Etikettspalten: Måltidsohyfs

På förekommen anledning: I varje TV-kanal äts det, i allt fler TV-program diskuteras mat och dryck. Programledare och gäster äter och dricker inför hela folket.

Men hur?

Bedrövligt för det allra mesta. De är förebilder, dessa ätare, för sina åskådare, som inte sällan eller rentav för det mesta tar efter det de ser. Alltså kan man tro att det är trevligt eller okej att man stoppar in något ätbart i munnen, smackar njutningsfullt, börjar prata med munnen full eller halvfull, häller in någon vätska, och fortsätter att prata och jubla över läckerheterna medan sörjan i gapet demonstreras tydligt för omgivningen.
Och så viftas det med kniv och gaffel samtidigt. Kanske har en regissör eller annan sagt till att de som framträder i programmen ska vara naturliga, och gärna ”spontana” – och då lyfter ätarna sina händer i axelnivå och gestikulerar med kniv och gaffel.
Det ser gräsligt ut. Möjligen äter många ungefär så i sin ensamhet och det må vara deras ensak. Men äter och dricker man i sällskap med andra, vilket man måste inse att även att TV-tittare är, har man en skyldighet att ha ett hyggligt bordsskick.

Att tugga med öppen mun ser äckligt ut.
Att dricka innan man har tuggat ur och svalt det man har i gapet ser likaså äckligt ut.
Att vifta med besticken ser korkat ut och trist ut och innebär en risk för omgivningen att nås av det som finns kvar på bordsverktygen.
Att stoppa kniven i munnen är sedan mycket länge ett tecken på dåligt bordsskick.
Kan nästa steg bli att snyta sig lite ”spontant” i servetten?

Härmed föreslås alla medverkande i TV-program att tänka på hur de äter och inta föda och dryck på ett för andra uthärdligt sätt.
Den som äter-dricker ser inte sig själv så som omgivningen gör. Beter man sig obehagligt drabbar det övriga i första hand. Dessa kan lätt tappa aptiten, eller känna stark vantrivsel, vilket jag vet av de många frågor som kommer till min spalt angående arbetskamraters, släktingars, vänners tråkiga eller äckliga sätt att äta. Hur man ska få någon i vars sällskap man måste äta att sluta smacka och sörpla är en ofta återkommande fråga.

Man kan förvisso vara en underbar person med de bästa kvaliteter även om man saknar hyfs vid matbordet. Men man gör ett oändligt mycket bättre intryck och uppfattas som en avsevärt trevligare person om man anstränger sig litegrann att äta snyggt.
Och TV-programmens ätare, med få lysande undantag, ska man akta sig för att ta efter.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (39)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 39

Ok Magdalena! Alltid roligt att lära sig något nytt, jag ska äta omelett precis så här (helt utan kniven) fram till min död! :-) - Nytt för mig var nyss detta med nedställandet av glaset i rätt ordning efter skålandet, rimligt och logiskt, roligt! Det svåraste beträffande etikett är för mig när man ska presentera två personer för varandra, jag måste alltid tänka efter, annars blir det lätt ett stolt "det här är min farmor!" sagt till den unga flicka som naturligtvis först skulle ha beskrivits för farmor..

Irene, 00:02, 31 oktober 2014. Anmäl

MAGDALENA FÖRTYDLIGAR: @Irene, 12.52: Visst är det helt korrekt att sedan man har delat av en lagom bit omelett med gaffeln fösa upp den på sagda gaffels kullriga sida och därvid använda kniven som påpetare. Man ska inte göra livet besvärligare än det ändå är. Men skär helst inte omeletten med kniven!

Magdalena Ribbing, 16:51, 30 oktober 2014. Anmäl

Tack för upplysningen Magdalena! Jag tolkar den som så att man bör undvika att använda kniven-vapnet när den inte behövs, som i en mjuk omelett? Men lite opraktiskt är det väl ändå, att inte använda sin "påpetare" när man nu har en? Nu ska jag laga till en omelett och proväta den med endast gaffel! :-)

Irene, 12:52, 30 oktober 2014. Anmäl

Mycket bra inlägg Magdalena. Nu kanske vi ska vara artiga och inte hänga ut programledare med namn, men jag hoppas att den numera dansanta programledaren i TV4 följer med i dina spalter.

