Dukningsfiness?

Fråga: Skall man duka med tomma tallrikar på bordet när man har för avsikt att servera maten på varma tallrikar med maten upplagd?

Dvs bordet är dukat med tomma tallrikar och strax innan servering tar man bort de tomma tallrikarna för att därefter bära in de upplagda varma tallrikarna.

Svar: Gammal sed är att gäster inte ska sitta med tom yta framför sig – därför finns de så kallade kuverttallrikarna, eller undertallrikarna, som man inte lägger mat på utan som fungerar just som undertallrikar.

Ska man ha varma tallrikar och vill vara formellt korrekt så har man en undertallrik framför gästen och ställer den varma tallriken på denna undertallrik.

Men i nutid kan jag inte tänka mig att så värst många personer bryr sig om denna traditionella finess så jag föreslår att du låter gästerna sitta med en tom yta framför sig – den är ju ändå försedd med bestick och glas. Det blir sannolikt inte heller så lång tid som ytan framför varje gäst är tom.

Dukningens principer handlar alltid om att skapa bekvämlighet och trevnad för gästen. Stora blomsterarrangemang eller dekorer av annat slag kan hindra kontakt mellan gästerna. Allt som ställs framför gästen vid det dukade bordet ska vara lätt åtkomligt, praktiskt för gästen. Alltså inga ”dekorativa” krångel som att lägga alla bestick på ena sidan – utan kniv och soppsked till höger, gaffel till vänster, efterrättsbesticken mellan tallrik och glas osv. Inte heller ska en konstfullt vikt servett dölja ett kuvertbröd med avsevärd risk att ramla ner på golvet när servetten viks upp. Och såväl servettringar som annan dekor kring servetterna är ibland mer till besvär än fröjd.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (5)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-5 av 5

@gamla Tekla, 13:16, har för mig att honnörsbordet på nobelfesten är så pass brett (betydligt bredare än de andra borden) att det är svårt att prata med de tvärsöver.

Maria Olsson, 13:39, 31 januari 2017. Anmäl

Fäste mig vid "stora blomsterarrangemang" i M.R.:s svar. Minns (från TV), vid senaste Nobelmiddagen, att honnörsbordet dekorerats med höga blomsterarrangemang. Tänkte att dessa borde försvåra samtal tvärs över bordet. Men, kanske etiketten, i detta sammanhang, endast kräver samtal i sidled? Hur som helst - det var mycket vackert. En eloge till såväl floristerna som till San Remo - staden som skänkt blomstren!

gamla Tekla, 13:16, 31 januari 2017. Anmäl

Jag tycker om att duka med vackra Blå vinranka, Gefle tallrikar som jag äntligen har kunnat skaffa och att kombinera med matchande place mats och servetter. Alternativ kan man ju sätta förrättstallriken på den större, eller sen ta bort om huvudrätten tallrikserveras, men visst är det trevligt att presentera och sätta sig vid ett komplett dukat bord ! Att det finns större och viktigare problem i världen, är ju en helt annan annan fråga ...

Marie-Louise Göransson, 10:53, 31 januari 2017. Anmäl

MAGDALENA SVARAR: Tack, Lantis Bondlurk, för ditt smidiga råd! Nu tror jag inte att frågeställaren hade problem med bordsytan, jag läste inte frågan som att dukningen skedde på bart bord utan sannolikt fanns duk eller bordstabletter framför gästerna. Men samtalsämnen behövs alltid!

Magdalena Ribbing, 10:33, 31 januari 2017. Anmäl

Om man vill skydda bordsytan när man sätter fram de varma tallrikarna kan det behövas något underlag. Jag brukar använda doktorsavhandlingar jag har fått av kolleger. Ett utmärkt samtalsämne innan maten kommer, dessutom.

Lantis Bondlurk, 09:18, 31 januari 2017. Anmäl

Återbjudande?

Fråga: Jag har en vän som är väldigt snål. När jag fyller år brukar jag bjuda ett tiotal av mina närmaste vänner, på middag på krogen. Min snåle vän kvalificerar sig utan tvekan till att vara en av dessa tio närmaste, förmodligen en av mina tre närmaste vänner men på grund av hans snålhet bjuder jag inte honom och han börjar bli stött över detta.

En trerätters middag med dryck på en mellanklasskrog i Stockholm kostar 1000-1500:-/person och jag prioriterar att bjuda vänner som brukar bjuda tillbaka. Min snåle vän har minst lika god ekonomi som jag men han skulle aldrig ens komma på tanken att på något sätt fira sin födelsedag på ett sätt som skulle kosta honom pengar, inte ens ett enklare arrangemang hemma.

Jag vill understryka att jag på inget sätt förväntar mig att alla ska bjuda tillbaka på samma nivå som jag bjuder: jag har några vänner som fortfarande är studenter respektive en väldigt god vän som lever på sjukersättning. Givetvis har dessa andra ramar att röra sig inom men de brukar bjuda på en hemlagad middag eller liknande i samband med födelsedagar och annat. Enligt principen att det är tanken, och inte kostnaderna, som räknas så uppskattar jag deras inbjudningar lika mycket som någon som bjuder extremt generöst.

Hela situationen föranleder två frågor:

A. Är det rimligt att prioritera folk som jag av erfarenhet vet bjuder tillbaka (eller de kanske bjöd först så det är jag som bjuder tillbaka), men som kanske inte är riktigt lika goda vänner som någon som gärna kommer men aldrig bjuder tillbaka?

B. Hur förklarar jag för min snåle vän – som flera gånger, mer eller mindre mellan raderna undrat varför han inte är bjuden – varför jag aldrig bjuder honom?

Svar: Du har en vän som inte har samma syn på gästfrihet och umgängesliv som du. Många människor ser sig själva som en gåva till sina vänner, alltså att deras förtjusande intressanta personligheter räcker som gensvar, de tycker inte att de behöver besvära sig med att ordna något trevligt för sina vänner. Men: det räcker med som du skriver, med en hemlagad soppmiddag, en enkel krogkväll, ett sevärdhetsbesök med åtföljande kaffe – det som betyder något är att den som har bjudits också gör något slags motprestation.

Är det bara din farhåga att han inte kommer att bjuda tillbaka som gör att du inte bjuder honom? I så fall kan du börja med att bjuda honom på nästa födelsedagsmiddag, och säga vänligt att du utgår från att du får glädjen att fira honom på hans födelsedagsbjudning. Det är ju också ett slags svar på hans underförstådda fråga om varför du inte har bjudit honom.
Bjuder han inte tillbaka så kan du släppa förhoppningen att han ska gengälda din bjudning. Du kan då låta bli att bjuda honom mer.

Med detta sagt: är man riktiga vänner ska inte tillbakabjudandet behöva vara en förutsättning för vänskapen. Tänk över situationen igen och bestäm dig för vad er vänskap är värd. Är det så avgörande för dig att du blir tillbakabjuden?

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (29)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 29

Jag skulle aldrig vilja vara vän med någon som förväntar sig att jag lägger ut tusentals kronor på min födelsedag. I mina ögon har brevskrivaren totalt missat vad vänskap handlar om. Varför ska man betala för andra vuxna ute på krogen? Sluta upp med oskicket att manipulera hur andra spenderar och problemet är löst. Ursäkta, men det är inte din vän som är snål, utan du som saknar sunt förnuft. Att bjuda på en enkel måltid hemma, som kanske kostar några tior per person är något helt annat.

Genesis Day, 21:54, 8 februari 2017. Anmäl

Den egentliga frågan är väl hur FS kan vara "nära vän" med en person vars snålhet han retar sig så på. Dessutom verkar de ju inte kunna prata med varandra. Vad består denna "nära vänskap" i, undrar man... I övrigt får jag en känsla av att de kommentatorer, som tycks anse att vissa har "skyldighet" att bjuda gång på gång, och andra har rätt att agera fripassagerare i umgängeslivet, talar i egen sak...

