Längdfråga?

Fråga: Jag är kort till växten och det tycker andra är så roligt att fråga om, till exempel om jag når upp till hyllorna, till bankomaten, om jag köper mina kläder på barnavdelningen osv. Det är inte mina vänner som frågar utan obekanta människor, i affärer, på tunnelbanan, och nästan alltid skrattar dom när dom frågar. Som om det är så roligt att vara kort. Det är tröttsamt att svara och jobbigt att inte bli ledsen när frågorna kommer.

Hur gör man för att andra inte ska kommentera hur kort man är? Vad kan jag svara?

Svar: Bedrövligt! Den som säger något annat än en mycket vänlig kommentar till någon om personens utseende är ouppfostrad, ohövlig och dum. Tyvärr är det inte meningsfullt att ge det svar du rätteligen borde ge de tank- och taktlösa frågarna: ”det har du inte med att göra.” Det blir bara förvånade och förstår inte. Eftersom de redan har sagt dessa dumma ord kommer de inte att inse sin dumhet.

Om du inte bara kan strunta i att svara behöver du skaffa dig en användbar replik. Du kan som rutin se likgiltig ut, sucka lite och säga ”ja, vi är alla olika, du också faktiskt” eller bara ”jaha/jaså.” Börja inte förklara något, svara inte på den klumpiga frågan om du når upp till hyllor och liknande (om det inte är för att hjälpa dig). Se så ointresserad ut som du förmår. Människor som beter sig så illa som du beskriver behöver du inte vara särskilt vänlig mot. Men du ska ändå inte ställa dig på samma låga nivå som frågarna. Det syrligaste du kan säga är ungefär ”så du har noterat något intressant tycker du?” Du kommer ändå aldrig att få bukt med deras dumhet och få dem att hålla inne med sina frågor men du kan i bästa fall hejda fler enfaldiga synpunkter.

Allt slags avvikelse från standard väcker uppmärksamhet. Den som har grönt hår, krycka, tatueringar, är skallig eller vad som helst som inte ingår i andras föreställning om standardutseende undslipper sällan frågor. De 165-centimeters ”vanliga” känner sig trygga på grund av att de är en del av en majoritet vilket de tror ger dem rätt att ställa dumma onödiga frågor om din längd. De har totalt fel.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (26)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 26

Oemeara: Jag havdade inte att MLP var obildad for att hon anvande fel ord. Jag menade att det lat som om hon inte hade en aning om vad det innebar att leva och forsoka overleva i en varld avsedd for heterosexuella. Gruppen som kampar med att bli bekraftade som annat kon ar den grupp som det fortfarande verkar okej att hana och trakasera (som MLP gjorde). Det ar att diskriminera. Dom flesta foretag forstar detta. Dom flesta kunder gor det ocksa.

Tycker jag Iallafall, 17:31, 5 juli 2016. Anmäl

M-L P, du måste bl.a alltså försvara patriarkala sexuella strukturer, vägra förstå att transa inte är ett begrepp för en transsexuell person och sen hävda att någon annan är obildad pga sättet att skriva (verkar som att hen ibland slinker på de engelska tangenterna bara)... Du förstår att anledningen till att inte femton pers går emot dig nu är att du är för tröttsam, enbart det. För tröttsam och omodern vare sig du är dig själv eller sk internettroll. Hyser viss sympati med dig. En sådan drulle

Oémeara Braunisch, 13:25, 5 juli 2016. Anmäl

MLP: nej, affärsresenärerna har inte bytt bolag och nej, flygvärdinnorna kallas inte för detta invektiv. Det är ett begrepp som får en enda träff på ett inlägg på familjeliv. Skrivet av dig själv, syntaxen är identisk. Du har självklart rätt till dina åsikter men vi är nog många här som skulle uppskatta om du inte var fullt så förutsägbar. Utforska vad som finns utanför din bekvämlighetszon och försök ta in andra åsikter och erfarenheter.

Ano Nym, 09:39, 5 juli 2016. Anmäl

Jag hade inte vantat att du skulle halla med mig MLP annars hade du ju inte skrivit nagot sa outbildat till att borja med. Skulle det bli kant att ett storre foretag diskriminerar sa skulle deras business lida mer av det an om dom skulle varna of manniskor som tanker som du. Tack och lov. Manga ar foretagen som nu accepterar trans people. Till dom tillhor bla Disney Corporation--ett ganska konservativt foretag.

Tycker jag Iallafall, 02:07, 5 juli 2016. Anmäl

...identifiering ar en rattighet och att transexuals har precis samma rattigheter att leva ett vardigt liv och att ha en chans att arbeta och leva sitt liv som andra borde lara sig mer om denna hemskt utsatta grupp.

Tycker jag Iallafall, 20:04, 4 juli 2016. Anmäl

MLP: Rattigheterna har okat pa senaste tiden for dom som identifierar sig med annat kon an det dom ar fodda med. Mycket har skrivits om deras ratt att anvanda toaletter avsadda for det kon dom identifierar sig med. Som en foljd sa kommer nog ocksa ratten att kla sig darefter att accepteras. De foretag som inte accepterar detta kommer forhoppnings vis att bli stamda. Ibland ar det det enda sattet att fa ett samhalle att rora sig framat i tiden. De idioter som inte forstar att kons...

Tycker jag Iallafall, 20:01, 4 juli 2016. Anmäl

Lyra Lof, Har i USA kan man stamma for diskriminering nar det galler saker som man inte sjalv rar for eller som har med ens religion att gora. Tatueringar och annat hor inte till den gruppen och en arbetsgivare har ratt att halla en viss standard bland dom som representerar henne och foretaget. Den enda gangen man kan stamma en arbetsgivare for tex tatueringar ar om man blir sarbehandlad (tex om andra har synliga tatueringar i foretaget och man sjalv inte far jobbet pga liknande tatueringar.

Tycker jag Iallafall, 06:55, 4 juli 2016. Anmäl

Svara: "Det är inga problem, men det måste vara väldigt besvärligt att lida av nedsatt impulskontroll, som du! Stackars dig, får du ofta bekymmer på grund av det?"

Anna N, 11:33, 3 juli 2016. Anmäl

... Sverige som ger så starka reaktioner? Folk vill inte bli serverade på restaurang av någon som har tatueringar? What? Hur besvärligt är det för denna person som sitter där vid ett bord på en trevlig restaurang, och servitrisen/–ören som ställer fram tallriken med fantastisk mat framför dem och vänligt önskar smaklig måltid har några tatueringar på armarna (INTE ovanligt idag; det kan knappast vara första gången personen har sett annat än fängelsetatueringar). Förstör detta måltiden? Jesus.

Lyra Lof, 05:33, 3 juli 2016. Anmäl

PS. Får man verkligen diskriminera gentemot arbetssökande pga deras utseende i Sverige?!?!! (Ang. flygvärdinnor som inte "får" ha tatueringar.) I USA skulle detta absolut vara något man skulle kunna stämma företaget för. (När man väl är anställd har man ju i och för sig ingen säkerhet, kan bli kickad samma dag. Men diskriminering vid anställningsproceduren? Miljonbelopp. I dollar.) Eller är det något som är underförstått, som ingen säger rakt ut? Vad är det här förresten med tatueringar i...

Lyra Lof, 05:28, 3 juli 2016. Anmäl

Högtidsklädsel?

Fråga: Jag har en fråga gällande klädsel vid namngivningsceremoni samt efterföljande vigsel, detta sker i sommar under borgerliga förhållanden.

På inbjudan står ej någon klädkod, men vad är brukligt då detta kommer äga rum vid 13.00?

