Barnlöshetsfrågor?

Fråga: Jag är en kvinna utan barn. Jag får ibland frågan från kvinnor jag inte känner, men ändå just då av någon anledning är i närheten av, om jag har barn. Jag tycker det är trist att behöva svara “nej, tyvärr” vilket jag brukar, och tycker inte det är riktigt passande att så pass snart i ett möte fråga om jag har barn. Det gör mig ledsen och det känns som min status sänks och det kan hända att konversationen dör efter det.

Jag förstår varför de frågar, men tycker inte det är lämpligt i synnerhet inte när det rör sig om tillfälliga bekanta. Är det rätt att ställa detta slags frågor?

Annons:

Svar: Problemet med andras frågor om barn-barnlöshet är en av de vanligare i min spalt. Jag har tagit upp ämnet många, många gånger och blir själv alltid lika beklämd av att dessa  frågor om man har eller ska ”skaffa” barn fortsätter. Jag brukar föreslå att man helt enkelt svarar ”nej” och genast börjar prata om något annat. Eller också säger man, om det är så, ”inte än” och byter samtalsämne. Fortsätter dessa kvinnor eller män att fråga så tittar man bara kallt på dem men börjar inte med förklaringar. Man kan också svara ”varför undrar du det” men det kommer inte att uppfattas som särskilt vänligt och är knappast befrämjande för en god stämning i ett fortsatt samtal. Att vika undan ämnet är en bättre metod.

Däremot tror jag inte att din status sänks som du skriver, det kan faktiskt vara tvärtom, du har en frihet som kvinnor med barn kan sakna, några kan kanske känna en viss avund över detta. Att konversationen dör, som du uppfattar det, kan ju handla om att du inte motfrågar efter ditt nej. Förmodligen förväntar sig de som frågar att du ska säga något till dem, kanske rentav ”jag förstår att du har barn, kanske har du flera?” eller något sådant som kan leda till att frågaren villigt berättar om sina fina barn.

”Hur kan du förstå det” kanske de säger då – och då har du ditt svar solklart: ”annars skulle du inte ha frågat mig”. Möjligen faller en pollett ner hos dem då.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 3
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (85)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 85

Planeten jorden tackar! Ännu fler människor är det sista denna värld behöver.

Per, 10:22, 20 december 2014. Anmäl

@Anonyma Helena 06:08 15 dec, haha, nej, jag är inte varken naiv eller godtrogen, jag tar bara ingen notis om den sortens patetiska figurer som skulle komma på tanken att skryta om sina män, t.ex. Det är den sorten som själva är gröna av avund på andra och därför tror att andra också ska bli det på dem. Sannolikheten är stor att de snart är singlar igen och att deras partner skulle vara helt ointressant för en själv, så det är ganska optimistiskt att tro att man skulle ta åt sig. Så nej, jag har nog inte direkt några ömma punkter. Ovänlighet slår ju bara tillbaka mot en själv, men det är ju deras problem.

Anonym, 19:02, 16 december 2014. Anmäl

Jag tolkar det som helt olika situationer, att fraga om någon redan har barn eller om vilka avsikter man har for att skaffa/inte skaffa barn. Det forsta fallet kanns ganska neutralt och jag skulle inte komma pa tanken att ta illa upp. I det andra fallet hade jag kanske funderat vad du trodde att de hade med det att gora egentligen. Vad tycker ni? Ar det i bada fallen fel att fraga?

Soffan, 17:05, 16 december 2014. Anmäl

Jag har inte barn och det är ett beslut jag tagit. Personer med barn som frågar och sen inte fattar vinken när jag svarat och försökt byta samtalsämne brukar jag ställa motfrågan "Jaha, vad föranledde att du valt att skaffa barn?". De flesta får en tankeställare och slutar fråga. Det verkar kanske ohövligt, men jag väljer vem jag vill berätta om bakgrunden till beslutet för, andra kan gott nöja sig med ett enklare svar.

EbBanzai, 10:29, 16 december 2014. Anmäl

Om min nye granne sammanbor med en man/kvinna och barn blir det ju naturligt att frågor om barnens ålder etc kommer på tal. Men om en ensamboende granne har en partner, vuxna barn, delad vårdnad, inga barn etc.

Anonym, 10:23, 16 december 2014. Anmäl

Jag må vara ett unikum, när jag läser den här spalten tror jag ibland det, för jag lyckas få samtal med obekanta och halvbekanta att flyta utmärkt utan att ställa direkta frågor om barn, yrke, civilstånd etc. Det känns inte för mig särskilt viktigt att veta om min nye granne har en partner, barn, vilket yrke. Jag skulle faktiskt heller aldrig få för mig att fråga det utan anledning. Visst, det är ingen katastrof att ställa en sådan fråga (om man håller sig från följdfrågorna) och ofta dyker informationen upp ändå, men jag förstår inte varför andra behöver veta sådant genast? Det handlar ju bara om att kunna sortera in folk i bekväma fack. Jag tycker att det är berikande att mötas i ett samtal om något allmänt istället för att beta av alla personliga/privata "kontrollfrågor". Och ibland faktiskt ganska skönt att inte veta för mycket om folk!

Anonym, 10:17, 16 december 2014. Anmäl

Jag var på en stor fest i höstas där jag hamnade bredvid två stycken som aldrig träffats förut och under middagen berättar den ena, kvinnan, om att hon och hennes sambo nyss köpt hus och håller på att renovera. Då frågar den andre, en man, "jaha, börjar ni vara sugna på att skaffa barn snart då?" den stackars tjejen ser lite förvånad ut men svarar artigt att jo, visst, men det får kanske vänta ett år eller så. Jag slutar aldrig förvånas över att så många tycker att det är artigt, liksom lite lagom trevligt nyfiket att fråga folk om barn! För övrigt så har jag och min man själv kämpat för att få barn i flera år men det är inget vi gärna säger till alla som undrar. Vissa frågar flera gånger per år när vi ska skaffa barn, vissa blir nästan irriterade "ska det bli några barn för er eller så får ni se till att sätta fart!" jo tack, vi vet.

Maria, 09:23, 16 december 2014. Anmäl

Gå runt och beklaga dig över "hur synd det är om alla 40+ kvinnor som inte kan få barn längre". Det är lika "trevligt". Jag hejar på dig! :-)

trötter, 19:14, 15 december 2014. Anmäl

Per är återigen den sortens människa som inbillar sig att han har någon sorts rätt att avgöra vad andra skall stå ut med för frågor. Självupptaget är bara förnamnet.

Arbiter, 17:26, 15 december 2014. Anmäl

När jag träffar en ny kvinnlig bekantskap och hon råkar vara singel är "har du barn?" vanligtvis en av de första frågorna jag ställer. Eftersom jag inte under några omständigheter kan tänka mig ett förhållande med en kvinna med barn är det ett enkelt sätt att sortera människor i sådana jag eventuellt skulle kunna tänka mig vara intresserad av att dejta och sådana jag bara vill ha som vänner. Nu behöver ju inte alla frågor vara avsedda att utröna huruvida man är attraktiv som partner. Men några är faktiskt det. Vilka dessa frågor är skiljer sig förstås mellan olika människor.

Per, 16:42, 15 december 2014. Anmäl

Barnbarnsfritt?

Fråga: Hur kan man på ett tydligt sätt och en gång för alla säga till sina barn att man inte är intresserad av att vara barnvakt till barnbarnen på helgerna? Vi har fullt med vänner, intressen och annat som tar vår tid på helgerna, och har inget intresse av att vara barnvakter på vår lediga tid från arbetet.

Självklart så vill vi träffa våra barn och barnbarn tillsammans, då vi firar familjehögtider och annat men det är just barnvakt utan föräldrarna som vi inte är intresserad utav.

Svar: Det kan nog vara besvärligt för föräldrar att påpeka att de inte vill vara barnbarnsvakter – motsatsen är säkert vanligare, alltså att mor- och farföräldrar gärna träffar barnbarnen utan föräldrarna, både för att det är roligt och för att skapa en egen god kontakt.

Att säga till sina barn att man bara vill umgås med barnbarnen tillsammans med deras föräldrar kommer antagligen att uppfattas som en tråkig attityd. Samtidigt har man all rätt att välja när man vill och hinner träffa såväl sina vuxna barn som sina barnbarn.

Det kan vara bra att du säger som det är: ”vi älskar dessa underbara barnbarn men vi hinner inte vara barnvakter till dem på helgerna då vi ändå har fullt upp, utan föredrar att umgås med dem tillsammans med er, våra barn”.

Antagligen blir era barn besvikna, ”alla andra” mor- och farföräldrar ställer ju upp, som det heter, och passar barnbarnen så att föräldrarna får ledigt då och då. Däremot är det inte en så kallad tradition att luta sig mot, utan mer en del av det moderna samhället där båda småbarnsföräldrarna arbetar och behöver hjälp med det som kallas livspusslet. Där fattas biten att även mor- och farföräldrar i dag kan vara yrkesarbetande och ha lika mycket behov av ledig tid som deras barn med småbarn har. Många mor- och farföräldrar tycker att de har passat barn tillräckligt med sina egna barn, och vill bara ha det lättsamma kvar, alltså att träffa barnbarnen när deras föräldrar är med och tar ansvar för dem.