Anna N, 10:44, 2 februari 2017. Anmäl

Någon som räknas som en av de närmaste vännerna har väl ändå andra kvaliteter som är viktigare än att spendera pengar. Låter som om detta bara handlar om födelsedagsfirande? Han kanske är generösare på andra sätt, i andra sammanhang? Någon som inte ger något gensvar blir ju inte långvarig. Håller med om att bjuda honom och hinta om att det vore uppskattat att bli bjuden tillbaka. Behöver ju inte vara just födelsedagsfirande.

M K, 20:28, 31 januari 2017. Anmäl

Jag tycker också det är rätt fascinerande att jag aldrig sett (kan missat) en fråga om när jag bjuder på fest så brukar jag samla ihop mina vänner, lagar en löksoppa eller något annat billigt då jag inte har så bra ekonomi men min vän bjuder aldrig tillbaka trots ett chef jobb och god ekonomi. Ska jag fortsätta bjuda min vän eller hur ska jag hantera detta? Verkar vara enbart de som skryter om hur mycket pengar dom lägger på sina gäster som har problem med att inte bli bjuden tillbaka.

LB ., 19:57, 31 januari 2017. Anmäl

LB, du har rätt det står inte att FS bjudit vännen tidigare utan det är något många av oss kommentatorer förutsätter o imitt fall utifrån att FS brukar bjuda ett tiotal av sina närmaste vänner, då har säkert snålisen varit med några gånger eftersom han är en av de närmaste vännerna och då har man rimligen känt varandra några år och haft möjlighet att hunnit bli bjuden. Men precis som du skriver uppstår många följdfrågor det skulle vara spännande att få klarhet i.

A A, 17:28, 31 januari 2017. Anmäl

Var står det att FS har bjudit personen tidigare och sedan inte fått inbjudan tillbaka? FS säger att vännen är så snål att denne någon aldrig skulle komma på tanken att hålla ett födelsedagsfirande själv. Varför ska det vara just födelsedagen som är så viktig att fira? Har FS alltid uteslutit vännen för FS anser vännen vara snål? Varför ska vännen bjuda på fest? Vännen bjuder aldrig på något alls? Har FS i början av vänskapen bjudit och inte blivit inbjuden tillbaka?

LB ., 13:13, 31 januari 2017. Anmäl

När en nära vän eller släkting avstår från att bjuda igen är det inte alltid fråga om monetär snålhet, utan även om tidsmässig sådan. Vederbörande tycker helt enkelt inte att det är värt att lägga tid och kraft på att bjuda igen. En ovana jag stött på är att vissa bara bjuder igen om de annars riskerar att inte bli inbjudna till nästa stora nyårs- eller midsommarfest i vänkretsen, men ofta låter bli att återgälda födelsedagsinbjudningar i den närmaste kretsen eftersom de ju alltid blir bjudna.

Fru D, 12:53, 31 januari 2017. Anmäl

För mig tog det många år innnan jag insåg att några av de som jag självklart bjöd hem på fest ett par ggr/året aldrig tackade för senast och aldrig bjöd tillbaka. Jag hade nöjt mig med en öl på puben!!! Jag "för inte bok", men har man väl börjat se mönstret så känner man sig lätt utnyttjad.

Anna N, 09:26, 31 januari 2017. Anmäl

Alla relationer bygger på ömsesidigt engagemang. Att bjuda "vänner" som aldrig anstränger sig tillbaka är lika kul som att säga "jag älskar dig" till sin partner och få bara tystnad tillbaka. Man kan inte kräva gensvar, men man kanske inte ska slösa sin energi på sådana som gärna får, men aldrig ger.

Anna N, 09:10, 31 januari 2017. Anmäl

Marie-Louise Göransson@ Jag tror att snålhet och brist på humor hänger ihop. Och man kan aldrig lära en snål människa vara generös. Det blir bara värre ju äldre man blir. Om man är snål givetvis.

Ewa Atena, 21:45, 30 januari 2017. Anmäl

Etikettklant?

Fråga: Jag undrar varför det är så himla viktigt att göra på ett visst sätt – mitt sätt har ju funkat hela livet utan problem. Min fru säger ibland när hon är extra sur ”eftersom du inte blivit uppfostrad som barn så måste du bli uppfostrad nu”. Jag håller inte alls med och det här är en grund för ganska stora skillnader mellan oss, det uppstår faktiskt konflikter allt som oftast. Och jag, som är en fredlig person, tycker att ”live and let live” vore mycket trevligare.

Jag är ofta trött och gäspar. Hon tycker att man ska hålla för munnen när man gäspar och försöker lära våra barn det. Det tycker jag är onödigt och hämmande. Det händer att jag är så trött så jag somnar när vi är bortbjudna på middag eller har gäster. Då nickar jag till och kanske går och knyter mig i soffan. ”Man ska inte prata med mat i munnen” säger hon allt som oftast. Jag kommer från en familj där alla alltid har pratat rakt ut i luften, avbrutit varandra och det har tränat oss i att argumentera etc. Om man behöver rapa så gör man det, i alla fall enligt mig. Jag tycker det är överspänt och borgerligt att vänta tills man tuggat färdigt innan man säger något.
Det finns ingen gräns för hur mycket som är fel, enligt henne och ”vad ska andra tycka?” Själv bryr jag mig inte ett jota om vad andra tycker.

Jag har också återkommande fått uppsträckningar för att jag verkat ointresserad i olika sociala sammanhang. Jag kanske inte orkar bry mig om sånt för jag har ett jobb som kräver mycket av mig. När jobbet ringer så svarar jag, oavsett vad jag håller på att göra eller om jag är med familjen. Hon blir sur och arg även på detta.
Och varför är det så svårt att tolerera att man petar sig i näsan när det behövs? Hon blir rasande och säger att det är äckligt – men jag vill bara säga jag kan inte ändra på den jag är.

Kort sagt, det är inte roligt att bli utsatt för uppfostrande som vuxen. Jag kan inte tro annat än att min fru lider av mindrevärdeskomplex och vill kompensera det genom att pracka på andra sina regler, sånt som hon bl a har snappat upp hos dig, Magdalena Ribbing. Skulle tacksamt vilja att du tar upp det här på ett sätt som gör att hon och andra fattar att det inte går att lära gamla hundar sitta. Och det skulle vara otroligt skönt att inte hela tiden få höra hur misslyckad jag är. Hon kan väl träffa sin väninnor och ondgöra sig över hur hårt livet är istället, och vilka hopplösa män de har som inte tvättar händerna när de varit på toa.

Svar: Det är svårt att tro att ditt mejl är skrivet helt på allvar. Men det finns en möjlighet att det är uppriktigt – jag har läst många frågor i ämnet dålig stil även om jag inte tidigare har fått en så omfattande uppräkning av dåligt beteende hos en enda individ.

Att du och din fru har helt skilda uppfattningar om vanligt hyfsat beteende måste ha stått klart för er innan ni etablerade er relation och fick barn. Två möjligheter finns i sådana fall: att var och en står ut med den andra eller att den ena ändrar sig. Annars måste man förmodligen avbryta relationen. Din fru har rätt i sin kritik av det mesta som du berättar om. Du kan säkert inse själv om du tänker ett varv till hur obehagliga saker du utsätter din omgivning för. Allt du räknar upp är ju tydliga beskrivningar av ett självupptaget och trist beteende som besvärar omgivningen.

Istället för att du fortsätter att bete dig så som de flesta uppfattar som obehagligt kan du ändra dig och se till att det blir trevligare att vistas i din närhet. Jag tänker inte svara dig att alla andra bör stå ut med dina dåliga fasoner. Varför skulle de göra det?

Däremot tycker jag inte att det verkar effektivt att din fru tjatar på dig, eftersom du inte bryr dig om att göra som hon säger. Försök lösa era problem tillsammans med en professionell person. Och din fru ska sluta kalla dig misslyckad. Det är du förmodligen inte men du har inte fått förmånen av en normalt hygglig uppfostran, i meningen att inte skapa obehag för andra.

Det går visst att lära gamla hundar sitta, bara de vill.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 3

Kommentarer (21)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 21

Utmärkande för sociopater är att de saknar intresse och förmåga att bry sig om sina medmänniskor och andras känslor. Tveksamt om just FS finns på riktigt, men sådana människor finns faktiskt. Ingen bot finns, och de kan inte ändra sig, men man bör hålla sig undan sådana människor.

