Barnhemgång?

Fråga: Berätta för mig hur jag borde bära mig åt när föräldrarna till ens barns kompisar kommer och ska hämta sitt barn – efter att barnet varit här och lekt med mina barn – och aldrig går?!

Det har hänt mig många gånger och med flera olika personer.

Annons:

Idag ville min son leka med någon och jag bjöd in en pojke som går i hans parallellförskoleklass.
Pojken är livlig och högljudd som få men mycket uppskattad ändå av min son och även av resten av vår familj.

När man har bestämt att leken ska vara slut mellan 18.30 -19.00 och det är en vanlig vardag, så tycker jag det är rimligt att ytterkläderna börjar träs på senast kl 19.00 och att dörren stängs ganska snart därefter.

Pappan kommer en stund efter kl 19, ställer frågan till sin son: ”Ska vi gå nu”? Sonen svarar givetvis ”Nej” och ignorerar därefter sin pappa.
Pappan börjar trampa oroligt, vädjar några gånger, ger sedan upp, tar av sig skorna och kommer in med orden ”det är väl lika bra att…” in i vårat kök där jag och min man fortfarande inte har avslutat middagen.

Jag säger glatt men bestämt till pojken att ”nu X så är det dags att gå hem, det är aldrig roligt att säga hejdå, men jag tycker inte heller om att vänta på att säga hejdå”.

Detta leder inte till något och jag har börjat känna mig rejält irriterad, så jag går in i ett annat rum och sätter mig och jobbar.
Pappan sätter sig ner vid köksbordet och börjar prata med min man.

Så småningom påbörjas en oändlig påklädning (pojken är 6 år och klarar säkert av att klä sig själv men det pratas och segas i oändlighet i hallen).
När de ääääntligen är på väg ut genom dörren, frågar pappan ”behöver du kissa?” (de bor 300 meter bort).

Ungefär 19.45 gick de ut genom dörren.

Är det mig det är fel på? Hur gästvänlig förväntas man vara en vardagskväll mot föräldrar som man aldrig skulle ha umgåtts med om det inte råkat vara så att ens barn vore goda vänner?

Man vill ju kunna bjuda hem kompisar till barnen för att de ska få ha ett socialt liv – men måste jag få ett besök till, som jag inte vill ha, på köpet?

Svar: Låter trist! Men vore det inte enklast att du tio minuter innan hämtning sade till ditt barns kompis att ”nu är det dags att klä på dig för strax ska du gå hem”. Barnet protesterar säkert mindre om du säger något än om föräldern gör det. Och då är barnet hemgångsfärdigt när föräldern kommer, och du kan enkelt säga ”X har klätt på sig, och det är bra för vi har lite annat att bestyra just nu, så hej då pappa X och hej då X, välkommen en annan dag”.

Naturligtvis ska inte föräldern låta barnet bestämma när det ska gå hem! Naturligtvis ska inte föräldern hänga sig kvar hos er när det finns en hemgångstid. Så se till att allt är klart just när föräldern kommer, och fös iväg den socialt oförstående föräldern med några vänliga ord.

Det är inte du som är oartig utan kompisens förälder som inte fattar att ert hem inte hålls öppet för diverse oombett umgänge.

Magdalena Ribbing

Snyltbarn?

Fråga: Vi är föräldrar till ett gäng ungdomar 20 -23 år som alla har jobb och tjänar hyfsat. Problemet är när vi går ut och äter eller ska fika – när det kommer till betalning glider dom snabbt undan och säger något som gör att de kommer undan med att betala.

Jag tycker detta är oerhört fult och har sagt till min man att det inte är okej (barnen är inte gemensamma), jag har sämre på kontot än dom har men ändå verkar det vara någon slags självklarhet att vi som vuxna alltid skall betala? Dom gör inte en gest att ta upp sin plånbok eller så. Dom bjuder heller aldrig tillbaka.

Detta skapar irritation då jag tycker att det ibland är trevligt att få bjuda men absolut inte att alltid att det ska tas för givet att jag alltid är den som skall betala.

Hur tar vi oss ur detta på ett bra sätt?

Svar:
Det här är i första hand en fråga för dig och din man, ni är ju vardera föräldrar till ungdomarna. Ni två måste bestämma er för en gemensam hållning. Du skriver som om det alltid är just du som betalar – men din man bistår väl också?

Som jag förstår det är du också förälder till någon-några av ungdomarna och ska kunna säga till dina egna barn ungefär ”trevligt att gå ut på krogen, den här gången får ni betala för er själva”, och samma sak gäller för din partner.