Därför tror jag att det är extra viktigt att du förklarar att det handlar om er bristande tid, att ni har mycket omkring er. Det är föräldrarna som ska ta hand om sina barn, inte den äldre generationen, för den delen ska varje form av hjälp vara frivillig och helst trevlig för de som hjälper.

Men räkna inte med stor förståelse från början – och kan ni ställa upp några extra gånger har ni mycket att vinna, barn kommer ihåg vilka som har brytt sig om dem.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 66
  • 2
  • 0
  • 0

Kommentarer (179)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 179

Jag tänker att det vanliga är att mor- och farföräldrar tycker det är roligt att umgås med barnbarnen och gärna hjälper till att se efter dem ibland. Personligen tycker jag att det ska vara så, men jag förstår att vissa inte har lust eller tid. Däremot tycker jag det är girigt att förvänta sig hjälp stup i kvarten. Särskilt om föräldrarna/föräldern arbetar eller inte mår helt 100%. Men precis som en son eller dotter kanske inte alltid vill hjälpa sina föräldrar med saker finns det tillfällen då föräldrarna kan ställa upp, tex om barnet är ensamstående eller om det kör ihop sig någon gång. Men funkar inte livspusslet på regelbunden basis kan ju en av föräldrarna gå ner lite i tid. Man måste inte ha den nyaste iPhonen, dyraste vagnen, största tv:n eller ett hem från en inredningstidning.

Maria83, 00:28, 22 december 2014. Anmäl

Har bara läst insändaren och inte kommentarerna, men: Antar att alla de som kan, men inte vill, passa sina barnbarn också får vara beredda på att deras barn sen när föräldrarna blir gamla på motsvarande sätt har egna intressen och inte har lust att ta hand om sina gamla föräldrar ..

K, 22:05, 16 december 2014. Anmäl

Knappast. Min mormor bodde bara nära under de första åren av mitt liv.

Jo, 06:39, 16 december 2014. Anmäl

Så det finns ingen chans att Din mor har sitt kontaktnät och liv hon har idag pågrund av all den hjälp hon fick då du var liten. Istället för vara hemma med barnen jämnt kunde hon jobba i stor utsträckning och umgås med vänner och liknande på en djupare nivå som inte går att få då man har barnen springandes runt benen.

LB, 18:06, 15 december 2014. Anmäl

Ja min mormor ställde ofta upp som barnvakt för oss, förutsättningarna var helt annorlunda eftersom den största delen av hennes sociala nätverk var familj och grannar och hon inte arbetade heltid. Det vore helt bisarrt om jag förväntade mig samma sak av min mamma som har haft en helt annan sorts liv, ett helt annat socialt nätverk och som dessutom fortfarande arbetar. Och gör det inte till en fråga om att barnen ska få ha en relation till sina mor- och farföräldrar, de kan umgås ändå.

Jo, 15:02, 14 december 2014. Anmäl

be: Otroligt själv, varför måste kommentaren "varför skaffade ni barn" komma så fort någon nämner minsta nackdel med barn?

Anonym, 13:56, 11 december 2014. Anmäl

@Ullrika, 05:35 Varför så bitter? Det låter nästan som det är dina föräldrar som skrivit frågan. Slappna av lite är du snäll.

Anonym, 17:32, 10 december 2014. Anmäl

Otroligt! Varför har ni skaffat barn från början? Än en gång... är detta också en fejkfråga?

be, 14:26, 9 december 2014. Anmäl

FS, dina barn kommer INTE förstå dig. Och när du är gammal och ligger på hem ska du inte vänta dig mycket besök, inte av barnen och absolut inte av barnbarnen, som inte kommer att utveckla några starka band till dig. Lagligt sett slutar man vara förälder när barnen fyller 18. Det är tråkigt att så många föräldrar tar detta bokstavligt. Att skaffa barn är ett ansvar, och det innebär att man antagligen en dag får barnbarn. Idag kan det vara MYCKET svårt att få allt att gå ihop när man har småbarn, och då behöver man HJÄLP. Det är inte telemarketing som ringer och tigger, det är era barn och barnbarn, ert kött och blod. Kan man verkligen inte nån gång avstå från att träffa en vän för att istället träffa sitt barnbarn? Nähä, tydligen inte. Men då är det tur att Sverige får fler och fler invandrare, med varmare och sundare attityd vad gäller familj.

Ullrika, 05:35, 8 december 2014. Anmäl

@Mållan, 14:25 Jag förstår precis vad Lisa menar. Om hon är uppfostrad av sina föräldrar att man hjälper familjemedlemmar när man ser att de behöver hjälp, utan att de ber om det, det så är det väl klart att hon förväntar sig samma tillbaka. Särskilt av dem som fostrat henne till det tankesättet.

Anonym, 10:59, 5 december 2014. Anmäl

Ifrågasättare?

Fråga: Jag och min sambo väntar vårt första gemensamma barn och detta syns ju av naturliga skäl mest på mig. Vi är helt överens om att vi ska dela lika på föräldraledigheten, där jag som mamma tar första halvan och han som pappa tar andra halvan. Till saken hör att jag arbetar inom ett kvinnodominerat yrke och den senaste tiden har jag fått många frågor om hur jag kan ”låta” min sambo vara hemma så pass länge?

Det kommenteras även gärna friskt om att det ”minsann kommer bli annorlunda när väl barnet är här”, de menar alltså att jag som mamma kommer vilja vara hemma längre än halva tiden. Det tvivlar jag i och för sig inte på, men vårt barn har ju två föräldrar och med de fina möjligheterna som vi har i Sverige där båda föräldrarna kan vara hemma lika länge ser vi det som självklart att göra på det viset. Jag ser det inte heller som att jag har företräde som förälder till vårt barn, vi är ju båda föräldrar på samma villkor. Dock verkar många andra välmenande kvinnor på min arbetsplats veta bättre och vara säkra på att jag kommer ändra mig.

Hur ska jag bemöta detta? Jag börjar bli trött på att ständigt behöva försvara beslutet som vi gemensamt har tagit. Är det någon som har mer erfarenhet av barn så är det min sambo som har jobbat i förskoleverksamhet, och jag har knappt träffat ett barn i hela mitt liv så är det erfarenhet och lämplighet som personer tänker på så skulle nog pappan till vårt barn få vara hemma mest.
Hur säger jag på bästa sätt ifrån att vi sköter detta själva och vill jag ha råd så kommer jag att be om det?
Jag har försökt förklara med ovanstående argument men diskussionen återkommer varje vecka och det börjar bli väldigt tröttsamt.

Svar: Det är människors eviga misstag att tro att de har rätt att meddela andra hur dessa ska leva. Du kommer inte att få dem att förstå att du inte oombedd vill ha deras råd om du inte säger ifrån mycket tydligt, med risken att de blir sura och tycker att du är ovänlig och otrevlig.

Försök ändå att med vänligast möjliga tonfall säga ungefär ”tack för din omtanke, du förstår säkert att det här har X och jag diskuterat och vi vet precis hur vi vill ha det, tack som sagt men vi behöver inte några råd/synpunkter om detta”.

Kommer det förnyade förnumstigheter från alla dessa besserwissrar så sucka och säg ungefär ”ja, nu har jag hört så mycket från alla om hur jag ska leva så jag tror att det är dags att jag stänger förslagslådan”.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 53
  • 3
  • 0
  • 0

Kommentarer (77)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 77

På tal om att man "alltid" gjort på ett visst sätt: det är faktiskt så att mycket av det vi tänker på som gammalt och oföränderligt inte är äldre än 100-150 år, särskilt när det kommer till hur man sett på kvinnor och vilka friheter de haft. Särskilt 1800-talet var ett riktigt stort bakslag jämfört med innan, om inte i lagen så i samhällets syn på det hela. Vad gäller själva barnfrågan är kärnfamiljen en väldigt ung grej, innan det var det storfamiljen som gällde, och hemmafruns glansdagar var några korta årtionden i mitten av 1900-talet, vilket innebär att det här med att barn ska vara hänvisade till enbart modern är det som är onaturligt.

Thaeri, 15:12, 20 november 2014. Anmäl

Vad är det för fel på folk? INGEN har rätt att lägga sig i andras förhållanden, graviditeter eller föräldraledighet så länge man inte misstänker att allt inte står rätt till, ex. om man misstänker misshandel. Jag tycker att den blivande mamman i det här fallet mycket väl kan be alla dessa oombedda rådgivare att ta upp saken med den blivande pappan, så kan de förklara för honom personligen varför hans sambo har mer rätt till tid med barnet. Själv skulle jag förmodligen be dem skaffa sig ett liv istället för att förpesta mitt - ja, jag skulle inte dra mig för att uttrycka mig så om det gick för långt.

