Festutklädsel?

Fråga: Många frågor handlar om klädkoder på fester men denna har jag inte sett tidigare. Vi är bjudna på en jämn födelsedagsfest. Vi vill gärna gå och fira. Men klädkoden säger att vi ska komma som filmkaraktärer. Jag ogillar att klä ut mig och går jag på fest vill jag vara fin. Är det mycket ohyfsat att gå på festen som mig själv? Eller borde vi rent av tacka nej till festen?

Svar: Inbjudare menar ofta väl med sina klädpåhitt, och viss utklädsel kan ibland skapa glad stämning om gästerna är med på leken. Men lika ofta är det påfrestande. gästerna vet inte hur de ska göra, de känner sig obekväma, de tycker att festen förstörs av krav på märkvärdiga kläder. Men tackar man ja till en inbjudan har man ingått ett slags avtal med inbjudaren, man kommer i tid, man är inte utsvulten om man är bjuden på mottagning med drink och småmat, man kommer inte heller till en middag proppmätt – och man klär sig ungefär som inbjudan föreskriver. Det blir svårt att gå enbart som dig själv försåvitt du inte är verksam i filmstjärnebranschen.

Vill ni absolut inte klä ut er med ens en detalj, tacka då nej, det räcker att skriva att ni tyvärr är förhindrade.

Annars: gör en enkel variant, ta de kläder du vill ha och addera ett par stora solglasögon – Greta Garbo. Googla på någon annan superkändis och ta en fluga eller hatt eller annat som associerar till den personen. Som en cowboyhatt – John Wayne. Att komma utan minsta antydan till utklädsel är oartigt, det visar att man sätter sig över den önskan som inbjudarna har uttryckt. Och det är direkt motstridigt vad som kännetecknar en hygglig gäst.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (13)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 13

Raquel Welch med hennes guldbikini i såna fall.

Lyra Lof, 04:08, 3 november 2016. Anmäl

Tycker absolut det är ok med kostym resp snygg klänning, hur många filmkaraktärer har inte det. Det gäller bara att få till rätta detaljerna och looken, så att det framgår vem man föreställer. James Bond och Bondbrud, t.ex. Kan aldrig vara fel.

M K, 19:08, 1 november 2016. Anmäl

Ibland tar man, helt enkelt, ett steg utanför den egna bekvämlighetszonen - bara för att glädja någon annan!

gamla Tekla, 11:51, 1 november 2016. Anmäl

PS. Varför skulle inte FS kunna känna sig "fin" i en maskeradkostym för den delen? Särskilt när det handlar om filmkaraktärer. Ojojoj...

Lyra Lof, 20:52, 31 oktober 2016. Anmäl

Ingen ser ut som Greta Garbo för att de sätter på sig ett par solglasögon. Samma med en fluga eller en cowboyhatt. Gå inte då! När de flesta har ansträngt sig ser de tråkmånsarna som gör så ut som... ja, riktiga tråkmånsar, lata dessutom. Håller med Oemeara; att ha en maskeradfest ≠ konstiga "klädpåhitt" eller luddiga klädkoder. Vad är det för dumheter! Bara för att man själv inte gillar maskerad betyder det inte att det är *fel* att nån bjuder in till en sån. Även om FS vill känna sig "fin".

Lyra Lof, 20:49, 31 oktober 2016. Anmäl

Outklädd på temafest? Det är mer respektlöst än att göra fel med presenten (populär fråga här). Värdfolket kommer att tänka "varför bjöd vi FS som förstörde stämningen för alla?". Den som ordnar temafest vill inte främst fira sin födelsedag utan ser födelsedagen som ursäkt att fixa festen. "Filmkaraktär" är ett ganska brett tema, nog har du sett någon film vars karaktär (inte skådespelare) du kan identifiera dig med?

Sweydia Ism, 12:52, 31 oktober 2016. Anmäl

Gillar, som FS, inte att klä ut mig. Men, efter sidojobb som statist har jag lärt mig att "se ut". Det handlar om att föreställa en karaktär.Tror att FS kommer att få roligare utklädd, än som sig själv iklädd solglasögon. Om varken mat, dryck eller festdeltagare lockar - stanna hemma! Eller, ta ett gammalt lakan, vira runt ("Spartacus", gammal storfilm om romarriket) och gläds med födelsedagsbarnet!

gamla Tekla, 12:30, 31 oktober 2016. Anmäl

FS/MR jag skulle inte tolka detta a la klädkod/klädpåhitt. Det är en fest med maskeradinslag, men då huvudsyftet är födelsedagen står det som klädkod. Suck, bara tacka nej. Klä dig "fint på vanligt sätt" och sätt dig i en bar? Fest är ingen rättighet. Och som sagt behöver det inte vara komplicerat. Varit på en inflyttningsfest med bokkaraktärtema, det var roligt med många olika nivåer på klädsel, och ingen kände ändå till alla karaktärer/böcker. Ingen hade läst "min" bok ens, kul o okomplicerat.

Oémeara Braunisch, 12:16, 31 oktober 2016. Anmäl

Nu vet vi ju inte frågeställarens kön - om det spelar någon roll, jag är relativt fördomsfri, men hen vet ju bäst själv om hen är en han och vill fortsätta på det temat eller tvärtom. En trevlig könsneutral karaktär är annars Jabba the hut.

Lantis Bondlurk, 11:21, 31 oktober 2016. Anmäl

@ MLP - helt riktigt! Själv har jag blivit trött på det och tackar nej till maskerader eller dyligt. Till FS - om du går så gör något kul av det eller om du absolut inte har lust att klä ut dig så tacka nej.

Kristina S, 10:29, 31 oktober 2016. Anmäl

Ex-familjekalas?

Fråga: Det är ju ett vanligt fenomen nuförtiden att människor som passerat säg 40, 45 är inne på sin andra, tredje etablerade relation, ofta inkluderande barn. Jag har noterat att i de inblandades familjer hanteras detta väldigt olika, i vissa fall tar man stor hänsyn till att det är den nya partnern som har ”företräde” i partnerns familj, och ex:en får då så att säga lämna plats för den nya. Men i andra fall betraktas det som självklart att fortsätta bjuda in ex:en på till exempel familjefester och andra sådana sammankomster på exakt samma sätt som innan. Jag vet till och med fall där inte bara ett ex, utan flera, bjudits in av partnerns familj till den typen av träffar.

Självklart är det upp till varje familj att hitta sitt sätt att hantera detta, men vem kan sägas bära ansvaret för att det blir rätt, vad det nu är..? Vem ska visa hänsyn till vem?

Jag kan själv tycka att det i vissa fall som jag upplevt i min närhet, är lite märkligt att den nya svärfamiljen inte har mer ”fingertoppskänsla” och tar mer hänsyn till den nya pojk-/flickvännen/partnern, åtminstone tills den nya hittat sin position i sin nya familjekonstellation. Alla känner sig ju inte helt bekväma att tvingas frottera sig med partnerns ex tillsammans med den egna, nya svärfamiljen.

Ex:en är etablerade sedan länge och har självklar plats medan den nya kanske fortfarande försöker hitta sin och bli inkluderad. Ibland kan det ju ta ett tag. Det kanske vidare inte är så självklart lättsmält alltid att tvingas höra utdrag ur partnerns (kärleks-)historia med ex:en. Vilket lätt kan hända när svärfamilj och vänner till exempel glatt börjar berätta anekdoter och minnen…

Det jag undrar är alltså om det kan sägas finnas något rätt sätt att hantera detta på?

Svar: Nej, det finns inte något etablerat, vedertaget sätt att hantera detta slags problem – om det ens behöver bli ett problem. Som du skriver är det så vanligt att en relation bryts att ingen kan egentligen tycka att det är konstigt att man har nya relationer, en, två eller flera.

