Trugtrist?

Fråga: Hur ser traditionen i Sverige att man ska truga?
Det vill säga att en gäst ska tacka nej ett flertal gånger om man vill ha påfyllning, fast gästen kanske vill ha. Men då ska värdpersonen fråga flera gånger tills gästen svarar ja.
Jag tycker att det är rentav löjligt. Bjuder jag på något som värd vill jag att det ska ta slut. Och om jag som gäst vill ha mer av det goda, så säger jag gladeligen ja.
Och vill jag inte ha mer så säger jag: tack, det var gott men jag är mätt nu.

Skräckexemplet som jag upplevt är: vi är på middag med några grannar. Sill, potatis och snaps bjuds det på. Den äldre grannen tackar nej till snaps flera gånger. Men blir tjatad/trugad på av värdpersonen. Tills hon (vad jag kan läsa in) känner sig tvingad till att tacka ja.

Tack och lov accepterar min generation ett nej (är 27) och dom i ett par generationer över är goda värdinnor så om jag säger ja tack när dom bjuder på påtår första gången så verkar dom bara bli glada. Men är det ändå fel att inte låta dom truga mig? Så att jag säger nej dom första två gångerna men ja den tredje? Är det skillnad om det är uppdukat med gående bord/buffé?

Svar: Förr fanns en stram regel: trugandet skulle utföras tre gånger innan gästen kunde säga ja. Det du har hört var alltså helt rätt då, inte minst hos allmogen där etiketten var sträng (somliga vill gärna påstå att umgängesregler bara förekom högre upp i samhället, men det är alltså helt fel).

I dag är trugandet förlegat, ingen vettig värdperson tjatar på sina gäster att ta mer av mat eller dryck, däremot kan man vänligt uppmana sina gäster att förse sig av det som finns. Det är en annan sak än att envetet insistera på att gästen ska ta mer så att det känns som ”annars tror jag att du inte tycker om det jag bjuder på”. Det du berättar om tjatet att ta en snaps är förkastligt och direkt ohövligt.

Du gör alltså helt rätt som säger ja tack när du bjuds på något som du vill ha. Du säger absolut inte nej tack om du vill ha mer! Och det är ingen skillnad om du sitter vid ett bord eller om du går och tar från en buffé.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (7)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-7 av 7

Det har blivit litet tråkig ton här. Visst kan det bli knepigt med idogt trugande, men det är sällan illa menat. Tänk om det var tvärtom! Ogint bjudet, stämningen snål och kall. Personligen bli jag alltid glad över en inbjudan, och jag förväntar mig verkligen inte att allt skall ordnas och alla vara på just det vis som passar mig bäst. Var glad att du blir tillfrågad!

Enok Personne, 22:35, 2 september 2016. Anmäl

Lyra Löf: Jovisst finns trugarna än, men de är äldre, jag har inte upplevt det bland medelålders och unga. P:S Skulle vara mycket intressant om någon kunde "försvara" trugandet, jag antar att bakgrunden är fattigdomen förut, men skulle vara intressant att höra lite mer.

Maja Gräddnos, 14:13, 2 september 2016. Anmäl

Och så finns det värdpersoner som GÅNG PÅ GÅNG uppmanar sina gäster att "ta mer om det smakar"-som om det inte räckte med EN uppmaning ! Det anser jag också vara att truga-ett ----- otyg ! Och jo- de gånger jag råkat ut för det har det alltid varit äldre personer som trugat

Barbro Norrlund, 13:19, 1 september 2016. Anmäl

Men trugandet är väl ändå något som tillhör gången tid, n'est pas? Något som inte har varit kutym sedan 50- eller 60-talen.

Lyra Lof, 20:57, 31 augusti 2016. Anmäl

Trugandet kan kännas igen i sk "folklustspel" från förr, dvs från tiden då det allmänt folkliga stod i bjärt kontrast mot finkulturen. Numera strävar väl de flesta av oss åt det mer förfinade hållet och lär oss ogilla allt som kan kallas "vulgo". Ämnet för tankarna från att truga, till att vara svårbedd och vidare till "sista bitarna på serveringsfatet" - hur många förfinade delningar ska till, innan fatet är tomt, i rädsla för att uppfattas som "ofin"?

gamla Tekla, 12:06, 31 augusti 2016. Anmäl

Om man har gäster som förväntar sig bli trugade så kan man lösa det genom att säga "Tyckte ni inte om?" när de säger nej första gången. Elakt men effektivt eftersom de sen brukar slänga sig på maten/kakfatet/vad det nu kan vara.

Så det så, 08:40, 31 augusti 2016. Anmäl

Ja, trugande är verkligen ett otyg. Med detta sagt känner jag personer som vill och förväntar sig bli trugade. De tackar regelmässigt nej till allt, och inväntar sedan den övertalningsprocess som ska leda fram till det önskade resultatet: påfyllning, hjälp, etc. Jag är osäker på om det beror på gammaldags uppfostran eller något slags självförminskningsbeteende. Men i vissa situationer kan de vara svårare att ha med att göra än ihärdiga trugare.

Kap Kennedy, 08:20, 31 augusti 2016. Anmäl

Bebisklädlån?

Fråga: Jag har en ytlig bekant (våra sambos arbetar ihop) och vi har barn i ungefär samma ålder. Jag har sparat min dotters finare kläder, märkeskläder men även vanliga barnkläder fast då i nyskick. Dessa sparade kläder symboliserar för mig många minnen och kärlek då det är vårt första barns kläder. Hursomhelst, jag erbjöd denna bekant att få låna min dotters kläder, dvs använda dem tills hennes dotter vuxit ur dem.

Det är kläder för tusentals kronor. Hon tackar så mycket. Några av kläderna sa hon direkt var för små. Hon skrev då ett sms att hon lagt undan detta men är tacksam över det övriga.

Jag tog för givet att jag skulle få tillbaka dom för små kläderna redan nästa gång vi ses.
Så är vi bjudna hem till dom och även andra vänner till dom. Jag får dock inte någon kasse med kläder. Så hör jag att hon säger till en annan tjej som är gravid att hon kan få en massa tjejkläder som hon har fått av mig.
Jag blir väldigt illa till mods över att hon står och lovar bort mitt barns kläder till för mig en komplett främling utan att ens ha frågat mig först. Jag säger ingenting om det då. Sen så ska våra familjer träffas igen några veckor senare med barnen. Så jag skickar ett sms till henne innan där jag trevligt och diplomatiskt skriver att jag gärna börjar med att ta tillbaka dom mindre kläderna och att hon kan ta med sig detta när vi träffas. Då får jag ett svar ”Är rädd för att jag har gett bort den högen men jag ska kolla.”

Frågar man inte ”givaren” om det är okej innan man delar ut andras kläder som gåvor till sina vänner?

Jag skriver då till henne att jag givetvis vill ha tillbaka alla kläder oavsett skick allteftersom och att jag helst vill bestämma själv vem som ska ha min dotters kläder.
Hon svarar mig i skrift mycket arrogant att jag ska lugna ner mig för det blev ju bara ett missförstånd mellan oss. Hon hade ”uppfattat att hon fått ärva alla dessa kläder” skrev hon.

Den här bekantskapen kommer jag verkligen inte sörja, däremot kläderna om jag nu inte får tillbaka allt.
Överreagerar jag så som hon ville antyda när hon skrev att jag skulle ”lugna ner mig”?

Svar: Det låter som ett klart fall av missförstånd från båda sidor. Du har i bästa välmening lånat ut barnkläderna, din bekant som tog emot dem förstod inte att du ville ha dem tillbaka, det är vanligt att barnkläder som inte används längre går till nästa möjliga användare utan förväntan på retur. Hela historien grundar sig i olika synsätt. Din bekant behöver inte ha menat så illa som du har uppfattat henne. För henne kan det vara självklart att de använda barnkläder som hon får är en gåva och att hon gör vad hon vill med dem. För dig är dessa barnkläder ett utlånande av minnen och affektion.