Anna N, 07:00, 1 februari 2017. Anmäl

Haha! Anna jag haller med dig. Och "brydde han sig inte ett jota om vad andra tycker" som han sager att han inte gorsa hade han val inte skrivit till MR.

Tycker jag Iallafall, 17:39, 31 januari 2017. Anmäl

Frågeställaren borde kanske göra något åt sin trötthet istället? Det skulle ju lösa alla problem.

Anna Holmberger, 11:09, 31 januari 2017. Anmäl

Att uppfora sig sa som beskrivet ar ett satt att utoka sin makt i ett forhallande. Personen har inte forstatt att han skadar sitt eget anseende mer an nagot annat.Det har aktenskapet kanske inte kommer att halla for jag undrar om inte detta sjalviska, respektlosa beteende yttrar sig pa flera satt i forhallandet. Det kan inte vara kul att vara gift med nagon som varken har respekt eller sjalvrespekt att vilja uppfora sig normalt.

Tycker jag Iallafall, 21:52, 29 januari 2017. Anmäl

Själv har jag ifrågasatt en del Magdalena skrivit, tyst för mig själv eller som kommentar. Men att inte förstå att vissa beteenden rent ut äcklar andra är bortom min fantasi. Ska man ta frågan seriös så tänker jag att fs i alla fall inte sätter sig och uträttar sina behov på golvet framför folk. Anledningen till varför kan fs applicera på alla andra beteenden som frun (och resten av Sverige) räknar som äckliga.

Bara Föratt, 23:57, 27 januari 2017. Anmäl

1) Självklart fejk. 2) Om det inte hade varit det, så vore den enda personen att klandra FS:s fru—som skaffat barn med slusken.

Lyra Lof, 23:21, 27 januari 2017. Anmäl

Helt övertygad om att frågan inte är ett skämt och att det inte är frun som skrivit den. Det som övertygar är meningen; "inte kan tro annat än att frun lider av mindervärdeskomplex och vill pracka på andra sina regler". Sådana personer finns ju, hur någon står ut med att vara gift med dem förstår jag däremot inte. Att inte tvätta händerna efter toabesök är vidrigt, men det ser man ofta kvinnor strunta i också. Inte bara män som beter sig äckligt.

M K, 18:08, 27 januari 2017. Anmäl

Tror tyvärr också att frågan kan vara äkta, kan vara min oförbätterlige släkting det handlar om, han hade inga betänkligheter angående några av sina ohyfsade sidor, sov ofta i soffan både hemma (även om det fanns gäster) o borta, rapa ljudligt o både peta näsan o pruttade utan betänkligheter. Men om FS skrivit om sig själv eller partnern är en annan fråga.

A A, 16:57, 27 januari 2017. Anmäl

Jag tror att frågan är äkta. Det kan mycket väl vara mitt ex som har skickat in den.

Tina Trikå, 15:15, 27 januari 2017. Anmäl

Javisst är detta brev ett "prank"! Men dessa problem existerar ju helt klart. Mitt råd: Välj noga när du väljer partner. Lika barn leka bäst!

Irene Holm, 12:55, 27 januari 2017. Anmäl

Tackbrist?

Fråga: Min gudson, 17 år och jag träffas ibland och pratar om livet över en fika eller en bit mat. Till jul och till hans födelsedag brukar jag även ge honom lite pengar.
Senaste tiden har jag dock reagerat över att jag inte längre får några tack från honom. När det t ex gäller pengarna som jag skickade honom till jul, vet jag inte ens om han har fått dem.

Ska jag bara ska “gilla läget”, eller har jag anledning att ifrågasätta detta som jag uppfattar som slarvigt eller nonchalant beteende?

Svar: Nej, jag tycker inte att du ska ”gilla läget” med din otackande gudson. Inte alls! Du har tydligen tidigare fått ett tack från honom men nu kommer inte något sådant längre. Det kan i värsta fall betyda att han tycker att din present är för snålt tilltagen. Men det kan lika gärna vara allmän lättja, ointresse eller något annat. Du vet inte vilket men det behöver du veta för ditt beslut att fortsätta eller inte att vara penningivande.

Om du ringer eller sms:ar honom och frågar om pengarna kom fram kommer du förmodligen att få svaret att visst kom pengarna. Det räcker inte riktigt, din gudson är snart vuxen och måste rimligen (fortfarande) känna till att man tackar för en present.

Så fråga inte om han har fått pengarna, utan låt honom ta initiativet till nästa möte genom att skicka ett sms med text ungefär ”hör av dig om du vill ses.” Och när han gör det och ni ses så säger du milt ungefär ”fick du julpengarna, jag har inte hört något om dem” – så får du se vad som händer.

Tackar han då och ursäktar sig, ”glömde” är ett vanligt ord i dessa sammanhang, så kan du fortsätta ge pengar, om du vill. Säger han tjurigt ingenting eller muttrar ”visst” så kan du upphöra att skicka pengar till honom. Då bör det räcka att du betalar kaffe och bulle när ni ses. Ni kan ha trevligt vid era möten utan den förstärkning av hans kassa som han inte ens orkar tacka dig för.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (16)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 16

Inte bara föräldrar (som i "föräldraprotest" tidigare, t.ex.) som behöver inse att barnen vuxit upp och numera är vuxna, utan även gudmödrar(?) tydligen. En 17-årig kille har såklart annat intressantare (tjejer, kompisar) som drar och vet p.g.a. bristande erfarenhet inget bättre sätt att visa det på än att inte tacka. Onödigt att ge honom dåligt samvete genom att tvinga fram ett tack. Sluta skicka pengar och låt honom avgöra hur relationen ska se ut i fortsättningen, annars bryts den nog helt.

M K, 13:23, 29 januari 2017. Anmäl

@ Carina Carlström: Jag tror det är så det ligger till. Precis som du säger, han tar slantarna för givna. Ungefär som han tar för givet att det finns frukost i kylskåpet när han vaknar på morgonen faller pengar i knät på honom två gånger om året. Det är en självklarhet och ev. t.o.m. en rättighet. Han anar inte att givaren undrar om presenten uppskattas pga uteblivet tack. Därför: Upplys honom.

H R, 15:39, 28 januari 2017. Anmäl

Ska kanske tillägga att det självklart inte är ok att inte tacka.

M K, 08:39, 28 januari 2017. Anmäl

Var glad att det varat så länge som det gjort, men låt honom ta initiativ till att ses i fortsättningen. Han är ju i det närmaste vuxen och ska inte behöva känna något tvång. Hans brist på tack är nog hans sätt att säga att det räcker nu. En gudmor ingår ju normalt i familjens umgängeskrets och då ses man väl ändå i fortsättningen också, men under andra former. Börjar bli överflödigt att skicka pengar också, tycker jag. Hur länge skulle man hålla på med det, tills de är 40?

M K, 18:37, 27 januari 2017. Anmäl

Är jag ensam om att undra huruvida denna tonåring kanske helt enkelt blivit så van vid att få pengar av frågeställaren att han tar slantarna för givna? D.v.s. att han snarare skulle bli besviken eller irriterad om det inte dök upp pengar från FS "som vanligt" och att han inte finner anledning att vara tacksam för något som han anser att han har rätt till?

Carina Carlström, 18:36, 27 januari 2017. Anmäl

@KK: Var det inte ungefär så som MR svarade? Tänk hur olika vi tolkar det som skrivs... Min reflexion: all uppfostran sker ju under ett visst mått av "motstånd". Man får ha förståelse för att detta ligger i sakens natur, men man ska nog inte kapitulera för vare sig trotsålder eller tonåren. Bara anpassa argumenten.

Anna N, 07:22, 27 januari 2017. Anmäl

@Magdalena Ribbing: En föräldrarådgivare skulle förmodligen ha svarat något i stil med: "Han är 17 år, har väldigt mycket i sitt huvud nu, menar inget illa och är givetvis tacksam över all omsorg han får. Påpeka gärna att han inte uttrycker det ordentligt, om det känns viktigt för dig, men räkna inte med att det leder till någon väsentlig förändring."

