Barnfritt?

Fråga: Jag ska ha 60-års cocktailparty och har förutom släkt och vänner i min egen ålder, tänkt bjuda vänner som är unga och nyblivna föräldrar. Min oro är att de tar med sig barn, och hur jag på inbjudan på ett trevligt sätt skriver att denna gång vill jag bara att vuxna kommer.

Har Magdalena ett bra tips om hur jag ska skriva?

Annons:

Svar: Helt rätt att inte låta barn vara med på en tillställning (med alkohol antar jag) som är avsedd för vuxna. Skriv på inbjudan längst ner ungefär ”Tyvärr kan jag inte ta emot mina gästers gulliga barn, de får stanna hemma denna gång”.

En del av dina unga vänner kommer kanske att ringa och säga att de inte har barnvakt och därför ändå tar med sina trevliga små eller halvstora barn. Då måste du ha förberett ett svar. Antingen att du är ledsen men det går faktiskt inte att ha barn med just denna gång (en av föräldrarna får stanna hemma, eller man kanske rentav får fram en barnvakt). Eller att det är okej om föräldrarna då själva tar hand om sina barn helt och hållet, du har tyvärr varken utrymme eller lekmöjligheter för dem.

Någon kanske kommer med ett eller flera barn utan att bry sig om vad du har skrivit på din inbjudan. Då behöver du inte se jätteglad ut.

Magdalena Ribbing

Barnklagomål?

Fråga: Tio års erfarenhet har lärt mig att många människor har åsikter om barn med funktionshinder som inte är uppenbart synliga.
Efter en svår kamp mot en hjärnhinneinflammation firar vi segern med att försöka röra oss ute och njuta av tillvaron. Eftersom vårt barn inte hunnit återfå alla krafterna (det kommer att ta tid) får han åka rullstol, men kliver ur lite då och då. Nittionio av hundra reagerar med att vara hjälpsamma, men det tycks alltid finnas någon som anser att vi skämmer bort vårt barn.
Första kommentaren fick vi på Gröna Lund. Vår son satt i rullstolen fram till karusellen, vi använde handikappingången, men sedan klev han ur för att åka. Då fick vi höra av en annan förälder att vi fuskade och borde stå i kö som andra. Vi ignorerade det fullständigt och avfärdade det som en engångshändelse. Men det har hänt ett par gånger till, i lite olika versioner. Vi skämmer bort vårt barn som ju uppenbarligen kan gå, vi tränger oss före, etc.

Som sagt, nästan alla är väldigt hjälpsamma – men resten? Vi är inte intresserade av att berätta vårt barns fulla medicinska historia för en främling som blivit upprörd när vi låter vårt barn åka rullstol och använda handikappanpassningar.

Svar: Detta slags fråga återkommer då och då och är varje gång lika beklämmande. Det du berättar om somliga människors brist på förståelse, tolerans och insikt om att alla inte är lika är gräsligt. Varför tror andra att de har något att göra med ditt barns funktionshinder och hur ni föräldrar hanterar det?

Bäst vore förmodligen om du kunde bara iskallt strunta i de anmärkande och oförstående människorna. Om det inte går, om de är fortsatt insisterande och ifrågasättande, kan du säga något åt det här hållet: ”vi har alla våra svagheter, en del mer än andra”.

Riktigt hemska människor som inte ger sig kan du svara så här: ”En del har funktionshinder, andra är dumma och taktlösa”.

Ibland måste man ta i, man kan inte bara finna sig i vad som helst. Men åren här lärt mig att kall likgiltighet kan vara lika effektivt.

Magdalena Ribbing

Förvägsfödelsefest?

Fråga: Jag har en fråga angående det nya fenomenet som uppkommit i Sverige sprunget från USA: Babyshowers. Jag är i yngre trettioårsåldern och många i min vänkrets är gravida. Ett flertal har bjudit in till så kallade babyshowers där man ska fira den blivande modern. Det kan vara en väninna till den blivande modern som bjuder in till överraskningsfest för mamman ungefär som en möhippa, men allt vanligare är att den blivande modern själv bjuder in till babyshower.

