Smokingväst?

Fråga: Jag undrar om man kan ha svart väst med smokingknappar till smokingen på nyår.
Min gode vän hävdar bestämt att detta inte är korrekt utan det är gördel eller hängslen som gäller. Kan Magdalena lösa tvisten åt oss, tack!

Svar: Du måste inte ha väst till din smoking, men vill du ha det kan du till en enkelknäppt smokingjacka med spetsiga slag ha svart väst med svarta knappar. Om smokingjackan är dubbelknäppt har du vare sig väst eller gördel eftersom den jackan inte bärs uppknäppt.

Har smokingjackan schalkrage kan du ha väst om du vill eller cummerbund, dvs gördel, om du vill (helst svart, avstå från att matcha färgen med din eventuella dams klänningsfärg, det är tonårsonödigheter). Tänk på att ett cummerbund liksom en väst ska täcka byxornas linning.

Hängslen ska du ha om byxorna inte sitter uppe utan sådana, de ska vara vita som skjortan och inte synas. Livrem har man inte till smoking- eller frackbyxor.

Så här är det enligt formella klädregler. Känner man till dessa kan man bryta mot dem om man skulle få en obändig lust att göra det – för att visa sin intressanta personlighet kanske?

(Här passar jag på att vederlägga en vanlig nyårsmissuppfattning beträffande kvinnors klädsel: det är inte det minsta nödvändigt att ha en svart glamourös klänning på nyårsfesten, vilket många tror. Man skulle kunna tänka precis tvärtom, att det nya årets ankomst ska firas med färgglada kläder, inte den svarta färg som i flertalet kulturer kan markera sorg.)

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

"Nåja, vad är väl en bal på slottet...? Den kan vara trist och tråkig och... alldeles... alldeles underbar!" Nåja, stilla tankar över året som gått och förhoppningar inför det nya, är inte heller så dumt... Så klart, går det att kombinera! Tänk färgglatt!

gamla Tekla, 11:44, 31 december 2016. Anmäl

Nyårsfestförvirring?

Fråga: Vi är bjudna på nyårsfest till ett par som vi inte känner jätteväl, och vi vet inte vad som gäller. Det står att vi är välkomna att fira nyårsafton med dom, men inte hur dags vi ska komma, inte något om klädsel, inte om vi ska ha med eget dricka, inte om det är en stor fest eller bara dom och vi.

Vad ska vi göra? Klädsel? Ta med vin? När ska vi gå dit?

Svar: Jobbigt med så löst formulerad inbjudan! Gästerna blir osäkra. Inbjudarna menar säkert väl, tänker nog att det är mindre pretentiöst att bara skriva ”välkomna att fira nyårsafton hos oss” så får gästerna fritt välja klädsel och ankomsttid osv.

Men vanligen fungerar inte människor på det sättet. En bjudning är en gemenskap, och de som ska ingå i den vill veta vad som förväntas av dem. Nyårsafton är ofta ett tillfälle till fest, kanske är denna nyårsbjudning avsedd att vara just festlig med glittrande klänningar och smoking. Eller så är man i umgänget vana vid lättsammare stil, och då gäller kanske jeans och tröja.

Men gästerna måste informeras om vad som avses för att inte behöva oroa sig för att komma ”felklädda.” Ska det vara smoking måste det skrivas i inbjudan, men skriv inte ”Festlig” som klädkod eftersom det inte går att tolka – betyder det smoking, mörk kostym, spets, siden eller blazer och broderad kofta? Är det mörk kostym som gäller, steget under smoking, så ska det stå, obs Mörk kostym, inte enbart Kostym. Är det vardagsklädsel ska det skrivas ut. Vet inbjudarna att alla gästerna har klart för sig att det är som alltid ett okonventionellt kalas, behövs inte någon klädkod.

Inbjudan måste också berätta vilket slags bjudning det är: riktig middag eller dryck och snittar eller midnattssupé eller annat. Däremot behöver inte inbjudaren skriva hur många gäster det blir men det kan ofta framgå av klädkoden, man har knappast smoking om det är fyra personer. Är det meningen att gästerna ska ta med champagne, alkoholfritt, vin, ost eller annat måste detta meddelas, ingen värdperson kan utgå från att gästerna själva förstår detta.

Och så tiden! Just en nyårsfest kan börja senare än en vanlig middagsbjudning, kanske så pass sent som kl 21. Men står ingen tid kan gästerna tro att vanlig tid gäller, kl 19 kanske – och det är nog inte vad värdpersonen önskar om bjudningen var tänkt att börja kl 21.

Alltså: svar på dina frågor har jag inte, men ett råd har jag: ring inbjudaren och säg ungefär ”tack för inbjudan, så roligt det ska bli, jag undrar bara hur dags du vill att vi ska komma till dig, och hur finklädda vi ska vara?” Det är inte ohövligt, tvärtom visar det gästens vilja att anpassa sig till kalaset ifråga. Och det är i sin tur en bra början på en rolig fest!

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (6)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-6 av 6

Skulle vara kul att få veta hur det gick så här i efterhand!

Anna N, 12:01, 3 januari 2017. Anmäl

Ja, absolut som föregående inlägg känns det som en förfråga. Om man svarar :Ja, jag kommer gärna..får mer direktiv i form av klockslag mm... Det måste FS fatta eftersom de inte är bekanta med värdfolket och än så länge väldigt torrt och snålt information om tillställningen.

Ewa Atena, 22:08, 30 december 2016. Anmäl

Jag håller med Anna Andersson. Låter som att de mest bara hör efter om FS med sällskap är intresserad av att ses på nyår. Förmodligen har inbjudan kommit via sms eller mail.

Så det så, 21:38, 30 december 2016. Anmäl

Det framgår inte i vilken form inbjudan kommit. Detta låter ju nästan som en informell första-sondering, alltså på nivån: vill ni fira nyår med oss, det vore uppskattat? I så fall förväntas FS svara, ja det vore roligt - vad kan vi hjälpa till med, när ska vi komma och vad ska vi ta med oss? I den senare kommunikationen kommer nog också att framgå hur många som verkar vilja delta och om övriga tänker klä upp sig till tänderna.

Anna Andersson, 11:13, 30 december 2016. Anmäl

Ännu ett exempel på företeelsen att aktivt och systematiskt dela in sina vänner i en inre och yttre krets. Frågeställarna skriver att de inte är så välbekanta med värdparet, vilket också är vad denna hopplöst ofullständiga inbjudan säger. Budskapet lyder: "Ni som känner oss vet vad som gäller. Ni som inte gör det får väl försöka anstränga er." Meningen är att man ska vilja bli en sådan som förstår hur paret brukar resonera. Snobbism i sin allra värsta moderna form, alltså.

Kap Kennedy, 08:20, 30 december 2016. Anmäl

Det kan inte sägas nog ofta: klara, entydiga instruktioner inför en fest gör att alla trivs så mycket bättre och har det så mycket roligare, Man slipper oroa sig före festen eller känna sig bortkommen under festen.' När jag går bort vill jag veta när det börjar, hur jag förväntas vara klädd, om det serveras mat eller bara tilltugg, om festen firar något särskilt och hur länge jag förväntas stanna. Någon form av signal från värdfolket att det är dags att bryta upp är ofta bra.

Tore Persson, 07:35, 30 december 2016. Anmäl

Firarprotest?

Fråga: Jag kommer med en fråga som jag tidigare inte sett i Magdalenas spalt, men kanske finns det fler läsare i samma situation.

Jag firar helst inte min födelsedag. Jag ser varken nöje eller nytta i att få ett ”gratulerar” för ingenting. Beröm mottar jag hellre för faktiska bedrifter, och att andra lägger pengar på mig på en dag som för mig är helt oviktig känns både jobbigt och irriterande.

