Gåvoöverdåd?

Fråga: Vi hade en liten enkel bjudning för nära släktingar och bjöd in en hyresgäst från en av släktingarna till oss. Mannen kommer ursprungligen från Syrien. Vi blev något häpna när mannen överräckte ett paket inslaget i vanligt tidningspapper till min man. Paketet innehöll ett dyrbart armbandsur. Tilläggas bör att jag som värdinna inte fick någonting. Det var ingen bemärkelsedag för någon av oss. Min man försökte visa stor tacksamhet, men hur skulle vi ha gjort enligt god etikett? Hur gör vi i vår tur om vi blir bjudna till mannen med armbandsuret? Är det någon form av kulturkrock. Mannen är i 30-årsåldern och vi närmar oss 60 år.

Svar: Bruket att ge gåvor skiljer sig stort mellan olika kulturer. Det du beskriver var den syriske mannens tradition att ge en gåva till en man. Att ge en gåva till en kvinna hade varit påfluget, inte artigt. Däremot skulle en inbjuden kvinna ha givit värdinnan, inte hennes man, en present.

Att armbandsuret inte var presentförpackat kan tyda på att mannen själv hade fått det och ville ge det vidare. Eller att han hade köpt det med tanke att använda det men sett en möjlighet att kunna ge något fint när han fick inbjudan till er. Det var förmodligen ett sätt att visa sin tacksamhet till er som bjöd honom till ert hem, inte det vanligaste som händer dem från andra länder när de kommer till Sverige.

Det kan också finnas med i sammanhanget att mannen ville visa respekt för er ålder, hade ni varit jämnåriga kanske presenten hade blivit något enklare.

Kulturkrock skriver du – ja, så kallas det när seder och bruk inte överensstämmer. Dessa krockar måste mildras med ömsesidig förståelse. Din man gjorde rätt som inte nekade att ta emot denna egentligen alldeles för fina present, då hade han sårat givaren och det hade motverkat den tolerans och generositet som är grunden till mellanmänsklig förståelse, i förlängningen fred på jorden.

Om denne man bjuder er hem till sig är kan ni ta med något enligt svensk tradition, som ett föremål med svenskt ”tilltal”, exempelvis något med dekor av dalahästar eller liknande, men inte i den prisklass som ni bedömer att armbandsuret har. Säg vid överlämnandet att ni ger enligt svensk sed och har valt något med en svensk anknytning. Nämn ingenting om att det inte är lika dyrbart som armbandsuret.

Det är din man som ska överräcka presenten till mannen för att följa den artighet som finns i dennes kultur och som man i ett sådant sammanhang gärna kan iaktta. I svensk sed är det värdinnan som tar emot blommorna och andra gåbortspresenter. Men det följs inte alls alltid numera vilket borde ge tillmötesgående för att människor uppvuxna med annan tradition inte gör exakt som förväntat enligt svensk sed. Att värdinnan gavs blommor var ursprungligen för att de inbjudna ungkarlarna inte ansågs kunna bjuda tillbaka eftersom de inte hade en hustru som kunde sköta en bjudning. Då skulle den valhänta ungkarlen ge en uppmärksamhet till värdinnan istället för en returbjudning. Den bakgrunden finns inte till presenter i alla kulturer.

Hade den syriske mannen talat med dem han bor hos skulle det som nu blev ett problem inte ha uppstått. Som så ofta hjälper ett förklarande samtal.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (29)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 29

Den syriska traditionen som Magdalena beskriver den är varken mer eller mindre sexistisk än den svenska. Den svenska utgår ju ifrån att det alltid och endast är kvinnan som lagar maten. Min första tanken när jag läste frågan var: Hur vet de att armbandsuret är dyrt? Oavsett vilket så är det ett utmärkt tillfälle att förklara svenska seder och bruk. Många nya svenskar vill jättegärna lära sig det.

Jenny Löwerot, 11:29, 9 maj 2016. Anmäl

Genesis Day: Jo, det är fel på patriarkala beteenden. Det är ojämlikt och odemokratiskt. Det innebär att det finns en hierarki med en patriark överst i toppen som bestämmer och som anses viktigast. För övrigt feltolkar du Anna N, det är FS som har en fru och det står i frågan. Kim Gordon: Varför skulle en genomsnittlig svensk veta mer om syrisk kultur än en syrier om svensk kultur? Det är inte många svenskar som har varit i Syrien eller känner någon därifrån. Så det är motsatsen som gäller.

Augusta Wik, 09:21, 3 maj 2016. Anmäl

Kim Gordon, Om någon som jag inte känner väl överräcker en Breitlingklocka värd 68 000 kr (googla!) till mig inslagen i tidningspapper - om det så är Kyrkans tidning eller Såningsmannen, så skulle jag inte ta emot den. Jag skulle tro att den var stulen! Om jag inte känt till det där med kinesiska billighetskopior alltså. På Hötorget kan du köpa mycket snygga herrur för 100 kronor styck, som går perfekt, intygar en bekant. Fast med okänt märke då.

Irene Holm, 12:26, 1 maj 2016. Anmäl

Förstår inte diskussionen om tidningspapper. Så länge det inte handlar om att presenten är inslagen i Der Sturmer spelar väl inslagsmaterialet inte någon roll på en informell middag. Sedan är jag rätt säker på att en genomsnittlig svensk vet mer (men knappast mycket) om syriska vanor än vice versa, framförallt att de skiljer sig och att det är en god idé att höra sig för i obekanta situationer, helt enkelt för att vi vet mer om omvärlden än de flesta.

Kim Gordon, 11:55, 1 maj 2016. Anmäl

Marja-Leena, utan att vara affärsman har jag läst en kortkurs om vett och etikett i främmande länder, i synnerhet främmande världsdelar. Jag minns t ex att det kan uppfattas mycket illa om en man lägger upp sitt ena underben på sitt knä så att hans skosula riktas mot den med främmande kultur, detta kan ses som en mycket grov förolämpning.- En dansk väninna rodnade djupt och sa att jag inte fick säga att jag kan bolla med två (bollar) samtidigt.. ;-) Knepigt det där med kultur o språk, se upp!

Irene Holm, 19:52, 30 april 2016. Anmäl

(forts) Givaren kände inte till att i vår kultur är det konstigt med tidningspapper runt en present, som dessutom tycks alldeles för dyr. På samma sätt kanske han inte vet att vi ofta inte gillar falska varor. Den förklaringen skulle kunna lätta mottagarens känsla av skuld inför att inte vilja/kunna återgälda med en dyrbarhet. Jag skulle som mottagare hur som helst skänka en -kanske extra -fin bukett till den syriske mannens hustru när de bjöd tillbaka. Så gör vi här! Inget att skämmas över.

Irene Holm, 19:40, 30 april 2016. Anmäl

Min spontana tanke var: Var armbandsuret äkta? Vad många inte vet är att det vimlar av märkesväskor typ Busnel, klockor av märket Rolex, eau de cologne av märket Chanel osv, som alla är plagiat tillverkade i Kina. Detta förstod jag först när jag beställt häpnadsväckande billig mascara från Lancome av en grossist i Staffanstorp och en ungdom nära mig föklarade hur sånt här numera går till (mascaran fungerade mkt bra). Detta skulle kunna vara förklaringen till det märkliga omslagspapperet (forts)

Irene Holm, 19:33, 30 april 2016. Anmäl

Enligt syrisk kutur gjorde värden fel, man öppnar inte en present inför givaren utan väntar tills man är ensam. Kulturer är olika och vi gör på olika sätt. Det tar tid att lära sig och själv har jag gjort MÅNGA övertamp under alla år i olkia länder. Det kan bli komiskt om båda parter från olika kulturer försöker anpassa sig till varandra och det är viktigt att kunna skratta åt sig själv och med andra. MRs svar var klokt; ge en 'lagom' gåva när ni besöker syriern enligt svensk sätt att se.

Sweydia Ism, 18:16, 30 april 2016. Anmäl

Är det så otroligt svårt att acceptera att vi är olika ? Och MLP köper du din lufttorkade skinka i burk, då har du gått på en nit. Varför måste man alltid vara stöpt i samma form ? Han hade med sig en present som tack för inbjudan, vad kan vara fel med det?