Om man lånar ut något måste man göra mycket klart för låntagaren att det är just ett lån, inte en gåva, och kanske även precisera utlåningstiden. Du tycker att du har framhållit att det var ett lån men din bekant kunde inte förstå detta.

Du var vänlig, men utgick från att detta lån medförde en skyldighet att ge kläderna tillbaka till dig. Din bekant har tvärtom sett kläderna som en gåva, ”lån” kanske kan betyda för henne något som hon använder ett tag och sedan ger vidare.

Du kan be att få tillbaka några av de plagg som är betydelsefulla för dig. Men var mild i tonen, säg att du gjorde ett misstag som inte förklarade genast att du har starka minnen förknippade med några av kläderna och att du hoppas att hon ger dem tillbaka till dig. Det är ju onödigt att du och hon blir ovänner.

Till sist: Många ser babykläder som förbrukningsvaror. Visst kan man som förälder kan ha känslor för barnens första kläder men då ska man inte låna ut dem.

Din bekant verkar sakna en hel del beträffande social kompetens. Självklart ska man fråga givaren om det är okej att man ger gåvan vidare.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (21)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 21

Karin Granström, oavsett vad man själv anser är absurt resp normalt, så kan man ju inte utgå från att andra tycker likadant eller att ett lån skulle vara en gåva. Det är ju inte mottagaren som avgör vad som gäller. Även om utlånaren hade menat det som en gåva, försäkrar man sig ju om att hon inte vill ha tillbaka dem. Allt annat vore otroligt klumpigt, på gränsen till Aspergervarning. F.ö. kanske de planerar fler barn, ytterligare en anledning att vilja ha tillbaka dem, inget konstigt med det.

M K, 22:07, 31 augusti 2016. Anmäl

FS får skylla sig själv. Tanken att någon skulle låna ut barnkläder är absurd. Antingen vill man ha kvar kläderna och då sparar man dem, eller så vill man det inte och då ger man bort dem. För att FS skulle blivit förstådd hade hon fått vara övertydlig och väldigt noga förklarat att lån innebär verkligen bokstavligt talat lån med krav på återlämning. Att vänninan tolkade det som en gåva är helt normalt.

Karin Granström, 19:51, 31 augusti 2016. Anmäl

@Pelle Lundén Gucci är inte riktigt i min smak, men nog har jag betalat rätt mycket pengar för "märkesbarnkläder". Ruskovilla är exempelvis ett finskt märke som säljer ekologiska och närproducerade kläder i ull och silke. Isbjörns overaller kostar också en hel del, men har fått bra kritik i diverse test. De flesta föräldrar menar nog snarare dem än gucci när man pratar märkeskläder till barn.

annan Camilla, 10:30, 31 augusti 2016. Anmäl

Pelle L: Gucci dog print pyjamas, 3 mån+, $315 ≈ 2600 SEK.

Lyra Lof, 04:28, 31 augusti 2016. Anmäl

Finns det verkligen "märkeskläder" för spädbarn? På vad sätt blir barnen gladare av det? Och vilka märken är så fina? "Polarn & Pyret? Det är väl självklart att man lämnar det som fortfarande är användbart till vänner och bekanta, precis som man själv får överblivet/urvuxet, gamla barnvagnar i tredje generationen osv. TS bör vara glad att bli av med lite av gammalt och använt. När barnen flyttar hemifrån blir det ändå massa "minnen" stående till varken nytta eller glädje för någon.

Pelle Lundén, 00:51, 31 augusti 2016. Anmäl

Hade förr en bekant som hellre lånade än köpte eget, vad det än gällde. Lät mig övertalas efter envist tjat (!) att låna ut barnkläder till den här människan, som senare lämnade tillbaka dem visserligen, men i oigenkännbart skick. Grämer mig fortfarande, även om jag behöll de finaste. För somliga är det värdefulla minnen, för andra slit och släng...

M K, 23:07, 30 augusti 2016. Anmäl

Förstår inte heller varför man erbjuder sig att låna ut sånt som har ett så stort affektionsvärde för en själv. Men om FS uttryckligen sagt att det är ett lån, hur kan någon få för sig att tro något annat? Eller tro sig ha rätt att tycka att kläderna "ska" användas av så många som möjligt? Låter som en person som har svårt att skilja på mitt och ditt i flera sammanhang.

M K, 22:42, 30 augusti 2016. Anmäl

Förstår inte heller varför man erbjuder sig att låna ut sånt som har ett så stort affektionsvärde för en själv. Men om FS uttryckligen sagt att det är ett lån, hur kan någon få för sig att tro något annat? Eller tro sig ha rätt att tycka att kläderna "ska" användas av så många som möjligt? Låter som en person som har svårt att skilja på mitt och ditt i flera sammanhang.

M K, 22:42, 30 augusti 2016. Anmäl

Varför lånar man ut kläder Om man är så rädd om dom ska man väl spara dom i en påse på vinden eller om dom nu var så dyra sälja dom Jag tycker frågeställaren får skylla sig själv

Ulla Flodin, 17:07, 30 augusti 2016. Anmäl

Jag ställer mig fullständigt oförstående till att LÅNA ut bebiskläder?!?! och till på köpet plagg som betyder så oerhört mycket för vederbörande. Är du från vetttet människa?? "Jag har ett hängsmycke som min gammelmormor gav mig på sin dödsbädd och som jag tänkt ge till mitt blivande första barnbarn men du kan få LÅNA det medan du är ute på din ettårs-jordenruntresa, inga problem!" FS skryter om sina dyra bebiskläder genom att LÅNA ut dom och sen klaga i tidningsspalter. Jomen tjena.

Molly Moll, 15:02, 30 augusti 2016. Anmäl

Matglädje?

Fråga: Jag kanske är överkänslig men jag undrar följande:
Jag bjuder på middag. Gästerna börjar äta med god aptit men säger inget om hur det smakar. Jag brukar alltid säga ”oj va gott” och kommentera vad som bjuds. Jag blir irriterad när gästerna ej säger något om maten. Då brukar jag själv säga att det var gott och då först håller de med. Detta gäller mest ungdomar, 25 – 30 år, men ibland också äldre.
Är jag överkänslig?

Svar: Det är vanligt att gäster utbrister i ”så gott!” vid en måltid i någons hem. Men i en del kulturer talar man inte om maten vid en måltid – tanken bakom detta är att man som gäst förutsätter att maten är underbar och då vore det nästintill ohövligt att påpeka detta. Som om man måste säga något av pur förvåning. Numera gäller inte detta i Sverige, här berömmer gäster gärna maten. En del ägnar samtalet åt att diskutera det som bjuds in i minsta receptdetalj. Det är inte vidare lyckat, man ska som gäst inte betygsätta maten men gärna säga något om att den är läcker.

Så du är på ett sätt överkänslig, kan man säga, och på ett annat sätt är din reaktion förståelig.

Du ska inte själv säga att den mat du bjuder på är god, det kallas självberöm och är olämpligt. Men möjligen, om du inte kan hålla dig, kan du diskret säga ett stycke in i måltiden ”hoppas det smakar bra!” Bäst är ändå att du inte säger något utan hoppas på lite mer social samverkan från dina gäster. Kanske de kan lära sig av ditt trevligt berömmande sätt när du är gäst hos dem?

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (20)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 20

Anna N: Självfallet skiljer sig etiketten mellan olika grupper. Det är korrekt att visa sin tacksamhet om man blir bjuden på middag till exempel hemma hos en kamrat. Man tackar när man blir tillfrågad, man visar att man uppskattar det man bjuds på, och man tackar när man går. Även mycket unga personer kan klara detta. Däremot tackar man inte särskilt för maten. Det som är rätt uppfostran i en grupp är fel i en annan grupp. Kamratens föräldrar hade inte tillräcklig uppfostran för att förstå detta

Enok Personne, 23:00, 31 augusti 2016. Anmäl

P.S. Den fina svenska raditionen att ringa eller sända ett SMS och tacka för senast, praktiseras tyvärr inte överallt, inte ens i Europa, så det gäller att samla på komplimenterna under kvällen !

