Rota/sörpla?

Två frågor om bordsbeteende.

Tandpetande?
Fråga: Tidigare var det vanligt att det stod tandpetare på borden när man åt ute. Vi har delade uppfattningar om detta i bekantskapskretsen. Någon tycker att det är självklart att utföra tandrensning vid bordet, andra tycker det är helt oacceptabelt.

Vad är etikettsregeln gällande detta?

Svar: Detta är en kär gammal fråga som återkommer med ojämna mellanrum. Ingen som vill framstå som behaglig petar tänderna i andras sällskap. Det hjälper inte att hålla ena handen för munnen eller hålla servetten framför – det syns, och hörs i värsta fall, vad som pågår.

Tandpetande är en syssla för ensamseglare, brukar jag svara. Det ska ske undanskymt, andra måste besparas åsynen av någons rotande efter matrester i munnen.

Tandpetare på restaurangbord beror på att gäster vill pilla iväg matrester omgående. Det finns de som tycker att det är rimligt att rota runt i tänderna när andra ser det. Men man måste inse att det är en verksamhet som lätt äcklar omgivningen. Man kan jämföra med tandtråd, den har också en rensande effekt men används sällan i sällskapslivet. Har man obekväma matrester i munnen får man diskret lämna bordet och sällskapet en kort stund och peta loss skräpet i ensamhet.

Alltså är svaret på din fråga ett bestämt nej, det är varken korrekt eller trevligt att peta tänderna när andra ser det.

Vinsörplande?
Fråga: När man är på en vinprovning – jag ordnar sådana – och analyserar och provar olika viner förekommer visst sörplande.

Det har att göra med att man just i provningsögonblicket när den lilla vinklunken befinner sig i munnen vill sörpla till lite för att spola runt vinet i munnen och syresätta lite extra så att så många smaklökar ska kunna känna av vinet innan man sväljer, eller för den delen spottar ut i där för avsedd spottkopp.

Detta beteende tror jag är något man lägger sig till med som sommelier och kan bli rutin när man ska prova många viner i en följd.

Jag får ofta frågan om detta sörplande och mitt svar brukar lyda ungefär:
Man sörplar vinet litegrann för att maximera smakupplevelsen, men absolut inte om man är bortbjuden på en finare middag då det serveras dyra viner. Sörplande av vin vid fina middagen skulle uppfattas lite märkligt och aningen ovårdat.

Svar: Vinprovning är en helt annan sak än vindrickande i sällskapslivet. Precis som du skriver vore sörplande liksom snurrande av glaset och inspekterande av färg och arom osv högst oartigt vid en middagsbjudning, det skulle kunna tydas som ett ifrågasättande av värdpersonens val av vin. Och det har ingen betydelse om det gäller fint och dyrt vin eller enkelt lådvin, som gäst avstår man från allt slags kontroll av det som bjuds. I vinprovningen ingår sörplande, doftande och annat plus spottande; helt motsatt vad som sker vid en middagsbjudning.

Många tror att det är artigt att visa engagemang men som gäst dricker man vinet utan att ägna sig åt vinprovarens undersökande manér. Ibland ser man middagsgäster som utför snurrande av glaset, sörplande, doftande osv med inkännande min och utrop typ ”aah.” De skaffar sig måhända en ökad smakupplevelse men gör sig också ganska löjliga i sin oartighet.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 2

Kommentarer (13)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 13

Jag tycker precis som MR att munrensning av alla slag bör utföras avskilt, jag har en kollega som petar o rengör i alla möjliga sammanhang. Tydligen finns där ett besvärligt utrymme där det fastnar mycket, himla jobbigt men inte mer trevligt att vara delaktig i rengörningen, jag brukar snabbt avlägsna mig då detta börjar men skulle önska att jag visste vad jag ska säga utan att kollegan blir sur. Förslag mottages tacksamt hur man bör agera i detta fall.

A A, 20:33, 12 mars 2017. Anmäl

MAGDALENA SVARAR: Susie Dahl med flera: att ha salt och mald peppar på matbordet är vedertaget och absolut korrekt. Att salta lätt på maten obs! sedan man har tagit en tugga och funnit behov av mer sälta är varken ohövligt eller underkännande av kocken. Vi har alla olika saltsmak och det är alltid bättre att matlagaren saltar i underkant än tvärtom. Uppriktigt sagt är det fånigt att jämföra individuellt saltströande på maten med klagomål på den eller en fråga om ketchup eller andra smaksättare.