Lulen, 10:32, 20 november 2014. Anmäl

Jag svarade dylika personer: Jag älskar min man och unnar honom att få vara pappa fullt ut. Jag fick ofta kommentaren när jag berättade hur vi fördelade ledigheten för nästan 30 år sedan. "Min man vill också gärna vara hemma men han vet hur bra jag trivs." Jag hade oerhört svårt att förstå hur man kan neka den man älskar att få uppleva den tiden med sitt barn. Jag är också helt övertygad om att det är bra för barnen att ha två föräldrar. Sen förstår jag att det kan finnas skäl till att det inte fungerar så för alla.

Nilla, 10:50, 18 november 2014. Anmäl

@Anonym/Helena: Har väldigt svårt att tro på din utsago att kvinnliga pensionärer, när de får bostadsbidrag för att komma upp i "skälig levnadsstandard", skulle känna sig lurade för att det inte stannade hemma ännu längre och missade ännu mer arbetsinkomst. Och beträffande att det är rätt för att folk gjort så i alla tider... Får vi åter påminna om offentlig avrättning, spöstraff, obefintlig kvinnlig rösträtt, "kvinnan tige i församlingen", rösträtt endast för de högre klasserna, "heders"-mord, barnaga, barnauktioner, tukthus... Utvecklingen går framåt. Trots sådana som du. Tack och lov!

GW, 13:26, 16 november 2014. Anmäl

Helena: bara för att man "gjort" eller "tyckt" på ett visst sätt under en lång tid behöver det inte vara "bra" eller "sant". Som du själv skriver: det gäller att "se utanför sin lilla bubbla i tid-och-rum…"

HF, 11:08, 16 november 2014. Anmäl

@Anonym 22:45: Varför så agressiv? Du skriver att jag "håller på" och försöker tala om för andra hur de ska göra. Det har jag aldrig gjort. Däremot finns det en ekonomisk långsiktig aspekt på detta. Att hänvisa till att kvinnor ju ändå får "existensminimum" med hjälp av bostadsbidrag är tarvligt. Varför skulle inte bägge parter inett förhållande kunna dela på de långsiktiga ekonomiska konsekvenserna? Ska man inte dela allt i ett äktenskap? I nöd och i lust. Varför är detta förslag så provocerande? På så sätt kan ju vem som helst stanna hemma så länge som passar.

Annan, 10:32, 16 november 2014. Anmäl

Ckarion: det som du tycker är en självklarhet, är en väldigt ny idé i mänsklighetens historia, och förekommer dessutom endast i några få västländer. Det inser du säkert, att inte alla dessa hundratals miljoner föräldrapar som funnits på planeten, gjort fel i alla hundratusentals år vi varit människor..? Det förvånar mig alltid lika mycket, när en människa inte kan se utanför sin lilla bubbla i tid-och-rum...

Helena, 10:21, 16 november 2014. Anmäl

Kan FS bolla tillbaka kommentarerna? "Barnets far skulle ångra sig om han inte var hemma med det". "Varför skulle min man skaffa barn om han inte tänkte vara hemma och ta hand om det?" Kanske det får kollegorna att höra hur bisarra de låter. Annars kunde ett alternativ vara: "jo, du förstår, det är så här att det behövs två personer för att göra barn. Det innebär en halv föräldraledighet var". Oavsett om man tycker det är givande eller astråkigt att ta hand om en baby så är det självklart att båda föräldrarna behöver den erfarenheten.

Ckarion, 00:22, 16 november 2014. Anmäl

Jag har inte läst några andra kommentarer, så detta kanske redan sagts. Det har inte heller med vett- och etikettfrågan att göra, men är ett tips: SUVERÄNT att ni vill dela lika på föräldraledigheten! Det vinner alla på! Som förälder kommer man närmare sitt barn, som par ökar man gemenskapen och som barn får man två aktiva föräldrar. Om ni inte redan tänkt på det, överväg möjligheten att båda jobbar deltid under något halvår. Hade jag blivit gravid idag, skulle jag inte vara hemma på heltid mer än kanske 4-5 månader, sedan skulle jag vilja jobba 25% som skulle ökas på successivt. LYCKA TILL!

Ylva, 22:55, 15 november 2014. Anmäl

Det var jag som skrev inlägget direkt under, ställt till "Annan".

Helena, 22:47, 14 november 2014. Anmäl

Barnvagnsrätt?

Fråga: Jag har under min föräldraledighet upptäckt hur oförskämda människor är/har blivit mot varandra. Visserligen bor jag i Stockholm och kanske är det värre här än andra städer. För att ta några exempel som händer mig flera gånger i veckan. Ståendes i ett varuhus, ta NK som exempel, och väntar på hissen. Jag står först av alla, när sedan hissen äntligen kommer och jag ska gå in med barnvagnen så är det ett antal personer som bara går rakt förbi mig så att jag inte får plats med barnvagnen. Detta har hänt mig, många gånger. Jag är helt paff och undrar vad är detta för fenomen?

Annat exempel, ståendes och väntar vid tunnelbanan och samma sak där, människor kliver bara rakt förbi så att jag har svårt att sedan få plats där barnvagnar får stå. Och ingen gör en ansats att flytta sig en aning åt sidan så att jag kan få plats. Vad göra i dessa situationer? Bara låtsas som ingenting och vänta på hiss efter hiss? Eller ska jag säga till och hur gör jag det utan att andra tar illa upp?

Är det helt enkelt djungelns lag som gäller numera? Hälsningar från någon som är trött på buffliga människor.

Svar: Som du antyder tillåter sig allt fler idag en märkbar självupptagenhet, vanligen parad med brist på förståelse för omgivningen. Det finns ett ord för detta: beklämmande.

Samtidigt kan barnvagnsförare inte utgå från att de alltid har företräde, vilket en hel del gör utan att tänka på att en del barnvagnslösa kan ha lika stort behov av plats. Alla måste inse att de befinner sig i ett sammanhang där de inte är ensamma, och att de därför måste samordna sig med övriga i omgivningen.

Du uppför dig ju som en vettig människa och tränger dig inte före andra. Då kan du med bestämt tonfall säga till de som struntar i köordningen och bufflar sig fram före dig: ”oj då/hoppsan (eller ”ursäkta” om du vill vara supertrevlig) men jag står faktiskt före dig här” – och fortsätta framåt utan att ge väg för bufflarna. Du kan också helt enkelt skjuta fram barnvagnen så att de som tränger sig hindras från att gå in före dig.

I buss och tunnelbana måste du säga till de passagerare som tar upp barnvagnsplatsen på samma sätt ”ursäkta men det här är platsen för barnvagnar”. Eller ge vänlig instruktion: ”om du är hygglig och makar dig lite åt sidan så får min barnvagn också plats”. En del människor ser inte någon annan än sig själva och då måste man uppmärksamma dem på att det finns fler i världen än just de.

Du ska alltså säga till, bestämt men gärna så vänligt du förmår, och du kan lugnt strunta i om de som tränger sig före dig tar illa upp. Det är, som det heter numera, deras problem.

Magdalena Ribbing

 

Dela med dina vänner

  • 9
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (54)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 54

I mindre städer än Stockholm tycker jag inte alls att det är så som beskrivs. Jag ser mest att folk är vänliga och brukar erbjuda sig att hjälpa de som har barnvagn, om de ska gå på ett tåg eller liknande.

?, 18:21, 6 november 2014. Anmäl

Jag har precis tillbringat en tid i södra Portugal. Där blev jag varse att man på varuhus har speciella kassor där gravida kvinnor, personer med banvagn, äldre personer och handikappade har företräde. Stora skyltar med tecknade bilder av dessa olika kategorier finns uppsatta ovanför kassorna. Det verkar fungera utmärkt. Jag pratade med en ung mamma med barnvagn. Hon blev mycket förvånad när jag berättade att dessa kassor är ett okänt fenomen i Sverige. "Sverige som är ett sådant föregångsland", sade hon. Ja, det vore kanske något för oss att ta efter!

Eva Jernberg, 17:44, 3 november 2014. Anmäl

Jag har precis tillbringat en tid i södra Portugal. Där blev jag varse att man på varuhus har speciella kassor, där gravida kvinnor, personer med barnvagn, äldre personer och handikappade har företräde. Stora skyltar med tecknade bilder av dessa olika kategorier finns uppsatta ovanför kassorna. Det verkar fungera utmärkt. Jag pratade med en ung mamma med barnvagn. Hon blev mycket förvånad när jag berättade att dessa kassor var ett okänt fenomen i Sverige. "Sverige som är ett sådant föregångsland", sade hon. Ja, det vore kanske något att ta efter för oss!