Om dessa nytillkomna i en familj eller ett släktsammanhang godtas eller inte, om de erbjuds att delta och medverka i familjesammanhang, och om de nu frånskilda före detta medlemmarna fortsatt får vara med, skiljer sig åt mellan familjerna. Mycket har att göra med hur den tidigare relationen brutits, har det varit svårt och en av parterna känner sig förfördelad, kränkt, illa hanterad är det förstås svårare att se en efterträdare inta den plats man tidigare haft. Om man har haft god relation till familjen som man en gång har tillhört men inte längre är en del av, kan det vara naturligt att man bjuds fortsättningsvis på en del familjebjudningar.

För många är det otänkbart att fortsätta umgås familjevis när man har avlägsnat sig från den tidigare familjen. I synnerhet om man har fått en efterträdare kan det bli besvärligt. Alla familjer gillar inte separationen och har lätt att lägga den så kallade skulden på den före detta ingifta personen.

Men det viktigaste är givetvis hur man agerar visavi barnen. De ska aldrig behöva se eller höra negativa synpunkter på en person som är deras förälder, eller den person som deras förälder har valt att leva med.

Så svaret är som du också skriver, att man gör som det passar och förstår kan fungera. Den som separerar från sin partner men har knutit fasta band med sin partners släkt kan alltså bjudas med, men ex:partnern måste vara med på det liksom ex:ets eventuellt nya partner. Om en axpartner som också är förälder ska delta i släktmiddagen tillsammans med barnen måste samförstånd råda för att det ska bli bra.

Mot bakgrund av min långa erfarenhet av dels livet, dels den frågemängd jag har fått genom åren, svarar jag att ju mer tolerans och förståelse som människor vill visa varandra, desto enklare blir livet. För alla.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (8)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-8 av 8

Det är ju jättebra om relationerna i släkten är så goda att ex kan bjudas in. Något för alla vuxna att sträva efter. Alternativet med sårade känslor och drama och "kommer hen så kommer inte jag" är jobbigare för alla inblandade, speciellt barnen.

Karin Granström, 11:22, 4 november 2016. Anmäl

Vem bär ansvaret för att allt blir "rätt"? Var och en vuxen, naturligtvis! Separationer/ skilsmässor är sällan lätta - med barn, allt annat än lätta. Om varje vuxen, från partner, via vänner och bekanta, till avlägsen släkt kunde se litet framåt - förbi uppbrottets turbulens och ställningstagande - till en dag då livet återgår till vardag, men på annat sätt... Javisst, det svider - men, att ha förbrukat all anständighet är mycket värre - även i privata "krig"!

gamla Tekla, 13:59, 30 oktober 2016. Anmäl

Ackja-om det bara vore så väl att alla nytillkomna partner kan finna sig i hur den familj de kommer till ser ut sedan tidigare! Jag vet om ett fall där en kvinna sambor med en man som har två barn i lågstadieåldern från ett tidigare förhållande (barnens mamma är död). Paret väntar sitt första gemensamma barn-och den nya kvinnan verkar tycka att bonusbarnen helst inte borde finnas i huset-eller åtminstone inte ta någon plats överhuvudtaget

Barbro Norrlund, 10:15, 29 oktober 2016. Anmäl

MLP hur lyckades du skriva över maxantalet på 500 tecken i ett inlägg? DET skulle jag vilja veta!

Frk N, 14:22, 28 oktober 2016. Anmäl

Håller med MLP, har ens nya partner barn sedan tidigare får man finna sig i att det också finns en till förälder som måste få ta plats.

annan Camilla, 11:15, 28 oktober 2016. Anmäl

Som ny partner får man faktiskt finna sig i hur familjen ser ut. Om Exet låt säga mamman brukar vara med på julen så blir det jättekonstigt för alla om hon helt plötsligt inte ska få vara med för att mannens nya partner ska känna sig bekväm. Mamman lär ha djupa relationer med övriga släkten om hon är med på tillställningar efter uppbrottet. Sen får ju alla inblandade hjälpa till att sköta det snyggt.

Bara Föratt, 10:15, 28 oktober 2016. Anmäl

LÄSARKOMMENTAR VIDAREBEFORDRAD AV MAGDALENA: Så bra svarat! Mitt ex på släktträff hos mina föräldrar, presenterade mig "detta är min före detta hustru som numera är min syster", vilket var kärt rörande.

Magdalena Ribbing, 08:19, 28 oktober 2016. Anmäl

Som sagt, det här bestäms ju oftast av om man har barn med sitt ex. Precis som att barnen "ingår i paketet" för den nya partnern hör barnens föräldrar lika sjävklart dit. Nämnas bör att det ibland till och med kan omfatta icke-biologiska föräldrar. Jag tror att detta ska betraktas som ett gott exempel på hur vi, kulturellt sett, har börjat vänja oss vid de nya villkoren för familjebildning. De flesta är överens om att barnen går före, och inte ska betala priset för föräldrarnas separationer.

Kap Kennedy, 08:06, 28 oktober 2016. Anmäl

Tacköverflöd?

Fråga: Jag har noterat att servicepersonal (som ofta är särskilt flitiga med önskningar om en trevlig kväll eller helg) också börjat tacka för att man besvarar dessa önskningar med ett ”Tack detsamma”.

När man betalat för en vara kan dialogen bli som följer.
– Tack.
– Tack, ha en trevlig kväll.
– Tack detsamma.
– Tack!

Mycket tackande förvisso (som så ofta här i Sverige), men min tanke är att just det sista tacket skorrar falskt och tillgjort. När väl detta yttrats förefaller det som att man önskat en trevlig kväll enkom för att få samma önskan tillbaka.
Detta måste väl ändå vara ett oskick som tyder på att trots att man vill ge sken av social fingerfärdighet istället uppvisar det motsatta?

Svar: Det lilla praktiska ordet ”tack” måste inte alltid tolkas i sin grundmening att markera tacksamhet; man kan också se det som ett behändigt småmynt i samtal av olika slag.

Att den dialog du beskriver förekommer vet alla. Men du ger det sista tacket en annan betydelse än den avsedda som är ett artigt konstaterande av att man nåtts av en vänlighet i två ord: ”tack detsamma” på vilket man svarar ”tack.”

Att inte svara alls skulle bli som att man struntade i denna vänlighet. Det lilla ”tack” är enkelt, praktiskt, gratis, går snabbt, är roligare än det moderna ”inga problem” och du slipper säga det förlegade ”åh, jag ber!” eller ”väl bekomme.” Eller rentav ”föralldel” som många förmodligen skulle tycka var ohövligt.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (20)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 20

Det förekommer också att försäljaren säger "Ja tack" när han vill uppmana kunden att beställa, eller när han expedierat den första varan för att höra om kunden vill beställa mer.

Anders Ström, 10:56, 3 november 2016. Anmäl

@JG "Av många" vet jag inte, men jag tyckte det... Jag tror framförallt inte att folk är vana med det som en artighetsfras. Om du googlar "föralldel" får man bland annat upp http://www.synonymer.se/?query=f%F6r+all+del, med diverse exempel på hur uttrycket används, och nog känns det väl som att man i samtliga fall "tar avstånd" från nåt mha "föralldel"?

annan Camilla, 15:03, 28 oktober 2016. Anmäl

annan Camilla, tack för upplysande svar. Frasen "för all del" uppfattas alltså av många som avståndstagande, precis som Magdalena antydde. Bra för mig som gammal utlandssvensk att veta. Jag trodde att det var dylika uttrycks ålderdomlighet som var problemet, men tydligen har just detta uttryck fått en särskilt dålig klang. / Jan Götesson

Jan Goetesson, 13:44, 28 oktober 2016. Anmäl

@JG Nej, jag tycker att man bör försöka undvika att ta illa upp i onödan (även om detta kan vara nog så svårt ibland), men "föralldel" är inte en artighetsfras jag är van med, så då beaktar man vad som sägs. "För all del" används lite ...avståndstagande i normalt språkbruk, och därav blir även "artighetsfrasen" fläckad.

annan Camilla, 11:20, 28 oktober 2016. Anmäl

Sällsyt grinig fråga. Tack är alltid ett rart och trevligt ord! Att ungdomar idag känner sig tvugna att ta till "svengelska" i form av "inga problem" beror på att generationen före agerat valhänt och inte gett någon ledsagning. "Varsågod" upplevs av många som lite "nådigt". Gamla Teklas "Ingen orsak!" är utmärk! (Jmf med spanskans "de nada" eller franskans "de rien") Om vi alla börjar använda det idag så kommer det snabbt att sprida och sätta sig som en naturlig fras.