Kristina, 10:17, 30 oktober 2014. Anmäl

MAGDALENA FÖRKLARAR: Dags för en liten lektion om knivbruk. Kniven är ursprungligen ett vapen. Därför ska den i fredliga sammanhang, som måltider, användas med försiktighet. Att lägga ner kniven när man stoppar mat i munnen är alltså korrekt. Men i svensk med flera traditioner är det korrekt även att behålla kniven i höger hand då och då under ätandet. I amerikanskt elegant bordsskick har man kniven i höger hand, gaffeln i vänster, och skär en lagom munsbit med knivens hjälp varpå man lägger ner kniven på tallriken, flyttar gaffeln till höger hand, tar upp munsbiten, stoppar den i munnen, tuggar ur, tar upp kniven igen i höger hand, skär en ny munsbit osv i ett slags växelbruk. Detta därför att en civiliserad människa inte äter med ett vapen i handen. Det slarvigare amerikanska bordsskicket däremot är att skära upp allt på en gång och äta med enbart gaffeln, ungefär som man kan göra åt barn i svenska sammanhang. Sallad äter man i prydligt bordsskick genom att med gaffeln hålla fast sallatsbladet och med hjälp av kniven vika ihop det till ett litet "paket" som via gaffeln förs till munnen. Omelett delas i en lagom munsbit åt gången med hjälp av gaffeln, inte kniven. Det finns gott om finesser i prydligt bordsskick; ändå är basen i ett sådant att äta ljudlöst och spillfritt.

Magdalena Ribbing, 08:15, 30 oktober 2014. Anmäl

Adèle Ja vi är gulliga! :-) Vad jag velat säga är att det för det allra mesta finns en vettig bakomliggande förklaring till bordsskick, ett exempel är att inte stoppa kniven i munnen - därför att kniven ursprungligen alltid var en riktigt vass sak, numera mest när man äter helt kött.. - Men vilka är skälen till att man bör lägga ifrån sig kniven när man äter omelett och sallad? För det måste finnas ett skäl, en förklaring! Annars finns ingen anledning alls att äta sallad och omelett på ett opraktiskt sätt. Magdalen måste ha svaret!

Irene, 15:31, 29 oktober 2014. Anmäl

Irene: Det kan nog knappast framstå som ett gravt etikettbrott att använda kniven som du beskriver, men det går faktiskt att sticka fast omelettbitar på gaffeln om man verkligen bemödar sig - vilket man naturligtvis inte behöver. Och nu får jag nästan lust att anamma MR:s "gulligt"-beteckning på den nivå ni verkar ha på era middagar där hemma ;-)

Adèle, 13:50, 29 oktober 2014. Anmäl

Adèle Hm, jag visste inte att man bör äta omelett så. Sallad brukar vilja rymma från gaffeln om jag inte liksom spänner fast den med kniven mt gaffeln. Med etikettsregler är det ju så att de i flesta fall, nu talar jag om bordsskick, finns en logik bakom reglerna, ett praktiskt, sunt förnuft. Om jag t ex rapar vid matbordet stör jag dem som sitter bredvid, de kan tycka att detta är obehagligt. Alltså gäller regeln Rapa inte vid bordet. Men om jag envisas med att jaga en hal omelettbit över tallriken utan att ta hjälp av bestick nummer två - då är jag väl bara lite korkad..? Ingen plågas av att jag äter omelett och sallad med två bestick, men rapningen kan vara riktigt plågsam (= en ibland osande gasbildning som varit på besök i mina matsmältningsorgan och som jag nu ljudligt stöter upp för att maggasen ska få sväva in i min bordsgrannes näsa :-) Jag älskar etikettsregler! De allra flesta är logiska och underlättar umgänget. - Jag försöker numera tvinga min stackars make att vänta med att ställa ner sitt vinglas när vi skålat, tills jag (en dam) först ställt ner mitt. Det går sådär..

Irene, 11:07, 29 oktober 2014. Anmäl

Irene: det finns faktiskt mat som enligt formellt svenskt bordsskick ska ätas med enbart gaffel. Sallad och omelett t ex. Logiskt, eftersom man inte behöver en kniv för att sönderdela dessa rätter.

Adèle, 10:02, 29 oktober 2014. Anmäl

Deborah Alltså, när amerikaner äter så är det bra och helt okej, det är deras kultur och absolut inte fel i mina ögon. Men när svenska unga för att verka världsvana, "annorlunda" kanske blir jag en aning irriterad. Det påminner mig, lite långsökt kanske, om när Anita Ekberg kom hem efter ett års vistelse i USA och inte längre kunde prata svenska. Det var liksom finare att låtsas "vara amerikan". Jag tycker faktiskt att vi kan vara lite stolta över att vi kan äta snyggt med både kniv och gaffel ! Medan jag ändå är igång: Peta aldrig tänderna vid matbordet, även om det står hundra tandpetare framme i skålar, äckligt att behöva ana vilka halvsmälta likdelar som behöver rotas fram ur garnityret, sugas på lite diskret för att sedan sväljas ner, usch!

Irene, 18:32, 28 oktober 2014. Anmäl

Etikettspalten: Sluta tjata om andras mat!

