Adresspridande?

Fråga: Fick nyligen ett sms (utsänt till flertalet personer) från en god väninna. Hon är mycket ”driftig” och utåtriktad och har ofta nya projekt igång för att dryga ut hushållskassan.

Nu senast hade hon nöjet att informera väninnekretsen att hon startar med hem- och direktförsäljning av kosmetika.

För att öva upp sina färdigheter i smink- och ansiktsbehandling, kunde hon nu som vänskapspresent bjuda oss på en ”gratis” ansiktsbehandling. Firman i fråga hade redan fått våra namn och telefonnummer för att kunna kontakta oss för bokning.
Inför detta faktum kände jag en spontan irritation och olust. Därför svarade jag att jag inte var intresserad och ifrågasatte dessutom om det verkligen var korrekt att hon använde sin privata adressbok i kommersiellt syfte utan att i förväg informera och fråga om det är okej.
Hon blev ledsen och visade sig helt oförstående inför min reaktion, eftersom hon ju bara ville göra oss alla glada med en ”present”behandling – naturligtvis helt utan köptvång av några produkter…
Nu min fråga: var min väninnas agerande korrekt? …eller var det jag som överreagerade när jag kände mig utnyttjad som vän och i min integritet?

Svar: Det är absolut inte rätt att ge ut sina vänners privata mobilnummer eller mejladresser till någon, absolut aldrig till ett företag, inte heller till andra utan direkt tillstånd av mejlinnehavaren. Men det begrep inte din väninna, hon tänkte inte längre än att det var bra för henne att tjäna lite pengar på detta.

Så nej, du överreagerade inte. Hoppas ändå att du klarade av att snällt säga till din obetänksamma väninna vad som gäller, och att det är viktigt för dig att bevara din integritet. Och den som verkligen tjänar på alltihop är kosmetikaföretaget, det kan du vara säker på.

Med detta sagt: det du beskriver är inte ovanligt och förmodligen har ingen förklarat för din väninna hur god stil och hyfs ser ut när det gäller att ge ut vänners telefonnummer, mejl osv. Ett modernt skolämne, kanske: näthyfs, mejlintegritet, sociala medier-uppfostran?

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (5)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-5 av 5

@Simon T, att lämna ut en mailadress till ett suspekt företag ökar risken för kapning. Med alla robotar och spindlar som letar igenom nätet efter lösenord så är det omöjligt att skydda sig helt och hållet mot kapning. Det trodde jag alla visste, speciellt efter SVTs granskning...

Så det så, 19:15, 20 februari 2017. Anmäl

@Så det så - Om ditt mailkonto blev kapat så var det garanterat inte din väns fel. Man kan inte kapa mailkonton bara genom att ha en mailadress. Om du fick ditt konto kapat så var det helt och hållet ditt eget fel genom att ha dålig säkerhet. Ingen annans fel. Det sagt är det naturligtvis inte OK att ge ut andras uppgifter, då man kan få diverse spam och annat oönskat skräp. Det är dock ingen säkerhetsrisk i sig.

Simon T, 14:37, 20 februari 2017. Anmäl

Det är otroligt att folk inte tänker längre än vad näsan räcker. Det kan väl inte vara så svårt att fråga om man verkligen vill delta i vad det nu är ? Och respektera svaret man får?

Catarina Dalesjö, 13:26, 20 februari 2017. Anmäl

Alla dessa välmenande "gratis är gott"-människor som inte förstår att de invaderar ens privatliv och skapar problem när de lämnar ut en till diverse firmor. Bara som exempel: en god vän tyckte att hon gjorde mej en tjänst genom att skicka min mailadress till ett företag som erbjöd 5 kg gratis godis. Det ledde till ett kapat mailkonto och massor med krångel innan jag hade min kontaktlista tillbaka till normal status. Min vän kunde inte förstå vad hon gjort fel, hon ville ju bara vara snäll *suck*

Så det så, 11:15, 20 februari 2017. Anmäl

Ja, numera tar det emot att ens köpa en gåvoprenumeration av en tidning till någon i bekantskapskretsen. Man vet ju att utgivarna förbehåller sig rätten att använda mottagarens adressuppgifter till "förmånliga erbjudanden" och i värsta fall säljer informationen vidare. Att vara restriktiv med egna och andras personuppgifter har blivit en nödvändighet i det moderna samhället, och jag tycker inte att den beskrivna väninnan kan skylla på okunskap eller goda avsikter.

Kap Kennedy, 08:32, 20 februari 2017. Anmäl

Ekonomirotande?

Fråga: Har utifrån olika omständigheter relativt god ekonomi. Genom årens lopp har jag fått x antal påminnelser från omgivningen om detta.
Exempelvis uttalanden som: ”såg att du blivit rik”, ”hon är rik som ett troll”, ”ditt konto är väl fullt”, ”det kan väl du betala”, ”du fanns med i listan i media”, ”har vi nån som har mycket pengar här?”

Vissa gånger har jag inte brytt mig, andra blivit ledsen och gått undan, nyligen först urarg och sedan genomledsen och lämnade den grupp som satt och skrattade åt det så kallade skämtet.

Tycker att min ekonomi är en ytterst privat sak och känner mig kränkt, blir illa berörd när nån kliver innanför min privata gräns i denna fråga.
Förstår att de spekuleras och pratas. Att det handlar kanske om nyfikenhet eller annat.

Finns det något tips på lämpligt hyfs- och etikettsvar och beteende när man möts av dessa påståenden … så kallade skämt? Jämför detta beteende med de som brukar fråga kvinnor om de är gravida eller planerar bli det, lika privat. Skillnad är att sådant brukar ju synas inom en tid.

Tycker det är bedrövligt att förmögenhetssiffror hängs ut på olika vis… däremot finns det inte någon belåningskalender. Att ha höga lån har jag aldrig hört spekulationer, så kallade skämt, och prat om. Verkar liksom vara politiskt korrekt i nutida samhället att ha höga lån.

Svar: Din fråga ansluter till en tidigare, 3 februari, om vad man inte bör säga. Du beskriver en bedrövlig taktlöshet som inte blir bättre för att den är vanlig. Att många är förtjusta i att rota i andras plånböcker är väl känt – och gräsligt. De som gillar att forska i andras ekonomi har nog svårt att fatta vad de gör när de påpekar, förlöjligar, skämtar om pengar som inte är deras. Att ha mer pengar än man rimligtvis gör av med, dvs att man är rikare än majoriteten, skapar avund och den kommer du aldrig att kunna sopa bort, den är ett slags omogenhet som inte kan hindras.

När media publicerar siffror på privatpersoners förmögenhet är det en del i nyhetsrapporteringen, och inte heller något som du kan avskaffa. Lån är en annan sak, en motsats kan man säga, inte alltid lika ”intressant” som vad andra äger. När du själv är nöjd med att du har gott om pengar blir det kanske enklare för dig att på ett lätt skämtsamt sätt svara de taktlösa dumskallarna som kommer med sina fåniga, primitiva kommentarer. Du kan försöka med några repliker som måste sägas med relativt vänlig röst – om du låter arg eller upprörd eller ledsen så har de taktlösa fått den effekt de möjligen önskar.

Så träna in något åt det här hållet när det sägs fånigheter om din privatekonomi: (Att du har blivit rik) ”Oj då, behöver du låna en hundring?” eller ”Hoppsan, har jag lånat en tia av dig och glömt att betala tillbaka?” eller ”Jag har haft tur, det kanske du också får någon gång.” – (Om medias rikedomslistor) ”dom där listorna verkar vara riktigt gott godis för en del.” – (Frågan om någon här har mycket pengar) ”Menar du mig? då kan jag berätta att privatekonomi är en privatsak för privatpersoner, jag är lika privat som du.” – (Att du kan väl betala) ”Gjorde jag det till alla som föreslår det så hade jag inte ett öre kvar.”

