människor" på operan. Vi jobbar hårt för att få folk att inse att opera/balett inte bara är en överklassgrej utan till för hela folket. Så klä dig som om du gick på ett restaurangbesök. Hel och ren!

Philip Qvist, 23:45, 4 november 2015. Anmäl

Jag och vänner gick flera gånger på La Scala i Milano iförda tröja och jeans på 70-talet. Biljetterna hade vi fått gratis genom vänner annars hade vi inte kunnat gå. Det var aldrig någon som reagerade negativt. Många studenter och liknande har inte råd att köpa dyra kläder, men vill kanske gå på operan för att de råkar älska opera.

ingrid wahlen, 11:55, 1 november 2015. Anmäl

Tack för din info Sara Olsson, jag ska på Operan med äldre tonårssöner och vi funderade på klädsel. Det är skönt att veta att de kan vara sig själva i kläder de är bekväma med utan att behöva känna sig helt fel.

A A, 14:39, 29 oktober 2015. Anmäl

Snälla nån, det är minst ett halvt sekel sedan galaklädsel i form av frack bars vid premiärer på operan i Stockholm. Internationellt används smoking, och bara på premiärer vid de större operahusen och uteslutande av den del av publiken som sitter på första raden och parkett.

Enok Personne, 21:33, 28 oktober 2015. Anmäl

Nötknäpparen är faktiskt en balett - som nuförtiden spelas för en publik av barn i alla åldrar. Klä gärna ut er, om ni vill dra uppmärksamheten från scenen. Annars: klä er bara snyggt, som när ni går på en välordnad familjetillställning.

Leif Janzon, 17:51, 28 oktober 2015. Anmäl

Operans hemsida har en kort och koncis (och utmärkt) sida som handlar om bl a kläder för besökare. Länkar till den nedan. Då jag själv jobbar på operan sedan flera år kan jag bekräfta att man ser alla nivåer av klädsel och för oss på scen är man lika välkommen hur man än ser ut. -Att- ni kommer är och förblir viktigast. Personligen tycker jag att kommentaren om att klä sig på restaurangbesöksnivå var mest träffsäker.

Sara Olsson (Webbsida), 12:33, 28 oktober 2015. Anmäl

Fel om Hamletföreställningen: Personen i salongen satt och filmade (lampan på mobiltelefonen lyser) trots att man upplyst om att filmande under föreställningen var strängt förbjudet. Kommer att tänka på när Owe Thörnqvist gick ner från scenen och gav en full och oförsämt gapande person i publiken en hård och rak höger... Inte att rekommendera, naturligtvis. Jag tycker att man ska klä sig propert på Operan. Men har man bara urblekta jeans, man kanske är student tex, kan man sitta på tredje raden.

Irene Holm, 11:57, 28 oktober 2015. Anmäl

Själv var jag flitig besökare både på Stockholmsoperan och Drottningholm (Innan jag lämnade Sverige) och har varit på ett flertal premiärer och aldrig sett en frack i dessa sammanhang. Det är otroligt blandad klädsel både på premiärer och vanliga förställningar, allt från Jeans och t-shirt till smoking. På en vanlig operakväll är det dock vanligast med vardagsklädsel men det finns inga regler så vill man ha frack eller smoking för att man tycker det är kul så kan man mycket väl ha det.

Thorbjörn T., 11:54, 28 oktober 2015. Anmäl

Begravningsnärvaro?

Fråga: Vad är egentligen rätt och bra när det gäller begravningar och barn?

En vän till mig har gått bort. Självklart vill jag vara med på hennes begravning. Det känns även naturligt att min man och vår dotter följer med. Vår dotter är 1,5 år och jag vet inte om det är okej att hon följer med eller inte.

I min värld kan barn följa med på nästan allt så länge man som förälder är smidig och anpassningsbar, till exempel att det inte är saker sent på kvällen när barnet skulle ha sovit och om barnet stör väldigt mycket får man gå därifrån. Till exempel på en konsert i säg konserthuset skulle jag såklart aldrig ta med ett barn (men DN:s gratiskonsert vid Sjöhistoriska uppskattade vår dotter mycket och alla runt omkring oss verkade bara tycka det var roligt med en liten i publiken).

Men åter till begravningen. Jag föreställer mig att vi sitter ganska långt bak i kyrkan och tar med någon underhållning till vår dotter, till exempel en bok att bläddra i eller ett mjukdjur. Skulle hon föra en massa oväsen eller vilja springa omkring får min man helt enkelt gå ut med henne en stund. Men nog får barn höras i alla fall lite grann?

Är det här okej eller tänker vi helt galet? Kanske borde vi fråga min väns föräldrar vilket de föredrar? Jag är ändå nyfiken på vad som är kutym sådana här gånger.

Barnet i sig har ju sannolikt ingen behållning av begravningar men jag har aldrig riktigt förstått grejen med att ständigt skilja på barn och vuxna, ha barnbord (ofta med egen mat) vid diverse tillställningar etc. Jag tycker det är självklart och naturligt att olika åldrar kan vara tillsammans och jag minns att jag själv uppskattade att få vara med de vuxna på det som de gjorde när jag var liten.