Svar: Det är alltså två högtider i kombination som du är bjuden att närvara vid. Klädsel vid dop (religiöst) respektive namngivning (borgerligt) anges formellt endast vid kungliga och liknande förrättningar då klädselangivelse behövs som hjälp till gästerna; nivån brukar vara Mörk kostym. I vanligare fall förmodas gästerna förstå att det som gäller är nivån Kavaj, lika med ett par långa steg upphöjd vardagsklädsel, inte jeans, tröja, shorts, utan för en man en lättare kostym eller uddabyxor och blazer/kavaj, för en kvinna knälång kjol/klänning, överdel med ärm och sparsam ringning.

Klädkod för ett bröllop anges så gott som alltid. Men den klädsel som ska gälla denna kombinationshögtid är ju en och samma. Till ett bröllop förväntas nog lite högre grad av elegans än till namngivningen. Namngivningsklädseln kan därför höjas ytterligare ett steg till för en man en snygg kostym, eller fina uddabyxorna med kavaj och vit skjorta, och för en kvinna en kjol/klänning i knä- eller vadlängd, i material finare än det hon har till vardags. Tunna eleganta långbyxor går också bra. Eftersom det är dagtid ska paljetter och stora urringningar undvikas, sådant är för aftonbruk.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-3 av 3

Det låter som ett härligt tillfälle att klä upp sig! Mer än man gör till vardags, mindre än till något mer formellt. Det är också mitt på dagen, så kanske man inte rotar i delen av garderoben med paljetter... ELLER SÅ GÖR MAN DET. (Det är mitt personliga mål att vara lite för uppklädd hela tiden (också att ha på mig mer gult)—men jag blir oftast lat och har på mig en uniform av jeans, t-shirt och gympadojor. Bekvämt!) Men på ett bröllop/dop skulle jag def piffa upp mig.

Lyra Lof, 05:43, 3 juli 2016. Anmäl

MAGDALENA SVARAR: Ingwar Eklund, som du ser i mitt svar använder jag båda begreppen och påpekar skillnaden.Dop är religiöst och det i vedertagen mening tillfälle då barnets namn tillkännages. Namngivningsceremoni är inte religiöst men liksom dopet det tillfälle då barnets namn tillkännages. Att barnets namn ofta har skrivits in i Skatteverkets byråkrati innan dopet äger rum är byråkrati.

Magdalena Ribbing, 22:08, 1 juli 2016. Anmäl

Dop är inte detsamma som en namngivningsceremoni! Vid dopet upptas man i den kristna kyrkan. Namnen har man redan meddelat tidigare.

Ingwar Eklund, 21:00, 1 juli 2016. Anmäl

Gästbesvär?

Fråga: Hur i fridens namn får man iväg gäster utan att såra dem?

Jag bor på landet och när jag ordnar middagar eller tillställningar med folk från stan brukar jag försöka underlätta deras logistik genom att erbjuda övernattning, vilket de flesta brukar föredra istället för att åka taxi en mil till lokaltågsstationen. Problemet är att få iväg folk dagen efter. När man väl gett sig ut på landet, tycks idén vara, så är det en weekendresa och inte en middag/bjudning med övernattning.

Till saken hör att jag inte lever ett liv där tid finns i överflöd. Dagen efter måste jag oftast fixa med andra grejer: hus och trädgård, hund, jobb, familj och släktingar med mera.

Jag försöker, efter fattig förmåga, vara så tydlig jag kan. Jag skriver i inbjudan att ”naturligtvis ordnar jag frukost innan ni åker” för att markera att tanken är att man åker på förmiddagen. När jag tycker folk sovit mer än lovligt länge väcker jag dem med orden att frukosten är klar om en halvtimme.

Men inget hjälper (och detta är inte begränsat till några få personer, då vore det ju hanterbart). Sist var ett rent haveri: medan jag antog att folk skulle ge sig iväg på förmiddagen låg hälften och gonade sig till 1.30 på eftermiddagen. Visserligen var det midsommar, men det är ändå 35-plussare vi talar om. Vid den soliga väckningen med erbjudande om frukost (vid 11.00) fick jag svaret att de hellre ville äta senare för de ville sova mer. Jag skulle iväg till en familjemiddag på eftermiddagen, och som några inte ansåg att de kunde köra bil än föreslog de att de kunde gå med till familjemiddagen för att de ville fortsätta hänga med mig. Idel sura miner när jag pusslade ihop så att de helt säkert nyktra kunde köra.

Det är ju smickrande och så vidare att folk trivs. Men även om det är midsommar: vet man att man ska köra dagen efter tycker jag inte att jag måste ha ett reservschema för att folk vill supa skallen av sig. Så i all desperation frågar jag nu: hur förbereder man detta och hur verkställer man avhysningen så att folk inte blir sura? Jag vill inte vara ogästfri och uppskattar verkligen att folk kommer till mig, men jag klarar inte att hela dagar blir förstörda.

Svar: Den gamla vanliga visan, och inte enbart till midsommar: en del gäster förutsätter att de har frihet att göra som de vill i andras hem vilket är en grav missuppfattning. Många frågor genom åren har handlat om gäster som har betraktat värdpersonens bostad, till och med kläder (”jag lånar en tröja i ditt skåp”) som självklara att använda efter eget tycke. Så är det givetvis inte, som gäst är man helt beroende av vad värdpersonen erbjuder och tillåter. Man öppnar inte oombedd andras skåp och lådor, man tar inte något ur andras skafferi och kylskåp utan vidare. Och man stannar inte längre än man är bjuden. Verkligen inte! Så dina om detta okunniga gäster måste tydligt utan möjlighet till egen tolkning informeras om vad som gäller innan de anländer. Du har på ett elegant sätt försökt göra det med underförstådd hemresetid via frukosterbjudande – men dina gäster förstår inte utan verkar tro att din inbjudan räcker så länge de själva har lust att stanna. Hotellförhoppning?

Nästa gång: ange understrukna tider som passar i ditt schema: ”Välkommen från kl 15, middag kl 19, frukost senast kl 10 nästa dag, hemfärd senast kl 11.” Påpeka fridsamt än en gång dessa frukost- och hemsresetider när gästerna ska lägga sig. Om de inte har släpat sig upp till frukosten kl 10 knackar du på deras dörr och ropar muntert ”upp-och-hoppa, du får ta en smörgås med dig, strax är det dags för hemfärd, min dag är fylld med andra plikter.”

Det låter inte lika tjusigt som det friare ”Välkomna på fredag, gärna övernattning.” Men har man råkat få vänner som inte ser längre än till sin självupptagna näsa måste man hjälpa dem att förstå hur hyfsade gäster uppför sig. Att för att förlänga sin vistelse föreslå sig själv som objuden gäst till värdpersonens familjemiddag är bara pinsamt. Du kan väl synligt lägga fram min nya bok Ribbings Etikett. Den verkar behövlig.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 3

Kommentarer (15)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 15

H m, nej naturligtvis inte. Alla har naturligtvis fel och brister, man får ta folk som de är tycker jag, det är det som är riktig vänskap. Jag skulle inte kalla det här för hänsynslöshet. Det är mer som de som är tidsoptimister, ett karaktärsdrag som är svårt att ändra på bara. Med tråkmånsar menade jag de som inte bjussar på sig själva, saknar humor, helst av allt vill stå i centrum för allas uppmärksamhet, ältar gamla oförrätter och sprider lögner om de de är svartsjuka/avundsjuka på.