Kap Kennedy, 16:27, 26 januari 2017. Anmäl

Jag tycker man kan vara övertydlig. Fråga gudsonen om han blev glad, säg att du inte kände dig säker på om han blev glad eftersom han aldrig sa tack. Och att du därför känner dig osäker på om det är en present som uppskattas. Det låter så självklart för oss vuxna, men - ja, han är en tonåring. Han har börjat ta din present för given, har säkerligen gjort det länge redan. Om du inte förklarar det för honom kommer han inte fatta att du utan ett tack inte vet om att han uppskattar presenten.

H R, 14:33, 26 januari 2017. Anmäl

MAGDALENA SVARAR: Kap Kennedy, tack för en intressant kommentar - men en enkel fråga från mig: vad skulle en professionell föräldrarådgivare ha rått frågeställaren att göra? Strunta i det uteblivna tacket och fortsätta skicka pengar? Mitt förslag är ju att frågeställaren tar reda på gudsonens intresse för julklappspengarna - är dessa likgiltiga blir det onödigt att fortsätta. Annars tror jag att du har helt rätt i att tonåringar är upptagna av annat än att tacka. Men det måste inte uppmuntras.

Magdalena Ribbing, 14:31, 26 januari 2017. Anmäl

Ja du FS, vilken lycka att ha en 17-årig gudson som fortfarande är talbar och kan träffas över fika - vilken tillgång för er båda. Det låter som en relation att vara rädd om! Jag kan lova att om du lämnar över åt tonåringen att ta initiativ till nästa träff kommer den aldrig att bli av. Vad gäller det uteblivna tacket, vill du ha ett sådant från pojken måste du vara tydlig med att du förväntar dig det. Hans föräldrar påminner honom inte längre och han kommer inte på eget bevåg komma till skott.

Anna Andersson, 11:46, 26 januari 2017. Anmäl

Läskrav?

Fråga: En kollega (ingen av mina närmaste) på min arbetsplats har nyligen disputerat och stolt delat ut ett exemplar av sin doktorsavhandling till flera av oss på arbetsplatsen utan att vi har bett om det. Jag har artigt gratulerat henne till disputationen men inte läst någonting ur avhandlingen som är skriven på engelska och behandlar ämnen som jag inte har något intresse för.

Kort sagt är jag alltså ytterst ointresserad av att läsa denna avhandling. Detta blir dock pinsamt då kollegan redan förväntansfullt har frågat om jag har läst någonting i den. Jag har då svarat att jag tyvärr inte har hunnit göra det än, men detta är ju inte en ursäkt som håller i all evinnerlighet. Jag förvärvsarbetar heltid på min arbetsplats dit jag har en relativt lång resväg men då måste jag läsa annat.

Det jag önskar få veta är hur jag bäst ska förhålla mig till denna situation.

Svar: Enklast är att du vänligt återlämnar luntan till din arbetskamrat och säger ungefär ”det var jättevänligt av dig att ge mig den här, men nu märker jag att jag har så svårt att läsa den här vetenskapliga engelska texten eftersom ämnet inte hör till mina egentliga områden, så jag hoppas att du förstår att jag vill ge tillbaka den, säkert är någon annan intresserad av den. Men jag vill samtidigt säga att du är fantastisk som har åstadkommit den här avhandlingen.”

Det är att vara uppriktig men inte ohövlig. Naturligtvis finns inget tvång att utanför arbetsuppgifterna läsa en tjock skrift om något som man inte är intresserad av. Det är också på gränsen till pretentiöst att oombedd ge sin avhandling till arbetskamrater som man bör förstå knappast kan vara intresserade.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (35)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 35

Som så många andra redan skrivit så är det kutym att dela ut avhandlingen till sina kollegor, både till dem inom akademin och dem på den ordinarie arbetsplatsen (t.ex. en sjukhusklinik). Ofta skriver man en liten personlig hälsning på första sidan. Ingen förväntar sig att någon annan läser mer än möjligen "acknowledgement" och den populärvetenskapliga sammanfattningen.

Maria Kronberg, 12:57, 29 januari 2017. Anmäl

Man ger absolut inte tillbaka en avhandling! Man kan ställa den i sin hylla på jobbet, och om man byter kontor kan den lite diskret förkommas i flytten. Om den disputerade på fullt allvar frågar om man läst den så får man fnissa lite och säga något i stil med "Nä, men vet du vad, jag började, men det där var alldeles för svårt för mig. Jag är såååå imponerad att du har skrivit den där tjocka boken på engelska." och sen är det bra med det.

Maria Kronberg, 12:46, 29 januari 2017. Anmäl

Irene Holm: "LyraL, Man är inte alls "lantis" för att man inte klarar att läsa en avhandling (på engelska dessutom)". Oj. OK, det är en flitig kommentator här som har användarnamnet Lantis Bondlurk. Så jag har alltså inte kallat nån lantis...

Lyra Lof, 23:29, 27 januari 2017. Anmäl

Att få en avhandling med personlig dedikation är som att få en present tycker jag! Absolut inte lämna tillbaka. Jag har en hel hylla full med sådana som jag fått av läkare jag arbetat med. Oftast med ett inbjudningskort till disputationsfesten, så ärad jag känt mig! Inte läst en enda, det var pretentiöst att undra om mottagaren läst. Ingen förväntar sig det , i alla fall inte inom naturvetenskapen, där ibland inte ens kollegor förstår allt. Jag tror det är tradition att ge.

Karin Börjesson, 12:42, 27 januari 2017. Anmäl

@Sett förr: inom såväl den akademiska världen som inom kulturen förekommer både smörja och högkvalitativ litteratur. Det du nedsättande kallar kallar författarens behov av "självförverkligande" och det du respektfullt kallar viljan att "göra akademisk karriär" är väl i grunden samma strävan efter erkännande? Frågan var huruvida man ska blanda in sina arbetskamrater (utanför den akademiska eller kulturella världen) i detta, då det kan skapa pinsamma situationer.

Anna N, 07:40, 27 januari 2017. Anmäl

@Lyra Lof, 20:25 Du har verkligen ingen aning om vad du pratar om, eller hur? Man kan möjligen ögna *sammanfattningen* på 20 min, men de doktorsavhandlingar jag tittat i har varit format mindre bok och innehållit en så teknisk engelska att jag var tvungen att googla ~var 5e ord, och då skrev jag ändå exjobb i ämnet.

annan Camilla, 10:41, 26 januari 2017. Anmäl

AnnaN: fast det är en milsvid skillnad mellan avhandling och skriva deckare lr dylikt, det sistnämnda en del av nutidens självförverkligande )och tron att alla kan skriva.)Att disputera är hårt arbete, en möjlighet att göra fortsatt akademisk högre karriär. Jag tycker vi ska lyssna på dem som verkar i den akademiska världen i den här frågan, det är deras etikett. Och FS har fått goda råd på hur hon/han kan göra för att vara en god arbetskamrat, det är inte fråga om att vara recensent

Sett Förr, 09:42, 26 januari 2017. Anmäl

Själv arbetar jag deltid och skriver på deltid. Har hittills gett ut två romaner (hyfsad resp fin kritik) men skulle aldrig dela ut mina verk på jobbet och utsätta mina arbetskamrater för att agera recensenter. Det skulle försätta både dem och mig i en pinsam situation. Jag har stor respekt för deras tid, och tror nog att den som är intresserad av att läsa, själv tar initiativet.

Anna N, 09:06, 26 januari 2017. Anmäl

Det brukar finnas en populärvetenskaplig sammanfattning på svenska, den kan man lägga någon minut på att ögna om man vill. Avhandlingar delas ut på litet olika sätt i omgivningen, men självfallet ställs inga krav på att man ska läsa dem - som akademiskt verksam får jag 25-30 om året... Däremot är det mycket oartigt att lämna igen en avhandling som ju ändå representerar flera års arbete - man kan bara vänligt säga att man inte hinner läsa. Men lämnar tillbaka den gör man bara inte! Annika

Annika Rosengren, 07:17, 26 januari 2017. Anmäl

Det finns väl massor med folk som har svårt för att läsa engelska, inte så hyfsat att stämpla dem som obegåvade som vissa av kommentatorerna gör.

