Kvinnofrieri?

Fråga: När det är skottdag ska ju kvinnor få fria – men gäller det hela året eller bara själva skottdagen? Jag vill fria till min sambo men han är bortrest på skottdagen.

Svar: Det som gäller om du vill hålla dig till gammalt skrock är i dag, skottdagen – du får väl ringa och fria eller sms:s. Men du kan lika gärna vänta tills ni ses, ditt frieri blir inte sämre av det.

Skottdagen vart fjärde år när februari månad får en extra dag, som i dag den 29, är på grund av sin relativa sällsynthet bemängd med myter. I det gamla bondesamhället var den dagen lite farlig, det var inte tillrådligt att börja med något bygge exempelvis och man gifte sig inte så gärna då.

Idén att kvinnor skulle kunna fria en viss dag har gamla traditioner, den sägs stamma redan från 1200-talet, en mer sannolikt är att friar”tillåtelsen” uppstod i England i mitten på 1800-talet. Irlands skyddshelgen St Patrick påstås ha förordat att en dag vart fjärde år skulle kvinnorna kunna ta initiativet och fria, och det skulle vara för att kvinnorna skulle få en möjlighet att be om äktenskap. Den man som avböjde frieriet ansågs vara skyldig att ge kvinnan som friat en dyr present.

Oavsett detta är skottdagsfriandet inte en gammal svensk tradition. Den importerades i slutet av 1800-talet och blev genast populär, tänk att en kvinna skulle kunna fria till en man! Så modernt i det samhälle som då inte ens lät kvinnor vara myndiga (det blev svenska kvinnor 1921).

I dag är friandet helt onödigt för de par som redan bor ihop, då finns en utsagd eller underförstådd överenskommelse om att leva tillsammans – just vad frieriet innebär. Många nutida män och kvinnor blandar ihop frieriet med en bröllopsfest, men dessa två storheter har mycket lite med varandra att göra. Friar en man till en kvinna, en kvinna till en man, en kvinna till en kvinna eller en man till en man så behöver det inte följas av ett bröllop med fest. Frieriet på gammalt sätt var visserligen inledningen till den förlovning som förr alltid mynnade ut i en vigselakt, ofta med bröllopsfest men vigseln är lika legal lika utan fest. Numera kan man dessutom vara förlovad livet ut.

Att kvinnor i dag sitter och väntar på att den de vill leva med ska fria till dem är både obegripligt och omodernt i motsats till ursprungstanken. Varför markera något slags underdånighet, eller snarare våpighet, inför den människa man vill leva med?

Skottdag eller inte, fria, ni som vill, antingen ni är kvinnor eller män!

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 4

Kommentarer (7)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-7 av 7

Som sagt, problemet finns ju egentligen inte, men om man nödvändigtvis ska följa uråldriga traditioner är det i det här fallet en fråga om exakt vilken dag friandet borde ske. Sedan i slutet av 1990-talet tar de flesta av oss för givet att skottdagen infaller den 29 februari, datumet som i normala fall inte finns. Men tidigare var skottdagen faktiskt förlagd till den 24:e. Verkligt gammalmodiga kvinnliga friare skulle förmodligen känna sig manade att välja den dagen.

Kap Kennedy, 14:02, 29 februari 2016. Anmäl

Efter ett antal kalenderreformer bör man nog se mer till den magiska känslan mellan två människor än till myterna kring själva skottdagen. Så, lycka till alla giftaslystna, vilka ni än är - fånga dagen eller vilken annan dag som helst! "Frierigrejen" ligger långt bakåt i tiden för egen del. Nu står jag inför mer praktiska problem - växthusöronvirvlar (insekt) bland krukväxterna i köket tex. Glupska rackare!

"gamla" Tekla, 12:04, 29 februari 2016. Anmäl

Marja-Leena Pettersson, 08:30, 29 februari. Ibland är det synd om människorna, i synnerhet de gallsjuka, men på Strindbergs tid var det nog mer synd om honom än om många andra vilka accepterade livet som det var. Ang frierier på skottårsdagen, jag tror männen bävade för att bli friade till och då fiffigt valde skottårsdagen, så mycket lättare att hålla sig undan en dag var 4: år. ;-)

Erik Olsson, 09:55, 29 februari 2016. Anmäl

Det enda som finns att säga om det här är; den som vill gifta sig är den som friar. Tack Magdalena för ett underbart svar! Och till M-L P får jag väl tillägga, byt bekantskapskrets. De du umgås med verkar inte vara så trevliga.

Petra Petrasson, 09:46, 29 februari 2016. Anmäl

...henne till fästmannen framme vid altaret, och bruden är så blyg, så blyg inför mannen som hon legat med hundratals gånger att hon måste ha en slöja framför ansiktet och titta ner på sina tår, och när prästen förklarat paret man och hustru ska de kyssas framme vid altaret (fast det inte ens är en svensk sed) som om det vore första gången, och sedan slänger bruden en triumferande, nedlåtande blick mot sina ännu ogifta väninnor... "Det är synd om människorna", som redan Strindberg konstaterade!

Marja-Leena Pettersson, 08:30, 29 februari 2016. Anmäl

Vissa kvinnor vill liksom äta kakan och ha den kvar. Först leva hur lössläppt som helst, få barn hit och dit - men vid en viss ålder ska de ha alla de romantiska ting som de läst om i Harlequinromanerna ändå. Sambon ska anhålla om hennes hand hos hennes far, sedan ska han överraska henne med att falla på knä och överräcka en diamantring. Sedan ska bröllopet ske i kyrkan (fast man aldrig går där annars), bruden ska ha vit klänning och alla oskuldssymboler, hennes far ska överlämna henne...

Marja-Leena Pettersson, 08:26, 29 februari 2016. Anmäl

Yes! Vilken bra slutkläm!!!

Anna N, 07:25, 29 februari 2016. Anmäl

Babblarmotstånd?

Fråga: Ibland hamnar jag i sällskap med ickelyssnande, självupptagna babblare. De pratar på om sitt och jag försöker av artighet att kommentera och ställa frågor.

Inombords blir jag dock både ledsen och irriterad när det jag berättar knappt besvaras. Hur ska jag tackla sådana här situationer? Är det mingelfest kan jag ju smidigt gå vidare till andra, men ibland är man kanske fast i en bordsplacering på ett bröllop, till exempel.

Svar: Du har råkat ut för en vanlig sällskapsföreteelse, där det (och inte bara där!) är gott om personer som inte förmår inse att deras liv inte är lika intressant för andra som för dem själva. Ibland kanske de inte är bara egoistiska utan mer rädda för att verka blyga eller bortkomna. Det kan vara då de tar till stora artilleriet med ett intensivt berättande för någon som råkat hamna i deras närhet och som för att uppföra sig normalt tvingas lyssna.

Men vanligare är nog att dessa babblare som du så träffande kallar dem, helt enkelt är så fixerade vid sig själva att de utnyttjar varje tillfälle att spela sitt solonummer. Intrycket de gör då är motsatsen till vad de önskar, de ter sig bara som trista personligheter som inte har fått en chans att prata tillräckligt hemma eller på jobbet och måste ta igen det nu när den som de sitter intill inte kan försvara sig.

Men det kan du trots allt. Några olika metoder finns för att klara av dem. Du vet redan hur du ska göra vid ett mingel, ditt problem är långa middagar när du sitter med en babblare. Ett sätt är att du inte berättar någonting för dem om dig själv, så slipper du bli besviken över att det du säger inte möts med någon intresserad kommentar. Säg ingenting om ditt liv, utan nämn om möjligt någonting i omgivningen, som ”fin tavla där, vet du vem som kan ha målat den?” eller ”vilken god sås, vad är det för krydda i den tror du?” – alltså något neutralt som babblaren måste svara på men som varken handlar om dig eller babblaren.

Ett annat sätt är att du lyssnar lite lätt frånvarande och bara inflikar ett ”jaså” eller ”jaha, på det viset” lite då och då. Du kan ju tänka på annat mellan varven. Lägg inte så mycket energi på att försöka få igång ett riktigt samtal, ett sådant innebär ju ett aktivt lyssnade från båda parter och det får du inte av en babblare.

