Privatlivsfråga?

Fråga: Detta är en fråga jag och min fru diskuterat mycket.

Jag och min fru har tvillingar, vi uppskattar oftast uppmärksamheten de får för att de är just tvillingar, det gör oss ingenting utan är oftast bara roligt.

Däremot finns det en fråga som både jag och min fru tycker är så otroligt privat och konstig men som vi ofta får. Rätt många människor, än så länge endast kvinnor, frågar om vi fått tvillingarna på ”naturlig väg”, det är alltså inte ens frågor från nära vänner utan nya kollegor och andra personer man inte känner nära. De frågar alltså om jag och min fru legat med varandra och fått barn på så vis eller om vi fått vända oss till sjukvården för att få barn.

Frågan gör oss irriterade och ibland ledsna, vi har barn idag, vi är glada över att ha barn och vi vill inte tänka på problem som ligger långt bakom oss. Vi vill heller inte dela dessa överspelade problem med främlingar.

Är vi överkänsliga eller bör man inte ställa en sån privat fråga? Vad ska vi svara? Vi blir konstigt nog förvånade varje gång och vet inte vad vi ska säga.

Svar: Milde tid! Vad är det för fel på somliga människor? Hur kommer de ens på idén att fråga? Vad har de för intressen i livet? Fy sjutton säger jag!

Det ni kan göra när andra ställer denna totalt vettlösa fråga är att anlägga en ytterst häpen min och säga ungefär ”nämen vad är det du frågar? Vi har våra tvillingar, det är underbart och dom är underbara!”

Bara om du och din fru tidigare skulle ha informerat denna frågande omgivning att ni haft svårt att få barn och har vidtagit så kallade åtgärder (om det nu händelsevis är så) skulle det finnas en minimal anledning att svara, just för att ni i så fall frivilligt tidigare har berättat om dessa eventuella svårigheter.

Har ni inte sagt något om sådant till andra så är det gränslöst ohövligt, påfluget, ouppfostrat, drulligt över alla mått att ställa den fråga som du beskriver.

De som frågar kommer förmodligen att säga att de bara frågar av ”vänlighet” eller ”medmänskligt intresse.” Kommer de med en så fånig kommentar säger du och din fru lugnt ”jaså” men inte något mer.

Ni har ingen som helst anledning att svara på frågor, i synnerhet inte sådana som handlar om ert innersta privatliv.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (18)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 18

Man häpnar. Folks dumhet verkar vara gränslös. En vän fick barn nr. 2 lite mer än ett år efter 1:an, föräldrarna fick många gånger höra skämtsamma "har ni inte hört talas om preventivmedel", "ojoj, va bråttom ni hade då" "stackars lilla X som redan fick bli storebror?" Dessutom kommentarer som "vilken tur ni har som fick två pojkar" Vadå? Man kan undra vad de skulle sagt om det var en av varje?

A A, 16:33, 5 november 2016. Anmäl

Gränserna har blivit alltmer suddiga vad man tycker sig få och inte få, så jag tycker att ni utan vidare kan få svara; "nyfiken i en strut...", men om ni vill vara mer civilicerade än dom som frågar, så räcker det väl med att svara; "ja vad trodde du" ?

Marie-Louise Göransson, 12:59, 5 november 2016. Anmäl

Bäst är att vända på frågan med ett enkelt: "Vad menar du?" Så kan ju personen i fråga utveckla... Mycket tafatt och handfallet säkerligen. Varför 'måste' nån veta om ett par har gjort IVF? För att skvallra? Åh vad tröttsamt... Har inte folk roligare liv än så, att de måste låta käften gå? Dessutom, hur ovanligt är det egentligen med tvillingar? Det har ju folk fått i alla tider. FS är ju inte 'Octomom' direkt. (Vad hände med henne, förresten?)

Lyra Lof, 04:06, 3 november 2016. Anmäl

Aldrig hört nå så illa. Själv skulle jag nog köra på en att storken kom med dom eller varför inte "Nej, det är den nya varianten av robotar, visst är dom verklighetstrogna?"

LB ., 16:08, 2 november 2016. Anmäl

Det var det värsta jag hört, kan slå vad om att ingen vågar skriva och förklara detta otroliga beteende! Storken, obefläckad avelse, på blocket, bra svar! Och om de som frågar inte fattar ändå, säg "vad i h-e har du med det att göra"? frågan är så oförskämd att den inte förtjänar ett vänligt svar, möjligen humor som ovan. Som Kap Kennedy skrev, det är i och för sig bra att "vi måste prata om vissa frågor", men ett absolut krav skall ju vara att man vill prata om just den frågan

Maja Gräddnos, 14:39, 2 november 2016. Anmäl

Nej, vi printade ut dem på 3D-skrivaren.

H m, 14:26, 2 november 2016. Anmäl

Torbjörn T. - klipskt svar på enfaldig fråga! Humor räddar många stolpskott - både egna =/ och andras.

gamla Tekla, 12:00, 2 november 2016. Anmäl

Eller svara att tvillingarna blev till vid obefläckad avlelse. Korkade frågor kräver smarta svar. Får man sätta munkorg på sådana människor?

Ewa Dahlström, 11:49, 2 november 2016. Anmäl

Klockrent, Tina Trikå, 09:27! Svar efter förtjänst!

gamla Tekla, 11:23, 2 november 2016. Anmäl

Haha, perfekt svar, Thorbjörn T! :-)

H R, 10:42, 2 november 2016. Anmäl

Barnkontakt?

Fråga: Det gäller barn. Jag har en fyraåring och en liten bebis. När jag är ute på stan med dem får vi mycket vänlig uppmärksamhet, det känns ju jättekul för en stolt mamma med människor som pratar med barnen och ger dem komplimanger. Men hur kan jag på ett taktfullt och fint sätt hindra de allra mest entusiastiska kramarna? Det händer att en del nästan tar bebisen ur armarna på mig och då blir jag nervös… Baciller… Tänk om de tappar den…

Ibland begär folk kramar av fyraåringen, och det tycker jag inte är något han ska känna han måste göra med främlingar, till skillnad från mer vanlig artighet som att ta i hand eller bara hälsa. Går det att sätta gränser? Jag vill absolut inte såra välmenande personer eller lära barnen oartiga vanor!

Svar: Liknande frågor har varit uppe några gånger, alltså att obekanta människor – eller släkt och vänner – kramar och pussar bebisar och små barn hämningslöst. Så ska det naturligtvis inte gå till. Det är föräldrars absoluta plikt att skydda sina barn. Varför ska just barn behöva stå ut med att bli kramade av andra personer än sina närmaste? Det du kan göra när en säkert snäll men obetänksam spontankramare närmar sig är att snabbt och mycket vänligt säga ”ledsen, men han/hon är så ömtålig, jag måste be om lite distans” eller ”tyvärr klarar han/hon inte så nära kontakt ännu” eller något sådant, alltså inte säga ”gå undan” utan påpeka att bebisen är så liten att han/hon inte tål främmande kontakt. Det måste andra respektera. Men det de vill göra är ju ren vänlighet och förtjusning så du måste ha ett väldigt vänligt tonfall.

Din fyraåring ska absolut aldrig behöva krama någon på kommando, oavsett det är en släkting eller en annan person. Det borde vara förbjudet att uppmana barn att krama vuxna, hur sjutton ska de då kunna värja sig mot skurkar som kommer och säger ”ge mig en kram” – om barnet har lärt sig att då måste man krama är det riktigt farligt. Alltså: säg när andra uppmanar barnet att krama, försvara genast barnet genom att säga ”nej, vår princip är att lilla X måste få tid att själv vilja kramas, så det får vänta ett tag nu. ”

Och så kan du lära din fyraåring att säga ”nej tack, det går inte, mina kramar är slut för idag” till den som barnet inte frivilligt vill krama.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (23)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 23

Maja Gräddnos: "Var finns alla dessa hysteriska kramare av barn och vuxna?" Svaret tycks vara: Överallt! I teves "Tro hopp o kärlek" kramas det så det står härliga till, folk som aldrig tidigare träffat kan inte ta i hand och därmed hålla ett artigt o respektfullt avstånd, konkurrenter om det eftertraktade objektet kraamas med varandra, och de kramas allihop en o en med mannen som de (ännu) inte känner. Sluta kramas till höger o vänster, snälla rara Jag vill ha ett kram-stopp!