Har en bekant, en familjemedlem eller en släkting födelsedag så firar jag mer än gärna, samt köper en gåva om så önskas. Alla ska få fira på sitt sätt och om andra ser födelsedagen som viktig så respekterar och förstår jag det mer än väl! Men själv har jag år efter år sagt till mina närmaste att jag varken vill ha presenter eller någon typ av tillställning. Detta verka inte helt gå fram till dem.

När det börjar närma sig försöker jag vänligt men bestämt förklara att jag inte vill firas på något sätt, och får då oftast höra ”men en liten middag kan du väl ha?” Jag tycker att detta bemötande är fruktansvärt oförskämt, och på senare år har jag behövt säga ifrån på ett sätt som nästan känns elakt för att folk helt enkelt inte förstår – eller kanske inte vill förstå – att jag faktiskt menar allvar.

Hur ska jag närma mig detta?

Svar: Ämnet ovilja att fira sin födelsedag kommer upp då och då. Mitt svar är att en uppriktig önskan måste respekteras, och att en sådan önskan måste göras mycket tydlig för de som vill gratulera.

Men: det finns också en generositet i att förmå att ta emot en gåva. Andras vilja – lika med behov av – att visa att de uppskattar den som fyller år måste egentligen också respekteras. Du själv ger ju gärna presenter och de som fått presenter av dig vill med stor sannolikhet gärna ge dig något, inte för att ”gratulera för ingenting” utan för att visa sin uppskattning av dig.

Däremot är det helt fel att andra förväntar sig eller som det verkar på din beskrivning, kräver att en jubilar ska ha något slags bjudning.

Du kan klargöra ditt obehag inför firandet så att budskapet går fram till alla berörda. Skicka ett mejl eller annat meddelande till de som du befarar vill lyckönska dig (vilket är firandets avsikt) och skriv ungefär

”Nu fyller jag år – igen – och ber uppriktigt att ni som planerar att ge mig en present avstår från det. Mina födelsedagar är helt likgiltiga för mig och jag vill verkligen inte ha någon present eller uppmärksamhet av någon. Inte heller vill jag ha någon tillställning i sammanhanget. Eftersom ni är mina vänner tror jag att ni förstår mig och för att göra mig glad helt enkelt glömmer bort att jag fyller år.”

Skulle någon trots ett så tydligt meddelande ändå ge dig något måste du anstränga dig att positivt ta emot det och tacka för det. Så är samhällets oskrivna regler.

En parentes: det finns personer som av något slags bakvänd osjälviskhet säger att de inte vill firas alls, men själva verket gärna vill uppmärksammas. Detta är ytterligare en aspekt att ta hänsyn till.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (23)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 23

Aha, så det finns vuxna människor som ser andras födelsedagsfirande som något man unnar sig. Det man blir bjuden på då i första hand, kantänka....

M K, 22:59, 6 januari 2017. Anmäl

Efersom FS verkar vara en mkt principälskande (om än inte särskilt principfast) människa bör hen även avstå från glädjen att fira andras födelsedagar (eftersom det enligt FS är så löjligt att fira annat än reella bedrifter). Det man inte unnar andra bör man knappast "mer än gärna" unna sig själv.

Anna N, 10:48, 2 januari 2017. Anmäl

Kristina S: Jag skrev det med ett frågetecken, eller hur? Indikerande att det kan vara en möjlighet. Jag frågade mig det därför att det verkade vara ett sånt HIMLA problem för FS, vilket verkar lite... överdrivet. Du skriver att du sällan firar din födelsedag "på något särskilt vis"—vilket är många grader under vad FS säger. Den här frågan (rätt vanlig) brukar ju annars handla om jämna-år-firande, vilket ju är mer brakfest-artat än vad det handlar om här.

Lyra Lof, 02:46, 31 december 2016. Anmäl

@ Lyra Lof måste man vara ''självspäkare'' bara för att man inte vill fira sin födelsedag?? Jag är livsnjutare av stora drag men firar sällan min födelsedag på något särskilt vis. Särskilt illa tycker jag det är när arbetsgivaren bestämmer sig för att gratulera i form av ett e-mail sänt också till resten av kontoret. Det har jag numera lyckats avstyra...... Hur tänker man om man som vän väljer att fira någon som inte önskar att firas? Tror man att man gjort dagens goda gärning eller vad går det ut på? Eller är det för att tillfredsställa ett eget behov? Jag har också firats av folk som missförstår (eller vad det nu är) och givetvis håller jag god min men jag hade hellre sett att de hade respekterat min önskan. Kanske kan ni som är ivriga firare istället försöka tänka som så att födelsedagsbarnet kanske ska få bestämma själv hur dagen ska vara Och se det ur ett annat perspektiv ni med.

Kristina S, 14:07, 30 december 2016. Anmäl

Instämmer Lyra Lof. Hade jag fått detta brev hade jag genast blivit orolig att min vän drabbats av en depression :/

Susie Dahl, 13:41, 30 december 2016. Anmäl

... en nära vän som försöker få sin vän att uppmärksamma dagen inte är "nedlåtande dum". Och det kanske faktiskt är så att personen inte förstår "sitt eget bästa." (Gör vi alltid det? Och är det "nedlåtande dumt" av andra att föreslå ett annat sätt att se på något?) F.ö. tycker jag AM Draaks svar var bra! Kanske för att det går lite i linje med vad jag skriver. ;) Kanske FS kan ta 1 min & fundera lite på de perspektiven. Om inte annat kanske han/hon förstår vännernas motivation bättre då.

Lyra Lof, 11:40, 30 december 2016. Anmäl

Vilket deprimerande brev MR föreslår att FS ska skriva... Nyckelord: avstår, glöm bort, ingen uppmärksamhet av någon. Förmodligen skulle vännerna bara bli beklämda att läsa det. Men inte förvånade—för låter inte FS som något av en självspäkare? Kanske i största allmänhet? Vilket kan vara varför vännerna så gärna vill att han/hon ska fira sin födelsedag. (Åtminstone det!) Som ju är en självbejakelse—man firar ju inte att man har blivit ett år äldre, utan att man föddes; finns! I min mening är

Lyra Lof, 11:16, 30 december 2016. Anmäl

en gammal släkting beslöt att ingen födelsedag skulle firas, däremot bjöd hen in på en fest långt senare än vad födelsedagen som matchade en namnsdag, en del av gästerna kom på att det var namnsdag och en del trodde att det vara bara en trevlig tillställning utan presenter. Det kan också vara en framkomlig väg när man ändå vill träffa nära och kära och ha trevligt tillsammans utan något ståhej om ett uppvaktande. Men det är ju bara om man vill bjuda vänner och släkt.

Kerstin Sundberg, 07:20, 30 december 2016. Anmäl

Och re Draak: jag läste din sista mening och fattar därmed vad du ville prata om. Och nej, inte mer filosoferande än andra här.

Sett Förr, 18:12, 29 december 2016. Anmäl

FS är alltså kränkt över detta? "Fruktansvärt oförskämt" bemötande? Låter nog som att hon/han egentligen har helt andra problem med sina närmaste. I sakfrågan: ett brev skulle troligen ha motsatt effekt, i e de närmaste skulle nog undra om FS är riktigt pigg, verkar överdrivet om de nu är nära vänner/släkt. MR:s råd om tacka och ta emot är bättre. Och så rycka på axlarna och gå vidare.

Sett Förr, 18:10, 29 december 2016. Anmäl

Klapptack?

Fråga: Vad anses vara god sed när det gäller att tacka för julklappar? Jag förväntar mig när jag ger bort en julklapp att jag får någon form av feedback/kommentar kring gåvan.