Svar: Det handlar inte så mycket om vad man själv som förälder tycker angående sitt barns rätt att vara med vid olika ceremonier som om den hänsyn man ska visa övriga. Är det en mycket närstående, förälder, syskon, mor- och farförälder, som begravs kan det vara viktigt för barnet att få vara med, inte minst för att veta detta i framtiden. Men att ta med ett barn på en begravning för att det kan vara trevligt för övriga begravningsgäster att se ett barn under ceremonin – nej, endast om de anhöriga särskilt har bett att barn ska tas med, vilket nog är ovanligt.

Små barn på bröllop kan vara väldigt störande hur gulliga de än är, likaså barn på begravningar. Detta slags högtider är precis som du skriver knappast intressanta för barnet som kan förstöra stämningen grundligt även om de har leksaker att sysselsätta sig med. Du skriver att barn får höras lite grann, tycker du. Vad är lite grann? Du har säkert en underbar liten unge men du kan inte förutse hur hon bär sig åt i en helt ny och kanske rentav skrämmande situation – så låt henne stanna hemma.

Fråga inte de anhöriga. Vad tror du att de uppfattar att de måste svara?

Och: DN:s barnvänliga utomhuskonsert är något helt annat än en begravning.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (43)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 43

Emma W. Ett missförstånd i ditt fall alltså. Det är ändå inte begravningsentreprenörens sak att avgöra, det är sorgehuset som måste få bestämma.

Enok Personne, 14:37, 2 november 2015. Anmäl

Enok Personne: Han var inte ett dugg ironisk. (Och ja... jag märker skillnad) Vi samtalade om det efteråt och han tyckte absolut att barnen hade kunnat vara med. Dessutom var det en annan bebis och en ca 4-åring (som inte satt helt still där). Dessa barn tillhörde "de närmast sörjande" fast de hade själva ingen relation till den avlidne och jag själv hade en närmare relation än vad deras föräldrar hade...

E¤mma W, 08:45, 31 oktober 2015. Anmäl

"Skulle hon föra en massa oväsen [...] får min man gå ut med henne en stund." Fast bara om det är en MASSA oväsen, eller hur? Man baxnar. Baxnar! Det är illa nog när detta händer under en vigsel (med ett syskonbarn; fortfarande inte ok att sitta kvar)—men att tycka att det är ok att störa en BEGRAVNING av alla tillfällen? Motiverat med att människan "aldrig riktigt förstått grejen med att ständigt skilja på barn och vuxna"?? Maken till självupptagenhet, man blir mållös.

Lyra Lof, 23:19, 29 oktober 2015. Anmäl

Emma W. Begravningsentreprenörens ironiska kommentar var onödig. det hade varit alldeles tillräckligt att påpeka det olämpliga i att du tog det barn som måste ammas.

Enok Personne, 20:16, 29 oktober 2015. Anmäl

Det kan också vara värt att tänka på att små barn tar in intryck som blir bestående. Om lillflickans första kyrkobesök blir ett där vuxna är ledsna och stämningen är sorglig så kommer hon sannorlikt att ha negativa känslor om hon senare får komma till en glad barngudstjänst.

Sweydia Ism, 05:03, 29 oktober 2015. Anmäl

En annan kommentar... på den andra begravningen (när sonen helammades) tyckte begravningsentrepenören att jag även borde ha tagit med mig min fem- och treåring. Själv kände jag att speciellt treåringen inte hade där att göra även om hon hade en egen relation med den avlidne. Ett tips är att om de enda alternativen är att ta med barnen eller att stanna hemma är att höra med begravningsentrepenören vad som är lämpligt. Kanske vet denne hur de närmast anhöriga känner.

E¤mma W, 17:47, 28 oktober 2015. Anmäl

Jag har vid två tillfällen tagit med barn under 1 år på begravningar av äldre personer. Första gången var av min styvmormor (sedan 17 år) då vi tog med dottern på 11 mån. Vi bodde utomlands och hade ingen möjlighet att öva in en barnvakt när vi var på blixtvisit i Sverige. Dessutom var det på en ort där alla som vi kände faktiskt var på begravningen. Andra gången var på en begravning av min "extramormor" då jag helammade sonen (4 månader). Han sov halva tiden och var tyst resten.

E¤mma W, 17:11, 28 oktober 2015. Anmäl

Min uppmaning till FS blir således - tänk dig för innan! Om inga andra argument biter - vill du verkligen utsätta ditt barn för den mycket förvirrande upplevelsen att möta gråtande människor utom sig av sorg. Jag har varit på många ljusa begravningar av framförallt äldre släktingar där barn haft en självklar roll och de deltagande också haft en viss distans till döden hur påtaglig den än varit. MEN när en yngre person avlider saknas ofta den frid som kan prägla andra begravningar.

Fru D, 13:12, 28 oktober 2015. Anmäl

För några år sedan var jag på begravningen för en kär vän som gått bort alldeles för tidigt. Vi hade ingen tanke på att ta med oss vår treåring eftersom det var begravning för en person som stod nära oss men inte hade någon särskild relation till vårt barn. Begravningen var tveklöst den sorgligaste ceremoni jag någonsin deltagit i. Vår vän dog mitt i livet, vilket sannolikt även gäller FS vän och kapellet var fyllt av personer i 40-årsåldern som storgrät sig igenom hela begravningen.