Irene Holm, 22:34, 21 september 2016. Anmäl

Ewa Atena, 11:17, "var någonstans bor FS att folk bokstavligen rycker bebisen ur armarna.." Svar: en finns i i Öregrund. Vid en familjemiddag på restaurang charmades servitrisen av ettåringen (inte min) i barnstolen, lyfte upp honom och försvann leende iväg in i köksregionen med honom på armen. Vi satt förstummade och förskräckta, men hon kom som tur var strax tillbaka, med en kaka som hon gav honom. Hon var av sydländskt ursprung, Sydamerika kanske. Detta var tydligen helt normalt för henne.

Irene Holm, 22:17, 21 september 2016. Anmäl

Bra svar, men artighet är faktiskt sekundärt i sådana här fall. Om en främmande person är på väg att börja ta på bebisen, vänd dig med barnet eller barnvagnen åt ett annat håll bara. Man kan ju inte vara säker på att de faktiskt har goda avsikter. I vilket fall räcker det med att beundra utan att ta på barnet, det måste man ju vara tydlig med. Lite större barn ska bara kramas när de själva tar initiativet, kan man lära dem på ett tidigt stadium.

M K, 22:56, 20 september 2016. Anmäl

Nu känner jag mig orättvist behandlad, jag skulle kunna skriva lika elakt om "antikramare" som ni gör om oss som gillar en kram, men det har jag för mycket hyfs att göra. OBS att krama mig är helt frivilligt, jag respekterar det, men jag skulle vara glad om jag blev respekterad tillbaka och att ni inte drar alla "kramare" över en kam. Bengt Carlsson: Jag vet så klart inte hur pojken kände sig, det vet möjligen du, men han kanske ville ge en kram, är det så omöjligt?

Maja Gräddnos, 19:45, 20 september 2016. Anmäl

Jag funderar på om det var lite lättare förr då man som liten flicka förväntades ta tanter och farbröder i hand och niga (knixa) medan pojkarna bockade. Denna vana tycks nästan fråntagen dagen barn. Handhälsning vuxna emellan har också blivit mer ovanlig. Istället förväntas man numera kramas även om man inte har en nära relation. Vårt "utrotande" av ett artigt, men distanserat sätt att hälsa, har kanske en del biverkningar...

Anna N, 07:58, 20 september 2016. Anmäl

Träffade nyligen en väninna jag inte sett på många år, när vi skiljdes sa hon till sin 8-åring att krama mig, och det gjorde han. Kändes obekvämt eftersom jag själv som barn inte alls gillade att krama vuxna jag inte kände, men i den åldern vågar man kanske inte säga att man inte vill.

Bengt Carlsson, 23:17, 19 september 2016. Anmäl

Kan det vara så att FS bor i ett litet samhälle och dessa främlingar på stan är t.ex. folk som känner hennes föräldrar och i och med det tycker att de känner henne också, eftersom de kanske träffats i förbigående någon gång? I så fall kan jag begripa hur det kommer sig, men inte håller man ett barn vars förälder man inte ens kan namnet på eller ens har hört talas om förr? Låter väldigt konstigt. Håller med övriga om att bara säga nej tack till oönskad närkontakt.

lilla moi, 14:40, 19 september 2016. Anmäl

@Ewa Atena: Jag har inga egna erfarenheter av fenomenet, men jag har hört ganska många nyblivna föräldrar berätta om det. Även om de flesta givetvis aldrig blir så närgångna som beskrivs här, tror jag att det är vanligt att särskilt kvinnor med barn betraktas som "lovligt villebråd" att ta kontakt med spontant. Om dessa då inte reagerar direkt avvisande kan vissa få för sig att det är fritt fram med ömhetsbetygelser. Vi lever förmodligen i en tid då extra många törstar efter sådant.

Kap Kennedy, 14:17, 19 september 2016. Anmäl

Håller absolut med FS och Magdalena Ribbing och jag anser att VARJE förklaring är legitim för att hålla främmande kramare ifrån de egna kidsen ! Jag skulle ALDRIG tvinga mig på vänners barn med en kram, vill dom kramas får dom ta initiativet och jag ignorerar alltid föräldrars uppmaning till ungarna, det är ju nästan våld ! En kram är en ömhetsbetygelse och de vill jag absolut inte dela ut eller ta emot från höger och vänster, även om det har blivit en trend/inne !

Marie-Louise Göransson, 14:10, 19 september 2016. Anmäl

Håller med Ewa Atena, var finns alla dessa hysteriska kramare av barn och vuxna? De finns, det tvivlar jag inte på, men jag har aldrig stött på dem. Någon som har en förklaring? Jag undrar bara om det är så vanligt som det verkar på en del... Självklart skall man inte gå för nära ett barn, men att titta ned i vagnen ovanifrån och berömma det söta knytet och kanske byta några ord med mamman eller pappan hopps jag man får!

Maja Gräddnos, 13:55, 19 september 2016. Anmäl

Bebisklädlån?

Fråga: Jag har en ytlig bekant (våra sambos arbetar ihop) och vi har barn i ungefär samma ålder. Jag har sparat min dotters finare kläder, märkeskläder men även vanliga barnkläder fast då i nyskick. Dessa sparade kläder symboliserar för mig många minnen och kärlek då det är vårt första barns kläder. Hursomhelst, jag erbjöd denna bekant att få låna min dotters kläder, dvs använda dem tills hennes dotter vuxit ur dem.

Det är kläder för tusentals kronor. Hon tackar så mycket. Några av kläderna sa hon direkt var för små. Hon skrev då ett sms att hon lagt undan detta men är tacksam över det övriga.

Jag tog för givet att jag skulle få tillbaka dom för små kläderna redan nästa gång vi ses.
Så är vi bjudna hem till dom och även andra vänner till dom. Jag får dock inte någon kasse med kläder. Så hör jag att hon säger till en annan tjej som är gravid att hon kan få en massa tjejkläder som hon har fått av mig.
Jag blir väldigt illa till mods över att hon står och lovar bort mitt barns kläder till för mig en komplett främling utan att ens ha frågat mig först. Jag säger ingenting om det då. Sen så ska våra familjer träffas igen några veckor senare med barnen. Så jag skickar ett sms till henne innan där jag trevligt och diplomatiskt skriver att jag gärna börjar med att ta tillbaka dom mindre kläderna och att hon kan ta med sig detta när vi träffas. Då får jag ett svar ”Är rädd för att jag har gett bort den högen men jag ska kolla.”

Frågar man inte ”givaren” om det är okej innan man delar ut andras kläder som gåvor till sina vänner?

Jag skriver då till henne att jag givetvis vill ha tillbaka alla kläder oavsett skick allteftersom och att jag helst vill bestämma själv vem som ska ha min dotters kläder.
Hon svarar mig i skrift mycket arrogant att jag ska lugna ner mig för det blev ju bara ett missförstånd mellan oss. Hon hade ”uppfattat att hon fått ärva alla dessa kläder” skrev hon.

Den här bekantskapen kommer jag verkligen inte sörja, däremot kläderna om jag nu inte får tillbaka allt.
Överreagerar jag så som hon ville antyda när hon skrev att jag skulle ”lugna ner mig”?

Svar: Det låter som ett klart fall av missförstånd från båda sidor. Du har i bästa välmening lånat ut barnkläderna, din bekant som tog emot dem förstod inte att du ville ha dem tillbaka, det är vanligt att barnkläder som inte används längre går till nästa möjliga användare utan förväntan på retur. Hela historien grundar sig i olika synsätt. Din bekant behöver inte ha menat så illa som du har uppfattat henne. För henne kan det vara självklart att de använda barnkläder som hon får är en gåva och att hon gör vad hon vill med dem. För dig är dessa barnkläder ett utlånande av minnen och affektion.

Om man lånar ut något måste man göra mycket klart för låntagaren att det är just ett lån, inte en gåva, och kanske även precisera utlåningstiden. Du tycker att du har framhållit att det var ett lån men din bekant kunde inte förstå detta.

Du var vänlig, men utgick från att detta lån medförde en skyldighet att ge kläderna tillbaka till dig. Din bekant har tvärtom sett kläderna som en gåva, ”lån” kanske kan betyda för henne något som hon använder ett tag och sedan ger vidare.