Vad ska jag svara när dom säger: ”Men usch, hur kan du äta det där?”
Den bedrövade och bedrövliga frågan kom nyligen till spalten, en av många i samma ämne, alltså kritiska synpunkter på det någon äter.
Detta verkar ha tilltagit i omfång på senare tid – allt fler tar sig rätten att kommentera andras matlådor, dieter, vad de har på sina tallrikar, vad de beställer på krogen, vilken mat de lagar till sina bjudningar.

En enda kommentar är okej angående andras mat, och den lyder: ”så gott det ser ut!” Allt negativt kommenterande är fel, såväl oartigt och ouppfostrat som pinsamt. Det är översittarfasoner att kritisera det som andra äter, som om man själv vore stjärnkock och matexpert.
Den som säger något så gräsligt som i frågan ovan ”men usch, hur kan du äta det där?” har gjort bort sig för lång tid. En sådan kommentar visar på total oförståelse för andras integritet, känslor och smak. Jämför med ett klädesplagg ”men usch, hur kan du ha på dig det där?” Det är inte heller något man säger vilket de flesta som har ett uns medkänsla förstår.

Men varför tror så många att de kan klaga på vad andra äter? Kanske beror det på den allt vildare matdiskussion som pågår, om nytta och skada, om kalorier och kolhydrater och rätt fett, om grönsaker över och under jord, om vitaminer och rå mat och långkok. Alla har sina idéer och alldeles för många tror att just deras idé är den enda rätta och att de därför måste frälsa alla andra till denna tro.
Gör inte det. Vi som har den stora förmånen att både få äta oss mätta och välja vår mat måste sluta att tjata på andra om deras val av föda. Man har inte rätt att kommentera, ifrågasätta eller försöka omvända andra beträffande den mat som de frivilligt äter. Rådgivning är det klokt att avstå från till dess att man blir uttryckligen tillfrågad.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (16)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 16

Sluta prata om maten överhuvudtaget! Det uppstår ofta ett ältande om varenda rätt, hur god den är, vad består den av, kan man få receptet etc. Prata om intressanta saker i stället! Beröm värdinnan/värden och tacka efteråt.

Irene Holm, 11:16, 30 maj 2014. Anmäl

Men ÄR de tverkligen ett problem undrar sign HS. av allt att döma inte för dig-men det hindrar ju inte att det faktsikt ÄR det för oändligt många andra människor. Om ingen (i negativa ordalag)kommenterat vad du äter har du haft tur

B, 09:46, 20 maj 2014. Anmäl

Anonym 13.39: Det är endast en gång jag träffat på en person som liksom inte kunde släppa det faktum att jag är vegetarian - utan kom med diverse "vego-kommentarer" genom hela middagen. Denna person hör dock inte till min närmaste bekantskapskrets, så jag kunde helt enkelt ignorera situationen, och låta vederbörande göra bort sig på egen hand. Om man själv låter bli att "gå i clinch" självdör de flesta kommentarerna.

Anonym, 19:49, 19 maj 2014. Anmäl

Anonym, 13:56 Det är väl ok att diskutera vilket av ämnena man vill, såvida personen ifråga själv startat diskussionen. Men man kanske inte ska börja kritisera eller säga indirekta gliringar om vad de än månde vara. Skriva folk på näsan med sina egna förträffliga åsikter.

Anonym, 16:51, 19 maj 2014. Anmäl

Anonym 13:56 Politiska åsikter kan man visst kommentera om de har uttryckts av personen i fråga.

Per W, 16:42, 19 maj 2014. Anmäl

Andras matvanor. barnuppfostran, rökvanor, alkoholintag, inkomst och politiska åsikter ska man avstå att kommentera på personlig nivå.

Anonym, 13:56, 19 maj 2014. Anmäl

HS: testa att vara vegetarian. Får ständigt försvara detta i samband med måltider utan att jag för den delen kommit på tanken att gnälla över köttätarnas val att äta kött (vilket på flera sätt vore mer rimligt än att oja sig över vegetarianen)

Anonym, 13:39, 19 maj 2014. Anmäl

Jag upplever inte att folk har så mycket synpunkter på vad man äter utan snarare har de synpunkter på det man låter bli att äta. Folk bryr sig egentligen inte om att en vegetarian/vegan äter grönsaker. Det är mer bekymmersamt att de valt att låta bli att äta kött. Det spelar ingen roll att du tar en stor köttbullemacka för du valde bort räkmackan för du äter inte räkor. Att du äter annat som du gillar och blir mätt på spelar ingen roll, du äter inte räkor, som är så gott... Äter man en viss diet så har man valt bort något som man inte äter och det stör folk. Vi är flockdjur och alla måste göra som alla andra i flocken för annars är något fel...