Men bli inte ledsen. Du har det ekonomiskt bättre än många andra, och det står en del av dem inte ut med. Det är deras problem, inte ditt. Ta din rikedom som en förmån som du förvaltar på det sätt du vill, inte som en skuld till andra.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (18)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-10 av 18

@gamla Tekla Jag tror att det du sätter fingret på där snabba pengar vunna genom t.ex spel är mer accepterade då det påminner folk om att "alla" kan blir rika medan en förmögenhet som skapats genom långsiktig uppbyggnad genom arbete och eller investeringar påminner folk om deras egen oförmåga och/eller misslyckande att göra detsamma

Mattias T, 15:52, 20 februari 2017. Anmäl

@Barbro H: 1) Ja, det var just det jag menade! Är man med på topplistorna så ha man inte "relativt gott om pengar". FS finnas enligt egen utsago med på listorna 2) Jag menar inte att ALLA rika har en nedlåtande attityd. Däremot finns (fakta, inte tyckande) historiskt sett ett ekonomiskt förtryck, ytterst manifesterat av att de lägre klasserna förr inte ens fick rösta. Personligen tror jag att rester av detta synsätt lever kvar hos DELAR av överklassen.

K GB, 09:43, 19 februari 2017. Anmäl

Jag håller med Kim Gordon ("väx upp") och Irene Holm ("ett ickeproblem") och skulle vilja tillägga *ljudet av världens minsta violin*.

Lyra Lof, 21:48, 18 februari 2017. Anmäl

Till sign " K GB": Har du tänkt tanken att den som har "relativt gott om pengar" inte alls nödvändigvis återfinns högst upp på listorna över inkomster ? Har du eventuellt tänkt tanken att den som nu har "relativt gott om pengar"faktiskt själv kan ha haft det ekonomiskt knapert tidigare- och alltså inte alls nödvändigtvis har den nedlåtande attityd till ekonomisk fattigdom som du beskriver ? Din kommentar visar åtminstone för mig att så inte nödvändigtvis är fallet. Jag hoppas jag har fel...

Barbro Norrlund, 18:42, 18 februari 2017. Anmäl

Jag tycker detta är ett icke-problem. Jag skulle mycket gärna byta med FS, och jag skulle då med ett förtjust leende svara nyfikna eller raljerande i omgivningen med ett "Ja, det är helt underbart att äntligen vara rik!"

Irene Holm, 12:24, 18 februari 2017. Anmäl

Oförskämt beteende kan aldrig ursäktas. Däremot vill jag påminna om att överklassens bemötande "nedåt" och förståelse för den som kämpar för att få det att gå ihop inte alltid har varit - och fortfarande inte är- klockren. Formuleringen "relativt gott om pengar" om någon som står med på topplistor över inkomster, avslöjar en del om hur förmögna människor resonerar.

K GB, 10:29, 18 februari 2017. Anmäl

Håller med Merci. Smarta comebacks i all ära men ett överseende leende säger tillräckligt när folk försöker vara roliga oavsett anledning.

Bara Föratt, 21:27, 17 februari 2017. Anmäl

När man får dumma kommentarer om vad det än vara månde, tycker jag inte alls att man behöver säja något till svar, det räcker att "le milt" som Magdalena så vist föreslår ibland . Då har du inte varit otrevlig och det sätter effektivt stopp för vidare kommentarer .

Merci Beaucoup, 17:26, 17 februari 2017. Anmäl

Kränkt? Väx upp. Sedan tycker jag du kan vara hur otrevlig du vill mot de som frågar.

Kim Gordon, 15:32, 17 februari 2017. Anmäl

Allt är relativ. Det finns en motpol till detta fenomenet. Ex. en vanlig ensamstående knegare varken rik eller fattig få höra: Oj, oj vilka snygga märkesskor ...hur har du råd med det? Vi ska på en konsert hänger du med? Om du har råd givetvis...vad fint har du hemma...har du ärvt pengar (fniss) ocv... Det kan också vara jobbigt och kränkande i längden. Verkar så man är misstänk om pengatvätt och tillhörighet inom maffian ...hahaha

Ewa Atena, 13:17, 17 februari 2017. Anmäl

Portkodstopp?

Fråga: Numera är det inte många fastighetsägare som håller porten till sin fastighet öppen utan har i stället försett den med kodlås eller annan låsanordning. Om jag skall hälsa på någon i en sådan fastighet har jag normalt fått koden av den som bor där så det brukar inte vara något problem att komma in. Men hur skall jag som gäst bete mig om det kommer en för mig okänd person som också vill komma in när jag har öppnat? Bör jag och har jag över huvud taget rätt att fråga vem vederbörande är och dennes ärende, bli en slags tillfällig portvakt? Det kan ju faktiskt vara en som bor där eller någon som är ute i onda avsikter. Har jag över huvudtaget något ansvar för vem jag släpper in?

Svar: Det är rätt att inte släppa in någon obekant i en port med kodlås. Det kan som du skriver vara någon som inte alls ska in där. Tänk bara om det är någon som har besöksförbud men försöker ta sig in. Det syns inte utanpå människor vilka avsikter de har. Oftast är det säkert besökare som har rätt att gå in, men de undantag som är möjliga och kan vara farliga måste man försöka hindra, hur dum man än kan känna sig som vakt.

Försöker någon ta sig in på din bekostnad kan du vänligt säga ”tyvärr, jag har inte rätt att släppa in någon, använd porttelefonen/mobil.”

Det är bättre än att fråga om ärende osv som kan uppfattas som att man lägger sig i någons privatliv. Säger personen ”jag bor här” så säger man lika vänligt ”då måste jag ändå be dig vänta tills porten stängs så kan du gå in sen, ledsen att krångla men jag har förstått att det är väldigt noga.” Det är inte lätt att säga detta, jag vet av egen erfarenhet, men det är som sagt rätt att göra det. Vettiga människor förstår det och blir inte sura.

Sedan finns de som bor i huset och ställer upp porten med någon dörrstopp för att deras vänner ska kunna komma in besvärsfritt. Det är fel. Att porten har kod betyder att den inte är öppen för alla, inte ens en enstaka festkväll. Den som har gäster får stå ut med att släppa in dem efterhand men ska inte låta porten stå öppen för vem som helst.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (15)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-10 av 15

@A M Draak - bra att du påtalade att du är kvinna för jag ogillar generaliserande/moraliserande a la Lyra Löf och andra här som ska "anta" eller "utgå från" att en person har ett visst kön, könlös, gammal, ung, vänstervriden, hundhatare, feministisk vegan eller låtsas-allergiker.

Maria T, 19:27, 15 februari 2017. Anmäl

AM Draak, är det en dörr med portkod som är automatisk? Är de nu konstruerade på det sättet är det ju inte mycket att göra åt, inget du kan ta ansvar för. Skillnad är det då med dessa andra portkodsdörrar, jag hade gjort o gör som redan föreslagits, avvaktar eller råkar bli upptagen, men har också hejat på personen och frågat om de bor här ifall det är någotsånär bekant ställe jag ska på.

A A, 18:05, 14 februari 2017. Anmäl

Lyra Lof: Jag är kvinna och som jag sa är dörren automatisk. Jag kan inte "hastigt dra igen den". Så länge jag eller den andra personen står i dörröppningen aktiveras sensorn och dörren förblir öppen.

AM Draak, 09:05, 14 februari 2017. Anmäl

AM Draak: "Barnsligt"?? Jag utgår ifrån att du är man. Om du verkligen inte kan föreställa dig ett enda tillfälle där det kan vara nödvändigt att hastigt dra igen en dörr. Barnsligt... Man baxnar.

Lyra Lof, 00:59, 14 februari 2017. Anmäl

Om jag ska på fest hos nån, har fått portkoden och samtidigt kommer ett annat sällskap som jag inte känner, men som också är på väg till festen, vilket jag dock inte känner till då. Om jag då skulle schasa bort dem medan jag slår in portkoden, öppna porten så bara jag kunde slinka in, mota bort dem och dra igen porten bakom mig, och säga "tyvärr!"för att sen möta dem nån minut senare i hissen eller i hallen på festen, så skulle jag känt mig jättedum och oartig

Åsa S, 21:57, 13 februari 2017. Anmäl

Den som släpper in en obehörig kan släppa in en misshandelsdömd med besöksförbud eller en inbrottstjuv. Fundera på om ni verkligen skulle vara bekväma med att stå framför en sönderslagen kvinna eller en pensionär som förlorat sitt livs sparkapital och säga "men jag vill ju inte vara oartig". Agera därefter.