Du kan be att få tillbaka några av de plagg som är betydelsefulla för dig. Men var mild i tonen, säg att du gjorde ett misstag som inte förklarade genast att du har starka minnen förknippade med några av kläderna och att du hoppas att hon ger dem tillbaka till dig. Det är ju onödigt att du och hon blir ovänner.

Till sist: Många ser babykläder som förbrukningsvaror. Visst kan man som förälder kan ha känslor för barnens första kläder men då ska man inte låna ut dem.

Din bekant verkar sakna en hel del beträffande social kompetens. Självklart ska man fråga givaren om det är okej att man ger gåvan vidare.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (21)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 21

Karin Granström, oavsett vad man själv anser är absurt resp normalt, så kan man ju inte utgå från att andra tycker likadant eller att ett lån skulle vara en gåva. Det är ju inte mottagaren som avgör vad som gäller. Även om utlånaren hade menat det som en gåva, försäkrar man sig ju om att hon inte vill ha tillbaka dem. Allt annat vore otroligt klumpigt, på gränsen till Aspergervarning. F.ö. kanske de planerar fler barn, ytterligare en anledning att vilja ha tillbaka dem, inget konstigt med det.

M K, 22:07, 31 augusti 2016. Anmäl

FS får skylla sig själv. Tanken att någon skulle låna ut barnkläder är absurd. Antingen vill man ha kvar kläderna och då sparar man dem, eller så vill man det inte och då ger man bort dem. För att FS skulle blivit förstådd hade hon fått vara övertydlig och väldigt noga förklarat att lån innebär verkligen bokstavligt talat lån med krav på återlämning. Att vänninan tolkade det som en gåva är helt normalt.

Karin Granström, 19:51, 31 augusti 2016. Anmäl

@Pelle Lundén Gucci är inte riktigt i min smak, men nog har jag betalat rätt mycket pengar för "märkesbarnkläder". Ruskovilla är exempelvis ett finskt märke som säljer ekologiska och närproducerade kläder i ull och silke. Isbjörns overaller kostar också en hel del, men har fått bra kritik i diverse test. De flesta föräldrar menar nog snarare dem än gucci när man pratar märkeskläder till barn.

annan Camilla, 10:30, 31 augusti 2016. Anmäl

Pelle L: Gucci dog print pyjamas, 3 mån+, $315 ≈ 2600 SEK.

Lyra Lof, 04:28, 31 augusti 2016. Anmäl

Finns det verkligen "märkeskläder" för spädbarn? På vad sätt blir barnen gladare av det? Och vilka märken är så fina? "Polarn & Pyret? Det är väl självklart att man lämnar det som fortfarande är användbart till vänner och bekanta, precis som man själv får överblivet/urvuxet, gamla barnvagnar i tredje generationen osv. TS bör vara glad att bli av med lite av gammalt och använt. När barnen flyttar hemifrån blir det ändå massa "minnen" stående till varken nytta eller glädje för någon.

Pelle Lundén, 00:51, 31 augusti 2016. Anmäl

Hade förr en bekant som hellre lånade än köpte eget, vad det än gällde. Lät mig övertalas efter envist tjat (!) att låna ut barnkläder till den här människan, som senare lämnade tillbaka dem visserligen, men i oigenkännbart skick. Grämer mig fortfarande, även om jag behöll de finaste. För somliga är det värdefulla minnen, för andra slit och släng...

M K, 23:07, 30 augusti 2016. Anmäl

Förstår inte heller varför man erbjuder sig att låna ut sånt som har ett så stort affektionsvärde för en själv. Men om FS uttryckligen sagt att det är ett lån, hur kan någon få för sig att tro något annat? Eller tro sig ha rätt att tycka att kläderna "ska" användas av så många som möjligt? Låter som en person som har svårt att skilja på mitt och ditt i flera sammanhang.

M K, 22:42, 30 augusti 2016. Anmäl

Förstår inte heller varför man erbjuder sig att låna ut sånt som har ett så stort affektionsvärde för en själv. Men om FS uttryckligen sagt att det är ett lån, hur kan någon få för sig att tro något annat? Eller tro sig ha rätt att tycka att kläderna "ska" användas av så många som möjligt? Låter som en person som har svårt att skilja på mitt och ditt i flera sammanhang.

M K, 22:42, 30 augusti 2016. Anmäl

Varför lånar man ut kläder Om man är så rädd om dom ska man väl spara dom i en påse på vinden eller om dom nu var så dyra sälja dom Jag tycker frågeställaren får skylla sig själv

Ulla Flodin, 17:07, 30 augusti 2016. Anmäl

Jag ställer mig fullständigt oförstående till att LÅNA ut bebiskläder?!?! och till på köpet plagg som betyder så oerhört mycket för vederbörande. Är du från vetttet människa?? "Jag har ett hängsmycke som min gammelmormor gav mig på sin dödsbädd och som jag tänkt ge till mitt blivande första barnbarn men du kan få LÅNA det medan du är ute på din ettårs-jordenruntresa, inga problem!" FS skryter om sina dyra bebiskläder genom att LÅNA ut dom och sen klaga i tidningsspalter. Jomen tjena.

Molly Moll, 15:02, 30 augusti 2016. Anmäl

Grannbarn?

Fråga: Jag och min familj bor sedan ett par år i ett hus i en liten förort till storstaden. När vi köpte huset var vi medvetna om att det är full insyn på vår tomt, något vi har tänkt åtgärda med en tät häck som insynsskydd – som vi ännu inte haft ekonomisk möjlighet till.

Eftersom vi har så pass mycket insyn så ser grannarna alltid när vi är ute på vår tomt. Vi har två barn i familjen som har vänner i husen runtomkring och i näst intill hundra procent av gångerna vi är ute kommer det ett eller flera grannbarn och vill leka. Så klart är det roligt att våra barn har kamrater och det är mycket lek och stoj hemma hos oss.

Nu till mitt problem. Det känns som om föräldrarna i husen omkring ibland ser oss som någon form av barnomsorg. Utan att först fråga mig eller min man kan de ”skicka ned barnen” till oss när de ser att vi är ute. Ibland åker föräldrarna till och med och handlar utan att säga till medan barnen är hos oss. Och när våra barn äter mellanmål/lunch/middag blir det konstigt om jag inte ger de besökande barnen mellanmål/lunch/middag, för de vill ju fortsätta leka. Det känns som om det alltid är jag som lagar mat åt deras barn, som att jag alltid ställer upp ”en halvtimme medan de åker och handlar” samt att det är mitt hus som blir stökigt och behöver städas upp efter lekande barn.

Det har till och med gått så långt att några av grannbarnen var här och länsade våra bärbuskar helt från bär när vi inte var hemma. Vi som sett fram emot att äta hallon, jordgubbar och smultron blev helt utan efter en helgresa och grannflickan meddelade glatt att hon ätit upp alla bär medan vi var borta. Så pass ”hemma” känner de sig hos oss. När vi hade ett privat födelsedagsfirande för min ena son kom flera grannbarn över med sina besökande kusiner och till slut hade vi nästan femton barn (endast fyra var inbjudna från början) hemma hos oss. Den gången satte jag dock ned foten och skickade hem alla som inte var inbjudna.

Jag vill ju gärna att barnen ska ha vänner som ska känna sig välkomna hos oss men hur gör jag när det går över gränsen för vad jag tycker är okej och orkar med? Tills dess att vi sparat ihop pengar till insynsskyddet?

Svar: Det är viktigt för framtiden att dina barn liksom du och din man har en god relation till grannarna och grannbarnen. Men om det alltid är bara er tomt och er gästfrihet som används så som du beskriver finns det ett ord för det: utnyttjande. Det ska du inte finna dig i, men du vill inte sabotera grannsämjan och dina barns popularitet. Nu har det utbildats en vana som du måste bryta. Du behöver hitta på något hinder för grannbarnen, exempelvis att du påbörjar något slags planering av er tomt, en verksamhet som kan pågå länge utan att något tydligt resultat måste ses. Några uppställda backar, några lådor eller annat, någon lite uppgrävd del på tomten – och när grannbarnen kommer rusande säger du att tyvärr, nu är det inte möjligt att leka på er tomt för ni håller på att fixa med den. Det förstår barn. Säg soligt att era barn gärna går till grannbarnen istället. Men var noga med att dina barn inte stannar på lunch och middag utan att du har frågat grannbarnens föräldrar om det passar och tar ett eventuellt nej med fattning.