Tina Trikå, 07:14, 26 januari 2017. Anmäl

Kaffeplikt?

Fråga: På mitt arbete följer alla fasta scheman, vissa dagar börjar man mycket tidigt och ibland senare. För några dagar sedan började jag först av alla, och efter ett tag började kollegorna droppa in. När de kom började de fråga om kaffe, och jag svarade att jag inte hade satt på något, med påföljande upprörd kalabalik.

Mina kaffedrickande kollegor menade att detta är något man skall göra när man börjar först, och att det hör till i en arbetsgrupp. Jag menade att jo, det kan man, men eftersom jag själv inte dricker kaffe så tänker jag inte på det, och jag undrade också varför ingen i sådana fall gör te eller liknande till dem som inte sörplar i sig det svarta guldet.

Vad stämmer? Är man ”skyldig” att göra kaffe i en arbetsgrupp (där det dricks en massa kaffe), eller får man ta hand om sitt eget koffeinsug?

Svar: Intressant att du inte har noterat tidigare att dina kolleger brukar dricka kaffe när de kommer till jobbet – och också intressant att du själv inte deltar med en kopp te eller vad du vill dricka. Men det är klart att du inte är ”skyldig” att göra kaffe till dina arbetskamrater. Det kan knappast ingå i den arbetsbeskrivning som du kanske har.

Däremot är det min bestämda uppfattning att du ska sätta på kaffevatten om du vill framstå som en hygglig arbetskamrat. Och tevatten. Det tar dig en kort stund och är en liten sak att göra för god gemenskap och gott humör hos alla.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (56)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 56

... FS ifrågasatte antagandet att icke kaffedrickare bara av sig själva ska ta detta ansvar och att det ses som en självklarhet som inte kan ifrågasättas.

Ida Lidberg, 11:58, 5 februari 2017. Anmäl

... Idag skulle jag heller inte kunna göra det utan instruktioner, för det är 6,5 år sedan jag senast kokade en kopp kaffe och jag har inte den blekaste aning om hur många mått kaffe jag skulle lägga i. Att bara utgå ifrån att alla kan sköta en kaffebryggare är självupptaget och arrogant. Däremot gör jag med glädje kaffe till arbetskamraterna om någon bara talar om hur. Det var inte det FS ifrågasatte: hen skriver helt enkelt att hen inte tänker på det (inte att han/hon inte är villig). ...

Ida Lidberg, 11:57, 5 februari 2017. Anmäl

"oerhört enkelt att fixa en kanna kaffe" skriver flera och MR håller med. Ja, ALLT är enkelt för den som har gjort det förut. För den som själv inte dricker kaffe och aldrig har gjort kaffe är det allt annat än självklart. Innan jag jobbade på min första förskola hade jag ingen aning om var man skulle hälla i kaffet, var vattnet skulle hällas etc. (ingen i min närmaste omgivning dricker heller kaffe, så jag hade aldrig sett en kaffebryggare laddas). ...

Ida Lidberg, 11:57, 5 februari 2017. Anmäl

Ja exakt Lyra, jag har ingen aning om vart du vill komma med det?

Madelene J., 15:29, 31 januari 2017. Anmäl

Tycker absolut att man ska bidra till trivsel, t.ex. genom att göra kaffe och te till alla. FS:s kolleger däremot, kan man ju inte påstå bidrar till trivseln. Blir man så upprörd över en sån sak kanske man ska ta en kaffe hemma först, innan man åker hemifrån. Så man inte riskerar att bete sig som en skitstövel...

M K, 18:31, 29 januari 2017. Anmäl

Jag tycker kaffe är avkopplande, om det nu har med saken att göra, vad spelar det för roll om någon nu är beroende av vad som än skall göras för allas trivsel? Är det fel att bjuda på kaka till fikat för att någon är sockerberoende? Antingen sätter man på kaffe för att vara en hygglig arbetskamrat eller väntar tills det står specificerat i arbetsbeskrivningen o låter alla fixa sitt eget fika.Gör det eller låt bli men gnäll inte över konsekvenserna. Herregud vad det skall krånglas till ibland

A A, 14:47, 29 januari 2017. Anmäl

@Anna N, alla som dricker både kaffe och te vet skillnaden. Te är avkopplande och ger inte alls den koffeinkick som kaffe ger. Men frågan var ju vem som sätter på kaffet. Visst skulle man kunna göra det för att vara hygglig om det är ömsesidigt, men nog är det lite lustigt att tycka att det skulle vara nån slags plikt.

M K, 13:44, 29 januari 2017. Anmäl

Till de självgod tedirckare som fördömer kaffedrickarnas "drogberoende" kan jag meddela att te innehåller tein, vilket är samma sak som koffein. Engelsmännen är minst lika "beroende" av sitt te, som många svenskar av kaffe. https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Koffein

Anna N, 09:35, 29 januari 2017. Anmäl

Madelene J: Och?

Lyra Lof, 23:34, 27 januari 2017. Anmäl

Lyra Lof, de flesta kaffedrickare klarar inte av dagen eller sitt humör utan kaffe, och ja, då är det ett beroende man har

Madelene J., 08:52, 26 januari 2017. Anmäl

Föräldraprotest?

Fråga: Jag är 23 år, flyttade till min första egna bostad för mer än tre år sedan men mina föräldrar, framförallt min far bemöter mig ändå inte som vuxen. Nu senast när vi skulle äta lite olika smårätter som blivit över från helgerna accepterade han inte att jag inte ville ha en viss rätt. Det var ingen mat jag hade önskat, köpt, varit med och lagat eller på något sätt uppmuntrat mina föräldrar att skaffa (jag har aldrig varit förtjust i just detta, annars äter jag nästan allt).

Min far gav sig inte, med motiveringen att maten skulle bli förstörd om den inte åts upp nu. Jaha, köp mindre mat då istället för att lasta över det på mig. Det hela slutade med att jag avbröt måltiden och åkte hem eftersom mina föräldrar inte kunde ta ett nej. Jag är rimligt vuxen och bestämmer själv vad jag vill äta och det ska respekteras. Har Magdalena något förslag på en väldigt tydlig formulering eller liknande jag kan använda i den här sortens situationer?

Svar: Nej, tyvärr har jag inte några vattentäta repliker eftersom jag inte känner dig eller dina föräldrar och inte vet vilken relation ni har. Det låter nämligen helt absurt att en far vill tvinga sitt vuxna barn att äta en viss maträtt. Så kan man absolut inte göra. Har din mor bättre förståelse för dig? Att du gav dig iväg från dina föräldrar i vredesmod verkar som en drastisk åtgärd. De måste ha uppfattat detta som en stark protest. Möjligen kan den i så fall hjälpa dig till nästa gång du besöker dina föräldrar.

Skulle det hända igen att dina föräldrar försöker tvinga dig till sådant som du inte vill, som att äta viss mat eller ha vissa kläder osv, kan du försöka med att säga hövligt men bestämt ”jag är myndig sedan fem år och har rätt att bestämma själv vad jag vill och inte vill, precis som ni.” Då säger dina föräldrar kanske ”men vi vill bara ditt bästa, du är ju vårt barn” och då säger du ”ja, det är jag, men inte ert omyndiga skolbarn utan ert vuxna barn med rätt att bestämma över mig själv.”

Det kanske inte är de fraser du önskar dig, men som sagt, jag har inga tydligare förslag.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (35)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 35

Har du förklarat en gång vänligt men tydligt för farsgubben o han ändå vill laga det "i sitt eget hus" så finns inte så mycket du kan göra åt det. Sen när ni ska äta låter du antingen bli att ta något alls av rätten, el bättre, försöker ändå att ta lite. När du inte vill el tänker äta mer så övergår du till bröd mer smör el annat anspråkslöst som kanske finns på bordet - el sallad el annat som kanske finns till. Man kan inte uppfostra sina föräldrar, bara försöka sätta gränser. Du är inte ensam!