Anna N, 07:23, 28 oktober 2016. Anmäl

annan Camilla 12:39: Varför vill någon ta illa upp av en vänlighet, vare sig man använder en äldre fras som "För all del – jag ber" (känd från Evert Taubes havsörnsvals) eller en ny som "Det är lugnt"? Kanske att många uppfatta äldre uttryck som nedlåtande enbart för att de äro äldre? Det vore upplysande om Magdalena godhetsfullt ville förklara varför de äldre fraserna äro "förlegade" eller rent av "ohövliga". Ha de en historia av att ha använts nedlåtande? Med utmärkt högaktning / Jan Götesson

Jan Goetesson, 05:05, 28 oktober 2016. Anmäl

Den som jobbat i service vet att man träffar på all sorts människor. Vissa är trevliga och andra är det inte, alla säger inte tack och ibland kan det vara direkt otrevliga personer som kommer. Då kan man bli överraskad, glad och lättad när en kund är ovanligt artig, som säger "kan jag be att få" istället för "jag ska ha", eller önskar trevlig kväll, trevlig helg eller vad det nu kan vara - det kanske kan bidra till de "för många" tacken.

Maria Moliteus, 20:29, 27 oktober 2016. Anmäl

Oj vilken fråga...

Lyra Lof, 16:42, 27 oktober 2016. Anmäl

@Jan G "Föralldel" låter väl ändå lite dissigt?

annan Camilla, 12:39, 27 oktober 2016. Anmäl

Bara Föratt, 11:22, Här har du träffat huvudet på spiken! Instämmer och beklagar, att det alltför ofta är så som du beskriver!

gamla Tekla, 12:29, 27 oktober 2016. Anmäl

Begravningsblommor?

Fråga: Jag har precis talat med en släkting som deltagit i en begravning.
Hennes dotter med sambo (det var sambons pappas begravning) tog efter begravningen med sig ALLT i blomväg hem – från kransar till lösa buketter.
Jag är verkligen i chock och gav uttryck för det.

Min släkting påstår då att detta numera är vanligt. Säg inte att detta stämmer med verkligheten. Så pinsamt! Om detta är accepterat numera låt mig få veta!

Svar: Det är helt fel att ta med blommor och kransar från en begravning, lika fel som det vore att prästen skulle ta hem blommorna från altaret. Blommor och kransar läggs efter begravningen vid den grav som ställts i ordning eller om det passar bättre, utanför kyrkan eller den plats där begravningsceremonin har ägt rum.

Blommor till begravning, gudstjänst och annat i kyrkan ska ses som ett slags offergåva och ska lämnas på platsen. De är absolut inte avsedda att bäras hem av de anhöriga för andra ändamål.

Tyvärr är det inte känt för alla men kyrkvaktmästarna bör informera om det så att begravningsgäster som inte har fått lära sig detta förstår att de inte ska ta hem blommorna.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (31)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 31

Jag korrigerar mig själv för det jag skrev den 26 oktober, för jag ser att det inte tolkas som jag tänkte. Det var från mitt eget perspektiv, att när jag ordnade min mammas begravning, skulle jag kunnat knipsa en liten blomma från någon vacker dekoration för att torka och spara. Menade absolut inte att jag skulle knipsa blommor från en kista på en begravning jag blivit inbjuden (?) till - det känns smaklöst.

Maria T, 11:34, 29 oktober 2016. Anmäl

Det är väl bara att gratulera när vuxna människor inte behövt gå på begravning och lära sig vad som gäller. Givetvis tar man inte med sig blommor hem om de är ämnade för nån annan, levande eller ej.

Katarina Katarina, 16:03, 28 oktober 2016. Anmäl

Lyra Lof: Katolska kyrkan accepterar kremering. Dock föreskriver man en respektfull hantering av askan och föredrar jordbegravningar. Du får gärna göra kattberlocker för mig. Däremot tycker nog att askhanteringen i Graham Greenes "Resor med moster Augusta" har passerat gränsen. Begravningsseder förändras förstås. Med blomstergärden vid en begravning är ju både till den döde och till döden om jag får uttrycka mig så. Vissa saker ska inte profaneras.

Lotta Larsson, 20:12, 27 oktober 2016. Anmäl

Karin G: Vatikanen är emot kremering. Vad gäller berlocker, så ska jag göra en sån med min underbara, fina katts aska när jag hittat rätt berlock. Och sen får folk tycka vad de vill – nån tycker det är creepy? Bra!

Lyra Lof, 16:46, 27 oktober 2016. Anmäl

Vid en anhörigs begravning gav begravningsbyrån oss alternativet att själva köra blommorna från kyrkan till begravningsplatsen. Det skulle då ha blivit billigare än om byrån gjorde det. Vi lät begravningsbyrån sköta det. Men kanske kan det ha varit något sådant det handlade om? Att ta hem begravningsblommor med en-sista-hälsning-band känns nästan för makabert för att vara sant.

Marie Persson, 13:56, 27 oktober 2016. Anmäl

Vi tog med kransen från anhörigs begravning och lade den i minneslunden där maken var begravd och som senare skulle bli begravningsplats för makan

Ulla Flodin, 11:25, 27 oktober 2016. Anmäl

Om jag har köpt en bukett till någon som står mig nära som har gått bort är buketten till den avlidne. Jag skulle bli förbannad om någon gick och knipsade av en ros från den att ta med hem som några i kommentatorsfältet verkar tycka är helt okej. Helt respektlöst.

Susie Dahl, 11:21, 27 oktober 2016. Anmäl

Vad gäller aska i smycken så såg jag nyligen en tidningsartikel om att påven förbjudit det. Lät som en helt bisarr sed från svensk kulturs synpunkt, men lär inte vara helt ovanligt med tanke på att katolska kyrkan ser sig manad att reagera.

Karin Granström, 08:08, 27 oktober 2016. Anmäl

Arma människor som aldrig har fått lära sig hur man uppför sig så att de gör bort sig så kapitalt. Tycker genuint synd om dem. Folk kommer ju att tro att de inte är kloka någonstans. Och de kommer att dö av skam när de sedemera inser hur fel de betett sig. Kyrkorna behöver ta ansvar för att förklara grundläggande vett och etikett för de som inte vet hur begravningar går till.

Karin Granström, 08:05, 27 oktober 2016. Anmäl

Maria T: ja vid kremation så kan gravsättningen av urnan ske långt senare (max ett år) så det är inte alls säkert att det finns en grav att lägga ut blommorna vid, då direkt efter ceremonin.

Petter Gusten, 23:26, 26 oktober 2016. Anmäl

Igenkännande?

Fråga: Vi verkar ganska snara att döma varandra idag; efter hur vi ser ut, hur vi beter oss och vad vi säger. Jag kan själv vara sådan eftersom jag uppskattar många oskrivna regler om vett och etikett. Dock har jag ett problem där jag själv blir boven, och jag vet inte riktigt hur jag ska agera.

På grund av sjukdom har jag mycket svårt med närminne och koncentration. På jobbet går det bra eftersom jag har ordning, allt finns dokumenterat och jag vet vad jag gör. Men på fritiden händer det ofta att jag möter människor jag inte känner igen eller att jag reagerar på information som om det är första gången jag hör den – vilket blir märkligt när det är något man diskuterat flera gånger.