Bodil, 13:37, 19 maj 2014. Anmäl

kan det vara brist på samtalsämnen? eller är det så att man gillar att leverera en moralpredikning mot andras ätande?

samtalsbrist?, 13:26, 19 maj 2014. Anmäl

I många fall känns det bara som att man får konstatera att alla har sina små egenheter. Vissa predikar om nån diet som de hängt upp sig på, jag har (enligt min pojkvän) en tendens att upprepa anekdoter till leda, du gör sannolikt också något som irriterar din omgivning... Det enda rimliga är väl att ta det hela med jämnmod och acceptera irriterande små ovanor och klavertramp hos sina vänner och släktingar, om inte annat i förhoppning att de gör detsamma gentemot mig. Förhoppningsvis överväger väl det goda :). . Rena ovänligheter som i MRs exempel, som är menade som sådana och inte bara ett fall av att tungan sprang ifrån hjärnan är dock en annan sak. Kommer sådant för ofta kanske man får prata med personen om det, och i värsta fall se över sitt umgänge.

annan Camilla, 12:09, 19 maj 2014. Anmäl

Etikettspalt: Rätt för allergisk gäst

Ofta kommer bekymrade frågor om hur man som gäst ska hantera sina matfobier, allergier, dieter osv när man blir bjuden på lunch eller middag.  Ska man lida i tysthet? Sitta hungrig? Peta undan det man inte kan äta? Äta och bli sjuk?
Mitt svar är ständigt detsamma oavsett typ av matproblem: vid sitt ja tack till lunchen, kaffet, middagen säger man att det ska bli så trevligt och att man genast vill meddela att man inte tål gluten, laktos, skaldjur, nötter eller vad det är och att man självklart tar med sig en egen maträtt om det ska bjudas något av det man inte tål. Flertalet värdpersoner säger då att de ordnar mat som gästen tål.
Lika korrekt kan värdpersonen svara att det är bra om gästen tar med en rätt som är garanterat ofarlig och som gästen kan känna sig trygg med. Glutenintoleranta exempelvis får problem om mjöl förekommer i maten, och i ett vanligt kök kan det vara svårt att undvika en oavsiktlig mjölgnutta. Jag har fått exempel på en mjölfri hembakad tårta – men formen var smord och bröad med vanligt ströbröd. Det blev inte bra.

Att man inte tål viss mat är ingenting att skämmas över eller försöka dölja. Det är alltid bäst att berätta i förväg, ingen värdperson vill ha en hostande, kräkande, kliande gäst – eller en som blir ännu mer drabbad. Men som gäst kan man inte förvänta sig att den mat som värdpersonen bjuder på ska anpassas efter varje gästs matproblem. Har man en gäst som inte tål gluten så ska inte all mat nödvändigtvis tillredas just för den gästen, utan han eller hon kan antingen bjudas en särskild mjölfri rätt eller få ta med sig det han eller hon kan äta. Och har man en skaldjursallergisk gäst kan man försöka laga något annat än skaldjursmat – men är det just detta man har tänkt sig så ställer man fram en laxrätt till allergiska gästen, utan prat om det.

Här kommer invändningarna stormande, några exempel: ”ska inte jag som gäst få bli bjuden på mat, varför ska just jag ta med mig eget att äta? Jag vill äta samma mat som alla andra. Det är min rättighet som gäst att få sådan mat som jag vill ha. Värdpersonen har skyldighet att laga den mat som gästerna tål.”
Upprördheten brukar vara stor. Ett stort argument brukar vara att en bjudning betyder att man bjuds, alltså inte ska behövs ta med sig mat själv. Mitt svar är då att bjudningen inte främst handlar om det man får att äta och dricka utan den gemenskap som ges när man möter andra människor.
Nu blir alla de upprörda tyvärr ännu mer besvikna. Värdpersonen har inte någon skyldighet att tillreda det slags mat som passar varje gäst. Det är knappast ens artigt och vänligt att anpassa en hel måltid till en exempelvis laktos- eller glutenintolerant gäst; övriga gäster utan matproblem ska inte behöva avstå från vad som kan vara godare mat. För att i någon mån försöka hejda alla arga kommentatorer förklarar jag om igen att det är den som bjuder som bestämmer vilken mat som ska bjudas, inte den eller de gäster som har vissa matförbehåll; men samtidigt är det självklart att man inte bjuder en muslimsk eller judisk gäst på fläskstek, utan antingen gör en nötstek eller ser till att det finns alternativ. Att däremot avstå från alla recept som kan innehålla exempelvis mjöl är en annan sak.