Om man inte får det, är det fel att fråga om personen gillade julklappen?

Jag själv tycker att man ska uttrycka en uppskattning eller vänligt fråga om den går att byta mot något annat.

Svar: Självklart ska den som får en present – julklapp eller annan – tacka för den! Allt annat är trist ohyfs. Nuförtiden är julklappar ofta en beställning från den som vet att det blir en gåva på julafton – inte den överraskning som har varit en tanke tidigare. Men att julklappsmottagaren får exakt vad vederbörande önskat sig är inte något skäl att strunta i tacket. Inte heller om julkappen inte motsvarat förväntningarna. Tack ska ändå sägas, för den omtanke som gåvan symboliserar.

Föräldrar måste lära sina barn att ringa/skriva/texta/mejla de släktingar som givit julklappar men inte varit närvarande på julafton. Och föräldrar liksom andra vuxna ska själva naturligtvis också tacka de personer som givit dem något!

Ring de otacksamma eller bara otackande julklappsmottagarna och fråga milt och icke provokativt om boken-tröjan-skålen eller vad det är, passade. Eller om julklappen kom fram, om den skickats.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (12)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 12

MAGDALENA SVARAR IGEN: Anna N, för dig är det självklart att tacka för alla gåvor, men så är det inte för alldeles för många. Efter mängder av sorgsna frågor genom åren från julklappsgivare, ofta äldre generationer till barnbarn, anser jag att det är rätt att ringa och som det står i mitt svar, milt fråga om presenten kommit fram/passar, Det är inte att som du skriver "tråla efter tack" utan ett sätt att försäkra sig om att presenten nått sitt mål. Och föralldel en hint om att tack välkomnas.

Magdalena Ribbing, 13:40, 2 januari 2017. Anmäl

Självklart tackar man för alla gåvor. Direkt på plats eller i efterhand omgivaren inte är där. Tror barnen på tomten så tackar de honom artigt! Och lika självklart ringer man inte och "trålar" efter ett tack som uteblivit. Däremot kan man avstå från att skicka fler presenter åt just det hållet. Att maskera en "trålning" som en försäkran om att klappen verkligen kommit fram är bara löjligt. Samma princip som "om han inte ringer så är han inte intresserad" (han har INTE tappat telefonnumret!)

Anna N, 10:55, 2 januari 2017. Anmäl

Oj, hos oss har vi fått julklapparna av jultomten. Ibland kom barnen faktiskt ihåg att tacka för fjolårets julklappar när de skrev den nya önskelistan inför nästa jul. Men i något skede kom vi överens med far- och morföräldrar och alla fastrar och mostrar att vi inte längre skulle ge julklappar utanför familjen, så också tacket kan hållas inom familjen. Men fortfarande är det jultomten som hämtar klapparna!

Anonym, 08:57, 30 december 2016. Anmäl

MAGDALENA SVARAR: Anders Ström, helt rätt, man ska vänta en rimlig tid vilket för julklappsfolket nog kan vara en vecka - även om de äldre generationerna skulle uppskatta ett tack på sådär annandagen. Och de barn som har givit mor- och farföräldrar julklappar skulle också blir glada för ett ganska omgående samtal med tack för den jättefina julklappen.

Magdalena Ribbing, 11:34, 29 december 2016. Anmäl

Om man ska ringa till de otacksamma, enligt svaret, så bör man väl åtminstone vänta en vecka och ge mottagaren tid att höra av sig?

Anders Ström, 11:13, 29 december 2016. Anmäl

Men Lyra Lof, det finns faktiskt massor av människor som inte ens vet vilka som håller sig med Instagramkonto, eller för den delen vet vad Instagram är.

H m, 08:06, 29 december 2016. Anmäl

@Lyra Lof: Fast det där är ungefär som att säga: "Numera finns det så många sätt att läsa nyheter på så då måste det vara enklare än någonsin att skaffa sig relevant och korrekt information." Det finns verkligen ingenting som tyder på att mänskligheten blir bättre på att kommunicera, bara för att den har fått en himla massa fler verktyg för det. Att frågeställaren här tycker sig inte få tack kanske bara beror på att hen har glömt att kolla mottagarnas Instagram-uppdateringar. Så bisarrt är det!

Kap Kennedy, 15:23, 28 december 2016. Anmäl

Anna Holmberger: Det är inte alltid möjligt att besöka alla man skulle vilja träffa pga tidsbrist, pengabrist eller för att man inte blivit inbjuden.

AM Draak, 15:13, 28 december 2016. Anmäl

Självklart kan du ringa och fråga. Personligen föredrar jag att inte få några julklappar, särskilt inte skickade. Får jag inte träffa givaren kan jag vara utan presenten, det är i mina ögon ett sätt att köpa sig fri från att träffa folk.

Anna Holmberger, 14:53, 28 december 2016. Anmäl

När det numera finns så många sätt att kontakta folk på—email, sms, facebook, förutom det tidigare telefon och brev—vilket väl borde göra att det finns ännu större anledning, inte mindre att höra av sig och tacka då det är så lätt.

Lyra Lof, 14:22, 28 december 2016. Anmäl

Vänskapsslut?

Fråga: Jag behöver verkligen ett råd.

Några gånger i livet har jag haft en vän som tagit mer än den gett, en ensidig relation där jag förväntas ställa upp i nöd, acceptera att personen struntar i att dyka upp på bokade möten, lyssna och trösta, fira vännens barn på födelsedagen, höra på åsikter som inte får ifrågasättas – men där samma vän aldrig gett mig något tillbaka.

Min känsla är att jag inte vill ”slösa” mer av mitt liv, min tid och min energi på denna person och jag vill helt enkelt göra slut. I ett kärleksförhållande är det accepterat att säga att attraktionen är borta men hur gör man slut med en vän? Jag har provat att besvärat undvika, men där personen aldrig ger sig eller förstår vinken. Jag har haft en vän som på ett nästan obehagligt sätt krävde svar men sedan blev kränkt och sårad över svaret.

Får man göra slut med vänner och hur ska man bäst göra slut i så fall?

Svar: Intressant nog har frågan om man kan göra slut med vänner kommit i ett par varianter den senaste tiden. Mitt uppfattning är att man som vuxen måste ha rätt att avstå från att umgås med personer som man inte vill träffa. Diskreta påpekanden eller ursäkter om tidsbrist verkar inte hjälpa, varken dig eller övriga som har skrivit om samma problem.

Det jag tror fungerar bäst är att man uppriktigt meddelar vederbörande att man inte vill umgås längre, men att man gör det i milda ordalag för att inte såra och kränka. Ett prydligt pappersbrev är rätt sätt att meddela detta, det visar att man är seriös och har tänkt över läget noga.

Något åt det här hållet kan du skriva:

”Du och jag har ofta haft roligt under många/flera år, men vi har nu vuxit åt varsitt håll. Min tid blir alltmer upptagen av annat och jag tror att du förväntar dig mer sällskap från mig än vad jag förmår ge. Mitt förslag är att vi avslutar (eller om du vill vara vänligare: gör ett uppehåll /tar time-out)i vår kontakt. Hoppas du förstår och inte tar illa upp – det är absolut inte min avsikt.”

Du får vara beredd på att vännen kan vilja prata mer med dig om detta, och då måste du ha rimliga argument till hands. Men ge inte efter genom att ta tillbaka det du har skrivit. Det kommer ändå inte att kunna bli en särskilt god relation efter ett sådant brev.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 2

Kommentarer (27)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 27

MAGDALENA SVARAR: Sett Förr med flera: Om ni läser frågeställarens fråga så handlar problemet om mycket mer än en allmänt trist kompis, en sådan kan man förmodligen släppa med hjälp av idoga nej tack till föreslagna möten osv. Frågeställaren har försökt prata med en besvärlig vän utan resultat. Duckandet har alltså inte dugt. Jag kommer inte på något bättre sätt att avvärja fortsättning än att skriva ett hövligt förklarande brev. Sett Förr: mina frågesvar handlar inte om mig personligen.