Karin Granström, 21:57, 13 februari 2017. Anmäl

Det är samma sak med garageporten, kommer det en bil bakom som inte hör hemma i garaget blockerar jag porten tills den har stängts. Jag känner igen vilka som har sina bilar där, pga inbrott och stölder måste man vara vaksam. Portkoderna är till för att hålla obehöriga ute. Om jag blir insläppt av någon, då är jag noga med att tala om vem jag skall besöka.

Ewa Dahlström, 18:36, 13 februari 2017. Anmäl

Vi har skjutdörrar som stängs automatiskt, dvs de går inte att stänga manuellt. Alltså kan jag inte hindra någon att gå in, om jag inte blockerar dörröppningen med min kropp. Förefaller mig otroligt barnsligt!

AM Draak, 13:52, 13 februari 2017. Anmäl

Vid lägenhetsvisningar står portarna vidöppna!

Monica Berg, 13:05, 13 februari 2017. Anmäl

Jag upplever även att någon som ska ut öppnar porten och släpper in mig - hm ?! Som kvinna är man väl alltid mer på sin vakt och jag är lika skeptisk som FS när det gäller att låta okänd person gå in samtidigt, man kan eventuellt låta den andra personen sköta koden eller göra som "Så vi så" föreslår och vänta ?

Marie-Louise Göransson, 12:54, 13 februari 2017. Anmäl

Titelbruk?

Fråga: Vilka titlar finns kvar i Sverige? Förr sa man, det har jag läst, sådant som bagarmästare och magister och fröken och greve till varandra. Men jag har aldrig hört någon säga en sådan titel. Använder man titlar numera?

Svar: Kort svar: nej. Titlar används knappast alls i nutid. I Sverige ska tilläggas, många andra nationer och kulturer vårdar sina medborgares titlar av olika praktiska och sociala skäl. Längre svar: ursprunget till titulerandet var att skilja ut de med makt från dem utan sådan. Den som kunde bestämma över andra skulle ha den rätten markerad med en titel, och urgamla sådana titlar lever kvar i vissa ord: fornsvenskans jarl, kungens högste ämbetsman, som finns kvar i engelskans titel earl lika med greve, eller drottning, frun till en drott, som i fornsvenskan var en krigsman på högsta nivå. Benämningarna herr och fru var förbehållet människor högt upp i samhället. Bönder och torpare i Sverige hade inga titlar, de kallades för sina förnamn och sin fars förnamn plus –son eller –dotter, ett bruk som för den delen är på väg tillbaka.

I nyare tid har Sverige ibland kallats ”titelsjukt”, alltså att man har använt titlar i övermått innan den så kallade dureformen vann i slutet på 1960-talet. I dag säger de flesta du till varandra, utan titel och namn. Vem skulle säga ”Vill Bagarmästaren ha mer kaffe?” eller ”kan Fröken ge mig den gröna tröjan tack.” Men vissa titlar kan ha en praktisk funktion. En yrkesperson definieras med sin titel, läkare (doktor), sjuksyster (syster), lärare (magister), vaktmästare, rektor och så vidare. Detta kan både den som innehar titeln och den som vänder sig till vederbörande säga till en början. Däremot är det ovanligt att titeln används i ett löpande samtal, då kommer duandet ganska snabbt, åtminstone om det råder viss jämnårighet.

Fröken har blivit ett slags yrkestitel istället för att markera en ogift kvinna som det var förr, allra tidigast var en fröken en ogift kvinna högst upp i samhället. Nu skrivs ibland Fr för att inte särskilja en gift från en ogift kvinna, men det uttalas inte. Enligt min uppfattning är Fr lika onödigt som Fru eller Fröken. Ingetdera behövs i ett normalt samtal eller vanlig situation; bara vid internationella resor krävs en sådan definition. Ska man vara korrekt blir den som en gång varit gift och därmed fru inte fröken igen vid en skilsmässa. Men vem använder frökenordet i dag utanför, eventuellt, skolan? Eller ens fru?

Adliga titlar: Erik XIV införde titlarna greve och friherre (den senare tilltalas muntligt baron, hans hustru friherrinnan) vid sin kröning i juni år 1561, efter kontinentalt mönster. Innan dess fanns svensk adel utan titlar. Män som fötts i äktenskap där fadern är greve eller friherre får den titeln. Döttrar får inte någon titel förrän de möjligen gifter sig. En gift kvinna vars make är greve eller friherre benämns enligt gammal sed grevinna eller friherrinna. Hon har den titeln så länge hon är gift med greven eller friherren och som änka, men inte som frånskild, då ska hon kallas fru. Man kan alltså inte ”skilja sig” till en adlig titel. Inte heller de adliga titlarna är i dagligt bruk numera, de som förväntar sig eller kräver att kallas för dem är sällsynta, kanske lite titelsjuka? Lika onödigt är massmedias idoga användande av adliga titlar; konsekvent skulle då alla icke betitlande personer ha titeln Herr eller motsvarande framför sitt namn. Att använda någons adliga titel i hånfullt syfte är historiskt obildat och okunnigt. Den som har en sådan titel har inte hittat på den själv utan fötts till den.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (15)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-10 av 15

Jag brukar vanligtvis vifta lite i luften, försöka få ögonkontakt och säga "Ursäkta mig, skulle jag kunna få hjälp med ...". Att använda namnet från namnlappen utan att personen presenterat sig tycker jag känns oartigt.

annan Camilla, 14:07, 16 februari 2017. Anmäl

@Alexander Backlund - jag kan förstå att inte alla sjuksköterskor, oavsett kön, vill bli kallade "syster", men om du är patient och av någon anledning vill påkalla uppmärksamhet, och inte ännu har kommit till det desperata stadiet när du skriker "HALLÅ!" rakt ut och hoppas att *nån* lyssnar - vad ropar du då?

Maria T, 19:23, 15 februari 2017. Anmäl

Jag kanske ska påpeka att inte alla sjuksköterskor uppskattar att bli kallade syster.

Alexander Backlund, 14:54, 14 februari 2017. Anmäl

Alexander Backlund, 18:25, 13 februari 2017: Manlig sjuksköterska tilltalas med "Syster", i enlighet med benämningen "sjuksköterska" som är samma för båda könen.

Smart Besserwisser, 06:52, 14 februari 2017. Anmäl

Irene Holm: Hur vill du då påkalla uppmärksamhet från en manlig sjuksköterska? Knappast med "broder"!

Alexander Backlund, 18:25, 13 februari 2017. Anmäl

Apropå titlar och niande så finns det situationer där man vill hålla ett visst avstånd (som inte alls är nedlåtande). När man ligger på britsen i akutens korridor vill man ropa på "syster" när man vill ha hjälp av den okända människan, inte " Karin" som det kanske står på den lilla skylten på hennes bröst, som man ändå inte kan läsa eftersom glasögonen gick sönder när man halkade på isfläcken. Det är en yrkeskunnig person, inte en väninna jag som patient vill tala med.

Irene Holm, 10:10, 11 februari 2017. Anmäl

Min uppväxtby i nordvästra Ångermanland, befolkad av uteslutande småbönder och skogsarbetare, var i princip titellös. Undantaget var den från Härnösandstrakten inflyttade småskollärarinnan som ännu efter decenniers boende i byn fortfarande benämndes "fru Eriksson". Utom i skolan förstås - där var hon ju "fröken"...