När du ser era grannbarns föräldrar, säg på ett väldigt vänligt sätt att ni inte förmår ta ansvar för deras barn utan att ni har gjort upp om det (alltså inte okej med barn som utan att ni har tillfrågats skickas till er för uppenbar barnpassning och mat). Berätta också om era bärbuskar som länsats och hur ledsna ni blev över detta. Säg detta utan aggressivitet, men med ett bekymrat tonfall, och förklara att grannbarnen är så trevliga men ni kan inte ta på er ansvaret för dem utan att det är uppgjort mellan er och barnens föräldrar.

Det vore konstigt om det budskapet inte skulle gå fram.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (10)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 10

Det kan ibland medföra problem med grannbarn som matgäster, man bör helst ringa hem och fråga om det är lämpligt, alternativt kan barnet springa hem och fråga - om det nu finns någon hemma . Där står kanske mamman o steker pannkakor för fullt till sina små .. Jag kände en mor som hängde lappar på sina barn med texten "Mata mig ej!" hon ville inte sätta fram middagsmaten på bordet framför proppmätta barn. Matande kan även gälla glass, kakor, godis. Inte alltid en god gärning att mata barn.

Irene Holm, 10:22, 18 juli 2016. Anmäl

Visst är det fint om man kan hålla ständigt öppet hus, men FS önskar som jag förstod sätta vissa gränser vilket man måste få göra. Finns en oro för att barn far illa så är oftast en orosanmälan det som behöver göras. Att åka o handla o räkna med att ens barn blir utfodrade är oförskämt. Skicka hem barnen när ni vill vara ifred o vid mattid. Då lär sig både barn o föräldrar. Barn förstår detta bra om man är tydlig mot dem. Folk verkar tro att man överhuvudtaget inte får säga nej till barn idag.

A A, 22:29, 16 juli 2016. Anmäl

Var dorr stod alltid oppen for grann barn. Vara barn uppskattade det och nu nar de ar vuxna sa ar dom sa glada att vi fanns dar for andra, att vi hamtade och lamnade vara och andras barn sent och att vi fanns till for kompisar under tonars tiden. Sjalvklart bjod vi pa mat om vi at middag etc.. Det var det basta sattet att visa vara barn att det ar bra att dela med sig nar man kan och har rad. Manga av dessa "barn" kommer fortfarande och halsar pa oss an i dag och det ar sa roligt.

Tycker jag Iallafall, 19:40, 16 juli 2016. Anmäl

När jag var hemmafru med fyra barn fanns grannars barn hos oss nästan jämt. Ibland bjöd jag dem på mat. Tror att jag gjorde en god gärning faktiskt, kanske fick några en trygghet som de saknade hemma. Jag kände aldrig att familjerna utnyttjade mig, men de här grannarna verkar vara rena parasiter. En gång fick jag en fin blombukett av min treåriga dotter -som hon plockat i grannens rabatt. Köpte genast nya plantor o bad så mycket om ursäkt. Grannarna borde självklart betala för hallonen.

Irene Holm, 10:41, 16 juli 2016. Anmäl

Jag kan bara säga att du kommer få betalt för detta när barnen är tonåringar. När dom vet att hos er får man vara och man blir bra behandlad. Det är värt mycket att slippa undra var dom är och vad dom gör om dom är hos er istället. Kanske lite långt dit för er men försök se framåt och var glad över att era barn har vänner. Men det med bären borde du ta upp med föräldrarna, det är inte OK.

Karina Linder, 00:38, 16 juli 2016. Anmäl

Egna hus och trädgårdar, ÅKA i väg och handla- inte GÅ eller ta bussen-uppenbarligen finns det pengar även om uppfostran och omtanke om de egna barnen saknas. Det bästa man kan göra för grannbarnen är att visa dem hur goda grannar skall bete sig.

Enok Personne, 15:02, 15 juli 2016. Anmäl

Det finns många barn som har det eländigt hemma. Nu vet jag inte om det är så i detta fallet, men det är bra att ha i bakhuvudet. Vi hade en strulig grannfamilj där jag växte upp, med många barn, kass ekonomi, alkoholiserad pappa osv. Som vuxen har jag mött flera av dom igen och alla minns min familj som en trygg och kärleksfull oas. Dom var alltid välkomna, fick nybakta bullar eller mat, fick leka, spela spel, vara sig själva en stund. Tänk vad mycket lite vänlighet kan göra i ett barns liv!

Molly Moll, 13:11, 15 juli 2016. Anmäl

Känner delvis igen mig. Ge inte grannbarnen något att äta, inte ens en liten kaka. Skicka hem dem när ni ska ha nåt i er. Skicka hem dem ibland med förklaringen att ni ska göra nåt annat, Klargör för föräldrarna att de inte kan åka hemifrån utan att vara överens med er om att barnen kan vara hos er. Men var alltid rak. Inlindade budskap uppfattas nog inte eller missförstås. Sått en gräns för när dagen är slut, t ex kl 6. Bären borde ni ta upp med föräldrarna för det är stöld.

Sue Dibden, 09:43, 15 juli 2016. Anmäl

...inte fick åka iväg utan att stämma av med oss. Sedan slutade vi att bjuda spontanlekande barn på lunch och middag; när barnen dök upp så sa vi ungefär: "Det går bra med lek. Om cirka en timme ska vi äta och då får ni gå hem en stund." Inga konstigheter. För att orka vara engagerade, glada och generösa med vårt hem så valde vi den vägen. Just den här familjen hade många barn, struligt ekonomiskt samt låg i skilsmässa. Så, var rak och tydlig med barnen. Det sipprar garanterat fram till föräldrarna.

Mrs H, 07:37, 15 juli 2016. Anmäl

Åh! Känner väl igen mig i din fråga och din frustration. Vi hade en liknande situation under flera års tid på vår gata. En familjs barn kom nästan dagligen över och lekte med våra barn. Först var vi superglada över vårt hems popularitet, sen blev vi irriterade över att trafiken bara gick åt ett håll, efter det styrde vi upp. Vi var supertydliga med grannarna: barnen är nästan alltid välkomna, men säger vi nej är det för att det inte går/vi behöver vara själva. Vi sa till föräldrarna att de...

Mrs H, 07:28, 15 juli 2016. Anmäl

Babypresent?

Fråga: Jag har en fundering angående presenter till ofödda barn och eventuellt deras förälder/föräldrar. Vad säger hyfs och etikett om när man tidigast kan ge sådana?

Vissa säger efter tredje månaden, andra strax innan planerad födsel och vissa endast efter barnet är fött och man vet att inga allvarliga komplikationer tillstött. Sedan förstår jag förstås att man får känna av läget och eventuellt fråga, men en tumregel hade varit trevligt och man brukar ju alltid få så vettiga svar härifrån.

Svar: Enligt gammal (svensk) sed ska man inte ge babypresenter alls innan barnet har fötts. Det beror på att förr var förlossningarna så riskfyllda att ödet inte skulle utmanas. Därför väntade man med lyckönskningar och gåvor till dess att barnet landat lyckligt på jorden och läget var gott.

I andra kulturer kan det se annorlunda ut, i USA exempelvis är det vanligt med en tillställning (baby shower) innan barnet fötts, ursprungligen för att den blivande mamman skulle få goda barnråd av sina vänner, numera oftare för att presenter ska ges till mamman och hennes ofödda barn.

I dag kan man ge den present man önskar så snart barnet är fött. Det behövs alltså inte någon ”karantän” efter födseln, men rätt är att invänta den.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (5)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-5 av 5

Presenter före födseln är jättebra om det är första barnet och i samband med babyshower eller långväga/sällsynt besök (annars känns det konstlat). Det underlättar för föräldrarna som då faktiskt får presenter som behövs istället för extra av allt man själv redan köpt.

lilla moi, 14:16, 7 juli 2016. Anmäl

Håller med Sweydia Presenten ska man ge först när barnet är född samtidigt som man gratulerar och se glädjen i deras ögon och det lilla barnet.

Ewa Atena, 12:38, 7 juli 2016. Anmäl

Varför skulle någon vilja ge presenter till ett ofött barn? Det är mycket roligare att se bebisen och ge present eller (om de bor långt bort) skicka present när man sett bilder, vet vad den lilla/e heter mm. Jag har varit på amerikanskorganiserade Baby Showers och tycker det är fåniga tillställningar med löjliga lekar mm men jag spelar naturligtvis med. Gratulerar mycket hellre nyblivna föräldrar. Jag avråder bestämt presenter innan 12:e veckan, så mycket kan gå illa tidigt i graviditeten.