Magdalena Ribbing, 09:37, 3 januari 2017. Anmäl

Men har du själv någonsin skickat ett sådant brev eller fått ett, MR? Jag måste säga att det aldrig hänt mig trots ålder och mkt sociala kontakter. Däremot tappat vänner och släppt - bara genom att ducka, det är ju så man gör i livet. Vore det inte läge att FS fick lära sig att det är så det är så det går till oavsett att FS tycker sig blivit utnyttjad etc. Ord på papper/mejl är oåterkallelliga och gör skada, ditt förslag tycker jag stjälper mer än det hjälper. Gör mot andra etc

Sett Förr, 17:46, 2 januari 2017. Anmäl

MAGDALENA SVARAR: Ni som anser att det är fel att skriva ungefär enligt mitt förslag till den person man inte längre står ut med att träffa, vilka lösningar föreslår ni? Att bara sluta svara på samtal-meddelanden-brev? Det är som jag ser det avsevärt sämre. Anna N, frågeställarens problem är inte enbart motstridiga åsikter hos en person, utan ganska mycket annat som jag uppfattar som utnyttjande, självupptaget, totalt ointresse för den som kallas vän. Ett milt "slut-brev" kan troligen fungera.

Magdalena Ribbing, 13:46, 2 januari 2017. Anmäl

Att "säga upp bekantskapen" är oerhört starkt och definitivt. Användes förr endast vid allvarliga kränkningar. Att missbruka det för att man inte är nöjd med någons åsikter eller beteende är patetiskt. Det enda rimliga är väl att man försöker PRATA om de problem man upplever nan man drar sig undan. Annars är man ju knappast en särskilt bra vän själv. Ingenting tyder på att FS "försökt allt". Men det låter å andra sidan inte som det handlar om riktiga vänner - snarare ytligt bekanta.

Anna N, 11:19, 2 januari 2017. Anmäl

Oavsett om man pratar direkt med personen eller skriver brev så bör man inte säga sådant som man inte kan stå för, viss försiktighet precis som förordas är på sin plats. Om personen i framtiden blir ingift släkting eller annan närstående så får man väl göra det bästa av situationen där och då. Men inte ens släktingar är man tvungen att umgås med om det är så att de får en själv att må dåligt. Ska vi fira jul ihop så får man väl välja, bit ihop eller tacka nej.

A A, 18:45, 1 januari 2017. Anmäl

Ni som tycker ett brev är bra ide hur gör ni om den person ni skrivit brevet till om några år börjar dejta din, kusin, ditt syskon eller din partners syskon. Och helt plötsligt ska ni fira jul ihop....

LB ., 17:45, 30 december 2016. Anmäl

Att finnas där för någon som krisar kan ju leda till att man får samma stöd själv den dag man behöver det. Bekräftelse för egen del och positiv energi kan man få från andra håll kanske, under tiden.

M K, 10:31, 30 december 2016. Anmäl

Tore Persson och Sett Förr, det kanske är just för att se till att de inte dyker upp igen någon väljer att skriva ett brev. FS verkar ju ha försökt allt annat redan. Jag skulle inte kalla någon som beter sig som FS:s vän som vän öht, om det inte är så att det handlar om någon som befinner sig i en livskris eller har det svårt av någon anledning och av självklara skäl inte orkar ge så mycket tillbaka. I så fall kanske man kan involvera flera att stötta om det blir för mycket för en själv.

M K, 10:23, 30 december 2016. Anmäl

Håller med Sett Förr. I de flesta fall känns det pretentiöst och grymt att skriva brev eller liknande för att göra slut med vänner. Och precis som Sett Förr skriver så dyker vänner upp igen och då kan det vara bra att inte ha skrivit det är ärliga brevet.

Tore Persson, 07:49, 30 december 2016. Anmäl

Dessutom, ett långt liv har lärt mig att vänner, liksom man själv, kan glida tillbaka i varandras liv igen. Så försiktighet med orden tycker jag har varit bra.

Sett Förr, 18:22, 29 december 2016. Anmäl

Samtalsfel?

Fråga: Under en resa nyligen hamnade min man och jag en kväll vid samma bord som ett amerikanskt par som var mycket nöjda med utgången av valet i USA. Jag kunde inte låta bli att fälla en kommentar om att jag oroar mig för Trumps inställning i klimatfrågan och hans intention att riva upp Parisavtalet.

Den amerikanske mannen, som hela tiden även förde sin frus talan, sa då något om att klimatet brydde han sig inte om. Jag bet ihop och kommenterade inte detta, men stämningen vid bordet blev ju lite ansträngd… Min man tyckte jag skulle ha hållit tyst.

Vad borde jag ha gjort?

Svar: Ett av de mest besvärliga problemen i umgängeslivet är när man ofrivilligt måste lyssna till andras politiska uppfattningar som är motstridiga ens egna. Man har två möjligheter, att lugnt säga ”jag har inte samma åsikt som du, låt oss tala om något annat” eller att inleda en diskussion om man kan driva en seriös sådan på ett fredligt vis.

Men både för framtidens skull och ens egen moral ska man alltid protestera om den åsikt som framförs är odemokratisk, rasistisk, sexistisk eller homofobisk. Då kan man säga ”jag anser att du har helt fel, jag håller inte med dig alls.” Säger man i ett sådant fall inte emot har man i någon mening samtyckt och får svårt att därefter se sig själv som en hygglig medmänniska. Däremot kan knappast en annan inställning, en likgiltighet, till den livsviktiga klimatfrågan räknas som odemokratisk.

Här råkade du ut för ett par som du sannolikt inte kommer att träffa igen, och då skulle du ha övervägt om det var meningsfullt att kommentera en okunnig dumhet på den nivån. Du kunde ha sagt ungefär ”det jag känner till om klimatfrågan oroar i alla fall mig väldigt mycket” – och därpå bytt samtalsämne. ‘

Det låter på din beskrivning som om du agerade rimligt i situationen: efter din protest mot det sagda fortsatte du inte.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (15)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 15

Jag anser att man bör vara mycket försiktig att kritisera eller uppfostra någon som man pratar med på en bjudning. Ta istället tillfället i akt att försöka förstå den andre personens tankegångar. Lyssna! Och döm inte ut någon som vill ha en restriktiv invandringspolitik som rasist eller en person som är motståndare till samkönade äktenskap som homofob.

Tore Persson, 07:43, 30 december 2016. Anmäl

MAGDALENA SVARAR IGEN: Som alltför ofta drar en del kommentatorer egna slutsatser angående frågan. Frågeställaren skriver hur vederbörande med partner vid en resa hamnade vid samma bord som ett amerikanskt par. Detta kan ha skett i USA, Korpilombolo, Venedig eller var som helst dit man kan resa. Att det aktuella paret inte var bekant med frågeställaren framgår men är knappast ett skäl att sitta tysta vid samma bord. Att gräla vid en gemensam måltid är i princip fel.

Magdalena Ribbing, 09:07, 29 december 2016. Anmäl

Jag tycker att FS borde försöka förstå, att den uppfattning om saker och ting som vi får från våra PK-media, inte behöver vara med sanningen överensstämmande. Eller i alla fall inte den enda sanningen. Det finns en självgodhet hos många svenskar, som lärt sig vad man "ska" tycka ifrån Aftonbladets ledarsida, som jag tycker är skrämmande faktiskt. Att man t.o.m. tar sig rätten att läxa upp ett par utländska medborgare om deras egen president, när man befinner sig i DERAS land?! :-O

Marja-Leena Pettersson, 08:54, 29 december 2016. Anmäl

Jag får uppfattningen att de förde ett samtal, och personligen hade jag nog varit bra mkt fränare i min kritik av mannens intelligens gällande både Mr Trumps politik och och hur han behandlade sin fru som ett objekt utan egen talan.