Det behövs inga redogörelser för din eller din mans ekonomi, bara ett klart besked till ungdomarna från början. De kanske säger att de i så fall avstår för de har inte råd, och då säger du – och din man – att det var tråkigt för ni har inte heller råd att betala varje gång. Är det enbart ditt bjudande som de vill åt, inte ditt sällskap, så är det förstås tråkigt.

Men jag tror inte att det är ovanligt att ungdomar förutsätter att de ska bjudas på krog och kaffe av sina föräldrar, så du är knappast ensam i din situation. Det kan också ha att göra med hur ni har det med era barn i andra sammanhang, är det alltid ni som ställer upp i alla lägen har ungdomarna förmodligen fått intrycket att föräldrar – biologiska eller andra – mer än gärna gör allt för sina barn.

Magdalena Ribbing

Barnmatspill?

Fråga: Jag har en fråga som gäller spilld mat på restauranggolv.

Min dotter som är ett år brukar spilla en del på golvet. Jag vill gärna ta bort det som spillts, men samtidigt känns det fel att ta upp den spillda maten i en servett och lägga på bordet. Jag brukar därför prata med personalen och ursäkta röran. Jag har dock förstått på vänner att det kan ses som oförskämt att inte själv ta bort spillet.

Hur ska jag på bästa sätt hantera situationen?

Svar: En ettåring äter knappast restaurangmat. Se till att du har matat ditt barn innan ni går på restaurangen, och ge henne någon brödbit medan du äter.
Vill du absolut att barnet ska äta riktig mat på krogen så ta med dig, eller be om en stor pappersservett eller en tidning och lägg på golvet under barnets stol. Vik ihop och kasta bort den själv.

Restaurangpersonal är visserligen van vid att ta hand om skräp efter gäster men räknar knappast med att behöva ta reda på det slags matklet som mycket små barn är kapabla att åstadkomma.

Magdalena Ribbing

Önskebarnfråga?

Fråga: Jag är lycklig och stolt mamma till två underbara pojkar, en på två och ett halvt år och en på snart fyra månader. Jag älskar mina killar så mycket att jag känner det som att jag nästan spricker av kärlek.

När jag och min man fick vår andra son fick vi, istället för gratulationer, kommentarer om att det är synd om oss som inte fick en flicka den här gången. Och detta från nära anhöriga. Jag har även fått frågan om jag är besviken för att det inte blev en dotter ”den här gången heller”. Anhöriga, och även vänner, försöker också ”trösta” oss genom att säga att det ”säkert blir en tös nästa gång.” Jag har tålmodigt förklarat att vi älskar våra pojkar och absolut inte varken saknar eller längtar efter en tjej. Har även sagt att om vi bestämmer oss för att försöka bli gravid igen så gör vi inte det för att försöka få en flicka, utan för att få ett barn till. Men det verkar inte omgivningen kunna ta in.

Jag har fått två friska, vackra pojkar och har i nuläget inga planer på fler barn. Så hur gör jag för att bemöta dessa drulliga kommentarer? Nästa gång någon spottar ur sig en så’n klumpig groda vill jag få personen att förstå att det inte är okej.

Svar: Ojojoj, dessa dumma människor! Som tror att de har rätt att ha synpunkter av det här slaget – totalt fel, superdrulligt, ohövligt och riktigt korkat. När dina söner börjar förstå vad dessa vuxna föredömen säger måste de rimligen undra om det är något fel begånget. Och det är det, av dessa obehagliga vuxna.

Titta kallt på dem och säg ungefär ”vi har fått våra önskebarn, okej?” Dina nära anhöriga och de som anser sig ha rätt att lägga sig i om du vill ha fler barn eller inte kan du lugnt säga till lite hårdare exempelvis ”det var faktiskt riktigt dumt sagt av dig.”

Det här säger jag av egen erfarenhet, jag är en av fyra systrar utan någon bror, och vi fyra fick höra hela vår uppväxt av vuxna utanför familjen att det var synd om våra föräldrar och om oss systrar att inte en av oss var en pojke. Våra föräldrar var stenhårda mot sådana enfaldiga kommentarer, vi fyra kände alltid att vi var precis vad våra föräldrar hade önskat sig.

Magdalena Ribbing

Barnfritt?

Fråga: Jag ska ha 60-års cocktailparty och har förutom släkt och vänner i min egen ålder, tänkt bjuda vänner som är unga och nyblivna föräldrar. Min oro är att de tar med sig barn, och hur jag på inbjudan på ett trevligt sätt skriver att denna gång vill jag bara att vuxna kommer.

Har Magdalena ett bra tips om hur jag ska skriva?