Marie-Louise Göransson, 12:58, 30 augusti 2016. Anmäl

Nej jag tycker inte alls att du är överkänslig , självklart väntar man sig uppskattning när man lagat och bjuder på mat !!! Jag håller inte alls med om att värdinnan inte får /kan säga hur hon tycker maten hon lagat smakar, självberöm gör inte ont i riktiga doser. Jag kritiserar eller berömmer ofta det jag lagat, fattas bara att man ska vara så blaserad att man inte kan umgås på ett naturligt och glädjande sätt runt matbordet, det är ju därför man bjuder in gäster !

Marie-Louise Göransson, 10:44, 30 augusti 2016. Anmäl

Tillägg: Eftersom jag kom in på "andra kulturer", måste väl Italien framhållas som "Gudarnas vagga", när det gäller kokkonst. Här är det "mammas mat" som gäller, enklare och flärdfriare var man än möter den. Gäller även hur en gäst förväntas uppföra sig... (Garderar nog med X här!)

gamla Tekla, 10:19, 30 augusti 2016. Anmäl

Kom att tänka på; apropå "andra kulturer", ex.vis i Frankrike och Belgien, som väl endast kan tävla med varandra, om att vara kokkonstens högborg. Min erfarenhet är, att man uppmärksammar och ger komplimanger under måltiden, vilket uppskattas. Däremot, nämner man ingenting om mat, eller annan förplägnad, när man bryter upp. Man tackar för helheten, dvs en trevlig kväll. Det finns, naturligtvis, variationer på detta tema - det jag refererar till, är litet mer formella tillställningar.

gamla Tekla, 09:47, 30 augusti 2016. Anmäl

Enok Personne brukar vara klok, men nu är du ute och cyklar. Vad är det för fel att ungarna (egna och inbjudna) säger tack för maten när de ätit klart? Högst vanlig grunduppfostran. Max Quissle: Alla kulturer har mig veterligen sina sociala koder. I övrigt håller jag med Lyra Lof. NATURLIGTVIS säger man något om att maten är god om man har ett uns av social kompetens.

Anna N, 07:43, 30 augusti 2016. Anmäl

Min erfarenhet är att detta är olika i olika sällskap. Jag har genom livet mött människor med olika sorters bakgrund. I vissa kretsar är det självklart att kommentera maten - i andra är det lika självklart att inte prata om det alls. Är FS gäster kanske helt enkelt olika FS i bakgrund? Kanske FS bytt landsända eller socioekonomisk grupp som det så vackert heter?

Lotta Larsson, 19:37, 29 augusti 2016. Anmäl

Jag hade en gammal faster som gärna bjöd på mat. Hon trugade och trugade och vi åt så klart. Hennes kommentar var " Ät nu redigt fast tycker ni att maten är äcklig så slipper ni " Vi bedyrade att allt var delikat men det lyssnade hon inte på. Vi var stinna som spärrballonger när det var dags att gå hem men hon såg ändå besviken och förorättad ut när hon vinkade av oss.

Anton Karlsson, 18:12, 29 augusti 2016. Anmäl

Max Quissle; Det är kamratens föräldrar som har fel. Man tackar inte för maten, man tackar -om det är formellt och i så fall genom en av gästerna - för hela arrangemanget. Att som kamratens föräldrar säga till din dotter är bara ett ytterligare bevis på deras ringa uppfostran

Enok Personne, 18:05, 29 augusti 2016. Anmäl

Men det är ju självklart att man säger något om hur maten smakar (vad gott, jag älskar lamm el vad det kan vara) när man är på middag, man är ju socialt obildad annars... Jag kan inte minnas att jag någonsin har varit på en middag där ingen har kommenterat på maten. Och jag tror du får leta långt och länge för att hitta någon som känner sig 'obildad' för att de 'bara' säger Vad gott! Och inte kan kommentera på måltidens ekologiska påverkan...

Lyra Lof, 16:30, 29 augusti 2016. Anmäl

Mingelteknik?

Fråga: Vi är två kollegor som är relativt nya i arbetslivet. Vi har insett att vi har en social rädsla för att fastna i vissa mingelsituationer. När vi befinner oss på mingel av olika slag har vi svårt för att på ett trevligt sätt avsluta konversationer för att mingla vidare. Det kan hända att vi fastnar med en och samma person under allt för lång tid. Även om samtalet är trevligt märker man att båda parter gärna skulle hinna prata även med andra under kvällen.
Hur gör vi för att få ett naturligt avslut, utan att verka otrevliga?

Svar: Mingel är en bjudningsform som kräver viss teknik för att fungera.

Man ska inte komma till minglet sent, då har grupper hunnit bildas och det är svårt (särskilt i Sveriges obs) att ta sig in i en sampratande grupp. Sådär tjugo minuter efter inbjudningstiden brukar vara bra. Man hälsar alltid på värdfolk, inbjudare eller arrangör. Sedan beväpnar man sig med en glad min och traskar in i minglet i riktning mot drinkarna, och med en sådan i handen säger man något neutralt till någon i närheten, som med en blick mot fönstret ”vad är det där för ett moln, ska det börja regna?” eller vad som helst som kan ge ett svar så som trakten (”här har jag aldrig varit, vet du något om det här området?”), något föremål i närheten (”spännande tavla där”), orsaken till ens närvaro (arbetskamrat, kusin, granne). Får man inte något svar ler man bara och vände sig till någon annan. Eller ställer sig ensam med ryggen mot en lampa eller ett fönster, och ser glad ut, det kommer enligt beprövad erfarenhet någon i samma läge efter en stund, människor dras mot ljuskällor.

Inbjudaren/värdpersonerna ska i bästa fall se att en gäst står opratad och då ingripa, antingen genom att själv gå dit och prata eller presentera någon annan gäst för den som behöver sällskap.

Ett stort fel är att ty sig enbart till den man kom dit med, det är dåligt mingel. Idén är att man rör sig runt bland andra människor, säger något eller bara ser vänlig ut.

När man har pratat med någon ett tag och vill byta grupp eller person säger man ungefär ”det här var jättetrevligt men ursäkta mig, vi ses säkert igen” och så går man iväg. Om man får syn på en bekant någon bit bort säger man det ”ursäkta mig, där är en person som jag måste hälsa på” och så går man dit. Eller om man vill kan man säga ”ursäkta mig en stund, jag måste ringa ett samtal/gå ut en stund.”

Det viktiga är att man inte får sin utgång att låta som ”nu räcker det med ditt sällskap” utan som ”du är verkligen trevlig men jag är tvungen att flytta på mig” – uttryckt på något av de sätt jag föreslår eller något bättre som du kommer på.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-3 av 3

Kap K: 1) Ja, att ha trevligt/kul. 2) Ja. 3) Ja. Du verkar ha en väldigt snäv världssyn som du dömer ut och klassificerar det ena och det andra. Om du försökte att öppna ditt sinne lite skulle du kanske t o m ha lite kul.

Lyra Lof, 09:34, 28 augusti 2016. Anmäl

Kap K.: Äsch, så märkvärdigt är det inte! Att mingla tillhörde mitt yrkesliv till stor del. Man träffas, går runt och bekantar sig. Genuint trevligt? Nja, det beror nog på dagsformen. En societetsgrej? Min enda anknytning är väl genom morfar då? Han tillhörde fiskaresocieteten här på kusten. Det är hans brygga jag sitter på nu och inväntar postbåten...

gamla Tekla, 15:27, 26 augusti 2016. Anmäl

Har det blivit utrett huruvida mingel, och mingelregler, har någon annan funktion än som en ovanligt komplex social ritual? Har någon någonsin haft genuint trevligt på mingelpartyn? Uppriktigt? Det är litegrann som dans vid äldre tiders kungliga hov. Oerhört stelt och med väldigt krångliga turer. Syftet var (och är) snarast att man ska visa upp sig, bevisa att man ansträngt sig för att lära sig de krångliga turerna. Att man platsar i sociteten genom att inte göra fel.