Karina Linder, 17:52, 30 april 2016. Anmäl

Vissa seder man växer upp med upplevs så självklara att man aldrig kommer på tanken att det kan vara helt fel i ett annat land, och då faller det ingen in att man behöver fråga/förklara förrän ”kulturkrocken” inträffat. Att veta att det är olika seder i olika länder handlar inte om att aldrig göra bort sig, utan om att visa förståelse och inte ta illa upp när något blir fel.

Etienne Edberg, 10:44, 30 april 2016. Anmäl

Samtalshinder?

Fråga: Jag har en fråga gällande socialt uppförande. Jag är inte ett socialt geni men i de flesta fall klarar jag av att umgås med andra på normala termer. En sak jag undrar över gäller situationer som utgår från att jag är med bekanta (som klasskompisar eller jobbkollegor), min närvaro på platsen är alltså befogad och det diskuteras/frågas en sak inom gruppen. Då kan det till exempel uppstå situationer där det tas upp en händelse och jag inflikar en kommentar (för att påvisa empati för att förtydliga) eller en enkel fråga som personen som frågeställaren vänder sig till inte kan svara på och jag som står bredvid besvarar kort. Det har hänt att kommentaren tillbaka till mig blir ”vem bad om din åsikt/frågade dig?”.
Min fråga är ifall det är jag som gör fel som är för ivrig och går in i diskussionen som inte involverar mig? Eller om de som fäller denna kommentar till mig är elaka och vill exkludera mig? Jag är osäker på hur jag ska tolka sådana händelser.

Svar: I ett samtal med flera personer har alla närvarande samma rätt att delta i det som sägs. Den som säger till en av de närvarande ”vem bad om din åsikt?” gör sig skyldig till en grav taktlöshet. Säger man så visar det en brist på vanlig hyfs och uppfostran som är så stor att den kanske måste ursäktas med att vederbörande aldrig har fått lära sig vanligt folkvett.

Nu vet jag inte mer än det du berättar, du kan ju som det heter lägga dig i sådant som inte du inte alls har med att göra. Då kan det vara klokt att hålla inne sina åsikter till dess att de har något att tillföra. Men naturligtvis har du rätt att prata i ett gemensamt samtal. Upprepas detta sätt att försöka utesluta dig ur samvaron måste du markera att du ska vara med. Du kan svara om detta bedrövliga händer igen ”oj då, jag visste inte att du hade ensamrätt till åsikterna här” eller ”tråkigt om du tycker att det stör, men jag har också något att säga.”

Vill du vara otrevlig kan du säga när någon får ur sig ”vem bad om din åsikt” ungefär ”inte du tydligen, men jag säger ändå det jag vill.”

Finn dig inte i att någon annan knuffar ut dig. Det är alldeles för gott om maktmissbruk och fasoner avsedda att förminska andra. Sådant ska motverkas, alltid.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (12)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 12

@ M K. Samhället i stort- vad är det tro? Bildade och någorlunda väluppfostrade människor gör inte så som FS beskriver, vilka som utgör den större delen av samhället eller inte är en annan fråga.

Enok Personne, 15:34, 1 maj 2016. Anmäl

Att det skulle handla om maktspel eller översitteri förefaller inte särskilt troligt, FS låter snarare lite socialt osäker och det finns ingen ursäkt för ett sådant beteende hen bemöts med. Det är däremot översitteri, att vilja styra över vem som ska få uttala sig, vilka åsikter och samtalsämnen som är ok. Sådana personer ska inte ha något att säga till om.

M K, 18:21, 29 april 2016. Anmäl

Enok personne, men då kanske det är dags att dessa personer anpassar sig till det som gäller i samhället i stort för att inte framstå som helt obildade.

M K, 18:01, 29 april 2016. Anmäl

Det kan handla om en kulturkrock. Magdalena Ribbing skriver om att alla har rätt att delta i ett samtal med flera personer, men så är det inte alltid. I delar av samhället med rötter i vad som kallats de breda lagren är det andra normer som gäller. Där kan privata samtal utspela sig även bland andra människor, och dessa förväntas hålla sig utanför eller t.o.m. gå därifrån, om de som pratar sänker sina röster.

Enok Personne, 16:01, 29 april 2016. Anmäl

Det intressanta med kommentaren "vem bad om din åsikt" är att den bara yttras när den är till talarens nackdel. En sån fras är aldrig befogad tycker jag. Om samtalet handlar om något privat och man får den kommentaren tycker jag man kan säga "då tycker jag att ni tar detta privata samtal i ett privat rum". Håller helt med Magdalena, samtalar man i andras närhet har alla rätt att bidra. Jag har någon gång svarat "jag visste inte att jag behövde tillåtelse att tala".

Philip Björkqvist, 11:23, 29 april 2016. Anmäl

Håller med alla som säger, att det är omöjligt att veta om det är FS själv som är problemet, när man inte har varit med i de här situationerna. Men om problemet uppstått i många olika grupper, som det verkat göra, så bör nog FS i alla fall överväga att det är han/hon som uppträder osmidigt på något sätt. Ett bra sätt om man har sådana problem, är att välja ut någon trevlig och populär person som man ofta har inpå sig, och iaktta hur han/hon gör i olika situationer. Och sedan försöka härma.

Marja-Leena Pettersson, 09:57, 29 april 2016. Anmäl

Omöjligt att veta om FS blir illa behandlad, eller om det faktiskt är FS själv som är problemet. Den som säger ifrån så bryskt kan göra helt rätt. OM någon regelmässigt bryter in i samtal, besvarar frågor som är ställda till andra etc så kan det vara ett tecken på översitteri och maktspel. Särskilt som FS tydligen har samma problem i både skola och på jobbet. Då är det faktiskt korrekt att ryta ifrån. Artiga antydningar biter helt enkelt inte på den personlighetstypen.

Anna N, 08:10, 29 april 2016. Anmäl

Det gäller att vara lyhörd åt bägge håll. Det är väldigt kränkande om någon upplever att en annan person hoppar in och tar över andras frågor hela tiden. Jag arbetar på en mansdominerad arbetsplats och har råkat ut för att kollegor tar över och svarar på frågor riktade till mig. Jag har fått kämpa och förklara att jag kan föra min egen talan trots att jag är tjej. Att svara åt någon annan kan vara att förminska den personen.

Maria Johansson, 21:34, 28 april 2016. Anmäl

Såklart måste man ändå vara lite lyhörd, folk är olika och är det nåt som verkligen inte gäller en själv behöver man ju inte kommentera just det. Annars är det helt rätt av FS. Ibland kan en enda självutnämnd "alfahanne/hona" förstöra en hel grupp, ibland är det tvärtom, en enda person kan lyfta hela gruppen. I det förstnämnda fallet måste man motarbeta med egen positivism och visa att alla ska med. Och att någon annan kan svaret på en fråga skulle väl de flesta uppskatta.

M K, 18:54, 28 april 2016. Anmäl

På en arbetsplats förväntas det av alla att man bidrar till en positiv stämning och det kan man ju inte påstå att den som ger sådana kommentarer gör. Jobbar man i samma lokaler är det ju så mycket trevligare för alla om alla inkluderas. Ju fler som ger sig in i samtalet desto roligare. I alla fall skulle jag tycka det vore urtrist om man bara pratar med en person eller några få och de andra sinsemellan eller bara är tysta. Så privata saker pratar man väl inte om att det skulle vara fel.

M K, 18:22, 28 april 2016. Anmäl

Kollegesyrlighet?

Fråga: När jag varit sjuk från jobbet får jag ganska tråkiga kommentarar om att mina kollegor fått göra mitt jobb åt mig, till exempel ”Ja vi hade verkligen inte en lugn stund när du var borta” eller ”hoppas du passade på att vila upp dig för du har en del att göra, även om vi röjde undan det mest akuta åt mig”. Det sägs i en ganska tråkig ton. Mina arbetsuppgifter kan inte alltid vänta några dagar och jag kan inte göra dem hemifrån.

Jag har självklart förståelse för att andra får rycka in när jag är borta och att det är stressigt. Jag tackar kollegorna som har hjälpt till. Men det känns som jag behöver be om ursäkt över att ha varit sjuk och jag känner mig lite förminskad och ifrågasatt.

Men vad kan jag svara dem? Jag vill egentligen säga ifrån eller fråga om de föredrar att jag går till jobbet med influensa eller magsjuka? Men vet inte riktigt hur. Eller ska jag bara släppa det?