M K, 10:42, 30 juni 2016. Anmäl

Det hela påminner om Martin Ljungs sketch Ester

Anders Ström, 20:58, 29 juni 2016. Anmäl

MK,att vara tydlig är inte detsamma som att försöka uppfostra folk.Att vara tydlig kan (i värsta fall) innebära att man säger: "Jag var visst inte tillräckligt tydlig när jag bjöd er, men nu är jag det. Ni måste åka hem nu. Jag har andra planer nu, som ni inte kan vara med på. Ut med er. Ut. Nu. NU." OBS: I värsta fall. Och i bästa fall säger gästerna då "Oj! Förlåt. Vi tänkte visst inte efter. Bra att du var tydlig." I värsta fall blir de lite sura, men är ni goda vänner går surheten över!

H R, 20:57, 29 juni 2016. Anmäl

# M K Menar du då att bara hänsynslösa slarvpellar är roliga att umgås med, medan hänsynsfulla personer som använder sin hjärna är tråkmånsar?

H m, 18:58, 29 juni 2016. Anmäl

Nej, den kategorin, ofta väldigt roliga, men smått hopplösa, vänner hjälper det inte att vara tydlig mot. Istället för att försöka uppfostra folk, får man ta dem som de är och planera därefter. Dvs bara bjuda dem när det fungerar att de stannar längre eller säga från början att de inte kan övernatta. Risken är att någon ändå hamnar i en soffa och blir kvar där, men någon som är rolig kan ju vara värd det. Hellre det än att umgås med tråkmånsar.

M K, 15:18, 29 juni 2016. Anmäl

För det första har du inte varit tydlig. Jo, du tycker du har varit det, men det tycker ju bevisligen inte gästerna. Alltså måste du vara tydligare. Det kan du dock inte vara om du inte är beredd att ta risken att någon blir sur. Tänk på detta: Att bli sur är inget man dör av. Det är heller inget en vänskap behöver förstöras på grund av. Rädslan att göra någon sur är vanligtvis överdriven. Säg ifrån tydligt, ja, övertydligt, nästa gång, och var inte rädd för att någon kan bli sur!

H R, 14:24, 29 juni 2016. Anmäl

Med sådana vänner är nog enda sättet att sluta med övernattningar, en mil till stationen är inte mycket om flera delar på taxi. Bara att skylla på att man får annat besök på förmiddagen.

M K, 09:00, 29 juni 2016. Anmäl

Skaffa andra vänner.

Enok Personne, 00:40, 29 juni 2016. Anmäl

Ett tillägg ifall mina vänner läser, det var absolut inga sura miner från deras sida för att jag var tydlig med vad jag mäktar med.

Maria Olsson, 22:17, 28 juni 2016. Anmäl

Känner med dig FS, gästfrihet är knepigt. Samtidigt som man vill umgås vill/kan/orkar man inte alltid avsätta en hel helg. Var tydlig redan i inbjudan (skriftligt!) vad som gäller så kan gästerna välja om det passar dem eller tacka nej. Visst, man känner sig som en tråkmåns som begränsar gästfriheten, men å andra sidan vet gästerna att de är välkomna, och förmodligen välkomna tillbaka, när de respekterar det som står i inbjudan.

Maria Olsson, 12:12, 28 juni 2016. Anmäl

Bildhinder?

Fråga: Jag har en liten bebis. Jag och min man har bestämt att vi inte vill att foton föreställande vårt barn hamnar på sociala medier. Detta är mycket viktigt för oss. Vi har försiktigt försökt säga det till de personer (framförallt familjemedlemmar) som fotograferat vårt barn, men vi tror inte alla riktigt förstår (många av de som fotar är sådana som själva varje dag lägger upp bilder på sina barn på Facebook, instagram mm). Vi skulle vilja säga till på ett klarare sätt. Vi är med i en familjetråd på whatsapp (väldigt stor familj); kan man eventuellt skriva något där? Vi har märkt att folk har lättare att begripa – och ta in – när man uttrycker sig i skrift. Hur uttrycker man sig för att övriga inte ska ta det som att man kritiserar deras val att lägga upp foton på sina barn? (Flera är lättstötta).
Det kommer garanterat komma upp frågor vad gäller skälen till beslutet samt att vi kommer utsättas för kritik och konfrontation.

Vi ska även ha dop inom kort, och vill inte att foton på barnet på dopet publiceras på nätet; kan man skriva något om detta redan i dopinbjudan (ca 50 gäster); om ja – hur formulerar man sig?

Svar: Du beskriver en viss rädsla för sociala medier, inte utan anledning. Men det är fel att andra ska bestämma vad du och din man känner och vad ni vill medverka till. Säg ifrån! Var inte så försiktiga när ni meddelar omgivningen att ni inte vill ha bilder på ert barn utlagda utan var mycket tydliga. Användare av nätet får inte ges total frihet att utan tillåtelse visa vad de vill för alla.

Ni ska absolut meddela ert beslut, både direkt till olika personer och på nätet. Det måste vara med era egna ord, men något åt det här hållet kanske: ”Vi har bestämt att bilder av vårt barn inte ska förekomma på sociala medier. Detta är ytterst viktigt för oss av flera skäl. Tack för att vårt beslut respekteras.” Dessa meningar kan inte missförstås, du och barnets far har rätt att bestämma om bilder av er och ert barn ska läggas ut. Samma meningar kan också skrivas på dopinbjudan.

Ett av många problem med sociala medier är just detta: att bilder och information som man vill behålla inom en nära krets sprids utan att man själv har tillfrågats. Ni får ha goda argument till hands när dessa bildentusiaster frågar varför ni inte vill ha bilder av ert barn utlagda. Säg något åt det här hållet ”familj och vänner kan se vårt barn i verkligheten, men vi vill inte ha barnet på bild på nätet, trots försiktighetsåtgärder är man inte säker på som händer där.” De bildutläggare som kommer att kritisera er, som du skriver, kan du svara med att det handlar om integritet, er och ert barns, och att det måste få vara vars och ens ensak vad man vill visa på nätet. Påpeka att ni sätter barnets rätt först – den rätten nämligen att inte förekomma på bilder tillgängliga för andra än de som ni föräldrar tillåter.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (12)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 12

Ta det lugnt, jag tror att sociala medier kommer att minska snart, HUR roligt är det med hundra bilder på maten någon ätit, och vem tror på alla "perfekta" liv som skildras? Då är man bra naiv! Att inte folk redan tröttnat på alla lögner eller i alla fall friserade sanningar... Till FS - säg till på skarpen, HR har ett bra förslag.

Maja Gräddnos, 14:05, 3 juli 2016. Anmäl

Jag har otrolig respekt för ert val—och hur passionerat ni känner för detta. Jag kan inte förstå hur alla lägger upp bilder på sig själva och deras liv på Facebook... (Jag kan lägga upp en bild på min katt då och då (förlåt Fjodor) men inget mer.) Fast när gör det är åtminstone deras (ett primitivt och något sorgligt ego-val, för att visa vilket otroligt roligt liv man lever) val. Vilket val har dessa barn som har tusentals bilder, mest från föräldrar och mor-farföräldrar på nätet (dvs för

Lyra Lof, 06:07, 3 juli 2016. Anmäl

Sluta bara argumentera, fråga istället "Tänker du respektera mitt önskemål eller inte?" Krävs nog rejält med fräckhet för att någon verkligen ska se dig i ögonen och svara: "Nej, det tänker jag inte".

H R, 14:27, 29 juni 2016. Anmäl

Håller med tidigare svar, säg ifrån tydligt och bokstavligt. "Jag vill inte att du publicerar bilder på mitt barn, varken på sociala medier eller någon annanstans". När dom vill börja diskutera saken så kan du säga att " det är ett beslut som vi tagit och jag hoppas du respekterar det utan att vi behöver diskutera det mera". Jag har sagt ifrån redan nu när jag är gravid, inga statusuppdateringar eller bilder på magen på sociala medier, det har respekterats än så länge i alla fall.