Maleandro Le Male, 14:02, 28 december 2016. Anmäl

Jag får uppfattningen att FS inte alls kände paret, utan att de bara råkade hamna vid samma bord? Och att de inte var intresserade av hennes uppfattning överhuvudtaget, att det inte handlade om ett gruppsamtal där alla "fick" bidra. Att då gripa in i deras interna samtal låter extremt märkligt i mina öron. Jag skulle inte göra så, inte ens om paret hade haft väldigt märkliga åsikter som en del amerikaner har (t.ex. att de är för tortyr, dödsstraff och väldigt sena aborter). Hemskt ohyfsat.

Annamaria Håkansson, 08:47, 28 december 2016. Anmäl

Förmodligen grundar Pelle Lunden sin förnekelse av klimatproblemen på samma lösa grund so han attackerar Magdalena. Och bygger sin filosofi kring vilka ålderskategorier som ska tillåtas yrkesarbeta på samma faktabas.

Anna N, 14:15, 27 december 2016. Anmäl

Pelle Lundén: Gissar att du vill framstå som klartänkt. Då krävs att man både läser och förstår skriven text - innan man kommenterar. Sorgligt enfaldigt resultat av dina ansträngningar, måste jag säga.

gamla Tekla, 10:23, 27 december 2016. Anmäl

Pelle Lundén: Jag föreslår att du läser och försöker förstå frågan och MR:s svar, innan du vräker ur dig korkade kommentarer. För varje vettig människa är det ju alldeles uppenbart de två första styckena i svaret är allmänna reflektioner om hur man kan och, enligt MR:s mening bör, hantera situationer liknande den frågeställaren har hamnat i, medan de två sista styckena handlar om den specifika frågan om klimathotet..

Lars Torstensson, 08:13, 27 december 2016. Anmäl

MAGDALENA SVARAR: Pelle Lundén, om du klarar av att läsa hela mitt svar kanske du ser att jag särskilt har påpekat att en annan inställning än ens egen i den livsviktiga klimatfrågan knappast kan räknas som odemokratisk. Att den inte är homofobisk eller rasistisk torde flertalet läsare förstå. Åldersfobi är en omodern eller åtminstone fånig företeelse, varför skulle unga personer veta och förstå mer än äldre med längre erfarenhet?

Magdalena Ribbing, 08:07, 27 december 2016. Anmäl

Fortsättning: Undrar om det inte är dags för DN att fundera på att pensionera vissa av sina medarbetare. Allt och alla har ju faktiskt sitt bäst-före datum. Även jag självklart :(

Pelle Lundén, 03:57, 27 december 2016. Anmäl

Husesynsnej?

Fråga: Efter många år som bosatt i Grekland bor jag återigen i Sverige. Har ett rikt socialt liv i båda länderna. Det finns så klart skillnader i sättet att umgås på. Jag trivs med det. Men det finns en sak som jag har lite svårt för här i Sverige. Det handlar om husesyn, man valsas runt i hus eller lägenhet och ska titta i princip på allt inklusive nyrenoverade badrum. Är själv inte intresserad av hela denna inredningsvåg som numera finns på så många håll. Framför allt vill jag inte att mina gäster ska öppna varenda dörr i mitt hem. Har sagt ifrån men får till svar att de ”bara vill se hur jag har det.”

Ge mig ett klokt svar som jag kan använda till dessa sååååå nyfikna gäster. Samt hur jag förklarar att jag faktiskt inte bryr mig om deras hem. Umgänget är viktigast, inte den nya soffan.

Svar: Ditt hem är ditt, och du ska inte visa en enda millimeter av det om du inte vill. Detta måste dina besökare inse – så säg ifrån redan när de kommer in i ditt hem: ”välkommen, kul att se dig här, förresten, ingen husesyn, jag är allergisk mot sådana!” Det vore högst egendomligt om besökaren ändå skulle insistera på att få gå runt i ditt hem. Du måste förstås se extra vänlig ut, annars blir det du säger lite förolämpande. Till alla renläriga allergiker, innan ni protesterar mot att jag föreslår att andra än ni kallar sig allergiska: all förståelse för er men här använder jag begreppet ”allergisk” i överförd bemärkelse.

Frågas det trots ditt påpekande om man inte ”bara kan få titta in” i köket/sovrummet/badrummet så säger du samma sak ”faktiskt inte, vardagsrummet och xxx-rummet är sällskapsytorna, resten är privat.”

Misstänker du att du får oförsynta gäster som oombedda traskar runt och öppnar dörrar får du tejpa tydliga papper med snyggt utskrivet ordet PRIVAT på de stängda dörrarna.

Så tråkigt att en del kräver att få kontrollera (vilket kan bli effekten av dessa husesyner) andras hem! Men det förekommer i skilda kulturer, jag vet genom frågorna till min spalt att det finns gott om människor som tycker att det är självklart att när de är hembjudna till någon har de rätt att gå in i alla vrår – för att stilla sin nyfikenhet. Enligt min uppfattning är det obehagligt eller tråkigt men alla tycker inte som jag. I en del kulturer är husesyn att visa vänlighet lika med intresse. Är det orsaken får man ha förståelse.

Att du inte vill se andras hem när du uppmanas till det måste du förklara på samma sätt, ungefär ”tack, men jag är så nöjd med att få se ditt vackra vardagsrum/matsal, det räcker absolut” och tjatas det om att du ändå ska titta på köket och badrummet osv så måste du ha tentaklerna ute för att känna av stämningen: blir värdpersonen jätteledsen om du vägrar att gå runt? eller är det bara rutinerbjudande att låta dig göra det? Handlar det om jätteledsnad får du uppoffra dig. Något får man betala för vänskapen.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (17)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 17

Om personen uppenbarligt vill visa upp sitt hem—de kanske just har gjort om och är glada för det—så kan väl ändå inte vara en sån himla uppoffring för FS ta en sväng runt lägenheten? Var nu en hygglig människa och GENOMLID det under de 5 min eller vad det kan vara. Jisses vilka "problem".

Lyra Lof, 14:38, 28 december 2016. Anmäl

Jag gillar att gå husesyn och att visa upp mitt hem. Men jag frågar vill du kika runt? Och då är det upp till gästan att tacka ja eller nej. Är jag bortbjuden frågar jag, är det okej att jag tittar runt hur du har det? Blir det ett nej så är det ett nej, blir det ett ja så tittar jag runt, men självklart öppnar jag inte dörrar och skåp. Utan bara tittar på möbler, möblering osv. Och har folk stökigt av olika orsaker fattar man ju att de inte vill visa.

Annika Siegers, 14:18, 28 december 2016. Anmäl

@August Wik: Vad som vehöver döljas? Jo, det kan jag tala om! Dammråttor, högar med kläder, bråte man stuvat in i sovrummet/arbetsrummet för att vardagsrummet ska se fint ut, sexleksaker, högar med arbetspapper, allt det där man borde kastat eller burit upp på vinden, men som man inte hunnit/orkat. Joru, vissa av oss har massor att dölja. Får vi det?

Anna N, 12:51, 27 december 2016. Anmäl

Själv visar jag gärna upp mitt hem för gäster/vänner som är intresserade, och blir glad och smickrad över beröm ! Men varför skulle det vara svårt att säga ifrån om man inte vill att gästerna travar omkring och inspekterar - antingen säger man som det är eller svarar "en annan gång" !