Visst är det trist att sitta under en längre session intill en person som enbart är intresserad av sig själv. Men du har förmodligen någon vettigare person på din andra sida. Dit kan du vända dig emellanåt, det är rätt att inte hålla sig till en enda samtalspartner under en middag utan som det hette förr, sprida sina gracer till flera medgäster. I bästa fall kommer babblaren att då överfalla den som vederbörande har på sin andra sida och du får lite lugn en stund.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 16

Kommentarer (53)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 53

Vilken tur jag har som begåvats med att helt kunna stänga av hjärnan när jag blir attackerad av babblare. Jag kan vara på en fest och om någon efteråt frågar vad det pratades om vet jag ingenting, då jag varit totalt bortkopplad. Detta är inget jag gör medvetet utan det verkar som om det sker rent spontant. Det är nog någon typ av självbevarelsedrift som sätter in för att man inte skall bli fullständigt vansinnig. De som babblar märker ju ingenting då de är så inne i sitt babblande.

ingrid wahlen, 12:54, 14 mars 2016. Anmäl

@H R 12:35. Tack för din kommentar! Precis så! Att öppna en mussla görs troligen lättast genom att ställa frågor för att se om ni har något gemensamt intresse. Att ha ett ämne att prata kring är ofta mycket lättare för den blyge än småprat om absolut ingenting och vad som helst.

lilla moi, 09:22, 1 mars 2016. Anmäl

Lyra Lof, Gratulerar till att ditt liv saknar svarta moln, att ingen verkar konstig och att inga pedofiler finns. Jag för min del skulle önska att fler höll ögonen öppna inför pedofili som är oerhört mycket vanligare än vad den välvilliga vardagsmänniskan vill tro. Just den här karln var korpulent, jag minns honom väl. Kanske var det min örnblick som fick honom att låta bli just min dotter. Han brukade t ex diktera (engelska): "Pojken ligger hos flickan", etc. Genant för de unga eleverna.

Irene Holm, 23:38, 29 februari 2016. Anmäl

Hur man öppnar en mussla vet jag inte, men det KAN vara så att musslan ev. tycker det är jättejobbigt att det låser sig och att man inte kommer på nåt att säga; kanske har våndats över det innan partyt redan... Så babblaren kan tänka på att musslan är mest oroad över sin egen tystnad och musslan kan tänka på att vissa babblare finner pauser i samtalet så jobbiga att de inte kan låta bli att babbla för att täcka över... Båda sitter alltså där med samma oro att samtalet inte ska funka smidigt!

H R, 12:35, 29 februari 2016. Anmäl

Hej alla! Hållermed om att "musslor" är minst lika påfrestande. Många tvingas babbla när andra "abdikerar" från det gemensamma ansvaret att konversera. Men det gäller främst när man inte känner varandra. De babblare jag blir galen på är de som gör det i kompisketsen och som kväver andra med sitt tjat.

Anna N, 07:24, 29 februari 2016. Anmäl

.. OK). Men sällan har jag hållit låda för att "dölja något"... För övrigt, så tror jag att om man nu vill dölja något ,så är ens bästa vän att säga så lite som möjligt...

Lyra Lof, 02:00, 29 februari 2016. Anmäl

... /utåtriktad, 2) är egocentrerad (ursäkta mig alla ni trevliga män som läser spalten! :) Men jag tror många kvinnor känner igen sig i detta: man är på dejt och snubben snackar om sitt jobb oavbrutet i en halvtimme. Och förklarar saker som man själv har mer kunskap om (s.k. "mansplaining")., 3) försöker rädda en situation om den andra personen inte säger nåt (pinsam tystnad), eller 4) personen inte är jättekul, så man börjar säga lite vad som helst för att det ska bli lite roligare. (Bara jag?

Lyra Lof, 01:56, 29 februari 2016. Anmäl

Irene Holm : Ja men gud, hur halkade diskussionen in på pedofili? Woah! Dessutom, vi vet ju inte om bordsgrannen var 'korpulent', eller hur? (För det är ju relevant?) Också: rykten. Nej, men bortsett från det stickspåret... Så tror, nej anser jag att din synpunkt att en person pratar är för att han har något att dölja är oerhört långsökt. Kanske i en Agatha Christie-bok och det har varit ett mord i byn. Men annars tror jag att en person snackar mycket för att hon/han är 1) passionerad /

Lyra Lof, 01:49, 29 februari 2016. Anmäl

Att maratonprataren pratar för att han är blyg och osäker tror jag bara lite på. Men ibland pratar han sådär för att han har något att dölja. Vid kvartssamtalen för min unga dotter på mellanstadiet pratade hennes klasslärare, en korpulent man i femtioårsåldern, oavbrutet, visade och berättade tills de femton minuterna gått. Vi hade inte fått en syl i vädret. Senare fick jag veta att det fannsallvarliga misstankar om pedofili hos denne man. Och det stämde nog, även om just min dotter gått fri.

Irene Holm, 18:13, 28 februari 2016. Anmäl

Att maratonprataren pratar för att han är blyg och osäker tror jag bara lite på. Men ibland pratar han sådär för att han har något att dölja. Vid kvartssamtalen för min unga dotter på mellanstadiet pratade hennes klasslärare, en korpulent man i femtioårsåldern, oavbrutet, visade och berättade tills de femton minuterna gått. Vi hade inte fått en syl i vädret. Senare fick jag veta att det fannsallvarliga misstankar om pedofili hos denne man. Och det stämde nog, även om just min dotter gått fri.

Irene Holm, 18:13, 28 februari 2016. Anmäl

Inbjudningsfel?

Fråga: Fick härom dagen en något annorlunda inbjudan till bröllop från en släkting, som vi egentligen inte har någon större kontakt med. Inbjudan var bara adresserad till mig trots att jag och min sambo har bott på samma adress sen lång tid tillbaka. På själva inbjudningskortet står det dock ”Härmed har vi nöjet att inbjuda Er till vigselakten mellan…” och allra längst ner ”Klädsel: Vårdad.” Har aldrig sett denna klädkod. Hur tolkar man allt detta?

Svar: Förmodligen är inbjudningskortet ett av de vanliga färdigtryckta – därför står det som det gör, oprecist och felformulerat.

”Er” är helt tokigt, viktigt i en formell inbjudan är namnen på de inbjudna skrivs ut. Att kortet adresserats enbart till dig kan möjligen ursäktas som slarv, men det gör att du måste fråga inbjudarna om din sambo är medbjuden. Vårdad klädsel brukar användas av restauranger som inte vill ha gäster i jeans och tröja utan män i kavaj och kvinnor i snyggare vardagsklädsel. Det är inte en klädkod för privata bjudningar, där förutsätts att gästerna förstår att deras klädsel ska vara just vårdad, vilket innebär att män har kavaj och snygga uddabyxor eller en lättare kostym, och kvinnor en vanlig knälång klänning-kjol eller långbyxor och överdel med täckta axlar.

Vill du gå på detta bröllop så behöver du alltså ringa inbjudaren och vänligt fråga om din sambo är medbjuden. Blir då svaret att det bara är du som är bjuden (platsbrist är en vanlig ”ursäkt”) tackar du vänligt nej, du säger ungefär ”tack, men då avstår jag, vi är ett etablerat par och jag förstår att det är ont om plats för alla, men jag går inte på fest utan min sambo, så nej tack”. Det är helt okej att göra detta.

Du vet förstås att man inte alls måste gå på ett bröllop? Många tror att en bröllopsinbjudan är som detsamma som en order, att alla som bjuds måste tacka ja. Så är det inte alls. Du kan mycket väl tacka nej.

Men om du tycker att det är det roligt att gå på bröllopet, och din sambo är medbjuden tackar du förstås ja.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 2

Kommentarer (38)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 38

AA: Ja, "parmiddagar" är verkligen essensen av alla exkluderande, bakåtsträvande, självhävdande former för umgänge. Här säger man öppet att det inte är personens egenskaper som är viktigast utan den sociala statusen, Att bjude hem folk och be dem ta med en kompis, syster, el dyl är däremot välkomnande och inkluderande. Låter trevligt!

Anna N, 08:13, 4 mars 2016. Anmäl

Fast jag kom precis på att jag faktiskt skrivit just nästan så en gång, det var iofs + valfri gäst då jag ibland försöker utöka umgängeskretsen och inte alltid har koll på partners som ibland byts innan jag har hängt med i svängarna. Jag hade ingen tanke på att det kunde uppfattas fel utan tänkte bara att man kunde ta med vem man ville, typ någon tog med sin syster.