Kan tilläggas att kommentarerna kommer från mer än en person och riktas mot fler än mig. Det känns lite som en kultur att man klagar när andra är sjuka. Chefen pratar inte på detta sätt utan har en sund inställning (eller visar i alla fall en sådan utåt sett).

Svar: Hu en så trist företagskultur, som det brukar heta när tråkiga fasoner förekommer på arbetsplatsen. Det som om du har både oförstående och griniga kolleger. Samtidigt undrar jag lite grann hur det står till allmänt sett på din arbetsplats, finns det inte minsta marginal för frånvaro? Och den hyggliga chefen, märker inte vederbörande vad som pågår? Insinuanta sura kommentarer till arbetskamrater kan skapa grunden till mobbning. Sådant ska absolut motarbetas aktivt.

Om du är frekvent frånvarande och dina arbetskamrater mycket ofta får ta över dina arbetsuppgifter tror de kanske att du är som det heter, inbillningssjuk. Det skulle möjligen vara en förklaring till deras snörpiga antydningar. Men du har ju sjukdomar som gör att du inte kan gå till jobbet och då har du rätt, till och med skyldighet, att vara hemma.

Nästa gång dessa kommentarer kommer kan du vänligt säga ungefär ”tack för din hjälp, jag ska göra detsamma för dig om du har oturen att få maginfluensa.”

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (22)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 22

Fick en riktigt bra tankeställare där, tack @A.A nedan - det måste ju gälla även när en person (ett par personer) alltid får jobba över och extra för att några andra alltid Vabbar. Samma personer (som Vabbar alltså, eller VAB-ar hur *sjutton* det nu ska stavas) får alltid välja semesterveckor först också, eftersom skolor och förskolor är stängda vissa veckor. Nej jag är inte bitter, utan ska ta itu med detta innan jag blir det.

Maria S, 17:37, 30 april 2016. Anmäl

Om arbetssituationen är sådan att det blir jobbigt för kollegorna när någon är sjuk är det NÅGONTING SOM SKA TAS UPP MED FACKFÖRENINGEN! Inte med den som är sjuk! I dagens läge skruvas personalstyrkan åt så att de anställda knappt hinner med sina uppgifter under arbetstid. Det är dags för förändring, finns det inte tillräckligt med folk så kämpa för det! Företagen tjänar på alla som sitter hemma och jobbar när de är sjuka, till och med gratis emellanåt, och folk i "sjuknärvaro". Upp till kamp!

Elke Svensson, 19:14, 28 april 2016. Anmäl

....trots försök till att hålla mig frisk och försöka stå emot smittosamma saker. Men det hjälper inte när folk kommer in till jobbet med influensor, kraftiga förkylningar, feber och annat som är väldigt smittosamma för att dom "inte har råd" att vara hemma. Jag som sjukanmäler mig så mycket redan, tror ni att sådana som jag "har råd" att vara sjuk ännu mera bara för ni andra inte tycker er att råd med er? Jag har mina räkningar och andra utgifter att betala, sjukdomar till trots!

Catarina Dalesjö, 09:20, 28 april 2016. Anmäl

Om man har problem med att någon är sjuk ofta eller länge, så tycker jag man ska ta upp det med chef/HR/ombudsman, inte gå med syrliga kommentarer, det hjälper knappast. Detsamma om man misstänker att folk ringer in "sjuka", när dom egentligen vill ha en längre helg, för det händer det med. Jag har en långtids-sjukdom som gör att jag är borta mycket från jobbet, det är inget jag kan hjälpa. Min sjukdom gör att jag har väldigt nedsatt immunförsvar och därmed blir smittad för minsta lilla.........

Catarina Dalesjö, 09:17, 28 april 2016. Anmäl

Nu blev det så där långt igen. Jag pratar för mycket! Sorry. :) LÖSNING: 1) Jag skulle inte "springa till chefen och "tjalla"—och låta henne/honom ta upp det på ett möte. Men kanske ta upp det, privat, med chefen så hon/han är medveten om problemet (en sur arbetsmiljö!). Men säga att jag själv vill ta upp det på ett möte. Mer rättframt så! Istf att sitta där och skruva på sig när chefen tar upp det... 2) För sjutton, kan inte de andra få övertid när de får slava extra?!!

Lyra Lof, 01:15, 28 april 2016. Anmäl

.. det var inget pjösk kan jag tillägga: Jag är frilansare och har inte det minsta att vinna på att vara sjuk; tvärtom, det är 2 veckors förlorad inkomst. Och de soma har små barn—drar de inte med sig sjukdomar från dagis och skolan konstant? Ska det vara ett absolut krav på den som är hemma för sjukdom att redogöra för detta i detalj för att inte misstänkliggöras? Till sina kollegor! Och vadå, gå runt till alla då eller? Jag skulle personligen hellre slippa höra om någons snor eller kräksjuka.

Lyra Lof, 01:08, 28 april 2016. Anmäl

.. Ställer ni personen mot väggen? Lyser en hård arbetslampa fejset på personen medan han/hon svettas—och "erkänner som i amerikanska polisförhör?) Vissa kan ju ha lägre immunförsvar än andra, av olika anledningar. Innebär det att de är sämre än ni? Och att de ska pekas ut om de har mage att vara sjuka "mer än 3-5 dagar"? Tänk om man får influensa? Och då menar jag en panginfluensa. Enligt google kan den som värst ta 2 veckor att bli frisk från. Jag hade en sån en gång och det var brutalt. Och

Lyra Lof, 01:00, 28 april 2016. Anmäl

Kolleger är hemma från jobbet för minsta lilla. Men inte personen här som minsann är duktig / heroisk och går till jobbet med 39,5 graders feber, för att kammar in lön till räkningarna—för en insats som inte kan vara annat än undermålig. Och som grädde på moset smittar kollegorna—varpå de då får karensdagar och mindre pengar till SINA räkningar. Tjänare (Sköt dig själv och skit i alla andra! Det är moral det.). Ttterligare en person fördömer de som är hemma för 'minsta lilla'! (Hur vet man det?

Lyra Lof, 00:48, 28 april 2016. Anmäl

Kanske bättre med fakta än med fantasier innan man dömer andra. Sådana kommentarer är inte acceptabla, säg ifrån! Det finns säkert de som fuskar, men man måste ju veta vad man pratar om innan man dömer någon. Gäller även Försäkringskassan inte minst. Var en gång sjuk flera månader utan att läkare hittade en förklaring, tills jag själv insåg att det var läkemedelsbiverkningar. Fick ingen ersättning med förklaring att jag avbrutit sjukskrivningen när semestern började. Det var bevis på fusk...

M K, 21:32, 27 april 2016. Anmäl

Visst finns dessa människor som gör som Meta Four beskriver och det är synd om dem att de mår på ett sådant sätt att de inte orkar med det som förväntas av dem på arbetsplatsen. Men vi utomstående vet sällan allt som rör sig i den sjukes vardag. Den anställd som får arbeta dubbelt för att täcka upp för sjuka kollegor bör snarast boka tid med personalansvarig för att se hur vikarie situationen skall lösas. Passiv aggressivitet leder sällan till hållbara lösningar.

A A, 20:52, 27 april 2016. Anmäl

Burkdukning?

Fråga: Min morfar är fullständigt upprörd över att de numera slutat med att sälja lättöl och Ramlösa på glasflaska (de klassiska röda backarna) eftersom just de ansågs som ett accepterat inslag på middagsbordet i matsalen. Att hälla upp till exempel Ramlösa i en karaff kan ju göra serveringen lite prydligare, men svårare är det med ”burkölen”.

Så det är väl egentligen en tvådelad fråga: Är det accepterat att duka med burköl? Om inte (eller bara för att det ska vara estetiskt) hur kan man annars göra?

Svar: När burkarna uppfanns för öl och bordsvatten ansågs de inte bordsfähiga, glasflaskorna var däremot som du skriver accepterade. En del personer betraktade ölburkarna som konservburkar och sådana ställde man inte på matbordet. Du är ett omtänksamt barnbarn som inte vill såra din morfar, så bäst verkar vara att du skaffar något slags hölje till ölburkarna. Det borde finnas en snygg porslinsburk eller annat som du kan ställa ölburken i.