Kap Kennedy, 10:21, 26 augusti 2016. Anmäl

Husgäst?

Fråga: Jag och min flickvän bor sedan en tid i en släktings hus. Vi är studenter och behövde någonstans att bo ett par månader så vi frågade min släkting och han hade inget emot att vi bodde i deras hus – de är borta det mesta av den tiden. Han ville inte ha något betalt utan tyckte det är bra att någon bor i huset. Det vi funderar på är hur vi ska bete oss och vad man kan tänka på. Till saken hör att de kommer hem ibland och deras tonåriga barn bor hemma en del. Vi har inte så stor vana vid att sköta hushåll och så.

Svar: Allra viktigast är att man är försiktig med allt när man bor i någon annans hem. Man öppnar inte skåp och lådor utan anledning, man avhåller sig från all slags nyfikenhet, rotar självklart inte i något, och man beter sig med stor varsamhet. Du skriver att ni inte har någon stor vana vid att sköta hushåll – men ni är ju studenter, inga småbarn, så natuligtvis vet ni hur man sköter en dammsugare, en golvmopp, microtrasor för badrumsrengöring osv? Annars är det högsta tid att ni lär er det. Fråga era föräldrar till råds, de har förmodligen försökt lära er tidigare. Dammsug försiktigt utan att stöta till möbler och väggar, torka av köksgolvet, städa mycket noga i badrummet med effektiva så kallade städdukar. När ni går ut: se till att ni låser ytterdörren, att fönstren är stängda för att hindra tjuvar, kolla att vattenkranarna är stängda.

Ta ingenting i kyl och frys om inte din släkting har erbjudit det – köp själva det ni ska äta och dricka. Ni är gäster i någon annans hem. Det kräver omtanke och inte minst eftertanke.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (5)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-5 av 5

Vad bra och hänsynsfullt av ungdomarna att skriva till MR och fråga. Många studenter tar bara för sig... (Eller är det mamma som skrivit i FS ställe?).

Sweydia Ism, 18:47, 25 augusti 2016. Anmäl

Tänk på att utöver allt annat (håll rent, se till att inte orsaka "onormalt slitage"), så kan det vara bra att göra en storstädning och lämna en blombukett + chokladask/vinflaska/vad som nu uppskattas på bordet när släktingarna kommer hem.

annan Camilla, 11:37, 25 augusti 2016. Anmäl

FS, vilket jättefint erbjudande! Utöver alla goda råd du redan fått - här kommer avd. "tråkiga saker" att tänka på: Det man lånar, lämnar man tillbaka i samma goda skick, dvs man är aktsam. Trots detta kan något inträffa, som man avkrävs ersättning för. Släktingens hemförsäkring gäller troligtvis bara för familjen - så, se över det egna försäkringsskyddet!

gamla Tekla, 10:31, 25 augusti 2016. Anmäl

Vilken snäll släkting! Gör klart att det bara är att säga till om det är något ni kan hjälpa till med, ni sparar massor med pengar genom att släktingen låter er bo i huset och det kan vara värt en del av er tid. Fester avråder jag starkt ifrån då det kan stå er dyrt på flera sätt.

Katarina Katarina, 09:16, 25 augusti 2016. Anmäl

Hej studenter - kolla också lite försiktigt om det finns något ni kan erbjuda er att göra- jag tänker att det här är något som betyder mycket för er och det är självklart värt en gengåva av nån sort. Rensa takrännor? Gräva trädgårdsland? Eller nåt annat som betyder nåt för dem men inte kräver så mycket specialkunskaper från er sida. Kolla också hur de ser på gäster och fester ifall ni nu funderar på såna på saker. Bra att det finns lösningar som är till nytta för bägge parter!!

Lotta Larsson, 07:20, 25 augusti 2016. Anmäl

Gravidgästmat?

Fråga: Jag har en väninna som jag känt sen barnsben, vi är mycket nära vänner. Jag har själv två barn i skolåldern medan hon nu väntar sitt första. Det är verkligen så roligt. I morgon fyller jag år och har bjudit min väninna och hennes man till oss på eftermiddagste med lite smörgåsar, scones och tårta. Idag skickade jag ett sms till henne och frågade henne vad hon inte kan äta på grund av graviditeten. Eftersom det är länge sedan jag var gravid har väl råden ändrats antar jag.

Som svar får jag ””kan äta det mesta, det beror på hur det är tillrett, det är väl grönmögelost och kallrökt lax typ… Google är bra… ;)”.

Jag blev ganska irriterad. Jag försöker anpassa lite efter henne, typ kanske se till att ha nån smörgås som hon kan äta, servera ett alkoholfritt alternativ till champagnen jag tänkt bjuda på osv och hon svarar med att tycka att jag ska googla? Jag tycker det är oförskämt. Jag rådgjorde med min man och kom fram till att servera det jag känner för och strunta i vad min väninnna kan äta och inte. Hur tycker Magdalena att man ska göra som värdinna i en sån här situation?

Svar: Förmodligen missuppfattar du din väninna. Hon har gjort som så många i dag, refererat till nätet för information. Nu har hon på din hänsynsfulla fråga om vad hon kan äta svarat efter bästa förmåga, det vill säga inte i detalj angivit vad hon vill ha (vilket vore fel), utan skrivit att kallrökt lax och grönmögelost inte är bra, men vad du i övrigt möjligen hade tänkt dig att bjuda på menar hon att hon inte ska precisera. Hon kanske rentav tycker att det vore för pretentiöst om hon hade svarat att hon ville ha rostat bröd med kokt skinka, eller prästost eller vad det kan vara. Istället menar hon att om du googlar ser du vad som är okej för en gravid att äta. Det ger dig mer valfrihet kanske hon tänker.

Så tyder jag det som du berättar. Att du bjuder på alkoholfritt vid sidan av champagnen är självklart. Det gör varje vettig värdperson. Och att du tar en snabbtitt på nätet för att se om det du vill göra smörgåsar av passar en gravid är helt rätt, artigt, hänsynsfullt, vänligt.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (51)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 51

Magdalena, jag lovar att nu sluta prata om annat än ämnet som ju är gravidmat, låt mig bara få tacka Anna N, 08:06, som tycks vara den enda som har fattat vad jag menar! Allt gott! :-)

Irene Holm, 11:09, 26 augusti 2016. Anmäl

@ Irene Holm - vet du vad, inte heller jag har en fil mag men det förvånade mig att någon som har så starka åsikter i ämnet inte är bättre påläst.... härmed lämnar jag detta ämnet eftersom jag tror att Lotta Karlsson har en poäng.

Kristina S, 09:06, 26 augusti 2016. Anmäl

MAGDALENA SUCKAR: Ett fridsamt påpekande: frågan och svaret handlar om en värdperson och en gravid gäst som har kommunicerat angående bjudmat. Kommentarsfältet har vält över till att diskutera slaktmetoder. Nu hoppas jag att ni flitiga kommentatorer håller er till ämnet inom de vida gränser som ändå finns.

Magdalena Ribbing, 08:12, 26 augusti 2016. Anmäl

Jag har haft mina duster med Irene Holm, men det nu måste jag säga att ni missuppfattar henne med flit. Jag uppfattar att iH fördömmer ALLT djurplågeri. (industrislakt, massuppfödningar mm). Sedan skriver hon att halal-slakt skiljer sig från nannan slakt och att det finns extra plågsamm moment i den slaktmetoden. Detta har jag nu fått bekräftat av två muslimska vänner. Om IH bara fördömde halal och blundade för annat djurplågeri skulle jag ge er rätt, men det gör hon ju inte! Tvärtom!