Fru D, 13:08, 28 oktober 2015. Anmäl

Marja-Leena P, Ja det skrocket stämmer säkert, jag uppförde mig exemplariskt och sån blev jag! ;-) Min syster däremot spottade ut nappen i arg protest när orgeln klämde i, och precis sån blev hon..Lotta L, Jag håller helt med , för just barnens egen skull ska de tidigt få lära sig att uppföra sig väl. Det går alldeles utmärkt att prata med två-treåringar, t ex förbereda dem på att nu blir det tråkigt en stund, man måste sitta tyst och stilla, men sen blir det roligt igen. De förstår.

Irene Holm, 12:23, 28 oktober 2015. Anmäl

Påskyndare?

Fråga: Jag förstår att människor gärna vill ha hjälp och råd av expediter och butiksbiträden vid inköp. Men att ignorera andra väntande i butiken och be att få prova ytterligare 10 par glasögon eller vad det handlar om när man ser att det finns en ensam expedit i butiken och andra kunder som väntar på hjälp tycker jag är arrogant och självupptaget.

Häromdagen skulle jag uträtta ett snabbt ärende och hade barnen sittande i bilen. I butiken fanns en enda expedit vilken var helt upptagen med en kvinna som provade och provade och bad om smakråd samt småpratade om barnbarn och väder däremellan. Jag sade inget men jag och de andra kunderna tittade menande på varandra. Kvinnan verkade helt obekant med begreppet ”andra människor”.

Detta händer titt som tätt, när man väl fångat en expedit verkar det för vissa som att andra kunder automatiskt blir osynliga.
Var går gränsen? Hur länge skall man vänta innan man ber att få avbryta? Jag har på ett vänligt sätt gjort det ibland och oftast fått en syrlig blick eller en trist kommentar om att man är otrevlig eller självupptagen som tränger sig emellan … tycker det är tråkigt och väntar hellre men ibland har man ju bråttom och om man bevisligen ser att det där är mer en stund av social samvaro än ett reellt ärende?

Svar: Visst kan man efter en lagom stund – den varierar förstås – vänligt fråga ”ursäkta, jag har ett snabbt ärende, är det möjligt att få gå emellan?” och nästan säkert får man ett jakande svar. Men det ska inte vara ett problem för andra kunder att någon har barn i bilen eller bråttom till annat. Däremot ska alla kunna fråga om det finns möjlighet att gå emellan – och stå ut med ett ”tyvärr inte, jag har också bråttom” om det nu är så, den risken finns förstås.

Ges det en som du skriver syrlig blick istället för ett hyfsat svar är det en dum reaktion från den som kräver så orimligt mycket tid från personalen trots att andra står väntande. Nu är det ju möjligt i många fall – inte det du beskriver – att det måste få ta tid, exempelvis där det man önskar inte finns och alternativ måste letas fram, eller när något måste administreras så att det kan bli så kallade evigheter för andra att vänta.

Men försäljaren i ditt fall skulle också kunnat göra något, som att ta fram ett par varianter på det som efterfrågades och säga ”ursäkta, vill du se på det här, så hjälper jag nästa kund under tiden”.

Den flexibiliteten vore naturlig för både försäljare och kund – om inte alltför många människor i dag satte sig själva först istället för att intressera sig för att bidra till ett vänligare samhälle.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (17)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 17

Jag har varit med om samma sak mer än en gång. Vad jag gör är att efter en viss tid (beroende hur mycket jag har att göra och hur länge jag kan vänta) så går jag bara. De har förlorat en betalande kund och det får bli straff nog. Kanske expediten lär sig att omprioritera allt eftersom hen får mera erfarenhet av att hantera självupptagna kunder.

Astrid Nilsson, 16:01, 4 november 2015. Anmäl

@Lyra Lof, nej, jag pratar inte om 1,5 minuter, snarare uppåt 45 minuter av pratande om grannen på landet m.m., m.m. Även äldre måste kunna ta lite hänsyn till omgivningen när man ser att andra väntar. Den som är så pratsjuk kanske kan söka sig till andra sammanhang och prata av sig. Inget illa ment med det.

M K, 23:07, 31 oktober 2015. Anmäl

@ MK: Jag sympatiserar verkligen med att pensionärer är ett stort problem för dig i butiken, när de utbyter några extra ord med expediten... Himla pensionärer! Men du kanske kan försöka att vara en medmänniska? På yiddish kallar man det att vara en "mensch"; det borde vara ett universalt sätt att vara. Finns det någon nackdel med detta? Att missa 1,5 minut av att spela Angry Birds när man väntar på bussen? Sluta.

Lyra Lof, 08:49, 31 oktober 2015. Anmäl

Jo, det är ett problem, håller med FS. Ofta är det pratsamma äldre som kan ta upp enorma tidsmängder om de får chansen. Butiker skulle kanske ha en liten pensionärsrabatt dagtid vissa dagar när det annars är som minst med kunder för att styra om deras besök. Eller egna kundkvällar med rabatt. Annars behöver man kanske inte ha expeditens fulla uppmärksamhet oavbrutet medan man provar och funderar.