Mats Rosin, 09:15, 11 februari 2017. Anmäl

------- MAGDALENA SVARAR: Om det är sant att kronprinsen Gustaf, sedermera Gustaf V, på besök i Dalarna fick höra av en dalkarl att "Här i Dalarna säger vi du till alla utom till dig och far din" vet jag inte... ------- En gammal Magdalena-goding, 10 år gammal nu på söndag :)

Pelle Lundén, 21:11, 10 februari 2017. Anmäl

MAGDALENA SVARAR ÄN EN GÅNG: Hans G Johansson, helt rätt förstås - jag försökte beskriva de tilltal som används, och som jag har hört det säger inte patienten "läkaren, får jag fråga xxx" utan "doktorn" osv, oavsett doktorerande, liksom "syster, kan jag få hjälp" istället för "sjuksköterskan" osv. Men det borde jag ha förtydligat, tack för ditt påpekande.

Magdalena Ribbing, 16:08, 10 februari 2017. Anmäl

Intressant men för att rätt ska vara rätt: flera av de yrken som omnämns är så kallade professioner, vilket inte ska förväxlas med en akademisk utbildning/examen. Att kalla sig läkare får bara den göra som har genomgått läkarutbildning, likaså gäller för legitimerad sjuksköterska. En doktor är en person som erhållit doktorsexamen - vilket en läkare likväl som en sjuksköterska kan göra. Det finns ingen yrkesroll som heter sjuksyster och en syster betecknar antingen en nunna eller ett släktband.

Hans G Johansson, 15:50, 10 februari 2017. Anmäl

Läskrav?

Fråga: En kollega (ingen av mina närmaste) på min arbetsplats har nyligen disputerat och stolt delat ut ett exemplar av sin doktorsavhandling till flera av oss på arbetsplatsen utan att vi har bett om det. Jag har artigt gratulerat henne till disputationen men inte läst någonting ur avhandlingen som är skriven på engelska och behandlar ämnen som jag inte har något intresse för.

Kort sagt är jag alltså ytterst ointresserad av att läsa denna avhandling. Detta blir dock pinsamt då kollegan redan förväntansfullt har frågat om jag har läst någonting i den. Jag har då svarat att jag tyvärr inte har hunnit göra det än, men detta är ju inte en ursäkt som håller i all evinnerlighet. Jag förvärvsarbetar heltid på min arbetsplats dit jag har en relativt lång resväg men då måste jag läsa annat.

Det jag önskar få veta är hur jag bäst ska förhålla mig till denna situation.

Svar: Enklast är att du vänligt återlämnar luntan till din arbetskamrat och säger ungefär ”det var jättevänligt av dig att ge mig den här, men nu märker jag att jag har så svårt att läsa den här vetenskapliga engelska texten eftersom ämnet inte hör till mina egentliga områden, så jag hoppas att du förstår att jag vill ge tillbaka den, säkert är någon annan intresserad av den. Men jag vill samtidigt säga att du är fantastisk som har åstadkommit den här avhandlingen.”

Det är att vara uppriktig men inte ohövlig. Naturligtvis finns inget tvång att utanför arbetsuppgifterna läsa en tjock skrift om något som man inte är intresserad av. Det är också på gränsen till pretentiöst att oombedd ge sin avhandling till arbetskamrater som man bör förstå knappast kan vara intresserade.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (35)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-10 av 35

Som så många andra redan skrivit så är det kutym att dela ut avhandlingen till sina kollegor, både till dem inom akademin och dem på den ordinarie arbetsplatsen (t.ex. en sjukhusklinik). Ofta skriver man en liten personlig hälsning på första sidan. Ingen förväntar sig att någon annan läser mer än möjligen "acknowledgement" och den populärvetenskapliga sammanfattningen.

Maria Kronberg, 12:57, 29 januari 2017. Anmäl

Man ger absolut inte tillbaka en avhandling! Man kan ställa den i sin hylla på jobbet, och om man byter kontor kan den lite diskret förkommas i flytten. Om den disputerade på fullt allvar frågar om man läst den så får man fnissa lite och säga något i stil med "Nä, men vet du vad, jag började, men det där var alldeles för svårt för mig. Jag är såååå imponerad att du har skrivit den där tjocka boken på engelska." och sen är det bra med det.

Maria Kronberg, 12:46, 29 januari 2017. Anmäl

Irene Holm: "LyraL, Man är inte alls "lantis" för att man inte klarar att läsa en avhandling (på engelska dessutom)". Oj. OK, det är en flitig kommentator här som har användarnamnet Lantis Bondlurk. Så jag har alltså inte kallat nån lantis...

Lyra Lof, 23:29, 27 januari 2017. Anmäl

Att få en avhandling med personlig dedikation är som att få en present tycker jag! Absolut inte lämna tillbaka. Jag har en hel hylla full med sådana som jag fått av läkare jag arbetat med. Oftast med ett inbjudningskort till disputationsfesten, så ärad jag känt mig! Inte läst en enda, det var pretentiöst att undra om mottagaren läst. Ingen förväntar sig det , i alla fall inte inom naturvetenskapen, där ibland inte ens kollegor förstår allt. Jag tror det är tradition att ge.

Karin Börjesson, 12:42, 27 januari 2017. Anmäl

@Sett förr: inom såväl den akademiska världen som inom kulturen förekommer både smörja och högkvalitativ litteratur. Det du nedsättande kallar kallar författarens behov av "självförverkligande" och det du respektfullt kallar viljan att "göra akademisk karriär" är väl i grunden samma strävan efter erkännande? Frågan var huruvida man ska blanda in sina arbetskamrater (utanför den akademiska eller kulturella världen) i detta, då det kan skapa pinsamma situationer.

Anna N, 07:40, 27 januari 2017. Anmäl

@Lyra Lof, 20:25 Du har verkligen ingen aning om vad du pratar om, eller hur? Man kan möjligen ögna *sammanfattningen* på 20 min, men de doktorsavhandlingar jag tittat i har varit format mindre bok och innehållit en så teknisk engelska att jag var tvungen att googla ~var 5e ord, och då skrev jag ändå exjobb i ämnet.

annan Camilla, 10:41, 26 januari 2017. Anmäl

AnnaN: fast det är en milsvid skillnad mellan avhandling och skriva deckare lr dylikt, det sistnämnda en del av nutidens självförverkligande )och tron att alla kan skriva.)Att disputera är hårt arbete, en möjlighet att göra fortsatt akademisk högre karriär. Jag tycker vi ska lyssna på dem som verkar i den akademiska världen i den här frågan, det är deras etikett. Och FS har fått goda råd på hur hon/han kan göra för att vara en god arbetskamrat, det är inte fråga om att vara recensent

Sett Förr, 09:42, 26 januari 2017. Anmäl

Själv arbetar jag deltid och skriver på deltid. Har hittills gett ut två romaner (hyfsad resp fin kritik) men skulle aldrig dela ut mina verk på jobbet och utsätta mina arbetskamrater för att agera recensenter. Det skulle försätta både dem och mig i en pinsam situation. Jag har stor respekt för deras tid, och tror nog att den som är intresserad av att läsa, själv tar initiativet.

Anna N, 09:06, 26 januari 2017. Anmäl

Det brukar finnas en populärvetenskaplig sammanfattning på svenska, den kan man lägga någon minut på att ögna om man vill. Avhandlingar delas ut på litet olika sätt i omgivningen, men självfallet ställs inga krav på att man ska läsa dem - som akademiskt verksam får jag 25-30 om året... Däremot är det mycket oartigt att lämna igen en avhandling som ju ändå representerar flera års arbete - man kan bara vänligt säga att man inte hinner läsa. Men lämnar tillbaka den gör man bara inte! Annika

Annika Rosengren, 07:17, 26 januari 2017. Anmäl

Det finns väl massor med folk som har svårt för att läsa engelska, inte så hyfsat att stämpla dem som obegåvade som vissa av kommentatorerna gör.

Tina Trikå, 07:14, 26 januari 2017. Anmäl

Kaffeplikt?

Fråga: På mitt arbete följer alla fasta scheman, vissa dagar börjar man mycket tidigt och ibland senare. För några dagar sedan började jag först av alla, och efter ett tag började kollegorna droppa in. När de kom började de fråga om kaffe, och jag svarade att jag inte hade satt på något, med påföljande upprörd kalabalik.