A A, 17:32, 2 mars 2016. Anmäl

Då förstår jag, trodde att någon faktiskt skrivit så på ngn inbjudan det var för väl att det inte skett iaf. Men jag förstår din poäng, i detta fall tycker jag det blir himla trist med gammal etikett, blir tex. inte längre hembjuden till en barndomsvän sedan det blev sed i deras hem att ordna parmiddagar, då jag tog upp det svarade vännen att det blev så konstigt om någon kom ensam när alla andra var par. Haha,de kan gärna sitta och kuckilura, jag träffar hellre andra som inte har de kraven

A A, 17:22, 2 mars 2016. Anmäl

@AA: Inte skriver "motsatt kön" men heller inte skriver namnet på partnern. Seden vid bordsplacering lyder ju varannan kvinna, varannan man, vilket får den som är gay att känna att man skapar problem. Här krockar det ju med att man enligt gamla etiketten ska placeras bredvid den man är förlovad med (men åtskilt när man väl är gift). Som singel får man också ofta känna sig som ett problem som måste "lösas" vid bordsplacering. Min poäng är att en del gamla etikettregler krockar med modernt liv.

Anna N, 07:27, 2 mars 2016. Anmäl

Ursäkta att jag nu blir OT men Anna N 8:35, menar du att folk bjuder in gay bekanta och skriver plus 1 partner av motsatt kön? Har aldrig hört något så urbota dumt och trångsynt. Jag hoppas verkligen de i så fall har modet att tacka nej med rätt motivering. Om det stämmer är det ett bedrövligt beteende.

A A, 20:42, 27 februari 2016. Anmäl

Varför inte gå till sig själv- hur skulle jag ta det om min etablerade partner blev bjuden (på någon privat tillställning) och jag själv inte blev det?

Enok Personne, 21:43, 26 februari 2016. Anmäl

@ MR: Bryter man mot en norm är man ju uppenbart en normbrytare även om det är en liten norm. Också småsaker kan kräva visst mod - om det nu var medvetet. Varför bjuda nån man inte umgås med så man vet att de är sambo? Kanske för att man inte vill såra någon? Säg att du har 3 morbröder, två umgås du flitigt med, den tredje träffar du aldrig. Bjuder du då bara de du umgås med kanske den objudne känner sig förbisedd.

lilla moi, 21:12, 26 februari 2016. Anmäl

Jag ingår i ett gäng som ofta träffas på vår stamkrog, piic nic, museibesök etc. I detta gäng ingår några par, några singlar samt några som är gifta/sambos men vars partner vi andra aldrig träffat trots över 20 års regelbunden samvaro. Då tycker jag inte att man kan kräva att bli "äktenskapsbjudna" när jag bjuder gänget på middag. De har inte ju aldrig visat mig/oss andra respekten att presentera sin partner och partnern har ju tydligt visat att hen inte är intresserad.

Anna N, 08:46, 26 februari 2016. Anmäl

@MR: Jag gillar etikettregler då de värnar allas välbefinnande och trivsel. Vissa regler finns det dock en tydlig slagsida. Jag gillar inte när bögkompisar tvingas hitta en "plus-1-partner" av motsatt kön att ta med sig för att leva upp till etiketten. Nästan 45% av Stockholms hushåll består av ensamstående och siffran är mkt hög i övriga landet också. Skilsmässostatistiken är hööög. Jag gillar inte att vi alla låtsas som att äktenskaplig tvåsamhet är normen när verkligheten är en annan.

Anna N, 08:35, 26 februari 2016. Anmäl

MAGDALENA SUCKAR: lilla moi: Nej man "måste" ingenting, men har man ett traditionellt bröllop är man knappast den normbrytare, som du vill göra frågeställarens släkting till. Och varför alls bjuda någon som man vet så lite om, inte ens att vederbörande är sambo sedan länge? Marja-Leena Pettersson: du målar som vanligt upp diverse situationer som du känner till men som saknar relevans i ett svar om allmänt god stil. Att rata en halva av ett par skulle i värsta fall kunna gränsa till mobbning.

Magdalena Ribbing, 08:21, 26 februari 2016. Anmäl

Bordsgaffelbruk?

Fråga: Om man ska äta en utländsk rätt, i Sverige, som sedvanligt äts på ett vis som inte når upp till svenskt bordsskick, är det då okej att äta den på det viset? Ett exempel är grytor från Mellanöstern som man äter med händerna och slevar upp maten med ett bröd. Ett annat exempel är sushi som enligt japanskt bordsskick lika väl äts med händerna som med pinnar.

Svar: Vid måltider anpassar man sig till det bordsskick som råder där man befinner sig. Sushi kan man äta utan pinnar men med tre-fyra fingrar, om man vill, det är absolut godtagbart.
Att äta en gryträtt med fingrarna riskerar däremot att bli slabbigt om man inte har uppfostrats med bordsskicket att använda en bit bröd att lägga maten i. De som vuxit upp med det bordsskicket hanterar vanligen brödbiten och matpålägget elegant och spillfritt. Men att ensam bland ett antal andra börja äta med fingrarna är inte något som jag vill rekommendera, även om man skulle klara tekniken. Är det dukat med gaffel och kniv förväntas man använda dessa verktyg.

Man ska veta en hel del om andra traditioners bordsskick om man vill avvika från det svenska – exempelvis att inte använda vänster hand för att ta i maten.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (21)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 21

MLP, det var verkligen ointressant information.

Kenneth Ferm, 13:49, 28 februari 2016. Anmäl

...i verkligheten ofta kommer från Malaysia, Thailand, Kambodja m.fl. länder, de unga är vanligen födda i Sverige som andra eller t.o.m. tredje generationens invandrare, en del är också adopterade från Sydkorea och har det rätta östasiatiska utseendet men vet inte mer om kinesisk eller japansk kokkonst när de börjar på restaurangskolan/som servitriser än en innuit... Jag känner till det här genom min malaysiska väninna som äger en sushibar.

Marja-Leena Pettersson, 20:08, 27 februari 2016. Anmäl

Lyra Lof: FYI så är inte all personal på kinesiska restauranger kineser, inte all personal på sushirestauranger japaner o.s.v.. Det är t.o.m. mycket ovanligt med japaner, eftersom Japan är ett rikt land och japaner alltså inte har någon anledning att flytta till Sverige för att ta låglönejobb här. Restaurangägarna rekryterar personal med asiatiskt utseende för att kunderna ska tro att de får sju hundra år av hemlig japansk eller kinesisk kokkonst på köpet, fastän personalen i verkligheten...

Marja-Leena Pettersson, 20:04, 27 februari 2016. Anmäl

MLP: Jag vet inte vad det är för Kina-restauranger du har varit på där personalen äter med kniv och gaffel. Panda Express (fast food-kedja) med svensk personal? Och vad är det som säger att man nödvändigtvis "sitter och kämpar" med pinnarna? Äter man sydöstasiatiskt (Kina, sushi, thai) är det nåt man troligtvis är van vid—jag känner ingen som "kämpar". Jag lärde mig det som 9-åring; men då hade pappa bott i Korea (FN-tjänst) och vi barn skulle lära oss det. Vi fick träna med vindruvor. :D

Lyra Lof, 23:21, 25 februari 2016. Anmäl

Marja-Leena Pettersson, 16:52 - Å vad är det för fel på det då? Att personalen äter med kniv och gaffel och gästerna med pinnar, de har ju pinnar där och de är ju till för att ätas med.

Thorbjörn T., 12:57, 25 februari 2016. Anmäl

@Erik Olsson, Javisst! Internettroll är ett vedertaget begrepp, kolla wikisidan jag länkat till. Min tanke var att alla, speciellt äldre eller andra ovana internetanvändare inte har så stor koll på detta och att det vore bra att få en ordentlig genomgång av Magdalena, från en "vett och etikett-"sida sett. https://sv.wikipedia.org/wiki/Internettroll

Molly Moll, 12:52, 25 februari 2016. Anmäl

Molly Moll, 19:38, 24 februari Skulle Moly vilja precisera vad hon menar med "internettroll"? Ett troll vill man undvika att vara till varje pris, för vetskap så jag inte blir betraktad som ett sådant. Att äta gemensam gryta med brödbit, har varit hos vänner som gör så, talade om för dem att jag nog kommer att söla rätt friskt, då jag inte var van, de skrattade och gav mig en egen djup tallrik och ett bröd för att lära mig, kul :-)

Erik Olsson, 08:19, 25 februari 2016. Anmäl

Undrar om Magdalena har lust att i en av sina "etikettspalter" ta upp fenomenet "internettroll", hur det funkar och hur man ska bete sig kring dessa. Tror att vi alla skulle må bra av att påminnas eller kanske lära nytt i frågan.