Jag har egentligen inte alls lust att berätta om min sjukdom för allt och alla, men skäms samtidigt över de blickar och kommentarer jag kan få eftersom jag förstår att jag framstår som oartig eller nonchalant. Ibland lyckas jag klämma ur mig ett ”ursäkta jag har så svårt att komma ihåg ansikten” men det mottages ofta på fel sätt, som att jag skyller ifrån mig. Jag som är så framgångsrik kan ju inte ha problem med hjärnan utan detta måste vara nonchalans? Vad kan jag egentligen säga vid dessa tillfällen, för att på ett bättre sätt ursäkta mitt beteende men ändå hålla distans kring min sjukdom?

Svar: Du har ett problem som du delar med många, säkert många fler än vad vi vet. Att du inte minns vad som sagts vid ett tidigare tillfälle kan du förklara med att säga ”mitt minne har svikit mig, vad var det vi pratade om förra gången?” Naturligtvis ska den du säger detta till ge dig information, utan kommentarer om din ”glömska.”

Att inte komma ihåg utseenden är vanligt. Exempelvis jag har mycket svårt att minnas ansikten och namn och det uppfattas precis som du skriver ofta som nonchalans. Ibland får jag höra i efterhand att ”X mötte dig häromdan och du ville inte känna igen henne/honom.” Då tar jag ”skulden” på mig själv, och säger som det är, att jag inte minns ansikten och är ledsen för det.

Men du ska inte behöva gå in i någon förklaring om din sjukdom, den har inte andra med att göra.

Mitt knep för att om möjligt hindra att alla de som jag inte känner igen blir sårade är att genast säga ”ursäkta mig, jag har ett problem med igenkännande/att minnas, hjälp mig, berätta var vi sågs/du heter/vad vi talade om.” Om man säger det vänligt och bekymrat och lägger till det där ”hjälp mig” brukar det fungera. Eller borde åtminstone göra det, de människor som blir sura trots en sådan förklaring är oförstående och självupptagna och du kan nog inte hoppas på att de kommer att förstå dig.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (9)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-9 av 9

Om vi vore mer meddelsamma, ex.vis: "Vet du, jag har litet svårt med närminnet/ namn/ ansikten" - alt. "att hålla balansen/ resa mig/ stå/ gå" etc. Om vi vore mer hjälpsamma, ex.vis: "Jag förstår! Vi sågs hos XX i fredags/ jag heter NN/ jag brukar använda glasögon ibland." - alt "Ja, det kan vara knepigt! Håll i mig, så hjälper jag dig." Inga utvecklingar i ämnet behövs - bara medmänsklighet!

gamla Tekla, 18:19, 26 oktober 2016. Anmäl

... ursäkt igen. Och jag tror att den funkar rätt bra (?); säga att jag inte minns någon's namn (inte bara den personens!) namn 20 sekunder efter de sagt det—jag tror (hoppas) att det får personen att se att han/hon inte inte är minnesvärd, utan att det handlar om hur jag är funtad! Fast om det handlar om en sjukdom, som hos FS, det helt förståeligt att FS inte vill prata om det med nån som inte ens är en bekant! MR:s förslag är bra.

Lyra Lof, 03:28, 26 oktober 2016. Anmäl

För mig är det tvärtom: jag registrerar ansiktet—det sitter som svetsat!—men när någon presenterar sig går namnet in i ett öra och ut det andra. Förmodligen (garanterat) för att jag är 'visually oriented' då jag är fotograf! Men folk TAR illa upp, blir sårade t.o.m. tror jag, när man inte minns deras namn (särskilt om de kommer ihåg mitt), det framstår som nonchalant. Men det är bara att be om ursäkt, vad annars ska man göra?! (Jag kan alltid köra min visuella/fotograf-historia—och sen be om

Lyra Lof, 03:20, 26 oktober 2016. Anmäl

Jag vet inte om detta hjälper FS men när jag är på konferenser och liknande med mycket folk som man förväntas komma ihåg brukar jag göra minnesramsor (ofta skriver jag ner dem i hemlighet) "Charlotte, Blonderad, ekonomiansvarig" "Anders, stor näsa, pressansvarig" osv.

Sweydia Ism, 20:46, 25 oktober 2016. Anmäl

Här i Schweiz förväntas man att hälsa med namn, när man träffar någon, även när man bara går förbi varandra på gatan. Man säger "Goddag fru XX " eller "Hej YY", så det gäller att känna igen personen och sedan snabbt veta namnet. Har man då, liksom jag, dåligt ansiktsminne, blir det ännu svårare.

G S, 10:19, 25 oktober 2016. Anmäl

Mitt problem är att jag inte kommer ihåg vad folk berättar. Jag har märkt det konstiga fenomenet att många förväntar sig att man ska "skvallra" om dem och då man inget har sagt så blir det surt pga det! Jag erkänner att det som har sagts har jag oftast glömt då jag lämnar rummet, vilket uppfattas som nonchalant. Jag tror inte jag har någon minnessjukdom, snarare så är det kanske faktiskt så att jag inte är intresserad vilket säkert inte är ok men tyvärr.

Frk N, 09:18, 25 oktober 2016. Anmäl

Det där med ansiktsigenkänning är ett lustigt fenomen. Jag kommer ihåg när jag var ung; då hade jag svårt att se skillnad på människor i övre medelåldern-ålderdomen. Könet såg man ju, men i övrigt var de alla samma gråa, formlösa, ointressanta klump... Nu däremot lär jag mig genast att känna igen individer över 45, medan jag i stället har börjat tycka att alla unga män respektive alla unga kvinnor ser likadana ut: babysläta, med samma konstiga modekläder och samma slöa petande i mobilen! :-D

Marja-Leena Pettersson, 09:01, 25 oktober 2016. Anmäl

Kära FS du är inte ensam! Vi är många som delar ditt problem men som kanske pratar för lite om det. Själv har jag väldigt svårt för att känna igen folk och matcha namn med rätt ansikte om jag inte träffat personen flera gånger. Det blir ofta ett problem för mig i arbetet då det på vårt jobb ofta kommer interna & externa besökare regelbundet som brukar börja besöket med att gå runt och hälsa på alla. Ofta kan jag inte komma ihåg vem det är och vad sjutton personen heter och har för funktion men förstår på vederbörande att vi träffats förut. Jag brukar hålla god min och le som om jag känner igen personen I fråga och sedan fråga min chef (som vet om mitt problem) vem det var. I private sammanhang gör jag som Kap Kennedy och sager som det är att jag inte alltid kommer ihåg ansikten och om de springer på mig på stan utan att jag hälsar så ska man inte ta illa upp utan ta fatt i mig och presentera sig istället. Det brukar funka.

Kristina S, 08:29, 25 oktober 2016. Anmäl

Jag har också dåligt ansiktsminne, och har funnit att total uppriktighet kring det fungerar bra. I vissa sammanhang förvarnar jag till och med ("bli inte arga om jag inte känner igen er ute på stan, för jag..."). De flesta förstår och accepterar naturligtvis, men som sagt: alla gör det inte. Somliga lever för att i varje vaken sekund bli bekräftade av sin omgivning, och att inte bli igenkända är för dessa en närmast traumatisk upplevelse. Men det är ju deras problem.

Kap Kennedy, 08:09, 25 oktober 2016. Anmäl

Arvhjälp?

Fråga: Jag behöver råd kring hur jag på bästa sätt avböjer oönskade erbjudanden om hjälp vid en bodelning utav en förälders arv. Mannen som lägger sig i aningen för mycket är en äldre vän till familjen, dock ingen jag personligen känner något närmare. Klart är i alla fall att han har alldeles för mycket tid. Nu har jag upprepade gånger fått uppmaningen eller nästan en order, att förmedla telefonnumret till den juristbyrå som hjälper mig med bodelningen.