Svar: Helt rätt att inte låta barn vara med på en tillställning (med alkohol antar jag) som är avsedd för vuxna. Skriv på inbjudan längst ner ungefär ”Tyvärr kan jag inte ta emot mina gästers gulliga barn, de får stanna hemma denna gång”.

En del av dina unga vänner kommer kanske att ringa och säga att de inte har barnvakt och därför ändå tar med sina trevliga små eller halvstora barn. Då måste du ha förberett ett svar. Antingen att du är ledsen men det går faktiskt inte att ha barn med just denna gång (en av föräldrarna får stanna hemma, eller man kanske rentav får fram en barnvakt). Eller att det är okej om föräldrarna då själva tar hand om sina barn helt och hållet, du har tyvärr varken utrymme eller lekmöjligheter för dem.

Någon kanske kommer med ett eller flera barn utan att bry sig om vad du har skrivit på din inbjudan. Då behöver du inte se jätteglad ut.

Magdalena Ribbing

Barnklagomål?

Fråga: Tio års erfarenhet har lärt mig att många människor har åsikter om barn med funktionshinder som inte är uppenbart synliga.
Efter en svår kamp mot en hjärnhinneinflammation firar vi segern med att försöka röra oss ute och njuta av tillvaron. Eftersom vårt barn inte hunnit återfå alla krafterna (det kommer att ta tid) får han åka rullstol, men kliver ur lite då och då. Nittionio av hundra reagerar med att vara hjälpsamma, men det tycks alltid finnas någon som anser att vi skämmer bort vårt barn.
Första kommentaren fick vi på Gröna Lund. Vår son satt i rullstolen fram till karusellen, vi använde handikappingången, men sedan klev han ur för att åka. Då fick vi höra av en annan förälder att vi fuskade och borde stå i kö som andra. Vi ignorerade det fullständigt och avfärdade det som en engångshändelse. Men det har hänt ett par gånger till, i lite olika versioner. Vi skämmer bort vårt barn som ju uppenbarligen kan gå, vi tränger oss före, etc.

Som sagt, nästan alla är väldigt hjälpsamma – men resten? Vi är inte intresserade av att berätta vårt barns fulla medicinska historia för en främling som blivit upprörd när vi låter vårt barn åka rullstol och använda handikappanpassningar.

Svar: Detta slags fråga återkommer då och då och är varje gång lika beklämmande. Det du berättar om somliga människors brist på förståelse, tolerans och insikt om att alla inte är lika är gräsligt. Varför tror andra att de har något att göra med ditt barns funktionshinder och hur ni föräldrar hanterar det?

Bäst vore förmodligen om du kunde bara iskallt strunta i de anmärkande och oförstående människorna. Om det inte går, om de är fortsatt insisterande och ifrågasättande, kan du säga något åt det här hållet: ”vi har alla våra svagheter, en del mer än andra”.

Riktigt hemska människor som inte ger sig kan du svara så här: ”En del har funktionshinder, andra är dumma och taktlösa”.

Ibland måste man ta i, man kan inte bara finna sig i vad som helst. Men åren här lärt mig att kall likgiltighet kan vara lika effektivt.

Magdalena Ribbing

Förvägsfödelsefest?

Fråga: Jag har en fråga angående det nya fenomenet som uppkommit i Sverige sprunget från USA: Babyshowers. Jag är i yngre trettioårsåldern och många i min vänkrets är gravida. Ett flertal har bjudit in till så kallade babyshowers där man ska fira den blivande modern. Det kan vara en väninna till den blivande modern som bjuder in till överraskningsfest för mamman ungefär som en möhippa, men allt vanligare är att den blivande modern själv bjuder in till babyshower.

På showern så leker man lekar om graviditeter och barn och äter mat, lekarna har varit allt från att mäta babymagen till att skriva hälsningar till babyn och något extra fånigt i form av ”gissa bajset” då man mosar olika sorters mat i blöjor och får gissa vad det är. Själv tycker jag detta fenomen är riktigt pinsamt och ointressant efter som jag är intresserad av mina vänner men inte hur stora deras magar är eller vill skriva hälsningar till barn som inte ens fötts. Men eftersom jag vill vara en stöttande och bra vän så håller jag tyst om detta.

På dessa fester är det förväntat från traditionen i USA att man ska ta med sig presenter i form av babykläder, något så löjligt som en ”tårta” gjord av blöjor eller annat som den blivande mamman kan tänkas önska sig. För mig har det tidigare varit självklart att när jag besöker en väninna efter att hon fött sitt barn ha med en present till babyn. Att nu också köpa presenter till ett barn som inte ens finns ens känns konstigt, speciellt som jag inte är förtjust i själva idén med babyshowers. Borde jag köpa presenter – eller inte gå på evenemanget?