Molly Moll, 19:38, 24 februari 2016. Anmäl

Thorbjörn T: jag har heller aldrig påstått att alla asiater i alla asiatiska länder äter med pinnar. Tvärtom. Det är på väg bort! De blir mer västerniserade de också, på gott och ont. Jag delade ju just med mig av den - i mitt eget tycke i alla fall - lustiga observationen, att den asiatiska personalen på t.ex. kinarestauranger, ofta äter med kniv och gaffel i matsalen när de äter sin lunch. Medan de världsvana och beresta svenska gästerna kämpar med sina pinnar!

Marja-Leena Pettersson, 16:52, 24 februari 2016. Anmäl

@ Marja-Leena Pettersson, 14:46. Nix, jag blandar inte ihop någonting. När man talar om huruvida ett land tillhör, Europa, Afrika, Asien m.m. talar man om geografisk tillhörighet. Cypern tillhör Asien så t.ex. även Förenade Arabemiraten. Enklast är väl att du googlar istället för gissar. Förövrigt äter jag med pinnar på Japanska restauranger i Sverige så mycket jag vill, det gör personalen med.

Tjille Vips, 16:30, 24 februari 2016. Anmäl

Kavajkostym?

Fråga: När, hur och varför har klädkoden Kavaj förvandlats till en ny klädkod vid namn Mörk kostym?

Svar: Det finns personer vill stanna kvar i det som kan kallas formell, konventionell etikett och inte kan se att skick och bruk förändras med tiden. De mycket traditionella anser att klädselangivelsen Mörk kostym inte finns som klädkod, på samma sätt som de envist hävdar att smoking inte kan användas för bröllop. Men tiden har gjort dessa uppfattningar omoderna, rentav fel.

Förr fanns tre klädselangivelser att hålla sig till: Högtidsdräkt lika med frack, Smoking, Kavaj – Kavaj som då innebar att män hade mörk kostym och kvinnor en finare så kallad mellanklänning.

Men i en vinglande värld tilltog önskan om praktiska ramar för allt slags sällskapsliv för ett antal – exakt siffra har jag inte – decennier sedan. Då uppstod ett behov av en klädkod som skulle vara mindre formell än den mörka kostymen men ändå inte som vardagsjeansen. Klädkoden Kavaj blev den något enklare klädseln; män kan då lika gärna som en mörkare kostym välja ljusare blå eller grå, även i någon färg, exempelvis mörkt grönt eller rött som inte passar till klädkod Mörk kostym. Mörk kostym kallas därför det som förr och nu innbär just en mörk kostym för män respektive motsvarande elegans för kvinnor.

Såväl kungen som riksdagens talman använder klädkoden Mörk kostym till formella bjudningar som är steget under Smoking.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (6)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-6 av 6

MAGDALENA SVARAR: Inte oväntat råder okunskap bland kommentarerna. Smoking förekommer sedan slutet av 1800-talet som en något mindre högtidlig festklädsel än fracken men på en högre nivå än mörk kostym. Att hänföra smokingen till underhållningsklädsel är dumheter. Exempelvis vid stora fester på kungliga slott och andra sådana tillfällen som allmänheten får se bilder från, är smoking vanlig. Den verkar nu på väg att ersätta fracken som högsta nivå för festklädsel inom EU.

Magdalena Ribbing, 08:43, 25 februari 2016. Anmäl

Petter: jo, men det är ju det jag säger. Att det hör hemma i bland annat underhållningsbranschen, och fester och galor som är relaterade till den branschen. Tillfällen där herrarna dessutom skulle kunna bära en hög, glittrig guldhatt och en prydnadskäpp. Och damerna något som såg ut att komma ifrån budoiren...

Marja-Leena Pettersson, 08:01, 25 februari 2016. Anmäl

Marja-Leena P: har du inte sett att på många banketter och galor (tex Oscars-galan, Idrotts-galan etc) så är det mycket vanligt med smoking? Det är klädsel för det verkligt fina partyt. Så du har lite rätt, det är en festklädsel, därför inte lämplig för mera seriösa och högtidliga tillfällen, tex stort bröllop i kyrkan, där är det kostym eller frack som gäller. Men vid finare middagar eller fester så är smoking helt rätt.

Petter Gusten, 23:58, 24 februari 2016. Anmäl

Smoking förknippar jag dels med vissa underhållare (trollkarlar, dansare som framför vissa rutiner, typ stepp med hög hatt och käpp). Och dels med lite suspekta sammankomster för herrar, där inga fruar, fästmör eller systrar är med, utan snarare kvinnor av det lättsammare slaget... Men jag vet inte riktigt var jag har fått den bilden. Hur-eller-hur så känns inte smoking som ett riktigt respektabelt eller seriöst plagg.

Marja-Leena Pettersson, 09:44, 24 februari 2016. Anmäl

Prestav = florbehängd stång som bärs i täten vid sorgetåg. Prestaverande är den som bär stången. Eller? Idag är det väl närmast den fanvakt som står i koret vid begravningen om den avlidne tillhört någon organisation som har egen fana.

Mrs. R, 16:03, 23 februari 2016. Anmäl

Smoking är väl väl dock, sett i ett "historiskt" perspektiv en relativt ny klädkod? Framför allt så fanns väl inte smoking utanför storstadsområdena? När jag växte upp så fanns klädkoden frack/högtidsdräkt och mörk kostym. Ingen där, på "landet" hade smoking! Däremot hade de äldre ofta, konstigt nog, en frack hängandes i garderoben. Kanske för att det var högtidsplagget vid begravning, särskilt om man var prestaverande. Nu kommer många att fråga om vad det var!

Ingvar Eklund, 12:50, 23 februari 2016. Anmäl

Arbetsplatsdekor?

Fråga: Har en fråga angående etikett på arbetsplatsen. I detta fall ett kontor med cirka 250 anställda.

Då detta är mitt första jobb på ett kontor känner jag mig lite osäker på vad som gäller.

Det är så att jag jobbat i mindre än ett år på detta kontor där vi sysslar med produktutveckling. Detta innebär alltså att vi får väldigt många prover som vi behöver förvara, men även slänga så fort de inte behövs längre då vi har väldigt begränsat med plats.

Jag själv är ganska noga med att ha rent och prydligt runtomkring mig och jag försöker att rensa så gott jag kan och inte vara i vägen för andra. Min kollega gillar däremot att ”pynta” och ställa fram saker hon gillar runt omkring sig. Hen har jobbat för detta företag i många år och har betydligt mer erfarenhet än jag.

Nu är det så att min kollega och jag måste samsas om den yta vi har och för mig känns det jättejobbigt att det står en massa onödiga prylar runtomkring som samlar damm. Dessa prylar är inget jag kan ta hand om eller plocka bort just för att de är min kollega som ställt fram dem och ”pyntat” vår arbetsplats med.

Jag vill, som Magdalena kanske förstår, inte ha dessa prylar runtomkring mig och undrar om det finns ett snyggt sätt att förmedla detta utan att trampa min kollega på tårna?

Svar: Du kan prata med din kollega om arbetsutrymmet. Säg vänligt och godmodigt ungefär ”ja, det är ju brist på utrymme här, hur skulle det vara om vi delar den här platsen jämnt så att du får halva ytan och jag andra halvan.” Då måste din arbetskamrat flytta sina prylar till sin halva, vilket egentligen är självklart.