Sweydia Ism, 20:59, 5 juli 2016. Anmäl

Jag har en kamrat som kommer från en annan kultur. Där väntar man ett år med att fira "nedkomsten" och med presenterna. Efter detta första året är nämligen de största farorna för barnet över och oj vilka fester det brukar bli då!

Staffan Berger (Webbsida), 09:44, 5 juli 2016. Anmäl

Med presenter antar jag här menas sådant som föräldrar kan tycka är praktiskt att köpa till nyfödda, exempelvis kläder och babyleksaker. I sådana fall är det naturligtvis lämpligt att avvakta att graviditeten fortlöper utan komplikationer, men att vänta ända till födseln tycker jag kanske låter lite överdrivet idag. Möjligen bör man undvika att föregå föräldrarnas närmaste familje- och släktmedlemmar. De har på något vis "förtur" till allt som rör tilldragelsen.

Kap Kennedy, 09:37, 5 juli 2016. Anmäl

Bildhinder?

Fråga: Jag har en liten bebis. Jag och min man har bestämt att vi inte vill att foton föreställande vårt barn hamnar på sociala medier. Detta är mycket viktigt för oss. Vi har försiktigt försökt säga det till de personer (framförallt familjemedlemmar) som fotograferat vårt barn, men vi tror inte alla riktigt förstår (många av de som fotar är sådana som själva varje dag lägger upp bilder på sina barn på Facebook, instagram mm). Vi skulle vilja säga till på ett klarare sätt. Vi är med i en familjetråd på whatsapp (väldigt stor familj); kan man eventuellt skriva något där? Vi har märkt att folk har lättare att begripa – och ta in – när man uttrycker sig i skrift. Hur uttrycker man sig för att övriga inte ska ta det som att man kritiserar deras val att lägga upp foton på sina barn? (Flera är lättstötta).
Det kommer garanterat komma upp frågor vad gäller skälen till beslutet samt att vi kommer utsättas för kritik och konfrontation.

Vi ska även ha dop inom kort, och vill inte att foton på barnet på dopet publiceras på nätet; kan man skriva något om detta redan i dopinbjudan (ca 50 gäster); om ja – hur formulerar man sig?

Svar: Du beskriver en viss rädsla för sociala medier, inte utan anledning. Men det är fel att andra ska bestämma vad du och din man känner och vad ni vill medverka till. Säg ifrån! Var inte så försiktiga när ni meddelar omgivningen att ni inte vill ha bilder på ert barn utlagda utan var mycket tydliga. Användare av nätet får inte ges total frihet att utan tillåtelse visa vad de vill för alla.

Ni ska absolut meddela ert beslut, både direkt till olika personer och på nätet. Det måste vara med era egna ord, men något åt det här hållet kanske: ”Vi har bestämt att bilder av vårt barn inte ska förekomma på sociala medier. Detta är ytterst viktigt för oss av flera skäl. Tack för att vårt beslut respekteras.” Dessa meningar kan inte missförstås, du och barnets far har rätt att bestämma om bilder av er och ert barn ska läggas ut. Samma meningar kan också skrivas på dopinbjudan.

Ett av många problem med sociala medier är just detta: att bilder och information som man vill behålla inom en nära krets sprids utan att man själv har tillfrågats. Ni får ha goda argument till hands när dessa bildentusiaster frågar varför ni inte vill ha bilder av ert barn utlagda. Säg något åt det här hållet ”familj och vänner kan se vårt barn i verkligheten, men vi vill inte ha barnet på bild på nätet, trots försiktighetsåtgärder är man inte säker på som händer där.” De bildutläggare som kommer att kritisera er, som du skriver, kan du svara med att det handlar om integritet, er och ert barns, och att det måste få vara vars och ens ensak vad man vill visa på nätet. Påpeka att ni sätter barnets rätt först – den rätten nämligen att inte förekomma på bilder tillgängliga för andra än de som ni föräldrar tillåter.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (12)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 12

Ta det lugnt, jag tror att sociala medier kommer att minska snart, HUR roligt är det med hundra bilder på maten någon ätit, och vem tror på alla "perfekta" liv som skildras? Då är man bra naiv! Att inte folk redan tröttnat på alla lögner eller i alla fall friserade sanningar... Till FS - säg till på skarpen, HR har ett bra förslag.

Maja Gräddnos, 14:05, 3 juli 2016. Anmäl

Jag har otrolig respekt för ert val—och hur passionerat ni känner för detta. Jag kan inte förstå hur alla lägger upp bilder på sig själva och deras liv på Facebook... (Jag kan lägga upp en bild på min katt då och då (förlåt Fjodor) men inget mer.) Fast när gör det är åtminstone deras (ett primitivt och något sorgligt ego-val, för att visa vilket otroligt roligt liv man lever) val. Vilket val har dessa barn som har tusentals bilder, mest från föräldrar och mor-farföräldrar på nätet (dvs för

Lyra Lof, 06:07, 3 juli 2016. Anmäl

Sluta bara argumentera, fråga istället "Tänker du respektera mitt önskemål eller inte?" Krävs nog rejält med fräckhet för att någon verkligen ska se dig i ögonen och svara: "Nej, det tänker jag inte".

H R, 14:27, 29 juni 2016. Anmäl

Håller med tidigare svar, säg ifrån tydligt och bokstavligt. "Jag vill inte att du publicerar bilder på mitt barn, varken på sociala medier eller någon annanstans". När dom vill börja diskutera saken så kan du säga att " det är ett beslut som vi tagit och jag hoppas du respekterar det utan att vi behöver diskutera det mera". Jag har sagt ifrån redan nu när jag är gravid, inga statusuppdateringar eller bilder på magen på sociala medier, det har respekterats än så länge i alla fall.

Elin Lindh, 13:03, 28 juni 2016. Anmäl

Jag förstod det, Anna Brovén, men formulerade kanske mitt förslag otydligt. Kanske ett bättre förslag att inkludera i dopinbjudan vore "dela gärna bilder från kyrkan och de gäster som så vill på sociala media men vi hoppas alla respekterar att vi inte vill att *lilla NN* förekommer där".

Sweydia Ism, 09:16, 28 juni 2016. Anmäl

@ Karin Johansson och Sweydia Ism: Frågan handlar inte om fotoförbud av barnet, utan om bilderna ska lägga ut på nätet.

Anna Brovén, 20:29, 27 juni 2016. Anmäl

Många lever efter devisen "Finns det inte på Facebook så har det inte inträfat". I dopinbjudan kan det vara bra att skriva något i stil med "Fotografera gärna kyrkan och de gäster som så vill men vi hoppas alla respekterar att vi inte vill att *lilla NN* fotograferas.

Sweydia Ism, 17:21, 27 juni 2016. Anmäl

Det är väl inte så svårt att säga att ni inte vill att bilder på ert barn ska publiceras på sociala medier? Frågan är väl om ni tillåter fotografering av ert barn över huvud taget? Och hur ni ställer er till om någon ber er flytta undan ert barn så att övriga personer kan hamna tillsammans på bild?

Karin Johansson, 16:05, 27 juni 2016. Anmäl

FS behöver inte ange några skäl. Argument bemöts med motargument och sedan är man inne i en tråkig diskussion. Det räcker med: "Vi vill inte att bilder av vårt barn läggs ut på nätet så länge vårt barn inte är gammalt nog att själv fatta ett beslut om det här."

Anna Brovén, 12:28, 27 juni 2016. Anmäl

Jag tror att om man bara sätter ner foten från början så lär sig folk rätt snart. Vissa kommer krångla och någon kanske aldrig lär sig, men är ni bara tydliga och konsekventa så kommer ni snart få hjälp av andra som lärt sig att ert barn inte ska vara med på bilder. Se dock till att ha en strategi för de fall där ert barn råkar komma med i bakgrunden eller blir med på ett fantastiskt ögonblick som bara "måste" läggas ut. Räcker det att blurra ansiktet eller ska hela ungen retuscheras bort?

Leif Hansson, 12:09, 27 juni 2016. Anmäl

Barnkramkrav?