Mina kaffedrickande kollegor menade att detta är något man skall göra när man börjar först, och att det hör till i en arbetsgrupp. Jag menade att jo, det kan man, men eftersom jag själv inte dricker kaffe så tänker jag inte på det, och jag undrade också varför ingen i sådana fall gör te eller liknande till dem som inte sörplar i sig det svarta guldet.

Vad stämmer? Är man ”skyldig” att göra kaffe i en arbetsgrupp (där det dricks en massa kaffe), eller får man ta hand om sitt eget koffeinsug?

Svar: Intressant att du inte har noterat tidigare att dina kolleger brukar dricka kaffe när de kommer till jobbet – och också intressant att du själv inte deltar med en kopp te eller vad du vill dricka. Men det är klart att du inte är ”skyldig” att göra kaffe till dina arbetskamrater. Det kan knappast ingå i den arbetsbeskrivning som du kanske har.

Däremot är det min bestämda uppfattning att du ska sätta på kaffevatten om du vill framstå som en hygglig arbetskamrat. Och tevatten. Det tar dig en kort stund och är en liten sak att göra för god gemenskap och gott humör hos alla.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (56)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-10 av 56

... FS ifrågasatte antagandet att icke kaffedrickare bara av sig själva ska ta detta ansvar och att det ses som en självklarhet som inte kan ifrågasättas.

Ida Lidberg, 11:58, 5 februari 2017. Anmäl

... Idag skulle jag heller inte kunna göra det utan instruktioner, för det är 6,5 år sedan jag senast kokade en kopp kaffe och jag har inte den blekaste aning om hur många mått kaffe jag skulle lägga i. Att bara utgå ifrån att alla kan sköta en kaffebryggare är självupptaget och arrogant. Däremot gör jag med glädje kaffe till arbetskamraterna om någon bara talar om hur. Det var inte det FS ifrågasatte: hen skriver helt enkelt att hen inte tänker på det (inte att han/hon inte är villig). ...

Ida Lidberg, 11:57, 5 februari 2017. Anmäl

"oerhört enkelt att fixa en kanna kaffe" skriver flera och MR håller med. Ja, ALLT är enkelt för den som har gjort det förut. För den som själv inte dricker kaffe och aldrig har gjort kaffe är det allt annat än självklart. Innan jag jobbade på min första förskola hade jag ingen aning om var man skulle hälla i kaffet, var vattnet skulle hällas etc. (ingen i min närmaste omgivning dricker heller kaffe, så jag hade aldrig sett en kaffebryggare laddas). ...

Ida Lidberg, 11:57, 5 februari 2017. Anmäl

Ja exakt Lyra, jag har ingen aning om vart du vill komma med det?

Madelene J., 15:29, 31 januari 2017. Anmäl

Tycker absolut att man ska bidra till trivsel, t.ex. genom att göra kaffe och te till alla. FS:s kolleger däremot, kan man ju inte påstå bidrar till trivseln. Blir man så upprörd över en sån sak kanske man ska ta en kaffe hemma först, innan man åker hemifrån. Så man inte riskerar att bete sig som en skitstövel...

M K, 18:31, 29 januari 2017. Anmäl

Jag tycker kaffe är avkopplande, om det nu har med saken att göra, vad spelar det för roll om någon nu är beroende av vad som än skall göras för allas trivsel? Är det fel att bjuda på kaka till fikat för att någon är sockerberoende? Antingen sätter man på kaffe för att vara en hygglig arbetskamrat eller väntar tills det står specificerat i arbetsbeskrivningen o låter alla fixa sitt eget fika.Gör det eller låt bli men gnäll inte över konsekvenserna. Herregud vad det skall krånglas till ibland

A A, 14:47, 29 januari 2017. Anmäl

@Anna N, alla som dricker både kaffe och te vet skillnaden. Te är avkopplande och ger inte alls den koffeinkick som kaffe ger. Men frågan var ju vem som sätter på kaffet. Visst skulle man kunna göra det för att vara hygglig om det är ömsesidigt, men nog är det lite lustigt att tycka att det skulle vara nån slags plikt.

M K, 13:44, 29 januari 2017. Anmäl

Till de självgod tedirckare som fördömer kaffedrickarnas "drogberoende" kan jag meddela att te innehåller tein, vilket är samma sak som koffein. Engelsmännen är minst lika "beroende" av sitt te, som många svenskar av kaffe. https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Koffein

Anna N, 09:35, 29 januari 2017. Anmäl

Madelene J: Och?

Lyra Lof, 23:34, 27 januari 2017. Anmäl

Lyra Lof, de flesta kaffedrickare klarar inte av dagen eller sitt humör utan kaffe, och ja, då är det ett beroende man har

Madelene J., 08:52, 26 januari 2017. Anmäl

Husdjursgäst?

Fråga: I vår familj har det nyligen uppstått en konflikt gällande en hunds deltagande i helgfirandet eller inte. Vi upplever hunden som opålitlig runt barn och ville därför inte ha den lös i sällskapet, dock påtalades inte det i den första inbjudan. Ägarna menade att den är en familjemedlem så är de bjudna ska det vara självklart att hunden är välkommen, om inte annat sägs. De ansåg alltså att vi borde sagt till att inbjudan endast gällde människor.

Så frågan är om det är mitt ansvar när jag bjuder in att uttryckligen säga att det inte gäller hunden, eller är det hundägarens ansvar att fråga om det är okej att ta med den?

Svar: Husdjur är inte familjemedlemmar på samma nivå som människor vilket en hel del djurägare gärna vill tro. Den som har husdjur måste inse att alla inte har samma känslor för dem som djurets husse-matte. Ett husdjur är inte samma slags familjemedlem som en partner, en mormor, barn. En inbjudan till trettondagsmiddag liksom till andra måltider ska innehålla namn på de personer som inbjuds. Där kan även hundens namn stå om inbjudaren vill. Står detta inte är hunden inte medbjuden.

En gäst som inte vill lämna sitt husdjur ett par timmar men är vettig frågar vid inbjudan ”okej att jag tar med Fido?” och då måste inbjudaren svara uppriktigt ”tyvärr inte, vi klarar inte att ha husdjur då/här” – eller om det är så, ”Fido är välkommen men måste stanna i farstun/tamburen” eller ”visst, Fido får gärna följa med” vilket då betyder utan restriktioner. Vilket ändå innebär att husse/matte inte ska ägna merparten av sin uppmärksamhet åt Fido, ej heller låta Fido sitta vid matbordet eller i möblerna.

Att utan att fråga bara medföra hunden är alltså helt fel. Om man som inbjudare anar en sådan risk – man känner oftast till om ens gäster har husdjur – måste man säga vid inbjudan ”Välkomna på middag, tyvärr kan vi inte ta emot hunden/katten, hoppas att ni kan ordna hund/kattvakt ett par timmar.”

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 10

Kommentarer (31)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 31

En sak ska vara fullständigt klar: en hund kan vara lika mycket familjemedlem som ett djur av människoart.. Huruvida jag sedan förväntar mig att andra ska tycka samma sak i vår antropocentriska kultur är en helt annan sak: jag tar inte mitt fyrbenta barn med mig var som helst, eftersom jag vet att alla inte är av samma uppfattning som jag. I mitt hem, däremot, har den självklaraste roll och den som inte kan acceptera det är inte välkommen.

Ewa Bergwall, 14:38, 11 januari 2017. Anmäl

Frågan är för all del inte jättetydlig, men jag tycker mig kunna läsa att hunden varit med hem till FS förr på liknande tillställningar? Isf är det kanske inte orimligt att hundägaren trodde det var ok även denna gång.

annan Camilla, 12:58, 10 januari 2017. Anmäl

MAGDALENA SVARAR: Lars Åhman, rubriken är "Husdjursgäst?" och däri ligger ingen värdering, den är utformad så som alla rubriker är i min spalt. Någon dumförklaring - ditt ordval - av de med husdjur finns inte, förstås. Men många är rädda för eller vantrivs med hundar och katter och de ska inte tvingas att umgås med någons husdjur - vilket jag förklarar i mitt svar. Fråga om djuret är välkommet. Om inte bör det inte tas med. Hussar/mattar kan inte avkräva de vettskrämda någon särskild förståelse.