Genesis Day, 22:55, 8 februari 2017. Anmäl

Julia: Jamen då kan ju pappan få fortsätta med att inte acceptera det då, det är hans problem. Att behöva gasa därifrån för det ≈ some en tonåring (dvs inte vuxen) som går till sitt rum och smäller igen dörren.

Lyra Lof, 20:59, 25 januari 2017. Anmäl

Har druckit och dricker fortfarande pulverkaffe - inga problem där. Inför det på ditt jobb, så behövs inga förberedelser. Enkelt! Varför bråkar alla om så mycket - blir ju tråkig atmosfär! Kristina

Kristina Hörlin, 03:15, 25 januari 2017. Anmäl

@IH Det där är en helt annan situation, ni åt för att inte såra din svärmor, i läget FS beskriver det handlar det mer om en pappa som vill utöva makt, och ett vuxet barn som inte accepterar detta.

annan Camilla, 12:04, 24 januari 2017. Anmäl

Lyra Lof, det var väl dock inte så att FS inte ville äta upp det som var på tallriken - utan föräldrarna hade flera sorters rester och pappan ville inte acceptera att FS inte tog alls av en av rätterna.

Julia Andersson, 08:16, 24 januari 2017. Anmäl

... över små problem? Eller räkna till 10 och låta dem vara vad de är, bagateller. Som att ens pappa insisterar på att man äter upp vad som är på tallriken! Jesus. OK, det är svårt att ha empati över det—det oerhörda traumat för FS, att pappan inte respekterar att hon/han inte vill äta upp vad som är på tallriken! Är jag hemsk som inte har nån empati över detta? I såna fall, so be it. Mesa över att ni inte vill äta vad som är på tallriken.

Lyra Lof, 06:31, 24 januari 2017. Anmäl

annan Camilla: "ibland är det mest vuxna man kan göra att bara gå sin väg. Vad anser du att FS borde gjort? Lytt order och ätit? Eskalerat bråket?" Den 23-årige FS, som inte kunde hantera att en förälder tyckte att han/hon borde äta upp vad som var på tallriken? Utan att storma iväg? (Som en tonåring, faktiskt.) Varför behöver det ens en kommentar? Tycker jag att FS skulle ha "lytt order och ätit"? Vad tror du jag tycker? Eller "eskalerat bråket?" Samma. Brukar jag föreslå att FS ska egga upp

Lyra Lof, 06:19, 24 januari 2017. Anmäl

Om man trots allt tycker om och respekterar sina föräldrar så tycker jag nog att man som vuxet "barn" kan offra sig och äta det föräldrarna vill. När min svärmor, en i grunden mycket duktig och i gastronomi utbildad kökskonstnär började bli rejält senil serverade hon en utsökt hummerentré, som hon tyvärr krönt med en påse enkel pulver-brunsås :-o med ett för länge sedan utgånget datum. Vi åt , allihop. Så kan man göra tycker jag.

Irene Holm, 00:58, 24 januari 2017. Anmäl

Jag hoppas att ingen lyssnar pa Irene Holms forslag angaende reverse psychology. Det ar verkligen inte en bra ide att saga till ett barn att maten du vill ska provas inte racker och att du vill ata allt sjalv. Lagg istallet at ett barn en liten bit av den nya maten utan att saga ett ord om att den maste atas upp eller provas. For den aldre generationen blir mat ofta ett maktspel med alldeles for mycket energi lagt i maten och inte i umganget. Jag forstar att du akte hem. Modigt gjort.

Tycker jag Iallafall, 22:43, 23 januari 2017. Anmäl

@LL Tro det eller ej, men ibland är det mest vuxna man kan göra att bara gå sin väg. Vad anser du att FS borde gjort? Lytt order och ätit? Eskalerat bråket? Tycker det var en rimlig mellanväg att gå sin väg, och en tydlig markering att pappan gått för långt.

annan Camilla, 22:34, 23 januari 2017. Anmäl

Tillrättavisningsbråk?

Fråga: Jag har ett problem som min partner tog väldigt illa vid sig av. Vi var på ett väldigt bra krogbesök, huvudrätterna kostade cirka 400 kr styck. Jag är väluppfostrad i en lite rikare familj. Min sambo är världens finaste och jag älskar henne över allt annat för den hon är. Saken är att när vi hade druckit upp vår fördrink skulle vi beställa dricka till maten och hon sa att hon skulle dricka drinkar till maten vilket jag tyckte var lite opassande så jag sa till henne att hon kanske kunde tänka på att dricka någonting annat.

Men det passade henne bara med drinkar. Jag försökte säga till henne att det inte är så vanligt att dricka drinkar till en hängmörad oxfilé. Hon blev så sjukt kränkt att hon började ställa till med en scen och satte sig på sned över bordet med armbågen och flyttade sin tallrik. Jag försökte bara säga att du kanske inte behöver göra det just här, jag sa att jag tycker inte man gör så, hon blev jättearg.

Jag vill inte påstå att jag har rätt men jag undrar ur etikettssynvikel om det är helt fel att säga till någon, om man är ett par och är på en bra krog där de märker sådant. Hade det varit i alperna så hade jag självklart inte brytt mig.

Svar: Du har fel. Det är inte rätt att inför andra människor tillrättavisa eller försöka uppfostra en annan vuxen person. Din partner och du var på en offentlig plats, en restaurang, och du tyckte att hennes val av dryck var olämpligt. Men du kunde ju beställa det du ville ha att dricka, och låta henne få det hon ville ha. Du hade ingen anledning att skämmas över henne inför personalen – som sällan häpnar över vad som beställs frivilligt av gästerna. Om du anade hur konstiga beställningar krogpersonal får skulle du inte ha brytt dig ett dugg om din partners beställning, jag har hört om tomatketchup till sjötungan osv.

Din partner blev alltså ledsen och sårad över att du försökte bestämma över hennes smak, inte för att du ville hennes bästa utan för att du tyckte att hon var pinsam inför krogpersonalen. Så jag svarar dig att du skulle ha låtit henne göra som hon ville.

Sedan kunde du ha snällt och vänligt när ni var ensamma ha förklarat för henne att det är vanligt med drinkar före maten och med öl, vin eller vatten till maten.

Det hade varit det som du frågar efter, rätt etikett.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (22)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 22

Dags för flickvännen att göra slut. För övrigt, den här mannen som nu har vuxit upp "lite rikare" (översättning, finare) familj, borde väl veta att det är absolut comme il faut att dricka cocktails till middagen i vissa länder. (USA, med deras cocktailkultur.)

Lyra Lof, 21:06, 25 januari 2017. Anmäl

Jag är väldigt intresserad av etikett och tycker att det är roligt att veta vad som är korrekt, hur seder och bruk uppstått osv. Min man är inte uppvuxen i ett hem med intresse för sånt så jag har lärt honom mycket i ämnet. Men givetvis skulle jag aldrig börja tjata om vad som är korrekt inför andra! Han är ju vuxen och gör precis som han vill. En drink till maten är dessutom inget som drabbar någon annan på något sätt, om man jämför med att t ex tugga med öppen mun eller snyta sig i servetten.

Katarina Katarina, 10:32, 25 januari 2017. Anmäl

... generöst, att "älska" denna kvinna med alla hennes "fel". (Vad hon föredrar att dricka och liknande...) Lite hårt kanske (inte så mycket, eller alls—utan med empati från hennes synvinkel (och den här "mannen" som inte klarar av hennes krogbeställningar. Seriously. Find yourself another man, darling.) Ibland behöver man inte vara på samma sida som frågeställaren.