Om det inte går av tekniska eller andra skäl
kan du försöka med att säga att ni ju delar utrymmet och du har svårt att koncentrera dig med alla dessa dekorationer runt dig, så du undrar om hon tänkas sig att ransonera det hon har ställt dit. Då borde hon förstå att du inte gillar alla dekorationer, och förmodligen tar hon bort en del.
Men ska du få ett bra resultat och fortsätta att ha hygglig ton mellan er så måste du vara mild och god i tonfallet och med orden. Kanske tror din kollega att hon gör dig en glädje med alla dessa prylar? Hon anser att hon skapar trivsel med all denna dekor, du uppfattar det motsatta. Ni behöver komma underfund om varandras sypunkter.
Överhuvudtaget ska man vara ytterst sparsam med sina privata prydnadssaker på arbetsplatsen. Där ska man arbeta, inte låtsas att man är hemma.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (11)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 11

Jag tolkade det också som att kollegan använder arbetsrelaterade saker för pynta arbetsplatsen med. Så gör många av mina kollegor. Saker som dyker upp i olika jobbsammanhang och som de gillar används som pynt på kontoret. Om jag var FS skulle jag ha frågat kollegan "Måste vi ha så här många saker framme hela tiden? Det stör mig och jag kan inte koncentrera mig på det nya vi håller på att utveckla. Jag fastnar hela tiden i de gamla produkterna och kan inte tänka nytt".

Bodil S, 14:20, 23 februari 2016. Anmäl

.. gilla det. Mina kompisar när vi var 14 (!) tyckte att mitt rum såg ut som ett sjukus. Och en pojkvän tyckte senare (i 25-årsåldern) att min lägenhet såg ut som ett sjukhus i Rumänien. (Jag ser ett tema.) To each their own!

Lyra Lof, 11:47, 23 februari 2016. Anmäl

... arbetsprestation! Det spelar ingen roll om kollegan har varit där längre; nu jobbar de ju båda där. Jag tycker FS ska förklara att hon är något av en minimalist och fungerar bäst om det inte är några prylar runt henne/honom. Att FS förstår att det är Hon/han, och att andra gillar att ha "mysigt" (eller nåt annat ord som beskriver det), men kanske de kan hitta ett läge där de möts halvvägs? Jag tror att de som gillar att ha det "mysigt" inte kan föreställa sig att nån annan inte skulle...

Lyra Lof, 11:44, 23 februari 2016. Anmäl

Pelle: Nu står det ju att kollegan "gillar att ”pynta” och ställa fram saker hon gillar runt omkring sig" och att det handlar om "en massa onödiga prylar". Så det handlar knappast om en inspirationsvägg eller liknande... Själv vet jag att jag knappt kan tänka och nästan får klaustrofobi när det är en massa bjäfs runtikring—eller om det är en massa prylar överallt (jag jobbar hemifrån, så då är det dags att röja! :)) FS MÅSTE tala med sin kollega, för det här kommer att påverka FS:s

Lyra Lof, 11:37, 23 februari 2016. Anmäl

Jag tolkade frågan precis som Pelle Xyzåäö. Att det är alla gamla arbetsprover, förserier och sådant som de ej arbetar med längre som står framme. Om detta stör FS så mkt så är det väl rimligt att dela av arbetsytan på lika delar. Men sen är det upp till var och en vad man gör med sin yta. Kreativitet föds på olika sätt och behöver olika sorters näring.

Elin Lindh, 11:01, 23 februari 2016. Anmäl

MAGDALENA SVARAR: Pelle Xyzåäö, du tolkar frågan till frågeställarens nackdel. Jag läste frågans mening "Min kollega gillar däremot att ”pynta” och ställa fram saker hon gillar runt omkring sig" och utgick från att det handlade om prydnadssaker utan samband med arbetet, som privata foton, blomkrukor, leksaksdjur osv och detta, menar jag, ska intillsittande förskonas från. Du kan känna till den aktuella situationen och då blir det ju en annan sak. Men som frågan är ställd vidhåller jag mitt svar.

Magdalena Ribbing, 08:06, 23 februari 2016. Anmäl

Forts. För den äldre, mer erfarna kollegan kan de ju i stället vara viktiga för att visuellt bearbeta och analysera utvecklingsprodukterna. Jag tycker att FS skall vara ganska tyst och anpassa sig, tills hon/han är mer varm i kläderna. Det uppskattas inte när unga, nyexaminerade tuppkycklingar/höns-dito kommer in och vill möblera om på en fungerande arbetsplats.

Pelle Xyzåäö, 00:03, 23 februari 2016. Anmäl

Jag förstår inte alla associationer till hemmiljö, dekorationer osv. Det den äldre kollegan ställer fram är ju arbetsprover, förserie-exemplar och utvecklingsexemplar av vad hon sysslar med i sitt arbete. Om det sedan är konstgjorda plastblommor, schampoflaskor eller molekylmodeller vet vi inte. Men vi vet att frågeställaren, som nybörjare, inte förstår deras värde utan ganska ogenomtänkt ser dem som "dekorationer". Forts...

Pelle Xyzåäö, 00:00, 23 februari 2016. Anmäl

En gemensam arbetsplats är ingen hemmafilial. Ändå vill många dekorera med prylar som signalerar "här bor jag!" Delar man arbetsplats, bör man försöka komma överens. Finns inga generella arbetsplatsregler, kan man förhandla. Dvs man ger något, för att få något. Ex: "Jag vet ju hur mycket du gillar att göra det trevligt omkring dig. Men, jag får så svårt att koncentrera mig med alla prylar. Om vi flyttar de där pärmarna till mig, så kan du använda ytan som blir kvar. Vad tror du om det?"

"gamla" Tekla, 11:36, 22 februari 2016. Anmäl

Av frågan framgår tyvärr inte exakt hur de båda samsas om arbetsplatsen. Jobbar de där samtidigt, eller byter de liksom av varandra på olika arbetstider? I det första fallet borde det ju vara en enkel sak att begära någon form av rättvis uppdelning av utrymmet. I det andra fallet kan det finnas en risk för att kollegan, i kraft av längre anställningstid, anser sig ha rätt att bestämma över utrymmet. Varför inte ta saken i egna händer och bara plocka undan prylarna?

Kap Kennedy, 10:53, 22 februari 2016. Anmäl

Presentgivande?

Fråga 1: Hur ska man tänka om vad bröllopspresenter ska kosta? Ska de matchas mot kuvertkostnaden?

Fråga 2: Vi är fem vänner som ska dela på en födelsedagspresent till en annan vän. Jag är ensam singel, de övriga är två par. Nu säger de att vi ska dela kostnaden på tre hushåll. Jag tycker att det är orättvist, men de förstår inte vad jag menar. Vad är rätt?

Fråga 3: Jag har ganska gott om pengar och vill ge en väninna som har dålig ekonomi en fin present för att hjälpa henne, men hur ska jag göra för att hon inte ska känna sig skyldig att ge mig motsvarande?

Svar: Presenter vållar ofta problem. Varianter av dessa tre aktuella frågor kommer ofta till spalten. Grundläggande presentlektion:
Ordet present har med närvaro att göra. Förr överräcktes en present direkt till den man ville hylla. Det var självklart att presenten skulle vara en överraskning för mottagaren. Avsikten med presenten var att visa vördnad eller önskan att glädja, eller bådadera.
I dag blir presenter ofta svar på en beställning, eller en uttalad önskan. Det senare är mer godtagbart – men en present som är ett krav på en definierad sak har förlorat sin ursprungliga mening. Det behöver inte alltid vara fel, men givaren kan ha det i åtanke. En present blir rätt om mottagaren uppskattar den, penningvärdet är underordnat mottagarens glädje. Och: tänkte man logiskt skulle de som har ont om pengar få de dyraste gåvorna – men det vanliga är tvärtom.

Svar 1: En bröllopspresent ska absolut inte svara mot kuvertkostnaden som många tråkigt nog tror. Presenten ges för att lyckönska de nygifta. Den kan kosta ingenting om den är hemgjord eller något man har i sin ägo och vet skulle passa mottagaren. Kuvertkostnaden är totalt ointressant i sammanhanget. Priset är inte det viktiga när det gäller detta slags gåvor. Värdet ligger i omtanken.

Svar 2: Kostnaden för presenten ska delas per individ, per huvud eller per person, hur man nu vill uttrycka det. Att dela per hushåll om en av givarna är singel är inte bara fel, det är girigt, korkat och pinsamt. Säg till dina vänner att kostnaden delas på fem, ingenting annat!