I nutid är det annars helt godtagbart att duka fram ölburkarna på matbordet. Är det frågan om en fin middag på hög nivå avstår man möjligen från burkdukning; å andra sidan är det ovanligt med öl till en sådan.

Med detta sagt: det finns lättöl i glasflaskor, jag brukar köpa sådana.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (14)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 14

Vad tråkigt om det är så. (Har inte bott i Sverige på ett tag.) Det ser slafigare ut med burkar! Å andra sidan kan man ju klämma ihop burken när man tömt dem. (OBS! Skämt.) Här vill jag hävda tradition, att man alltid haft flaskor och att det är trevligare! Jag tänker på gubbar som satt på ölkaféer, gamla pilsnerfilmer... På plussidan är aluminium rejält åtvinningsbar (bättre än andra metaller, då aluminium inte förlorar i kvalitet på att smältas ned!) Medan plast är ett oskick, så bu för det.

Lyra Lof, 01:24, 28 april 2016. Anmäl

@Irene Holm, Håkan Sund, m fl: Det beror på var man bor och hur många eller vilka affärer man har tillgång till. Bryggerierna säljer fortfarande vatten och öl i returglas, så länge det efterfrågas. Men eftersom de större bryggerierna har slutat med läsk på returglas är det många affärer som väljer att rationalisera bort hela den varuhanteringen. I storstäderna är det säkert lättare att hitta returglas och backar än på andra ställen.

Kap Kennedy, 15:37, 27 april 2016. Anmäl

Åtminstone i Stockholmsområdet finns dom röda backarna med lättöl i de stora Konsum- och ICA-affärerna.

Håkan Sund, 11:15, 27 april 2016. Anmäl

Varför inte gå på Systembolaget? Där finns öl i glasflaskor med allehanda alkoholhalt.

Therese Danielsen, 10:00, 27 april 2016. Anmäl

Det finns (åtminstone på störr Ica och Coop) fler helt nya sorters "alkoholfri öl" vilket mosvarar lättöl på snygga flaskor. Goda och smakar mycket!! Men på hyllan ser de ut ofta så märkvärdiga ut att de lätt kan misstas för stakare öl. Kolla får du se! (Handlarna bode vara mer noga md skyltning och indelning efter olika alkoholstyrkor på hyllorna- idag söker många alkoholfritt med smak)

Anna N, 07:35, 27 april 2016. Anmäl

Det finns ju tysk alkoholfri veteöl på 50 cl-flaskor, att köpa på Systembolaget. Lätt grumlig pga jästen men blir festligt i vitvinsglas. Passar till alla möjliga sorters mat.

Kerstin Franzen, 16:15, 26 april 2016. Anmäl

Öl kan med fördel hällas upp i en glaskanna. Det ser riktigt vackert ut!

Enok Personne, 15:41, 26 april 2016. Anmäl

Jag är i glädjechock! Lättöl i glasflaskor, returglas, finns fortfarande! Men VAR? Min man som är den som handlar maten i vårt hushåll påstår att det sedan länge inte går att köpa returback med öl och bordsvatten i glasflaskor. Jättetrist. Men flaskorna finns kvar alltså?

Irene Holm, 14:19, 26 april 2016. Anmäl

Ett liknande problem är det med jul- och påskmust, som jag dock senast hittade i glasflaskor hos en av de större livsmedelskedjorna. Att ställa fram en stor 1,5-litersflaska är inte särskilt trevligt. Å andra sidan finns det relativt prydliga småflaskor (33-50 cl.), och det gäller även mineralvattnet. I vanliga affärer säljs dock fortfarande vissa sorters öl i glasflaska, både lite "finare" och mera klassisk porter, om din morfar gillar det.

Alexander Backlund, 13:06, 26 april 2016. Anmäl

Vad gäller det så kallade mineralvattnet så är ju de allra flesta endast kolsyrat kranvatten. Vårt svenska kranvatten är av utomordentligt hög kvalité och dessutom testat och godkänt som livsmedel. En del av de "mineralvatten" som säljs i affärerna är av lägre kvalité! Kranvatten kostar ca 20 kr för 1000 liter. Vad kostar vattnet i affärerna? Köp en apparat (finns flera fabrikat, varav en del riktigt billiga) och tillsätt kolsyran själv! Blir mycket billigare och godare.

Ingvar Eklund, 12:06, 26 april 2016. Anmäl

Inbjudningsfel?

Fråga: Jag fick i januari ett ”Save the date”-brev angående en nära släktings bröllop. Jag har av andra släktingar fått veta att sista osa-datumet till bröllopet närmar sig och jag har inte fått någon inbjudan. Kan jag fråga brudparet direkt om det kanske är så att jag trots allt inte är bjuden? Det skulle inte vara något väldigt stort problem för mig, eftersom att jag förstår att brudpar inte kan bjuda alla som vill komma och kanske inte ens alla de vänner/släktingar brudparet själva verkligen skulle vilja bjuda. Men det vore ju snöpligt att inte delta på grund av ett misstag/glömska? Eller onödigt att orsaka extra arbete om brudparet gör sig besväret att påminna/fråga sådana som inte har vett att svara på inbjudan.

Om det är lämpligt att fråga, ska jag ringa eller mejla? Per telefon blir det svårare för den av brudparet som svarar att säga ”tyvärr, du kan inte få komma”, men det blir lättare för mig att förklara att jag förstår/gillar läget.

Svar: Oavsett brudparets problem med för många gäster eller vad som helst är det inte möjligt att låta bli att bjuda den som har fått ett save the date-kort.

Ett sådant är förhandsinformation om en kommande inbjudan, har man fått en det ska man absolut få en formell inbjudan senare.

Mejla av de skäl du så artigt och förstående anger, skriv ungefär ”Vet inte om inbjudan har kommit bort på posten, jag fick en save the date i januari. Kanske har ni inte plats för mig, i så fall förstår jag men behöver få veta det.”

Det är vänligt och artigt av dig, men det är som sagt helt fel att inte bjuda någon som man har bett hålla ett visst datum ledigt för en fest. Gräsligt ohövligt! Dålig stil!

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 2

Kommentarer (24)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 24

Lyra Löf: jag har träffat många bridezillas. Hade en mittemot mig på tåget senast i morse. Hon talade i mobilen, och uttryckte sin oro över att inte kunna fixa naglarna och färga in ögonhåren exakt rätt antal dagar före den stora dagen. Hon yttrade också en stor oro över "det ögonblick när vi har sprungit ut och alla har kastat ris över oss och kramat mig. Efter det brukar det bli en antiklimax. Man står bara där. Hur motverkar man den stämningen, liksom?" Allt detta med TRAGISKT tonfall! :-D

Marja-Leena Pettersson, 11:25, 29 april 2016. Anmäl

MAGDALENA LÄGGER TILL: Den som får ett kort med Save the date, eller den bättre svenska formuleringen Reservera dagen, ska för att vara artig och hygglig mot inbjudaren omgående meddela om man redan vet att man inte kan infinna sig, det kan vara på grund av en planerad resa eller annat åtagande. Tror man att man kan gå på tillställningen svarar man inte. Det kan underhand uppstå hinder för att vara med och därför svarar man inte med sitt ja tack förrän det formella kortet kommer

Magdalena Ribbing, 11:04, 28 april 2016. Anmäl

Save the date är utmärkt, om vi bara hittar ett svenskt namn, t ex Reservera dagen. Visst finns det självupptagna människor, och bröllop (precis som begravningar) har en tendens att locka fram folks dåliga sidor. Men Thorbjörn fabulerar nog en del när han antyder egen erfarenhet av ett flertal bridezillas. Oavsett detta så har du som gäst makten om du bara tar den. Tacka ja om du vill gå, och nej om du inte vill. Spela inte med om något brudpar visar sura miner! You teach people how to treat you

Anna N, 09:50, 28 april 2016. Anmäl

så är din kommentar om 'bridezillas' mansgrisig—och lite chockerande när det kommer från en svensk man! Om det nu är ett par som beter sig "fel" (enligt dig), hur kan du vara så säker på att det är bruden? Har du personligen erfarenhet av ett stort antal outhärdliga brudar? Jag kan berätta att jag är fotograf och att jag har fotat c:a 200 bröllop under 10 års tid—i USA, huvudsätet för bridezillas!—och jag har inte haft en enda 'bridezilla'. Inte en. Det är en myt från film för det skapar drama.