Marie-Louise Göransson, 13:50, 26 december 2016. Anmäl

Det kan väl inte ta så väldigt lång tid att visas runt i någons hem, om nu inte vännen har ett slott, så det borde man som gäst kunna stå ut med. Jag tror inte att det görs för att få beröm. För min del tycker jag det är trevligt att få se andras hem. Dessutom visar jag gärna mitt hem, inte för att få beröm, men för att man lär känna andra närmare om de får se ens hem. Vad är det som behöver döljas?

Augusta Wik, 12:58, 26 december 2016. Anmäl

Själv skulle jag aldrig få för mig att rätta någon annan, det är savoir vivre som je ne sais quoi. https://sv.wiktionary.org/wiki/savoir-vivre

Lantis Bondlurk, 12:32, 26 december 2016. Anmäl

@Sara Verie: Tror du menar savoir faire. I övrigt instämmer jag.

Anna N, 10:38, 26 december 2016. Anmäl

Som sas borde man kunna fejka lite intresse för vad någon annan stolt vill visa upp, vare sig det är en egenmålad tavla, husdjurstricks eller ett nyrenoverat badrum. Sitt eget hem får man väl göra som man vill med, man har sina rättigheter, men man riskerar att verka ovälkomnande om man går för långt, om man är extremt privat är det kanske bäst att träffas utanför hemmet?

Bara Föratt, 09:32, 26 december 2016. Anmäl

MAGDALENA SVARAR: Madeleine J 25 dec: Nej, jag är inte ett dugg rädd för att mina läsare ska ha en annan uppfattning än den jag ger i mina svar, visserligen har jag inte räknat hur många motstridiga åsikter kommentatorerna har men de är många, vore jag rädd för dem skulle jag stänga kommentarsfältet. Av lång erfarenhet vet jag att sanna allergiker upprörs stort om jag skriver något om icke äkta allergi i mina svar. Därför förklarar jag om jag använder ordet allergi i överförd bemärkelse, av praktiska skäl.

Magdalena Ribbing, 07:20, 26 december 2016. Anmäl

Åsa S: Bra, lite intresse kan man väl visa, som även Magdalena skrev. SÅ ointressant kan det väl inte vara? Men måste det vara antingen eller, varenda liten detalj visas, eller att "obotligt nyfiket" öppna lådor etc? Jag hoppas det finns mellanting, husesyner där man snabbt visar hemmet, och gästen respekterar att t ex vissa rum är stängda. Hur svårt kan det vara? Jag gillar att se mina vänners nya hem eller nya vänners dito, men jag skulle aldrig i livet öppna något!

Maja Gräddnos, 22:50, 25 december 2016. Anmäl

Fläckvis?

Fråga: Jag var på mitt företags julfest förra veckan. Vid ett tillfälle står jag stilla på en plats där det är ganska fullt med folk. Mannen framför mig vänder sig då om häftigt och stöter till det glas med rödvin jag har i handen och jag får rödvin på min nya ljusa ganska dyra (1 200:-) skjorta. En vända på tvätten men fläckarna finns kvar. Mannen som stötte till mig sa inget annat än ”gå till en toalett och försök tvätta bort fläcken”. Jag vet vem han är men har aldrig haft några djupare samtal med honom (vi är konsulter och då träffas man bara på den här sortens tillställningar ett par gånger om året, man har en väldigt ytlig relation med de flesta).

Vad kan/bör jag göra nu?

Svar: Detta är den dystra verklighet som man får stå ut med när man är på tillställningar med många människor. Mannen hällde ju inte ut rödvin med vilje på dig, utan det var en olycka.

Jämför med att råka slå sönder ett glas hos någon. Då bör man erbjuda sig att betala glaset eller skaffa ett nytt, och värdpersonen säger antingen att det gör ingenting och ersättning behövs inte, eller att det vore bra, glaset finns att köpa på xxx.

Samma sak med din dyra skjorta. Det är otur, och mannen skulle om han haft tillräckligt medkänsla, eller kalla det god uppfostran, ha sagt ”jag betalar givetvis tvätten.” Men det gjorde han inte, och alltså får du ingen ersättning av honom. (Bara en tanke: rödvinsfläckar finns det medel mot, det borde en tvättinrättning känna till).

En gång vräkte sig gäst vårdslöst bakåt i en antik stol hos mig varvid ryggstödet knäcktes, det gick inte att laga, stolen blev värdelös, gästen sade inte ens ursäkta och jag kunde inte göra annat än tänka på visdomsorden ”det är bara ett föremål.”

Du kommer kanske att möta denne konsult igen och i bästa fall frågar han dig hur det gick med skjortan, varvid du sanningsenligt svarar att den tyvärr inte gick att få ren. Har du tur så erbjuder han sig att betala den, och då kan du säga att det var hyggligt av honom, vill ha ta halva kostnaden så uppskattar du det. Sannolikt säger han bara att det var tråkigt, och så får du leva med det.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (19)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 19

När man går på en fest tar man en risk. Ingen har tvingat en dit, väl. FS höll själv i rödvinsglaset, kanske stod ha onödigt nära den som stötte till, skulden var nog bådas. Minglar man med glas i handen får man räkna med sånt här. Är man förtänksam och extra-extra rädd om sin fina skjorta kan man kanske välja vitt vin (eller vatten ;-)

Irene Holm, 12:21, 27 december 2016. Anmäl

Bara för att man blir utsatt för en orättvisa, en olycka, eller en drullputte, inntebär det tyvärr inte att man kan få upprättelse. Den som snubblar och råkar spilla, kanske i sin tur blev knuffad, det kan ha varit något på golvet som fixk hen att halka etc. Det GÅR inte att hålla på i efterhand att utreda skuldfrågan och utdöma skadestånd. I det här fallet visade ju "spillaren" ingen som helst ånger så det verkar extra lönlöst att försöka.

Anna N, 10:24, 26 december 2016. Anmäl

Sara Verie: "Ar flacken liten kan den doljas med en fin brosch." Både män och kvinnor bär skjortor, och vi vet inte huruvida fs är man eller kvinna. Jag känner då inte så många män som skulle känna sig bekväma med en brosch på skjortan. Och inte alla kvinnor vill ha på sig en brosch heller, jag skulle känna mig utklädd till mormor, om jag skulle sätta på mig en brosch. Tycker det är märkligt att så många verkar bli provocerade av skjortans pris och skylla på fs för att skjortan blev förstörd.

Åsa S, 20:26, 25 december 2016. Anmäl

Mycket märkligt attityd i den här diskussionen. En vanlig "businessskjorta" från Eton kostar 1000-1500:- - ska man inte kunna gå omkring i en sådan på arbetsrelaterade evenemang? Och tänk en sommarfest där man har ljus kostym. Intressant det här med långsintheten - FS och mannen som stötte till verkar ju inte ha någon djupare relation. Om FS påminner så blir kanske mottagaren stött (faktiskt utan anledning) men vad ska han göra? Gå och snacka skit om FS på kontoret ”jag stötte ut rödvin på FS skjorta och nu vill han att jag ska betala för det”. Det slår nog tillbaka på den som säger det mer än på FS.

Kim Gordon, 13:54, 25 december 2016. Anmäl

Lyra lof ; jag menar inte att det ar fs fel eller att man inte kan ha dyra blusar pa sig men herregud vem har inte fatt klader forstorda pa festtillstallningar. Sjalv skulle jag givetvis insistera pa att fa betala kemtvatten men samtidigt skulle jag aldrig lata nagon betala for mina klader om det hela var en olyckshandelse. Jag menar att fs overdramatiserar handelsen, lite spill far man tyvarr rakna med pa mingel och att komma och krava ersattning i efterhand vore ytterst pinsamt. ..