Svar 3: Du tänker rätt, det kan vara känsligt att ge storslaget – en alltför generös gåva kan skapa obalans och då bli obekväm att ta emot. Att givna gåvor ska ”betalas tillbaka” med samma värde är en vanlig missuppfattning. Du kan ge det du vill till din väninna och säga att du tycker om den här saken och tror att den skulle passa henne så du hoppas att hon vill göra dig glädjen att använda den. Alltså: låt henne förstå att hon gör dig en tjänst, du blir glad om hon tar emot din gåva.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (38)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 38

"Svensk i utlandet" och Erienne Edberg: Mycket kloka kommentarer! Jag vill bara komma med en liten invändning angående senaste deklaration: mycket kan ha ändrats sedan dess, så en liten uppdatering rörande aktuella förhållanden måste tas med i beräkningen.

Elke Svensson, 09:01, 24 februari 2016. Anmäl

@Annan Camilla: självklart kan du och din man ge en gemensam present när ni är ensamma om inköpet. Men inte när ni är med på en insamling där andra än ni är inblandade! Men även om din ekvation skulle stämma och ni har dubbla antalet vänner/bekanta som gifta, ja, i så fall måste du även räkna att ni ju har dubbla inkomster jämfört med ett sigelhushåll!!! Och barnen hör inte hit - det är inte ensamstående som ska subventionera våra barn.

Anna N, 09:37, 23 februari 2016. Anmäl

Annan Camilla: Jag förstår inte hur du kan tycka att det är orättvist att du måste ge presenter till din mans vänner. Logiskt sett borde du ju få dubbelt så många presenter som någon som är singel, eftersom du också får presenter från din mans vänner. Eller hur? Eller så kan du ju noggrant skriva ned inkomster och utgifter och säga upp vänskapen med alla vänner som du och/eller din man går med förlust på. Vad ska man med sådana till?

Svensk i utlandet, 18:05, 22 februari 2016. Anmäl

Ang. fråga 2 När jag läser alla kommentarer så är jag glad att jag för längesedan slutade att delta i presentinsammlingar utan köper en egen present från min man och mig istället;-)

Kristina S, 12:23, 22 februari 2016. Anmäl

Självklart skall inte presenten motsvara kuvertavgiften, men jag skulle nog köpa en lite dyrare present om jag var bjuden till t ex en herrgård på trerättersmiddag än en enkel fest i en t ex en bygdegård.

Maja Gräddnos, 11:44, 22 februari 2016. Anmäl

Liksom man anger klädnivå bör även exakt kuvertkostnad anges på inbjudan för att underlätta för gästerna. Gäster fäster kvitto väl synligt på presenterna, så att alla vet att man håller rätt nivå. En lite dyrare present berättigar till ett extra glas vin och avec till kaffet, den som kommer med en alltför billig present får avstå från drycker och eventuellt desserten. De som samlar för en gemensam present skall självklart betala i förhållande till sin inkomst enligt senaste deklaration. :-)

Etienne Edberg, 07:22, 22 februari 2016. Anmäl

Hurdan ekonomi man har (som singel eller par) spelar egentligen ingen rolls alls, man är väl bara med på gemenskapspresenter om man tycker det är en bra ide och ett rimligt utlägg? Annars hittar man på något eget.

Dulca Mara, 17:31, 21 februari 2016. Anmäl

Det är konstigt, Annan Camilla, att å ena sidan tycker du att ett par ska betraktas som en enhet, å andra sidan är det orättvist att de ska behöva betala per person eftersom de ju "förväntas betala för sina partners vänner". Antingen är man väl en en enhet och ser varandras vänner och släkt som sin egen, eller också är man väl en självständig person. Själv är jag gift sedan mer än 44 år - och min man och jag har alltid ansett det självklart att vi är egna individer och betalar var och en för sig

Dulca Mara, 17:28, 21 februari 2016. Anmäl

LL 19:18 Ja, och om jag alltså förväntas betala för min partners vänners presenter, och han för mina så kommer vi i runda slängar betala dubbelt så mycket (per skalle) som en singel. Inte för att det normalt sett är så många insamlingar på ett år att detta är ett problem, men detta gör att det inte är helt uppenbart är orättvist mot en singel. LL 19:23 Det var apropå att ett par anses automatiskt ha bättre ekonomi än någon som bor ensam. Finns inga sådana garantier.

annan Camilla, 12:14, 21 februari 2016. Anmäl

Stina Student 22:29 sammanfattar det så bra!!! (Önskar jag själv varit lika tydlig, men blev allt för upprörd av Annan Camillas elaka inställning) Tack Stina! Ett råd tll singlar (med eller utan barn/med bra/dålig ekonomi): Försäkra dig från början om vad som gäller vid en insamling. Det finns tyvärr fler par som ser sin chans att spara en slant på din bekostnad...

Anna N, 10:03, 21 februari 2016. Anmäl

Strumplästförbud?

Fråga: Vad ska jag göra för att slippa ha gäster tassande i strumplästen? Så fort de kommit innanför dörren sliter de av sig skorna, och lämnar sedan svettiga märken på golven för att inte tala om odörerna.
Jag har försökt med allt: ” För all del behåll skorna på. Här är vi inte så noga.” – ” Mina grannar blir jätteglada om du har skor på fötterna, annars dunsar det så otrevligt i bjälklagen.”
Folk tror tydligen att de gör mig en tjänst, eller visar sin underdånighet, när de hasar runt i bara sockorna. Alltmedan jag, och många med mig, aldrig skulle drömma om att gå bort utan inneskor.
Det mest märkliga svar jag fått var detta: ”Så gör jag hemma, och det tänker jag inte ändra på…!”

Svar: Det är nästan hopplöst att få människor att bete sig som man själv tycker är lämpligt. Problemet med skor av eller på är återkommande. Du kan inte göra mycket annat än att skriva ”Ingen strumpläst tack!” på en tydlig skylt i din tambur eller hall, över en korg med enkla tofflor att låna.

Många har lärt sig att skorna ska av till varje pris och det är som sagt närmast omöjligt att ändra det som strumplästarna uppfattar som artighet. Medförda inneskor är en total omöjlighet för dem, mobil, makeupgrejor och snusdosor med mera tar kanske allt utrymme i fickor och kassar?
Men det är ditt hem och det är du som bestämmer om du vill ha strumpläst eller skor där – eller lånetofflor för alla som inte klarar företeelsen inneskor.

Gäster borde förstå att om värdpersonen säger ”behåll gärna skorna på” betyder det att skorna ska sitta kvar på fötterna. Varför detta enkla budskap inte går fram vet jag inte. Samma sak gäller givetvis om värdpersonen säger ”jag är tacksam om du tar av dig skorna” – om de tycker att det är trevligast. Men om igen: värdpersonen har beslutsrätt, inte gästen. Vad gästen gör hemma är ointressant i detta sammanhang. En hel del personer lär gå omkring i enbart underkläderna hemma. Exempelvis.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (45)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 45

MAGDALENA SVARAR ÄN EN GÅNG: Josefin S med flera: Som ni anser och som jag har svarat i kommentarsfältet är det alltid fel att gå in hos andra med smutsiga skor. Men det är inte vad frågan handlar om, tvärtom vill frågeställaren inte ha gäster i strumplästen - och det bestämmer den som är värdperson, inte de som är gäster. Vill man som gäst inte ha ytterskor inomhus medför man inneskor. Annars har man skorna kvar när värdpersonen ber om det. Det är självklart - och inte en "otrolig oförskämdhet."

Magdalena Ribbing, 13:55, 24 februari 2016. Anmäl

Irene Holm, 22:47.Du skrev att det var en kvarleva från när vi Alla var bönder och tillbringade tiden i svinstall och dylikt, bruket att ta av sig skorna, då skrev jag typ - Då behöll vi skorna på inne, pga kalla golv, det är längesedan alla var bönder. Det är god sed att ha en stol i hallen så man kan ta på galoscher och pampuscher när man går hem, om det inte finns "en liten människa" som bistår med att ta på dem, butlern skulle inte nedlåta sig till slikt.

Erik Olsson, 12:11, 24 februari 2016. Anmäl

Irene: Ettikett precis som allt annat utveklar sig över tid, något som var vanligt på 70-talet är inte nödvändigtvis vanligt 2016. Hemmafruar till exempel är inte alls lika vanligt idag. Och eftersom att folk i allmännhet har viktigare saker för sog än att dammsuga är det faktuískt ortroligt oförskämt att gå in till någon annan med smutsiga skor på sig.