På showern så leker man lekar om graviditeter och barn och äter mat, lekarna har varit allt från att mäta babymagen till att skriva hälsningar till babyn och något extra fånigt i form av ”gissa bajset” då man mosar olika sorters mat i blöjor och får gissa vad det är. Själv tycker jag detta fenomen är riktigt pinsamt och ointressant efter som jag är intresserad av mina vänner men inte hur stora deras magar är eller vill skriva hälsningar till barn som inte ens fötts. Men eftersom jag vill vara en stöttande och bra vän så håller jag tyst om detta.

På dessa fester är det förväntat från traditionen i USA att man ska ta med sig presenter i form av babykläder, något så löjligt som en ”tårta” gjord av blöjor eller annat som den blivande mamman kan tänkas önska sig. För mig har det tidigare varit självklart att när jag besöker en väninna efter att hon fött sitt barn ha med en present till babyn. Att nu också köpa presenter till ett barn som inte ens finns ens känns konstigt, speciellt som jag inte är förtjust i själva idén med babyshowers. Borde jag köpa presenter – eller inte gå på evenemanget?

Svar: Usch så löjligt det låter, det du beskriver! Det finns ingen anledning att delta i att mosa låtsasbajs och göra tårtor av blöjor.

Förr var det vanligt särskilt i USA att vänner och släkt i god tid innan beräknad tid för förlossningen delade med sig av sin kunskap om babyskötsel till den blivande modern. Hade hon ont om babykläder fick hon sådana. Att man då ordnade detta slags tillställning var i enlighet med kvinnors gemenskap och vilja att hjälpa varandra. Grunden till ordet shower, enligt vad jag har hört, är att gästerna hade sina medförda presenter i ett hopfällt parasoll så att den blivande modern ”duschades” av dem när det slogs upp.

Traditionellt i svensk historia har man inte givit babypresenter innan barnet var fött, för att inte utmana ödet.

Om den blivande mamman vill bjuda hem sina nära vänner eller de nära vännerna ordnar ett litet kalas för henne med anledning av den förestående födseln är det en sak. Men det du berättar låter nästan hysteriskt. Du kan med fördel tacka nej när du får veta att man planerar dumheter som blöjlekar och magmätning.

Säg som det är: ”jag avstår från showern och avvaktar med present till dess babyn är född”.

Och så gör du det.

Magdalena Ribbing

Presenthysteri?

Fråga: Har tre barn, med överflöd av tillhörigheter. Vi vuxna vill inte ha mera av onödiga presenter som inte behövs eller ens uppskattas. Har därför av närmare släktingar önskat sommarsegelskurs, hästtidning en termin, bidrag till en ny cykel, årsabonnemang till barnsymfonikerna osv. Vad kamraterna ger vid barnkalas anser vi vuxna oss inte ha någon rätt att lägga oss i, detta handlar bara om de närmare släktingarna som ofta ger dyrare presenter i stora mängder.

Vi har nu förstått att det är viktigt för släktingar på vår ena sida att ge dessa snart trasiga ”monument”. De valde till och med att kontakta socialtjänsten och säga att vi missunnade våra barn presenter, när vi istället önskade upplevelser. Ingen konflikt har funnits i familjen före vi försökte stävja detta vad vi anser både onödiga och ovälkomna presentandet utan proportioner.

Vi har till och med fått genomgå en utredning av socialtjänstens socialsekreterare nu, allt var okej hos oss, men det gör knappast situationen enklare framåt. Vad ska vi göra? Vet att vi inte har rättighet att skilja barnen från släktingar. Är enda alternativet att ta emot allt batteridrivet plastskräp?

Svar: Ojojoj! Vilken onödig släktkonflikt! Visst ska föräldrar kunna prata med nära släkt om vad barnen kan ha glädje av när det är presentdags. Men många människor anser att presenter till barn är deras personliga val som föräldrar inte ska lägga sig i. Och kanske har du råkat uttrycka detta på ett sätt som har fått dina släktingar att missuppfatta din goda vilja. För en hel del (säkert godhjärtade) presentgivare är det också viktigt att visa upp sin generositet för omgivningen, hur flott man är och hur väl man vill.

