Förnamnsrättighet?

Fråga: Vi har nyss fått barn och har några namn på förslag. Ett av namnen är det vi helst vill ge till barnet. Problemet är att en nära släkting har gått i taket och är jättearg eftersom denne släkting anser att namnet är för likt släktingens namn (exempelvis Oliver-Olivia).

Släktingen hotar med sämre relationer oss emellan och vi tycker att det hela är mycket obehagligt och sorgligt eftersom vi tycker mycket om namnet som vi har tänkt oss.

Annons:

Vi träffar inte släktingen ofta men är mycket nära släkt. Vad kan vi säga till denne om vi väljer namnet ifråga?

Svar: Normalt skulle en nära släkting bli stolt över att ett nytt barn i släkten får ett namn som påminner om det som den nära släktingen innehar. Men människor är olika, en del blir kränkta över att någon i den nya generationen får ett namn som är alltför olikt de som redan finns i släkten, andra, som din släkting hetsar upp sig över att namnet är för likt det som vederbörande har. I en del familjer är vissa namn tradition, men inte ens det innebär ett tvång för barnets föräldrar. De kan ju ändå föreslås att tänka över om traditionen är värd att bevara – men beslutet är deras.

Som jag förstår det föreligger mycket liten, eller ingen, risk att dessa två, det nya barnet och den nära släktingen som jag förmodar (man kan undra!) är vuxen, blandas ihop med varandra, vilket en vuxen människa bör inse. Så förklara för den faktiskt både ohövliga och självupptagna släktingen att ni tycker om namnet också för att det påminner om vederbörandes, att det är ni föräldrar, ingen annan, som ger ert barn det namn som det ska ha, och att sammanblandningen kommer att bli försumbar.

Och så får barnet det namn ni föräldrar vill ge det och släktingen kommer att vänja sig.

Till detta svar vill jag gärna lägga ett förtydligande. Inte sällan kommer frågor om vilken rätt andra vuxna har att kräva eller förbjuda ett visst förnamn till ett nytt barn. Det finns både släkt och vänner som tillåter sig att kritisera namnvalet som barnets föräldrar gör. Detta är fel. Tillfrågas man om sin uppfattning om namnvalet kan man framföra den. Likaså om man vet att föräldrarna har missuppfattat namnets innebörd, vilket händer. I enstaka fall kan skatteverket hindra barnets namn om detta är uppenbart olämpligt.

Men att släkt och vänner säger att barnet måste få eller inte kan få ett visst förnamn är bara dumt. Det skapar problem, försämrar relationerna och är i princip meningslöst – föräldrarna ensamma har rätten att bestämma sitt barns namn.

Magdalena Ribbing


 

Dela med dina vänner

  • 1
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (71)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 71

Borde man ö.h.t. skaffa barn innan man själv lämnat sandlådan?.... Att sen inte ens försöka dölja hur löjligt man resonerar.....

Anonym, 19:17, 5 augusti 2014. Anmäl

döp barnet till vad man vill, diskutera det inte med släktingen som isåfall blir tvungen att själv dra upp det. då utspinner sig samtalet antagligen på ett sådant sätt att det blir uppenbart hur löjligt det hela är.

polly, 18:30, 5 augusti 2014. Anmäl

Desto fånigare!

My, 02:34, 5 augusti 2014. Anmäl

Fast nu handlade det ju inte om *samma* namn som släktingen har utan ett som personen ansåg alltför likt sitt eget!

Anonym, 20:24, 4 augusti 2014. Anmäl

Ärligt talat så kan jag inte förstå att folk kan bråka om att någon annan har givit någon samma förnamn. Förnamn kan man inte ta patent på. Ännu obegripligare men ganska roligt är det att folk bråkar om vem som "äger" en (alldaglig) signatur i anonyma diskussionsinlägg.

My, 22:11, 3 augusti 2014. Anmäl

Min rara, men en aning lättstötta svärmor, kommenterade syrligt kring att hennes systerson gett sin ena dotter samma namn som hennes äldsta sons dotter... det är 15 år mellan sysslingarna, och i svärmors vår) del av släkten är det "bara" ett vackert namn, medan den andra flickan fått namnet efter sin farmor. Dessutom, en av mina kusiner har tre döttrar, alla har lyckats ed bedriften att bli sambo/gifta sig med, män som heter Anders. När jag började skolan 1971 fanns vid uppropet två Maria, två Karin, två Anna, två Anders och tre Michael m fl. Att Ronja skulle vara en hund tycker väl bara de som inte vet vem Astrid Lindgren var, eller vad hon gjorde för svensk barnlitteratur

Maria T, 17:01, 1 augusti 2014. Anmäl

Påhittade figurer i barnböckernas fantasier må heta som författaren skrivit. En verklig hund som jag dagligen hälsar på heter Ronja. Det är helt klart att Ronja är ett hundnamn. Ronja är en tik. Hennes matte är också mycket charmerande. Om vi inför republik, behöver vi inte bry oss om vad någon kung heter.

Hundälskare, 15:22, 30 juli 2014. Anmäl

De allra äldsta bevarade kyrkböckerna är från 1600-talet. Eftersom det inte fanns någon folkbokföring på vikingatiden, vet man knappast något om namngivningen. Några sagohjältar, hövdingar och kungar nämns. Några anteckningar om gemene man finns inte. Hela folk och stammar från folkvandringarna är endast kända till namnet. Inte en enda person av de folken är känd till sitt personnamn. Man ska akta sig för att tro allt man läser på internet.

Tvivlare, 15:15, 30 juli 2014. Anmäl

De som vill att andra ska dansa efter deras pipa tappar man ju snabbt respekten för och intresset att umgås med.

Anonym, 10:16, 30 juli 2014. Anmäl

@Mormor, 16:00, 28 juli 2014. Det är den förnärmade släktingen som hotar med sämre kontakt ifall ts ger sitt favoritnamn åt barnet: "Släktingen hotar med sämre relationer oss emellan".

My, 02:43, 30 juli 2014. Anmäl

Barntillåtet?

Fråga: Jag har en fråga som irriterat mig mycket. Av min fadder har jag fått en liten metallskål klädd med sidentyg inuti. Skålen ska enligt henne vara från mitten av 1800-talet. Min fadder har i sin tur ärvt denna av en släkting. Den var i utmärkt skick ända tills jag hade besök av en mamma och hennes 1,5 åring. Mamman har uppfattningen att barn måste få se och röra på allting, och jag hann inte reagera. Det tog en sekund, sedan var tyget ituslitet av en knubbig barnhand. Jag tycker att talesättet “se men inte röra” är självklart både för barn och vuxna på besök hos andra, och har svårt att förstå denna attityd. Barn ska givetvis få möjlighet att undersöka saker, men det kan de göra hemma.

Svar: Ännu en av dessa tillåtande föräldrar, som i all välmening anser att deras barn ska få upptäcka världen så som de vill – naturligtvis jättebra, men inte om det sker på andras bekostnad. Du skulle ilsnabbt ha ryckt undan skålen, eller allra helst ha ställt undan den i förväg inför befarad förstörelse som ett så litet barn med en så fumlig förälder skulle kunna åstadkomma. Obs att det inte är barnets fel, förstås, utan enbart denna larvigt ”snälla” mammas.

Du kan knappast be om ersättning för den saboterade skålen. Däremot kan du inför ett eventuellt nytt besök ställa undan allt som kan demoleras av en nyfiken liten unge – och lägga skyddstyg på ömtåliga möbler osv. Alternativet är att du hela tiden håller ett öga på den lilla gästen och säger: ”Nej, nej, inte röra”, så snart det behövs. Men att ta bort allt ömtåligt är bättre.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (46)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 46

Men hur i all sin dar ska man hålla efter en 1,5-åring så att hon/han inte rör någonting runt omkring sig? Binda fast dem? Låsa in dem på toaletten? Eller göra som förr - hota med stryk? Så gör man inte idag, tack och lov! Bjuder man hem en 1,5-åring så får man förstå att inte ha den typen av föremål framme. De är så snabba de små fingrarna så oavsett om man punktmarkerar barnet så har de fingrarna på värdefulla föremål, el-uttag och kokande vatten på spisen innan man hinner blinka. Så klart att man försöker ha så mycket koll som möjligt på sina barn, men när man har med barn att göra så händer det olyckor. Det måste man ha en viss acceptans för.