Fråga: Jag känner mig så ledsen och generad över vad min sjuåring gjorde på sin avslutning (förskoleklass) inför alla andra barn och föräldrar. När barnen ropades upp ett efter ett för att krama fröknarna och få godis och det blev mitt barns tur ville barnet inte kramas utan gick bestämt förbi läraren, och hoppade för att fånga godiset. Två andra barn tog efter och gjorde ungefär lika. En av dessa barns mamma sa högt att hon skämdes, det inför alla andra.

Efter utdelningen gick jag fram till fröknarna och kramade dem och bad om ursäkt. Jag har även pratat med mamman till mitt barns bästa kompis. Hon höll med om det var genant men tyckte att man bör ge barnen ett alternativ, att kramas publikt ska inte vara ett tvång. Det som gör mig mest ledsen är att mitt barn kanske uppfattas som dåligt uppfostrad och ett dåligt sällskap att bjuda hem och umgås med. Jag är väldigt mån om att vi ska uppfattas som bra personer.

Hur kan jag reparera detta? Vad kan jag göra för att andra barns föräldrar inte ska få en dålig bild av min sjuåring?

Svar: Du beskriver en pigg och självständig sjuåring som inte vill kramas på befallning – och det ska du vara mycket glad över. Många gånger har jag skrivit om hur fel det är att barn tillhålls att krama på kommando. Varför ska någon alls kramas om kramen inte är frivillig? Varför ska sjuåringar krama sina fröknar om de inte verkligen vill göra det? Inte heller ska barn tvingas att krama mormor eller faster eller föräldrarnas vänner eller vilka det än är. Ingen ska kräva av barn att de ska krama den ena eller andra – barn har rätt till sin integritet. Dessutom och kanske livsviktigt, om barn tillsägs att krama personer och har fått lära sig att inte vägra, vad händer då om en person med hemska avsikter, som en pedofil, råkar i deras väg och säger ”ge mig en kram”?

Barn kramar de människor som de som själva vill krama. Vill de inte ge kramar är det ingenting att bry sig om och ingenting att göra ett problem av för barnet. Och du har inte något att skämmas över. Du hade inte alls behövt be de okramade fröknarna om ursäkt. Det enda genanta är när vuxna förväntar sig att deras barn kramar på order, som något slags uppvisning av lydnad. Den mamma som inför övriga sade att hon skämdes över sitt barn betedde sig helt fel, så gör man absolut inte mot sitt barn, det gav med stor sannolikhet inga poäng till mamman.

Ditt barn är inte ouppfostrat på grund av sin kramvägran. Du ger denna händelse alltför stor betydelse. Alla vettiga föräldrar vet att deras barn gör och kommer att göra sådant som inte är förväntat. Den här händelsen är faktiskt en social bagatell. Ditt barn har en fri vilja. Att inte krama någon på tillsägelse är helt rätt.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 7

Kommentarer (29)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 29

Man ska aldrig tvingas krama någon men det vore bra att lära barnet en artig hälsning hen är bekväm med att använda istället tex en handskakning.

Elin Hagberg, 21:12, 22 juni 2016. Anmäl

Håller fullständigt med MRs svar. Uppväxt med egen vilja att välja vem jag litar på eller ej. Numera som vuxen kramar jag bara folk jag vet kommer att uppskatta det (en enkel fråga att ställa vid ett möte, inga konstigheter uppstår). MEN: Varför vill icke-familjemedlemmar ens kramas av "främmande" barn? Med eller utan barnets vilja. Familjen får absolut stå ut med att barnet kanske inte vill !!! Själv undviker jag helst barnkramar vilkas de än är, särskilt när barnet tvingas att kramas.

Anna V. S., 10:31, 17 juni 2016. Anmäl

Varför i hela friden delar de ut godis på avslutningen??

Alexander Atkinson, 15:43, 15 juni 2016. Anmäl

Den i särklass värsta personen här var den andra mamman som sa högt inför alla—inklusive sitt barn—att hon skämdes för hennes/hans uppförande. Vad är det för en totalkorkad, opsykologisk människa? Om hennes barn nån gång i framtiden skulle komma att gå i terapi, så kan hon vara säker på att den där episoden kommer att komma upp... Eller hon kanske är en sån där människa som tror att barn inte 'fattar' nånting?

Lyra Lof, 03:04, 15 juni 2016. Anmäl

@Karin Andersson, Håller med. Jag tror att jag skulle vägra krama min chef sista dagen innan semestern. Skulle nog sträcka ut en hand och godiset skulle jag tacka för och lägga undan hemma för ev. godisgrisar hemma.

Ewa Atena, 22:49, 14 juni 2016. Anmäl

Möter ofta föräldrar som säger ge X en kram, jag brukar sätta mig på huk framför barnet ta det i hand och säga "du behöver inte kramas om du inte vill, men om du vill ha en kram så kan du få en. Vill du ha en kram? " blir svaret nej respekteras det men föräldrarna säger då ofta att jo visst ska du krama, då får man stå på sig, snabbt resa sig och säga till föräldrarna att det är viktigt att barn lär sig att de själva får bestämma vem som får röra deras kroppar. FS borde vara stolt.

A A, 18:41, 14 juni 2016. Anmäl

När min dotter var ca 2 år ville hennes farmor krama henne och hon ville inte och farmor insisterade. Jag sa till farmor att nej tvinga henne inte, hon kramas om hon vill. Då fick jag veta att jag inte älskade mitt barn. Jag blev ledsen för den kommentaren. Många år senare läste jag en artikel om framtivingade kramar på små barn ska anses som övergrepp. Jag tackade mig själv att jag stod på mig

Annika Siegers, 10:17, 14 juni 2016. Anmäl

Om jag vore det där barnet skulle jag vara generad över att han en mamma med så konstig inställning!!!

Thorbjörn T., 10:10, 14 juni 2016. Anmäl

@Magdalena Ribbing, 07:58, inte jag! Jag skrev barnet och "hen". Bra va? ;)

Petra Petrasson, 09:40, 14 juni 2016. Anmäl

MAGDALENA KOMMENTERAR: Intressant och lite förvånande att flera kommentatorer utgår från att det kramvägrande barnet är en pojke.

Magdalena Ribbing, 07:58, 14 juni 2016. Anmäl

Tonårskostym?

Fråga: Jag har en fråga angående klädsel. Om klädkoden är kavaj på ett 50-års kalas, hur viktigt är det då att en pojke på 14 år klär sig i mörk kostym? Finns det någon åldersgräns för när man måste ha mörk kostym? Är det tillåtet att han klär sig lite ledigare? och vad skulle det i så fall vara för kläder?

Svar: Ingen vettig människa kan kräva eller förvänta sig att en fjortonåring ska ha mörk kostym, eller kostym överhuvudtaget, på en fest. Åldersgränsen för den mörka kostymen och andra formella kläder kan sättas till när individen har slutat växa, vanligen kring 18-årsåldern.

Snyggaste byxorna, finns andra än jeans väljer han sådana, exempelvis chinos, en vit eller ljus skjorta, och om han vill och någon sykunnig i närheten har tid, en väst av något vackert tyg. Hellre loafers eller annnat än gympaskor.

Men som sagt, han klär sig i det som han har som är finast, att skaffa nya dyra kläder vore ett slöseri som knappast kan glädja någon. Och kanske behöver den unge gästen en förklaring om fest och klädsel, att man visar artighet och respekt för inbjudaren och medgästerna om man klär upp sig någotsånär som en markering av att man har fattat detta.

Magdalena Ribbing
Numera finns spalten också på Facebook – välkomna även dit! https://www.facebook.com/magdalenaribbing/?fref=ts

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 2

Kommentarer (5)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-5 av 5

Idag hade jag äran att närvara vid en ung släktings grundskoleavslutning i en av landets domkyrkor. Kunde konstatera att majoriteten av alla pojkar hade kostym, skjorta och slips eller fluga! Medan majoriteten av flickorna hade sådana vita klänningar som man associerar med studenten. Helt galet, det sätter föräldrar i en ekonomisk press och får förmodligen de vanligt skolklädda eleverna att känna sig enkla. Fast visst såg de uppklädda ungdomarna plötsligt väldigt fina och vuxna ut! :-)

Marja-Leena Pettersson, 20:09, 9 juni 2016. Anmäl

MAGDALENA SVARAR: Anette Prim, förr var klädkoden Kavaj lika med att männen bar mörk kostym och kvinnorna det som kallades mellanklänning. Nu finns den relativt nya (sedan ett par decennier) klädkoden Mörk kostym då männen förväntas ha just en sådan, och så finns steget under den klädselangivelsen klädkoden Kavaj, som innebär att män korrekt har kostym, inte nödvändigtvis men möjligt mörk, den kan också vara lite ljusare, mellanblå eller mellangrå exempelvis. Kostym, oavsett färg, är helt onödigt för en växande ungdom.