Lyra Lof, 06:58, 24 januari 2017. Anmäl

FS: "Jag är väluppfostrad i en lite rikare familj." Oj vilken härlig mening... Vilken kvinna vill inte omedelbart slänga sig över denna toppenman, som är "väluppfostrad i en lite rikare familj" (jag kan inte ens klara av hur hett det skulle vara mellan lakanen med denna man!). Och, denna uppfostran i en "lite rikare familj" (inte ens en rikare familj, men en "liten" rikare" familj?! Gtfo...) som ger FS "rätt "att behandla sin flickvän—som han älskar "över allt annat för den hon är (gud vad

Lyra Lof, 06:51, 24 januari 2017. Anmäl

Synd att FS uppväxt i en "lite rikare familj" inte lärt honom att uttrycka sig väl i skrift. Minst lika viktigt som val av måltidsdryck. Kanske flickvännen kan påpeka det där med vikten av korrekt grammatik innan hon ber honom fara åt h.

Anna N, 22:25, 23 januari 2017. Anmäl

Håller med MR, det var verkligen inte snyggt av FS att fortsätta tjafsa med sambon om hennes dryckesval.

annan Camilla, 10:38, 23 januari 2017. Anmäl

Usch vilken självgod besserwisser frågeställaren är. Hade jag varit partnern hade även jag ställt till med en scen för att ge honom en verklig anledning att genera sig inför peresonal och vänner. Inte speciellt väluppfostrat, jag vet, men det finns gränser för vilka översittarfasoner man kan tolerera.

Thorbjörn T., 10:24, 23 januari 2017. Anmäl

scenen visar ett förhållande utan framtiden för sig med det rollspel som parterna utvecklat - den ene utmanar med sitt sociala övertag, den andre ger genast igen med infantilt beteende. Fram för litet svalkande likgiltighet hos båda.

ruebotzaris, 08:52, 23 januari 2017. Anmäl

Usch vilken obehaglig attityd från FS! I vilka fler sammanhang försöker han styra och kontrollera sin flickvän? Hon kanske passade på att ställa till en scen där det finns vittnen ifall han smäller till henne.

Så det så, 08:38, 23 januari 2017. Anmäl

Vilket extremt bra svar av Magdalena! Tack, det gjorde min dag lite ljusare att läsa detta. Som jag tolkar det betedde sig inte den kränkta partnern så exemplariskt heller efter tillrättavisningen, men det var ju inte det frågan gällde, eller hur?

Jessica Adams, 08:29, 23 januari 2017. Anmäl

Vänkritik?

Fråga: Jag har vid upprepade tillfällen fått elaka kommentarer av nära personer som jag varit kompis med i många år.

Exempelvis att min man väl ”har något han är bra på” (syftar på sex) eftersom han inte har utseendet med sig.
Ett annat exempel: Vi hade precis köpt ett fint och väldigt kostsamt hus där köket var nyrenoverat och var som en dröm. En av dessa vänner utbrast: ”Jag skulle aldrig vilja ha vitrinskåp i mitt kök!” Jag svarade att jag tycker det är fint, men hon framhärdade: hon skulle aldrig vilja ha det så.

Min fråga är hur man bemöter såna här påståenden som enligt mig inte är sagda av vänlighet utan bara för att trycka ner mig? Jag vill inte stå svarslös när nästa elakhet kommer farande.

Svar: Människor förstår inte alltid vad de säger, de ”hör” inte sina egna ord. Men du beskriver kommentarer som inte kan hänföras till enbart oförstånd. Kanske tror den som syftar på din mans erotiska talanger att det sagda är en lustighet. Det är det inte, det är dumt, taktlöst och oförskämt och du behöver inte vara hövlig mot den som yttrar sig så. Får du en sådan kommentar igen kan du iskallt säga ”precis vad menar du?” och då kanske det kommer ett svar ungefär ”jamen det var väl inte så farligt, jag menade bara att du är ju så söt och det är inte han så det måste ju finnas annat, haha” – och då kan du fortfarande iskallt säga ”och?” – – – Förmodligen får du då tyst på den dumma människan om vederbörande har ett uns vett. Kommer det trots allt en fortsättning med sexanspelning så kan du säga ”hörrudu, jag tror inte att du själv fattar vad du säger, det är urdumt och ingenting som du har det minsta med att göra.”

Den som sade sig inte vilja ha vitrinskåp var möjligen avundsjuk, men det räcker inte som ursäkt. Många känner sig kallade att framföra synpunkter på andras klädsel, möblering, bil, val av partner och livsstil, av så kallad hjälpsamhet. De anser att deras smak och kunskap är så mycket bättre än den andra personens, att de har mer erfarenhet, är klokare – och de är generösa, inbillar de sig, genom att dela med sig av sin förträfflighet. Ofta har de fel, någon gång säkert rätt. Oavsett vilket är det inte något som andra ska behöva ta emot med artighet.

Får du negativa kommentarer om din inredning eller din klädstil eller vad som helst annat som rör din personliga smak, typ vitrinskåpet, så finns det några svar som kan få tyst på de dumma ouppfostrade stackare som säger sådant. Du kan säga ”jaså, det tycker du, ja, vi har alla olika smak, det här är min.” Fortsätter vitrinskåpsmotståndaren så kan du säga ”som sagt, vi har alla vår egen smak och jag skulle aldrig kommentera din.”

Eller så kan du säga, om du vill markera riktigt hårt, ”när jag vill veta vad du anser om mina vitrinskåp så ska jag fråga dig om det.”

Är de ens riktiga vänner, de personer som häver ur sig ovänliga, negativa kommentarer?

Nej.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 2

Kommentarer (25)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 25

Det är på sådana här ställen man inser att kvinnor skvallrar om det intima eller personliga på ett sätt som män inte gör. Vad är det för vänner som får dig i försvarsställning om den du valt? Eller ligger problemet hos dig? Finns ingen som helst anledning att antyda något om hans sexuella förmågor. Tvärtom är det kanske därför de frågar, antyder eller retas. Alla med lite i huvudet vet att samliv inte handlar speciellt mycket om utseende, och att sex (eller inte sex) bara är en av många saker.

Genesis Day, 23:12, 8 februari 2017. Anmäl

Du kan fortsätta att framhärda med samma svar som hon fast med din åsikt tills hon kniper. Det är ditt kök och din smak som är relevant i sammanhanget! Det är dock riskabelt och kanske inte att rekommendera. Bättre förslag är att bara säga "OK". Säger hon samma sak igen eller på nytt sätt så svarar du återigen helt obesvärat "OK". Till slut ledsnar hon och inser att det inte går att trycka ner dig i ditt eget hem, och att du struntar i vad hon tycker, utan att vara ohövlig.

Genesis Day, 23:05, 8 februari 2017. Anmäl

Vad gäller kommentarerna om maken har jag ett förslag för att slippa stå ordlös: "Han har många fina egenskaper. T.ex. är han taktfull och pratar aldrig illa om andras utseende eller ifrågasätter deras val av partner." Eller, förstås, ett höjt ögonbryn och ett "Wow." - som indikerar "hur i hela fridens namn kan någon ens komma på tanken att säga det där".

Jenny Dybedahl, 11:24, 24 januari 2017. Anmäl

LÄSARKOMMENTAR VIDAREBEFORDRAD AV MAGDALENA: Många har inte något språk för att diskutera smak (som vitrinskåp) därför blir deras påståenden så klumpiga och kan uppfattas som kritik. För en gång skull tycker jag inte som Magdalena: att man ska argumentera. För argumenten halkar iväg. Jag tycker man ska skratta vänligt tyst och hjälper inte det ska man skratta högre. För det är ju komiskt. /Katarina

Magdalena Ribbing, 09:41, 22 januari 2017. Anmäl

Om FS inte kör den stilen själv, medvetet eller omedvetet, finns ingen anledning att acceptera sånt. Låter som personer som är missnöjda med sitt eget liv och avundsjuka på andras. Att kritisera någons partner gör man ju bara inte, nästan lika illa som att säga något negativt om hennes barn. Då är man inte mycket till vän. Det finns sunda, trevliga människor, varför slösa tid på energitjuvar.

M K, 15:31, 21 januari 2017. Anmäl

CYT"Men varför alla dessa förslag till sarkasmer? Per Byström Håller med , väldigt barnsligt och inte värdigt en vuxen människa ...