Lyra Lof, 01:42, 28 april 2016. Anmäl

Tack Åsa L... Som har en sympatisk attityd till det hela och inte letar efter paranoida och negativa tolkningar—över något som är så trevligt som en tillställning/fest som man får anta blir en glädjefylld dag! Hur kan man bli sur över det? Tråkigt för er som tänker så. Som sagt (här, och som MR alltid påminner) så är inte en inbjudan—t o m till ett bröllop—en kallelse som man måste infinna sig till. Även om paret har "paxat" först... (Please.) Thorbjörn T: Det här är rätt rakt på (förtjänat)..

Lyra Lof, 01:34, 28 april 2016. Anmäl

Så otroligt tråkig inställning folk har till en Save The Date! Anledningen till att jag skickade en sådan var för att de som verkligen vill vara med på vårt bröllop inte ska vara uppbokade av annat när inbjudan väl kommer. Jag tar för givet att de som vill prioritera vårt bröllop gör det och de som hellre gör annat den dagen tackar nej till inbjudan när den väl kommer. Varför anta att brudpar är egocentriska och kräver att man tackar ja till en inbjudan?

Åsa L, 20:37, 27 april 2016. Anmäl

Jag skulle nog inte skicka ett save the date-brev.Däremot skulle jag tala om datumet i förväg för mina närmaste familjemedlemmar och vänner, för att försäkra mig om att de inte skulle boka någon semester eller liknande just då. Är inte det ett muntligt save the date då? Spelar det någon roll om jag gör detta muntligt eller skriftligt?Jag tycker inte det är amerikanskt att vilja försäkra sig om att de man bryr sig om har tid för ens bröllop. Amerikanskt är väl på sin höjd att göra det skriftligt?

H R, 17:27, 26 april 2016. Anmäl

Jag tycker för övrigt att ett save-the-date är mindre dåligt än att få en inbjudan ett halvår eller mer i förväg. Att få veta något är en sak. Att förväntas avge ett svar är något helt annat. Mycket kan hända under några månader.

Jenny Löwerot, 16:25, 26 april 2016. Anmäl

Men om man fått ett save-the-date-kort och ingen inbjudan är väl ändå det mest troliga att själva inbjudan kommit bort i posten? Man kan iaf ge brudparet vänligheten att utgå ifrån det när man kontaktar dem. Konstigt att förkorta Save The Date med STD som betyder könssjukdom (sexual transmitted disease) på engelska.

Jenny Löwerot, 16:17, 26 april 2016. Anmäl

javisst Bodil S, visst kan man tacka nej. Problemet är bara att väldigt många, som sänder ett STD uppfattar det som att de har blockerat just den dagen och att man under inga förutsättningar kan tacka ja till en annan inbjudan för "de var ju först" och tyvärr finns det alltför många bridzillas och liknande som anser att just deras bröllop eller var det nu är är det absolut viktigaste som finns eftersom de är univerums centrum.

Thorbjörn T., 13:25, 26 april 2016. Anmäl

Förbjudenfråga?

Fråga: Jag är en snart 30-årig smal kvinna men har då och då lite rund/svullen mage. Upplever inte att jag är allergisk mot något speciellt och jag äter vad jag känner för och är nöjd med mig själv. Men ständigt kommer denna fråga ”Åh, ska du ha barn/är du gravid?” från vänner, från bekanta på olika arbetsplatser, från främmande människor på stan. Ett exempel: Nyligen var det ett gammalt par, där mannen gick förbi mig i en affär och petade på min mage och sa ”Grattis till barnet”, jag sa ”jag är inte gravid, jag ser bara ut så här” och frun såg generat och tyst på mig medan gubben bara traskade vidare med henne i släptåg.

Jag börjar bli ordentligt trött på det här. Min kille är stor och rund om magen och nöjd med det, men ingen har någonsin påpekat något om hans mage i hans 38-åriga liv.

Frågor om det sociala sammanhanget: Varför bryr sig folk hur andra ser ut? (Och vad spelar det för roll?) Varför bryr sig folk om man är gravid? (Jag trodde att sådant var privat om man inte gick ut med den informationen publikt?) Eller har det något med evolutionen att göra att ”vi i gruppen/samhället” måste bli inblandade i det? Varför petar ingen på min killes runda mage? Och varför frågar ingen honom när han ska ha barn?

Jag trodde det var en grej i Sverige att man inte rör vid främmande människors kroppsdelar utan tillåtelse, men så verkar inte fallet vara när det kommer till kvinnors magar? Vad kan jag ge för svar på denna ständiga fråga, eftersom frågan kommer väl förfölja mig fram tills jag är runt 40-45 år gammal?

Svar: Det här ämnet har tagits upp många gånger i spalten. Problemet med dessa bottenusla frågor verkar inte minska trots alla mina svar där jag förklarar att man aldrig, aldrig ska fråga någon om vederbörande väntar barn. För det första har man inte med att göra. För det andra kan frågan vara fruktansvärd för den som vill ha barn men inte kan bli gravid, har haft missfall, inte vågar få barn, inte har någon att få barn med, osv. Är man direkt relaterad till ett kommande barn vet man det oftast. Om inte får man vackert vänta till dess att den eventuellt barnväntande själv berättar. Görs inte detta håller man undan sin pinsamma nyfikenhet och inser att naturen omsider ger svaret på den fråga man inte ska ställa. Män tillfrågas sällan om de är gravida, av än så länge givna skäl.

Andra som tar sig rätten att fråga dig om du väntar barn bör omedelbart bemötas med motfrågan: ”varför undrar du det?” och när svaret blir ungefär: ”ja alltså, jag trodde det” säger du: ”jaså det gjorde du, jaha.” Sedan är förhoppningsvis samtalet avslutat.

En annan surare motfråga är ”hurså? gör du det?” oavsett frågaren är man eller kvinna.

Är den som frågat riktigt bedrövligt korkad och fortsätter att fråga ”men är du det eller inte?” så kan du sucka, titta åt något annat håll och börja prata om vädret. För de oförtröttliga som insisterar på ett svar måste du markera att det inte är deras angelägenhet och säga ungefär det, alltså ”om jag är med barn eller inte är en total privatsak.”

Du behöver inte svara om du är gravid eller inte. Mannen som petade på din mage var otroligt oförskämd, säkert omedvetet men likafullt gräsligt. Du kunde ha sagt ”vad gör du!” med ett upprört tonfall. Att ge tillbaka med samma så kallade mynt, alltså peta på petarens mage och säga ”lite för mycket mat?” är att falla ner i samma taktlösa djup. Det vill ingen med vanligt folkvett.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 2

Kommentarer (15)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 15

Jag hade en väninna som ofta fick gravidfrågan. Inte för att hon var tjock, men hon hade n lätt tillbakalutad gångstil med fötterna rätt brett isär. De som oombedda tafsar på gravida magar ser det förmodligen som att de klappar på barnet - inte på mamman. Observera att jag INTE försvarar detta beteende. Försöker bara förstå hur idioterna tänker.

Anna N, 09:40, 28 april 2016. Anmäl

Nej, man ska förstås inte fråga sådant. Men i helgen var jag tvungen att bita mig i tungan för att inte fråga! Var på en balladdanstillställning, och en kvinna där hade en uppenbar gravidmage i sin klänning från tidig medeltid. Å andra sidan var det mode ett tag (1200-tal?), att kvinnan skulle se ständigt gravid ut, så det hörde en kudde till klänningen. Jag undrade SÅÅÅÅ om det var en sådan stoppad klänning eller en riktig baby därinne! :-D

Marja-Leena Pettersson, 09:35, 26 april 2016. Anmäl

Ewa Atena, VARFÖR skulle du någonsin fråga det? Helt obegripligt. Förstår du inte att din väninna skulle berätta en sån sak för sig om hon ville att du skulle veta? Nyfikenheten tar verkligen över förståndet för en del.

Susie Dahl, 10:34, 25 april 2016. Anmäl

Att bolla tillbaka frågan fungerar lika bra på allt man inte vill/tänker/har skyldighet att svara på oavsett om den ställs av illvillig nyfikenhet eller vänligt intresse.