Gästen är den viktigaste ingrediensen på en bjudning, kan man säga. Inte maten och drycken, även om dessa kan bidra i hög grad till bjudningens trevliga stämning. Men det är inte samma sak som att alla gäster ska kräva just sin mat – jag som har fått mängder av frågor om just detta genom åren vet att allt fler gäster närmast fordrar att bjudas på det som de vill och kan äta. Det är i nutid ganska många olika hänsyn som en värdperson måste ta, om alla allergier, intoleranser, dieter och faktiskt även direkt smak (typexempel ”jag gillar inte fisk, bara så att du vet”) ska följas. Den som har en bjudning är inte vårdgivare utan värdperson som gör så gott han eller hon kan, men utan att ta ansvaret för eventuella allergier. (Jämför med kattallergiker till exempel, om de får problem i ett hem där det finns katt är det inte värdpersonens fel och ansvar utan gästens, som inte har meddelat sin allergi. Dessutom är det nättopp omöjligt att inför en bjudning sanera ett hem till totalt katthårsfritt; kattallergiker måste därför fråga först om det finns katt, och i så fall troligen avstå från att gå på kalaset.)

Alltså kvarstår mitt svar: meddela genast eventuella matproblem, erbjud medförande av en egen rätt, uppskatta om värdpersonen lovar att tillreda en specialrätt, se inte sur och sorgsen ut när andra äter något annat än det man själv tål.

Ännu en viktig sak: andra gäster ska ge fullkomligt sjutton i att kommentera, fråga, undra över det som någon äter eller inte äter! Det är direkt tölpigt att kommentera vad andra har på sin tallrik.

Magdalena Ribbing 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (72)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 72

Jo, 20:30, 13 januari 2014: Det föll inte bort, du glömde att skriva det eller skrev det på fel ställe!!

Urban, 20:38, 13 januari 2014. Anmäl

Anonym, 20:29 från Jo ska det vara, det föll bort

Jo, 20:30, 13 januari 2014. Anmäl

Men jag tycker inte att jag hånat någon, och verkligen inte "sparkat" och sannerligen inte vridit om någon kniv. (Jag skrev att jag inte visste om personen var någon som satt ensam med mikromat eller var omgiven av omtänksamma vänner.) Jag skulle vilja förstå varifrån ett synsätt där vi inte ser det nödvändigt att respektera varandras egenheter kommer. Jag tycker att alla har rätt att få förståelse och vänliga ord, oavsett om de är ensamma,övergivna eller har en diagnos, jag förstår inte hur människors bekymmer kan vara olika värda. Vem är varken jag eller du att säga att mina/dina problem är värre än någon annans. Den verklighet vi alla lever i förtjänar ömsesidig respekt oavsett vad vi vet om varandra. Jag ger mig ur denna diskussion med detta inlägg och önskar dig och alla medmänniskor allt gott.

Anonym, 20:29, 13 januari 2014. Anmäl

@Jo, jag sa inte att du sa att någon satt hemma med mikromat, däremot antydde du det och det får du gärna stå för. Intressant att man numera ska ta hänsyn till alla möjliga och omöjliga livssituationer, nojor, diagnoser och preferenser, men om någon skulle bete sig på ett visst sätt för att man är ensam, övergiven och kanske bitter på grund av det - det behöver man inte tänka på. Det som kanske gör mest ont är fortfarande helt okej att sparka på och vrida om kniven. Trots att dessa mäniskor kanske behöver ett vänligt ord mer än någon annan. (Nu vet jag inte heller om vederbörande hade ett bitskt skätt av helt andra anledningar. Men om det är TABU att fråga någon om barn av hänsyn till eventuell ofrivillig barnlöshet så kan jag tycka att det borde vara lika TABU att håna någon genom att antyda deras ensamhet.)

hallå, 17:33, 13 januari 2014. Anmäl

Min avsikt var verkligen inte att visa någon härskarteknik , gå till personangrepp eller försöka trycka ner någon, inte heller sa jag att "trött på trams" satt hemma med mikromat utan att jag inte vet något om vederbörande och hur dess livssituation ser ut. Min önskan med inlägget var endast att belysa frågan med vad som benämns "påhittade" diagnoser och att dessa diagnoser är verkliga problem för oss som har dem i vår närhet på olika sätt. Det handlar faktiskt inte om att vara rädd för grytor utan är vidare än så. Bra gjort att du dumpade mannen som behandlade dig och andra illa och skyllde på diagnosen. Jag håller helt med dig, en diagnos är ingen ursäkt för att bete sig illa, de flesta jag känner med diagnoser har lärt sig att kontrollera sig. De som inte kan de blir tyvärr allt ensammare. Dessa diagnoser kallas ofta felaktigt för sjukdomar vilket de inte är utan klassas som funktionshinder och är ofta en neuropsykiatrisk diagnos. Hur folk beter sig med sina "nojor" är olika även i min bekantskapskrets, men inte någon försöker pådyvla nojorna på annan part. Själv har jag försökt lära mina barn att är vi bortbjudna så väljer man vad man äter av det som bjuds, kan man inte äta det så avstår man, det är aldrig några problem men vi är lyckligt lottade med vänner som inte ifrågasätter varför X väljer att inte äta av allt, utan accepterar allas olikheter. Dina åsikter om min far och hans uppfostringsmetoder är dig fritt att ha, jag håller inte med dig men det är min frihet i frågan.