Magdalena Ribbing, 12:52, 8 juni 2016. Anmäl

Bara för att förtydliga, klädkoden "kavaj" betyder ju inte, enligt Magdalena, att männen ska ha mörk kostym. http://www.dn.se/mat-dryck/etikett/kladsel/

Anette Prim, 09:33, 8 juni 2016. Anmäl

Vilket uppfriskande svar. Låt mig gissa att det finns ganska många i dagens nykonservativa och traditionsintroverta Sverige som inte gillar det. Som menar att barn i kostym i själva verket är någonting fint och gammaldags som man "måste värna om". Själv har jag faktiskt ett svagt men kallsvettigt minne av en kostym från när jag var just 14 år. Det var sent 1970-tal, så den var i beige manchester. Snälla, bespara era ungdomar sådana mardrömsupplevelser.

Kap Kennedy, 09:08, 8 juni 2016. Anmäl

En tråkig utveckling är dessa skolbaler med krav på (minst) kostym för pojkarna, som går nedåt i åldrarna, och numera är vanliga redan i 9:an. En flicka kanske kan ha sin balklänning några år till, men en pojke kommer i normalfallet att ha vuxit både på längden och bredden tills det är dags för studenten, och då måste föräldrarna köpa en ny kostym till utspringet - och i värsta fall en frack till studentbalen också. Det här ökar klyftorna mellan ungdomar från olika socialgrupper tyvärr...

Marja-Leena Pettersson, 06:39, 8 juni 2016. Anmäl

Publikbarn?

Fråga: Häromdagen var jag på konsert i en stor vacker kyrka i Stockholm. Körledare och körsångare i alla åldrar hade lagt ner många timmars arbete för att det skulle låta så bra som möjligt. Det var mycket stämningsfullt, vackert och professionellt.

Publiken uppmanades som vanligt att stänga av sina mobiler för att inte förstöra stämningen. Tyvärr hade ett par föräldrar valt att ta med sina spädbarn på konserten. Vem som helst kan förstå att så små barn inte kan vara tysta lång stund. Jag tycker det är olämpligt att ha med barn på konserter. Vad tycker Hyfs- och stilspalten?

Svar: Det är de ansvariga för ett evenemang som bestämmer om barn kan vara med i publiken eller inte – här alltså körledaren och eventuellt  kyrkans ansvariga. Det ska kunna stå på informationen om konserten ”barn under sex år får tyvärr inte följa med”. Att så inte görs beror förmodligen på att någon stark gruppering skulle vända sig mot vad de skulle kalla diskriminering och sållande. Som egentligen är självklar kan man nog lugnt säga om man har varit på en konsert eller annan föreställning med små medförda barn i publiken.

Numera har det blivit naturligt att ta med barn i alla storlekar på precis allting, från bröllop till banketter och som här, konserter där de absolut inte kan minsta nöje av det som sker, men däremot kan störa övriga ganska ordentligt. Om barn stör ska föräldrarna omedelbart gå ut med dem. Om de inte förstår detta måste de kunna tillsägas att göra det av vaktmästare eller annan personal.

Men det är ju som vanligt jag som är viktigast – jag tar med mitt barn på konserten därför att jag inte har/vill ordna barnvakt och det är mitt nöje som är viktigt, alla andra struntar jag i.

Vad gör man åt sådant? Det har jag inte något bra svar på. Tyvärr.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (58)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 58

Självklart har man aldrig rätt att störa, men barn stör inte automatiskt som vissa här verkar tro och menar att barn aldrig skall få medföras. Vårt första barn var med överallt som spädbarn. Hans nya syskon skulle jag inte ta med, för hon är inte lika tyst och lugn som han var. Barn är olika precis som vuxna och har rätt att vistas i det offentliga rummet. Föräldrar som inte tar ut störande barn gör fel, men det är inte att ta med barnet som i sig är fel.

lilla moi, 01:50, 22 december 2015. Anmäl

MAGDALENA SVARAR: KG B, du har rätt. Det är inte alltid ens eget nöje som ska komma först. För en del år sedan var jag på en konsert i Stockholms konserthus och råkade få en hostattack varvid jag givetvis lämnade lokalen och fortsatte hostandet utom hörhåll. Någon tid senare läste jag på nätet att etikettexperten Magdalena Ribbing minsann hade varit gräsligt ohövlig, rest sig upp och gått ut mitt i konserten. Men det var rätt att göra som jag gjorde och bra om fler gör detsamma om de stör andra.

Magdalena Ribbing, 08:23, 21 december 2015. Anmäl

Man har aldrig rätt att störa en föreställning. Små barn utgör en stor risk för störande ljud. Ibland måste den egna viljan stå tillbaka - inte bara för småbarnsföräldrar. Har man t ex rethosta efter en förkylning får man också avstå att gå på konsert/teater. Endast personer med störd eller begärnsad empatisk och social talang tar medvetet risken att förstöra för en fullsatt salong. Förmågan att bli generad och viljan att undvika detta har alla normala primater. T o m chimpanser...

KG B, 11:40, 20 december 2015. Anmäl

Jag närvarade en gång vid ett bröllop där det tydligt stod i inbjudan att brudparet önskade att småbarn ej skulle närvara i kyrkan. Mitt i den vackra vigselceremonin i kyrkan börjar ett spädbarn gallskrika - och mamman gick inte ut med barnet utan lät det skrika. Jag tyckte så synd om brudparet som hade haft ett önskemål om barnfritt tyst bröllop och inte fick det, höjden av egoism av mamman till barnet. Många föräldrar verkar inte förstå hur mycket det stör, och till och med förstör, för andra.

Nina Evasdottir, 17:49, 19 december 2015. Anmäl

Åsa J: Grattis, du är en förträfflig människa. Och du har rätt i ditt och alla andras argumenten på din sida—din erfarenhet *bevisar* alla eras argument, för det är alltid det resultat som du beskriver som sker när föräldrar tar med sig småbarn på konsert, teater och liknande (tillställningar de inte har någon som helst behållning av). Och de som hävdar annat här har FEL.

Lyra Lof, 17:42, 19 december 2015. Anmäl

@Åsa J, 21:43, varför skriver du "Så tyvärr, MLP, IH och PP, det blev inget drama"? Är du ledsen för att ditt barn inte störde eller tror du verkligen att vi önskar att ditt barn skulle förstöra upplevelsen för övrig publik? Det var väl bra att det uppenbarligen fungerade. Men de vi kritiserar är de föräldrar som inte lyckas lika bra som du (som kanske inte ens bryr sig om att försöka). Som de föräldrar som FS tar upp i sin fråga och som tydligen har stört.

Petra Petrasson, 10:23, 19 december 2015. Anmäl

@annan Camilla, 23:11, du får nog läsa på lite om hur man definierar personangrepp, det är att ge sig på den som kommenterar istället för att skriva om ämnet som diskuteras. Jag ger mig inte på en hel grupp utan bara de föräldrar som sätter sin egen rätt till omväxling i form av tex teaterbesök framför de som står på scenen och de som sitter i publikens rätt att få koncentrera sig ostört. Att dessa föräldrar förtjänar kritik står jag för.

Petra Petrasson, 10:17, 19 december 2015. Anmäl

@PP Hmm, "De får vad de förtjänar" är i mina ögon inte höjden av argumentation. Att anse att man har "rätt" att kasta skit på en grupp folk som redan får en hel del kängor för att de bevistar helt normala evenemang och gör sitt bästa för att inte störa folk (och ofta lyckas utmärkt med detta) tycker jag är fullkomligt förkastligt. Mitt inlägg är mer en indikation om hur jag uppfattar din ton och dina åsikter än ett personangrepp.

annan Camilla, 23:11, 18 december 2015. Anmäl

Forts. Så tyvärr, MLP, IH och PP, det blev inget drama. Det går jättebra att ha med små bäbisar på de flesta tillställningar, så länge dess föräldrar är lyhörda och känner sina barn, sitter precis vid utgången och är snabba. OM det behövs!