Anna N, 08:06, 26 augusti 2016. Anmäl

Till annan Camilla och andra_ bra för att ni försöker, för att "tiga är att samtycka", men jag tror att vi i fallet med IH och halal har att göra med ett svårt fall av faktaresistens för vilket ingen bot finnes. Det kan också vara en typ av allergi vilken isåfall kan lindras med desensibilisering men vem ska genomföra det? Till IH : Snälla du, det måste vara jobbigt för dig att vara så upptagen av de här tankarna. Ta en kopp kaffe, njut av livet och ta hand om dig. Jag menar det faktiskt,.

Lotta Larsson, 06:22, 26 augusti 2016. Anmäl

a Camilla, jag tror du måste läsa på lite om islam. Här handlar det inte om "enstaka individer" eller ensamma idioter, utan om att det finns en stark konsensus bland miljarder troende om att halal är det enda rätta. De vidriga "vita kristna" som gillar att plåga djur gör detta för sitt eget sjuka nöjes skull, det står inte i någon helig bok att de ska pina kycklingar, minkar och rävar. Gissar att expertisen lätt kan ställa psykiatrisk diagnos på förövarna, alt. att dessa är mentalt retarderade.

Irene Holm, 00:12, 26 augusti 2016. Anmäl

a Camilla, vart vill du komma? Jag är ateist, känner inte att jag ska försvara "vita kristna", jag är emot allt vidskepligt hokuspokus. Dessa kycklingplågare handlade dock knappast efter något "Herrens påbud", är "bara" onda människor. Har sett liknande behandling på mink-och rävfarmar, man vill bara spy och gråta. Mitt syfte är inte att komma åt någon religiös grupp utan istället att föra djurens talan, att t ex upplysa om att äkta halalslakt är en avskyvärd kulturell-religiös rituell handling

Irene Holm, 23:59, 25 augusti 2016. Anmäl

@IH Jag såg en video där folk sadistiskt plågade ihjäl gödkycklingar. De var vita och antagligen kristna. Nu måste jag alltså anta att all slakt av kyckling utförd av en kristen görs på det sättet? Seriöst, din uppfattning av halal baseras på felaktiga grunder. Det finns idioter som gör vidriga saker i religionens namn (eller bara för att de känner för det), detta behöver inte betyda att deras tolkning stämmer med majoritetens. (eller ens med någon annans).

annan Camilla, 22:20, 25 augusti 2016. Anmäl

Kristina S, du kan nog inte vara helt säker på att alla i denna kommentatorskrets har en fil mag i kultur- och religionskunskap. Att halalteknik normalt inte utförs på grisar, eller "halal slakt" som du skriver, är inte en självklarhet för alla.

Irene Holm, 17:33, 25 augusti 2016. Anmäl

a Cam. På facebook finns engagerade grupper som t ex har synpunkter på jakt på vilt, det finns bl a en rabiat grupp som lobbar för att all varg ska utrotas. Där visades också de mest groteska filmklipp som skildrar halalslakt, ett avskyvärt djurplågande som är så sadistiskt vidrigt man har svårt att tro att det kan vara sant. Precis som de flesta av oss var jag tidigare i princip ovetande om vad "halal" egentligen stod för.

Irene Holm, 17:27, 25 augusti 2016. Anmäl

Nätstrykning?

Fråga: Min sambos familj tycker inte om mig.
När jag och min sambo blev tillsammans och flyttade ihop ville jag skapa band och lade till hans familj (föräldrar och syskon) på både Instagram och
Facebook. Men med tiden har det blivit väldigt jobbigt att behöva ta del av dels hur de ignorerar allt som händer i vårt liv, men framförallt hur hans mamma systematiskt pikar sitt missnöje med vår relation med citat som hon delar, och diverse annat.

Detta är såklart egentligen fånigt och borde ignoreras, men det sårar mig och jag tänker ofta på hur andra i hennes umgänge kan uppfatta inläggen. Min sambo ignorerar det, och tycker att jag bara ska strunta i det.

Min fråga är: kan jag ta bort dem från mina sociala medier, så jag slipper ta del och påverkas så mycket? Eller är det bättre att ”stå ut” för att inte sätta ”spiken i kistan”?
Att samtala kring de här sakerna är inte aktuellt, jag har försökt tidigare, men det har inte lett till något bättre.

Svar: Ofta återkommer frågor om hur man beter sig på sociala medier. Det är alltid lika svårt att besvara dessa frågor eftersom det inte finns någon vedertagen hyfs kring detta. Mitt svar får alltså bli vad jag personligen tycker – och det är att du ska ta bort din sambos familj från dina konton. Frågar de varför kan du milt och utan aggressivitet säga som det är: ni verkar ju ogilla mig och det är skäl nog att ni ska slippa vara med på mina sociala medier.

Enklast är förstås att som din sambo tycker, iskallt ge sjutton i deras taktlösa och ouppfostrade dumheter, men du är ju sårad och besvärad och det kan räcka för att du ska slippa dem.

Ibland fattar inte människor hur det de gör påverkar andra. Somliga tror faktiskt att de är roliga när de publikt pikar eller hånar andra (vanligt knep hos komiker till exempel). Men det finns ingen anledning för dig eller någon att stå till förfogande för andras ovänligheter. Ta bort din sambos familjemedlemmar från dina konton genast. Du behöver inte meddela dem detta.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (14)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 14

Kim Gordon ; BUUUUH ;-(((

Marie-Louise Göransson, 15:28, 24 augusti 2016. Anmäl

Jag tolkar väninnan som att hon har googlat och detta är vad hon har fått fram, inte att hon ber FS googla.

AM Draak, 08:58, 24 augusti 2016. Anmäl

Problemet här är inte Facebook utan att kommunikationen (oavsett kanal) inte funkar mellan FS och sambons familj. Stäng av så slipper du höra, men det löser egentligen inte problemet. Bäst att ta upp fråga direkt med svärmor och de andra släktingarna. Ta reda på VARFÖR de inte gillar dig! Förmodligen finns en anledning - rätt eller fel....

Anna N, 07:04, 24 augusti 2016. Anmäl

Ta bort dem. De får tycka vad de vill.

Lyra Lof, 06:49, 24 augusti 2016. Anmäl

Det skulle vara otroligt frestande att svara med samma mynt. FS visar att hon är en bättre person än svärmodern genom att inte sänka sig till den nivån.

Sweydia Ism, 20:14, 23 augusti 2016. Anmäl

Jag reagerar lite på "de ignorerar allt som händer i vårt liv" som FS skriver. Varför ens förvänta sig att omgivningen ska engagera sig på Facebook eller Instagram. Lite pretentiöst i min mening.

Deborah en profetissa, 15:58, 23 augusti 2016. Anmäl

Att bara ignorera obehagliga inlägg, innebär att alla andra vänner kan läsa dem och kanske uppfatta "svarslösheten" som ett slags erkännande. Likadant blir det om man bara döljer inläggen för sig själv. Mitt råd till FS blir: Ta bort dem som vänner. Du har ju ingen glädje av dem. Här gäller verkligen det gamla talesättet "Säg mig vem du umgås med, och jag ska säga dig vem du är".

Karin Andersson, 15:54, 23 augusti 2016. Anmäl

Varför mörka, ta bort dem och meddela att du gör det för att du blivit sårad av deras kommentarer. Kanske det leder till en eftertanke.

Anna Bergsten, 15:00, 23 augusti 2016. Anmäl

Det var väl en onödig kommentar Kim Gordon. FS har ansträngt sig och försökt att bygga en god relation till sambons familj bl a genom att skicka vänförfrågan på FB. Nu har det inte hjälpt utan blivit en jobbig situation utav det istället (kanske skulle sambon ta ett snack med sin familj det handlar ju om honom också). Det är faktiskt gansk många som inte känner till sekretess inställningarna i FB så inget återkallande av körkort bara lite vidareutbildning:-) Lycka till FS!