M K, 13:49, 23 april 2016. Anmäl

Gubben kanske var dement helt enkelt, hade han varit en knäppgök hade han nog inte haft en fru. Inget att bry sig om, sannolikheten att själva petandet händer igen är nog liten. Men om, måste man ju säga ifrån. På frågan om man är gravid kan man ju bara svara "nej, är du?", det blir ganska uppenbart hur dum frågan är då. Tar extra bra om det är en gubbe som frågar...

M K, 13:46, 23 april 2016. Anmäl

Väldigt drastiskt förstås, men om man allvarligt ser magtafsaren i ögonen och svarar "Nej, jag har magsäckscancer" så tror jag att han/hon aldrig mer ställer denna oförskämda fråga till någon...

Irene Holm, 13:14, 23 april 2016. Anmäl

På ett mingelparty för länge sedan, jag var ganska ung, frågade värdinnan mig (offentligt) : "Vad har du för utbildning?". Då var jag hemmafru, övriga gäster hade akademiska titlar i olika valörer. Frågerskan som ev. hoppats att jag kanske inte hade någon utbildning alls var gift med min mans sprillans nya chef, jag vågade inte vara oförskämd men fann mig som tur var snabbt efter överraskningen och svarade "tillräcklig" med ett litet knipslugt leende. - Vissa människor är ofattbart plumpa.

Irene Holm, 13:10, 23 april 2016. Anmäl

Svårt att tro att främlingar skulle peta på ens mage ute? Det finns alldeles för många överviktiga att någon skulle bry sig. Jag tror att FS ser ett spöke överallt. Folk bry sig inte ärligt talat. Att bekanta frågar om man är med barn är naturligt. Jag skulle också fråga min väninna om hon blev rund om magen. Bara säga som det är och skratta ...

Ewa Atena, 10:16, 23 april 2016. Anmäl

... åtminstone ett par st. av dem? Kanske det skulle vara obligatoriskt att alla skulle gå i terapi i ett år, då man inte bara inser saker om sig själv (kan skada någon). Men också lär sig att det finns andra sätt att känna / bete sig/ reagera på, som är annorlunda än ens eget—men som inte behöver vara fel för det. Jag är inte lika jämn i humöret som MR är... Så jag skulle nog direkt gå på med hennes starkare bemötanden... Och gubbstrutten? Hojta "Ta inte på mig!" med maxvolym så alla hör det!

Lyra Lof, 20:24, 22 april 2016. Anmäl

Man får anta att det gäller människor som rör sig i möblerade rum som så idiotiskt okänsligt klampar på så här, som tydligtvis inte fattar bättre. Hur emotionellt obegåvad får man vara?! Och att SÅ MÅNGA är det! Det är ofattbart för mig (och får mig att förlora tilltron till människan lite)... MR nämner på rak arm fem orsaker till att man inte ska göra det—och om vi alla slår vi våra hyvuden ihop så kan vi säkert komma på några fler —så hur kan dessa klant-[kroppsdel] inte inse åtminstone ett

Lyra Lof, 20:16, 22 april 2016. Anmäl

Samkönsplacering?

Fråga: Hur placeras en äkta hälft vid en större middag när paret är av samma kön?

Svar: Vid en formell middag med både kvinnor och män placeras homosexuella enligt det kön de har eller företräder: en man har en kvinna som bordspartner. Den man som vill betrakta sig som kvinna placeras enligt sin egen uppfattning, dvs som kvinna även om vederbörande är man. Givetvis enligt samma mönster om det är en kvinna som betraktar sig som man. Är paret värdfolk vid en middag har de samma slags placering som ett heterosexuellt par, de sitter mitt emot varandra (helst) och har de äldsta respektive mest hedrade gästerna som bordspartner.

Äkta hälfter oavsett kön har formellt inte varandra till bordet. Nästan sista gången det händer är vid bröllopsmåltiden när brud och brudgum, eller brud och brud, eller brudgum och brudgum, sitter med varandra. Därefter upphör den placeringen enligt de gamla reglerna. Först när det blir dags för silverbröllop, efter tjugofem år, har paret varandra som bordspartner igen. Det gäller också vid guldbröllop efter femtio års äktenskap.

Framtiden ljusnar, som jag ser den, beträffande formella placeringar. En annan ordning verkar stillsamt vara på väg, alltså att placeringen görs som bäst och trevligast utan hänsyn tagen till gästernas kön eller rang eller ålder.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (19)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 19

Måste bara instämma med Thorbjörn T och Frk N. Är själv också i en av dessa minoritetsgrupper och min erfarenhet är att det är mest folk som icke är från dessa som ska vara så extremt politiskt korrekta. De kan ju skruva de flesta formuleringar till att bli nedvärderande. Magdalena gav ett bra och tydligt svar. Men klart man kunde misstolka det om man bara söker med lykta och vill. Tröttande.

Thomas C Lindström, 22:10, 22 april 2016. Anmäl

Befriande där Thorbjörn T, det är oftast de som inte är berörda som är mest PK för andras skull, vilket är tröttsamt. Jag är mulatt och det är inte heller PK längre att säga, att folk orkar... hoppas bara ingen har problem med bordsplaceringen för den sakens skull... :)

Frk N, 14:56, 22 april 2016. Anmäl

Jag håller i stort sett aldrig med MLP och tröttnar ofta på hennes ändlösa monolger men jag är så otroligt less på detta PK-Sverige och är det något man inte kan anklaga MLP för så är det att vara PK och det är uppfriskande. Hon säger vad hon tycker och jag retar upp mig men hellre det än att vara livrädd för att råka kränka någon stackare. Jag tillhör en av de ovan nämda minoreteterna men ger fullständigt f-- i vilket utryck som används om min sexuella läggning, själv säger jag bög.

Thorbjörn T., 09:39, 22 april 2016. Anmäl

Jag har själv (trots att jag är straight/binär/hetro/cis eller vad det kallas för dagen) reagerat på hur traditionell bordsplacering kan slå fel mot hbtq-personer men också på t ex ensamstående och andra som bryter mot normen eller inte anses ha hög status. Bra svarat av Magdalena. Och nej, MLP, ledsen att behöva skak din världsbild: alla singlar är inte på jakt och ser middagar som ett tillfälle att träffa en partner. Håll i dig nu: alla söker inte tvåsamhet. Läskigt va!

Anna N, 07:47, 22 april 2016. Anmäl

Håller med Irene Holm: föredrar bordsplacering vid stora fester, för annars sätter sig folk bara med sådana som de redan känner. Speciellt jobbigt om man inte känner någon annan - man kan ju t.ex. vara den enda arbetskamraten bruden bjudit. Med traditionell bordsplacering där hans och hennes gäster placerats växelvis, är nästan alla i samma båt och måste anstränga sig för att lära känna bordsdamen/herren. Eller bordshennen, i detta fall! :-D Gillar dock inte uppbrutna bord och flåsiga lekar!

Marja-Leena Pettersson, 07:42, 22 april 2016. Anmäl

Sara Raring, vad är icke binära och vad är binär placering? Tacksam för svar!

Enok Personne, 23:22, 21 april 2016. Anmäl

Det är trevligt med bordsplacering. "Sätt er var ni vill" gillar inte jag. Har varit med om att alla kvinnor i 30-årsåldern tryckt ihop sig och bara pratat bebisar med varandra. De bästa bjudningarna jag varit på har haft "uppbruten" placering, där man inför kaffet vid småborden får söka upp en ny partner som man letar upp med hjälp av ett ituklippt spelkort t ex -kan bli kul ! och man har ny chans om kavaljeren vid matbordet varit hopplöst träig. Senare minglar man förstås med vem man vill

Irene Holm, 21:07, 21 april 2016. Anmäl

Susie dahl: MLP har dailymail som källa så vi kan nog inte vänta oss bättre, tyvärr. Ser att kommentaren plockats bort. Mkt bra.

Å andra sidan, 19:05, 21 april 2016. Anmäl

Nu gällde frågan hur ett samkönat par placeras, och detta har ju ingenting med begreppen "hen" eller "trans" att göra alls (kanske var dumt att blanda in detta i svaret, håller med Kap Kennedy där, feltolkningar uppstår alltid). Sen är det ofta redan så som MR skriver i sista stycket! De senaste festerna med bordsplacering jag varit på har jag inte ens reflekterat över om jag haft en bordsdam, inbjudarna har placerat folk så det blir en bra mix oberoende av kön och ålder.

Bengt Carlsson, 18:59, 21 april 2016. Anmäl

Varför inte placera hen brevid hen så blir alla nöjda och glada i dagens Sverige.