Många barn har för många prylar och du är inte ensam om att vilja rätta till detta överflöd i riktning mot nyttigare saker. Ibland kan det vara uppskattat av barnen, andra gånger är det föräldrarnas ambitioner som får styra och barnens eventuella önskemål åsidosätts. ”Vi önskade…vi vill inte…” skriver du, alltså inte ”barnen önskade…” vilket de kanske gjorde. För släkten kan dina önskemål om presenter bli lika med att du vill ha bidrag till de utgifter för barnen som du annars skulle stått för. Men att släkten kontaktar socialtjänsten för att klaga på er föräldrar för detta är orimligt.

Det låter som om du överväger att dra ner umgänget med den släkt som visar en sådan misstänksamhet mot dig. Du vet att det inte är rätt att förmena barnen kontakt med nära släkt, även om det är lätt att förstå hur kränkt du måste vara av att anmälas till socialtjänsten på grund av att du har önskat vettigare presenter för dina barn.

En frostig relation med denna del av släkten blir oundviklig. Men för barnens del spelar det förmodligen mindre roll om de får oanvändbara leksaker än om de undandras kontakt med nära släkt som de har umgåtts med hela sina liv. Så låt barnen uttrycka sina presentönskningar själva direkt till släkten ifråga, och försök själv att låta bli att ha synpunkter på detta. Det betyder inte att släkten har vunnit över dig, bara att du har valt dina strider. Det viktigaste är inte att barnen får en prenumeration på en tidning istället för fler plastsaker.

Magdalena Ribbing

Babyhänsyn?

Fråga: Jag har en son som är 6 månader gammal, jag har själv munherpes & är mycket noggrann för att undvika att han ska få det, t.ex skulle jag aldrig pussa honom på munnen eller tvätta hans napp med min egen saliv.

Jag känner att jag kan uppfattas löjlig & ha bacillskräck, men jag tycker det är onödigt att han ska få det när han är så liten då jag själv besvärats mycket av det samt att man sedan har det hela livet ( även om han säkert kommer få det förr eller senare ).

Se även: http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/forskare-munsar-forsamrar-tankeformagan

De har fungerat bra, men när man träffar andra som inte tänker på det kan jag bli galen. Träffade t.ex en gammal vän som är mycket barnkär & frikostig med kramar & pussar, men det bli konstigt när jag knappt pussar honom i ansiktet & så går han loss andra gången som han träffade min lille son.
Jag vet inte hur jag ska bemöta det, eller prata om det utan att det blir fel.
Jag tror han är medveten om att han har munsår, men kanske inte tänker på hur det smittar osv.

Tacksam för hjälp hur jag kan bemöta det, samt hur man kan formulera sig utan att skada den man måste säga till, då vuxna inte direkt gillar att bli tillsagda om sitt beteende.

Svar: Du har all rätt i världen att skydda ditt barn från smitta. Och det ska absolut inte tas illa upp om du säger till alla som du möter och som börjar ta din son i famnen, ungefär ”håll gärna i honom, men inga pussar och ingen hudkontakt om jag får be, jag är så orolig för smitta eftersom jag själv har munherpes.”
Det är rakt på sak. Det är sant. Och det är rätt av dig.

Om någon tar illa upp av detta är det dum, självupptagen person, okunnig om risker, och då får den personen bli sur, det är verkligen inte ditt problem.

Magdalena Ribbing

Gravidnyfikenhet?

Fråga: Jag är några och trettio och får därför utstå en hel del frågor om eventuell graviditet från nyfikna kollegor. Genast görs en graviditetskoppling (mer eller mindre subtil, oftast mindre) om jag råkar säga att jag är trött, att jag vid något tillfälle nämnt att jag känt mig illamående (reagerar så på stress), att jag råkat hålla mig för magen (som för övrigt inte bör kunna misstas för en gravidmage…).

Till saken hör att jag sedan några år har ett förhållande med en kille på jobbet och det tycks göra folk (i synnerhet medelålders kvinnor av någon anledning) extra nyfikna. Vi längtar inte efter barn (vilket också tycks vara svårt att acceptera för många), men tänk om vi hade försökt utan resultat och fått utstå dessa obetänksamma kommentarer!