Josefin S, 08:47, 24 februari 2016. Anmäl

Josefin S, jag gissar nog att allt det där gäller även idag. Hur som helst vill jag att mina gäster ska behålla sina skor på, och jag tar gärna besväret med att sopa lite extra när de gått. Jag vidhåller att det ligger en liten kränkning i att kräva skorna av från mina gäster, jag ser detta som en liten, liten aning besläktat med att riva epåletterna av en officer. Med att bestämt uppmana gästerna att behålla skorna på vill jag visa att jag värderar dem högre än ett välstädat golv.

Irene Holm, 00:28, 24 februari 2016. Anmäl

Irene Holm: Den boken är skriven 1974 så man måste nog säga att den inte är särskilt aktuell längre.

Josefin S, 16:07, 23 februari 2016. Anmäl

Anette Kullenberg skrev en bok om överklassen i Sverige. Hon ställde frågan till en grupp unga Östermalmsbrats: "Vad tycker ni utmärker arbetarklassen? GKan ni ge några exempel!" Ingen ville egentligen svara, det satt hårt åt och de var besvärade, men till slut kom tre kriterier:1. Väldigt tjock plånbok proppfylld med sedlar och med gummisnodd om. 2. När man håller "långt ner" på matbesticken, och 3. Tar av sig skorna inomhus vid besök hos andra. Tankeväckande !

Irene Holm, 11:19, 23 februari 2016. Anmäl

AA, var dina gäster amerikaner? De är oftast så väldigt vänliga, berömmande, tacksamma och artiga, sådär som du beskriver. Jag tror du slår huvudet på spiken när du nämner "arbetarklass". Den gruppens (min t ex) äldre generation kom från bondesamhället och plogen - nu är vi tillbaka i lantbruket igen. - Om Silvia skulle titta in hos dig, skulle hon ta av sig skorna då? Jag tror inte det. Varför inte? Vari ligger skillnaden? Kanske kan Magdalena svara, det vore trevligt !

Irene Holm, 10:16, 23 februari 2016. Anmäl

Så intressant hur olika man kan tolka hur vi beter oss. För många år sedan hade jag utländskt besök som ville lära sig svenska seder. Jag som är uppväxt med att man tar av skorna sa att bland vanlig arbetarklass var seden sådan nuförtiden. Gästerna var mycket förtjusta och tog gladeligen av sig skorna och konstaterade att de var gästvänligt och de nu kände sig som en i familjen och mycket välkomna.

A A, 16:59, 22 februari 2016. Anmäl

Detta till granskarna: Snälla snälla ni, refusera inte mitt senaste inlägg för att jag skrev ordet "förnedring". Läs, och förstå innebörden plis, se att jag är INTE ute efter att förnedra någon person.

Irene Holm, 22:50, 21 februari 2016. Anmäl

Erik, hur menar du? Det är ett långt skutt mellan stampat jordgolv inomhus och dagens parkett (titta in i enkla torp och gårdar från 1700-1800-talet på friluftsmuséer, ett riktigt trägolv hade man i stugan. Frun som knäskurade golvet ville inte ha in storstövlarna på hemvävda trasmattan. Men om grannfrun kom på besök för en kaffetår tror jag hon behöll skorna på, redan då. Det finns ett litet, litet stänk av förnedring i att avkräva folk sina skor, så ser jag det.

Irene Holm, 22:47, 21 februari 2016. Anmäl

Bröllopsbjudkrav?

Fråga: Det är så att jag och min sambo skall gifta oss i april.
Vi har bestämt att det är bara vara respektive föräldrar, syskon samt våra faddrar som skall vara våra gäster.
Totalt blir vi under tjugo personer.

Men jag har ingen jättebra relation med en av mina föräldrars släkt.
Vi har valt att inte bjuda dem dels på grund av att jag inte har en bra relation och dels för att på den sidan är det närmare femtio personer.
Vi har valt att ha ett litet bröllop, dels för att vi vill att alla våra gäster skall känna sig välkomna och dels för att vi vill kunna tillbringa lite tid med dem.
Men även ekonomin spelar in. Jag har nämligen inte lust att spendera en massa pengar på människor jag faktiskt helt ärligt inte tycker om.
Dessa släktingar är väldigt på hela tiden. De tycker nämligen att det är deras rättighet att veta allt som händer i mitt/vårt liv och att jag har en skyldighet att berätta allt för dem om vad som händer i mitt/vårt liv. Inte ens mina föräldrar vet allt!
Saken är den att det kommer bli ett förbannat liv när de får reda på att vi har gift oss och att vi inte bjöd in dem.

Hur kan jag bemöta dessa släktingar när det väl kommer ut att vi har gift oss? Jag vill inte sjunka till deras nivå, utan jag vill vara den vuxna i sammanhanget.
Hur kan jag få dem att förstå att detta var vår dag/vår vilja/vår önskan om att ha ett litet och ett intimt bröllop med våra absolut närmsta utan att sänka mig till dagisnivå (vilket de kommer att göra)?

Svar: Det är brudparet sak att bestämma om sitt bröllop. Vill man gifta sig med endast de närmaste närvarande är det absolut ingenting som någon annan kan kritisera. Men det är inte så ovanligt att pretentiösa släktingar anser att de har något slags rätt att bjudas på bröllop inom släkten. Det är fel. Någon rättighet till en inbjudan finns inte, möjligen undantaget de allra närmaste som föräldrar och syskon. Din släkt ska inte ges tillfälle att sätta igång ett bråk med dig. Så be dina närmaste som ska vara med på bröllopet att inte prata om det i förväg med dessa släktingar. När vigseln har skett postar du ett artigt pappersbrev till alla de icke bjudna krävande släktingarna, ungefär så här:

”Den (datum) gifte vi oss och hade det bröllop som vi båda har önskat oss, med endast de allra närmaste närvarande. Vi är så lyckliga och vill på detta sätt meddela den glada händelsen.
släkthälsningar

namn och namn.”

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (19)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 19

Man måste få bjuda de man vill på sitt bröllop. Är det en bröllopshysteri som brutit ut i Sverige? Måste alla gå på bröllop? Åk till Paris och gift er på ambassaden, då slipper ni allt strul.

ingrid wahlen, 03:53, 19 februari 2016. Anmäl

Bodil, jag ville mest påminna om något som många inte tänker på, särskilt häftigt förälskade ser ofta att den älskade är en solitär, en person utan band och anknytning till även andra människor runt honom/henne. Ibland ofrivilliga och jobbiga men de finns där. För sin egen del kan man vara kaxig och ta avstånd från alla man inte gillar, senare blir det kanske ens små barn som särbehandlas på ett tråkigt sätt.

Irene Holm, 10:18, 18 februari 2016. Anmäl

Det är nog bra att förklara för föräldrarna, och de övriga som ska vara med på bröllopet, hur de tänker och varför det valt att ha ett mindre bröllop. Förhoppningsvis vet föräldrarna redan att relationen till delar av släkten inte är den bästa. För föräldrarna är det troligen en stor händelse att ens barn ska gifta sig och något som de kanske pratar med sina syskon om. De kanske har en ok relation med den delen av släkten.

Ann Ann, 09:22, 18 februari 2016. Anmäl

Irene Holm, 17:03; Varför ska FS hålla sig vän med folk FS redan tycker illa om? För mig låter det som att FS inte skulle bry sig speciellt mycket ifall den delen av släkten slutar höra av sig.Jag känner folk som gjort allt för att hålla sig vän med släkten och som enbart mått skitdåligt av det och aldrig fått något positivt tillbaka. Och hur många vuxna firar idag jul med sina fastrar och mostrar? Nä, det finns ingen anledning att fjäska för folk man ändå helst vill slippa.

Bodil S, 08:50, 18 februari 2016. Anmäl

Självklart är det upp till vederbörande själva att bestämma över sitt bröllop. Dock tycker jag att det låter konstigt med en del av släkten som verkar visa sådant - tydligen ovälkommet - intresse för vederbörande. Det brukar ju vara ett tecken på omtanke i vanliga fall, men verkar upplevas väldigt kontrollerande här. I vilket fall som helst lär det skära sig rejält med den delen av släkten av att bjuda in övriga släkten till bröllopet men inte dem. Bara hen är säker på att det är det hen vill...