Kristina S, 10:47, 23 augusti 2016. Anmäl

Tipset från Kristina S, 07:49 är bra. Jag vade att dölja inlägg från min syster när hon började posta SD-propaganda som jag inte ville se I mitt flöde.

Karin Johansson, 10:44, 23 augusti 2016. Anmäl

Bullskurkar?

Semestrarna är över för de flesta och arbetslivet börjar på nytt. Två likartade frågor om personer som inte bidrar till trevligheten på arbetsplatsen.

1. Fråga: Vi är ett företag på tio anställda. Ofta bjuds det på fikabröd. Det är inte alla som bjuder, särskilt då inte en viss person som snabbt sätter i sig vad som ställs fram på bordet. Det lilla problemet är att det finns det denna person som förser sig så att bullarna/kakorna tar slut innan alla har fått smaka. Det finns ingen hejd på detta. Visst är det roligt när fikabrödet uppskattas, men man vill ju ändå att alla ska få smaka.

Detta händer varje gång att hen gladeligen äter upp fikabrödet så att de som kommer lite senare inte får något till kaffet, hen passar ju givetvis fikatiderna. Jag tycker att det är så tråkigt att bjuda på något när man vet hur det går vid fikabordet. Slut innan alla har fått. När jag var liten så fick jag lära mig att man inte förser sig utan att det ska räcka till alla.

Jag är gift med chefen och tycker att jag inte ska lägga mig i då det kan tas på fel sätt. Så vad gör jag, ska jag bara låta detta passera, jag vet ju att det är ett väldigt litet problem, men det är så himla irriterande. Jag lovar, jag är inte snål.

Svar: Usch så trist – och kanske beroende på att den bullätande personen aldrig har fått lära sig hur man beter sig i sällskap, alltså att ingen tar mer än vad som tillkommer var och en. Du kan börja med att portionsfördela kaffebrödet, lägg en en bulle, en kaka eller vad det är per assiett, då kommer ingen att osedd kunna ta två assietter. Skulle något så oförskämt inträffa säger du milt ”hoppsan, vi har räknat med en assiett per person” – det vore högst märkligt om bullskurken då framhärdade i att förse sig ändå, i så fall får man nog betrakta det som något slags mentalt oförstånd som vederbörande inte är medveten om.

En annan möjlighet är att hålla undan en del av kaffebrödet så att de som kommer senare också får sin andel. Kanske uppstår förvåning om kaffebrödets omfattning är tydligt mindre än vanligt, men du skulle faktiskt kunna säga direkt ”jag ställer undan lite så att alla får, nu har ju inte X och Y hunnit hit ännu.” Det är inte att lägga sig i, det är att vara omtänksam. Och budskapet kanske går fram.

2. Fråga: Jag arbetar på ett mellanstort företag och för att sätta guldkant på vår tillvaro på arbetsplatsen har vi ett rullande schema där vi varje vecka ordnar någon form av fika på arbetet. Det brukar fungera bra och de flesta både bakar och köper fika till dessa tillfällen, man får själv skriva upp sig och vi har valt att ha det så för att det inte skall kännas som något tvång eller att det skall vara betungande att ta med fika till resten av kollegorna (vi är knappt tjugo på avdelningen).

Jag förstår att det eventuellt kan vara en ekonomisk fråga men vi tjänar samtliga ungefär lika mycket och skulle alla bidra är det två-tre tillfällen per år det gäller. Problemet är att det är ett par personer som aldrig bidrar men som gladeligen äter av alla andras fikabröd. De har heller inga problem med att gå tre-fyra gånger och hämta påfyllning vilket kan leda till att några blir utan.

Vi har försökt att skriva ut i samband med fikat att det räcker till alla om man tar en bulle men inte om man tar fler bullar, något som inte respekteras. Det har nu gått så långt att nästan alla har reagerat på detta och tycker att detta är märkligt och det har blivit lite av en snackis på jobbet. Ingen vågar säga ifrån, för hur gör man det utan att trampa på några tår?

Svar: Den eller de personer som inte deltar i kaffebrödsinköpen men gärna äter upp andras inköpta bullar kan faktiskt efter den längre tid som jag gissar att detta gäller, vänligt och diskret meddelas att nu är det dags att medverka till inköpen och därmed trevnaden. Det är inte något tvång, skriver du, men den som ständigt tar för sig av det andra har köpt förväntas bjuda själv någon gång. Vill man inte det måste man avstå från att äta andras bullar. Du kan säga i enrum ungefär ”jo, vi har noterat att du inte har deltagit i fikainköpen, så nu är det din tur, tar du den här veckan?” Ge ingen möjlighet till smitande, håll efter och påminn! Snyltare finns överallt. De behöver inte uppmuntras.

Angående att ta mer än vad som uppenbart är beräknat per person kan någon annan med glad min säga ”men X, nu tror jag bestämt att du tog min bulle!” eller något sådant – det är bra att visa snyltaren att det som pågår syns och ogillas.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 2

Kommentarer (29)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 29

Kristina S, nej den var alldeles för lång. Däremot har jag letat på lite andra ställen. Har en bekant som länsar skafferiet på smågodis direkt han kommer hem. Han lider av den rätt allvarliga tarmåkomman Crohns sjukdom, där bl a en påtvingad diet (t ex ej fet mat) lär driva fram ett sug efter socker. Så kanske är han "beroende" då ...

Irene Holm, 18:26, 23 augusti 2016. Anmäl

Oj, stackare som "tvingas" vara med och fika, så synd om er! Det är bara att säga "nej tack, det är bra", om ni inte vill ha bullar etc. Men det är nästan mer synd om dem som tjatar sedan (inte förstår bättre), "men en bulle kan du väl ta", det är värre. Försök uppskatta omtanken i alla fall! Man arbetar effektivare efter en (kort) paus, att bara "nöta på" är inte bra för effektiviteten. Till FS: Kanske ni kan ta upp det i ett annat sammanhang när ni inte fikar, utan att peka ut någon

Maja Gräddnos, 14:21, 23 augusti 2016. Anmäl

@AM Draak, om man nu har ett sådant sug efter sötsaker så att det inte räcker med 1 bit, så tar man med sig en påse sötsaker som man kan sätta i sig, så att man kan nöja sig att bara ta en bit från det gemensamma kakfatet, så att alla andra kan få sin bit med. Andra ska inte behöva "straffas" för att du själv lider av ett starkt sötsug. Jag har alltid lite choklad/sötsaker, som jag kan ta av, eftersom jag brukar kunna vara lite sötsugen ibland. Man måste dessutom kunna "hejda sig" lite också.

Catarina Dalesjö, 14:12, 23 augusti 2016. Anmäl

På mitt jobb, så har vi haft en lista där dom som velat delta i ett fredags fika en gång i veckan med rotation, där det har varit helt frivilligt att delta och går ut man känner att man inte längre vill delta. För det mesta så har det gått bra, men ibland har man haft problemet med att folk inte har tagit med tillräckligt,, så att det inte har räckt till alla, även om alla bara har tagit 1 bit. Men dom gånger så har den personen blivit tillsagd av en eller flera deltagare. Sen

Catarina Dalesjö, 14:04, 23 augusti 2016. Anmäl

Irene Holm, om du hade läst hela artikeln hade du fått en mer nyanserad bild;-)

Kristina S, 07:36, 23 augusti 2016. Anmäl

Kristina S, det där var en lång artikel, jag nöjer med det inledande: "Sockerberoende hos människa är ännu inte redovisat i vetenskapliga studier.". Men om man är en stackars laboratorieråtta blir man naturligtvis jätteglad om man får godis och ledsen när det tas ifrån en. Torra alkoholister tycks också ha ett sockersug enl. artikeln men de är ju i ett speciellt tillstånd.Slutar man röka vill man gärna ersätta den belöningen med något gott som tröst -förödande för figuren. Men ej "beroende".