Jag blir irriterad men vill inte spisa av någon utan tar tacksamt emot förslag på ett trevligt sätt att säga ifrån. Nu brukar jag bara säga ”nej, trött/illamående kan man vara ändå vet du” eller ”nej, vi planerar inte att skaffa barn just nu men skulle det bli så lär ni märka vad det lider”, eller så låtsas jag som ingenting. Men hur ska jag slippa frågorna?

Svar:
Din fråga hör till de återkommande i min frågelåda. Eftersom problemet är så vanligt tar jag upp det trots att jag har svarat många gånger på snarlika frågor. I bästa fall läser några som är på gång att fråga om andras eventuella graviditet detta och då kanske det går upp för dem vad de gör när de tillåter sig denna oförsynthet, denna självtagna rättighet att fråga andra om de mest personliga saker. Precis som du skriver kan ju dessa graviditetsfrågor vålla hemska kval hos den som försökt få barn men misslyckats, eller den som just haft ett missfall, eller den som gjort abort, eller den som varken vill ha barn eller meddela omvärlden om det.

Så när du får dessa korkade, oartiga, beskäftiga frågor, se vänligt (så mycket du förmår!) på frågeställaren och säg milt ”det kommer säkert att synas om jag väntar barn” – eller om frågorna upprepas trots att du försökt avvärja dem, ungefär ”berätta för mig varför du är så intresserad av detta”. Då kommer säkert svaret från den som frågat ”jamen det är så roligt/underbart/livets mening med barn” och då säger du artigt ”jaha, det var så du menade” – men inget mer, ingen förklaring, ingen antydan om vad du och din partner vill eller inte vill.

Och får du inte tyst på frågeställarna så återstår den sista repliken ”vet du vad, det är en alldeles privat fråga som du ställer, jag tänker inte svara”.

Magdalena Ribbing

Släktnamnsrätt?

Fråga: Min fråga gäller namnval till vår dotter. Vi har enats om Elsa efter min mormor. Både min man och jag tycker att det är ett fint namn.

En del tycker dock att det inte passar sig eftersom mormor fortfarande är i livet. Hon bor på äldreboende, och är inte alltid så medveten, men vi står varandra väldigt nära och det är delvis därför vi har valt namnet Elsa.

Vad är det som passar? Måste man ”vänta” tills en släkting är borta för att döpa sitt barn efter den personen eller använda samma namn?

Svar:
Det är både hedrande för förebilden och rätt att ge ett släktnamn till ett barn.

De som säger att den man har som namnförebild i släkten måste vara död har helt fel. Tvärtom är det underbart för den som lever att få veta att ett nytt barn har fått ens namn. Så gör man i många, många familjer, i en del släkter till och med så att ett visst förnamn går i arv och är självklart, oavsett om någon äldre lever och har det namnet.

Elsa är jättefint! Berätta för din mormor att du och din man har givit hennes namn till er dotter – hon kommer alldeles säkert att bli glad och stolt.

Magdalena Ribbing

Barnplacering?

Fråga: Min fråga gäller ”bordsplacering” vid tillställningar med större sällskap i olika åldrar.

För mig är det självklart att placera sällskapets barn vid ena kanten av bordet, eftersom barn vanligen äter ganska snabbt och sen vill gå och leka.(Inget konstigt med det – få barn uppskattar längre sittningar, och varför skulle de det?) Är det en måltid i mitt eget hem kan jag såklart ”placera” barnen där, men jag har vid flera tillfällen märkt att en del föräldrar inte alls vill ha det så, och faktiskt kan ta illa upp om man föreslår det. Kanske ser de det som att deras barn blir ”undanskuffade”?

Dessa föräldrar låter istället barnen själva välja var de vill sitta, vilket oftast blir ”på rad” mitt på bordets ena långsida. Det är säkert inte konstigt det heller – ur barnets perspektiv. Klart man vill sitta i centrum, om man själv får välja.