Eva Jernberg, 17:37, 3 november 2014. Anmäl

Svar till Maggie Mae, 16:06, 24 oktober 2014 m.fl. Det står i frågan att det är under FÖRÄLDRALEDIGHETEN som frågeställaren har upplevt trängseln. Under föräldraledighet förväntas man vara lite flexibel. OK?

mK, 20:57, 1 november 2014. Anmäl

Anonym: Visst kan barnvagnar vara störande, men att störa sig på en barnvagns existens när vederbörande förälder verkligen inte varit arrogant eller hänsynslös är att bete sig negativt mot fenomenet barn och föräldrar. Jag har upplevt att folk nästan på vilje valt att gå förbi min barnvagn på ett sätt så att de snubblar och sedan gjort show av hur de är på väg att ramla. Detta är att undermedvetet förmedla: jag vill inte ha dig här med dina barn. En farbror som skulle tränga sig förbi i mittgången i bussen just som jag var på väg mot barnvagnsutrymmet spände ögonen i mig och sparkade till barnvagnshjulet, en tant började tjata på mig om att jag måste fälla ihop vagnen under bussresan fast bussen var nästan tom - vagnen störde ingen och chaffisen gav mig sitt medgivande, ändå måste tanten tjata på mig. Jag hoppas verkligen du har rätt, Anonym 03:3, och att jag har fel, för jag tycker det är rent obehagligt att vistas i Stockholm med mina barn. Men det har väl kanske även att göra med mig och min stora käft, jag har som sagt svårt att be om ursäkt för min och mina barns existens...

Anonym, 17:11, 30 oktober 2014. Anmäl

Tänk att Sverige och svenskarna är så självupptagna! Jag bor i New York och bliralltid erbjuden plats för barnvagn, sittplats. Folk håller upp dörrar, makar på sig och hjälper en upp och ned för trappor. Jag blev först överraskad av att folk i allmänhet är så trevliga och hjälpsamma. Skulle nog inte bli lika positivt överraskad i Stockholm då låter det som... Vi kanske helt enkelt låter bli att åka dit på ett tag.

Emigrerad, 13:12, 30 oktober 2014. Anmäl

Varför ha bestämda åsikter om barn i allmänhet? Många är jättesöta, visst är de flesta bra. Men det är vuxna också! Barn och vuxna har många skillnader, men en likhet - en del är trevliga och rara, en del odrägliga och osympatiska.

XYZ, 09:55, 29 oktober 2014. Anmäl

Ullrika: fast nu tror jag att du har missuppfattat signalerna. Något allmänt barnhat existerar verkligen inte i Sverige. Tvärtom kan jag tycka att det är jobbigt att det nästan föreligger ett tvång att skaffa barn. Uppfattningen man inte är riktigt lyckad - oavsett vad man uppnått i skolan och i arbetslivet - om man inte har barn (helst tre stycken och av båda könen). Att barn och barnvagnar kan vara störande i det offentliga rummet i olika sammanhang, är en helt annan fråga och har inte med ovilja mot barnen i sig att göra.

Anonym, 03:31, 28 oktober 2014. Anmäl

I mitt tidigare inlägg menade jag naturligtvis att rörelsehindrade, äldre och sjuka ska man alltid lämna plats för. Men dit räknas inte föräldrar med barn i barnvagn.

Resenär, 15:33, 27 oktober 2014. Anmäl

Och återigen är jag glad över min bil samt att jag numera inte behöver barnvagn till barnen. Folk i Stockholm är så sjukt självupptagna att man spyr... Bara jag, Jag, JAG!!!

Lotten, 20:36, 26 oktober 2014. Anmäl

Förnamnsrättighet?

Fråga: Vi har nyss fått barn och har några namn på förslag. Ett av namnen är det vi helst vill ge till barnet. Problemet är att en nära släkting har gått i taket och är jättearg eftersom denne släkting anser att namnet är för likt släktingens namn (exempelvis Oliver-Olivia).

Släktingen hotar med sämre relationer oss emellan och vi tycker att det hela är mycket obehagligt och sorgligt eftersom vi tycker mycket om namnet som vi har tänkt oss.

Vi träffar inte släktingen ofta men är mycket nära släkt. Vad kan vi säga till denne om vi väljer namnet ifråga?

Svar: Normalt skulle en nära släkting bli stolt över att ett nytt barn i släkten får ett namn som påminner om det som den nära släktingen innehar. Men människor är olika, en del blir kränkta över att någon i den nya generationen får ett namn som är alltför olikt de som redan finns i släkten, andra, som din släkting hetsar upp sig över att namnet är för likt det som vederbörande har. I en del familjer är vissa namn tradition, men inte ens det innebär ett tvång för barnets föräldrar. De kan ju ändå föreslås att tänka över om traditionen är värd att bevara – men beslutet är deras.

Som jag förstår det föreligger mycket liten, eller ingen, risk att dessa två, det nya barnet och den nära släktingen som jag förmodar (man kan undra!) är vuxen, blandas ihop med varandra, vilket en vuxen människa bör inse. Så förklara för den faktiskt både ohövliga och självupptagna släktingen att ni tycker om namnet också för att det påminner om vederbörandes, att det är ni föräldrar, ingen annan, som ger ert barn det namn som det ska ha, och att sammanblandningen kommer att bli försumbar.

Och så får barnet det namn ni föräldrar vill ge det och släktingen kommer att vänja sig.

Till detta svar vill jag gärna lägga ett förtydligande. Inte sällan kommer frågor om vilken rätt andra vuxna har att kräva eller förbjuda ett visst förnamn till ett nytt barn. Det finns både släkt och vänner som tillåter sig att kritisera namnvalet som barnets föräldrar gör. Detta är fel. Tillfrågas man om sin uppfattning om namnvalet kan man framföra den. Likaså om man vet att föräldrarna har missuppfattat namnets innebörd, vilket händer. I enstaka fall kan skatteverket hindra barnets namn om detta är uppenbart olämpligt.

Men att släkt och vänner säger att barnet måste få eller inte kan få ett visst förnamn är bara dumt. Det skapar problem, försämrar relationerna och är i princip meningslöst – föräldrarna ensamma har rätten att bestämma sitt barns namn.

Magdalena Ribbing


 

Dela med dina vänner

  • 1
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (71)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 71

Borde man ö.h.t. skaffa barn innan man själv lämnat sandlådan?.... Att sen inte ens försöka dölja hur löjligt man resonerar.....

Anonym, 19:17, 5 augusti 2014. Anmäl

döp barnet till vad man vill, diskutera det inte med släktingen som isåfall blir tvungen att själv dra upp det. då utspinner sig samtalet antagligen på ett sådant sätt att det blir uppenbart hur löjligt det hela är.

polly, 18:30, 5 augusti 2014. Anmäl

Desto fånigare!

My, 02:34, 5 augusti 2014. Anmäl

Fast nu handlade det ju inte om *samma* namn som släktingen har utan ett som personen ansåg alltför likt sitt eget!

Anonym, 20:24, 4 augusti 2014. Anmäl

Ärligt talat så kan jag inte förstå att folk kan bråka om att någon annan har givit någon samma förnamn. Förnamn kan man inte ta patent på. Ännu obegripligare men ganska roligt är det att folk bråkar om vem som "äger" en (alldaglig) signatur i anonyma diskussionsinlägg.

My, 22:11, 3 augusti 2014. Anmäl

Min rara, men en aning lättstötta svärmor, kommenterade syrligt kring att hennes systerson gett sin ena dotter samma namn som hennes äldsta sons dotter... det är 15 år mellan sysslingarna, och i svärmors vår) del av släkten är det "bara" ett vackert namn, medan den andra flickan fått namnet efter sin farmor. Dessutom, en av mina kusiner har tre döttrar, alla har lyckats ed bedriften att bli sambo/gifta sig med, män som heter Anders. När jag började skolan 1971 fanns vid uppropet två Maria, två Karin, två Anna, två Anders och tre Michael m fl. Att Ronja skulle vara en hund tycker väl bara de som inte vet vem Astrid Lindgren var, eller vad hon gjorde för svensk barnlitteratur

Maria T, 17:01, 1 augusti 2014. Anmäl

Påhittade figurer i barnböckernas fantasier må heta som författaren skrivit. En verklig hund som jag dagligen hälsar på heter Ronja. Det är helt klart att Ronja är ett hundnamn. Ronja är en tik. Hennes matte är också mycket charmerande. Om vi inför republik, behöver vi inte bry oss om vad någon kung heter.

Hundälskare, 15:22, 30 juli 2014. Anmäl

De allra äldsta bevarade kyrkböckerna är från 1600-talet. Eftersom det inte fanns någon folkbokföring på vikingatiden, vet man knappast något om namngivningen. Några sagohjältar, hövdingar och kungar nämns. Några anteckningar om gemene man finns inte. Hela folk och stammar från folkvandringarna är endast kända till namnet. Inte en enda person av de folken är känd till sitt personnamn. Man ska akta sig för att tro allt man läser på internet.

Tvivlare, 15:15, 30 juli 2014. Anmäl

De som vill att andra ska dansa efter deras pipa tappar man ju snabbt respekten för och intresset att umgås med.

Anonym, 10:16, 30 juli 2014. Anmäl

@Mormor, 16:00, 28 juli 2014. Det är den förnärmade släktingen som hotar med sämre kontakt ifall ts ger sitt favoritnamn åt barnet: "Släktingen hotar med sämre relationer oss emellan".

My, 02:43, 30 juli 2014. Anmäl

Barntillåtet?