Irene Holm, 23:14, 22 augusti 2016. Anmäl

Jag och många med mig skyr "arrangerade" fikapauser som pesten - men inser att några tycker att de är viktiga. Jag föreslår att FS skriver ut sin fråga och Magdalenas svar och lägger ut på fikabordet. Allom till varnagel - särskilt snyltaren! Själv förstår jag inte varför en del använder så stor del av arbetstiden till att äta. Mellanmål, fikabröd, tuggummi, godis... Arbeta lite hårdare, så slipper du tänka på att fylla kakhålet hela tiden!

Anna N, 17:46, 22 augusti 2016. Anmäl

@Lyra Lof: Det där med rebelliskheten var givetvis mest ett skämt, fast jag kan fortfarande tycka att problemet ligger mer i sedvänjans spelregler än hos dem som inte följer dem. I andra änden av skalan har vi ju de där kvävande typerna som med självuppoffrande patos bakar till fikarummet var och varannan dag, och sedan avkräver sina arbetskamrater evig tacksamhet. Om man ständigt tycker att andra snyltar på ens egen välvilja borde man kanske fundera på i vilken ände problemet avhjälps enklast.

Kap Kennedy, 16:28, 22 augusti 2016. Anmäl

En idé är annars att ha en 'fikaklubb' (kalla det gärna för något mindre töntigt... ;)), där de som vill delta får skriva upp sig. De som inte vill ha fikabröd "slipper" då och för ev snyltare blir det väl ändå extra pinsamt att glufsa i sig. Om de ändå gör det, ett snabbt "Hördu!" med barsk röst!

Lyra Lof, 15:56, 22 augusti 2016. Anmäl

@ Irene Holm - Det verkar som om sockerberoende finns. Se länk till en artikel i Läkartidningen ang försök med råttor. http://www.lakartidningen.se/Functions/OldArticleView.aspx?articleId=1157

Kristina S, 15:55, 22 augusti 2016. Anmäl

Inbjudningskrav?

Fråga: Något som har förbryllat mig mycket behöver jag hjälp med. Min blivande fru och jag har valt att ha ett för oss mindre bröllop, cirka 40 personer.
Vi har också valt ett barnfritt bröllop som sträcker sig från fredag-söndag där vi står för mat och logi.
Vi har varit ute i god tid, ca sex månader innan men undan för undan dyker problemen upp.
Flera har inte ordnat barnvakt och många, riktigt många, är ledsna för att de inte är bjudna. Speciellt vuxna.
Är det så att man enligt etikett ska bjuda släkten och i så fall var drar man gränsen? Hur är det med vänner till våra föräldrar, vilka bör man bjuda där? I vårt fall fyller våra föräldrar och syskon upp nästan hälften av de inbjudna varför vi tvingats dra lite tuffa gränser när det gäller våra vänner. Är det fel av oss att inte bjuda med barnen?

Svar: Det är nästan regel att bröllopsfester ställer till problem för inbjudarna. Människor är pinsamt pretentiösa – du skriver att riktigt många är ledsna för att de inte är bjudna, men varför? För att de missar en fest? Löjligt. Ett argument som jag får höra ibland från de objudna är att de så gärna hade ”delat brudparets glädje” – men det är inte något bra argument, den glädjen ska brudparet få hantera efter eget tycke och de möjligheter som står till buds.

Det finns ingen given rätt att bli bjuden på bröllop, oavsett det är ens släkting (undantag föräldrar och syskon) eller kompis som gifter sig. Att bjuda föräldrarnas vänner är absolut inte något man ”måste” göra, men om man själv gillar dessa personer och umgås med dem kan de förstås bjudas. Om brud-brudgumsföräldrar betalar en stor del av eller hela bröllopsfesten kan de givetvis bjuda med några vänner som brudparet också känner.

Blir man bjuden på en bröllopsfest kan man vara glad, blir man inte bjuden finns det förmodligen ett skäl: inte umgåtts så vidare ofta, ryms inte inom ramen för antal gäster osv. Det är oavsett orsak ingenting som man ska gräma sig över, gör man det visar det bara hur självupptagen man är.

De gäster som inte lyckats ordna barnvakt och därmed menar att de måste medföra sina barn kan ni föreslå att välja vem av dem som ska gå på bröllopet och vem som ska stanna hemma med barnen. Är det en ensamförälder blir det lite svårare men även en som har ensam vårdnad om sina barn har sannolikt en kompis med barn, en granne, en släkting som kan passa barnen; åtminstone en kväll.

Det är absolut inte fel att inte bjuda med gästernas barn. Skulle barn vara med måste ni som bjuder ordna utrymme för dem, kanske anställa en barnpassare, skaffa barnvänlig mat, och räkna med att barnen yr omkring så som barn gör och ska få lov att göra om de är små nog, och tar och får uppmärksamhet inte bara av sina föräldrar utan också av övriga gäster. Ge inte efter för barnföräldrars frågor om att få ta med barnen, det blir orättvist och trist för de föräldrar som har ordnat med barnvakt.

Barn är inte givna bröllopsgäster, om de inte är brudparets egna barn. Till en bröllopsfest mitt på dagen är det kanske mer rimligt att gästerna får ta med sina barn, men vid kvällsfester förekommer oftast alkohol vilket är ett av flera skäl att inte ha med barnen, de ska slippa se påverkade vuxna. För en del barn kan det bli traumatiskt att se pappa eller mamma bli flamsiga och bete sig på annat sätt än vanligt.

Bröllopsgästerna: föräldrar, mor- och farföräldrar och syskon är vanligen självskrivna och upptar ofta en stor del av det utrymme som finns för gästerna. Var gränsen för släkten dras beror på vilka man brukar träffa, exempelvis en kusin, morbror, syssling som man inte har umgåtts med på många år behöver inte bjudas.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (37)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 37

Irene Holm: Visst klarar jag det. Trodde att det roliga med spalten var just att vi alla tycker olika - och har rätt att förmedla det. Det innebär att vi ALLA får finna oss i att få mothugg ibland.

Anna N, 17:24, 22 augusti 2016. Anmäl

En tanke för de par som HAR bestämt att barn är välkomna: Jag har sett ett flertal gånger att brudparet har arrangerat en barnvakt som då är där på bröllopsfesten. Och de förbereder en massa aktiviteter förberedda—lekar, pyssel, osv—det är ingen dum idé! Barnen har nåt att göra/har inte tråkigt. Och för brudparets skull: barnen tar inte över festen; det kan bli väldigt mycket fokus på dem (så himla söta, springer runt osv). Alla är nöjda!

Lyra Lof, 15:33, 22 augusti 2016. Anmäl

Det låter som om curlingföräldrar är samma som 'helicopter parents' (US): http://www.dictionary.com/browse/helicopter--parent Att tycka (få för sig) att brudpar bara arrangerar bröllopsfest för att skryta och vara tjusigare än andra... Vilken tråkigt cynisk attityd att ha. Det är bara värst för dig IH.

Lyra Lof, 15:25, 22 augusti 2016. Anmäl

Angående att dricka alkohol inför barn: Man kanske kan gå en medelväg och Prata med barnet Innan festen. Förklara vad alkohol är och vad den gör. Att den kan vara farlig, men ofta gör en glad - det är ju därför man tar sig ett glas.Så blir det inte obegripligt och kanske skrämmande när mostrarna skrattar och sjunger för full hals. Själv bör man förstås vara mycket måttlig om ens barn är med på festen. Kan man inte stå emot att som vanligt dansa på bordet bör barnet nog stanna hemma.

Irene Holm, 10:41, 22 augusti 2016. Anmäl

Anna N, Jag säger inte att alla "bröllop bara är skryt", men att jag tror att det alltför ofta faktiskt handlar om det. Festen kan bli en tävling, kanske ett kalas som man i hemlighet tvingats ta lån till. Bättre att bjuda på ståhej när man klarat "sjuårskrisen", och första barnets första år (många skilsmässor inträffar när det slitsamma arbetet med spädbarn tär på kärleken). Då har man förhoppningsvis också fått en stabilare ekonomi. - Och du, försök klara att någon har en avvikande åsikt.