Camilla, 15:57, 12 maj 2014. Anmäl

Björn: Min far, född på trettiotalet, var enligt min farmor ett otroligt livligt och aktivt barn. Han var så gott som omöjlig att ha i möblerade rum. Farmor var en ganska sträng och konsekvent person. Vi barnbarn hade stor respekt för henne. Trots det var alltså min pappa svår att styra när han var liten. Min svåger, förd på femtiotalet, var också ett livligt och aktivt barn. Min svärmor berättar att hon ofta inte visste vad hon skulle ta sig till med honom. Han var så livlig att han blev portförbjuden från kyrkans barntimmar. Livliga barn har alltid funnits, men visst är vi mer tillåtande mot barn idag än vi var för 50 år sedan, på gott och ont.

Fyrabansmor, 22:19, 11 maj 2014. Anmäl

Björn, 13:10 Hos vanligt folk under 1900-talets första hälft så var barn inte tillåtna i vardagsrummet ens i det egna hemmet. Finporslin och liknande annat ömtåligt stod antingen i låsta underskåp eller på hyllor där de syntes. På tiden före slit och släng så var man rädd om det mesta, inte bara släktklenoder.

Leif, 16:51, 10 maj 2014. Anmäl

Men för tusan - hur svårt ska det vara att se efter sina ungar! ? Man låter INTE en så liten unge härja runt med andras prylar. Det är obegripligt att dagens småbarnsmammor inte har något innanför pannbenet längre, krystade de ut allt vett med ungen när de födde? Nej visst, ja de hör ju själva till den ouppfostrade generationen så de begriper tyvärr inte bättre.

Anonym, 13:48, 10 maj 2014. Anmäl

Ang Björns funderingar. Nej, förr uppfostrade man sina barn. Barn fick inte bete sig som rabiata vildar, för då fick de sig en åthutning (och - nej vi som blev fostrade till att uppföra oss civiliserat har INTE fått några psykiska eller fysiska men av att lära oss att respektera andras egendom). En 1,5 åring fick för det mesta inte följa med, utan man ordnade barnvakt om man var bortbjuden. Barnen fick stanna hemma tills de var stora nog att förstå att uppföra sig i möblerade rum. Det har varit, är och förblir föräldrarnas ansvar att se till att deras ungar uppför sig. Och OM något skulle gå sönder så ÄR det föräldrarnas ansvar att ersätta det som gått sönder - oavsett vad själva tycker.

Nej, och jag är inte gammal och mossbelupen, endast 38 år, 13:43, 10 maj 2014. Anmäl

Jag är lite nyfiken på ett historiskt perspektiv av små barn. Hur såg det ut med livlighteten hos de små, barnanpassningen av hem och dylikt för 50 år sedan? Jag har en känsla av, men saknar fullkomligt erfarenhet eftersom jag bara är dryga 30 år, att en tydlig förskjutning har skett i förväntningarna på barnets anpassningsgrad till "vuxensammanhang". På gott och ont naturligtvis, allt är sällan svart eller vitt, men var en 1,5 åring lika omöjlig att hålla efter år 1960 som den är idag, eller är det en skillnad över tid? Notera att detta är en allvarligt ställd fråga och inte ett förtäckt debattinlägg.

Björn, 13:10, 10 maj 2014. Anmäl

I min bekantskapskrets kom de första barnen väldigt sent, jag hade länge ingen som helst erfarenhet av småbarn. Nu när några närstående har fått barn så inser jag att hur mycket jag än skulle ha barnsäkrat min lägenhet inför besök av 1,5-åring så skulle jag ha missat väldigt, väldigt mycket. Utan erfarenhet av barn fattar man inte vidden av vad barn kan ställa till med, hur mycket man än använder sin fantasi!

HR, 09:52, 10 maj 2014. Anmäl

@Cicci, det är nog inte så vanligt att folk är SÅ okunniga.

öbo, 22:24, 7 maj 2014. Anmäl

Föräldrar är ansvariga för vad deras barn gör, jag tycker inte att du skall skämmas för att be mamman att betala vad reparationen kostar. Speciellt om det var hon som lät barnet leka med skålen.

CeciliaG, 18:20, 7 maj 2014. Anmäl

Förmodligen var det en skål som inget skulle tro var värdefullt arvegods. Mamman trodde säkert det var en barnleksak. Så rådet blir att enbart omge dig med SNYGGA prylar. :D

Cicci, 12:27, 7 maj 2014. Anmäl

Barnkalastid?

Fråga: Vi skulle ha barn- och föräldrar kalas förra lördagen, vår son fyller 2. Kaffe, fika och lek. Vi satte tiden till 14, men ingen sluttid. Eftersom vi skrev fika, så förutsatte vi att folk skulle förstå att det inte skulle bli middag.

En mamma ur mammagruppen tackade glatt ja, men skrev i sitt svar (sms) att de har väldigt strikta sovrutiner och att hennes dotter sover kl 12-14. Hon sa därför att hon kommer 15 och att vi inte skulle vänta med tårtan.

Visst, kul att de kommer, men jag tycker att det är ohyfs att komma en timme för sent till ett kortare kalas. Klart att middagsluren är viktig, men är vi bortbjudna så ser vi ju till att passa tiden.

Ställde frågan i ett föräldraforum, men av svaren att döma så har jag fullkomligt fel. Det viktigaste är att deras lille Kalle får sova som han ska, inte att passa en tid. Det beskrevs
också att små barns sömn inte ska ruckas på. Tydligen blir barn små monster om de inte får sova, något jag då aldrig märkt. Snarare verkar det vara föräldern själv som vill ha rutiner för att göra rätt.

Jag tycker att man passar tiden oavsett om det är tandläkare eller kalas. Vad är rätt?

Svar: Först: ja, det är rätt att passa tider, men naturligtvis finns undantag! Många föräldrar sätter enbart sitt eget barn i fokus, och det kan säkert vara rätt, antagligen beror tidsnoggrannheten lika mycket på föräldrarnas behov som barnens. Den här mamman kunde ju ha tackat nej till kalaset, med angivande av orsak, nämligen att det inföll på hennes barns sovtid. Nu ville hon väl jättegärna vara med, och gjorde vad hon förmådde, hon uppmanade dig att inte vänta på henne med tårtan och förklarade hur viktigt det är med dessa exakta sovtider. Hennes uppfattning kan ingen annan lägga sig i.

Du kunde om du ville ha sagt till henne att om hon kom en timme försent skulle nog kalaset vara på väg att ta slut.

Du hade inte behövt göra något särskilt för henne, bara välkomnat henne och hennes barn när hon kom – hon valde ju själv att missa den gemenskap som grundas i att alla börjar kalaset samtidigt.

Men jag tycker att du kunde ha visat henne den generositet som ska känneteckna ett gott värdskap och inte blivit irriterad på henne. Och samtidigt tycker jag att hon kunde ha anpassat sitt barns sovtid en aning för att klara av att gå på kalaset, en halvtimme hit eller dit kan knappast vara avgörande.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 6
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (48)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 48

Frågeställaren har inte läst svaren ordentligt i föräldraforumet. Många föräldrar beskrev SIN EGEN uppfattning om hur viktigt det är för VISSA barn att hålla sina rutiner. Kanske är den andra mammans dotter en sådan. Och som många andra säger - världen går inte under av att ett barn inte får sova på sin vanliga tid, men vem vill ha en trött och grinig unge på sitt kalas? Hellre en utvilad som kommer lite senare. "Det är viktigt att passa tider" tycker frågeställaren, men verkar ha missat att det handlar om små barn här, som inte kan anpassa sig till ett tidsschema som vi vuxna kan. Onödigt fyrkantigt av frågeställaren, tycker jag.

Annapanna, 19:49, 28 februari 2014. Anmäl

Visst kanske det är så att den bjudna mamman hade kunnat få sitt barn att lägga sig en timme tidigare denna dag för sin lunchlur och sedan kunnat infinna sig klockan två på kalaset, men personligen så ser jag det såhär: Jag är mamma till en bebis som inte har några rutiner skrivna i sten, men jag vet hur kinkig hon kan bli när hon inte får sova när hon vill och om då den aktuella mamman vet att två (eller vilken tid nu hennes barn lägger sig) är en bra tid för hennes barn att sova så varför ska hon behöva vika sig dubbel (som det kanske faktiskt innebär för dem) för att ändra på sitt barns rutiner? Det är som många redan har varit inne på ett tvååringskalas för guds skull! Det är knappast så att födelsedagsbarnet (eller de bjudna barnen heller för den delen) bryr sig om ett barn kommer en timme senare och stannar en timme kortare än de andra. Kanske borde både FS och den andra mamman fundera på om de borde umgås med tanke på vilka olika prioriteringar de verkar ha i livet.

Alexandra, 17:27, 25 februari 2014. Anmäl

Meh! OS är väl ändå lite viktigare än ett tvåårskalas. Och framför allt roligare.