Fråga: Jag har en fråga som irriterat mig mycket. Av min fadder har jag fått en liten metallskål klädd med sidentyg inuti. Skålen ska enligt henne vara från mitten av 1800-talet. Min fadder har i sin tur ärvt denna av en släkting. Den var i utmärkt skick ända tills jag hade besök av en mamma och hennes 1,5 åring. Mamman har uppfattningen att barn måste få se och röra på allting, och jag hann inte reagera. Det tog en sekund, sedan var tyget ituslitet av en knubbig barnhand. Jag tycker att talesättet “se men inte röra” är självklart både för barn och vuxna på besök hos andra, och har svårt att förstå denna attityd. Barn ska givetvis få möjlighet att undersöka saker, men det kan de göra hemma.

Svar: Ännu en av dessa tillåtande föräldrar, som i all välmening anser att deras barn ska få upptäcka världen så som de vill – naturligtvis jättebra, men inte om det sker på andras bekostnad. Du skulle ilsnabbt ha ryckt undan skålen, eller allra helst ha ställt undan den i förväg inför befarad förstörelse som ett så litet barn med en så fumlig förälder skulle kunna åstadkomma. Obs att det inte är barnets fel, förstås, utan enbart denna larvigt ”snälla” mammas.

Du kan knappast be om ersättning för den saboterade skålen. Däremot kan du inför ett eventuellt nytt besök ställa undan allt som kan demoleras av en nyfiken liten unge – och lägga skyddstyg på ömtåliga möbler osv. Alternativet är att du hela tiden håller ett öga på den lilla gästen och säger: ”Nej, nej, inte röra”, så snart det behövs. Men att ta bort allt ömtåligt är bättre.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (46)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 46

Men hur i all sin dar ska man hålla efter en 1,5-åring så att hon/han inte rör någonting runt omkring sig? Binda fast dem? Låsa in dem på toaletten? Eller göra som förr - hota med stryk? Så gör man inte idag, tack och lov! Bjuder man hem en 1,5-åring så får man förstå att inte ha den typen av föremål framme. De är så snabba de små fingrarna så oavsett om man punktmarkerar barnet så har de fingrarna på värdefulla föremål, el-uttag och kokande vatten på spisen innan man hinner blinka. Så klart att man försöker ha så mycket koll som möjligt på sina barn, men när man har med barn att göra så händer det olyckor. Det måste man ha en viss acceptans för.

Camilla, 15:57, 12 maj 2014. Anmäl

Björn: Min far, född på trettiotalet, var enligt min farmor ett otroligt livligt och aktivt barn. Han var så gott som omöjlig att ha i möblerade rum. Farmor var en ganska sträng och konsekvent person. Vi barnbarn hade stor respekt för henne. Trots det var alltså min pappa svår att styra när han var liten. Min svåger, förd på femtiotalet, var också ett livligt och aktivt barn. Min svärmor berättar att hon ofta inte visste vad hon skulle ta sig till med honom. Han var så livlig att han blev portförbjuden från kyrkans barntimmar. Livliga barn har alltid funnits, men visst är vi mer tillåtande mot barn idag än vi var för 50 år sedan, på gott och ont.

Fyrabansmor, 22:19, 11 maj 2014. Anmäl

Björn, 13:10 Hos vanligt folk under 1900-talets första hälft så var barn inte tillåtna i vardagsrummet ens i det egna hemmet. Finporslin och liknande annat ömtåligt stod antingen i låsta underskåp eller på hyllor där de syntes. På tiden före slit och släng så var man rädd om det mesta, inte bara släktklenoder.

Leif, 16:51, 10 maj 2014. Anmäl

Men för tusan - hur svårt ska det vara att se efter sina ungar! ? Man låter INTE en så liten unge härja runt med andras prylar. Det är obegripligt att dagens småbarnsmammor inte har något innanför pannbenet längre, krystade de ut allt vett med ungen när de födde? Nej visst, ja de hör ju själva till den ouppfostrade generationen så de begriper tyvärr inte bättre.

Anonym, 13:48, 10 maj 2014. Anmäl

Ang Björns funderingar. Nej, förr uppfostrade man sina barn. Barn fick inte bete sig som rabiata vildar, för då fick de sig en åthutning (och - nej vi som blev fostrade till att uppföra oss civiliserat har INTE fått några psykiska eller fysiska men av att lära oss att respektera andras egendom). En 1,5 åring fick för det mesta inte följa med, utan man ordnade barnvakt om man var bortbjuden. Barnen fick stanna hemma tills de var stora nog att förstå att uppföra sig i möblerade rum. Det har varit, är och förblir föräldrarnas ansvar att se till att deras ungar uppför sig. Och OM något skulle gå sönder så ÄR det föräldrarnas ansvar att ersätta det som gått sönder - oavsett vad själva tycker.

Nej, och jag är inte gammal och mossbelupen, endast 38 år, 13:43, 10 maj 2014. Anmäl

Jag är lite nyfiken på ett historiskt perspektiv av små barn. Hur såg det ut med livlighteten hos de små, barnanpassningen av hem och dylikt för 50 år sedan? Jag har en känsla av, men saknar fullkomligt erfarenhet eftersom jag bara är dryga 30 år, att en tydlig förskjutning har skett i förväntningarna på barnets anpassningsgrad till "vuxensammanhang". På gott och ont naturligtvis, allt är sällan svart eller vitt, men var en 1,5 åring lika omöjlig att hålla efter år 1960 som den är idag, eller är det en skillnad över tid? Notera att detta är en allvarligt ställd fråga och inte ett förtäckt debattinlägg.

Björn, 13:10, 10 maj 2014. Anmäl

I min bekantskapskrets kom de första barnen väldigt sent, jag hade länge ingen som helst erfarenhet av småbarn. Nu när några närstående har fått barn så inser jag att hur mycket jag än skulle ha barnsäkrat min lägenhet inför besök av 1,5-åring så skulle jag ha missat väldigt, väldigt mycket. Utan erfarenhet av barn fattar man inte vidden av vad barn kan ställa till med, hur mycket man än använder sin fantasi!

HR, 09:52, 10 maj 2014. Anmäl

@Cicci, det är nog inte så vanligt att folk är SÅ okunniga.

öbo, 22:24, 7 maj 2014. Anmäl

Föräldrar är ansvariga för vad deras barn gör, jag tycker inte att du skall skämmas för att be mamman att betala vad reparationen kostar. Speciellt om det var hon som lät barnet leka med skålen.

CeciliaG, 18:20, 7 maj 2014. Anmäl

Förmodligen var det en skål som inget skulle tro var värdefullt arvegods. Mamman trodde säkert det var en barnleksak. Så rådet blir att enbart omge dig med SNYGGA prylar. :D

Cicci, 12:27, 7 maj 2014. Anmäl

Barnkalastid?

Fråga: Vi skulle ha barn- och föräldrar kalas förra lördagen, vår son fyller 2. Kaffe, fika och lek. Vi satte tiden till 14, men ingen sluttid. Eftersom vi skrev fika, så förutsatte vi att folk skulle förstå att det inte skulle bli middag.

En mamma ur mammagruppen tackade glatt ja, men skrev i sitt svar (sms) att de har väldigt strikta sovrutiner och att hennes dotter sover kl 12-14. Hon sa därför att hon kommer 15 och att vi inte skulle vänta med tårtan.

Visst, kul att de kommer, men jag tycker att det är ohyfs att komma en timme för sent till ett kortare kalas. Klart att middagsluren är viktig, men är vi bortbjudna så ser vi ju till att passa tiden.

Ställde frågan i ett föräldraforum, men av svaren att döma så har jag fullkomligt fel. Det viktigaste är att deras lille Kalle får sova som han ska, inte att passa en tid. Det beskrevs
också att små barns sömn inte ska ruckas på. Tydligen blir barn små monster om de inte får sova, något jag då aldrig märkt. Snarare verkar det vara föräldern själv som vill ha rutiner för att göra rätt.

Jag tycker att man passar tiden oavsett om det är tandläkare eller kalas. Vad är rätt?

Svar: Först: ja, det är rätt att passa tider, men naturligtvis finns undantag! Många föräldrar sätter enbart sitt eget barn i fokus, och det kan säkert vara rätt, antagligen beror tidsnoggrannheten lika mycket på föräldrarnas behov som barnens. Den här mamman kunde ju ha tackat nej till kalaset, med angivande av orsak, nämligen att det inföll på hennes barns sovtid. Nu ville hon väl jättegärna vara med, och gjorde vad hon förmådde, hon uppmanade dig att inte vänta på henne med tårtan och förklarade hur viktigt det är med dessa exakta sovtider. Hennes uppfattning kan ingen annan lägga sig i.

Du kunde om du ville ha sagt till henne att om hon kom en timme försent skulle nog kalaset vara på väg att ta slut.

Du hade inte behövt göra något särskilt för henne, bara välkomnat henne och hennes barn när hon kom – hon valde ju själv att missa den gemenskap som grundas i att alla börjar kalaset samtidigt.