Magdalena Ribbing, 11:58, 8 januari 2017. Anmäl

För att ändra lite på rubriken: De som INTE har husdjur måste inse att alla inte har samma känslor för dem (husdjuren). Rubriken dumförklarar de med husdjur och framställer dem utan husdjur som normen som ska gälla. Det behövs naturligtvis ömsesidig förståelse, vilket jag tycker saknas i svaret på frågan där allt ansvar läggs på de med husdjuren. *** OBS! *** Min kommentar gäller de som inte gillar husdjur, inte de som är allergiska och blir sjuka vid kontakt med husdjuren.

Lars Åhman, 11:04, 8 januari 2017. Anmäl

.. kunna ha katt och hon sa det där om de längre perioderna mellan sprutor—tills hon inte behövde dem alls. Och de hade katt hela tiden under processen!

Lyra Lof, 12:15, 7 januari 2017. Anmäl

Vad tråkigt för din dotter att inte kunna umgås med djur—det har varit en sån gälje i mitt liv! Och besvärligt också att undvika det, särskilt om hon är SÅ allergisk. Jag skulle starkt föreslå att ni kollar upp den där sprutan man kan ta, som gör att man kan vara runt djur—men framför allt, att man behöver ta sprutan mindre och mindre ofta och sen går det (i princip åtminstone, jag är inte 100%) bort. En kompis mamma gjorde detta—hon är sjuksköterska så det är ingen hippie-/flumgrej... för att

Lyra Lof, 12:12, 7 januari 2017. Anmäl

Var med om sorglig upplevelse. Vårt barn blev svårt allergiskt och vi fick därför ta bort min katt. Fick även sanera huset enligt läkaren. Då ville svärföräldrar ta med sin "lilla" hund, fast de visste om allergi och sanering! De blev dessutom arga för att vi inte lät dem göra det. Blev så sårad och ledsen och sitter som en tagg i hjärtat ännu.

Elvira Maldigan, 10:00, 5 januari 2017. Anmäl

Vår hund får följa med till familjemiddagar/kalas. Han är en del av vår familj och det är ingen som tycker det är konstigt. Men däremot skulle jag inte ta med hunden till vänner och bekanta utan att stämma av först, det är ju självklart. Både som förälder och hundägare så har man ju koll på hur dom uppför sig när man är borta. Bara för att någon säger till att hunden inte får följa med behöver det ju inte bli en konflikt, vad är det för vän/familj annars?

Jenny Stenberg, 09:54, 5 januari 2017. Anmäl

PS. Jag garvade lite när jag läste att Gamla Tekla oroade sig för fartränder på kjolen. Haha.

Lyra Lof, 05:03, 5 januari 2017. Anmäl

-medlemmar och alla jagvet känner så—så i min mening är inte personen en idiot.) c) FS säger familj, dvs föräldrar el.syskon. Och kan inte säga nåt? Sluta. Med att vilja ha rätt. Att inte vilja göra nåt f. att undvika konflikten som så med säkerhet sker. Det låter som ett syskon som FS har ett taskigt förhållande med. Säg till och—säg vad orsaken är. Vi klarar inte att ha husdjur här? Varför inte säga att de ser hunden som opålitlig runt barn? Så kan ju personen göra nåt åt det. /analys :)

Lyra Lof, 05:01, 5 januari 2017. Anmäl

Surlukt?

Fråga: Jag har gått hos samma frisör i många år, och vill verkligen inte byta. Nu är det så att det luktar unket om handdukarna hon använder och det luktar illa varje gång hon torkar håret med dem efter tvätten.

Eftersom jag vet att det är lätt att åtgärda genom att tvätta med ättika, så undrar jag om jag på något finkänsligt sätt kan ta upp saken. Jag tycker verkligen mycket om henne och jag antar att jag inte är den enda som känt den obehagliga lukten. Eller ska jag bara vara tyst? Vad tycker Magdalena? Om jag ska säga något, vad ska jag säga?

Svar: Det är inte ett helt ovanligt problem som du har, tyvärr. Handdukar som torkas utan att få bli helt torra av tidsbrist får den lite sura lukt som du beskriver. Du betalar för ditt besök och du ska inte ha det obehagligt. Lukten kan också stanna i ditt hår. Så du kan på ett diskret sätt förklara det för din frisör.

Den lösning jag kommer på är att du tar med en egen handduk nästa gång och helt enkelt säger som det är: ”jag har egen handduk idag, har märkt något slags inte så god lukt från dom handdukar som finns här och jag tycker att den lukten stannar i mitt hår.” Din frisör kommer nog att säga ”oj då” och se bekymrad ut, och då kan du fortsätta ungefär så här ”så där brukar det bli om man inte låter handdukarna bli snustorra mellan tvättarna, och det bästa man kan göra är att ha lite ättika i tvättvattnet och se till att handdukarna torkar helt – hoppas att du inte tycker att jag lägger mig i, jag vill bara att det ska vara det allra bästa här eftersom du är så himla bra!”

Det är visserligen en kritik av frisersalongen men samtidigt en hjälp, och har du ett vänligt tonfall och låter snäll så bör det inte bli tråkigt för frisören.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (13)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 13

De som anser att Magdalena ska sluta jobba eller att spalten läggs ned så snart de inte har samma åsikt avslöjar något viktigt om sig själva.

Anna N, 10:45, 7 januari 2017. Anmäl

@Oj Då, oavsett om man själv skulle välja att ta med egen handduk eller ej, är det knappast en anledning att lägga ned spalten. Den behövs tvärtom mer än någonsin. Det här med vanligt, basalt civiliserat mellanmänskligt beteende changerar mer och mer, i samhället i stort, av någon anledning och allt som görs för att motverka den utvecklingen är viktigt.

M K, 13:59, 6 januari 2017. Anmäl

Frisörer som jobbar hela dagarna med starkt parfymerade produkter kanske inte märker att handdukarna inte doftar fräscht på samma sätt som kunderna, så det är nog bara uppskattat med en fin vink om frissan är vettig.

M K, 12:18, 6 januari 2017. Anmäl

.. handduk, för det uppfattas nog av frisören som mycket konstigt och—värre—mer förudmjukande. Bättre att säga att FS också haft problem med handdukar som fått en mögellukt, hon googlade & hittade ett bra tips som funkar (ättika). FS görfrisören en tjänst! För självklart vet hon om det. (Jag hade en sån där handduk & fick slänga den. Tack för ättiketipset!) F.ö. är det NOLL chans att håret tar lukt av handduken om hon går dit nästa gång också. NOLL. Håret kommer lukta som shampot.

Lyra Lof, 05:22, 5 januari 2017. Anmäl

MLG: Jag tror nog att det är OTROLIGT ovanligt att frisörer återanvänder handdukar utan att tvätta dem... a) Tror du inte att de flesta har nån sorts yrkesstolthet? b) Och var skulle de hänga upp dem då? Tror du att de har en torkvind där bakom, eller ett tvättstreck? Jag tror inte är att det är för att handdukarna torkats helt, utan för att de slänger dem i en tvättkorg när de är använda—och att de då är blöta. Så det är ju inte nåt snuskeri det handlar om. Jag skulle inte ta med mig egen

Lyra Lof, 05:10, 5 januari 2017. Anmäl

Jag har upplevt att frisörer hänger upp och torkar handukarna, men att dom används på andra kunder otvättade = orsakar surlukt, något jag absolut inte vill acceptera! Naturligtvis måste man påpeka obehaget, eller byta frisör!