Meh!, 23:02, 24 februari 2014. Anmäl

Vi hade tvåårskalas i går. Bjudit in till kl 11 med planen att bjuda på mat kl 11.30 vilket passar vår familjs rutiner bäst. Tråkigt då när vissa gäster hellre låter sig styras av OS-tider och inte kommer förrän kl 12. Och nej, vi väntade inte med maten tills dess.

Anonym, 21:33, 24 februari 2014. Anmäl

Håller med Anonym 21:18. Vad är problemet? Vad gör det att en av mammorna kommer senare?

Ann, 22:13, 21 februari 2014. Anmäl

Men vad var problemet? Någon kommer senare, du slipper fixa fika och tvååringarna bryr sig. verkligen inte. Gud vilken stelbent värdinna !

Anonym, 21:08, 21 februari 2014. Anmäl

#Nina. Tänk på att det är tvååringar vi pratar om. Jag lovar dig, min son går inte att natta innan han är trött, och väntar man tills han är för trött blir han övertrött och grinig och skriker en halvtimme innan han däckar. En sån unge kan man inte ta på kalas - det om något vore oartigt. Jag har försökt vänja min son att vara mer flexibel men hittills icke. Tänker att det är en väldig skillnad på så små barn och en tre-fyra-åring. Det är väl snarare i den åldern man verkligen ska skaffa kompisar också.

Minna, 20:06, 21 februari 2014. Anmäl

Ibland blir man bara mållös. Skulle barnets sovtid klockan X och Y vara det som styr om barnet får en chans till att bli inbjuden på kalas och vara social och få kompisar..? Att hon hade mage att komma öht o vad själviskt det lät med "vänta inte med tårtan" - skulle ni ha gjort det då. liksom? Tråkig attityd. Den lär nog bädda för att barnet kan få svårt med kompisar.

Nina, 17:44, 21 februari 2014. Anmäl

Anonym: Läs med förståelse själv. Det finns ett antal personer som har kommenterat att man borde kunna flytta eller hoppa över sovtiderna (inkl. MR även om hon i övrigt hade ett bra svar) för att komma i tid. Min poäng var: Jovisst kan man det, men varför skulle man göra det? Till vilken nytta? Hellre ett utsövt barn som kommer försent. Blev det förståeligt nu?

Fyrabarnsmor, 11:28, 20 februari 2014. Anmäl

Vad snålt att inte bara låta den andra familjen kommer lite senare och stanna lite kortare. Jag fick själv barn för knappt ett år sen och har märkt att min son mår bäst och är gladast om hans egna behov och sovtider respekteras. Att natta honom en halvtimme innan han egentligen är trött går tyvärr inte. Det här handlar INTE om mina behov, utan om hans. Ingen skulle ju vara gladare än jag om mitt barn var lite mer flexibelt... Det handlar om att inse att barn är lika olika som vuxna är. Respektera andra och deras behov och sätt att göra saker.

Minna, 10:45, 20 februari 2014. Anmäl

Barnkalasdryck?

Fråga: Vi har ett barnbarn som fyllde två år häromdagen. Både på hans ettårsdag och nu serverades alkohol till maten, starköl och starkt till kaffet. Jag och min man har svårt att känna oss bekväma med detta, vi tycker att det ger fel signaler då det även fanns två andra barn på middagen båda i åtta-tioårsåldern.
Vi undrar om det finns något rätt och fel i detta och hur vi ska förhålla oss inför kommande kalas.
Vår enda tanke idag är att fortsättningsvis gratulera barnbarnet men inte delta i middagarna. Ska vi prata med föräldrarna om detta?

Svar: Barnen ska ju inte dricka alkohol oavsett vad de vuxna dricker, och det får alla barn lära sig tidigt: barn får vissa saker, vuxna får annat. Jag tycker inte att det är särskilt olämpligt för barnen att se att vuxna i deras närhet dricker ett glas vin, något som de kommer att få se många gånger innan de själva blir myndiga. Det lilla födelsedagsbarnet förstår ju inte detta, utan det är de större barnen som berörs.

Avstå gärna från att dricka alkohol om du och din man tycker så, men var med på födelsedagskalasen, det är för ert barns och era barnbarns skull säkert det bästa. Det går mycket bra att vänligt säga redan innan måltiden börjar ungefär ”vi avstår från alkohol idag, vi tycker att det känns trevligare att dricka alkoholfritt på barnkalas” – men gör ingen stor sak av det, det är inte något onormalt eller fel att bjuda på alkohol så länge barnen förstår att detta är förbehållet vuxna.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 27
  • 2
  • 0
  • 0

Kommentarer (123)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 123

Varför måste alkhol vara en del av ala högtider? Det är viktigt att visa i alla sammanhang att man inte MÅSTE dricka alkohol? Om man från redan tidig ålder ser att alkhol ska vara en del av allting man gör i familjen, så är det inte konstgt att vi har en sådan alkohol hets som vi har idag. Om barnen alltid ser att vuxna dricket alkohol, barn dricker läsk och aldrig någor annat kommer man ju växa upp med att tro att som vuxen dricker man alkhol och annan dricka blir töntigt/barsnligt. Självklart behöver man inte "förbjuda"" alkohol från allting, men samtidigt ska det vara självklart att alla inte dricker alkohol och att det är lika natruligt att inte dricka alkohol till maten. Personligen tycker jag att man inte behöver ha alkohol i sammanhang där barnen är en stor del, tex deras födelsedagar, jul, påsk osv. Däremot om man har middagsbjudningar eller mer "vuxen"fester kan man inkludera alkoholen. Har man problem med att undvara alkoholen från vissa högtider så ska man nog börja fundera över sin alkoholkonsumption.

Maja, 04:18, 20 februari 2014. Anmäl

Nej, ettåringar och tvåringar skall INTE få dricka alkohol till maten, inte ens om det är deras födelsedag. De får hålla sig till lättöl!

Maja Grönstedt, 13:52, 30 januari 2014. Anmäl

"Småbarnsföräldrar är ingen homogen grupp..." menade jag såklart.

ME, 14:47, 28 januari 2014. Anmäl

CeciliaG: Gissningsvis är det inte samma personer som yttrar sig. Småbarnsföräldrar är ingen heterogen grupp, vilket tydligt framgår av kommentarerna här (en del tycker att alkhol borde bannlysas helt om barn är närvarande, andra tycker att det är ok förutsatt att man dricker måttligt). När det gäller barnfria fester brukar åsikterna faktiskt också gå isär. Långt ifrån alla småbarnsföräldrar tycker att barnen ska följa med på fest till varje pris.

ME, 14:46, 28 januari 2014. Anmäl

När frågan har varit om att ha barnfria fester just för att barnen skall slippa se eventuellt påverkade vuxna så tycker jag att det har låtit helt tvärtom, då är alla småbarnsföräldrar upprörda eftersom de då tycker att barnen vara med till varje pris. Det är svårt att få barnvakt och varför utesluta de små barnen från gemenskapen.

CeciliaG, 13:10, 28 januari 2014. Anmäl

Älskade vänner, vi MÅSTE sluta skylla överdrivet drickande på alkoholens existens. Det är ju snarare viktigt för barn att se vuxna dricka alkohol i måttliga mängder, utan att bli fulla, så att det inte blir nåt konstigt med det. Dricker man så att barnen är dåligt är det man själv som är problemet, man kan inte skylla detta på vinflaskans förekomst på bordet. Självklart ska man inte duka fram alkohol om någon uttryckligen har problem med detta, men alkohol FINNS, och det sundaste för barnen är att de ser det som en dryck som inte är farlig men som bara är för vuxna, som kaffe. Jag har aldrig varit rädd för att duka fram alkohol när mina barn är med, de har aldrig sett en full vuxen i verkligheten. Sen såg de en full vuxen på TV, och då förklarade jag att vin är nåt som man inte mår bra av och som kan vara farligt om man dricker mycket av det, men dricker man som mamma och pappa bara ett glas så är det inget farligt alls.

Ullrika, 12:18, 27 januari 2014. Anmäl

Först tryckte jag det lät fel att bjuda på alkohol när barn är med, men kom på att våra vänner bjuder på vin till maten när det har födelsedagsfest, buffé på eftermiddagen för barn och vuxna. Finns inte på kartan att någon skulle bli det minsta påverkad, men det är ju i den kretsen, förvisso. All alkoholförtäring behöver inte betyda fylla, med andra ord. Sedan - en gång är ingen gång - skulle barn se mamma/pappa lite glada i hatten EN gång är det säkert ingen fara, om föräldrarna ofta är berusade är det en helt annan femma.

MG, 19:02, 24 januari 2014. Anmäl

Det tror inte jag, trist att vara avtrubbad då....