Magdalena Ribbing, 09:51, 10 mars 2017. Anmäl

Angående kommentarerna längst ner så är jag väldigt nyfiken på att veta hyfs och stil när det gäller att be om kryddor. Jag har en väninna som alltid ber sin man om mer salt efter att han har lagat mat och varje gång ser man hur besviken han blir på sig själv när han förmodligen stått och kämpat med att få till det bra.

Susie Dahl, 09:37, 10 mars 2017. Anmäl

att följa med på hak med vegetariska alternativ, eller kolla med stället innan om de kan ordna något (jag skulle inte säga till en vän "jag måste veta om du kan fixa ditten och datten till mig, om inte annat så undrar jag om iaf pastan är vegetarisk så nöjer jag mig så" utan meddelat mitt livsval och erbjudit medtagen mat eller tackat nej om värden är notorisk animalieätare). Sorry, nu blev jag sådan OT-dude, plus LL-lång ;), men bara kom att tänka på... Trevlig helg kommentatorer och Magdalena.

Oémeara Braunisch, 03:43, 10 mars 2017. Anmäl

... ofint/oproffsigt. På lokal är möjligheterna större än i hemmet, därför jag inte känner mig t.ex ohyfsad om jag diskuterar menyn, frågar vad som anses som starkt (kan jag få mer/mindre?), andra smaksättningar ("låter läckert men går det an att få utan färsk koriander", " jag tar rätt xx om det inte är svamp, annars väljer jag hellre...). På samma sätt hade inte köttpetaren ansetts fel om den valt en big ass kötträtt och dissat potäterna, och ingen bör finna mig ohyfsad om jag enbart väljer

Oémeara Braunisch, 03:36, 10 mars 2017. Anmäl

Att käka ute vs hemma hos någon tycker jag skiljer sig åt. Det är en mer "personkemisk" handling/upplevelse att bjuda/äta hemma hos varandra, och sådant som ev kan uppfattas som kritik blir mer personligt. Ute BESTÄLLS o betalas för käk utefter ens preferenser, det hela bygger till stor del på valmöjligheter, hemma lagar man med omsorg var man vill bjuda på/tror passar alla. Salt känns dock basic att erbjuda oavsett. Att på mathak (särskilt "fina") snörpa på munnen om gästerna ber om salt är...

Oémeara Braunisch, 03:28, 10 mars 2017. Anmäl

En språklig kommentar till Magdalena Ribbing som ej behöver publiceras. Ordet ”inkännande” har väl bara en betydelse, ungefär ”leva sig in i en annan människas verklighet”? Låter märkligt att prova vin ”med inkännande min”. Med vänlig hälsning / Jan Arvid Götesson

Jan Goetesson, 03:21, 10 mars 2017. Anmäl

@Uj Uj: Jag har för mig att det är mycket ofint att be om kryddor. Det är att tala om för kocken att maten inte var tillräckligt god.

Helena Steen, 00:59, 10 mars 2017. Anmäl

Normalt är det väl också vanligt att det står salt och peppar på restaurangborden. Inte på fisförnäma finstället vi besökte häromveckan. Bad om salt, fick efter ett långt tag en liten skål (säkert mycket dyrt) fleur du sel av en kypare med en min som om han burit fram en död råtta. Synd vi inte bad om ketchup. Nå, vi sparade in på dricksen, förstås. Visst är det väl bra om tandpetare finns på bordet, man kanske inte har några med sig och man kan ju ta några och gå på toa.

Uj Uj, 18:56, 9 mars 2017. Anmäl

@Marie-Louise Göransson: Ja, sederna förändras men det är intressant att fundera på varför. Tandpetaren är ett av våra allra äldsta nyttoredskap, faktiskt äldre än Homo Sapiens. Under en stor del av historien var den en statuspryl för överklassen. På 1800-talet kom den moderna trästicksvarianten, och då blev det populärt att tugga på tandpetare. Mark Twain skrev om det i "Livet på Mississippi". Men så 100 år senare är tandpetning plötsligt värsta tabusysslan. Sådant är spännande, tycker jag.

Kap Kennedy, 14:43, 9 mars 2017. Anmäl