Men jag tycker att du kunde ha visat henne den generositet som ska känneteckna ett gott värdskap och inte blivit irriterad på henne. Och samtidigt tycker jag att hon kunde ha anpassat sitt barns sovtid en aning för att klara av att gå på kalaset, en halvtimme hit eller dit kan knappast vara avgörande.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 6
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (48)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 48

Frågeställaren har inte läst svaren ordentligt i föräldraforumet. Många föräldrar beskrev SIN EGEN uppfattning om hur viktigt det är för VISSA barn att hålla sina rutiner. Kanske är den andra mammans dotter en sådan. Och som många andra säger - världen går inte under av att ett barn inte får sova på sin vanliga tid, men vem vill ha en trött och grinig unge på sitt kalas? Hellre en utvilad som kommer lite senare. "Det är viktigt att passa tider" tycker frågeställaren, men verkar ha missat att det handlar om små barn här, som inte kan anpassa sig till ett tidsschema som vi vuxna kan. Onödigt fyrkantigt av frågeställaren, tycker jag.

Annapanna, 19:49, 28 februari 2014. Anmäl

Visst kanske det är så att den bjudna mamman hade kunnat få sitt barn att lägga sig en timme tidigare denna dag för sin lunchlur och sedan kunnat infinna sig klockan två på kalaset, men personligen så ser jag det såhär: Jag är mamma till en bebis som inte har några rutiner skrivna i sten, men jag vet hur kinkig hon kan bli när hon inte får sova när hon vill och om då den aktuella mamman vet att två (eller vilken tid nu hennes barn lägger sig) är en bra tid för hennes barn att sova så varför ska hon behöva vika sig dubbel (som det kanske faktiskt innebär för dem) för att ändra på sitt barns rutiner? Det är som många redan har varit inne på ett tvååringskalas för guds skull! Det är knappast så att födelsedagsbarnet (eller de bjudna barnen heller för den delen) bryr sig om ett barn kommer en timme senare och stannar en timme kortare än de andra. Kanske borde både FS och den andra mamman fundera på om de borde umgås med tanke på vilka olika prioriteringar de verkar ha i livet.

Alexandra, 17:27, 25 februari 2014. Anmäl

Meh! OS är väl ändå lite viktigare än ett tvåårskalas. Och framför allt roligare.

Meh!, 23:02, 24 februari 2014. Anmäl

Vi hade tvåårskalas i går. Bjudit in till kl 11 med planen att bjuda på mat kl 11.30 vilket passar vår familjs rutiner bäst. Tråkigt då när vissa gäster hellre låter sig styras av OS-tider och inte kommer förrän kl 12. Och nej, vi väntade inte med maten tills dess.

Anonym, 21:33, 24 februari 2014. Anmäl

Håller med Anonym 21:18. Vad är problemet? Vad gör det att en av mammorna kommer senare?

Ann, 22:13, 21 februari 2014. Anmäl

Men vad var problemet? Någon kommer senare, du slipper fixa fika och tvååringarna bryr sig. verkligen inte. Gud vilken stelbent värdinna !

Anonym, 21:08, 21 februari 2014. Anmäl

#Nina. Tänk på att det är tvååringar vi pratar om. Jag lovar dig, min son går inte att natta innan han är trött, och väntar man tills han är för trött blir han övertrött och grinig och skriker en halvtimme innan han däckar. En sån unge kan man inte ta på kalas - det om något vore oartigt. Jag har försökt vänja min son att vara mer flexibel men hittills icke. Tänker att det är en väldig skillnad på så små barn och en tre-fyra-åring. Det är väl snarare i den åldern man verkligen ska skaffa kompisar också.

Minna, 20:06, 21 februari 2014. Anmäl

Ibland blir man bara mållös. Skulle barnets sovtid klockan X och Y vara det som styr om barnet får en chans till att bli inbjuden på kalas och vara social och få kompisar..? Att hon hade mage att komma öht o vad själviskt det lät med "vänta inte med tårtan" - skulle ni ha gjort det då. liksom? Tråkig attityd. Den lär nog bädda för att barnet kan få svårt med kompisar.

Nina, 17:44, 21 februari 2014. Anmäl

Anonym: Läs med förståelse själv. Det finns ett antal personer som har kommenterat att man borde kunna flytta eller hoppa över sovtiderna (inkl. MR även om hon i övrigt hade ett bra svar) för att komma i tid. Min poäng var: Jovisst kan man det, men varför skulle man göra det? Till vilken nytta? Hellre ett utsövt barn som kommer försent. Blev det förståeligt nu?

Fyrabarnsmor, 11:28, 20 februari 2014. Anmäl

Vad snålt att inte bara låta den andra familjen kommer lite senare och stanna lite kortare. Jag fick själv barn för knappt ett år sen och har märkt att min son mår bäst och är gladast om hans egna behov och sovtider respekteras. Att natta honom en halvtimme innan han egentligen är trött går tyvärr inte. Det här handlar INTE om mina behov, utan om hans. Ingen skulle ju vara gladare än jag om mitt barn var lite mer flexibelt... Det handlar om att inse att barn är lika olika som vuxna är. Respektera andra och deras behov och sätt att göra saker.

Minna, 10:45, 20 februari 2014. Anmäl

Barnkalasdryck?

Fråga: Vi har ett barnbarn som fyllde två år häromdagen. Både på hans ettårsdag och nu serverades alkohol till maten, starköl och starkt till kaffet. Jag och min man har svårt att känna oss bekväma med detta, vi tycker att det ger fel signaler då det även fanns två andra barn på middagen båda i åtta-tioårsåldern.
Vi undrar om det finns något rätt och fel i detta och hur vi ska förhålla oss inför kommande kalas.
Vår enda tanke idag är att fortsättningsvis gratulera barnbarnet men inte delta i middagarna. Ska vi prata med föräldrarna om detta?

Svar: Barnen ska ju inte dricka alkohol oavsett vad de vuxna dricker, och det får alla barn lära sig tidigt: barn får vissa saker, vuxna får annat. Jag tycker inte att det är särskilt olämpligt för barnen att se att vuxna i deras närhet dricker ett glas vin, något som de kommer att få se många gånger innan de själva blir myndiga. Det lilla födelsedagsbarnet förstår ju inte detta, utan det är de större barnen som berörs.

Avstå gärna från att dricka alkohol om du och din man tycker så, men var med på födelsedagskalasen, det är för ert barns och era barnbarns skull säkert det bästa. Det går mycket bra att vänligt säga redan innan måltiden börjar ungefär ”vi avstår från alkohol idag, vi tycker att det känns trevligare att dricka alkoholfritt på barnkalas” – men gör ingen stor sak av det, det är inte något onormalt eller fel att bjuda på alkohol så länge barnen förstår att detta är förbehållet vuxna.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 27
  • 2
  • 0
  • 0

Kommentarer (123)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 123

Varför måste alkhol vara en del av ala högtider? Det är viktigt att visa i alla sammanhang att man inte MÅSTE dricka alkohol? Om man från redan tidig ålder ser att alkhol ska vara en del av allting man gör i familjen, så är det inte konstgt att vi har en sådan alkohol hets som vi har idag. Om barnen alltid ser att vuxna dricket alkohol, barn dricker läsk och aldrig någor annat kommer man ju växa upp med att tro att som vuxen dricker man alkhol och annan dricka blir töntigt/barsnligt. Självklart behöver man inte "förbjuda"" alkohol från allting, men samtidigt ska det vara självklart att alla inte dricker alkohol och att det är lika natruligt att inte dricka alkohol till maten. Personligen tycker jag att man inte behöver ha alkohol i sammanhang där barnen är en stor del, tex deras födelsedagar, jul, påsk osv. Däremot om man har middagsbjudningar eller mer "vuxen"fester kan man inkludera alkoholen. Har man problem med att undvara alkoholen från vissa högtider så ska man nog börja fundera över sin alkoholkonsumption.

Maja, 04:18, 20 februari 2014. Anmäl

Nej, ettåringar och tvåringar skall INTE få dricka alkohol till maten, inte ens om det är deras födelsedag. De får hålla sig till lättöl!

Maja Grönstedt, 13:52, 30 januari 2014. Anmäl

"Småbarnsföräldrar är ingen homogen grupp..." menade jag såklart.

ME, 14:47, 28 januari 2014. Anmäl

CeciliaG: Gissningsvis är det inte samma personer som yttrar sig. Småbarnsföräldrar är ingen heterogen grupp, vilket tydligt framgår av kommentarerna här (en del tycker att alkhol borde bannlysas helt om barn är närvarande, andra tycker att det är ok förutsatt att man dricker måttligt). När det gäller barnfria fester brukar åsikterna faktiskt också gå isär. Långt ifrån alla småbarnsföräldrar tycker att barnen ska följa med på fest till varje pris.

ME, 14:46, 28 januari 2014. Anmäl

När frågan har varit om att ha barnfria fester just för att barnen skall slippa se eventuellt påverkade vuxna så tycker jag att det har låtit helt tvärtom, då är alla småbarnsföräldrar upprörda eftersom de då tycker att barnen vara med till varje pris. Det är svårt att få barnvakt och varför utesluta de små barnen från gemenskapen.