Anonym, 22:53, 23 januari 2014. Anmäl

Tänk va många barn som aldrig blivit gjorda utan lite hjälp av berusning?

Anonym, 22:23, 23 januari 2014. Anmäl

Nej, inte uttryckligen säger du det. Men du implecerar just precis det genom att nämna mjölk i samband med lipid-strukturer, typ alkohol i öl och vin. Jag menar att mjölk inte hör hemma i diskussionen överhuvudtaget.

Sid, 16:01, 23 januari 2014. Anmäl

Flygbusbarn?

Fråga: Jag har en frågeställning som irriterat mig ganska mycket de senaste åren.
Jag flyger ganska mycket, bland annat långa resor över Atlanten. På dessa resor händer det ju ibland att man hamnar bakom barnfamiljer. Barn som ibland hoppar upp och ned och nyper medpassagerare i tårna. Jag är 1.95 och brukar ha alldeles blåslagna knän efter längre flighter. När jag får ögonkontakt med föräldrarna så ser jag att dom vet vad deras små illbattingar håller på med men dom verkar inte orka ingripa. Jag förstår ju att barn är barn men undrar vad som i de här sammanhangen är rimligt att tolerera?

Svar: Ämnet har diskuterats några gånger i min spalt. Man kan inte som passagerare på allmänna transportmedel kräva att få lugn och ro omkring sig, men man kan förvänta sig att alla iakttar rimlig hänsyn. Det är förstås jättejobbigt för dig, men det är också svårt för föräldrarna att få tyst på sina barn och få dem att sitta still i fem-sex timmar.

Du kan börja med att vänligt säga till föräldrarna eller barnen själva om de är över sex-sju år, att du inte vill ha deras ryggstöd nerfällda hela resan i ditt knä och att du skulle uppskatta om de höll sig lite lugnare.

Föräldrar försvarar vanligen sina barn men kan nog också försöka hejda den värsta framfarten om de får veta hur störande den är. I svårartade lägen kan du vända dig till flygpersonalen och fråga om det finns möjlighet att byta plats, det kanske går att ordna i bästa fall.

Men du kan också när du beställer din resa, försöka få en lugn plats. Fråga om du kan få en sådan. Det är ju hopplöst att bli störd så många timmar när man kanske måste jobba, eller vila. Och barn har inte mer rätt än alla andra att ta utrymme, vare sig fysiskt eller ljudmässigt. Att de nyper dig i tårna verkar helt tokigt, vad kan de finna för nöje i det? Du måste kunna förbjuda dem att bete sig så – eller vilket säkert är en ännu bättre idé, behålla dina skor på.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 2
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (72)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 72

Gällande påståendet "Barn har inte mer rätt än andra att ta utrymme, vare sig fysiskt eller ljudmässigt" ??????????????? Vi lever väl ändå i verkligheten, varför fantisera om en sådan utopi/dystopi?

Skippa barnvagnen på bussen hädanefter, den tar plats...?, 00:49, 21 januari 2014. Anmäl

"Illbattingar" som nyper en i tårna - det kan väl ändå inte vara ett så frekvent problem för frågeställaren som det ges sken av här... :)

Anonym, 00:13, 21 januari 2014. Anmäl

Hmm, en flaggstång på 1,95 gnäller för att folk helt i sin ordning när skyltarna är släckta fäller sina säten. Det är inte den framförs problem att du är förväxt och tar för mycket plats. Res Business Class i stället för att gnäll på stackars småbarn gnällgubbe.

Anonym (Webbsida), 13:36, 20 januari 2014. Anmäl

@Jena så ni flyger i genomsnitt 10 gånger per år, och då bara räknat de gånger som barnet är med. Vilka tragiska miljöbovar ni är.

hallå, 18:33, 17 januari 2014. Anmäl

Helena, 04:56 När barnen är så små reser man antagligen iväg för sin egen del först och främst. Men så små barn vill man väl inte lämna bort med andra för så lång tid så då tar man dom med sig. Vi ska inte heller förakta all den inkomst och arbetstillfällen som turismen faktiskt generar direkt och indirekt. Vi får alla helt enkelt lära oss att vara mer toleranta mot varandra i det offentliga rummet, och hitta sätt att kringå det som stör oss. Jag har själv inte barn, men har inga problem med att dom finns med på flyg. Själv flög jag för första gången när jag var 4 år och minns det som igår, det var ett jättespännande äventyr som jag gläds åt än idag.

flygvan utan barn, 16:32, 17 januari 2014. Anmäl

@Helena 04:56. Nu var det ju inte främst för bebisens skull vi reste utan att vi som familj (med våra två barn) skulle ha två sköna veckor iväg från regn och slask och med möjlighet att umgås och koppla av tillsammans. Att inte bli påmind om jobb, ha mail som ploppar upp i telefonen etc utan helt enkelt bara ta dagen som den kommer har inte varit lika lätt hemma. Jag låter säkert i dina öron som en hemsk mamma, men som VD för ett företag med 35 anställda har bebisen fått hänga med på jobb redan från ett par veckors ålder. Jag har varit hemma mycket, men ändå till stor del funnits till hand via telefon och mail för mina anställda. Nu hade jag och min man 15 dagar där vi faktiskt på heltid kunde ägna all tid åt våra barn och åt familjen. Att det var på en plats där vi dessutom kunde leka med treåringen i poolen och på stranden i timtal var en stor fördel. Resan gick som sagt bra, treåringen sov, åt, tittade på film, ritade och läste saga. Bebisen sov den största delen av tiden. Tryckutjämningen är det jag anser mig ha minst möjlighet att påverka, men ingen av dem hade några problem. Bebisen somnade t o m under den ena landningen. Det är mycket möjligt att vår treåring inte kommer att minnas det här om några år, men hon hade två väldigt mysiga veckor nu - vilket är nog så viktigt. Dessutom pratar hon gärna om vad hon gjorde i somras, utflykter vi var på då etc. När hon som knappt tre år gammal förra våren kom till mormors sommarstuga kom hon dessutom ihåg precis var hennes sovplats var från året före, så det är ju inte precis så att barn har "guldfiskminne".

Ylva, 14:10, 17 januari 2014. Anmäl

Jena: Nej man flyger inte för flygandes skull, men det spelar ingen roll när det gäller att visa hänsyn gentemot medpassagerare. Banskötare med 40 års erfarenhet: tycker du att det är en hård attityd när jag anser att alla behöver visa varandra hänsyn oavsett ålder? En tvååring hamnar under föräldrarnas ansvar och det är upp till dem att hjälpa till. Jag har aldrig skrivit att tvååringen själv ska ta ansvar, men visst om barnet självt bokat biljetten och klivit ombord på planet utan vuxet sällskap så ligger antagligen ansvaret hos tvååringen själv.

mary, 13:31, 17 januari 2014. Anmäl

Fyrabarnsmor - jag skulle inte heller vilja resa till Thailand, för min egen skull. Tror inte min son skulle tyckt flygresan var jobbig (vare sig nu eller när han var mindre), men själv skulle jag vara helt slut när vi var framme av att hålla honom på gott humör så länge. Det skulle inte vara värt det. Jobbigast (för föräldern) är när barnet är ganska stort, men inte tillräckligt stort för att få egen sittplats (ca 1½ år). Då är en timme inrikes tillräckligt ansträngande.

Jena, 11:42, 17 januari 2014. Anmäl

Jena: Att ta med en resvan treåring till Medelhavet är inte det jag har menat i alla fall, när jag tyckt att man kan vänta med långa flygresor om man har småbarn. Det jag tänker på är spädbarn (och kanske 1-2-åringar) som tas med på semesterresor till Thailand etc. Det har jag personligen lite svårt att förstå att mina vill göra som förälder. Å andra sidan ska man inte bara rikta den kritiken mot föräldrarna utan också mot resebolagen, som ju riktar sin marknadsföring till denna grupp. Tydligen är barnfamiljer en viktig del av resebolagens kundkrets, därmed får övriga kunder nog finna sig i att de också reser.

Fyrabarnsmor, 10:56, 17 januari 2014. Anmäl

@ Mary - vi snackar trots allt om en flygresa, inte ett teater- eller biobesök, där man betalar för själva upplevelsen. Ingen flyger för flygandets skull, man flyger för att ta sig någonstans. Man kläms ihop som sardiner för att ta sig på billigaste sätt till ett annat ställe. Det är en jobbig situation och det är ofrånkomligt att man störs av andra människor. . @ Helena + övriga som påstår att barn inte får ut något av att resa eftersom de inte kommer minnas det: jag tycker det är en konstig inställning att se något som bortkastat bara för att barnet inte minns det konkret. Barnpsykologer är helt överens om att den första tiden i en människas liv är den viktigaste för deras personliga utveckling. Kanske minns barnet resan genom känslan av trygghet och glädje av att få bara med både mamma och pappa dygnet runt, utan att de kände sig stressade av vardagsplikter? . Min son ska resa till Medelhavet till sommaren, det kommer att bli fantastiskt för honom att umgås varje dag med kusiner, fastrar och farmor+farfar i en hel vecka. Han är bara tre år så han kommer inte att komma ihåg det, men det är definitivt något som främjar hans utveckling! Han är en van resenär (flugit inrikes 30 gånger redan) och vi har valt resmål med så kort flygtid som möjligt.