Det kan tilläggas att denna man inte har något att hämta ur boet, utan denna begäran att få telefonnumret är enligt honom själv endast för att ”hjälpa mig”. Jag varken behöver eller vill ha hans hjälp i detta och vet ej hur jag på ett snyggt sätt kan få honom att inse detta. Hur ska jag säga det?

Svar: Den här mannen ingår i den stora skaran beskäftiga, kanske egentligen mest nyfikna, personer som brukar hävda att de ”bara vill hjälpa.” Naturligtvis finns genuint hjälpsamma personer men av det du beskriver verkar denne man vara motsatsen. Mannen har inte ett enda dugg med dig och ditt arv att göra utan är obehagligt nyfiken. Om du är enda barnet och den förälder som avlidit var ensamstående ärver du ensam utan bodelning. Om du har syskon ska dessa dela arvet lika med dig, och ingetdera är något som en utomstående person ska lägga sig i. Förhoppningsvis skulle inte juristbyrån heller svara på mannens frågor utan ditt tillstånd.

Ge inte mannen ett enda telefonnummer, inte en detalj om arvet eller annat. Säg vänligt men mycket bestämt nästa gång han hör av sig ungefär så här ”du menar säkert väl med att vara så intresserad som du är av bodelningen och arvet, men det är faktiskt helt och hållet min (mina syskons) ensak och jag (vi) behöver inga råd och ingen hjälp, tack.”

Det är lika bra att du tar i så mycket, eftersom han annars kommer att fortsätta att snoka och rota och kräva information. Vad ska han med den till? Berätta för andra?

Säg ifrån, hövligt men tydligt!

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (12)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 12

Kan Lantis Bondlurk vara något på spåren? Tänk om det finns en anledning till det osunda intresset? Det är antagligen inte till FS fördel i så fall (ekonomisk iaf) därav märkligt säga sig vilja "hjälpa", men hur ska en person med viktig information eg gå tillväga i ett sådant här fall? Måste väntas till bodelningen offentlig? Måste ju inte gälla okända arvingar, kan ju vara skuldbrev och liknande också som föräldern hemlighållit för sitt barn och personen ifråga vill ska gå via juristen först.

Anna Andersson, 18:04, 25 oktober 2016. Anmäl

Det kan ju vara så att den nu bortgångna föräldern för 50 år sen sagt till mannen att "Lovar du att hjälpa barnen, om jag går bort?" och han nu känner sig bunden till det löftet. Ibland kan det fungera att låta folk få hjälpa till med nåt annat, som får dem att känna sig behövda. Då kan man säga "Nej, bodelningen och juristbyrån behöver du inte tänka på, men om du skulle vilja leta fram dina foton och skriva ned (eller spela in) dina minnen av mamma/pappa så skulle det vara oerhört uppskattat.

Åsa S, 15:53, 25 oktober 2016. Anmäl

Han känner kanske till att det finns ytterligare syskon. Här om någonstans är termen bonussyskon på sin plats.

Lantis Bondlurk, 15:46, 25 oktober 2016. Anmäl

Viktigt att FS informerar sin jurist om den här mannen. Rätt bra om gubben ringer juristbyrån, så får de "snoppa av" honom! Förmodligen anser han sig sitta på viktig information och då kan byrån bedöma om det har något värde. Han bör alltså få lämna information (om han har någon) men ska absolut inte FÅ någon information!

Anna N, 09:03, 25 oktober 2016. Anmäl

Beteendet låter sjukligt.

Enok Personne, 00:23, 25 oktober 2016. Anmäl

Jag råkade ut för samma sak efter det att min mor avled. Jag satt dessutom med en förståndshandikappad syster men omgivningen var lika nyfiken och illasinnad. Antar att detta kan liknas vid att kraschlanda med en flygplan högt upp i Anderna för att sedan bli räddad i sista stund. Livet måste gå vidare. Men för (alla oavsett kön) kusiner, gode män, åldringsvård, läkare, sjuksköterskor ger jag inte vitten.

Ulf Lingbratt, 20:23, 24 oktober 2016. Anmäl

för sig att ringa runt.

M K, 19:56, 24 oktober 2016. Anmäl

Håller med Kap Kennedy, han har definitivt en baktanke. Någon som bara är nyfiken eller inbillar sig att FS behöver hjälp skulle aldrig vara aggressivt påstridig på det sättet. Egentligen finns ingen anledning att vara artig, men efter att själv ha fått en störd person på halsen i decennier har jag blivit mer försiktig med obehagliga personer. Jag hade sagt tack för erbjudandet, men vi har redan fått hjälp, bara. Och pratat med juristbyrån, så de känner till den här personen ifall han skulle få

M K, 19:56, 24 oktober 2016. Anmäl

Ja, det finns folk till allting. Min syster och jag delade upp allting vi ärvde i totalt samförstånd. Men på pappas begravning var det en gammal bekant som förhörde sig om vem som fått en viss silversak och sen utbrast "Men den borde väl du haft!" Jag önskar jag kommit mig för att säga något vettigt, men jag blev så paff att jag bara mumlade att vi var nöjda båda två eller någont ditåt. Det finns tydligen Inga gränser för vad folk kan lägga sig i.

Dorothea Lückner, 16:01, 24 oktober 2016. Anmäl

"Tack för omtanken. Jag har mycket att stå i just nu så det bästa du kan göra för mig är att lämna mig i fred."

Sweydia Ism, 10:59, 24 oktober 2016. Anmäl

Snålfolk?

Fråga: Det jag gärna skulle vilja ha råd om, och som jag även saknar i tidigare svar i spalten, är etikett när det gäller hur stor del man ska lägga till en present beroende på om man är singel eller är en del av ett par.

Det jag reagerat över är nämligen fallet när par och singlar gemensamt ska lägga ihop till en present. Om överenskommelsen är att man exempelvis ska lägga 200 kr per person då lägger par ofta endast 100 kr per person, då de anser sig själva som ”1”.
Jag har också varit med om att den ene i paret sagt att ”jag lägger pengar men min man behöver ju inte lägga något.” Att notera är att männen i fråga är inga anonyma personer till den som fyller år utan känt och umgåtts med denne under många år.
Som singel kan man uppleva att man sponsrar par i deras del av presenten.

Min fråga är vad etiketten säger i sådana här fall? Råder etiketten att par lämnar hälften av överenskommen ”gåvosumma”? Detta synsätt verkar vanligt förekommande men för mig så känns det inte helt okej.

Svar: Svar: Din fråga är en av de ofta återkommande, och jag har svarat i detta ämne många gånger. Men frågorna om delade kostnader har tilltagit och därför reder jag ut begreppen igen. En misstanke: allt fler är mer intresserade av att snika åt sig privatpengar än att vara normalt hyggliga inbegripet att aldrig sko sig på andra.

Alltså: kostnaden för gemensamma gåvor till någon/några ska delas per individ. Detsamma gäller allt annat där en utgift ska fördelas på flera personer, som taxiresor, gåbortsblommor, krogbesök, kaféer. Alla med en egen inkomst har samma skyldighet att dela den kostnad som de själva frivilligt har gått med på. Med dela menas per person – inte per familj, grupp, par eller vad man vill hitta på, om inte dessa familjer, grupper, par är exakt lika i storlek.

Det är totalt felaktigt att två som är ett par ska betala samma summa som den som är singel. Tanken att de ”tu är ett” är helt fel i dessa sammanhang, och de som resonerar så, alltså att ett par betalar samma summa som en singel, är antingen korkade eller snåla. Är man korkad till den grad att man inte fattar att två personer inte är en, så kanske det inte kan avhjälpas med en förklaring. Men det bör vara ovanligt, vanligare är snålheten och den ska andra inte behöva stå ut med. Ibland kan man som normalbegåvad kanske sucka och tänka att äsch, det spelar ingen roll om X och Y betalar samma summa som Z ensam. Men det är inte någon bra idé att ge upp inför andras girighet, X och Y kommer att fortsätta att tjäna pengar på sina singelvänner och deras hygglighet. Det händer att det blir värre än ett försumbart par tior eller någon hundralapp – den som är grundligt snål kan i värsta fall fortsätta med att exempelvis be om ett lån men inte återbetala det eller ”låna” kläder eller föremål som inte lämnas tillbaka.