Jo, 16:50, 13 januari 2014. Anmäl

Interesssant att lasa om alla allergier etc som folk har. Undrar om det finns mera kemikalier i maten i Sverige eller om manniskor ar mer benagna att bli sjuka i olika akommer. Bor sjalv i Australien och kanner endast tre personer som ar gluten allergike och de sager aldrig att man maste anpassa sig efter dom. Inga andra vanner har sagt eller sager nar vi bjuder dom pa middag att de inte kan vissa ratter. Intressant observation bara. Kanske vissa manniskor maste vaxa upp och forsta att ibland ater man sant man inte gillar. Inget som man har dott over precis. Verkar nastan som om att ibland vill folk verka vilja vara speciella och da ar maten ett satt att vara det pa. Sjalvklart ska man ta hansyn till riktiga allergiker, men sana som inte ater vissa saker bara for att for nog faktiskt anpassa sag till varlden runt onkring dem.

Alex, 04:17, 13 januari 2014. Anmäl

Att lära sig att äta broccoli, grytor eller vad de månde vara måste väl ändå va en av de enklaste problemen? Har man en massa matnojjor som hindrar än i vardagen måste man väl ändå vara så pass intelligent att man söker hjälp?

Anonym, 18:57, 12 januari 2014. Anmäl

@Jo, 17:46 du är lika otrevlig som går till personangrepp och antyder att den som inte skriver under på löjliga matnojor sitter ensam hemma med sin mikromat (ett betydligt allvarligare problem i livet än att vara rädd för grytor). Tycker din far gjorde helt rätt men även dina syskon som lärde sig ta ansvar för sina nojor i stället för att kräva annan mat. Rätt hanterat av alla där! Självklart ska alla få ha sina konstiga preferenser i fred, dock ska de inte pådyvla det på andra bara för att det påstås ingå i en diagnos. Som sagt, behandlar man inte sin sjukdom så får man ta smällarna - kan det inte behandlas så kanske det inte är en sjukdom trots allt, eller hur? Själv umgicks jag ett tag med en man som behandlade andra illa och skyllde på sin aspergers. Honom har jag dumpat. Ingenting, inte ens en sjukdom, ger någon rätt att behandla andra illa! Tänk på det nästa gång du försöker trycka ner någon med illasinnade härskartekniker och antydningar om deras ensamhet. Du vet inte hur du sårar, och vet du det ska du skämmas dubbelt upp.

hallå, 16:21, 12 januari 2014. Anmäl

den som är felfri må kasta den första stenen heter ett talesätt. Detta som en hälsning till er som ironiserar över oss med "löjliga " och "påhittade" " och "trendiga" diagnoser

1970, 19:43, 11 januari 2014. Anmäl

Till "Trött på trams" jag förmodar att du är en person som vill få igång en storm av åsikter uppretade av ditt respektlösa synsätt. Du har troligen inte mött personer med diagnos problematik. Jag kan försäkra dig att vi som har dessa "påhittade" diagnoser i vår närhet lever i en verklighet som känns allt annat än påhittad och fjantig. Nu var det ju inte diagnosers varande som MR´s kolumn handlade om utan hur man lämpligast beter sig både som gäst och värd då svårigheter med viss mat förekommer. Så jag ber om ursäkt för att jag inte kan motstå att kommentera detta som inte har med ämnet att göra. Själv är jag uppfostrad med en far som dag efter dag satt fram samma mat tills den åts upp eller blev otjänlig, jag lärde mig äta upp på en gång vilket mina syskon inte gjorde. Jo, de blev tillräckligt hungriga tillslut. (tills vi lärde oss gömma pengar vi hittade så lillebror kunde få korv på kiosken ibland Vad lärde vi oss av det? ) Inte botade det något matmotstånd iallafall, tvärtom. Nu i vuxen ålder har jag personer i min omgivning med just dessa diagnoser du har starka åsikter om. Inte heller där har det hjälpt med att få gå hungrig, viktnedgång och sjukdom är resultatet. Jag vet. och jag kan försäkra dig om att det inte på något sätt handlar om att inte kunna uppförs sig bland folk. Jag tycker synd om dig utan att veta något om dig eller ditt liv, sitter du ensam med din mikromat utan att njuta av trevligt sällskap och glada skratt vid bordet eller är du ofta bjuden till en hop av toleranta vänner och släktingar som vet exakt hur världen ser ut i dina ögon? Vad vet jag? Som värd/värdinna ser jag min "uppgift" att försöka få mina gäster att trivas och äta mat som skänker välbehag och inte ångest. Jag önskar dig ett fortsatt liv fullt av trevliga upplevelser som vidgar dina vyer.