M K, 16:59, 30 oktober 2015. Anmäl

Detta "händer titt som tätt" enligt FS.... Verkligen? Då låter det som om problemet ligger hos frågeställaren, som förväntar sig att världen ska anpassa sig (och bry sig) om hennes/hans hetsiga och effektiva schema. Gud förbjude! Och om vi nu talar om hyfs & stil, så undrar jag hur trevligt dessa personer—som är I VÄGEN för FS—tycker att det är att ha FS trampandes runt och flåsandes i nacken.

Lyra Lof, 23:46, 29 oktober 2015. Anmäl

@Maja Gräddnos, 17:10 Jag har vid flera tillfälle känt att mitt ärende kommer ta tid så den efter i kön med bara en sak i handen kan få gå före o betala. Tänker då inte på snabbköpskassan utan på blomsterhandeln, caféet eller hantverksboden o liknande ställen. Det har i de flesta fall visat sig att de inte alls bara skulle betala. De har frågor om annat i butiken, det ska slås in paket, de vill prata, ska välja osv. Plötsligt är det jag som fått vänta på andra som tar tid. Inte heller OK.

Bodil S, 11:47, 28 oktober 2015. Anmäl

Maja Gräddnos. Den som är mitt uppe i ett viktigt beslutsfattande - och det är glasögonköp-kanske inte ens märker om någon annan kund kommer till. Viktiga beslut kräver koncentration. Andra kunder bör visa hänsyn till detta och inte utgå från att deras egen närvaro genast måste uppmärksammas. Ingen förnuftig människa blir stressad av att någon vänligt frågar om att gå emellan. Den som istället öppet visar sin otålighet beter sig illa.

Enok Personne, 22:59, 27 oktober 2015. Anmäl

Visst får man ta den tid på sig man behöver, men alla bör väl visa hänsyn, även när man har ett ärende som tar tid? Om man har ett sådant eller kanske "bara" är pratsugen kanske man kan låta någon som t ex bara vill betala gå före? Sedan kan man i lugn och ro fortsätta utan att stressas av att andra väntar, även om de gör det lugnt. Det är väl också att ingå i en gemenskap, som Magdalena så bra brukar uttrycka det.

Maja Gräddnos, 17:10, 27 oktober 2015. Anmäl

Nya glasögon kostar mycket pengar, ibland flera tusen kronor och de skall bäras varje dag i kanske flera år. Det är ett viktigt inköp. Motiveringen "jag har bråttom", vad det än beror på är, är ett hänsynslöst argument för att någon skall hafsa igenom ett så viktigt köp. Man frågar vänligt, man står inte och "beter sig" och förväntar sig uppmärksamhet och underdånighet från andra människor..

Enok Personne, 17:53, 26 oktober 2015. Anmäl

Nya glasögon kostar mycket pengar, ibland flera tusen kronor och de skall bäras varje dag i kanske flera år. Det är ett viktigt inköp. Motiveringen "jag har bråttom", vad det än beror på är, är ett hänsynslöst argument för att någon skall hafsa igenom ett så viktigt köp. Expediten kunde ha gjort som Magdalena Ribbing rekommenderar, och FS kunde ha gittat fråga vänligt.:)

Enok Personne, 17:01, 26 oktober 2015. Anmäl

Gångtrafikanttack?

Fråga: Jag bor utanför stan och som föräldraledig tar jag ofta barnvagnspromenader när vädret tillåter. Tyvärr ligger vårt hus intill en landsväg utan trottoar så jag måste gå längst vägkanten för att ta mig till närmsta gångväg. På den här sträckan möter jag alltid minst fem bilar som i de allra flesta fall visar hänsyn och håller ut, ibland byter de till och med fil, för att jag ska kunna passera på ett säkert sätt.

Jag brukar vinka eller nicka som tack men känner mig nästan lite fånig som tackar, och inte minst kan det kännas tjatigt för egen del att upprepa samma sak flera gånger per dag. Jag brukar heller inte hinna med att läsa av förarens ansiktsuttryck om min gest uppskattas eller ens noteras.

Vad säger etiketten om att som fotgängare tacka för visad hänsyn i trafiken, då bilförarna bara gör det som förväntas? Jag kan lägga till att jag själv uppskattar om andra signalerar sin tacksamhet genom handrörelse eller tuta. Men samtidigt försvinner en mötande gångtrafikant så snabbt ur synfältet, så denna vänlighet är mer märkbar bilister emellan, vid exempelvis möte i en trång passage.

Svar: Fortsätt att tacka men sluta känna dig fånig – det är alltid helt rätt att tacka för en vänlighet, en omsorg som visas. Att bilister stannar för en gångtrafikant är inte självklart, om man ser till hur många som inte gör det.

Tacka med ett leende eller en snabb vinkning, det räcker. Det är enkelt för dig, det kostar ingenting i tid eller annat. Tjatigt, skriver du – det får du stå ut med! Även om det känns tjatigt eller du anar att alla bilister inte noterar din gest, så noteras tacket säkert av de flesta som sannolikt blir glada av att deras trafikartighet uppskattas.

I sammanhanget understryker jag gärna att gångtrafikanter i städer också ska tacka bilister som stannar för dem på övergångsställen utan ljussignaler, det som kallas zebralagen. Paragraf 61 i trafikförordningens tredje kapitel, 1998: Vid ett obevakat övergångsställe har en förare väjningsplikt mot gående som gått ut på eller just ska gå ut på övergångsstället.