Thorbjörn T., 16:16, 21 april 2016. Anmäl

Handstil?

Fråga: Min sambo påpekar när vi äter att jag inte får ha ena handen i knät. Stämmer det? Armbågarna på bordet vet jag att man inte ska ha.

Svar: Enligt god gammal sed har man inte händerna i knät under en måltid vid ett bord. Tumregeln är att man inte ska misstänkas för att ha ett vapen dolt under duken, så som det kunde vara för fasligt länge sedan när man inte var säker på vem som var vän eller fiende.

I modernare tid har man inte händerna i knät av ett annat skäl brukar det sägas: man ska inte misstänkas för att klia sig på knäna, allt slags kliande är olämpligt, det vill säga kan te sig obehagligt för medgästerna, vid måltider.

Men jag ser inte så sällan att även de som ska vara våra förebilder och därför syns i medierna har händerna, en eller båda, i knät vid de särskilt fina tillställningar som vi får se i tidningar och TV.

De som har händerna i knät har kanske vanan kvar från någon barnramsa från förskolan, exempelvis den vanliga ”maten på bordet – händerna i knät – när vi är tysta var så god och ät.” Vad ska barnen tro annat än att de ska händerna i knät?

Ändå vidhåller jag den svenska traditionen att inte ha händerna i knät, utan placera dem på bordet. Att lägga upp så mycket som halva underarmarna på bordet är ett oskick, gjorde barn det förr kunde de vuxna säga ”inte så mycket kött på bordet tack” – kött = armarna. Men löst knutna händer precis på bordskanten är korrekt och när man tänker på det, avsevärt trevligare än att ha dem i knät under duken.

Riktigt gammaldags finlir är att lägga högerhandens tre mittersta fingrar på bordskanten framför tallriken, och vänsterhandens pek- och långfinger över dem, som en minimal trave. Det kan du glömma. Men ta gärna upp handen ur knät.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 5

Kommentarer (27)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 27

Lyra Lof - jag tycker inte det verkar vettigt att skära allt i småbitar i början av måltiden, bara påpekade att jag sett det vid flertal tillfällen, i USA och andra länder. Angående att äta "mjuk mat" med enbart gaffeln, har jag inte påstått det är fel. Att jämföra med att äta efterrätt, paj, med kniv och gaffel verkar korkat - det handlar om mat som i förrätt, varmrätt. Förresten finns det efterrätter som lämpligast ät med just kniv och gaffel, dock inte paj.

Maria S, 19:22, 24 april 2016. Anmäl

Maria S: Jo det förekommer väl att folk gör på båda sätten (amerikanska), men att skära skära upp allt med en gång är inte det korrekta. Vilket verkar vettigt: Ska man börja måltiden med att sitta och skära i flera minuter? Och maten kallnar väl fortare om den är skuren i småbitar? Tallriken ser väl inte heller särskilt trevlig ut med en massa uppskurna bitar av kött t ex. Så det så: Äter du efterrätt—t ex paj—med kniv & gaffel också?

Lyra Lof, 00:23, 23 april 2016. Anmäl

...medelklassföräldrar inte kände till det. Mina egna "problem" är alltid har ont i ryggen, och lider av en magsjukdom, som gör att jag behöver äta långsamt. Ofta kan jag inte luta min dåliga rygg mot ryggstödet, de brukar vara så konstigt utformade, men om jag kan sjunka tillbaka tar jag tillvara på det för att vila ryggen (och äta saktare), och hur gör jag det snyggt utan att vila händerna i knäet? Armarna räcker knappt till bordet, och att tala om sjukdomar vill ingen vid matbordet.

Maria S, 18:58, 21 april 2016. Anmäl

Ser man på bilder från Nobelbanketten2015 sitter i princip alla m händerna i knät, kungen undantaget och några som köttar. Då kan man tänka sig att tiderna förändrats och att MR bejakar detta som hon gör andra nutida fenomen. Det är faktiskt inte så viktigt. Varit på otaliga middagar (små stora o formella) och kan säga att detta att äta mos etc med bara gaffeln, däremot, är mycket ovanligt och väcker en viss diskret förvåning. Lite barnvarning.

Å andra sidan, 18:57, 21 april 2016. Anmäl

Till tidigare kommentarer angående amerikanskt bordsskick, så har jag under de år jag bodde USA sett både varianten "skära upp allt kött" i småbitar från början, samt "skära upp en bit/nästa tugga" innan gaffeln placeras höger hand. Bägge varianterna fick mig tycka att mitt bordsskick var så mycket bättre! Dock har jag aldrig lärt mig (eller ens sätt) att rätter som mos, puré, osv som Magdalena beskriver, ska ätas enbart med gaffel i höger hand. Säger inte att det fel, bara att mina....

Maria S, 18:53, 21 april 2016. Anmäl

Jag gillar det amerikanska sättet att äta som du beskriver @Lyra Lof. Jag äter lite långsammare på det viset och jag tycker att det ser elegant ut, lite som att konversationen är viktigast och maten sekundär (som jag oftast tycker).

Katarina Katarina, 13:55, 21 april 2016. Anmäl

M.R. uppskattar såväl oviktigt som betydelsefullt vetande, även om jag får ta på mig dumstruten på vägen mot insikt. Det gammaldags finliret med fingrarna gav huvudbry, men inte värre än det man ställs inför i äldre måleri, där handens och fingrarnas placering dessutom rymmer stor symbolik. Kul att läsa Lotta L:s berättelse och tänk att det finns människor som fingerstaplar än idag!

"gamla" Tekla, 11:20, 21 april 2016. Anmäl

MAGDALENA SVARAR IGEN:Så det så, 08.24: Helt säkert har du ett gott bordsskick, men din kommentar att använda enbart gaffeln är "barnsätt", onödigt och ålderdomligt behöver revideras en aning enligt min uppfattning. Den som använder kniv och gaffel till att skära potatismos, kokt potatis, grönsakspuréer, omelett osv kan te sig en aning stridslysten (obs ironi), eller ur stånd att hantera enbart gaffeln i höger hand.

Magdalena Ribbing, 09:17, 21 april 2016. Anmäl

Magdalena, jag är helt för att äta snyggt. Och det tycker jag att man visar att man kan genom att använda bägge besticken. För barn är det ok att äta snyggt genom att bara använda sked eller gaffel.

Så det så, 08:24, 21 april 2016. Anmäl

MAGDALENA SVARAR: Så det så, 07.40, du har missuppfattat orsaken till att kniven bör användas sparsamt i elegantare bordsskick, det är ingalunda något "barnsätt", det visar att man behärskar bruket av gaffel som är det nyaste bordsverktyget, så sent som från 1500-talet. Kniven lika med vapen ingår i att gaffeln ska ha företräde. Ett prydligt bordsskick anses av många vara av betydelse för den goda gemenskapen. Motsatsen gäller också. Att äta snyggt befrämjar trevnaden vid gemensamma måltider.

Magdalena Ribbing, 07:56, 21 april 2016. Anmäl

Vinändring?

Fråga: En stilla undran kring ”vinpaket” på restauranger. Oftast väljer jag bort alternativet och beställer ett glas eller två av den typ av vin jag tycker om, eftersom jag inte riktigt vet om det anses ohyfsat av mig att fråga om det är möjligt att få ersätta det röda vinet som oftast ingår till någon rätt med ett vitt. Jag är inte allergisk men jag föredrar helt enkelt att avstå från rött vin för jag är inte vidare förtjust i det. Är det bättre då att avstå från vinpaketet helt för att det är ett etikettsbrott att be att få något i ett vinpaket utbytt eller är det en acceptabel, legitim fråga som inte anses ohyfsad att ställa?

Svar: Som betalande gäst på restaurang har du rätt att få som du vill. Vinpaketen på restauranger är ett förslag, inte ett tvång. Ofta är de utmärkta smakmässiga komplement till maten, men det går som du skriver att avstå och istället välja ett annat vin, en öl eller bara vatten.

Naturligtvis kan du om du väljer vinpaketet, be att få rödvinet bytt mot vitt. Du behöver absolut inte förklara ett enda dugg utan bara vänligt säga ”jag ska be att få vitt vin istället för det röda tack” så får du det.