Jo, 17:46, 11 januari 2014. Anmäl

Etikettspalt: Må julen bli god och glad!

Ordet jul eller snarlika med samma mening har funnits i de nordiska språken sedan långt före vår tideräknings början. Asarnas främsta gud, Oden, hade också namnet Jólnir, som ordet jul kan hänga samman med. En av teorierna kring ordet jul är att det kommer från ett åldrigt germanskt ord för fest, jehwla och ursprunget till detta skulle kunna vara latinets joculus, med innebörden att skämta.

Att julen sedan urminnes tider har inneburit något slags firande är klart. Och det är också vad de flesta gör. Man kan fira att slakten är klar och matförråden fyllda, kanske ledigheten från arbetet, gemenskapen med familj och vänner, eller en efterlängtad ensamhet utan plikter mot andra. I dag ska vi få fira jul så som det passar oss.

Ramarna kring julen finns för alla som vill ha sådana – men ingen måste göra som ”alla andra” dessa dagar. Allt fler går ut och äter julmat, ensamma eller i sällskap. Stockholms stora restauranger är fullbokade på julafton lång tid i förväg. Andra väljer bara sin favoritmat på julafton, antingen den är pannkakor eller hummer – eller traditionell julmat. I andra kulturer finns andra traditioner och att där det passar blanda dessa med de gamla svenska sederna har blivit vanligt, till allas glädje.

Sakta förflyttas julens gamla krav med ansträngande traditionskrav till att bli en god helg med stor frivillighet i firandet, eller icke firade. I dag går det inte att säga att man måste göra eller inte får göra det ena eller andra i sitt eget val av julfirande. Om ensamheten är det man önskar sig till jul ska inte andra välvilliga beklaga detta eller kräva att man deltar i storfirandet. Men en ofrivillig ensamhet måste kunna avhjälpas med en inbjudan att vara med i gemenskapen. Inte som en uppoffring utan därför att julens fundament är två stora ord: tacksamhet och gemenskap.
Den som vill fira sin jul i samklang med andra ska ges möjlighet till det. Att medvetet eller obetänksamt utesluta någon ur julgemenskapen blir tråkigt för alla och skapar tveklöst dålig stämning.

Tacksamheten är alltid viktig, inte minst när julens gåvor ges. Ful och tråkig julklapp? Gör inget, det är den goda tanken man tackar för. Bok som man redan har läst? Gör inget, den kan ges vidare, eller bytas. Oönskad present från ett barn, litet eller stort? Stor tacksamhet och glädje, att inte se glad ut eller vilja byta en present från en ung person är så fel!
För övrigt är det roligt att få möjlighet att tacka. Den som kan tänka kan också tacka, orden har samma  grund.
Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (12)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 12

MAGDALENA SVARAR: @Kajsa, 09.42: Idogt läsande under många år ger viss kunskap - sådan som jag ibland ger som bakgrund till mitt skrivande, detta om jag inte själv har varit med i liknande situationer, vilket inte är fallet med just midvinterblot med mera. Numera kan vi ju alla googla dessutom.

Magdalena Ribbing, 12:01, 28 december 2013. Anmäl

Saknar källhänvisning för första stycket såvida inte MR själv har forskat fram detta, i övrigt ovanligt bra skrivet.

Kajsa, 09:42, 28 december 2013. Anmäl

Jul ,nej tack: du måste förklara för sina barn att du inte orkar ordna jul varje år. Om de är vuxna och har egna familjer är det ju läge att de börjar ordna sina egna jular med egna traditioner. Föreslå att ni turas om att vara värd, eller att ni gör en knytisvariant. Det kan väl ändå inte vara känsligt att säga att man inte hinner och orkar fixa all mat och föreslå att men hjälps åt? Jag har fått en känsla av att många avstår från att säga att de vill ha hjälp, eller rent av tackar nej till erbjuden hjälp men klagar sedan i andra sammanhang. Det är inte riktigt sjyst. Säg till, vänligt!

ME, 22:17, 25 december 2013. Anmäl

Bra skrivet, men något sådant som oönskade presenter från barn, små eller stora, finns väl ändå inte. God fortsättning, alla.

Jon Bertil Karlsson, 12:49, 25 december 2013. Anmäl

God Jul, Magdalena Ribbing och hela kommentarsspalten! Må julen bli som just ni vill ha den! :-)

Victor A, 14:47, 24 december 2013. Anmäl

God Jul Magdalena! Låt lutfisken väl smaka och ljuset komma åter.