Elin Lindh, 13:03, 28 juni 2016. Anmäl

Jag förstod det, Anna Brovén, men formulerade kanske mitt förslag otydligt. Kanske ett bättre förslag att inkludera i dopinbjudan vore "dela gärna bilder från kyrkan och de gäster som så vill på sociala media men vi hoppas alla respekterar att vi inte vill att *lilla NN* förekommer där".

Sweydia Ism, 09:16, 28 juni 2016. Anmäl

@ Karin Johansson och Sweydia Ism: Frågan handlar inte om fotoförbud av barnet, utan om bilderna ska lägga ut på nätet.

Anna Brovén, 20:29, 27 juni 2016. Anmäl

Många lever efter devisen "Finns det inte på Facebook så har det inte inträfat". I dopinbjudan kan det vara bra att skriva något i stil med "Fotografera gärna kyrkan och de gäster som så vill men vi hoppas alla respekterar att vi inte vill att *lilla NN* fotograferas.

Sweydia Ism, 17:21, 27 juni 2016. Anmäl

Det är väl inte så svårt att säga att ni inte vill att bilder på ert barn ska publiceras på sociala medier? Frågan är väl om ni tillåter fotografering av ert barn över huvud taget? Och hur ni ställer er till om någon ber er flytta undan ert barn så att övriga personer kan hamna tillsammans på bild?

Karin Johansson, 16:05, 27 juni 2016. Anmäl

FS behöver inte ange några skäl. Argument bemöts med motargument och sedan är man inne i en tråkig diskussion. Det räcker med: "Vi vill inte att bilder av vårt barn läggs ut på nätet så länge vårt barn inte är gammalt nog att själv fatta ett beslut om det här."

Anna Brovén, 12:28, 27 juni 2016. Anmäl

Jag tror att om man bara sätter ner foten från början så lär sig folk rätt snart. Vissa kommer krångla och någon kanske aldrig lär sig, men är ni bara tydliga och konsekventa så kommer ni snart få hjälp av andra som lärt sig att ert barn inte ska vara med på bilder. Se dock till att ha en strategi för de fall där ert barn råkar komma med i bakgrunden eller blir med på ett fantastiskt ögonblick som bara "måste" läggas ut. Räcker det att blurra ansiktet eller ska hela ungen retuscheras bort?

Leif Hansson, 12:09, 27 juni 2016. Anmäl

Ni-artigt?

Fråga: I vår butik på Östermalmstorg möter vi all världens olika människor och för ofta en längre dialog med flera av dem. Nästan alla är jag Du med och det är oproblematiskt, men vissa besökare är påtagligt äldre, ibland ”fina” och old school överklass. Dessa skulle jag vilja tilltala lite artigare än med ett enkelt Du, och inte heller bedriva en dialog i fem minuter i passivform, och än mindre säga frun eller herrn, eller använda titlar som direktörn, advokaten etc. Jag har förstått att man förr inte talade i ni-form med okända människor, åtminstone inte nerifrån och upp. En kund skulle dock kunna säga till ett butiksbiträde i en klädbutik:
– Jag skulle vara tacksam om ni kan hämta kavajen så att jag kan prova den.
Butiksbiträdet kunde däremot inte nia sin kund, eller hur?

Frågan återstår då hur jag ska tilltala denna lilla grupp som jag vill bemöta lite artigare. Jag har tidigare, även i yngre år, sagt Ni istället för Du till denna lilla skara personer, och uppfattat detta som en artighet, men kanske är det helt fel?

Svar: Det är som du skriver, fortfarande knepigt med niande respektive duande även om de flesta personer verkar godta du oavsett titlar och så kallad rang. Att göra skillnad på dem du uppfattar som ”fina” och mindre fina är omodernt och alltid fel. Nu är det ofta yngre personer i serviceyrken som gillar niandet, av vad de menar är extra god artighet. En hel del äldre uppskattar inte niandet. De som gör det kanske tycker att niandet skapar ett av dem önskat avstånd mellan dem och de som serverar, säljer, hjälper. Men artigheten och respekten skapas inte enbart av tilltalsordet i sig utan mest av tonfallet, bemötandet, sättet att tala. Ett ”Ni” kan låta avsevärt mer ohövligt än ett ”Du.” Gammal säkert osann anekdot: den italienske världsberömde dirigenten Arturo Toscanini (död 1957) i samtal med en svensk kollega fick höra det sura ”jag är inte Ni med er, jävla Tosca-du-du.” En variant är att Toscanini lade bort titlarna med en svensk som då skulle ha svarat ”tack, bäste Tosca-du-du.”

De kunder som du uppfattar vill tilltalas med titulering och ni skulle du trots allt kunna fråga gammaldags, vänligt och direkt: ”hur ska/får jag tilltala er/min dam/min herre.” Du ska då, om personen vill det du tror, få ett svar med en titel och ett namn: ”det går bra med fru X”, ”doktor Z”, ”skräddarmästare Y” eller vad det är. Eller så säger vederbörande ”säg gärna du” vilket löser alla tilltalsproblem. Duandet innebär ändå inte att man ihärdigt måste tjata du, du, du utan bäst är att blanda duandet med andra sätt att fråga och tilltala: ”är den här bra?” – ”ska jag hämta en storlek större” – ”den finns också i grönt” och så vidare.

Om du inte känner att det är rätt metod att fråga direkt så måste du vandra runt det direkta tilltalet även om du tycker att det är besvärligt. Det är egentligen inte jobbigare att säga ”är den här färgen bra eller passar xx bättre” än att säga ”tycker du/ni om den här färgen” – verbet passar är användbart. Och beträffande ditt exempel med kunden som säger ni till butiksbiträdet skulle det vara trevligare av denna kund att säga ”kan jag/får jag prova kavajen, tack” vilket är ett problemfritt sätt att tilltala.

Att säga upprepat ”Ni” utan namn eller titel är inte artigt. Traditionellt har det använts uppifrån och ner, av chef till anställd, av överste till löjtnant. Korrekt är alltså att avstå från detta sätt att nia om man följer gammaldags tradition vilket de som inte duar vill göra, förmodar jag (som säger du till så gott som alla och vill duas av alla).

Extra: Du och Ni är gammal artighetsstavning. I nutida språkbruk skrivs du respektive ni med litet d och litet n. Det är modern artighet.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 3

Kommentarer (54)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 54

Lite av vad jag syftade på med svenska kulturyttringar är att jag tror att länder med tradition i storheter som Goethe, Bach, Wagner, Matisse, Degas... knappast låter sig imponeras av oss. Men de är artiga, och säger något beundrande om vackra svenska flickor och det är sant. Vad de tänker vet man inte. Vill härmed propagera för Stoppa vuxen-"små grodorna"! Vi framstår ju som idioter! Från början en "löksång", nu en danslek, FÖR BARN. Snälla, sluta framställa barnsligheten lik nationalsången

Irene Holm, 10:26, 30 juni 2016. Anmäl

gamla Tekla, Jag är inte helt säker på att tyskar o fransmän alltid ser på svenska kulturyttringar med beundran. Och jag tror faktiskt att många människor vill ha en distans, något som markerar skillnaden mellan du och ni, av artighet, eller försiktighet. Jag skulle aldrig (vågat) dua mina stränga lärare, de var miss S och fru K, men de duade mig, eleven. Det kändes rätt. Att jag t ex sa "Thank You, miss S" var naturligtvis inte för att jag kände mig överlägsen henne (detta var i Sverige).