Marie-Louise Göransson, 13:07, 4 januari 2017. Anmäl

MAGDALENA SVARAR IGEN: Oj Då, Madelene J och Augusta Wik; mitt förslag med medförd handduk är just ett förslag, jag kom inte på någon bättre idé om hur man som kund ska slippa sur lukt i håret hos frisören. Be om en annan handduk? Nja, alla handdukarna luktar sannolikt likadant. Säga till? Läs gärna mitt svar. - Och Oj Då, emellanåt kräver kommentatorer som tycker sig veta allt bättre än jag att jag ska avsluta min spalt. Det ska jag göra - när Dagens Nyheter bestämmer det. Att läsa spalten är frivilligt.

Magdalena Ribbing, 02:07, 4 januari 2017. Anmäl

Men inte borde man behöva ta med en egen handduk, frisören måste ju kunna hålla sina saker fräscha och klara att tvätta och torka sina handdukar. Jag skulle säga till att handduken inte luktar bra, och be om en annan. Att ta med egen handduk skulle nog verka litet konstigt. Oj Då: vad menar du med "agony aunt"?

Augusta Wik, 21:56, 3 januari 2017. Anmäl

Magdalenas råd kan göra att det blir en väldigt otrevlig stämning mellan FS och friösören. Hur ofta går man ens till frisören? Det är väl högst en gång i månaden och då är det väl bara att tvätta håret en gång efteråt så försvinner ju lukt som förts över på håret. Är det en lukt man absolut inte kan stå ut med så hade jag sagt det på en gång medans hon torkade "är det bara jag eller luktar handduken lite skumt?"

Madelene J., 21:22, 3 januari 2017. Anmäl

Nu har det spårat ur fullkomligt. Ta med egen handduk ist f kap kenndeys helt normala förslag. Tycker man handdukarna luktar så säger man väl det. Ärligt, nog dags att byta agony aunt.

Oj Då, 20:30, 3 januari 2017. Anmäl

Firarprotest?

Fråga: Jag kommer med en fråga som jag tidigare inte sett i Magdalenas spalt, men kanske finns det fler läsare i samma situation.

Jag firar helst inte min födelsedag. Jag ser varken nöje eller nytta i att få ett ”gratulerar” för ingenting. Beröm mottar jag hellre för faktiska bedrifter, och att andra lägger pengar på mig på en dag som för mig är helt oviktig känns både jobbigt och irriterande.

Har en bekant, en familjemedlem eller en släkting födelsedag så firar jag mer än gärna, samt köper en gåva om så önskas. Alla ska få fira på sitt sätt och om andra ser födelsedagen som viktig så respekterar och förstår jag det mer än väl! Men själv har jag år efter år sagt till mina närmaste att jag varken vill ha presenter eller någon typ av tillställning. Detta verka inte helt gå fram till dem.

När det börjar närma sig försöker jag vänligt men bestämt förklara att jag inte vill firas på något sätt, och får då oftast höra ”men en liten middag kan du väl ha?” Jag tycker att detta bemötande är fruktansvärt oförskämt, och på senare år har jag behövt säga ifrån på ett sätt som nästan känns elakt för att folk helt enkelt inte förstår – eller kanske inte vill förstå – att jag faktiskt menar allvar.

Hur ska jag närma mig detta?

Svar: Ämnet ovilja att fira sin födelsedag kommer upp då och då. Mitt svar är att en uppriktig önskan måste respekteras, och att en sådan önskan måste göras mycket tydlig för de som vill gratulera.

Men: det finns också en generositet i att förmå att ta emot en gåva. Andras vilja – lika med behov av – att visa att de uppskattar den som fyller år måste egentligen också respekteras. Du själv ger ju gärna presenter och de som fått presenter av dig vill med stor sannolikhet gärna ge dig något, inte för att ”gratulera för ingenting” utan för att visa sin uppskattning av dig.

Däremot är det helt fel att andra förväntar sig eller som det verkar på din beskrivning, kräver att en jubilar ska ha något slags bjudning.

Du kan klargöra ditt obehag inför firandet så att budskapet går fram till alla berörda. Skicka ett mejl eller annat meddelande till de som du befarar vill lyckönska dig (vilket är firandets avsikt) och skriv ungefär

”Nu fyller jag år – igen – och ber uppriktigt att ni som planerar att ge mig en present avstår från det. Mina födelsedagar är helt likgiltiga för mig och jag vill verkligen inte ha någon present eller uppmärksamhet av någon. Inte heller vill jag ha någon tillställning i sammanhanget. Eftersom ni är mina vänner tror jag att ni förstår mig och för att göra mig glad helt enkelt glömmer bort att jag fyller år.”

Skulle någon trots ett så tydligt meddelande ändå ge dig något måste du anstränga dig att positivt ta emot det och tacka för det. Så är samhällets oskrivna regler.

En parentes: det finns personer som av något slags bakvänd osjälviskhet säger att de inte vill firas alls, men själva verket gärna vill uppmärksammas. Detta är ytterligare en aspekt att ta hänsyn till.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (23)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 23

Aha, så det finns vuxna människor som ser andras födelsedagsfirande som något man unnar sig. Det man blir bjuden på då i första hand, kantänka....

M K, 22:59, 6 januari 2017. Anmäl

Efersom FS verkar vara en mkt principälskande (om än inte särskilt principfast) människa bör hen även avstå från glädjen att fira andras födelsedagar (eftersom det enligt FS är så löjligt att fira annat än reella bedrifter). Det man inte unnar andra bör man knappast "mer än gärna" unna sig själv.

Anna N, 10:48, 2 januari 2017. Anmäl

Kristina S: Jag skrev det med ett frågetecken, eller hur? Indikerande att det kan vara en möjlighet. Jag frågade mig det därför att det verkade vara ett sånt HIMLA problem för FS, vilket verkar lite... överdrivet. Du skriver att du sällan firar din födelsedag "på något särskilt vis"—vilket är många grader under vad FS säger. Den här frågan (rätt vanlig) brukar ju annars handla om jämna-år-firande, vilket ju är mer brakfest-artat än vad det handlar om här.

Lyra Lof, 02:46, 31 december 2016. Anmäl

@ Lyra Lof måste man vara ''självspäkare'' bara för att man inte vill fira sin födelsedag?? Jag är livsnjutare av stora drag men firar sällan min födelsedag på något särskilt vis. Särskilt illa tycker jag det är när arbetsgivaren bestämmer sig för att gratulera i form av ett e-mail sänt också till resten av kontoret. Det har jag numera lyckats avstyra...... Hur tänker man om man som vän väljer att fira någon som inte önskar att firas? Tror man att man gjort dagens goda gärning eller vad går det ut på? Eller är det för att tillfredsställa ett eget behov? Jag har också firats av folk som missförstår (eller vad det nu är) och givetvis håller jag god min men jag hade hellre sett att de hade respekterat min önskan. Kanske kan ni som är ivriga firare istället försöka tänka som så att födelsedagsbarnet kanske ska få bestämma själv hur dagen ska vara Och se det ur ett annat perspektiv ni med.

Kristina S, 14:07, 30 december 2016. Anmäl

Instämmer Lyra Lof. Hade jag fått detta brev hade jag genast blivit orolig att min vän drabbats av en depression :/

Susie Dahl, 13:41, 30 december 2016. Anmäl

... en nära vän som försöker få sin vän att uppmärksamma dagen inte är "nedlåtande dum". Och det kanske faktiskt är så att personen inte förstår "sitt eget bästa." (Gör vi alltid det? Och är det "nedlåtande dumt" av andra att föreslå ett annat sätt att se på något?) F.ö. tycker jag AM Draaks svar var bra! Kanske för att det går lite i linje med vad jag skriver. ;) Kanske FS kan ta 1 min & fundera lite på de perspektiven. Om inte annat kanske han/hon förstår vännernas motivation bättre då.