Jena, 10:22, 17 januari 2014. Anmäl

Barnteaterbråk?

Fråga: Vi var på teater, en familjeföreställning. Bakom oss satt en barnfamilj med två killar, kanske i femårsåldern. Killarna hade väldigt högljudda röster och protesterade högt och skrikigt på allt och alla, framförallt på föreställningen. De var nog helt enkelt inte upplagda för att gå på barnteater utan ville bara gå hem. Deras röster var så högljudda att jag vände mig om flera gånger för jag fick verkligen ont i öronen och kom av mig i föreställningen.

Till slut vänder sig min sambo om och säger till, ungefär att de ska vara tysta för att han blir störd. Då plötsligt ryter pappan till och spänner ögonen i min sambo och säger: ”vad är problemet, det är höga ljud från orkestern, vänd dig om.”
Det blev väldigt otrevligt och smockan hängde i luften.

Det blev inte mycket bättre men vi försökte att inte bry oss. Några gånger hyschade vår sexåring till dem när killarna och mamman pratade högt om något i manegen. Då sa mamman högt ”man får väl prata – stanna hemma och titta på tv om det inte passar” typ.

Självklart ska barn få uttrycka sig högljutt skratta, gråta osv. Vi går ofta på barnbio och barnteater så vi är inte helt ovana. Men ska man acceptera hur mycket som helst bara för att det är en familjeföreställning? Och får man inte säga till andras barn? Teater är ett ganska kostsamt nöje.

Svar: Det du beskriver är verkligen jättetråkigt, och egentligen ingenting som andra kan påverka, tyvärr. Det måste ju ha varit fler än du och din familj som stördes av de skrikiga barnen. Med dessa oförstående föräldrar hade det kanske varit läge att be vaktmästarna i pausen om att få byta plats eller att be dem säga till familjen att det hade kommit klagomål så de måste försöka hålla någotsånär tyst på sina barn.

Men alla som har gått med barn på något slags föreställning vet hur svårt det är att få ett muntert nyfiket eller bara uttråkat barn att vara tyst i flera timmar, så en viss marginal ska man ha för att sådant kan inträffa. Att föräldrarna ställer sig på barnets sida är också rätt om man ser det ur det åthutade barnets synvinkel, där ska föräldrar just vara en trygghet som inte rubbas av andras tillsägelser.

Med detta sagt kan jag tänka mig att hade du eller din sambo vänligt sagt direkt till barnen något om att försöka prata med små bokstäver för att de hördes alldeles för mycket, så hade det blivit enklare at kommunicera med föräldrarna som ju också måste ha insett att det var olämpligt med barnens skrikande.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 1
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (51)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 51

På barnteater förväntas väl publiken inte vara helt tyst - ibland ingår ju också att barnen är delaktiga i föreställningen - men att bete sig som familjen på raden bakom är förstås inte okej. Mammans svar säger ju dessutom allt - som vuxen får man faktiskt vara en förebild och visa sina barn att man ska visa hänsyn mot andra besökande. Men det här är inte alls ovanligt i dag. Jag går ganska ofta på teater och då är det en hel del vuxna (alltid är det nån1) som sitter och pratar och kommenterar föreställningen som om de vore hemma i tv-soffan. Till och med skådespelarna på scenen måste ju höra detta! Ofta är det här faktiskt inte unga människor, utan 60-plussare, konstigt nog.

Anna-Karin, 08:51, 17 december 2013. Anmäl

När man vänder sig om flera gånger och småler lite försynt tycker man att föräldrarna borde märka av det och tysta ner barnen. Tyvärr var det fullsatt så det gick inte att byta plats. Det var ingen aggressiv tillsägelse heller från min sambo utan han sa bara ifrån väldigt kort men det kan ju tolkas olika hur det sades. Tycker bara det är märkligt att man låter sina barn störa och skrika hur som helst under en föreställning. Säger man ifrån får man säg en känga.Fast jag tror inte heller att de njöt så värst av föreställningen.

Lindak2008@live.se, 22:03, 16 december 2013. Anmäl

Anonym 21:49. He was a fiend! :-D Men numera får jag höra från skolan att han är en "trevlig ung man"! :-)

Helena, 19:12, 16 december 2013. Anmäl

Mina barn har fått gå på mången teaterföreställning genom åren. De har mycket myror i byxorna och ofta mycket att säga också men på teater vet de att man är tyst eller möjligen viskar. Jag förstår inte att det ska vara så svårt att träna på detta - men det är ju tydligt att en del föräldrar inte ens försöker. Bedrövligt.

ak, 17:23, 16 december 2013. Anmäl

Vi har redan tidigare noterat Helenas övermänskliga erfarenhetsbank.

Anonym, 13:06, 16 december 2013. Anmäl

Har föräldrarna tappat fostrar-rollen? Signaturen Lotta skriver från sitt perspektiv som van arrangör av barnkulturarrangrmang att det på senare tid blivit vanligare att föräldrar anser att deras barn har rätt att röra på sig och vara högljudda under föreställningar. Det är en väldigt intressant observation av ett förändrat mönster som får en att fundera. Om föräldrarna tappat sin fostrar-roll, och därutöver i allt högre utsträckning gör grejor i det offentliga rummet med barnen (förr tror jag det var mer vanligt man gick i grupp) blir resultatet att ingen fostrar barnen in i hur man tar hänsyn till andra i offentliga gemensamma sammanhang. Utom den kloka barnkulturinstitutionen förstås som skickar med en lapp om arrangemangsvett. Lite sorgligt.

Maria, 11:03, 16 december 2013. Anmäl

Instämmer till fullo med Nissefar 07:58, 13 december 2013 "Vilket underbart och klokt svar med barnperspektiv. Magdalena vågar se de störiga barnen och deras behov av trygghet och föräldrastöd."

Lina, 09:20, 16 december 2013. Anmäl

Helena, du måste ha en väldigt snabb 3-åring och själv vara oerhört långsam om han t.o.m. hann upp på scenen innan du hann stoppa honom.

Anonym, 21:49, 15 december 2013. Anmäl

Kul att ni försvarar mig. Tack! :-) Nu associerar jag igen :-) - angående det där med att ha varit med om mycket, så minns jag en sak som Henning Sjöström skrev i en av sina självbiografiska böcker. Han skrev, att när man skulle redogöra för en människas vandel, så kunde det finnas en del tvivelaktigt i vissas. Eller sådant som lät tvivelaktigt i vissa andras öron. Medan andra hade ett blankt blad - inget att anmärka på. Men var det automatiskt den med det blanka bladet som blev den bäste advokaten, bäste kommunalrådet, bäste företagsledaren..? Nej, menade Sjöström, för de som hade ett blankt blad hade ofta inte gjort NÅGOT ALLS. De hade bara varit. Medan de med det lite solkade papperet, ofta även hade hunnit med mycket gott, och mycket aktivt. Lärt känna många människor, tagit många initiativ och varit entrepenörer - även om det ibland gått galet (vilket t.ex. slutade med en skattesmäll). Jag tror det ligger något i det!

Helena, 18:34, 15 december 2013. Anmäl

Om Urban går ut i världen istället för att sitta inne och sura får han också historier att berätta ;-)

Jo du, 15:02, 15 december 2013. Anmäl

Barnkostnad?

Fråga: Hur gör man när barnen blir utbjudna av kompisars föräldrar på café, restaurang, lekställen eller annat som kostar pengar? Jag brukar erbjuda mig att betala, men tycker egentligen att har man inte kommit överens om det innan borde de andra föräldrarna stå för det. Dels brukar ju jag bjuda andra barn, dels blir det en fånig situation när man ska fråga vad det kostat och försöka hitta växel. Men samtidigt vill jag inte att ska tycka att jag är snål eller att de ska känna sig utnyttjade.

Svar: Enklast är att du frågar ”hur mycket är jag skyldig dig?” när du hämtar ditt barn eller när barnet lämnas till dig. Är det självgående barn kan du fråga nästa gång du möter föräldern i fråga, eller ringa och erbjuda dig att betala den summa de har lagt ut för dina barn.