Sara Verie, 11:59, 25 december 2016. Anmäl

Trist attityd, men samtidigt måste man ju inse att risken är stor att det händer. Ljus skjorta, mingel, rödvin, onyktra människor, ingen bra kombination. Lite som i trafiken, man måste ta det säkra före det osäkra själv. Eller som min körlärare sa; utgå från att alla andra är idioter (inte mina egna ord alltså, bäst att förtydliga). Bara att lära av misstagen.

M K, 11:18, 25 december 2016. Anmäl

... tvätteri, men det är inte det det handlar om, utan om den slappa och otrevliga attityden från den här karln som tyckte att det är helt OK att spilla rödvin på nån och säga: "Gå till toaletten och försök att få ur fläcken." (Och gårunt med en ljus skjorta med en blöt (genomskinlig?) fläck;)). Jag spillde ner dig med rödvin, gör nu det här!". (I'm not sorry.) Jag är förvånad—och lite förfärad—över att majoriteten har den här attityden. Men det kanske är att det bara är de som kommenterar?

Lyra Lof, 09:44, 25 december 2016. Anmäl

Ja du, FS, vad tycker du själv att du kan göra? Söka upp kollegan i efterhand med krav om att få 1200 kr? Juridisk har du knappast något case. Moraliskt kanske; visst borde den som spillde ha erbjudit sig (särskilt om det gick till EXAKT så som du beskrev det...) Men nu när så inte skedde lär inte drullputten plötsligt bli tillmötesgående i efterhand. Du riskerar däremot att bli stämplad som långsint och krävande. Låt du drullputten behålla rollen som "the bad guy"!

Anna N, 09:41, 25 december 2016. Anmäl

... försökt tvätta skjortan; skriver sen till MR för att fråga om det är rimligt att undra över om det är rimligt att vänta sig mer av spillaren (den här mannen som betedde sig som ett buffligt svin (inget ont om grisar)). Väx upp? Skyll inte på andra?! Jag finner hela din 'post' helt förbluffande i din aggression. Irene Holm: "Sen kan jag tycka att om man har råd med en så svindyr skjorta så har man råd att kosta på den en extra specialbehandling på tvätteriet." – Självklart har FS råd med

Lyra Lof, 09:32, 25 december 2016. Anmäl

... andra (som inte har bett om det och som inte behöver det.) Sen: "Gå inte på julfestmingel i skjortor för 1200 kr. Det duger gott med 99-kronors." Översättning: "Vem tror du att du är? Så fin och förnäm att du köper dyra kläder av hög kvalitet? "Ta ansvar och väx upp, och skyll inte allt på andra!" Okay, nu blir jag bara förbluffad, jag måste anta att du projicerar. Något du anklagar andra för kanske (även i ditt live) för att du själv gör detta? Ta ansvar? HUR har hon inte gjort det? Hon har

Lyra Lof, 09:27, 25 december 2016. Anmäl

Efternamnsrätt?

Fråga: Jag säger alltid själv både förnamn och efternamn när jag hälsar på andra. Men ingen annan använder hela sitt namn, alla verkar ha bara sitt förnamn. Det är hopplöst när jag är på en fest och säger vad jag heter och får till svar bara ett förnamn som dessutom ofta är detsamma som minst fem andras på samma fest. Är det lättja att man inte orkar säga sitt efternamn? Eller hämtat från USA? Jag känner mig löjlig som envisas med hela namnet men klarar inte att hoppa över mitt efternamn. Vad kan jag göra?

Svar: I formella sammanhang kan man inte presentera sig med enbart sitt förnamn, det blir skolbarnsaktigt. Är man rimligt vuxen bör man säga både för- och efternamn. Men att säga hej och enbart sitt förnamn har blivit så vanligt i alla icke formella situationer att det förmodligen räknas som rätt sätt. Möjligen är det en amerikansk informalitet som nått hit, möjligen tv:s vana att bara använda förnamn på medverkande. När detta har diskuterats tidigare har jag fått höra orsaker som att det är ”malligt att säga sitt efternamn” – eller ”tar för lång tid” eller ”är ointressant.” Det är inte ovanligt att även läkare, serviceorganisationer, företrädare för myndigheter med flera använder enbart förnamn.

Traditionellt har vi i Sverige och många andra nationer inte haft efternamn på samma sätt som nu, barn fick ett förnamn och tillägget son/dotter till sin fars förnamn enligt mönstret Magdalena Pehrsdotter. Det kallas patronymikon och avskaffades enligt lag först år 1966 men hade upphört att användas långt innan dess. Efternamn i dagens mening behövs för att särskilja individer. I den allt mer blomstrande självupptagenhet och individualism som råder är det motsägelsefullt att så många inte vill säga sina efternamn som ju tillsammans med förnamnet blir en individ som skiljs ut från övriga. Och dessutom är efternamnen så viktiga att många byter sina vanliga sonnamn till något mer personligt.

För ett sekel sedan brukade gäster presenteras för varandra av någon annan vid en bjudning, eller så sade man sitt namn själv. Men man skulle inte säga enbart förnamn, däremot kunde män säga endast sitt efternamn och gifta kvinnor kunde säga ”fru” och sitt efternamn.

Mitt förslag är att du ihärdigt visar din självständighet och fortsätter att säga både ditt förnamn och ditt efternamn och struntar i att andra inte vill-vågar-minns-hinner säga sina efternamn. Du gör rätt.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (32)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 32

Anna N: Varför skyller många kvinnor (vad de själva anser vara) sina misslyckanden alltid på männen...? Dags att se sig själv i spegeln?

Roland Kronqvisy, 15:22, 2 januari 2017. Anmäl

Anna N, 10:49, 31 december 2016: Att gamla tiders patronymikon, idag omformade till son-namn utan anknytning till faderns förnamn, mycket väl i framtiden kan komma att utökas med dotter-namn och matronymikon. Vidare att det inte finns något skäl att tro att i den utsträckning man väljer att låta ett sådant namn gå vidare i ett generationsskifte, dotter-namnen inte skulle vara lika vanliga som son-namnen.

Smart Besserwisser, 15:09, 31 december 2016. Anmäl

@Smart B: Exakt VAD är det du tror att du måste förklara?

Anna N, 10:49, 31 december 2016. Anmäl

Anna N, 13:05, 30 december 2016: Jag är också jurist, så då tror jag att vi kan lägga förklaringen av lagarnas innebörd åt sidan. Läs det sista mejlet jag skrev lite noggrannare, där står förklaringen.

Smart Besserwisser, 19:30, 30 december 2016. Anmäl

@Smart B: Jag vet inte varför du föreläser om namnlagen för mig. Den känner jag väl till. Men att så många kvinnor (även glödande feminister) har funnit sig i att ha son-namn - trots att namnbyte varit fullt möjligt - är lite märkligt. Att inte Grupp 8 t ex uppmanade till namnbyte. DET var min poäng. Jag behöver ingen "mansplaining" om lagstiftningen då jag själv är jurist.

Anna N, 13:05, 30 december 2016. Anmäl

Anna N, 12:21, 29 december 2016: Om det inte specifikt hade hade varit makens/faderns namn som gott vidare enligt den nämnda lagen så hade det mycket troligt funnits fler dotter-namn. Med den nya lagstiftning som börjar gälla 2017 så kommer säkert dotter-namnen att öka, men son-namnen kommer nog att behålla en starkare ställning på grund av sin mängd och att många håller fast vid sina ärvda namn trotts son-formen.