Du gör alltså rätt för både dig och andra om du ser till att summan som ges till en gemensam present delas per huvud, inte per hushåll.

Usch, säger jag, om dessa svårartade snåljåpar som vill berika sig på sina vänners bekostnad. Gnidiga och knussliga kallades de förr. Kanske dags att ta upp de begreppen igen? De är inte hedrande, kan jag informera om.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (28)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 28

Svar till ML Pettersson, 12:59, 50/50 mammor/ pappor enligt min erfarenhet. Obetänksamheten kräva stora summor av alla och efterföljande oviljan att bättra på potten när summorna är anonyma verkar helt gender-lös i mina kvarter. Mer kopplat till få barn o sent i livet i dessa fall, säkert en slump det också. Att det sedan varit just några mammor som i det dolda valt att lägga lite extra från gång till annan, för att täcka upp ifall någon skulle missa, kanske inte ska dras några växlar på heller.

Anna Andersson, 11:28, 25 oktober 2016. Anmäl

Ha! Sara Karlsson vill alltså räknas som "en person" när det gäller att gå med på fest, men "del i ett par" när det gäller att bidra ekonomiskt. Dra inte in barn i detta. Räcker utmärkt att undertckna med "Karl och Eva med familj". (=2 vuxna avsändare=två bidrag) Har aldrig hört talas om att barn förväntas bidra eller stå med på kortet. (barnens namn behöver inte heller stå på ytterdörrar, by the way)

Anna N, 09:25, 25 oktober 2016. Anmäl

De hushåll som inte har råd att ge för två personer (eller flera) kan avstå från att vara med på insamlingen och i stället ge något avpassat till den egna kassan. Det finns ingen anledning att börja diskutera utifrån "jag är ju hemmafru, min make har inget arbete, sonen studerar ju, bla bla bla".

Enok Personne, 00:30, 25 oktober 2016. Anmäl

Sara Karlsson, då får du som medföljande partner äta ifrån din partners tallrik i så fall. Ni är ju nämligen inte två utan bara en, eftersom den ena av er inte känner sig som en självständig gäst. Eller så får du stå för att du egentligen inte vill delta, och stanna hemma. Eller avstå från att skriva under på kortet. Om en gäst känner sig självständig eller ej är fullkomligt ovidkommande. Som vuxen betalar du för dig, eller avstår från festen/presenten, oavsett hur du känner idg.

H R, 21:28, 24 oktober 2016. Anmäl

Personligen tycker jag annars att Bara Föratts förslag är alldeles utmärkt.

Sara Karlsson, 15:40, 24 oktober 2016. Anmäl

Ett alternativt sätt att se på saken: Ofta är det framförallt den ena parten i ett etablerat par som har en relation till jubilaren. Kan tänka mig att man som medföljande partner (gäller väl också äldre barn som kanske inte ens själva får välja om de ska följa med på kalaset) kanske inte känner att det är lika naturligt att se sig som en helt självständig gäst. Utan sin partner skulle man inte ha varit med på festen. Man bjuds in som tillsammans, kommer tillsammans och ger present tillsammans.

Sara Karlsson, 15:39, 24 oktober 2016. Anmäl

@Sara Olsson Fast nu är det ju ingen affärstransaktion, utan en insamling bland vänner. Naturligtvis skulle jag acceptera att en vän la mindre om denne hade det tungt ekonomiskt, samt hoppas att denne skulle göra mig samma tjänst om det behövdes.

annan Camilla, 10:43, 24 oktober 2016. Anmäl

Insamlingar är märkliga fenomen. Vid skramling för presenter till avslutningar i skolan/förskolan har ofta uppstått diskussion - där gäng av högljudda velat alla ska ge stora summor och några få protesterat att det blir för mkt sammantaget för dem med fler barn eller skral ekonomi. På förslag att alla ger vad de kan/vill - har hittills aldrig någon av de som påhejat stora summan "för det är ju fröken värd" gett mer än minimum men däremot ofta de som propagerat för lägre summa. Apropå Bara..11.02

Anna Andersson, 10:38, 24 oktober 2016. Anmäl

Hela den här grejen att om nu någon skulle vara "hemmafru" el liknande, då skulle man helt plötsligt få rabatt när man lägger pengar i en presentpott. Skulle man kunna ringa hyresvärden då o på samma sätt säga "nej tyvärr, en av oss är hemmavarande så därför vill vi bara betala halva hyran". Eller "åh men min man tar hand om barn o hushåll så då är det väl ständigt två-för-en-erbjudande i glasskiosken?". Totalt ologiskt. Vill man inte vara med på en present för att man tycker det blir för dyrt då säger man tack men men nej tack.

Sara Olsson, 08:01, 24 oktober 2016. Anmäl

Frågan har varit uppe förut och då har några försvarat att lämna bidrag "familjevis". Denna gång verkar alla överens om att alla betalar sin del, oavsett om man är gift, sambo eller singel.. Ändå förtsätter tydligen fenomenet att förekomma. Finns det verkligen ett enda skäl till varför en ensamstående skulle betala dubbelt så mycket som ena halvan i ett par? Nej. Och därför kan det förmodligen bara handla om ren snålhet.

Anna N, 07:32, 24 oktober 2016. Anmäl

Vänstrykande?

Fråga: Jag vet att det inte finns några direkta regler kring sociala medier (det har Magdalena nämnt vid flertal tillfällen), men min fråga gäller detta ämne ändå.

Jag dejtade en person under några månader och då faller det sig naturligt att man lägger till varandra på sociala medier så som Facebook, Instagram och Snapchat. Efter en tid kände jag att vi inte borde ses mer och jag sa det även till personen i fråga vilket kändes tråkigt men nödvändigt.

Saken är den att jag fortfarande såg hen varje dag på sociala medier och blev mot min vilja ständigt påmind om att det inte blev som vi hade tänkt oss.
Jag valde därför att ta bort vederbörande och dennas kompisar från just sociala medier och fick ganska snabbt frågan om varför jag hade tagit bort dem. Min tanke var, sa jag, att vi inte ska ses mer och det även innefattar sociala medier. ”Jag vill inte se dig dagligen varken i verkligheten eller min telefon.” Är det omoget eller ska man göra det som känns bäst för en själv i detta sammanhang?

Svar: Sociala medier är fantastiska för många som använder dem rätt, och en stor hjälp både till bibehållandet av kontakter och skapandet av nya sådana. Men samtidigt finns stora nackdelar med förtjusningen att finnas synlig eller förmedla känslor för många fler än dem man vill möta i verkligheten. Detta ställer ibland till stora problem – som ditt. Omoget kan det inte kallas att vilja avlägsna någon från närheten. Möjligen en ny kunskap: att vara väldigt försiktig med vem och vad som får plats på ens konton.

Att tas bort är en fråga enbart för den direkt berörda som stryks från någons konton på sociala medier. Så det du kan göra, såvitt jag förstår, är att säga som det är: ”vi umgås inte längre och jag behöver inte ha kvar dig och dina vänner på mina konton.”