De som likt dig tycker att det går jämnt upp med att du bjuder deras barn kommer att säga det, och de som vill ha pengar av dig kommer att precisera en summa. Men låt det inte bara bero, det kan skapa dålig stämning mellan de betalande föräldrarna och dig, om de har förutsatt att du ska ersätta dem för deras utgifter

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (34)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 34

Jag håller med tidigare talare om att ifall det är de andra föräldrarnas spontana idé när barnet redan är hos dem så bör de självklart stå för kostnaden (eller möjligen ringa och fråga). Det kan ju finnas flera skäl att barnets egna föräldrar inte vill ha den oväntade utgiften: man har inte valt det själv, man har inte råd, det blir orättvist mot syskon etc. Sedan som sagt, har barnet redan blivit bjudet så kan man ju erbjuda ersättning för säkerhets skull och hoppas att föräldrarna säger att det inte behövs. Men båda föräldrarna bör tänka sig in i den andras situation. Också att bli bjuden på en massa dyra grejer kan innebära en press att bjuda igen som gör att fattiga familjer drar sig för umgänget.

Stina, 19:46, 12 december 2013. Anmäl

Vars i frågan började de handla om att ta med sig andras barn på saker utan att fråga?? självklart gör väll ingen det. I övrigt tycker jag som alltid annars, att den som bjuder, BJUDER!

en fru, 14:12, 12 december 2013. Anmäl

@Olämpligt bjudande, 15:37, Det ena utesluter inte det andra. I vissa åldrar är det mer viktigt att få sysselsätta sig själv medans det i andra åldrar behövs mer stimulans utifrån för att utveckla andra områden. De flesta föräldrar har förmågan att blanda och mixa så att barnen får både ock. Sedan kan det ju vara så att man varit i en helt vanlig, gratis lekpark och att man på vägen hem spontant slinker in på ett café för en liten eftermiddagsfika (vilket också är utvecklande då barnen får lära sig att uppföra sig i sådan miljö).

Anonym, 15:59, 10 december 2013. Anmäl

Alla ni som förfasar sig över att föräldrar kan ta med sig andras barn på aktiviteter som tex spontana badhusbesök, hur ofta kan det inträffa egentligen?? Badar barnen nakna då? Eller går alla ungar runt med badkläder i väskan "ifall att"? Tror inte att det inträffar så ofta att inte föräldern tillfrågas innan barn bjuds med.

ähmen, 15:41, 10 december 2013. Anmäl

När barn träffas bör de själva få hitta på sysselsättningar. Vuxna bör inte lägga sig i i och genast hitta på något arrangemang som ska betalas. Förmågan att sysselsätta sig själv är viktig att utveckla. Det kan inte och måste inte alltid vara äventyrsbad, konsert, film, tivoli eller andra utbud från nöjesarrangörer. De som bjuder ger inget! Tvärtom tar de ifrån barnen viktiga tillfällen att utvecklas.

Olämpligt bjudande, 15:37, 10 december 2013. Anmäl

Anonym 19.43. Fast nu ställdes ju inte frågan utifrån det perspektivet. Det gällde ju det motsatta perspektivet - hur man agerar när någon annan har betalat för någon aktivitet för det egna barnet. Menar du att man ska hävda principen och trumpeta ut: "Du får självklart betala för mitt barn för det var din idé!" Jag tycker nog att Magdalena Ribbings råd är klart bättre. Det handlar ju inte bara om att markera sina principer utan om att underlätta för sitt barn att på sikt kunna behålla sina kompisar. Observera att det i FS fall faktiskt inte handlar om att han eller hon har dåligt med pengar. Att den som bjudit någon annans barn på café eller på någon annan aktivitet utan att först fråga föräldrarna, själv bör betala är en helt annan sak. När FS ställer frågan om vad han/hon är skyldig så svarar naturligtvis en vettig kompisförälder att det jämnar ut sig varefter eller något liknande. Men som sagt, det var INTE det frågan handlade om.

Men - läs vad som står i frågan!, 21:04, 9 december 2013. Anmäl

Frågan gäller ju sådant man inte kommit överens om innan. Ingen ska väl ta med någon annans barn på en aktivitet utan överenskommelse och sedan förvänta sig pengar? Om man gör det måste man självklart bjuda på kostnaden.

Anonym, 19:43, 9 december 2013. Anmäl

Anonym: Det håller jag med om. Fast jag ser faktiskt ingen som förordar att man tar med sig andras barn till simhallen, eller hävdar att någon gjort det. Varken i frågan eller bland kommentarerna.

Fyrabarnsmor, 15:05, 9 december 2013. Anmäl

@Lina, man frågar föräldrarna då också, inte alla gillar att barnet äter borta, kan finnas flera skäl. Visst kan man bjuda i vilket fall som helst, men poängen är att det är fel att inte fråga.

Anonym, 14:39, 9 december 2013. Anmäl

Den här frågan och kommentarerna fick mig att börja tänka på det där med att ha barn över på lekstund och sen bjuda/inte bjuda på middag om tiden för besöket sammanfaller med middagstid... Det hade varit lite konstigt att ge barnet mat utan att fråga och sedan be att få ersättning, eller?

Lina, 14:23, 9 december 2013. Anmäl

Barnhemgång?

Fråga: Berätta för mig hur jag borde bära mig åt när föräldrarna till ens barns kompisar kommer och ska hämta sitt barn – efter att barnet varit här och lekt med mina barn – och aldrig går?!

Det har hänt mig många gånger och med flera olika personer.

Idag ville min son leka med någon och jag bjöd in en pojke som går i hans parallellförskoleklass.
Pojken är livlig och högljudd som få men mycket uppskattad ändå av min son och även av resten av vår familj.

När man har bestämt att leken ska vara slut mellan 18.30 -19.00 och det är en vanlig vardag, så tycker jag det är rimligt att ytterkläderna börjar träs på senast kl 19.00 och att dörren stängs ganska snart därefter.

Pappan kommer en stund efter kl 19, ställer frågan till sin son: ”Ska vi gå nu”? Sonen svarar givetvis ”Nej” och ignorerar därefter sin pappa.
Pappan börjar trampa oroligt, vädjar några gånger, ger sedan upp, tar av sig skorna och kommer in med orden ”det är väl lika bra att…” in i vårat kök där jag och min man fortfarande inte har avslutat middagen.

Jag säger glatt men bestämt till pojken att ”nu X så är det dags att gå hem, det är aldrig roligt att säga hejdå, men jag tycker inte heller om att vänta på att säga hejdå”.

Detta leder inte till något och jag har börjat känna mig rejält irriterad, så jag går in i ett annat rum och sätter mig och jobbar.
Pappan sätter sig ner vid köksbordet och börjar prata med min man.

Så småningom påbörjas en oändlig påklädning (pojken är 6 år och klarar säkert av att klä sig själv men det pratas och segas i oändlighet i hallen).
När de ääääntligen är på väg ut genom dörren, frågar pappan ”behöver du kissa?” (de bor 300 meter bort).

Ungefär 19.45 gick de ut genom dörren.

Är det mig det är fel på? Hur gästvänlig förväntas man vara en vardagskväll mot föräldrar som man aldrig skulle ha umgåtts med om det inte råkat vara så att ens barn vore goda vänner?

Man vill ju kunna bjuda hem kompisar till barnen för att de ska få ha ett socialt liv – men måste jag få ett besök till, som jag inte vill ha, på köpet?

Svar: Låter trist! Men vore det inte enklast att du tio minuter innan hämtning sade till ditt barns kompis att ”nu är det dags att klä på dig för strax ska du gå hem”. Barnet protesterar säkert mindre om du säger något än om föräldern gör det. Och då är barnet hemgångsfärdigt när föräldern kommer, och du kan enkelt säga ”X har klätt på sig, och det är bra för vi har lite annat att bestyra just nu, så hej då pappa X och hej då X, välkommen en annan dag”.

Naturligtvis ska inte föräldern låta barnet bestämma när det ska gå hem! Naturligtvis ska inte föräldern hänga sig kvar hos er när det finns en hemgångstid. Så se till att allt är klart just när föräldern kommer, och fös iväg den socialt oförstående föräldern med några vänliga ord.

Det är inte du som är oartig utan kompisens förälder som inte fattar att ert hem inte hålls öppet för diverse oombett umgänge.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (43)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 43

Problemet, som jag ser det, är att pappan frågar om pojken vill gå hem. Ja, det är ett artigt sätt att ge en order/uppmaning, men det funkar bara bland vuxna som förstår att det implicit betyder "nu ska vi gå hem". Till ett barn är det bättre att vara tydlig. "Nu ska vi gå hem." Man ska inte ställa frågor till barn, om man inte menar det som en fråga! Det leder bara till onödig argumentation och visar man ju att man struntar i barnets vilja! Om man ställer en fråga, måste man ju ta hänsyn till barnets svar. Man kan inte ställa en fråga och sen strunta i barnets svar. Då är det ju bättre att bara säga att att vi SKA gå hem.