Lyra Lof, 11:40, 30 december 2016. Anmäl

Vilket deprimerande brev MR föreslår att FS ska skriva... Nyckelord: avstår, glöm bort, ingen uppmärksamhet av någon. Förmodligen skulle vännerna bara bli beklämda att läsa det. Men inte förvånade—för låter inte FS som något av en självspäkare? Kanske i största allmänhet? Vilket kan vara varför vännerna så gärna vill att han/hon ska fira sin födelsedag. (Åtminstone det!) Som ju är en självbejakelse—man firar ju inte att man har blivit ett år äldre, utan att man föddes; finns! I min mening är

Lyra Lof, 11:16, 30 december 2016. Anmäl

en gammal släkting beslöt att ingen födelsedag skulle firas, däremot bjöd hen in på en fest långt senare än vad födelsedagen som matchade en namnsdag, en del av gästerna kom på att det var namnsdag och en del trodde att det vara bara en trevlig tillställning utan presenter. Det kan också vara en framkomlig väg när man ändå vill träffa nära och kära och ha trevligt tillsammans utan något ståhej om ett uppvaktande. Men det är ju bara om man vill bjuda vänner och släkt.

Kerstin Sundberg, 07:20, 30 december 2016. Anmäl

Och re Draak: jag läste din sista mening och fattar därmed vad du ville prata om. Och nej, inte mer filosoferande än andra här.

Sett Förr, 18:12, 29 december 2016. Anmäl

FS är alltså kränkt över detta? "Fruktansvärt oförskämt" bemötande? Låter nog som att hon/han egentligen har helt andra problem med sina närmaste. I sakfrågan: ett brev skulle troligen ha motsatt effekt, i e de närmaste skulle nog undra om FS är riktigt pigg, verkar överdrivet om de nu är nära vänner/släkt. MR:s råd om tacka och ta emot är bättre. Och så rycka på axlarna och gå vidare.

Sett Förr, 18:10, 29 december 2016. Anmäl

Efternamnsrätt?

Fråga: Jag säger alltid själv både förnamn och efternamn när jag hälsar på andra. Men ingen annan använder hela sitt namn, alla verkar ha bara sitt förnamn. Det är hopplöst när jag är på en fest och säger vad jag heter och får till svar bara ett förnamn som dessutom ofta är detsamma som minst fem andras på samma fest. Är det lättja att man inte orkar säga sitt efternamn? Eller hämtat från USA? Jag känner mig löjlig som envisas med hela namnet men klarar inte att hoppa över mitt efternamn. Vad kan jag göra?

Svar: I formella sammanhang kan man inte presentera sig med enbart sitt förnamn, det blir skolbarnsaktigt. Är man rimligt vuxen bör man säga både för- och efternamn. Men att säga hej och enbart sitt förnamn har blivit så vanligt i alla icke formella situationer att det förmodligen räknas som rätt sätt. Möjligen är det en amerikansk informalitet som nått hit, möjligen tv:s vana att bara använda förnamn på medverkande. När detta har diskuterats tidigare har jag fått höra orsaker som att det är ”malligt att säga sitt efternamn” – eller ”tar för lång tid” eller ”är ointressant.” Det är inte ovanligt att även läkare, serviceorganisationer, företrädare för myndigheter med flera använder enbart förnamn.

Traditionellt har vi i Sverige och många andra nationer inte haft efternamn på samma sätt som nu, barn fick ett förnamn och tillägget son/dotter till sin fars förnamn enligt mönstret Magdalena Pehrsdotter. Det kallas patronymikon och avskaffades enligt lag först år 1966 men hade upphört att användas långt innan dess. Efternamn i dagens mening behövs för att särskilja individer. I den allt mer blomstrande självupptagenhet och individualism som råder är det motsägelsefullt att så många inte vill säga sina efternamn som ju tillsammans med förnamnet blir en individ som skiljs ut från övriga. Och dessutom är efternamnen så viktiga att många byter sina vanliga sonnamn till något mer personligt.

För ett sekel sedan brukade gäster presenteras för varandra av någon annan vid en bjudning, eller så sade man sitt namn själv. Men man skulle inte säga enbart förnamn, däremot kunde män säga endast sitt efternamn och gifta kvinnor kunde säga ”fru” och sitt efternamn.

Mitt förslag är att du ihärdigt visar din självständighet och fortsätter att säga både ditt förnamn och ditt efternamn och struntar i att andra inte vill-vågar-minns-hinner säga sina efternamn. Du gör rätt.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (32)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 32

Anna N: Varför skyller många kvinnor (vad de själva anser vara) sina misslyckanden alltid på männen...? Dags att se sig själv i spegeln?

Roland Kronqvisy, 15:22, 2 januari 2017. Anmäl

Anna N, 10:49, 31 december 2016: Att gamla tiders patronymikon, idag omformade till son-namn utan anknytning till faderns förnamn, mycket väl i framtiden kan komma att utökas med dotter-namn och matronymikon. Vidare att det inte finns något skäl att tro att i den utsträckning man väljer att låta ett sådant namn gå vidare i ett generationsskifte, dotter-namnen inte skulle vara lika vanliga som son-namnen.

Smart Besserwisser, 15:09, 31 december 2016. Anmäl

@Smart B: Exakt VAD är det du tror att du måste förklara?

Anna N, 10:49, 31 december 2016. Anmäl

Anna N, 13:05, 30 december 2016: Jag är också jurist, så då tror jag att vi kan lägga förklaringen av lagarnas innebörd åt sidan. Läs det sista mejlet jag skrev lite noggrannare, där står förklaringen.

Smart Besserwisser, 19:30, 30 december 2016. Anmäl

@Smart B: Jag vet inte varför du föreläser om namnlagen för mig. Den känner jag väl till. Men att så många kvinnor (även glödande feminister) har funnit sig i att ha son-namn - trots att namnbyte varit fullt möjligt - är lite märkligt. Att inte Grupp 8 t ex uppmanade till namnbyte. DET var min poäng. Jag behöver ingen "mansplaining" om lagstiftningen då jag själv är jurist.

Anna N, 13:05, 30 december 2016. Anmäl

Anna N, 12:21, 29 december 2016: Om det inte specifikt hade hade varit makens/faderns namn som gott vidare enligt den nämnda lagen så hade det mycket troligt funnits fler dotter-namn. Med den nya lagstiftning som börjar gälla 2017 så kommer säkert dotter-namnen att öka, men son-namnen kommer nog att behålla en starkare ställning på grund av sin mängd och att många håller fast vid sina ärvda namn trotts son-formen.

Smart Besserwisser, 20:05, 29 december 2016. Anmäl

Anna N, 12:21, 29 december 2016: År 1901 fick vi en lag med följande innebörd: Vid äktensapets ingående fick kvinnan makens efternamn. Barnen ärvde faderns efternamn. En baktanke från myndigheternas sida var att son-namnen skulle försvinna om det inte längre var fråga om faderns förnamn. Detta skedde dock inte, därför har vi idag en stor mängd son-namn. Detta beror altså på att son-namnen har ärvts i denna ordning. Utan denna lag hade nog dotter-namnen varit fler.

Smart Besserwisser, 20:00, 29 december 2016. Anmäl

Den som känner att det här är viktigt kan ju bara ta sig ett annat efternamn/sin mors namn följt av dotter. Många tycker väl annars att det känns mest naturligt och lika jämställt att lägga till mannens efternamn till ens eget och vice versa.

M K, 13:26, 29 december 2016. Anmäl

@Smart B: Om det vore så självklart som du säger så skulle nog inte son-namnen fortfarande vara förhärskande. Om inget motstånd fanns så skulle det se annorlunda ut. Det finns ju en anledning till att det är både "son" och alltid ett manligt förnamn (inte "dotter" eller ens ett kvinnligt förnamn) som systemet bygger på. Det är RESTER av patronymika som lever kvar. Och det finns en orsak till det även om du låtsas som att full jämställdhet råder.

Anna N, 12:21, 29 december 2016. Anmäl

Anna N, 10:38, 28 december 2016: Varför skulle det vara större än en kvinnas motstånd mot att heta "son" i efternamn? Har man från födseln varit van vid ett efternamn så accepterar man nog det. Särskilt som namnet inte längre indikerar att det är individens far som har burit det första ledet som förnamn. Det är inte längre fråga om ett patronymikon utan ett efternamn.

Smart Besserwisser, 12:15, 28 december 2016. Anmäl