Svar: Usch så löjligt det låter, det du beskriver! Det finns ingen anledning att delta i att mosa låtsasbajs och göra tårtor av blöjor.

Förr var det vanligt särskilt i USA att vänner och släkt i god tid innan beräknad tid för förlossningen delade med sig av sin kunskap om babyskötsel till den blivande modern. Hade hon ont om babykläder fick hon sådana. Att man då ordnade detta slags tillställning var i enlighet med kvinnors gemenskap och vilja att hjälpa varandra. Grunden till ordet shower, enligt vad jag har hört, är att gästerna hade sina medförda presenter i ett hopfällt parasoll så att den blivande modern ”duschades” av dem när det slogs upp.

Traditionellt i svensk historia har man inte givit babypresenter innan barnet var fött, för att inte utmana ödet.

Om den blivande mamman vill bjuda hem sina nära vänner eller de nära vännerna ordnar ett litet kalas för henne med anledning av den förestående födseln är det en sak. Men det du berättar låter nästan hysteriskt. Du kan med fördel tacka nej när du får veta att man planerar dumheter som blöjlekar och magmätning.

Säg som det är: ”jag avstår från showern och avvaktar med present till dess babyn är född”.

Och så gör du det.

Magdalena Ribbing

Presenthysteri?

Fråga: Har tre barn, med överflöd av tillhörigheter. Vi vuxna vill inte ha mera av onödiga presenter som inte behövs eller ens uppskattas. Har därför av närmare släktingar önskat sommarsegelskurs, hästtidning en termin, bidrag till en ny cykel, årsabonnemang till barnsymfonikerna osv. Vad kamraterna ger vid barnkalas anser vi vuxna oss inte ha någon rätt att lägga oss i, detta handlar bara om de närmare släktingarna som ofta ger dyrare presenter i stora mängder.

Vi har nu förstått att det är viktigt för släktingar på vår ena sida att ge dessa snart trasiga ”monument”. De valde till och med att kontakta socialtjänsten och säga att vi missunnade våra barn presenter, när vi istället önskade upplevelser. Ingen konflikt har funnits i familjen före vi försökte stävja detta vad vi anser både onödiga och ovälkomna presentandet utan proportioner.

Vi har till och med fått genomgå en utredning av socialtjänstens socialsekreterare nu, allt var okej hos oss, men det gör knappast situationen enklare framåt. Vad ska vi göra? Vet att vi inte har rättighet att skilja barnen från släktingar. Är enda alternativet att ta emot allt batteridrivet plastskräp?

Svar: Ojojoj! Vilken onödig släktkonflikt! Visst ska föräldrar kunna prata med nära släkt om vad barnen kan ha glädje av när det är presentdags. Men många människor anser att presenter till barn är deras personliga val som föräldrar inte ska lägga sig i. Och kanske har du råkat uttrycka detta på ett sätt som har fått dina släktingar att missuppfatta din goda vilja. För en hel del (säkert godhjärtade) presentgivare är det också viktigt att visa upp sin generositet för omgivningen, hur flott man är och hur väl man vill.

Många barn har för många prylar och du är inte ensam om att vilja rätta till detta överflöd i riktning mot nyttigare saker. Ibland kan det vara uppskattat av barnen, andra gånger är det föräldrarnas ambitioner som får styra och barnens eventuella önskemål åsidosätts. ”Vi önskade…vi vill inte…” skriver du, alltså inte ”barnen önskade…” vilket de kanske gjorde. För släkten kan dina önskemål om presenter bli lika med att du vill ha bidrag till de utgifter för barnen som du annars skulle stått för. Men att släkten kontaktar socialtjänsten för att klaga på er föräldrar för detta är orimligt.

Det låter som om du överväger att dra ner umgänget med den släkt som visar en sådan misstänksamhet mot dig. Du vet att det inte är rätt att förmena barnen kontakt med nära släkt, även om det är lätt att förstå hur kränkt du måste vara av att anmälas till socialtjänsten på grund av att du har önskat vettigare presenter för dina barn.

En frostig relation med denna del av släkten blir oundviklig. Men för barnens del spelar det förmodligen mindre roll om de får oanvändbara leksaker än om de undandras kontakt med nära släkt som de har umgåtts med hela sina liv. Så låt barnen uttrycka sina presentönskningar själva direkt till släkten ifråga, och försök själv att låta bli att ha synpunkter på detta. Det betyder inte att släkten har vunnit över dig, bara att du har valt dina strider. Det viktigaste är inte att barnen får en prenumeration på en tidning istället för fler plastsaker.