Men när sen barnen ätit klart och går i väg sitter vi kvarvarande vuxna sitter med stora luckor vid bordet, vilket inte känns särskilt trevligt. Inte kan man flytta i hop på ett naturligt sätt då heller – inte minst för att barnen ju ska komma tillbaka till efterrätten/tårtan och då ska sitta på samma plats som de tog tidigare.

Jag har varit med om samma sak ganska många gånger – vid måltider inomhus och utomhus, vid begravningskaffe (!) och andra tillfällen då man är ett större sällskap.

Har Magdalena något bra tips för att förebygga såna här situationer? Jag vill verkligen inte såra eller reta upp några föräldrar, men tycker det skulle vara så mycket trevligare om man kunde sitta på ett sätt som motsvarar hur vi faktiskt gör när vi äter tillsammans (alltså att vuxna gärna sitter och pratar en stund efter maten, medan barn hellre går och leker när de ätit klart)

Svar: Din fråga handlar om umgängeskultur, och sådan skiljer sig från grupp till grupp. Många anser att barn ska vara med överallt – se alla frågor om, barn på bröllop – medan andra anser att barn har det bäst om bjudningen är anpassad till just dem, inte en vuxenbjudning. Att sätta barn vid ett barnbord är gammal tradition, väl beprövad, men i nutid av en del föräldrar betraktad som att barnen ”hålls undan”.

Jag tror inte att du kan ändra föräldrarnas attityd, och inte heller att du ensam kan skapa en ny kultur bland dem du umgås med. Man har ju alltid rätt att tacka nej till en bjudning där man vet att många barn kommer att närvara och placeras i fokus.

Att föräldrar månar om sina barn är självklart, men det borde också vara självklart att barnen inte tar över en bjudning som också inbegriper vuxna. Det är inte så osannolikt att barnen själva blir gladare av att få sitta och stoja en aning avsides.

Men vad du än skulle säga och göra så skulle föräldrar, en del av dem, bli sårade, arga, kränkta för att deras barn inte ses som de viktigaste gästerna. Det enda är att vid dina egna bjudningar placera barnen så som du tycker att det är bäst. Om föräldrarna då protesterar, be dem sätta sig tillsammans med barnen vilket då vore lite åt sidan.

Magdalena Ribbing

Bröllopsbarn?

Fråga: Trodde själv att alla frågor kring detta med barn på bröllop redan var besvarade, men då trodde jag samtidigt att jag aldrig skulle hamna i denna sits.
Jag och min make är bjudna på bröllop i sommar. Vi är båda nära vänner till både brud och brudgum. Det är ett barnfritt bröllop men bruden har gått med på att barn upp till 6 månader får följa med. Dock kommer vårat barn att då vara 8 månader gammalt. Jag har inga planer på att sluta amma så tidigt. Jag har heller ingen ”barnvakt” som jag känner förtroende för och kan lämna barnet till under dagen. (Vi bor utomlands, och har inga släktingar i närheten.)

Jag har bett min väninna att få ta med mig mitt barn, eller att få ha någon i ett angränsande rum eller byggnad så att jag kan gå dit då och då, men får ett tvärnej.

Samtidigt säger hon att hon kommer bli oerhört besviken om jag inte kommer på bröllopet och då kommer ”omvärdera” vår vänskap. Jag har försökt på alla vis att få henne att förstå att jag inte kan lämna ett så litet barn och kan jag inte ta det med mig kan jag inte komma. Hon blir helt enkelt rasande och viker sig inte en tum. Hur hanterar jag detta?

Svar:
Uppriktigt sagt verkar inte den blivande bruden vara någon vidare förstående vän. Snarare är hon pinsamt pretentiös – du får inte ta med ditt precis på gränsen för stora barn men du får inte heller utebli från bröllopet för då blir hon besviken. Vad vill hon att du ska göra? Hon har kanske hamnat i någon bröllopsdesperation som får henne att bete sig så dumt. Barnfritt bröllop är helt okej, men inte att bli rasande för att en mamma som ammar sitt barn då måste utebli.