De bilister som uppför sig rätt ska få den nick eller vinkning som de förtjänar.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-3 av 3

Ett tack är aldrig fel och, i dagens samhälle, alldeles för sällsynt.

Thorbjörn T., 10:20, 27 oktober 2015. Anmäl

Med vänlighet i trafiken går allting mycket bättre och säkrare, även i storstädernas rusningstrafik. Blir man framsläppt när man behöver byta fil så hjälper man gärna nästa bilist, som ringar på vattnet som sprider sig.

Ewa Dahlström, 10:29, 26 oktober 2015. Anmäl

Det går väl bra att visa tacksamhet även om man inte ser hur det tas emot. Själv blir jag glad när jag visar glädje så man kan säga att jag själv har nytta av att skina ikapp med solen.

B I, 11:05, 25 oktober 2015. Anmäl

Bordsvattenbön?

Fråga: Det gäller ett svar på en fråga för ett tag sedan, beträffande att be om extra salt, krydda, be om ketchup eller senap, eller något annat som inte finns på bordet. Så där gör man inte svarade Magdalena, och det var mycket bra svarat.

Nu funderar jag på hur man ska bete sig när vinglas och vin ställts fram och serveras, men inget vatten??? Jag dricker alltid, alltid, alltid vatten till vin; vill inte känna av någon berusning, så finns det inget vatten, ja, då vet jag inte hur jag ska bete mig? Är det ofint att fråga efter vatten? Vad svarar Magdalena?
Jag dricker gärna vin, och eftersom jag bor i Schweiz, så har jag förstånd att dricka ett till två glas, och så räcker det. Flaskan måste inte tömmas till sista droppen. Resten av vätska är vatten, som intas vid måltiden. (Personligen föredrar jag vatten med kolsyra: oviktigt i sammanhanget). Lever efter regeln att vinet dricker man för den goda smakens skull. Vatten har man för att skölja ned maten.
Får jag be om vatten, och därtill ett glas, om man endast dukat med vinglas, när jag är inbjuden till någon???

Svar: Bordsvatten ska alltid finnas till måltider och på matbord, förr oftast i en kanna på en bricka med ett antal selterglas intill; därifrån tog gästerna själva vatten om de önskade.

I nutid är vatten nästintill obligatoriskt. Varje kuvert ska dukas med vattenglas. I Sverige ställs detta längst till höger, i exempelvis Frankrike vanligen längst till vänster och är där det största glaset i motsats till svensk sed.

Finns inga vattenglas vid kuverten säger du diskret till värdpersonen gärna innan du har hunnit sätta dig: ”ursäkta, får jag be om vatten också?”
Det är godtagbart att göra så när det gäller det livsviktiga vattnet. Man kan ha alla möjliga skäl till sin önskan om vatten.
Motsatsen, däremot, är inte okej – alltså att be om vin när sådant inte bjuds.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (9)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-9 av 9

Helena (MLP) du har tagit upp detta med Österrike och vin för några år sedan. Du måste nog kolla dina inlägg. Jag börjar känna igen mig. FS kan alltid be om vatten, det är en dryck som inte ställer till problem. En del behöver diskret inta någon medicin vid måltiden och det görs med fördel med vatten och inte alkohol.

Kenneth Ferm, 06:53, 26 oktober 2015. Anmäl

H R: Spritzer, det stämmer! Det är ungefär 20 år sedan nu, och har det ändrats så är det väl jättebra!

Marja-Leena Pettersson, 20:27, 25 oktober 2015. Anmäl

Marja-Leena, det kallas spritzer och det är till hälften vin, till hälften kolsyrat vatten. Jag brukar inte använda det allra bästa vinet till en spritzer, men uppskattar drycken väldigt mycket - smakar gott och man blir bara hälften så påverkad, jätteskönt, speciellt på sommaren. Vet ej när du bodde i Österrike men man ger absolut inte spritzer till barn idag, ej heller över åtta år gamla.

H R, 19:15, 25 oktober 2015. Anmäl

Jag har inte bott i Schweiz men väl i grannlandet: Österrike. Där var det faktiskt vanligt att man blandade vin och vatten hälften/hälften i SAMMA glas! Detta, vars namn jag inte minns nu, gavs till barn från åtta års ålder samt till gravida kvinnor. Det uppfattades som svagdricka, men antalet barn med FAS i skolan och antalet byidioter utanför kyrkan talade sitt tydliga språk... Så jag tycker inte att vi här i Sverige har så mycket att skämmas för angående VÅRT sätt att dricka vin, faktiskt...

Marja-Leena Pettersson, 15:41, 25 oktober 2015. Anmäl

Eftersom inte heller jag bor i Schweiz så händer det att det slinker ner tre glas vin :-)

B I, 11:01, 25 oktober 2015. Anmäl

MAGDALENA SVARAR: Molly Moll och Rickard Baarman, varför inte försöka med att dricka vatten ur vattenglaset och vinet ur vinglaset? Omväxlande? Som frågeställaren skriver, vinet som smak och vattnet som törstsläckare. Förekommer även utanför Schweiz enligt vad jag vet.