Irene Holm, 10:32, 22 augusti 2016. Anmäl

Problemet med att inta alkohol vid olämpliga tillfällen, t.ex. när barn är närvarande, är att alkohol har den verkan att man INTE SJÄLV MÄRKER när man blir förändrad. Det är ju just det alkohol är till för: att man ska bli avslappnad, glad, släppa på hämningarna, glömma sina bekymmer (som att ha koll på sina barn så att de inte tultar ut och drunknar i värdparets pool t.ex.). Något som händer många gånger i Sverige varenda sommar...

Marja-Leena Pettersson, 10:22, 22 augusti 2016. Anmäl

Minns fortfarande första gången jag såg en släkting bli lullig. Hon blev bara lite småfnittrig. Det skrämmande som barn var själva personlighetsförändringen - att hon inte var som hon brukade. En upplevelse jag gärna sluppit även om det inte var "traumatiskt". Hade ofta sett andra släktingar ta ett glas eller två till maten, men aldrig så de blev det minsta påverkade. Att inte dricka inför barn är mycket möjligt att majoriteten inte håller med om, men det är vad experter på barn rekommenderar.

lilla moi, 09:25, 22 augusti 2016. Anmäl

Irene Holm: du anser att bröllop bara är skryt och ett sätt att framhäva sig själv. Men i det här fallet? FS ordnar fest för 40 pers i 3 dagar. Att du lägger pengarna på en långresa glädjer bara dig. Vem är självcentrerad här egentligen...?

Anna N, 08:05, 22 augusti 2016. Anmäl

:Jag undrar hur de som verkar tycka att det är speciellt viktigt att barn härdas av att se sina föräldrar (och andra vuxna med-för den delen)"lagom" berusade ser på dethär med curling i övrigt ? Funderingen kan tyckas långsökt,men jag känner till flera fall där föräldrarna verkar tycka att det bara är när det gäller alkoholbruk som barnen inte skall curlas

Barbro Norrlund, 19:22, 21 augusti 2016. Anmäl

Hur kan man bestämma åt någon annan att det är onödigt och dumt att bjuda sina 40 närmaste o goaste vänner på en tredagars upplevelse i samband med bröllop? Onödigt och dumt tycker jag är att tala om för folk att de gör fel då de inte gör som jag skulle gjort (vilket jag iofs gör nu.. så ursäkta) men låt folk bestämma själv, den som vill resa gör det, den som vill umgås med vänner på hemmaplan gör det, ingen förtjänar att dömas då vänlighet och generositet ligger bakom.

A A, 18:16, 21 augusti 2016. Anmäl

Rumpkritik?

Intressant nog har antalet frågor om man kan påpeka för andra att de har olämplig klädsel ökat på senare tid. Gårdagens fråga om behålöshet och dagens om rumpblottande är bara två av flera. Måhända är en ny insikt på väg, nämligen att den klädsel man väljer (om man har förmånen att kunna göra det) alltid sänder signaler till omgivningen.

Fråga: Jag har en fråga angående någonting som jag finner ganska irriterande och obekvämt för åskådaren.
Om jag ser någon som visar rumpan där till exempel byxan, shortsen eller badbyxorna har åkt ner – kan jag då säga till vederbörande att vänligen dra upp plagget då hen visar rumpan?

Svar: Nej. Endast om det är något som byxbäraren är omedveten om, och du förstår detta, kan du diskret viska ”vill bara säga att din byxa har åkt för långt ner.” Medvetet nedhasade byxor, det finns sådana av modeskäl, kommenterar du inte.

Människors uppfattning om vad som är stiligt, tilltalande eller attraktivt skiljer sig stort åt. Du får helt enkelt vända blicken mot något trevligare när du ser dessa rumpor.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (14)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 14

Tjille Vips: Lägg märke till att accenten över a:et skall vara grav, dvs bakåtlutande, alltså à inte á. Mycket viktigt för oss språkpoliser :) Men på svenska kan man ju också skriva apropå.

Pelle Lundén, 11:56, 21 augusti 2016. Anmäl

Tack Pelle Lundén, 12:40. Visste inte vad Á propos betyder, men nu vetm jag.

Tjille Vips, 14:49, 20 augusti 2016. Anmäl

Vad vill ni uppnå? En lag som stipulerar hur man får och inte får vara klädd? BH-lagen? Kortbyxe-lagen? Ja, mycket är (i mina ögon) jä...igt fult, rent av osmakligt. That' life! Jag behöver ju tack och lov inte gifta mig (eller ens umgås) med en man som väljer att gå klädd som ett dagisbarn eller blottar rumpan. Bara vända bort blicken. Och om någon visar stjärtskåran på en restaurang skulle jag be personalen att få byta bord.

Anna N, 10:40, 20 augusti 2016. Anmäl

Underbart bra kommentar, LB 14:19! Otroligt vad folk jagar upp sig för det ena och det andra; det måste onekligen leda till onödig stress, och för vad? Petitesser. [#Don't sweat the small stuff]

Lyra Lof, 22:35, 19 augusti 2016. Anmäl

På väg mot ett ärende i stan hamnade jag i somras bakom en tjej iklädd en solgul mkt kort klänning som knappt täckte skinkorna, under kjolen hade hon string trosa. Hur jag än försökte titta på annat hamnade blicken på de dallrande bara skinkorna under det tunna tyget. Jag har inga problem med att man är annorlunda eller sticker ut på sitt eget sätt men ibland tycker till och med jag att det finns mindre lämpliga kläder i offentliga sammanhang. Detta gäller även nerhasade byxor o håriga springor

A A, 20:04, 18 augusti 2016. Anmäl

En liten del kan tänkas handla om sommar just nu. Med det har pågått ett bra tag och blir bara värre. Det handlar om få tillstånd att hoppa på en annan människa för hur den ser ut eller klär sig för att tvinga på alla andra sin egen norm. Att ingen ska få sticka ut eller vara annorlunda. För är du inte precis som större massan ska jag minsann få säga det åt dig. För tänk va illa det skulle vara om människor fick vara sig själv mera utan dessa krav. Inget är olagligt. Är det så illa ring polisen.

LB ., 14:19, 18 augusti 2016. Anmäl

Nej, man säger ingenting! I synnerhet inte till rörmokaren, vars ekvilibristiska talanger under arbetet, väl endast kan jämföras med simhopparens - fast på land då. Man väntar med applåderna tills det är klart! En klassföreteelse, Irene H.? Kanske det, men jag tror att de flesta människor kan förhålla sig till anständig resp. förargelseväckande klädsel. Kränger på mig bysthållaren och går ut på stan...

gamla Tekla, 12:56, 18 augusti 2016. Anmäl

À propos, ni har väl läst om den här annonsen? Har ju det bästa (sämsta?) av allt: http://www.swedsnus.nu/tuttifrutti

Pelle Lundén, 12:40, 18 augusti 2016. Anmäl

Jag kan inte förstå att man inte märker själv att man visar halva baken (när det inte är en medveten modegrej). Eller är folk bara helt likgiltiga?

Kristina S, 11:45, 18 augusti 2016. Anmäl

@Irene Holm: Jag har en känsla av att ganska många som läser och kommenterar här inte är särskilt framgångsrika på att undvika att upplevas som snobbiga – så att försöka i just det här sammanhanget är förmodligen meningslöst. När det gäller skinkblottningen tror jag dock att klädmodet spelar en större roll än klasstillhörigheten. Allt ska vara så jädra tajt och urväxt numera. Jag menar, har ni sett hur vanliga kavajer ser ut?

Kap Kennedy, 11:29, 18 augusti 2016. Anmäl