Den ”ändringen” kommer inte ens i närheten av det förlegade begreppet etikettsbrott.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (5)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-5 av 5

Det är vanligt att det finns ett vinpaket att beställa när det finns en färdig trerätters (eller fler) att beställa. Jag gillar konceptet och det känns ofta som att man får lite mer för pengarna än när man sätter ihop måltiden själv.

Katarina Katarina, 10:43, 19 april 2016. Anmäl

Måste av ren nyfikenhet ställa samma fråga som Lyra Lof, 07:24. Är detta en en nymodighet i Sverige? När jag flyttade iväg från landet i norr för 16 år sedan hörde man då aldrig talas om detta utom, just som Lyra Lof påpekar, i sambande med avsmakningsmenyer.

Thorbjörn T., 10:09, 19 april 2016. Anmäl

Som sagt, "vinpaket" innebär ju att restaurangerna säljer vinet per glas, och de förväntar sig förmodligen att kunderna håller sig till urvalet, för att slippa öppna flaskor i onödan. Fast å andra är önskemålet att byta rött mot vitt vanligt, så om det är någon ordning på stället har de säkert beredskap för sådana avvikelser. Inget etikettsbrott men eventuellt en prisfråga, alltså.

Kap Kennedy, 09:31, 19 april 2016. Anmäl

Instämmer med Magdalena, men vinurvalet för de utbytta sorterna kan bli ganska begränsat, eller dyrbart, om man inte "följer" vinpaketet. De flesta restauranger inte säljer alla viner per glas, och man kanske måste acceptera ett mindre passande vin eller köpa en hel flaska.

Rickard Baarman, 07:59, 19 april 2016. Anmäl

Jag måste bara säga att FS är otroligt omtänksam och rar! Att bara byta en av vinerna? Det är ju knappast i nivå med "När Harry mötte Sally", där Meg Ryan ändrade sju grejer och ville ha allt "on the side". (Garanterat inte är poppis med serveringspersonalen...) För övrigt har jag inte hört talas om 'vinpaket', utom när det gäller en väldigt avancerad meny (typ 7 rätter), men jag har bott utomlands ett tag. Är detta vanligt? Är det en del av "foodie"-kulturen? Lite pretto?

Lyra Lof, 07:24, 19 april 2016. Anmäl

Surgranne?

Fråga: Ett jobbigt ämne: grannar.

Jag bor med min sambo i ett radhusområde och vi trivs utomordentligt bra här. Men det finns det en person som varje årsstämma sedan vi flyttade hit för sex år sedan lägger in ett otal meningslösa motioner. Alla blir irriterade och personens förslag röstas alltid ned med full majoritet.

Jag är en person som tycker om ett leende, en kram, en komplimang eller vad som helst som är positivt.

Idag stötte jag på vederbörande och hälsade med ett ”hej” och ett leende. Hon svarade med att stirra surt på mig och med total tystnad.

Hur ska jag agera nästa gång?

Svar: I praktiskt taget alla föreningar finns en medlem liknande den du beskriver, en beskäftig mer eller mindre bråkig typ som inte ger sig. Bäst är att låta personen hållas, det som sägs till vederbörande får knappast annan effekt än mer krångel. Det kan ju också hända att bråkmakaren någon gång kommer med ett vettigt förslag. De konstigaste behöver man inte ägna något större engagemang.

Avstå från att konfrontera henne så mycket som möjligt. Le vänligt där det passar. Alla har ju rätt att lämna förslag, och denna persons ska behandlas som alla andra motioner. Demokratin kräver att även meningslösa förslag tas upp, stämman kan inte strunta i dem.

Att du är vänlig och hövlig är förstås helt rätt, oavsett personens fasoner. Du ska absolut inte låta hennes ohövlighet vinna över din hövlighet – fortsätt att säga hej, gärna med ett glatt tillägg ”hej hej, härligt väder” eller något annat passande. Så småningom kommer hon att svara om du är tillräckligt ihärdig.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (19)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 19

.. han var tvungen att titta flera sekunder och verkligen koncentrera sig om han träffade någon bekant ute på sta´n. Detta gjorde han även när han träffade mig i någon situation utanför hemmet. Han tittade helt oförstående ett tag tills jag sa "hej pappa". Annars var det svårt för honom och det tillltog med åren.

eva östlund, 11:27, 26 april 2016. Anmäl

Jag har också en granne som verkar sur och bara stirrar när man träffas ute. Hälsar inte tillbaka utan bara stirrar på mig när jag hälsat och lett. F.ö. har vi uteslutande trevliga grannar. Men för en tid sedan fick jag en tankeställare när jag själv inte hälsade på en granne (visserligen ganska ny i huset, men som jag tidigare träffat) när hon hälsat på mig vid busstationen. Jag kände helt enkelt inte igen henne och upptäcker mer och mer att jag kanske är litet "ansiktsblind", det var min far..

eva östlund, 11:23, 26 april 2016. Anmäl

Tycker FS ska vara glad över att alla övriga tycker likadant och röstar ned förslagen. Finns inget värre än när sådana personer, av ren envishet och viljestyrka och av flathet från omgivningen, lyckas få igenom sina mindre bra förslag. Som sen ofta skapar flera nya problem för alla. Spelar väl ingen roll att hon är sur, fortsätt hälsa glatt, varför sänka sig till den nivån själv.

M K, 18:08, 19 april 2016. Anmäl

Lyra Lof: Det står att personen tar upp dessa frågor på årsstämman, vilket innebär att det händer en gång/år. Årsstämmor brukar vara ganska snabbt avklarade, formalian som måste avhandlas tar sällan lång tid. Däremot inkomna motioner kan ta evigheter om det blir diskussion. Ett möte som man borde ta en timma kanske tar två pga detta. Är motionerna meningslösa för alla utom en förstår jag irritationen. Det jobbiga är nog ändå att personen är sur varje dag. FS gör rätt som hälsar varje gång de ses

Bodil S, 12:27, 19 april 2016. Anmäl

... irritation för dig. Vad gäller fråga två, att personen tar upp en massa frågor på mötena: Get over it.. För hur ofta är de här mötena egentligen? Aadå, var tredje månad? Så det kan ju inte vara något så oerhört jobbigt i ditt liv. (#tough love)

Lyra Lof, 07:12, 19 april 2016. Anmäl

... jag sa hej med ett soligt leende varje gång. Och kände mig att jag betedde mig som en vuxen. (Men OK, lite mös jagväl över att han nog stördes sig på det... Vilket kanske var mindre 'ädelt' av mig! Men han var en riktig pest: han bodde i lägenheten under mig och han bankade i taket med en kvast om jag så mycket som råkade tappa en fjärrkontroll på golvet... Men, som sagt, det är värst och mest synd om de som är så här för det måste leva med det 24h om dygnet... Medan det bara är en stunds

Lyra Lof, 07:08, 19 april 2016. Anmäl

Vad det gäller grannen som inte hälsar, det är riktigt ohyfsat—och barnsligt faktiskt. Om personen uppfattar att det finns en "konflikt", säg nåt då! Och gå inte där och var så löjligt 'passive aggressive'... Man får tycka lite synd om dem faktiskt. Tänk att vara en sån som går och surar över nån inbillad fejd med någon... Jag har själv varit med om detta, som dessutom var husets hantverkare så jag behövde ha att göra med honom emellanåt (ugh). Han gick bara förbi mig på gatan, som en idiot. Och

Lyra Lof, 07:02, 19 april 2016. Anmäl

@Magdalena Ribbing, det är klart att det är trist med folk som inte besvarar hälsningar. Men jag tycker också att det framgår av frågan att det pågår någon sorts konflikt i samfällighetsföreningen. Vilket ju inte är ovanligt i sådana. Att konflikten beror på en enskild persons trista beteende har vi tillsvidare bara frågeställarens ord på. Kanske vore ett konstruktivt försök till konfliktlösning ett bättre recept på islossning än ihärdig hövlighet, var min tanke.

Kap Kennedy, 16:01, 18 april 2016. Anmäl

Sara Olsson 10.23: Hear, hear! ;)

Isabella Lundgren, 14:50, 18 april 2016. Anmäl

Vi har en granne som vi alltid hejar på och som aldrig svarar. Tvärtom, h*n vänder ryggen till. Vi fortsätter heja och/eller vinka så länge vi bor kvar. :-)

Ann Ei, 10:52, 18 april 2016. Anmäl