Ewa Atena, 13:26, 21 januari 2017. Anmäl

Per Byström, 17:4@ Håller med fullständigt. Det har alltid funnits folk i alla tider och alla länder där dessa individer tänker på sig själv och säger högt sina innersta tankar utan att reflektera. Lite av ego och social handikappade pers. Inget att ta till sig. FS måste lära sig att människor är olika och handlar inte enligt ens normer. De måste man också ta hänsyn till om man vill umgås med folk och vara lite social anpassad. ...släppa höga tankar om sig själv så blir det bättre.

Ewa Atena, 13:23, 21 januari 2017. Anmäl

När det gäller vitrinskåparen. Det var nog inte alls en kommentar om dig eller ditt kök utan personen ville prata om sig själv och när han såg ett vitrinskåp i ett kök kom han på att det vill han absolut inte ha för egen del. Och uttryckte sig på detta sätt (ingenting om ditt kök alls om man ska vara noga). Många vill demonstrera sina personliga egenskaper i tid och otid. Men varför alla dessa förslag till sarkasmer? "Så säger man väl inte" fungerar bättre och sänker inte stämningen.

Per Byström, 17:41, 20 januari 2017. Anmäl

Vitrinskåpet är ju bara att säga -"Tur att du inte bor här då!" och gällande karln, var med om det och min värninna som sa det hade en egen karl som såg jävligt bra ut. så svarade henne -Är du avundssjuk? Fint yttre är ju fritt fram för alla att se på.......

LB ., 16:57, 20 januari 2017. Anmäl

-"Men vilken tur då att det är mitt vitrinskåp, och inte ditt."

H m, 15:43, 20 januari 2017. Anmäl

Presentlottskrap?

Fråga: Har under en lång tid grubblat över det här med trisslotter på jul/födelsedagar. För mig känns det som en självklarhet att skrapa lotterna man fått efter att alla presenter är öppnade, är man flera som fått en trissgåva skrapar man kanske rentav samtidigt allihop för att se om någon vann något. Det känns som allmän hyfs mot den som gett gåvan att låta den veta ifall man vann någonting.

Under den här julen märkte jag ett beteende hos en person i min släktskara, att han aktivt valde att inte delta i de andras skrapande, utan sparade det till att han var själv. Jag förstår att det är lite känsligt med pengar, men det kändes lite… fult? Dels mot givaren som ville se vad som hände med hens gåva, dels mot alla i sällskapet som inte anförtroddes att veta hur det gick för honom. Det hela gav en sniken och ganska otrevlig känsla. Läser jag in för mycket i det eller har jag rätt i att det är aningen otrevligt?

Svar: Det finns, tro det eller ej, inte någon hyfs- och stilpraxis om att skrapa eller inte skrapa/öppna en lott som man har fått – eller köpt – inför andra. Det är alltså lika rätt att skrapa publikt som att spara till dess att man är ensam.

Man kan skrapa/öppna en lott i sällskap och förtjust utropa Jag vann! i förhoppningen att andra inte ska kräva att få del av den akuta rikedomen. Eller skrapa/öppna lotten och inte säga något alls. Eller tycka att det kan vara bra att slippa de reaktioner som kan uppstå vid vinst som: Låna ut! Dela med dig! Skänk bort!

För lottgivaren bör vinsten vara glädjande men kan också väcka delade känslor: har X fått en halv miljon på ”min” lott! Då vill jag ha en del!

Så glöm bort den där hemlighållna lotten, människor är olika.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (18)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 18

Skulle aldrig skrapa inför andra om jag inte var helt beredd på konsekvenserna. Det lär knappast hända, men du kan bli miljonär o då kan det vara klokt att ingen annan vet, såvida du inte vill ha nya falska vänner o känna skyldighet från familj o vänner att vara "generös", samt få telefonsamtal o brev från tiggare, underliga välgörenhetso., o finansbolag. I gåvan av en lott ingår rimligen mottagarens rätt att själv bestämma till vem eventuell vinst ska avslöjas. Helt fel att fråga om vinst!

Genesis Day, 23:21, 8 februari 2017. Anmäl

Lotter man fått i gåva tillhör det normal hyfs att inte skrapa i givares sällskap, för att givaren ska slippa känna sig snål om det visar sig vara nitlotter eller bara en ny lott i vinst. Vad skrapet eventuellt gav kan diskuteras nästa gång man ses, om man vinner en måttlig vinst kan man ta upp det själv, förluster och stora vinster är lite knepigare och får tas beroende på hur man tror att givaren kommer att reagera. Skrapar man tillsammans är det lämpligt att dela ev vinst med de närvarande.

Anna Holmberger, 09:20, 23 januari 2017. Anmäl

Ewa Atena, måste "erkänna" att jag aldrig hört den kopplingen tidigare, att tillbakadragenhet skulle hänga ihop med snikenhet:-). Det har förekommit att stora vinster lett till brytning inom familjer. Även om man känner sig säker på att det inte skulle hända en själv, så är det nog varken en dum idé eller fel att vänta med att skrapa den.

M K, 13:01, 21 januari 2017. Anmäl

Lyra hof, du gör som varenda en av oss i Hyfs och stils kommentarsfält: gissar. Du gissar att givaren vill att lotter skall skrapas på plats. Men det är väl inget att ta för givet.

Oémeara Braunisch, 13:58, 20 januari 2017. Anmäl

Känns som ett jäkla barnkalas, lottskrapning "efter att alla presenter är öppnade". Jag trodde för övrigt att lotter vad sådant som man gav till personer som man känner det obligatoriskt att ge något men där det mest handlar om att visa att man inte glömt personen, inte att ge en fantasifull/personlig gåva. Helt ok det.

Oémeara Braunisch, 12:41, 20 januari 2017. Anmäl

Oj vad mycket negativitet. SUPERTRIST att skrapa... nio rutor. Jag har inga spelargener (är du säker—har du suttit framför en enarmad bandit när det tutar och klirrar runtom dig, eller vid ett 21-bord?). Så du kan inte skrapa en lott? Ugh. Kan man inte tänka på givaren som säkert har gjort sitt bästa för att ge alla presenter (hur lätt är det)? Som menar väl? För tro inte att personen inte uppfattar de här överlägsna, hyperkritiska attityderna. Över att få en lott... Livet är svårt. Tungt.

Lyra Lof, 12:17, 20 januari 2017. Anmäl

@Ewa Atena Charmig klassificering av människor... Men precis som det är acceptabel hyfs och stil att *inte* öppna ett paket inför publik torde det ju vara ok att inte skrapa en lott. "Snikna... och vill inte dela sin glädje"? Märklig sak att säga, mottagaren kände kanske ingen större glädje över en lott och chansen att det är en vinst är ju minst sagt liten.

annan Camilla, 13:12, 19 januari 2017. Anmäl

AM Draak har ett utmärkt förslag kl 9.08. Det kan vidareutvecklas med att man själva kastar nitlotterna och ger bort eventuella vinstlotter till den man tycker bäst om i sällskapet. Det kan i vissa fall göra att man själv får vinstlotten och kan berätta för de övriga att de tyvärr fick nitlotter.

Friterade Mulor, 11:26, 19 januari 2017. Anmäl

Det beror på i vilken krets av människor man umgås med. Vissa är snikna och tillbakadragna och vill helst inte dela med sig av sin glädje till andra och givaren av lotten. Kan inte tänka mig något annat än man skrapar lotten framför andra precis som man gör med en present. En icke skrapat lott är lika med en oöppnad present. Jag tror att ingen missunnar någon att den har vunnit precis som man inte surar för andras presenter. Det låter som små omogna barn annars.

Ewa Atena, 10:47, 19 januari 2017. Anmäl

Likt Kap Kennedy saknar jag spelagener (bra ord!). Några gånger har jag varit i sällskap där alla fått en lott, vid andra tillfällen har jag varit i en grupp där alla fått ett skämt eller en gåta. Jag ser dessa som en gemenskapsövning, man öppnar/skrapar/läser inför resten av sällskapet och hurrar om någon vinner, skrattar åt roliga skämt, suckar åt dåliga skämt etc.

Sweydia Ism, 10:01, 19 januari 2017. Anmäl