Irene Holm, 20:32, 29 juni 2016. Anmäl

Irene H, 11:55: Det är sant att varken Tyskland eller Frankrike hakade på "Du-reformen" - studentrörelsen-68 till trots. Men, att tyskar och fransmän inte skulle ha "några större problem" med tilltal är inte sant. Det hierarkiska språkbruket lever och frodas - med undantag av "unga" brancher som mode, reklam etc. Företagskulturen inom H&M och Ikea är "Du och Hej!" - och ses som väldigt svensk. Men, i övrigt finns det gott om "iskalla" Du och "konstlade" Ni och v.v. att snubbla på

gamla Tekla, 18:40, 29 juni 2016. Anmäl

Beträffande nigning så vill jag inte niga för någon, varken för påven eller Kronprinsessan. En vördnadsfull böjning på huvudet räcker.Enda gången en nigning är på sin plats är när scenkonstnärinnan, t ex en operasångerska, med ena handen på hjärtat och med böjt huvud sjunker ner i en djup pose, hennes sätt att tacka för de beundrande applåderna.- Hon kan ju inte ta publiken i hand för att tacka den.

Irene Holm, 17:11, 29 juni 2016. Anmäl

MK, Ja, språket utvecklas hela tiden, och "ni" idag behöver inte stå för högfärd fast det gjorde det för femtio år sedan. "Fett" betyder idag "jättemycket" i stora kretsar, och "fobi" står bara ibland för en psykiatrisk diagnos. Att många inte vill ändra något invant måste inte innebära att det nya är fel. På femtiotalet "visste" man att rökning var ofarligt, nu slutar folk röka fast de egentligen inte vill eftersom man idag vet att rökning är livsfarligt. Men det är inte farligt att ändra sig !

Irene Holm, 17:00, 29 juni 2016. Anmäl

IH, "önskas mer vin?" är väl ett väldigt bra och inte alls konstlat sätt att uttrycka sig. Att försöka få folk att ställa om sig och behöva fundera på hur andra ska tilltalas vore både krångligt och ogörligt, eftersom inte många vill ha det så. Språket utvecklas hela tiden, varför sträva tillbaka...

M K, 15:38, 29 juni 2016. Anmäl

M K, Varför ska man behöva krångla och gå omvägar? Och "amiralinnan" (Ann Ei) är ju urfånigt, och inte det jag menar. Det kändes säkert revolutionerande på sextiotalet att sudda ut "ni", som då var nära förknippat med "amiralinnan". Men idag är det 2016, en annan tid. Jag är avundsjuk på "Sie" och "vous" som jag inte tror att tyskarna och fransmännen har några större problem med. "Önskas mer vin?" låter konstlat. "Vill du ha mer vin?" (från servitris) för intimt. "Ni" är ett bra tilltalsord.

Irene Holm, 11:55, 29 juni 2016. Anmäl

Att "ni" kan kännas obehagligt tror jag kan bero på att man fått lära sig att ordet är "fult", i första hand för att det inte används. Man känner intuitivt att ordet är tabu, likt namn på könsorgan, som man ju inte heller benämner i städade sammanhang. Man behöver inte säga till ett barn "du får inte säga "ni", det räcker med tystnaden som signal.

Irene Holm, 11:32, 29 juni 2016. Anmäl

@Smart Besserwisser, 21:09, 28 juni: Jag är född -60 och därmed inte tillhörande "68-maffian", jag var alldeles för ung. Jag duar så mycket hellre än niar, trots min uppväxt i ett mycket konservativt hem. I skolan kallade vi läraren för "Magister Efternamn" i varje fråga eller mening (!), hann med att titulera den högst uppsatta damen i ett visst sammanhang för "Amiralinnan". Detta var 1970-tal, inte 1870-tal. Säger bara, så skönt att slippa detta.

Ann Ei, 10:24, 29 juni 2016. Anmäl

Niande, nej tack. Istället för att gå tillbaka till det väldigt gamla, kan man gå omvägar när man uttrycker sig om man inte vill säga "du". "Ni" låter helt enkelt inte sympatiskt alls och om det är det som är tanken, finns det andra sätt att vara avståndstagande på. Man behöver inte krångla till det. Ni som gärna vill ha tillbaka detta måste ju vara medvetna om att majoriteten inte vill bli niade. Har nog inget med generationer att göra.

M K, 08:17, 29 juni 2016. Anmäl

Prosit?

Fråga: Varför säger man prosit när någon nyser? Är det oförskämt ifall man inte säger prosit? Ska man säga det varje gång ifall personen fortsätter att nysa med jämna mellanrum eller räcker det med en första gång? Och ifall man själv nyser och någon säger prosit, ska man tacka då efteråt?
Detta är ett beteende vi har men jag har aldrig förstått varför. :)

Svar: Prosit är en välgångsönskan, mycket gammal, med ursprung i latinets ”må det vara till nytta” och vanlig i hövliga sammanhang. Förr ansågs en nysning vara nyttig, den klarade tankarna och ibland framkallade man nysningar frivilligt för att få den effekten.

Det räcker om man säger prosit första gången någon nyser, och den nysande personen ska då säga tack. Säger man inte prosit är det inte särskilt ohövligt, ingen kan bli upprörd däröver, men vänligare är att säga detta enkla prosit.Det är ju inte besvärligt, och inte kostar det något heller.

Senast denna fråga var upp i spalten – den bekymrar uppenbarligen många – meddelade några läsare att om man tackar för att någon har sagt prosit dör en tomte. Men det gör inte att man ska avstå från att säga tack. Tomtebeståndet får klara sig trots nysande personers normala hyfs. För den delen är min tro att tomtar är odödliga.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (14)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 14

Jodå jag garanterar att jag har både humor och vänlighet :-) Men humorn är lite mer intelligent än att kommentera kroppsljud (det slutade jag med på högstadiet). Maja Gräddnos kanske bara nyser en gång i halvåret, då förstår jag att hon tycker det är lite kul. Nyser man ofta blir det bara tjatigt med alla prosit. Poängen med detta inlägg var inte att rättfärdiga mitt beteende utan att ifrågasätta hela prositkulturen. Sån tur är har jag upplysta människor omkring mig som inte använder det ordet!

Bengt Carlsson, 00:32, 23 juli 2016. Anmäl

Bengt Carlsson: Hört talas om humor (och lite vänlighet)?

Maja Gräddnos, 09:14, 4 juli 2016. Anmäl

MAGDALENA SVARAR IGEN: Bengt Carlsson, ingen har påstått att det vore oförskämt att inte "uppmuntra till skrock" genom att inte säga prosit eller tack, frågan och svaret handlar om artighet, vänlighet och god sed. Att du inte säger prosit eller tack är ditt val av beteende men inte något som är särskilt besvärande för andra. Dessa kan möjligen notera din avsaknad av vanlig trevlighet men struntar sannolikt i det.

Magdalena Ribbing, 08:59, 4 juli 2016. Anmäl

Nej!! Bara larvigt att säga prosit mellan vuxna. Man kanske ska börja säga "gurka" också eller nåt annat när någon hostar?! Jag säger aldrig prosit när någon vuxen nyser, möjligtvis till ett barn. Och säger vanligen inte tack om någon (vuxen) säger prosit till mig. Att låta bli att uppmuntra till skrock är inte det minsta oförskämt.

Bengt Carlsson, 20:26, 3 juli 2016. Anmäl

På engelska säger man ju 'bless you', vilket är i linje med vad flera har nämnt nedan!