Magdalena Ribbing, 09:12, 25 oktober 2015. Anmäl

Tack Molly Moll! :-) Jag satt just och funderade över detsamma, och undrade vad det är vi oförståndiga stackare som inte bor i Schweiz går miste om.

Rickard Baarman, 08:10, 25 oktober 2015. Anmäl

Jag har för mig att Magdalena nämnde (vid den tidigare frågan) att just vatten var det stora undantaget vad det gällde att fråga efter sådant som ej är framdukat. Men det kan ha framkommit enbart i kommentarsfältet. Nåväl, nu är det tydligt besvarat och förklarat :) Jag tror iaf att alla kan känna sig säkra på att det ej känns förolämpande för inbjudaren att få en fråga om vatten. Om någon skulle känna lite "hoppsan, pinsamt att jag inte ställde fram vatten!" så tror jag nog att denne överlever.

Aleksia Kosmos, 19:43, 24 oktober 2015. Anmäl

Eftersom jag inte bor i Schweiz, har jag ingen aning om hur man dricker vin eller vatten, tillsammans eller separat.

Molly Moll, 18:30, 24 oktober 2015. Anmäl

Partnerfri?

Fråga: Jag försöker hålla bra kontakt med några släktingar och vänner som jag sätter värde på. Men de vill bara träffas när deras partners är med och det känns inte kul för mig eftersom jag är singel.
Jag känner mig utanför och i underläge eftersom jag inte har någon partner.
Nu är jag bjuden på kalas igen och överväger tacka nej eftersom det kommer vara dessa vänner och deras partners, respektive eller sambor. Jag skulle hellre träffa mina vänner och släktingar utan deras andra hälfter men de verkar inte förstå det.

Är jag barnslig och löjlig som känner såhär? Vad ska jag säga? Att jag inte vill träffa dom när deras partners är med? Det verkar ju också konstigt.

Svar: Nej, du är absolut inte löjlig eller barnslig! Så som du beskriver det uppfattar många ensamstående sitt umgänge, som om det vore lite pinsamt eller åtminstone tråkigt att vara partnerfri i sällskap med tvåsamhetsfolket. Du kan lugnt säga till dina vänner att du vill umgås och prata med dem utan att deras partners är med. Det har mindre att göra med tjusningen i så kallade parmiddagar än med ditt behov av att träffa dina vänner på det sätt som du trivs med. Det kan ju också bero på hur de som är dina vänner beter sig mot dig i sällskap, om de ägnar sig mer åt sina hälfter eller varandras hälfter än åt dig, om de försöker ta med dig i samtalet, om de intresserar sig för dig på ett positivt sätt. Jag anar av det du skriver att så inte är fallet. Och då ska du inte behöva umgås med dem under omständigheter som är jobbiga för dig.

Säg som det är: ”ni har ju era partners till hands jämt, men jag vill prata med just er, inte med dem ni bor ihop med, vi kan väl ses bara vi.”

Men det är också viktigt är att du inte gör dig till en negativt ensamstående. Du ska inte behöva känna  detta som något beklagligt. Det som betyder något i en vänskapsrelation är inte vilket kön vännerna har utan vad man själv ser hos dem. Riktiga vänner är något annat än kalaskompisar. Kanske några av dessa vänner har partners som också kan bli dina vänner?

Så lägg inte så stor vikt vid att du inte har en partner. Det kan nog hända att somliga i en parrelation är lite avundsjuka på andra som är fria och inte måste anpassa sig och ta hänsyn till en annan människa. Visst är det underbart att vara en i ett par när allt eller det mesta stämmer – men så är det inte alltid. Många har ett alldeles utmärkt bra liv utan sådana band; jag tror att det är bortåt hälften av alla hushåll i Sverige som består av ensamboende.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (12)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 12

Jag tycker FS först ska jobba lite på att bli av med känslan av att vara underlägsen pga FS saknar partner. Det är lätt att känna så i det samhälle vi lever i, men det stämmer inte, man är inte i något hänseende underlägsen för den skull! Mkt hälsosamt för självkänslan att inse det, och dessutom blir det lättare att umgås med par. Men: Självklart ska man kunna träffa sina vänner utan deras partner! Inte varje gång, men det är helt naturligt att man ibland vill träffa sin kompis utan partnern.

H R, 13:56, 23 oktober 2015. Anmäl

@MLP Det handlar, som vanligt, om vilka sällskap man rör sig. Kan inte påstå att singelkvinnorna är vanligare i mina, inte heller att de är sämre sedda.

annan Camilla, 13:25, 23 oktober 2015. Anmäl

Kalas låter för mig att slå på stort! Kanske FS:s vänner och släktingar är "kolossalt upptagna människor med engagemang" och därför bjuder in "alla" och stort, när det väl blir av att umgås? "Spontana" möten föregås numera ofta av ett intensivt bläddrande i kalendrar på jakt efter eventuella "hål". Så, FS, det är nog bara att gilla läget - just du är inbjuden - att du kommer utan partner saknar betydelse.

"gamla" Tekla, 11:32, 23 oktober 2015. Anmäl

...ha ett "intressant" privatliv, mer eller mindre hemligt, med olika sängkamrater. (Självklart finns det även ensamma män som man inte tror detta om, utan snarare tänker "konstig enstöring". Men de männen har vanligen inga vänner heller, och figurerar aldrig i de sammanhang vi diskuterar.)