Ellen, 11:43, 12 december 2013. Anmäl

"Hjälp! Jag är tvungen att prata med en annan människa och bjuda på kaffe!" Dagens Swedi-problem.

Åsnan, 13:22, 4 december 2013. Anmäl

"offra" skulle det vara.

Anonym, 14:39, 22 november 2013. Anmäl

FS, det här har hänt flera gånger med olika personer säger du, men då är det väl så de andra föräldrarna är vana vid. Att småprata en stund för att läras känna barnens kompisars föräldrar är väl självklart för de flesta. Nog kan man "offa"en liten stund medan barnen avslutar leken, drar det ut på tiden får man väl resa sig och säga till sitt eget barn att det är dags för tandborstning eller nåt, då blir det svårt att sitta kvar för den pratglade. Däremot borde han så klart inte kommit efter sju.

Anonym, 14:38, 22 november 2013. Anmäl

Wow, Sverige har blivit än mer av ett robotsamhälle märker jag. Vem skulle frivilligt vilja leva livet så här? Ogästvänligt och överstressat. Tagga ner och var lite generös mot dina medmänniskor - alla kan inte vara lika "bra" och "effektiva" som du, inte heller lika hårda. Dessutom finns inga rätt eller fel, men det kanske är svårt att se från insidan av The Matrix?

Klen, 11:36, 22 november 2013. Anmäl

För allas det är INTE en sedvänja på landet att komma för sent för att hämta sitt barn. Det är inte heller bruktligt att störa med besök en vardagskväll efter kl 19 eftersom bbåde föräldrar och barn "ska göra kväll=borsta tänder, duscha, pyjamas, nattning" eftersom de arbetar och går till skola/dagis nnästa morgon.

Lantisen, 08:42, 22 november 2013. Anmäl

Besökande barn har en omogen far. En tjänst till honnom och barnet att följa Magdalena Ribbings ràd.

Savoir vivre, 21:38, 21 november 2013. Anmäl

Man kan utan problem vara mycket tydlig gentemot barn. Det är en enkel och bra metod, som dessutom är till hjälp för den hämtande föräldern. Att hålla på att plocka utan leksaker och likande är bara dumt. Indirekt kommunikation funkar sällan bra ens bland vuxna. Det är bara att säga något i stil med "putte, nu får ni sluta leka för din pappa har kommit och du ska gå hem". Sedan får man upprepa det tills budskapet går in. Det kan ta ett tag för lekande barn att ta in den omgivande verkligheten. Inget konstigt alls. Så kan man glatt lägga till att "du får gärna komma och leka en annan dag, men nu ska du gå hem." Sedan är det givetvis trevligt och lämpligt att lära känna föräldrarna, men kanske inte en vardagskväll klockan sju. Det passar väl bättre att bjuda in på fika i samband med lek på helgen?

Agnes, 20:34, 21 november 2013. Anmäl

Självklart bör man lära känna barnens kompisars föräldrar! Annars vet man ju inte om man själv kan låta sina egna barn besöka dessa kompisars hem, det kan ju visa sig vara vad slödder som helst om det vill sig illa. Antagligen ville den hämtande pappan få sig en bild av om det är tryggt för sin son att vistas i FS hem, dvs veta vad FS med familj går för. Fattar inte hur FS tänker alltså, det är naivt att tro att alla familjer är rejäla.

Anonym, 18:10, 21 november 2013. Anmäl

felsyftning, menade inte att folk på landet skulle vara mindre bra på att snappa upp signaler generellt naturligtvis.

öbo, 13:38, 21 november 2013. Anmäl

Snyltbarn?

Fråga: Vi är föräldrar till ett gäng ungdomar 20 -23 år som alla har jobb och tjänar hyfsat. Problemet är när vi går ut och äter eller ska fika – när det kommer till betalning glider dom snabbt undan och säger något som gör att de kommer undan med att betala.

Jag tycker detta är oerhört fult och har sagt till min man att det inte är okej (barnen är inte gemensamma), jag har sämre på kontot än dom har men ändå verkar det vara någon slags självklarhet att vi som vuxna alltid skall betala? Dom gör inte en gest att ta upp sin plånbok eller så. Dom bjuder heller aldrig tillbaka.

Detta skapar irritation då jag tycker att det ibland är trevligt att få bjuda men absolut inte att alltid att det ska tas för givet att jag alltid är den som skall betala.

Hur tar vi oss ur detta på ett bra sätt?

Svar:
Det här är i första hand en fråga för dig och din man, ni är ju vardera föräldrar till ungdomarna. Ni två måste bestämma er för en gemensam hållning. Du skriver som om det alltid är just du som betalar – men din man bistår väl också?

Som jag förstår det är du också förälder till någon-några av ungdomarna och ska kunna säga till dina egna barn ungefär ”trevligt att gå ut på krogen, den här gången får ni betala för er själva”, och samma sak gäller för din partner.

Det behövs inga redogörelser för din eller din mans ekonomi, bara ett klart besked till ungdomarna från början. De kanske säger att de i så fall avstår för de har inte råd, och då säger du – och din man – att det var tråkigt för ni har inte heller råd att betala varje gång. Är det enbart ditt bjudande som de vill åt, inte ditt sällskap, så är det förstås tråkigt.

Men jag tror inte att det är ovanligt att ungdomar förutsätter att de ska bjudas på krog och kaffe av sina föräldrar, så du är knappast ensam i din situation. Det kan också ha att göra med hur ni har det med era barn i andra sammanhang, är det alltid ni som ställer upp i alla lägen har ungdomarna förmodligen fått intrycket att föräldrar – biologiska eller andra – mer än gärna gör allt för sina barn.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (49)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 49

@Anonym, 09:05 Jag är fullt medveten om det, det var bara ett exempel, eftersom jahaja var så upprörd över att det fanns föräldrar som tjänade mindre än sina barn.

annan Camilla, 10:15, 30 oktober 2013. Anmäl

@annan Camilla, det finns akademiker som tjänar mindre än en brevbärare.

Anonym, 09:05, 30 oktober 2013. Anmäl

Vuxen och självförsörjand - aha, jag förstår. (gjorde det klassiska misstaget att svara på ett inlägg utan läsa inlägget som inlägget var ett svar på)

Jena, 07:12, 30 oktober 2013. Anmäl

@Jena, 12:47 Jag delar din inställning. Min kommentar var ställd till Tz 19:34 som i sitt inlägg antydde att det är föräldrarnas sak att fortsätta betala för sina barn efter som föräldrar alltid är föräldrar och att en förälder gör fel när de börjar förvänta sig att vuxna barn ska betala för sig på krogen. Skyldigheten att betala försvinner när barnen försörjer sig själva. Kanske jag läste in för mycket i Tz inlägg. Det får Tz gärna svara på.

Vuxen och självförsörjande, 10:50, 14:49, 29 oktober 2013. Anmäl

Vuxen och självförsörjande, 10:50 - det ena behöver inte utesluta det andra. Mina föräldrar har lärt mig pengars värde och var noga med att inte skämma bort mig och mina syskon när vi var unga - detta trots att de hade god ekonomi. Däremot har de sedan vi barn blivit vuxna varit väldigt generösa, tex genom att hjälpa till med första bostadsköpet och liknande (bla fick jag en tusenlapp i månaden medan jag studerade, så jag slapp ta studielån). Jag är väldigt tacksam för detta. Hade de stuckit till oss pengar i tid och otid och köpt presenter en vanlig vardag när jag var liten, hade jag inte blivit så noga med ekonomin som jag är. (tex under studietiden hände det ofta att kompisar med fullt studielån lånade pengar av mig när deras tagit slut, trots att de hade större belopp att röra sig med per månad). Mina föräldrar bjuder oftast om vi går på restaurang ihop, det gör mig ingenting, utan jag tycker det är gulligt. Jag känner mig inte det minsta hotad i min vuxenroll av det.

Jena, 12:47, 29 oktober 2013. Anmäl

Till skillnad från Helena är jag inte det minsta överraskd över Jahajas kommentarer. Så brukar det ju alltid låta när frågan gäller relationen barn-föräldrar, något som Jahaja tydligen hakat upp sig på (det och att hen minsann tjänar mycket). Inte så mycket att fästa sig vid.