Åsa J, 21:43, 18 december 2015. Anmäl

...och nu kan jag rapportera hur det gick: Vi satte oss precis vid dörren. Lillan pep till en gång mellan två sånger, och fick nappen. När nappen sedan spottades ut gick jag ut med henne i vapenhuset. Inget skrik eller ens pip. Vyssjade henne i mina armar, och hon somnade. Gick tillbaka in under en psalm, och hon sov resten av konserten, som var väldigt fin. Vaknade vid applåderna i slutet. De i bänkraden mitt framför märkte att det var ett barn bakom först när allt var slut och de såg henne.

Åsa J, 21:37, 18 december 2015. Anmäl

Julklappsöverflöd?

Fråga: Jag har en snart tvåårig dotter som än så länge är ganska omedveten om julen och julklappar. Min man och jag har kommit fram till att vi inte vill ösa julklappar över henne utan hålla oss till ett fåtal julklappar. Detta av miljöskäl och det faktum att vi ogillar konsumtionssamhället men främst för att vi tycker att julen handlar om andra saker.

Därför bestämde vi redan förra året att säga till släkten att dottern bara önskade sig en julklapp från respektive familj. Detta var inte så populärt men accepterades. Dock visade det sig på julafton att en hade köpt ett flertal presenter. Trist både för oss som kände oss överkörda och för de andra som hade respekterat vårt önskemål trots att de velat handla mer.
För att undvika detta i år har vi varit extra tydliga med att det är ett paket som gäller och inte mer. Vi har haft en dialog kring detta och personen ifråga sa sig förstå. Nu har det dock framkommit att personen ändå inte kunde ”hålla sig” utan har shoppat loss.

Har Magdalena något tips på vad vi kan säga/göra för att markera att vi menar allvar? Kan vi efter present nr 1 säga något i stil med ”tack, vilken fin docka/bil/tröja, jag lägger undan den till födelsedagen”. Eller kan man rent ut säga att vi endast tar emot ett paket? Oftast finns ju kvitto så de kan returnera presenten. Ett tredje alternativ är ju att tacka och sedan skänka sakerna till välgörenhet men det känns dels oärligt och dessutom svårt att komma undan med i framtiden när dottern inser vad leksaker är. Detta är troligtvis det sista året hon är så omedveten.

Eller får vi lov att stå ut med detta beteende och bita ihop? Har vi som föräldrar inget att säga till om när det gäller presenter till vårt barn?

Svar: Jo, föräldrar har rätt att ha synpunkter på presenter till sina barn, att säga ifrån om leksaksvapen, underkläder i vuxenmodell, datorkrigsspel eller vad det kan vara som är olämpligt. Likaså att barnen inte ska behöva tro att julen är enbart en presentflod som de har rätt till. Du är inte ensam om att ha problem med alltför givmilda släktingar och vänner som vill ösa presenter över andras barn. Flera frågor i samma art har kommit den senaste veckan. Möjligen är det en ny trend att föräldrar vill stävja julklappsöverflödet till sina barn av flera orsaker. Det ska naturligtvis respekteras av givarna.

Stå på dig, du ser ju när julklappsgivaren kommer med sin säck eller när paketen läggs upp. Se då vänligt handgripligen till att personen endast lägger fram ett paket och säg ungefär ”tack, du är mer givmild än vad vi verkligen vill och har sagt till om, så du får ta tillbaka överflödet.”

Du ska absolut inte ta emot fler paket och skänka dem till välgörenhet, det får givaren själv finna på.

Understryk att ”med ett paket menas ett enda paket.” Du inser förstås att det knappast är av omtanke om din tvååriga dotter som denna person ger alldeles för mycket, utan för att vederbörande själv har roligt med inköpen. Generositeten ska uppskattas men i det här läget begränsas – vänligt.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 2

Kommentarer (16)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 16

En metod för släktingen att hålla sig till reglerna är att slå in alla presenterna i ett stort paket, en flyttlåda eller så. En metod för familjen att slippa lägga timtal på julklappsöppning på julafton och undvika övertrötta barn som inte ens minns vad de fått är att öppna släktingens jättepaket senare, exvis på annandagen. Alla blir nöjda :-)

Karin Granström, 08:07, 17 december 2015. Anmäl

Var tacksam att någon vill ge dina barn presenter. Julen är bara en gång per år och barn tycker om många små paket. Låt dem glädjas en gång och kör med dina sk principer och kontroller resten av året. Var tacksam att du inte har större problem att handskas med under julen.

Astrid Nilsson, 15:01, 15 december 2015. Anmäl

@Kenneth Ferm, 06:33 Väl dömande. Sitt första barn vill man skydda mot alla faror, även konsumismens. Jag var avsevärt mer stressad över det där första och andra julen, nu är hon tre, och verkar inte ha tagit nån större skada av excesserna, så man kan slappna av lite som förälder. Släkten kan gott bjuda på att ta hänsyn till hyfsat nyblivna föräldrars nojjor.

annan Camilla, 10:48, 10 december 2015. Anmäl

Jag erkänner, jag har köpt en massa presenter till min lilla treåring, och jag misstänker att far- och morföräldrarna kommer göra samma sak :D. Skit samma, hon får inte så mycket under året och julafton kan få vara lite magisk nu medan det fortfarande är relativt enkelt att hitta saker som riktigt glädjer henne (även om jag tror dansen runt granen var ännu bättre än klapparna förra julen:). Spara klappar till en annan dag är ett bra förslag.

annan Camilla, 10:45, 10 december 2015. Anmäl

Jag tror att FS är en modern mamma som inte bara vill kontrollera sitt barns relationer med sina närmaste släktingar utan också släktens beteende på julaftonskvällen. FS vill helt enkelt förstöra julglädjen för de andra genom att diktera villkor som de inte ställer upp på. Det låter gnälligt och moralistiskt. Du har 364 övriga dagar att vara det på. Låt släkten bestämma själv. Julafton är paket under granen, mys och levande ljus. Slappna av.

Kenneth Ferm, 06:33, 10 december 2015. Anmäl

Om det är svårt att stävja mängden presenter från denna person så kanske det kan fungera att uppmuntra vederbörande att köpa presenter secondhand istället? Då får man åtminstone in ett hållbarhetstänk och barnet lär sig att allt inte behöver vara nytt hela tiden. Lite av en kompromiss.

lilla moi, 02:16, 10 december 2015. Anmäl

Barn gillar julklappar. Många julklappar. Och eftersom julen framförallt är barnens högtid ska deras preferenser tas på allvar. Så vi vuxna äter och dricker gott och umgås medan barnen tindrar framför en tremetersradie av julklappar runt granen. Alla är nöjda och moralismen kan återupptas någon gång efter tillnyktringen på nyårsdagen. Eller helst aldrig.

Henrik Axelsson, 00:11, 10 december 2015. Anmäl

Med mitt forsta barn var jag ganska princip fast. Med mitt tredje barn spelade det inte lika stor roll. Jag larde mig att pick my battles. Minnen av jular med manga presenter har mina barn nu nar dom ar vuxna men annu starkare ar deras minnen av gemenskapen, varmen och gladjen. Deras favorit minne ar inte av farmors manga presenter men utav hennes hembakade kakor som dom fick varje ar. Relax, tacka o ha tillit i att erat barn med tiden kommer att se det viktiga i jul firandet trots allt.

Tycker jag Iallafall, 20:20, 9 december 2015. Anmäl

Bra, Åsa S, i sådana fall bör man frångå sina starka principer, man kan ju unna en sådan person att vara generös. Tack också för att jag fått svar på en gåta, så gott som ingen erkänner att de köper julklappar, bara lite till sina barn. Och ändå ökar julhandel varje år, det är alltså ANDRA (släktingar och vänner som gör det)

Maja Gräddnos, 15:37, 9 december 2015. Anmäl

Jag tror att jag skulle agera olika beroende på vem det var. Om det var gammelfarmor Ingrid som kanske bara några få jular kvar i livet att glädjas över så skulle hon få ge det lilla barnbarnsbarnet precis vad hon vill, då skulle jag tänka "detta handlar inte om oss eller våra politiska åsikter om konsumtionssamhället, utan att få göra en gammal människa glad på julen och låta henne få ge barnen sånt som hon önskat att hon fått som liten".

Åsa S, 12:44, 9 december 2015. Anmäl