Marja-Leena Pettersson, 11:08, 23 oktober 2015. Anmäl

Jag skulle kunna sätta rätt mycket på att FS är en kvinna. Singelmän har inte detta problem, eftersom de ses som tillgångar i sällskapslivet - så har det alltid varit. Det brukar alltid vara ett överskott av ensamma damer överallt (särskilt på tillställningar med dans), och varje ensam herre som vill ställa upp som kavaljer/bordsherre fjäskas det för. Dessutom har en singeldam en mycket lägre status eftersom "gammal förtorkad ungmö"-tänket lever kvar, medan ungkarlar förväntas ha ett...

Marja-Leena Pettersson, 11:05, 23 oktober 2015. Anmäl

Jag tycker FS fråga är lite konstig. Hur kan man klaga på att man bjudits in till kalas där respektive får tas med? Om FS vill träffa endast vännerna får hen väl bjuda in dessa, samtliga på en kill- eller tjejkväll, eller var och en när så passar sig. Man kan inte gärna förvänta sig att någon utesluter en massa folk som det ter sig mest naturligt att bjuda från ett kalas bara för att FS känner sig ensam.

annan Camilla, 11:02, 23 oktober 2015. Anmäl

MAGDALENA SVARAR: På förekommen anledning, som det brukar heta, vill jag framhålla att det varken av frågeställarens publicerade fråga eller mitt svar framgår om vederbörande är man eller kvinna.

Magdalena Ribbing, 10:48, 23 oktober 2015. Anmäl

Under min singeltid som f.ö. varade rätt länge så anordnade vi tjejträffar lite då och då. Sen blev det naturligtvis middag med respektive också. Om FS vänner och släktingar inte kan tänka sig att träffa henne utan sina partners så är det kanske bättre att umgås med andra vänner.

B I, 10:21, 23 oktober 2015. Anmäl

I större sammanhang som fester så får man nog acceptera att folk kommer parvis. Alternativet är ju att bjuda in till tjej- eller grabbkväll (förutsätter att alla vänner är av samma kön) eller liknande. Men inte behöver väl släkt och vänner alltid umgås i par om man t ex frågar om de vill hänga med på bio, gå och shoppa, ta en fika, spela golf eller bowling eller göra något annat ihop?

Bodil S, 10:13, 23 oktober 2015. Anmäl

Sällan det är dans på parmiddagar, i alla fall i mitt umgänge. Har dessutom turen att det inte alltid är partners som ska vara med vid varje tillfälle vi vänner ses. Men kan hålla med TS om att det känns litet jobbigt att som singel alltid behöva träffa par eller, ännu värre, hela familjer som ska umgås när företaget har fest för de anställda. Då blir det verkligen inte kul eftersom familjerna ser det som ett gratis tillfälle att roa sig som familj och inte bjuder in till umgänge.

Mrs. R, 09:47, 23 oktober 2015. Anmäl

Juletid?

Frågor: När kan man/får man sätta upp och ta fram sina juldekorationer? ”Är det för tidigt att börja nu?” – ”Grannarna klagar på mina ljusslingor i träden som jag inte tar ner på hela året.” – ”Någon har lagt en lapp i min brevlåda att jag inte får ha ljusdekoren på min balkong tänd före Lucia.”

Svar: Flera frågeställare har problem angående korrekt tid för anbringade av juldekorationerna. Tydligen diskuteras ämnet lite varstans och då framförallt att det skulle vara olämpligt att hänga upp ljusgirlanger och liknande före Luciadagen; för de mer generösa gäller före första advent. Men det står inte i Bondepraktikan och är inte heller svensk lag att glitter och ljus är förbjudet i november. Eller i oktober för den delen – under den mörka årstiden kan uppmuntrande ljusglimtar behövas.

Den gamla svenska jultraditionen är att tända adventsljus – förr ofta i en adventsgran, nu i ljusstakar och fönsterstjärnor – med början första advent, fjärde söndagen före jul (advent betyder ankomst). Däremot är ljusslingorna och glittret kring balkongräcken, fönster och i träd ingen riktigt gammal sed och har därför inte heller en tidsbestämning.
Första advent är visserligen en naturlig ingång till julen men ingen kan påstå att juldekor innan dess  är skamlig eller olämplig. Butiker och gator är ju ofta julprydda från tidigt i november.

Den egentliga frågan är alltså varför det väcker sådan upprördhet att en del privatpersoner eller företag vill börja juldekorera redan innan första advent är här. Kan det vara för att fastlagda tider hjälper oss att rama in verkligheten? Den som bryter sig ur ramen gör det andra kanske inte förmår.

Tidsanpassning är nödvändigt när det gäller tandläkare och födelsedagar och arbete – men det kan knappast vara viktigt att alla passar samma tid med sina juldekorationer.

Är det glittret i sig som retar upp så många? Är det att någon går emot ett vanligt mönster som skapar irritationen? Får den som vill tända fyra ljus i rad innan första advent inträffar? Vem ska bestämma hur mycket man individuellt får lysa upp hösten? Vill vi ha julbelysningsmyndigheten?