ME, 11:52, 29 oktober 2013. Anmäl

I ett samhälle med social rörlighet är det knappast märkligt att det finns barn som tjänar mer än sina föräldrar. Räcker med att du har lågutbildade förädrar med lågstatusjobb som får ett barn som vill studera...

annan Camilla, 11:47, 29 oktober 2013. Anmäl

@Helena, och du har skrivit väldigt vettiga kommentarer på sistone:) Det räcker också att bli långtidssjukskriven för att få ett rejält avbräck i ekonomin, inte ett dugg konstigt i det här landet som det ser ut. För tillfället.

Anonym, 11:40, 29 oktober 2013. Anmäl

Jahaja: tycker att du skriver jättekonstiga kommentarer i den här frågan - så här brukar väl inte du vara..? Bara en sådan sak, som att du inte kan förstå att det finns medelålders människor som har låga inkomster utan egen förskyllan..? Och att de på något sätt skulle behöva skämmas för detta inför sina egna barn..? Ett par tankar: en mamma som inte tjänat så mycket pengar under barnens uppväxt har kanske haft mer TID för dem i stället. Och DET brukar normala barn och ungdomar värdesätta mer än prylar som går att köpa för pengar. Det KAN även vara så, att det var mammans beslut att inte genomföra en abort vid en oplanerad graviditet, som gjorde att hon inte kunde gå den prestigeutbildning som hon annars kanske hade kunnat gå. Därför fick hon och hennes barn leva på en lägre ekonomisk standard - men barnet fick LEVA. Precis detta hände flera av mina väninnor, och jag anser inte att alternativet hade varit bättre...

Helena, 11:06, 29 oktober 2013. Anmäl

@Tz, 19:34 Jag är jättetacksam att mina föräldrar var föräldrar nog att fostra mig till en självständig och självförsörjande vuxen människa med respekt för andras ekonomiska situation. Jag är vuxen nu och ansvarig för min egen försörjning. Det skulle aldrig falla mig in att alltid förvänta mig att mina föräldrar ska betala för mig också bara för att de är mina föräldrar och gjorde det innan jag hade en egen inkomst.

Vuxen och självförsörjande, 10:50, 29 oktober 2013. Anmäl

Barnmatspill?

Fråga: Jag har en fråga som gäller spilld mat på restauranggolv.

Min dotter som är ett år brukar spilla en del på golvet. Jag vill gärna ta bort det som spillts, men samtidigt känns det fel att ta upp den spillda maten i en servett och lägga på bordet. Jag brukar därför prata med personalen och ursäkta röran. Jag har dock förstått på vänner att det kan ses som oförskämt att inte själv ta bort spillet.

Hur ska jag på bästa sätt hantera situationen?

Svar: En ettåring äter knappast restaurangmat. Se till att du har matat ditt barn innan ni går på restaurangen, och ge henne någon brödbit medan du äter.
Vill du absolut att barnet ska äta riktig mat på krogen så ta med dig, eller be om en stor pappersservett eller en tidning och lägg på golvet under barnets stol. Vik ihop och kasta bort den själv.

Restaurangpersonal är visserligen van vid att ta hand om skräp efter gäster men räknar knappast med att behöva ta reda på det slags matklet som mycket små barn är kapabla att åstadkomma.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 408
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (80)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 80

Restauranger och krogar är inte lämpliga platser för småbarn, såvida det inte är utpräglade familjerestauranger med barnmeny och underhållning för de små. Det vore väldigt trevligt om fler föräldrar kunde begripa detta, så att resten av oss finge avnjuta vår mat i lugn och ro. Min erfarenhet är att de flesta föräldrar är så vana vid sina egna barns skrik och bråk att de inte längre uppfattar det som störande. Och ber man dem att dämpa sig eller hålla ordning på sina små så får man alltid höra att "De är ju bara barn!", som om detta skulle ursäkta allt vad de hittar på. Det handlar inte om att vara "barnintolerant", det handlar om att småbarnsföräldrar är döva för hur deras barn faktiskt låter! Snälla, snälla, snälla... Låt era små stanna hemma istället!

Jenny, 02:57, 11 oktober 2013. Anmäl

Det vore såååå trevligt om fler småbarnsföräldrar insåg att det inte är någon god idé att ta med sig sina små "hjärtegull" på restauranger eller krogar... Småbarn LÅTER och stör, oavsätt hur söta och snälla de är. Föräldrar är oftast så vana vid sina egna barns ljud att de inte uppfattar dem som störande, och många av dem anser att det är naturligt att deras barn far omkring och slår sönder grejer i lokalen. Snälla, snälla, snälla, låt barnen vara hemma så att vi andra kan få lite lugn och ro när vi äter!

Jenny, 02:49, 11 oktober 2013. Anmäl

@Anonym 13:14 Tror knappt jag sett någon förälder som påstått att sådant beteende är ok, men däremot en hel del som påtalar att barn inte per automatik är högljudda, stinkande och/eller kladdiga (vilket en del barnhatare här påstår), och att barnen rimligen borde få vara på restauranger så länge de inte stör. . Men förstås, det är ju alltid lättare att argumentera när man själv får hitta på vad motståndaren sagt.

annan Camilla, 23:43, 27 september 2013. Anmäl

Det märks att det är småbarnsföräldrar som går i taket av att få höra att det faktiskt inte är OK att de och deras avkommor inte är i centrum hela tiden. Försök att begripa att barn faktiskt stör andra i bland, tex så är det FÅ som uppskattar en vrålande bebis eller en bland övriga gäster lekande och omkringspringande gastade 3-åring i närheten när man ska äta, detta gäller oavsett om det är på ett enkelt kafé , MC Donalds eller en fin restaurang. Men hänsyn verkar vara något som krystas ut med moderkakan.

Anonym, 13:14, 27 september 2013. Anmäl

Det är spännande att i alla sådana här debatter förutsätter de flesta att man "tar med" sina barn på restaurang eller café "för sitt eget nöjes skull". Det kan ju faktiskt vara så enkelt att man av en eller annan anledning inte är hemma, utan befinner sig någon annanstans, och blir hungriga och behöver äta. Föräldrar och barn blir hungriga precis som andra människor. (Och nej, barn mår inte bäst av att leva hela sitt liv hemma i vardagsrummet, även om vissa kommentatorer tycks övertygade om det,)

Anonym, 19:47, 26 september 2013. Anmäl

Om jag och min son på 2,5 år äter lunch ute (nej, vi äter inte på finrestaurang med vita dukar) så brukar jag ta upp hans eventuella spill från golvet & bordet med en servett och lägga servetten på brickan eller i närmaste papperskorg. Vi äter eller fikar endast på ställen där det finns mycket plats för barnvagn och där det känns som att vi inte stör. Han brukar inte springa runt eller skrika högt, om han någon gång är stökig så går vi därifrån snabbt. Jag tycker det brukar funka bra.

Rebecka, 17:50, 26 september 2013. Anmäl

Varför skulle ett mindre barn inte trivas på en resturang eller uppskatta god mat? Mina barn har varit med på resturangbesök många gånger, luncher, middagar och julbord. Enklare restauranger och finare, vid något enstaka tillfälle har det inte fungerat och då har vi naturligtvis lämnat restaurangen. Övrig tid är inte barnens ljudnivå högre än någon annan gästs, barnen kastar inte mat på någon, kladdar inte på någon. Blir det lite spill torkar vi självklart upp det med någon servett. Att jag eller någon annan på resturangen dricker ett glas vin, det är jag övertygad om att mina barn inte tar någon som helst skada av. Alla är vi väldigt olika, båda vuxna och barn. Kan vi inte bara sluta generalisera?

Anne, 13:59, 26 september 2013. Anmäl

Jag tycker det är så lustigt att det ofta gnälls på att dagens föräldrar "curlar" sina barn, men nu är det helt plötsligt jätteego av föräldrarna att ta med barnet på restaurang och jättejättesynd om barnet som måste sitta still i en timme och kanske ha lite småtråkigt. . Själv ser jag det som en träning för livet att lära mitt barn hur man uppför sig i olika situationer, som tex på restaurang.

Jena, 08:20, 26 september 2013. Anmäl

Anonym, 09:04, 24 september 2013. Tvivlar att restaurangpersonal avgudar barn på restauranger oavsett hur väluppfostrade. Personalen måste vara trevlig det ingår i yrket. Tycker synd om dom uppenbarligen som måste bita ihop och låtsas många gånger. Små barn har inget att göra på en kvällsrestaurang. Lunchhak går väl an.

Anonym, 21:08, 25 september 2013. Anmäl

Jag håller med dig Martin. Av någon anledning blir det ofta så just med de barnrelaterade frågorna.

ME, 09:00, 25 september 2013. Anmäl