Just den informationen bör du kunna ge. Det tycker jag att du är skyldig en person som du nyss har haft en nära relation till. Om andra skulle fråga varför du har tagit bort en eller flera personer från dina konton är de nyfikna och vill lägga sig i andras angelägenheter. Du kan lugnt strunta i dem.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (10)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 10

Naturligtvis kan man "unfriend" precis vem man vill. Det kan ju bero på attvederbörande skriver ointressanta inlägg. Vi kan ju ändå vara vänner "utanför" Facebook. En gång tog jag bort en väninnas dotters "friend" och hon "mamman" sa upp bekantskapen med mig - hon blev alltså förnärmad! Facebook är ju inte HELA LIVET, eller hur? Det finns alltså ett liv UTANFÖR Facebook - glöm inte det!

Kristina Hörlin, 04:31, 25 oktober 2016. Anmäl

Håller med Anna N! Visst kan man ha nöje och nytta av sociala medier, men jag tror också att det kommer att minska snart. Som sagt, hur många lunchtallrikar m m orkar folk se? Många tycker ju det är heltrist att titta på kort, så jag är förvånad att det är så populärt, men bara de ligger på FB verkar det gå bra. Någon som har en förklaring, vore jag glad!

Maja Gräddnos, 16:12, 24 oktober 2016. Anmäl

Sociala medier kan vara kul och praktiskt sätt att hålla kontakt, skvallra och skryta. Lite "töntigt" dock. Har låtsas man ha 200 eller 3000 "vänner" och inbilla sig att den evna lunchtallriken är av allmänt intresse. Snart lär väl den initiala upphetsningen ska lägga sig lite. Nu är folk lika upphetsade som när den första tv:n kom. "Jag twittrar, därför finns jag" kanske snart byts mot något mer substantiellt...? Nyheter brukar bli avslagna när de blir "allmängods".

Anna N, 07:42, 24 oktober 2016. Anmäl

Skulle inte ha 'friendat' en person på FB som jag hade dejtat några månader bara. Såvida det inte var en otrolig virvelvind av en kärlekshistoria, där man flyttade ihop efter en vecka och är gifta efter en månad... Men annars? Nä. SJÄLVKLART är det ok att 'unfriend' personen när man slutar att ses. Och ja, det är väldigt underligt av honom/henne att fråga varför. Vad tror du? Kom igen.

Lyra Lof, 03:05, 21 oktober 2016. Anmäl

@ Sweydia Ism - man får väl anta att FS inte hade fått en relation till exets vänner som gjorde att det kändes naturligt att behålla dem på FB m.m.

Kristina S, 11:47, 20 oktober 2016. Anmäl

Så länge man håller sina kontaktlistor rimliga så ska det inte vara något problem att säga att man bara har med personer som man har någon form av relation till. Jag rensar årligen ur mina kontaktlistor på folk som jag inte längre har någon relation till. Har man däremot tusentals personer i kontaktlistorna så kan det kanske räcka med att ställa in så att man slipper se just deras poster.

Leif Hansson, 10:58, 20 oktober 2016. Anmäl

Jag förstår att du tog bort exet, men dennes kompisar? Det kanske fanns personer som lärde känna dig genom ditt ex och uppskattade denna bekantskap. Du hade kunnat låta dessa stå kvar några månader och sett hur relationerna utvecklat sig, då hade du inte verkat omogen eller bitter.

Sweydia Ism, 10:51, 20 oktober 2016. Anmäl

Det var väldigt vad det är många som inte kan förstå att det är den så kallade rikstidningen DN:s roll som lokaltidning som är problemet, inte det eventuella presentutbud jag har till förfogande i min splendida isolation. Men tack för visat intresse.

Lantis Bondlurk, 10:33, 20 oktober 2016. Anmäl

@ FS - du var inte omogen som tog bort en person du inte längre vill ha en relation till. Det var ditt ex som var omogen som frågade. Alla som använder sociala medier vet ju att man måste rensa upp lite ibland precis som man ju också gör i verkliga livet. Så strunta i det och tänk inte mer på det.

Kristina S, 10:15, 20 oktober 2016. Anmäl

Ja, det här är ett intressant modernt fenomen. I verkliga livet har det alltid varit självklart att, när två personer går skilda vägar, så gör oftast deras respektive bekantskapskretsar det också. Vissa vänner och bekanta har man ju bara för att de liksom medföljer ens partner. Att sluta umgås med dem kan vara tråkigt men ändå begripligt för det flesta. I sociala medievärlden finns det däremot många som inte längre förstår sådana orsakssamband.

Kap Kennedy, 09:38, 20 oktober 2016. Anmäl

Festfripresent?

Fråga: Har en fundering. En god väns fru fyller jämnt inom kort. Det kommer inte att bli någon mottagning eller fest eftersom de befinner sig utomlands på bemärkelsedagen. Förväntas man då att ge jubilaren en present? Hade det varit frågan om en formell tillställning i samband med firandet är ju present givet men hur gör man när personen i fråga inte ställer till kalas eller liknande?

Svar: När sådana frågor uppstår för min del brukar jag tänka så här: skulle personen ha givit mig en present om jag hade jämn födelsedag med eller utan kalas? Blir det hypotetiska svaret ja, så skickar jag/överlämnar en lagom present (jag ger gärna en vacker bricka eller något från en av de många fina museibutikerna) till vederbörande. Men först överväger jag en gång till om en present riskerar att kännas besvärande för mottagaren, det finns många som helst slipper en presentgirande relation, särskilt i lite högre åldrar.

Om jag inser att det inte skulle finnas en tanke på att ge mig en present så skickar jag kanske ett gratulationskort, det är neutralt och till intet förpliktigande.

Presenter är inte något slags kvitto på att man bjuds på kalas, inte heller en ersättning för den kostnad man som gäst åsamkar inbjudaren. En present är en symbol för den lyckönskan man ger till mottagaren. I princip kan man alltså ge en present även om man inte är bjuden på festen, men det är inte lika förväntat.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 2

Kommentarer (18)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 18

Lantis Bondlurk: Vad tråkigt att Magdalena inte kan ge dig shoppingtips till dig som bor där det inte ens finns en "vettig" livsmedelsaffär. Så vad ska hon tipsa om i såna fall? Nåt från järnhandeln? (finns det en sån?) Nåt du kan köpa på bensinmacken? Det verkar som om du vill vara tyken bara "därför att". Och ja, DN är en Stockholmstidning! Jesus.

Lyra Lof, 03:10, 21 oktober 2016. Anmäl

Lyra Löf: Jo för mig. Jag känner då en förväntan att göra samma sak tillbaka, om jag låter bli är jag otacksam och gör jag det så blir det en ofrivillig tradition ifrån min sida. Men det kanske bara sitter i mitt huvud.

Bara Föratt, 14:11, 20 oktober 2016. Anmäl

@Lantis Bondlurk: naturligtvis finnas inte samma utbud där det bor 2 hundra eller 2 tusen som där det bor 2 miljoner. Men det finns n ju andra fördelar med att bo mitt i "spenaten".DN är en Stockholmsbaserad tidning, så att ett visst fokus finns på huvudstaden är inte så konstigt. Du kanske har en cykel, bil, eller moppe så du kan besöka en större ort när du ska handla. Eller ta tåget till någon större stad. Man behöver ju inte vara "mer bitter lantis än man gör sig" :-)

Anna N, 08:51, 20 oktober 2016. Anmäl

"Men det är inte första gången DN uppträder som en lokaltidning för alla inom tullarna" Men det är ju det DN är, det förstår väl alla? Om sedan det fina folket bor på Södermalm eller på Öfvre Östermalm gör inte så stor skillnad. Du, Lantis Bondlurk, och jag, får väl gå ut och samla lite hummelhonung eller björknäver och förära jubilaren. Det blir nog uppskattat det med! Det är ju tanken som räknas :)

Pelle Lundén, 21:20, 19 oktober 2016. Anmäl

Ett kort från Vi-skogen med texten "Hoppas du hade en fin dag" har jag skickat till bekant som inte var i närheten av vare sig mig eller civilisation men posten fungerade den gången iaf.