Mitt förslag till de flertaliga frågeställare som har fått andras sura synpunkter på juldekorationers uppsättande är att le vänligt mot kritikerna. Förklara milt att ljusdekoren är en höstslinga och att de eventuella tomtarna håller på att träna inför första advent. Lyft undan ordet jul och ta gnället med ro, julen kommer ändå när den ska.

Ett mer bestämt datum handlar om julens utflyttning, tjugondedag Knut den 13 januari. Då ska juldekoren traditionsenligt tas bort. Men även detta får betraktas som en frivillig åtgärd. Det blir inte några böter för den som låter ljusslingorna hänga uppe till midsommar. Eller till nästa jul. Kyrkans jul om man använder det som argument, inleds första advent och varar till Kyndelsmässodagen som infaller mellan den 2 och 8 februari.

Förresten, fram till 1772 hade vi inte bara annandag jul utan även tredjedag jul – och fjärdedag jul. Tiderna förändras. Glittret och ljusen behöver sin frihet.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 2

Kommentarer (21)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 21

Sara Holmgren, "kyndelsmäss"? Skratt, det påminner mig om vad som hände mig här i Österrike i påskas, skulle köpa påskris, det var trots allt någon vecka innan påsk, men fick av försäljaren som svar: "Men herregud, påskris säljs ju bara fram till palmsöndagen, det vet ju alla!" Haha, nej inte alla, dvs inte jag, hemska hedning som jag är. (Fick dock tag på påskris från en mindre samvetsgrann butik som föredrog att få mina pengar framför att iaktta.... palmsöndagen)

H R, 17:17, 27 oktober 2015. Anmäl

Min jul ska hädanefter vara fram till kyndelsmäss. Behöver man en påminnelse om när kyndelsmäss infaller, så brukar det eminenta radioprogrammet Spanarna ha stenkoll!

Sara Holmgren, 15:13, 27 oktober 2015. Anmäl

Jag har aldrig kopplat ihop (no pun intended :-)) just ljusslingor specifikt med julen, utan ser dem som ett trevligt sätt att lysa upp en lång, mörk årstid.

Anna N, 10:03, 23 oktober 2015. Anmäl

Själv har jag mina ljusslingor på balkongen året runt. Tända när det är mörkt. Mysigt att sitta ute när det är varmt och mörkt i det milda skenet från smålampor. Adventsstakar och stjärnor får dock anstå till 1 Advent och plockas ned senast Trettondagen. Senare känns juldekorationerna nattståndna för mig. Men de som vill starta tidigare och avsluta senare får gärna göra det för mig.

Mrs. R, 09:44, 23 oktober 2015. Anmäl

@Sara Raring, 17:28, håller helt med dig. Tycker inte man ska sprida ut julen över närmare tre månader som vissa butiker gör. Julpynt i butiker, det offentliga rummet och tydligt synligt för grannar bör vänta till första advent eller möjligen några dagar innan, och sen plockas bort vid 20e dag Knut.

Maria Olsson, 21:55, 22 oktober 2015. Anmäl

Haha, just i denna fråga är jag ärkekonservativ och tycker adventsljusstakar etc hör till från första advent till trettondag jul och varken före eller efter! (Ljusslingor har jag dock med åren börjat acceptera hela den mörka tiden, om de inte är väldigt juliga.) Men det är just pga att jag älskar jul och advent och vill bevara det som något speciellt och "exklusivt", istället för att ha hunnit bli less på saffran och bjällerklang redan i november!

Sara Raring, 17:28, 22 oktober 2015. Anmäl

Fniss om "inte får ha ljusdekoren på min balkong tänd före Lucia." Jag säger så här - det är fritt fram med hjul-reklam året om. Det kallas för "GOODYEAR".

Pål Börje, 16:39, 22 oktober 2015. Anmäl

Ja varför ska vi bry oss om någon högtid alls, alla får göra som de vill fira jul till midsommar och äta kräftor till Valborg och semlor hela året. Bara man själv mår bra. (ironi) Jag älskar traditioner och tycker att de ska respekteras. En ljusslinga hit eller dit är väl en sak, det är mörkt i norden men just det där tänket att JAG gör som jag vill tycker jag är trist.

Frk N, 15:24, 22 oktober 2015. Anmäl

Blinkande ljusslingor i bostadsområden är en styggelse oavsett tiden på året. OK om din balkong är placerad så att det inte stör nån annan, då må du göra vad du vill, men att ha blinkande ljus utanför sovrumsfönstret är *inte* kul. Om de inte blinkar är jag dock helt för ljusdekorationer under de mörkare delarna av året :).

annan Camilla, 13:17, 22 oktober 2015. Anmäl

Efter träget motstånd köpte jag en adventsstjärna förra året. Fick syn på en "godisbutik" i branchen och blev förtjust i det fina arbetet (made in Thailand). Pryder sitt fönster 1:a Adv. tom "Knut". De största julkrubbor jag sett var i Etiopien (Addis A.) och i södra Spanien (Malaga flygpl.) - hela Betlehem med omnejd! Nä, jag vill inte ha någon krubba - men, kan beundra utförandet. Som många svenskar tror jag "lite grand" - i resten av den kristna världen tar man nog ut svängarna mer...

"gamla" Tekla, 12:53, 22 oktober 2015. Anmäl