Corpsius Corpsius, 01:16, 18 februari 2016. Anmäl

Vad många inte tänker på är att man oftast inte bara gifter sig med en person, utan också med en hel släkt. Att bara sturskt "göra som man vill" (vilket nog många f d curlade anser sig "ha rätt att") kan dra med sig tråkigheter. Att göra sig ovän med mostrar och svärmor, kusiner och farfar kan bädda för att äktenskapet i längden utsätts för slitsamma påfrestningar : knepiga julfiranden, uteblivna gratulationer vid barndop, sårande orättvisor mellan de egna barnen och andra barnbarn, tji arv etc

Irene Holm, 17:03, 17 februari 2016. Anmäl

Att annonsera i ortens tidning eller att skriva ett glatt meddelande på Facebook eller liknande är en annan möjlighet.

Enok Personne, 17:03, 17 februari 2016. Anmäl

Hur ofta har inte pretentiösa människor tagit sig rätten att avgöra vad som är rätt eller fel för andra. Sagt sin "ärliga mening" om ditt och datt, utan att vara tillfrågade. Sett i perspektiv kan man önska att man satt ner foten mer ofta och framför allt tydligare. Så FS, tillåt dig och din partner att bestämma över ert bröllop! Synpunkter lär följa - strunta i dem! Ojsan, märker själv "pretto"-tendenser i mina kommentarer - så jag tar väl ett varv runt kvarteret...

"gamla" Tekla, 13:33, 17 februari 2016. Anmäl

Håller med dem som tycker du ska strunta i att skicka brev. Ha ert bröllop som ni vill och lotsas som det regnar. Får ni några kommentarer så säg bara att ni bara ville ha eller hade råd med ett litet bröllop för de närmaste. Vill någon bråka eller ifrågasätta detta så är det bara att upprepa samma argument tills de tröttnar. Snart nog får de något annat att uppröras över.

Petra Petrasson, 12:48, 17 februari 2016. Anmäl

Kan bara hålla med HR 10:58. Varför man ska behöva ändra sin önskan om ett bröllop *med sina närmaste* och åka till någon annan plats för att undvika konflikt med långväga släktingar förstår jag inte. Var och en firar sin kärlek på det sätt de önskar. Gigantiskt eller minimalt bestämmer den som betalar för kalaset. FS, du verkar mycket mogen. Följ Magdalena Ribbings råd. Mina varma lyckönskningar på bröllopsdagen.

Mrs. R, 12:30, 17 februari 2016. Anmäl

Kövana?

Fråga: Jag går ofta i simhallen, och kommer gärna strax innan den öppnar. Jag brukar då ställa mig framför luckan och vänta på att personalen ska öppna. Men mitt problem är då att det ofta kommit andra (pensionärer) innan mig, och de sitter lite här och var i lokalen. En del av dem anser sig ”sitta” i en viss köordning och jag brukar fråga om någon vill gå före mig, men vad är riktigt?

Måste bara tillägga att när jag nämnde detta för en berest väninna berättade hon att på Hawaii ställer folk sina skor i kö! Sen är det bara att gå fram när luckan öppnar.

Svar: Det här ska personalen sköta och förklara vilken köordning som gäller. Att du frågar de äldre om de vill gå före dig är hjälpsamt och rätt av dig men ingenting som du absolut måste göra. Du ställer dig framför luckan, och då är det din plats. Att andra sitter och väntar på annan plats är som det heter numera, deras problem, om det inte just här finns en annan praxis – som då ska finnas information om.

Men sett lite förbi den stora rättvisan, inte kan det vara något större krångel med några andra som vill gå före dig, så många är de väl ändå inte att det kan bli bekymmer – för någon, du har ju fattat det redan.

Hawaiietiketten! Tack!

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (25)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 25

Pelle Xyzåäö och B I: Tack för förklaringen, nu förstår jag lite bättre! Kul att du gillar min signatur, Pelle, jo jag kanske liknar Maja en del.

Maja Gräddnos, 17:36, 19 februari 2016. Anmäl

Lätt reflexion: Det förundrar mig ibland att man buntar ihop "pensionärer" som om de vore en enda homogen massa. I själva verket är det ju ett åldersspann på, låt oss säga grovt räknat sisådär tjugofem år mellan yngre och äldre pensionärer - ett spann lika stort som t.ex. mellan åldrarna trettiofem och sextio - vilket nog också speglar aktivitetsform och vigör. Kanske dags för nya pensionärsindelningar typ yngre och äldre? Säger en "yngre pensionär".

Karin D., 19:09, 18 februari 2016. Anmäl

Maja Gräddnos: För oss pensionärer så tar allt mycket längre tid. Många tar varje inslag i vardagen som en stor uppgift. Min son sa en gång: "På torsdag ska svärfar till apoteket och då är han upptagen den dagen." Lite så är det nog. Det är ju också ett sätt att ge vardagen en prägel av betydelse. Lite skryt ligger nog också i att vara upptagen. Sitter väl kvar från arbetet. Skamligt att vara sysslolös? Själv jobbar jag ideellt men med måtta och latar mig emellanåt.

B I, 11:28, 18 februari 2016. Anmäl

Maja Gräddnos, "Men de kanske överdriver för att verkar upptagna, de också, det kan hända. Någon pensionär som kan upplysa oss?" Jo visst hittar vi bara på att vi har så mycket att göra. Vi bara säger så ibland i ren självironi. I själva verket gör vi ju inget annat än äter, sover och tar upp tid i snabbköpskassan. Gulligt användarnamn du har förresten, så hette min förrförra båt! //Pelle Svanslös

Pelle Xyzåäö, 19:52, 17 februari 2016. Anmäl

Lyra Lof, jag menar bara att ofta när jag väntar på bussen står folk väldigt utspridda, flera med närmare 1,5-2 meters mellanrum. Är det rimligt att kön blir ett par busslängder lång för att folk verkar ha svårt att stå närmare varandra ? Ibland är det tomt i busskuren, jag står gärna vindskyddad och väntar men enligt gängse köregler så borde jag istället stå tio meter bort, är det rimligt egentligen (För övrigt tränger jag mig inte medvetet)

A A, 17:55, 17 februari 2016. Anmäl

Hmmm, de pensionärer jag känner har INTE gott om tid, snarare säger de att de inte vet hur de hann jobba... Men de kanske överdriver för att verkar upptagna, de också, det kan hända. Någon pensionär som kan upplysa oss?

Maja Gräddnos, 15:04, 17 februari 2016. Anmäl

Det framgår inte vilken ålder FS är i. Kanske FS också är pensionär och "har gott om tid"? I vilket fall som helst så tycker jag att FS hanterar situationen rätt. Sen kanske det är simhallens öppettider som gör att man behöver komma innan de öppnar, oavsett ålder. Här öppnar simhallen 14.00 och det är lek och plask i samma bassäng som motionssim. Vill man simma i lugn och ro måste man komma direkt när de öppnar så man hinner simma klart innan barn och ungdomar invaderar efter skolan.

Bodil S, 09:30, 17 februari 2016. Anmäl

AA: Hur många får man GÅ FÖRBI innan man anses tränga sig? Um... noll?

Lyra Lof, 04:00, 17 februari 2016. Anmäl

Köande är ibland tankeväckande. Tex.ofta blir busskön lång och utspridd, få står "längst fram", var är det då ok att ställa sig? Bakom sista personerna som står med 1-1,5 meters mellanrum eller hur många får man gå förbi innan man anses tränga sig?

A A, 21:33, 16 februari 2016. Anmäl

.. lokalen." Ja, men bra! Att de hittat nånstans att sitta! Dessutom är det helt förklarligt att de kommer tidigt—de har säkert varit uppe sedan halv fem och ätit frukost, städat, läst tidningen och förberett lunch, så de står inte ut längre att puttra omkring i lägenheten. Var nu lite generös. Också: nu var de faktiskt där före dig!! Om du nu är så ogin att du minsann insisterar på att de ska STÅ och vänta, hrmph! Så säg det till dem då; får se om du har mage till det...

Lyra Lof, 20:37, 16 februari 2016. Anmäl