Lyra Lof, 03:46, 25 juni 2016. Anmäl

Prosit går tillbaka till de perioder då pesten spreds. Nysningar var ett tecken på lungpest och därför kom man med välgångsönskningar (och samtidigt en varning). Jag vänder mej hellre till sjukvården än gud om jag drabbas av pest så jag säger inte prosit :-)

Så det så, 10:44, 24 juni 2016. Anmäl

Detsamma, till alla! :-)

Irene Holm, 13:21, 23 juni 2016. Anmäl

MAGDALENA SVARAR: Ibland blir även jag överraskad, som i dag av flera kommentatorers vänliga uppskattning av min förvissning om tomtars odödlighet. Får jag önska er alla en lätt, god midsommar!

Magdalena Ribbing, 12:57, 23 juni 2016. Anmäl

Tack för din avslutning om tomtar.

Sue Dibden, 12:49, 23 juni 2016. Anmäl

Naturligtvis är tomtar odödliga . Vem har hört talas om en tomtebegravning?

Irene Holm, 10:35, 23 juni 2016. Anmäl

Opresent?

Fråga: Jag är inbjuden till min bästa och äldsta barndomskamrats bröllop nu i sommar. På inbjudan står det att brudparet inte önskar sig några presenter.

De har istället en önskan om att gästerna sätter in en gåva till någon av de angivna fonderna på inbjudan som ligger dem varmt om hjärtat. Därför har jag en fråga, skulle jag kunna välja att både ge en gåva till en av de fonder de har angivit och även ge en present till brudparet?

Svar: En uttrycklig önskan om ”inga presenter” ska respekteras. Brudparet kan ha sitt hem färdiginrett och hyllorna fyllda med de saker som behövs; nya presentföremål kan förmodas bli mer till besvär än glädje. Men bruden är din nära vän och det är förklarligt om du vill ge något ändå. Mitt förslag är att du sätter in en mindre summa till en av de angivna fonderna och därutöver ger en inbjudan om exempelvis en utflykt eller konsert eller liknande, kanske med åtföljande restaurangbesök, kafé eller liknande i ditt sällskap och på din bekostnad, och låter de nygifta välja datum.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Men ge gärna presentkortet någonstans och vid något tillfälle då ingen annan av gästerna ser det. Det är onödigt att de andra gästerna kanske börjar känna tvivel av typen "Men herregud, borde jag ha skaffat en present också? Gäller det inte, det som brudparet bad om? Kommer brudparet tycka att jag var sniken nu, eftersom jag inte har med mig någon present utöver insättningen?"

H R, 17:38, 4 juli 2016. Anmäl

Lurvighetsrätt?

Fråga: Vi har en äldre man i vår släkt- och bekantskapskrets som enligt min åsikt inte sköter sitt yttre. Han har så mycket näs- och öronhår så att det ser ut som om han har två rakborstar instoppade i näsborrarna och likadant i öronen. Likaväl som man inte kommer orakad till en fest eller sammankomst så kommer man inte med näsan full av hårtofsar, är min åsikt.

En del håller med mig medan andra jag frågat menar att man får acceptera folk som de är. Jag tycker faktiskt det ser äckligt ut, är jag för känslig eller har man rätt att ha åsikter om hur folk vårdar sig? Jag har svårt att tänka mig att be honom att frisera näsan. Vad ska man göra; acceptera eller försöka ändra och i så fall hur?

Svar: Det kan säkert i sina dar och skilda kulturer ha varit maskulint och stiligt med yvigt näs- och öronhår, precis som somliga (män) i dag värnar sina buskiga ögonbryn. På sina håll har det ansetts att den hårväxt som naturen förser människan med ska vara där den är: skägg, oklippt huvudhår, kvarvarande kroppsbehåring. I modern västerländsk god stil är det ändå viktigt att man putsar sig någorlunda vilket din släkting inte har insett. Eller så är han bara ointresserat lat.

Enklast är förstås att strunta i hur han ser ut och acceptera det. Men är lurvigheten så besvärande för omgivningen som du beskriver är det också synd om mannen, då behöver han hjälp att förstå detta. Om någon annan man i hans närhet inser detsamma som du – ni är ju några som har pratat om detta – så kan vederbörande föreslå ett gemensamt besök hos en frisör, underförstått en som hanterar detta håröverflöd.

Fungerar inte så måste man försöka prata med honom. Du inser själv att du inte är den mesta lämpliga, men finns det någon honom närstående, en mer eller mindre äkta hälft, barn eller annan som gillar honom? Du kan be den personen att föreslå den lurviga släktingen användande av en näs- och örontrimmer för den allmänna trevnadens skull.

Det som absolut inte ska göras är att skicka en påpekande med eller utan nästrimmer anonymt, och aldrig heller säga något syrligt eller kritiskt om någon närvarandes utseende inför andra.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 3

Kommentarer (11)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 11

En svåger till mig hade så mycket hår på bröstet och upp mot halsen att det stack upp som en tofs ovanför slipsen. Jag valde att säga det på ett skämtsamt sätt: " Men Pär så där kan det ju inte se ut" Och så förklarade jag närmare hur osnyggt jag upplevde det. Sedan dess har vi skämtat om det och han är mycket tacksam över påpekande från den gången.

Anita Sjöström, 07:29, 23 juni 2016. Anmäl

MAGDALENA SVARAR IGEN: LB. Som du kan se skriver jag att enklast är förstås att acceptera mannens öron- och näslurvighet, men är den så besvärande för omgivningen som frågeställaren beskriver är det sannolikt så synd om mannen att han behöver hjälp att förstå detta. Om en utseendedetalj ses som så obehaglig kan en närstående förmedla hjälp. Armhålshår eller könshår behöver omgivningen vanligen inte se. Sedan föreslår jag inte heller tvång utan hjälp - frivillig.

Magdalena Ribbing, 07:34, 22 juni 2016. Anmäl

Magdalena - Läser jag verkligen rätt här? Du anser att en annan människa inte ska själv få välja hur han/hon ser ut? Vad blir det nästa gång? Rakade ben eller inte? Rakar under armarna? Rakat kön? Raka armarna? Om en människa missköter sin hygien så kraftigt att man aldrig duschar eller tvättar sina kläder en sak, men en annan människa ska aldrig tvingar till att ta bort hår som växer på sin kropp för att någon annan ogillar det.

LB ., 02:01, 22 juni 2016. Anmäl

Augusta Wik, jag har aldrig påstått att det är lätt att ändra yngres vanor heller. Men det är ett faktum att det brukar bli ännu svårare ju äldre man blir. Hur definierar du äldre? Jag är 43. Är det gammalt nog? Tyvärr tillät teckenbegränsningen inte en närmare förklaring om att det är svårt att ändra vanor i alla åldrar, eller att den enda man kan ändra på här i välrlden faktiskt är sig själv. Det hade jag annars gärna lagt till. Det där med att bry sig nämnde jag och håller med dig om.

H R, 18:07, 21 juni 2016. Anmäl

@MR: Nja, för mig är det lika vidrigt, vare sig det gäller (för andra) oönskad hårväxt, eller (för andra) oönskade tatueringar.

Helena Steen, 14:24, 21 juni 2016. Anmäl

Slappna av, människor, och ge folk litet utrymme att vara som de vill!

Dulca Mara, 14:17, 21 juni 2016. Anmäl

Upphör aldrig att förvånas över att människor anser sig ha rätt att ha så mycket åsikter om helt personliga val hos andra. Det finns ju heller inte några fasta normer om vad som är acceptabelt - folk tycker så helt olika. En retar sig på behåring, en annan på rakade hjässor. För inte så länge sedan var det acceptabelt med orakade armhålor, nu får kvinnor utstå värsta sortens näthat om de råkat visa några hårstrån. Att snyta sig är äckligt men än värre måste det väl vara att låta snoren rinna?