Kan du själv skaffa ett hotellrum eller något annat viste så nära festlokalen som möjligt, där du och din man kan växla om att passa ert barn, eller skaffa en hjälp som kan kalla på er om så behövs? Du skulle då kunna gå dit och amma, och gå tillbaka till festen.

Går inte detta att ordna så finns ju ingen annan möjlighet än att du stannar hemma, och då är det väl lika bra att din man också gör det, eftersom ni bor utomlands.

Om bröllopet sammanfaller med att ni ändå är i Sverige så kan din man gå på bröllopet – men du måste göra klart för den självupptagna bruden att du inte kan lämna din baby ensam och hungrig. För att slippa fler arga ord från bruden kan du skriva ett brev med vänlig men tydlig förklaring om en babys matbehov.

Magdalena Ribbing

Amma offentligt – rätt eller fel?

Mammor ska kunna amma överallt när de vill, anser många. Föreningar bildas, videos läggs ut och det går alltid ut på att kvinnor ska vistas där de vill även om de måste amma en baby. Detta kan jag hålla med om till åtminstone nittio procent.
Men vilken uppståndelse det blev när jag i morse diskuterade offentlig amning i Sveriges Radios morgonprogram P1 Morgon! Kommentarerna forsade in till SR, det skapades omgående en tråd på nätet, olika medier blev nerringda och krävde kommentarer från mig. Många av de kritiska lyssnarna har bara brytt sig om att förstå en del av det jag sade och bestämt sig för att jag har åt skogen fel.

Men det jag tydligt och genast sade var jag inte har något emot att mödrar ammar sina barn offentligt – men att om de befinner sig där amning inte förväntas ska de ta lite hänsyn till omgivningen. Amma diskret föreslog jag. Ser man sig om finns vanligen någon lugnare vrå på kaféet än precis vid det sorlande bordet i mitten av krogen, den späckade guidningen på museet eller första bänk på begravningen. Just denna ”lugnare vrå” har retat upp en del som skriver att jag anser att mammor ska förvisas till någon vrå. Nej, jag tycker inte att en mamma ska parkera sig i någon vrå – men just när ammandet pågår kanske hon kan gå iväg ett par meter från krogsorlet eller trafikbruset på uteserveringen. Inte minst för babyns skull. Lite matro kan inte vara fel.

Dessutom berättade jag att till min spalt här på DN.se kommer mängder av frågor särskilt från brudpar angående ammande gäster – som brudparet vill slippa. Det finns rimligen en anledning till denna önskan. De som läser min spalt vet att frågan har varit uppe många gånger. Och så tog jag som exempel superkalaset Nobelfesten som de allra flesta känner till och har sett på bild; där har det knappast förekommit någon amning vid bordet. Varför skulle inte brudparets största fest i livet visas samma hänsyn?
För min personliga del, påpekade jag även i SR, är det inte något problem med ammande mödrar på offentliga platser. Jag har inget intresse av att stirra på dem. Men av de många frågorna genom åren vet jag att många tycker att det är olämpligt att behöva se en kvinna amma sin baby i åsyn och åhöro av helt obekanta personer.

Så varför blir andra så ofta störda av att en mamma ger sitt barn mat? Det får forskarna ägna sig åt att ta fram. Jag kan bara ana en orsak i att kvinnobrösten i vår sexualfixerade tid framförallt betraktas för att väcka attraktion. Kvinnor lägger ner stora resurser för att förbättra sina bröst och det är knappast för att göra en framtida amning säkrare. Ändå tas vanligen inte dessa bröst, naturliga eller förändrade, fram oklädda i offentlig miljö. Möjligen kan det därför vara svårt för omgivningen att hantera en situation där dessa hittills delvis skylda bröst plötsligt byter status från sexattribut till att få beskådas av alla som matleverantörer till en baby.

Nu tycker jag också att flertalet ammande mödrar som jag har sett förstår att agera med diskretion, de har anpassad klädsel och är sällan utmanande. Men de som inte bryr sig om andras närvaro finns också, och det är dessa som gör att frågan väcker starka känslor.
Rätten att amma överallt ska givetvis finnas. Men den rättigheten bör hanteras med varsamhet – och med tolerans från alla håll.
Magdalena Ribbing