CeciliaG, 13:10, 28 januari 2014. Anmäl

Älskade vänner, vi MÅSTE sluta skylla överdrivet drickande på alkoholens existens. Det är ju snarare viktigt för barn att se vuxna dricka alkohol i måttliga mängder, utan att bli fulla, så att det inte blir nåt konstigt med det. Dricker man så att barnen är dåligt är det man själv som är problemet, man kan inte skylla detta på vinflaskans förekomst på bordet. Självklart ska man inte duka fram alkohol om någon uttryckligen har problem med detta, men alkohol FINNS, och det sundaste för barnen är att de ser det som en dryck som inte är farlig men som bara är för vuxna, som kaffe. Jag har aldrig varit rädd för att duka fram alkohol när mina barn är med, de har aldrig sett en full vuxen i verkligheten. Sen såg de en full vuxen på TV, och då förklarade jag att vin är nåt som man inte mår bra av och som kan vara farligt om man dricker mycket av det, men dricker man som mamma och pappa bara ett glas så är det inget farligt alls.

Ullrika, 12:18, 27 januari 2014. Anmäl

Först tryckte jag det lät fel att bjuda på alkohol när barn är med, men kom på att våra vänner bjuder på vin till maten när det har födelsedagsfest, buffé på eftermiddagen för barn och vuxna. Finns inte på kartan att någon skulle bli det minsta påverkad, men det är ju i den kretsen, förvisso. All alkoholförtäring behöver inte betyda fylla, med andra ord. Sedan - en gång är ingen gång - skulle barn se mamma/pappa lite glada i hatten EN gång är det säkert ingen fara, om föräldrarna ofta är berusade är det en helt annan femma.

MG, 19:02, 24 januari 2014. Anmäl

Det tror inte jag, trist att vara avtrubbad då....

Anonym, 22:53, 23 januari 2014. Anmäl

Tänk va många barn som aldrig blivit gjorda utan lite hjälp av berusning?

Anonym, 22:23, 23 januari 2014. Anmäl

Nej, inte uttryckligen säger du det. Men du implecerar just precis det genom att nämna mjölk i samband med lipid-strukturer, typ alkohol i öl och vin. Jag menar att mjölk inte hör hemma i diskussionen överhuvudtaget.

Sid, 16:01, 23 januari 2014. Anmäl

Flygbusbarn?

Fråga: Jag har en frågeställning som irriterat mig ganska mycket de senaste åren.
Jag flyger ganska mycket, bland annat långa resor över Atlanten. På dessa resor händer det ju ibland att man hamnar bakom barnfamiljer. Barn som ibland hoppar upp och ned och nyper medpassagerare i tårna. Jag är 1.95 och brukar ha alldeles blåslagna knän efter längre flighter. När jag får ögonkontakt med föräldrarna så ser jag att dom vet vad deras små illbattingar håller på med men dom verkar inte orka ingripa. Jag förstår ju att barn är barn men undrar vad som i de här sammanhangen är rimligt att tolerera?

Svar: Ämnet har diskuterats några gånger i min spalt. Man kan inte som passagerare på allmänna transportmedel kräva att få lugn och ro omkring sig, men man kan förvänta sig att alla iakttar rimlig hänsyn. Det är förstås jättejobbigt för dig, men det är också svårt för föräldrarna att få tyst på sina barn och få dem att sitta still i fem-sex timmar.

Du kan börja med att vänligt säga till föräldrarna eller barnen själva om de är över sex-sju år, att du inte vill ha deras ryggstöd nerfällda hela resan i ditt knä och att du skulle uppskatta om de höll sig lite lugnare.

Föräldrar försvarar vanligen sina barn men kan nog också försöka hejda den värsta framfarten om de får veta hur störande den är. I svårartade lägen kan du vända dig till flygpersonalen och fråga om det finns möjlighet att byta plats, det kanske går att ordna i bästa fall.

Men du kan också när du beställer din resa, försöka få en lugn plats. Fråga om du kan få en sådan. Det är ju hopplöst att bli störd så många timmar när man kanske måste jobba, eller vila. Och barn har inte mer rätt än alla andra att ta utrymme, vare sig fysiskt eller ljudmässigt. Att de nyper dig i tårna verkar helt tokigt, vad kan de finna för nöje i det? Du måste kunna förbjuda dem att bete sig så – eller vilket säkert är en ännu bättre idé, behålla dina skor på.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 2
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (72)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 72

Gällande påståendet "Barn har inte mer rätt än andra att ta utrymme, vare sig fysiskt eller ljudmässigt" ??????????????? Vi lever väl ändå i verkligheten, varför fantisera om en sådan utopi/dystopi?

Skippa barnvagnen på bussen hädanefter, den tar plats...?, 00:49, 21 januari 2014. Anmäl

"Illbattingar" som nyper en i tårna - det kan väl ändå inte vara ett så frekvent problem för frågeställaren som det ges sken av här... :)

Anonym, 00:13, 21 januari 2014. Anmäl

Hmm, en flaggstång på 1,95 gnäller för att folk helt i sin ordning när skyltarna är släckta fäller sina säten. Det är inte den framförs problem att du är förväxt och tar för mycket plats. Res Business Class i stället för att gnäll på stackars småbarn gnällgubbe.

Anonym (Webbsida), 13:36, 20 januari 2014. Anmäl

@Jena så ni flyger i genomsnitt 10 gånger per år, och då bara räknat de gånger som barnet är med. Vilka tragiska miljöbovar ni är.

hallå, 18:33, 17 januari 2014. Anmäl

Helena, 04:56 När barnen är så små reser man antagligen iväg för sin egen del först och främst. Men så små barn vill man väl inte lämna bort med andra för så lång tid så då tar man dom med sig. Vi ska inte heller förakta all den inkomst och arbetstillfällen som turismen faktiskt generar direkt och indirekt. Vi får alla helt enkelt lära oss att vara mer toleranta mot varandra i det offentliga rummet, och hitta sätt att kringå det som stör oss. Jag har själv inte barn, men har inga problem med att dom finns med på flyg. Själv flög jag för första gången när jag var 4 år och minns det som igår, det var ett jättespännande äventyr som jag gläds åt än idag.

flygvan utan barn, 16:32, 17 januari 2014. Anmäl

@Helena 04:56. Nu var det ju inte främst för bebisens skull vi reste utan att vi som familj (med våra två barn) skulle ha två sköna veckor iväg från regn och slask och med möjlighet att umgås och koppla av tillsammans. Att inte bli påmind om jobb, ha mail som ploppar upp i telefonen etc utan helt enkelt bara ta dagen som den kommer har inte varit lika lätt hemma. Jag låter säkert i dina öron som en hemsk mamma, men som VD för ett företag med 35 anställda har bebisen fått hänga med på jobb redan från ett par veckors ålder. Jag har varit hemma mycket, men ändå till stor del funnits till hand via telefon och mail för mina anställda. Nu hade jag och min man 15 dagar där vi faktiskt på heltid kunde ägna all tid åt våra barn och åt familjen. Att det var på en plats där vi dessutom kunde leka med treåringen i poolen och på stranden i timtal var en stor fördel. Resan gick som sagt bra, treåringen sov, åt, tittade på film, ritade och läste saga. Bebisen sov den största delen av tiden. Tryckutjämningen är det jag anser mig ha minst möjlighet att påverka, men ingen av dem hade några problem. Bebisen somnade t o m under den ena landningen. Det är mycket möjligt att vår treåring inte kommer att minnas det här om några år, men hon hade två väldigt mysiga veckor nu - vilket är nog så viktigt. Dessutom pratar hon gärna om vad hon gjorde i somras, utflykter vi var på då etc. När hon som knappt tre år gammal förra våren kom till mormors sommarstuga kom hon dessutom ihåg precis var hennes sovplats var från året före, så det är ju inte precis så att barn har "guldfiskminne".

Ylva, 14:10, 17 januari 2014. Anmäl

Jena: Nej man flyger inte för flygandes skull, men det spelar ingen roll när det gäller att visa hänsyn gentemot medpassagerare. Banskötare med 40 års erfarenhet: tycker du att det är en hård attityd när jag anser att alla behöver visa varandra hänsyn oavsett ålder? En tvååring hamnar under föräldrarnas ansvar och det är upp till dem att hjälpa till. Jag har aldrig skrivit att tvååringen själv ska ta ansvar, men visst om barnet självt bokat biljetten och klivit ombord på planet utan vuxet sällskap så ligger antagligen ansvaret hos tvååringen själv.

mary, 13:31, 17 januari 2014. Anmäl

Fyrabarnsmor - jag skulle inte heller vilja resa till Thailand, för min egen skull. Tror inte min son skulle tyckt flygresan var jobbig (vare sig nu eller när han var mindre), men själv skulle jag vara helt slut när vi var framme av att hålla honom på gott humör så länge. Det skulle inte vara värt det. Jobbigast (för föräldern) är när barnet är ganska stort, men inte tillräckligt stort för att få egen sittplats (ca 1½ år). Då är en timme inrikes tillräckligt ansträngande.