Dulca Mara, 14:16, 21 juni 2016. Anmäl

MAGDALENA SVARAR: Helena Steen, nog inser du skillnaden mellan en släkting som har ovedertaget (möjlig att avlägsna) yvig hårväxt i öron och näsa, och en tatuerad servitör, polis eller sjuksköterska?

Magdalena Ribbing, 14:02, 21 juni 2016. Anmäl

H R: Att ändra vanorna hos vem som helst är svårt! Antar att du inte själv tillhör de äldre, annars skulle du inte säga att det är just äldre som har problem. Sedan får man annan hårväxt som äldre, och han kanske inte har fru eller någon väldigt närstående, så han har slutat bry sig så mycket om sitt utseende.

Augusta Wik, 13:28, 21 juni 2016. Anmäl

"Oavsett vad man själv anser – och du är absolut inte ensam om din uppfattning! – måste man tolerera andras personliga val. Du får naturligtvis tycka precis vad du vill, men du kan inte kräva att människor som hjälper dig eller ger dig service ska se ut som just du tycker är rätt och snyggt. Lika lite kan du kräva att de ska klä sig så som du tycker är korrekt" Citatet ovan av fru Ribbing i tråden om tatueringar. Kanske mannen i denna tråd tycker att det är vackert med riklig hårväxt.

Helena Steen, 10:29, 21 juni 2016. Anmäl

Fru-fröken?

Fråga: Jag undrar vad jag ska kalla mig om titlar ska användas?

Jag har tidigare varit gift och är nu skild. Mitt ex är väl fortfarande en ”herr” enligt det gamla sättet att titulera någon vad jag förstår – men vad är jag? Jag är ju inte längre en fru, att kalla mig fröken blir fel, men vad finns det sedan att välja på?

Det är inte på något sätt viktigt för mig att ha en titel eller så, men jag är nyfiken på vad jag ”är” nu. För männen är det, som jag uppfattar det, enkelt att vara ”herr” hela vägen genom livet. Vi kvinnor får en beskrivning som talar om lite mer vad vi kan betraktas som, var vi är i livet, vad jag förstår?

Det skulle vara intressant med lite bakgrund till olikheterna för vad vi har kallat och kallar män och kvinnor i och med att orden för oss kvinnor avslöjar/berättar mer. Om jag även kunde få klarhet i vad jag nu kan kalla mig så blir jag glad för svaret på den gåtan. Jag har frågat runt bland vänner, släkt och arbetskamrater. Osäkerheten är stor och förslagen är många. Något är jag väl?

Svar: Din fråga är en av de återkommande till spalten trots att man i dag ganska sällan tilltalar personer med titel och efternamn. Något vettigt mellanting mellan fru och fröken finns inte och det är tur, fler definitioner av kvinnors civilstånd behövs verkligen inte.

I den händelse någon skulle använda en titel för dig så är den fru. Du var i konventionell mening fröken till dess att du gifte dig, därefter är din frökentitel förbrukad även om du skiljer dig eller blir änka. Fröken har sedan länge varit benämningen för en ogift kvinna. Skiljer man sig har man ändå varit gift.

Herr, fru och fröken är hederstitlar från medeltiden, då kallades riddare och stormän för herr, rikets herrar var de högst rankade, fruar och fröknar var kungliga (på 1770-talet kunde exempelvis en ogift fransk prinsessa kallas Madame) och adliga kvinnor, övriga hade ingen titel. Att urskilja en ogift kvinna kunde ha betydelse för de hugade män/herrar som ville ingå äktenskap. Motsatsen, att kvinnor skulle hålla reda på om män var gifta eller inte, var inte aktuellt på den tiden.

Sent på 1800-talet började ogifta kvinnor oavsett placering i samhällshierarkin kallas ”fröken” istället för ”mamsell” som då var brukligt för kvinnor i de så kallade lägre samhällsskikten. År 1963 inledde Dagens Nyheter en reform som i tidningens texter avskaffade frökentiteln så att alla kvinnor som ville kunde kallas fru. Det var av rättviseskäl, inte minst för de mödrar som inte var gifta vilket man borde vara om man hade barn. Obs. förr som sagt, nu finns inte det slags dumheter, jämställdhet må ta sin evinnerliga tid, men den är på väg, var så säker.

Frökentiteln i meningen yrkesbestämmande finns ju kvar, exempelvis lärarinnor och förskolelärare. För inte så länge sedan tilltalades kvinnor som serverade på krogar med ”fröken” hur gifta de än var.

Ms. på engelska är en neutral titulering som inte markerar civilstånd – alltså varken fru eller fröken.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (12)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 12

Även i Tyskland tilltalas en kvinna som är tillräckligt vuxen för att vara ute i arbetslivet som "Frau" och inget annat (undantaget är servitrisen som tilltalas Fräulein).

Anders Ljung, 22:04, 23 juni 2016. Anmäl

I Frankrike behöver man inte gå efter civilståndet. Där blir man automatiskt madame när fyller 21, oavsett om man är gift eller ej.

Anders Ström, 23:07, 20 juni 2016. Anmäl

Kim Gordon, det funkar inte lika smidigt med Fr som engelskans Ms. Jag använder Ms trots att jag är lyckligt gift bara för att jag tycker det är fånigt att skilja på gifta/ogifta. Ms uttalas "miz" och går att säga när de nödvändigtvis måste ha en titel för att man ska kunna hyra en bil eller skaffa lånekort i biblioteket. Fr är svårare att säga (tänk dig en läkarsekreterare som ropar upp Fr Andersson) även om det går att skriva.

Sweydia Ism, 22:44, 20 juni 2016. Anmäl

"Fru" vill jag nog helst inte kallas, det låter så matronaaktigt tycker jag, hellre då Hötorgsförsäljarnas envisa ropande "Madame" ! Men jag gillar när en ung expedit artigt niar mig , som är en Lady of a certain age .

Irene Holm, 22:20, 20 juni 2016. Anmäl

Nej ...jag vill inte be om ursäkt för att jag betalar för mig ...Och ibland kan man sitta och vinka rätt länge, utan att få minsta chans till ögonkontakt. Jag tror faktiskt jag fortsätter med "fröken". Och kallar servitören "hovmästarn" , även om han är en mycket ung sommarvikarie.:-)

Irene Holm, 21:23, 20 juni 2016. Anmäl

Är inte ordet fröken förlegat? Finns det lärare eller förskollärare i dag som uppskattar att bli kallade fröken?

B W, 21:12, 20 juni 2016. Anmäl

Irene Holm: För uppmärksam serveringspersonal brukar det räcka med att du söker ögonkontakt så kommer de över. I de fall du behöver använda rösten för att påkalla uppmärksamhet så funkar "Ursäkta" bra.

Isabella Lundgren, 14:57, 20 juni 2016. Anmäl

Jag brukar säga "ursäkta mig", söka ögonkontakt med ett leende och vinka lite diskret. Funkar oavsett vem som serverar.

Katarina Katarina, 12:41, 20 juni 2016. Anmäl

Varför inte, analogt till engelskan, använda "Fr"?

Kim Gordon, 12:07, 20 juni 2016. Anmäl

Hmmm... Jag är också skild och ej längre fru. Jag har även bytt bort min exmans efternamn. Om jag behållit exmannens namn hade jag lättare köpt att jag fortfarande kunde kalla mig fru men med det efternamn jag har nu har jag aldrig varit fru. Bättre med fröken i så fall, tycker jag.

Karin Johansson, 11:40, 20 juni 2016. Anmäl

Tatueringsetikett?