A A, 21:01, 19 oktober 2016. Anmäl

Naturligtvis förstår jag att det är ett förslag och att jag får handla mina presenter var jag vill. Men det är inte första gången DN uppträder som en lokaltidning för alla inom tullarna.

Lantis Bondlurk, 17:52, 19 oktober 2016. Anmäl

Lantis Bondlurk: Hör talas om något som heter FÖRSLAG? Inget kan passa alla alltid, det får man räkna med. Magdalena eller andra kan inte alltid flika in "om det finns" etc etc, lite får man räkna ut själv. Känns lite som "surt sa räven om rönnbären"...Om man bor långt ute på landet får man ta det onda med det goda.

Maja Gräddnos, 17:00, 19 oktober 2016. Anmäl

Bara Föratt: Jamen ett kort är väl inte besvärande ändå...?

Lyra Lof, 16:30, 19 oktober 2016. Anmäl

Roligt för alla er som har nära till en museibutik, oavsett om ni bor i Stockholms innerstad eller inte. (Magdalena skrev för övrigt om "de många fina museibutikerna" som om utbudet är flödande.) Här har vi knappt en vettig livsmedelsaffär. Själv tycker jag kanske det är lite omständligt att först skicka efter något från en webshop, sedan skicka det vidare till en utrikes vistande jubilar.

Lantis Bondlurk, 15:59, 19 oktober 2016. Anmäl

"Eller snickra något själv, rentav?" Hahaha, underbart! Ja du Lantis Bondlurk, om du nu inte gillade Magdalenas citerade förslag, då kan jag rekommendera Sollefteå museum, fantastiskt fina saker där. Hoppas du bor i närheten. Och tro mig, Ångermanlands inland är långt ifrån civilisation mätt med storstadsmått.

Tjille Vips, 15:37, 19 oktober 2016. Anmäl

Skåpöppnare?

Fråga: En vän berättade nyligen något för mig som fick mig att haja till rejält. Och när jag påpekade för honom att det han hade gjort var ett stort etikettsmässigt övertramp så hade han ingen förståelse alls för detta. Därför skriver jag nu till Hyfs- och stilspalten för att få klarhet i ärendet.

Så här tilldrog sig det hela:
Min vän åt middag med en ny dambekant, det var till råga på allt första gången de träffades. Det hela föll väl ut och de tillbringade därefter natten tillsammans. Då det var varmt i lägenheten hade de unga tu svettats ymnigt under natten. När sedan kvinnan tog en dusch, så passade min vän på att utan att fråga ta sig friheten att lokalisera och plocka ut rena sängkläder ur kvinnans linneskåp och bädda om sängen.

Nämnas bör att hon blev glad för det han gjort och tackade honom, men personligen tycker jag att denna handling är helt oacceptabel. Man tar sig helt enkelt inte den typen av friheter hemma hos en ny, ytlig bekant. Eller har jag fel?

Svar: Ojoj! Du har helt rätt! Din välmenande bekant betedde sig så som man absolut inte ska göra. Man öppnar aldrig skåp och lådor hos andra, oavsett orsak, förrän man har frågat och fått tillstånd till det eller direkt ombetts till det. Möjligen kan man göra det hos sina föräldrar eller syskon. Men att hos en nästan obekant person öppna det man förmodar är linneskåpet och oombedd plocka fram lakan är olämpligt på alla sätt. Skåpet hade kunnat dölja något som inte var meningen att andra skulle se. Människor har hemligheter och det måste de få ha.

Nu är det gjort, kvinnan blev glad tydligen, och det var ju väl det i situationen. Men det var likafullt att överskrida integritetens gränser. Hoppas att din vän inte gör om detta – hos någon annan i alla fall.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (28)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 28

Hyres tant Kanske anser du att jag är en av "moraltanterna"? Rart i så fall att tycka synd om, men det behövs inte alls. Här i spalten får man föra fram sina åsikter och resonera, det är liksom poängen. "Moraltanter" får framföra sina åsikter, precis som du får det. Jag t ex får tycka att det är riktigt dumt att första dagen (natten) hoppa i säng med en okänd, en främling. Jag dömer väl inte precis, jag Tycker att det är riktigt dumt att bli intim med någon jag inte känner. Varför så bråttom ?

Irene Holm, 11:26, 27 oktober 2016. Anmäl

Om en övernattande partner bidragit till att kladda ner mina lakan så skulle jag enbart blivit glad över hjälpsamheten med att bädda rent. Det visar väl att personen inte anser sig ha rätt att bli uppassad utan tvärtom vill dela på besväret likväl som på nöjet. F.ö. tycker jag uppriktigt synd om de två moraltanterna som så flitigt kommenterar här. Vilka är ni att döma andra? På vilket sätt angår det er huruvida ett par är gifta eller helt obekanta när de går till sägs? Är ni kanske avundsjuka?

Hyres tanten (Webbsida), 00:00, 21 oktober 2016. Anmäl

MLP varför fortsätter du läsa och kommentera om du nu tycker att Magdalena Ribbing är oartig,otrevlig och ovänlig? Det är precis som L.Torstensson skriver hennes spalt och helt frivilligt att läsa det hon skriver/ tycker.

A A, 19:08, 20 oktober 2016. Anmäl

M-L P: Varför skulle Magdalena Ribbing vara artig, trevlig och vänlig mot någon som i flera år har gjort sitt bästa för att sabotera hennes spalt?

Lars Torstensson, 11:18, 19 oktober 2016. Anmäl

Magdalena: och ibland kan man tycka att du varken är artig, trevlig eller vänlig. Och jag är inte den enda som har reagerat på det.

Marja-Leena Pettersson, 11:10, 19 oktober 2016. Anmäl

MAGDALENA SVARAR ÄN EN GÅNG: För det första tycker jag att flera kommentatorer är häpnadsväckande konventionella för att inte säga moraliserande. Frågan och svaret rör inte vad dessa två personer gjorde i sängen utan att den ena oombedd öppnade ett skåp hos den andra och letade fram lakan. För det andra skulle man lätt kunna tänka sig att Marja-Leena Pettersson inte är på riktigt, utan driver med oss eller har en annan agenda.

Magdalena Ribbing, 10:29, 19 oktober 2016. Anmäl

Det jag tycker är mest skumt med det hela är varför den här mannen bestämde sig för att berätta detta för sin vän. Man undrar ju hur det kom på tal. "Jag träffade en tjej i helgen och sen efter vi haft sex så bytte jag lakanen". Jaha?

Susie Dahl, 09:59, 19 oktober 2016. Anmäl

Med tanke på att han redan varit i hennes mest privata skrymslen, så känns detta med linneskåpet som en bagatell i jämförelse... :-o Men alltså, jag tror inte att den här frågan är på riktigt. Det är någon som driver med oss, eller har en annan agenda med frågan.

Marja-Leena Pettersson, 08:52, 19 oktober 2016. Anmäl

Tack Magdalena för det du sa om Bob Dylan och Nobelpriset! Gällande snubben och lakanen tänker jag att han trampade över rejält. Möjligtvis med goda avsikter dock. Han verkar i alla fall inte vara av typen "Wham, bam, thank you ma'm". Vem som ligger med vem - när, hur och varför - ska inte andra lägga sig i så länge det handlar om två samtyckande vuxna människor.

Anna N, 06:34, 19 oktober 2016. Anmäl

Att bädda rent i den situationen tycker jag närmast är oförskämt, som att han tyckt att lakanen från början varit så solkiga att det nu var dags. - eller ett tecken på manisk renlighet? Konstigt, i alla fall. Lite som om det bör vara rent när näste man hoppar in kanske... Även om paret lärt känna varandra på nätet var detta inte läge att byta hennes lakan, efter första kroppskontakten. Nu fick FS i alla fall något att fundera över, ett sätt att lära känna partnern och hans knepiga egenheter.

Irene Holm, 23:39, 18 oktober 2016. Anmäl