Magdalena Ribbing

Babyhänsyn?

Fråga: Jag har en son som är 6 månader gammal, jag har själv munherpes & är mycket noggrann för att undvika att han ska få det, t.ex skulle jag aldrig pussa honom på munnen eller tvätta hans napp med min egen saliv.

Jag känner att jag kan uppfattas löjlig & ha bacillskräck, men jag tycker det är onödigt att han ska få det när han är så liten då jag själv besvärats mycket av det samt att man sedan har det hela livet ( även om han säkert kommer få det förr eller senare ).

Se även: http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/forskare-munsar-forsamrar-tankeformagan

De har fungerat bra, men när man träffar andra som inte tänker på det kan jag bli galen. Träffade t.ex en gammal vän som är mycket barnkär & frikostig med kramar & pussar, men det bli konstigt när jag knappt pussar honom i ansiktet & så går han loss andra gången som han träffade min lille son.
Jag vet inte hur jag ska bemöta det, eller prata om det utan att det blir fel.
Jag tror han är medveten om att han har munsår, men kanske inte tänker på hur det smittar osv.

Tacksam för hjälp hur jag kan bemöta det, samt hur man kan formulera sig utan att skada den man måste säga till, då vuxna inte direkt gillar att bli tillsagda om sitt beteende.

Svar: Du har all rätt i världen att skydda ditt barn från smitta. Och det ska absolut inte tas illa upp om du säger till alla som du möter och som börjar ta din son i famnen, ungefär ”håll gärna i honom, men inga pussar och ingen hudkontakt om jag får be, jag är så orolig för smitta eftersom jag själv har munherpes.”
Det är rakt på sak. Det är sant. Och det är rätt av dig.

Om någon tar illa upp av detta är det dum, självupptagen person, okunnig om risker, och då får den personen bli sur, det är verkligen inte ditt problem.

Magdalena Ribbing

Gravidnyfikenhet?

Fråga: Jag är några och trettio och får därför utstå en hel del frågor om eventuell graviditet från nyfikna kollegor. Genast görs en graviditetskoppling (mer eller mindre subtil, oftast mindre) om jag råkar säga att jag är trött, att jag vid något tillfälle nämnt att jag känt mig illamående (reagerar så på stress), att jag råkat hålla mig för magen (som för övrigt inte bör kunna misstas för en gravidmage…).

Till saken hör att jag sedan några år har ett förhållande med en kille på jobbet och det tycks göra folk (i synnerhet medelålders kvinnor av någon anledning) extra nyfikna. Vi längtar inte efter barn (vilket också tycks vara svårt att acceptera för många), men tänk om vi hade försökt utan resultat och fått utstå dessa obetänksamma kommentarer!

Jag blir irriterad men vill inte spisa av någon utan tar tacksamt emot förslag på ett trevligt sätt att säga ifrån. Nu brukar jag bara säga ”nej, trött/illamående kan man vara ändå vet du” eller ”nej, vi planerar inte att skaffa barn just nu men skulle det bli så lär ni märka vad det lider”, eller så låtsas jag som ingenting. Men hur ska jag slippa frågorna?

Svar:
Din fråga hör till de återkommande i min frågelåda. Eftersom problemet är så vanligt tar jag upp det trots att jag har svarat många gånger på snarlika frågor. I bästa fall läser några som är på gång att fråga om andras eventuella graviditet detta och då kanske det går upp för dem vad de gör när de tillåter sig denna oförsynthet, denna självtagna rättighet att fråga andra om de mest personliga saker. Precis som du skriver kan ju dessa graviditetsfrågor vålla hemska kval hos den som försökt få barn men misslyckats, eller den som just haft ett missfall, eller den som gjort abort, eller den som varken vill ha barn eller meddela omvärlden om det.

Så när du får dessa korkade, oartiga, beskäftiga frågor, se vänligt (så mycket du förmår!) på frågeställaren och säg milt ”det kommer säkert att synas om jag väntar barn” – eller om frågorna upprepas trots att du försökt avvärja dem, ungefär ”berätta för mig varför du är så intresserad av detta”. Då kommer säkert svaret från den som frågat ”jamen det är så roligt/underbart/livets mening med barn” och då säger du artigt ”jaha, det var så du menade” – men inget mer, ingen förklaring, ingen antydan om vad du och din partner vill eller inte vill.

Och får du inte tyst på frågeställarna så återstår den sista repliken ”vet du vad, det är en alldeles privat fråga som du ställer, jag tänker inte svara”.

Magdalena Ribbing