Fråga: Med den tilltagande värmen åker kläder av och blottar tatuerade kroppar. Somliga med mer bläck än vanlig hud. Själv tillhör jag en generation som förknippar tatueringar med kriminella och sjömän. Nu verkar det det vara fullständigt accepterat i vida kretsar med detta hudklotter. Jag har till och med sett en ung brud med en stor tatuering mellan skulderbladen, hon gifte sig i Riddarhuset. Jag upplever tatueringar som motbjudande och känner mig äcklad när vårdpersonal sticker fram en bemålad arm eller när jag serveras av en tatuerad person på en lunchrestaurang. Och jag känner tveksamhet inför tatuerade poliser. Har jag fördomar som måste bekämpas eller är det rimligt att få tycka att det är fult med tatueringar?

Svar: Oavsett vad man själv anser – och du är absolut inte ensam om din uppfattning! – måste man tolerera andras personliga val. Du får naturligtvis tycka precis vad du vill, men du kan inte kräva att människor som hjälper dig eller ger dig service ska se ut som just du tycker är rätt och snyggt. Lika lite kan du kräva att de ska klä sig så som du tycker är korrekt. Den som betalar deras lön kan göra det, men inte du som gäst, patient eller vad du är. Bara som betalande kund har du din rätt att avstå från att köpa av de som är tatuerade – men du kan inte kan säga till dem att du inte vill se deras tatueringar.

Tatuerandet är en mycket gammal sed. Ordet kommer från polynesiskan tattoo med betydelsen att skapa bestånde märken på kroppen. Tidigast gjordes detta med vassa djurben som doppades i växtfärg, nu finns bättre redskap men också förbud för vissa färger som kan vara skadliga. Olika kulturer kan ha restriktioner för tatueringar. I judendomen är tatuering inte godtaget. I Japan får man inte gå in i en badhus och gym med synliga tatueringar, de anses höra ihop med kriminalitet. I Danmark är det olagligt att tatuera på händer och ansikte.

Med kristendomen minskade tatuerandet, men det har alltid funnits och har under några sekler varit som du skriver ofta förknippats med sjömän och ibland kriminella, men också med andra grupper. Ursprungligen hade tatueringarna religiös grund, symboliken var stor och en tatuering kunde också visa ens utbildning i ett visst yrke. Numera är tatueringar ofta en markering av någon form av grupptillhörighet, och har då ett syfte som är viktigt för de som ingår i gruppen. Några kungligheter är tatuerade om än inte i den grad att det stör deras högtidsklädsel och knappast heller för att visa vilken grupp de anser sig ingå i.

Ibland frågar den som har tatueringar om dessa ska döljas exempelvis till fest. Brudar vill inte visa sina tatuerade armar i brudklänningen, kvinnor med tatuerade ben vill inte ha shorts eller kjol, män med armarna tatuerade är osäkra på om de kan gå på sommarfest med kortärmad tröja/skjorta. Men ingen regel eller praxis säger att man bör dölja sina tatueringar som anbringats på synliga ställen; antagandet är att den som har tatuerats har gjort det frivilligt som dekor. Då behöver det inte gömmas. Tatueringarna i nutid är en fråga om stil, god eller dålig smak och tillhörighet. Samt mod att avstå om det råkar finnas något grupptryck.

Du får helt enkelt betrakta andras tatueringar som tillåtna även om de av dig och många fler uppfattas som missklädsamma och fula. Men du kan inte förvänta dig att människor ska vara otatuerade, särskilt inte i nutid när detta tatuerande är så ytterst modepräglat. Att många som tatuerats kommer att ångra sig gruvligt framöver ska du inte heller meddela dem, det hjälper inte när tatueringen redan är gjord.

Obehaget som du känner inför dessa tatueringar måste du själv ta dig förbi, precis som du måste göra det med piercade läppar och näsor, eller grönfärgat hår eller vad det kan vara som avviker från den norm som du finner önskvärd.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (50)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 50

Ett gratis tips till er som kan sådant - en tatuering som sitter i typ 5 till 10 år, men sedan försvinner. Visserligen känns det som tatueringar minskar, men detta vore en medelväg mellan de som försvinner efter ett par veckor och en vanlig tatuering som är nästan omöjlig att ta bort snyggt. Man behöver inte ha den hela livet om man ångrar sig!

Maja Gräddnos, 21:21, 29 juni 2016. Anmäl

Idag lär det vara fler som får tatueringar borttagna, än som tatuerar sig - om man får tro medierna - vilket kan tyda på att tatuering många gånger är ett mode.

Olof Anjou, 10:25, 28 juni 2016. Anmäl

Marja-Leena Pettersson, se länken till bilden på Elin RUTH Sigvardsson. http://elinruth.com/wp-content/uploads/2015/11/1.jpg

Ida Sanfridsson, 16:29, 27 juni 2016. Anmäl

Irene Holm, jag har aldrig kallat någon troll, eller kallat ett drev. Jag har heller aldrig gjort personliga angrepp eftersom jag inte är en sån person. MEN jag måste reagera när någon påstår att alla tatuerade är kriminella, mindre vetande mm. Eftersom jag vet att detta inte är sant. Och om nu MLP vill framstå som en inskränkt människa måste hon också ta det som kommer.

Karina Linder, 21:45, 21 juni 2016. Anmäl

Att kräva att slippa se tatueringar vore ju som att på en konstutställning kräva att slippa se de tavlor som inte faller en i smaken. Man kan ju inte kräva att arrangören täcker över de tavlor man pesonligen inte gillar. Man har ju själv valt att gå på utställningen på samma sätt som frågeställaren själv valt att gå till den resaturang där man blir serverad av en tatuerad person.

Anders Ström, 23:16, 20 juni 2016. Anmäl

Alla tatueringar betyder väl något. Om betydelsen sedan är god nog för omgivningen är något annat. Det finns ett stort spektrum människor som finns mellan sjömän och kriminella, med ett öppet sinne för sin omgivning lär man upptäcka det. Med fördomar och förutfattade meningar förblir världen densamma, outvecklad och stillastående.

A A, 22:14, 20 juni 2016. Anmäl

@ IH & ML-P "Döm aldrig hunden efter håren" @ FS Kanske ska fundera på vad som angår dig och vad som inte gör det. (funderar på om jag ska underteckna med "drevet" men väljer att inte göra det)

Tjille Vips, 17:44, 20 juni 2016. Anmäl

Jo en liten sak till, jag gifter mig dessutom om en månad, i kyrkan, och alla mina tatueringar kommer att synas, och jag visar dem med stolthet. Den enda som har något att skämmas för, är de som dömer utan att veta något om en individ.

H P, 13:33, 20 juni 2016. Anmäl

Det är så praktiskt med folk med fördomar, som t.ex. M-L P. Det visar sig snabbt vilka individer en kan undvika. De som dömer så, är nog inga vars åsikter om oss vi tycker har ett värde ändå. Tänka sig, jag är en kvinna på 30+ med ett jobb där jag är respekterad för mina kunskaper, en högskoleutbildning, kristen, dricker knappt, inga droger, laglydig, och hoppas en dag bli en mamma. Detta trots två snart fulla armar, samt fullt tatuerad bröstkorg.

H P, 13:31, 20 juni 2016. Anmäl

LB: jag tycker INTE att det är negativt att sjömän har tatueringar, för där är de på sin plats. De betyder ofta olika saker, t.ex. att man har seglat runt Kap Horn eller på samtliga hav. Men denna grupp - sjömännen - är också den enda grupp, där tatueringarna står för något positivt - som att man har erövrat något, kommit en bit till i sin utveckling. De kriminellas tatueringar kan också betyda olika saker, som att man har dödat en plit eller snut, men det ser jag inte som positivt

Marja-Leena Pettersson, 11:53, 20 juni 2016. Anmäl