Smart Besserwisser, 20:05, 29 december 2016. Anmäl

Anna N, 12:21, 29 december 2016: År 1901 fick vi en lag med följande innebörd: Vid äktensapets ingående fick kvinnan makens efternamn. Barnen ärvde faderns efternamn. En baktanke från myndigheternas sida var att son-namnen skulle försvinna om det inte längre var fråga om faderns förnamn. Detta skedde dock inte, därför har vi idag en stor mängd son-namn. Detta beror altså på att son-namnen har ärvts i denna ordning. Utan denna lag hade nog dotter-namnen varit fler.

Smart Besserwisser, 20:00, 29 december 2016. Anmäl

Den som känner att det här är viktigt kan ju bara ta sig ett annat efternamn/sin mors namn följt av dotter. Många tycker väl annars att det känns mest naturligt och lika jämställt att lägga till mannens efternamn till ens eget och vice versa.

M K, 13:26, 29 december 2016. Anmäl

@Smart B: Om det vore så självklart som du säger så skulle nog inte son-namnen fortfarande vara förhärskande. Om inget motstånd fanns så skulle det se annorlunda ut. Det finns ju en anledning till att det är både "son" och alltid ett manligt förnamn (inte "dotter" eller ens ett kvinnligt förnamn) som systemet bygger på. Det är RESTER av patronymika som lever kvar. Och det finns en orsak till det även om du låtsas som att full jämställdhet råder.

Anna N, 12:21, 29 december 2016. Anmäl

Anna N, 10:38, 28 december 2016: Varför skulle det vara större än en kvinnas motstånd mot att heta "son" i efternamn? Har man från födseln varit van vid ett efternamn så accepterar man nog det. Särskilt som namnet inte längre indikerar att det är individens far som har burit det första ledet som förnamn. Det är inte längre fråga om ett patronymikon utan ett efternamn.

Smart Besserwisser, 12:15, 28 december 2016. Anmäl

Gästhjälp?

Fråga: Min undran rör sig om att ”hjälpa till”.

Jag kommer från en enkel familj och umgås avslappnat med vänner, det är aldrig några ”fina” tillställningar det handlar om.

Jag har märkt att det i min familj, och även bland vänner, är delade åsikter om huruvida gästerna ska ”hjälpa till” (med disk, dukning osv) eller inte.

Åsikt 1: Som gäst kan man få passa på att känna sig just som gäst och få slippa alla tråkiga göromål som man annars gör hemmavid.

Åsikt 2: Som gäst ska man ta egna initiativ och göra nästan mer än ”värdparet” för att de inte ska tycka att det är så betungande med gäster.

Vad är rätt?

Svar: Som gäst ska man göra det som passar bäst i sammanhanget. Många som bjuder hem gäster vill gärna ha ett handtag, hjälp att ta ut disken osv. Andra värdpersoner tycker att det är jättebesvärligt med hjälp som ställer grejorna på fel plats osv.Värdpersonerna som vill ha gästernas hjälp med avdukning, diskplock med mera finns säkert men lika säkert är det många som vill se sina gäster som just sådana utan hushållsinsatser.

Det enda man kan göra är att fråga vänligt: ”får jag nöjet att hjälpa till?” och blir då svaret ”gärna” så gör man precis det man ombeds ta itu med.

Men man kan lika gärna få svaret ”tack, snällt av dig men det behövs absolut inte, jag klarar det här själv” och då gör man ingenting. Det svaret betyder att värdpersonen vill slippa inblandning i kök och andra utrymmen.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (10)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 10

Så här ska det gå till: Gästen frågar: "Kan jag hjälpa till med något"? Värden/värdinnan svarar: "Nej, tack, det behövs inte"! Bara så ni vet. :-)

Anna N, 13:09, 27 december 2016. Anmäl

Lyra Lof och Marie-Louise Göransson, det som är jobbigt är inte att folk vänligt erbjuder sig att hjälpa till, utan de som fortsätter insistera för att de tror att man inte menar vad man säger när man avböjer. Samma personer sätter ofta själva, på eget initiativ, inte gästernas, gärna folk i arbete när de bjuder. Det är vad jag skulle kalla köksdiktatorer snarare än de som vill att gästerna bara ska koppla av.

M K, 11:36, 25 december 2016. Anmäl

Skönt för fötterna att få hjälp med avdukningen mellan rätterna, håller i stort med Lyra Lof och att köks-diktatorer är trista varelser !

Marie-Louise Göransson, 13:21, 24 december 2016. Anmäl

... stå? Slappna av för sjutton... Livet är kort. Och om det är svårt: pröva yoga, meditation eller terapi. För det här tramset att det är så HIMLA JOBBIGT att nån försöker *hjälpa till*? Ta en minut och tänk efter... Vad är personens avsikt—att vara jobbig? Hallå, knappast. Utan att vara till hjälp när de har blivit bjudna på middag, eller till nåns sommarstuga, eller vad det kan vara. Och sen vara så SUR för att personen inte gör exakt vad du vill?? (Säg vad du vill då.) Sluta.

Lyra Lof, 08:35, 23 december 2016. Anmäl

Såvida det inte är en liten middag, typ tre personer, så skulle jag hjälpa till att duka av använda tallrikar. Och om värden inte vill det så är det ju bara att säga, "Nej sitt du, jag sköter det"—så är det löst. Inget drama. Och faktiskt kan jag inte förstå hur detta kan bli så himla jobbigt för nån. Nån vill hjälpa till och duka av fast du inte vill det? Låt dem. Nån vill absolut hacka nåt innan middagen? Låt dem ställa fram skålen med snacks. Nån ställer tillbaks nåt posrlin där det inte ska

Lyra Lof, 08:27, 23 december 2016. Anmäl

Bjuder man hem gäster så är de ju just gäster och inte kökspersonal. Behöver man hjälp som värd har man lagt ambitionsnivån för högt. Som gäst kan man ju erbjuda sig, men acceptera ett nej och envisas inte. Sånt är väldigt irriterande, mitt kök är mitt revir:-)

M K, 18:58, 22 december 2016. Anmäl

Det är till stor del en klassfråga, samt skillnad mellan stad och landsbygd. I nordsvensk arbetarmiljö, som jag kommer ifrån, är det endast mycket nära anhöriga som börjar plocka och stöka i någon annans kök. Som gäst sitter man stilla och njuter av samvaron och av att SLIPPA köksbestyr. När jag började få umgänge i städers medelklass gällde motsatsen, där är det närmast oförskämt att INTE oombedd börja plocka disk och rota runt i andras kök.

Lilian Ryd, 13:14, 22 december 2016. Anmäl

MAGDALENA SVARAR: gamla Tekla, tack för dina vänliga ord och ditt goda intresse för spalten!

Magdalena Ribbing, 11:15, 22 december 2016. Anmäl

Den aktuella frågeställningen har redan fått enkla och självklara svar, men... Vad gör man, när man inte har sådan pli på sina gäster? När ivern att få tillfälle för förtroligt samtal, skvaller eller bara att slippa undan ett tag, driver gästen ut i köket oombedd, med minsta saltkar som alibi? Säger, vänligt?: "Tillåt mig nöjet att sköta avdukningen själv, är du snäll." i.e. "Ut ur mitt kök, människa!" Söker inget svar, men vill tacka M.R. för alla gedigna svar på de mest udda frågor!

gamla Tekla, 10:51, 22 december 2016. Anmäl

Frågeställningen utgår från att det finns ett antingen eller, men det gör det inte. Människor är olika – några vill hjärtans gärna hjälpa värdarna, andra ser inte det som sin roll. Så länge alla respekterar varandra, och frågar innan de tar egna initiativ, behöver inget av detta vara ett problem. I den mån värdarna uppskattar viss hjälp är det ju oftast inte nödvändigt att alla rycker in och gör allting "solidariskt".

Kap Kennedy, 09:50, 22 december 2016. Anmäl