Jena, 11:42, 17 januari 2014. Anmäl

Jena: Att ta med en resvan treåring till Medelhavet är inte det jag har menat i alla fall, när jag tyckt att man kan vänta med långa flygresor om man har småbarn. Det jag tänker på är spädbarn (och kanske 1-2-åringar) som tas med på semesterresor till Thailand etc. Det har jag personligen lite svårt att förstå att mina vill göra som förälder. Å andra sidan ska man inte bara rikta den kritiken mot föräldrarna utan också mot resebolagen, som ju riktar sin marknadsföring till denna grupp. Tydligen är barnfamiljer en viktig del av resebolagens kundkrets, därmed får övriga kunder nog finna sig i att de också reser.

Fyrabarnsmor, 10:56, 17 januari 2014. Anmäl

@ Mary - vi snackar trots allt om en flygresa, inte ett teater- eller biobesök, där man betalar för själva upplevelsen. Ingen flyger för flygandets skull, man flyger för att ta sig någonstans. Man kläms ihop som sardiner för att ta sig på billigaste sätt till ett annat ställe. Det är en jobbig situation och det är ofrånkomligt att man störs av andra människor. . @ Helena + övriga som påstår att barn inte får ut något av att resa eftersom de inte kommer minnas det: jag tycker det är en konstig inställning att se något som bortkastat bara för att barnet inte minns det konkret. Barnpsykologer är helt överens om att den första tiden i en människas liv är den viktigaste för deras personliga utveckling. Kanske minns barnet resan genom känslan av trygghet och glädje av att få bara med både mamma och pappa dygnet runt, utan att de kände sig stressade av vardagsplikter? . Min son ska resa till Medelhavet till sommaren, det kommer att bli fantastiskt för honom att umgås varje dag med kusiner, fastrar och farmor+farfar i en hel vecka. Han är bara tre år så han kommer inte att komma ihåg det, men det är definitivt något som främjar hans utveckling! Han är en van resenär (flugit inrikes 30 gånger redan) och vi har valt resmål med så kort flygtid som möjligt.

Jena, 10:22, 17 januari 2014. Anmäl

Barnteaterbråk?

Fråga: Vi var på teater, en familjeföreställning. Bakom oss satt en barnfamilj med två killar, kanske i femårsåldern. Killarna hade väldigt högljudda röster och protesterade högt och skrikigt på allt och alla, framförallt på föreställningen. De var nog helt enkelt inte upplagda för att gå på barnteater utan ville bara gå hem. Deras röster var så högljudda att jag vände mig om flera gånger för jag fick verkligen ont i öronen och kom av mig i föreställningen.

Till slut vänder sig min sambo om och säger till, ungefär att de ska vara tysta för att han blir störd. Då plötsligt ryter pappan till och spänner ögonen i min sambo och säger: ”vad är problemet, det är höga ljud från orkestern, vänd dig om.”
Det blev väldigt otrevligt och smockan hängde i luften.

Det blev inte mycket bättre men vi försökte att inte bry oss. Några gånger hyschade vår sexåring till dem när killarna och mamman pratade högt om något i manegen. Då sa mamman högt ”man får väl prata – stanna hemma och titta på tv om det inte passar” typ.

Självklart ska barn få uttrycka sig högljutt skratta, gråta osv. Vi går ofta på barnbio och barnteater så vi är inte helt ovana. Men ska man acceptera hur mycket som helst bara för att det är en familjeföreställning? Och får man inte säga till andras barn? Teater är ett ganska kostsamt nöje.

Svar: Det du beskriver är verkligen jättetråkigt, och egentligen ingenting som andra kan påverka, tyvärr. Det måste ju ha varit fler än du och din familj som stördes av de skrikiga barnen. Med dessa oförstående föräldrar hade det kanske varit läge att be vaktmästarna i pausen om att få byta plats eller att be dem säga till familjen att det hade kommit klagomål så de måste försöka hålla någotsånär tyst på sina barn.

Men alla som har gått med barn på något slags föreställning vet hur svårt det är att få ett muntert nyfiket eller bara uttråkat barn att vara tyst i flera timmar, så en viss marginal ska man ha för att sådant kan inträffa. Att föräldrarna ställer sig på barnets sida är också rätt om man ser det ur det åthutade barnets synvinkel, där ska föräldrar just vara en trygghet som inte rubbas av andras tillsägelser.

Med detta sagt kan jag tänka mig att hade du eller din sambo vänligt sagt direkt till barnen något om att försöka prata med små bokstäver för att de hördes alldeles för mycket, så hade det blivit enklare at kommunicera med föräldrarna som ju också måste ha insett att det var olämpligt med barnens skrikande.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 1
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (51)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 51

På barnteater förväntas väl publiken inte vara helt tyst - ibland ingår ju också att barnen är delaktiga i föreställningen - men att bete sig som familjen på raden bakom är förstås inte okej. Mammans svar säger ju dessutom allt - som vuxen får man faktiskt vara en förebild och visa sina barn att man ska visa hänsyn mot andra besökande. Men det här är inte alls ovanligt i dag. Jag går ganska ofta på teater och då är det en hel del vuxna (alltid är det nån1) som sitter och pratar och kommenterar föreställningen som om de vore hemma i tv-soffan. Till och med skådespelarna på scenen måste ju höra detta! Ofta är det här faktiskt inte unga människor, utan 60-plussare, konstigt nog.

Anna-Karin, 08:51, 17 december 2013. Anmäl

När man vänder sig om flera gånger och småler lite försynt tycker man att föräldrarna borde märka av det och tysta ner barnen. Tyvärr var det fullsatt så det gick inte att byta plats. Det var ingen aggressiv tillsägelse heller från min sambo utan han sa bara ifrån väldigt kort men det kan ju tolkas olika hur det sades. Tycker bara det är märkligt att man låter sina barn störa och skrika hur som helst under en föreställning. Säger man ifrån får man säg en känga.Fast jag tror inte heller att de njöt så värst av föreställningen.

Lindak2008@live.se, 22:03, 16 december 2013. Anmäl

Anonym 21:49. He was a fiend! :-D Men numera får jag höra från skolan att han är en "trevlig ung man"! :-)

Helena, 19:12, 16 december 2013. Anmäl

Mina barn har fått gå på mången teaterföreställning genom åren. De har mycket myror i byxorna och ofta mycket att säga också men på teater vet de att man är tyst eller möjligen viskar. Jag förstår inte att det ska vara så svårt att träna på detta - men det är ju tydligt att en del föräldrar inte ens försöker. Bedrövligt.

ak, 17:23, 16 december 2013. Anmäl

Vi har redan tidigare noterat Helenas övermänskliga erfarenhetsbank.

Anonym, 13:06, 16 december 2013. Anmäl

Har föräldrarna tappat fostrar-rollen? Signaturen Lotta skriver från sitt perspektiv som van arrangör av barnkulturarrangrmang att det på senare tid blivit vanligare att föräldrar anser att deras barn har rätt att röra på sig och vara högljudda under föreställningar. Det är en väldigt intressant observation av ett förändrat mönster som får en att fundera. Om föräldrarna tappat sin fostrar-roll, och därutöver i allt högre utsträckning gör grejor i det offentliga rummet med barnen (förr tror jag det var mer vanligt man gick i grupp) blir resultatet att ingen fostrar barnen in i hur man tar hänsyn till andra i offentliga gemensamma sammanhang. Utom den kloka barnkulturinstitutionen förstås som skickar med en lapp om arrangemangsvett. Lite sorgligt.

Maria, 11:03, 16 december 2013. Anmäl

Instämmer till fullo med Nissefar 07:58, 13 december 2013 "Vilket underbart och klokt svar med barnperspektiv. Magdalena vågar se de störiga barnen och deras behov av trygghet och föräldrastöd."

Lina, 09:20, 16 december 2013. Anmäl

Helena, du måste ha en väldigt snabb 3-åring och själv vara oerhört långsam om han t.o.m. hann upp på scenen innan du hann stoppa honom.

Anonym, 21:49, 15 december 2013. Anmäl

Kul att ni försvarar mig. Tack! :-) Nu associerar jag igen :-) - angående det där med att ha varit med om mycket, så minns jag en sak som Henning Sjöström skrev i en av sina självbiografiska böcker. Han skrev, att när man skulle redogöra för en människas vandel, så kunde det finnas en del tvivelaktigt i vissas. Eller sådant som lät tvivelaktigt i vissa andras öron. Medan andra hade ett blankt blad - inget att anmärka på. Men var det automatiskt den med det blanka bladet som blev den bäste advokaten, bäste kommunalrådet, bäste företagsledaren..? Nej, menade Sjöström, för de som hade ett blankt blad hade ofta inte gjort NÅGOT ALLS. De hade bara varit. Medan de med det lite solkade papperet, ofta även hade hunnit med mycket gott, och mycket aktivt. Lärt känna många människor, tagit många initiativ och varit entrepenörer - även om det ibland gått galet (vilket t.ex. slutade med en skattesmäll). Jag tror det ligger något i det!

Helena, 18:34, 15 december 2013. Anmäl

Om Urban går ut i världen istället för att sitta inne och sura får han också historier att berätta ;-)

Jo du, 15:02, 15 december 2013. Anmäl