Johansson, 12:04, 24 december 2013. Anmäl

Fint sammanfattat! Fäste mig särskilt vid tankarna om frivillighet och traditionskrav kring julfirandet. Minns med stor glädje min barndoms jular, (halva stora släkten, hos mor- resp. farföräldrarna) julklapparna förstås, men också tryggheten vi barn kände... Sedan dess har jag firat jul både hemma i Sverige och utomlands, bl.a. i en liten by i Västafrika, eller ombord på flygplan någonstans mittemellan. Traditionerna kring julfirandet har förändrats genom åren, så också frivilligheten att delta - som det året då jag, nyligen separerad, inget annat ville än att vara ensam och ifred, istället tillbringade julafton vid telefonen med släkten (som inte kunde förstå hur man kan välja att vara ensam). Numera firar maken och jag julafton på tu man hand, med mat som vi bägge gillar. Karp, makens tradition från Centraleuropa, går bort och även lutfisk (tyvärr) - men, kanske blir det lax eller ostron och sedan Midnattsmässa - om vi orkar...

Tekla, 11:47, 24 december 2013. Anmäl

Tack, for att du finns Magdalena! Tack for de kloka, varma och hjalpande orden. Jag har foljt din spalt sen jag kom till Sverige for lange, lange sen och du har inspirerat mig till att bryta destruktiva familjemonster, att inse att jag inte maste ta emot allt det onda bara for att det ar jul. Sen flera ar tillbaka firar jag 'bara' med min man och vi ar valdigt lyckliga. God Jul till alla!

Lina, 09:39, 24 december 2013. Anmäl

Om vuxna barn med familjer bjuder in sig själva är det väl läge för ett litet "snack"... Dela på "bördorna" - gör en arbetsfördelning, bestäm vem som tar med vad till julbordet, vem som sätter upp vilken julprydnad osv. Fråga inte - be inte om hjälp - utan gör upp en strategi och peka sedan med hela handen!

Anonym, 09:10, 24 december 2013. Anmäl

Övergången från barndomsjular i föräldrahemmet till hur jularna ska organiseras när de vuxna barnen flyttat hemifrån verkar orsaka stora problem. Ofta vill de halvvuxna studenterna komma hem på jul och föräldrarna vill gärna ta emot dem, men sedan? Det är inte självklart och stötestenen är att man inte talar om det utan att ena eller andra sidan (eller i värsta fall båda) ställer upp på det man tror att alla andra vill. Det kan bli en väldigt utdragen historia över årtionden då tvånget långsamt tar över glädjen.

Gabriella, 08:31, 24 december 2013. Anmäl

Etikettspalten : Jultack

Ganska många frågor till spalten så här års handlar om så kallade måsten i samband med julen. Den här till exempel:

Fråga: Vårt företag bjuder på julbord i december som så många andra och så här var det ifjol: det satt folk och klagade på firman, allmänt lunchrumsgnäll och en evig repris.
Det var frivilligt att delta och även om kostnaden kanske är avdragsgill dock en kostnad.
Kan man prata negativt om den som bjuder en sådan gång?

Svar: Nej, det kan man verkligen inte! Det är tölpigt och löjligt att kritisera den som bjuder, antingen det är ett företag eller en individ. Är man sur på sin arbetsgivare har man sin frihet att tacka nej till julbordet (det är inte oartigt att ge ett vänligt nej: ”tack, tyvärr kan jag inte komma”). Bara den som är pretentiös, ouppfostrad och ohövlig klagar på den som bjuder, som person, företagare, chef eller vad det än är. Kritik mot arbetsplatsen kan man diskutera vid ett annat tillfälle än den bjudning som bekostas av arbetsgivaren.

Att vid det bjudna julbordet säga sådant som att det är snålt med bara en snaps, eller ingen, eller att det är trist mat, eller synpunkter typ ”vilket eländigt julbord utan grisfötter” är pinsamt drulligt. Man måste inte kommentera allting. Och man kan när man har passerat tioårsåldern hålla inne med sin besvikelse över det ena eller andra. Ingen tycker att man är världsvan och tjusig när man klagar. Tvärtom, faktiskt.

Ogillar man julbord överhuvudtaget tackar man också nej, istället för att inte vilja äta det som bjuds. Som gäst har man ingen rätt att kräva att det ena eller andra ska tas bort eller läggas till från den bjudna maten och drycken. Vill man ha vegetarisk mat så väljer man grönsakerna på julbordet, vill man endast äta kravmärkt mat frågar man om detta i förväg och om svaret blir att det inte är sådan mat tackar man vänligt nej, med motiveringen att man har tagit ett beslut att endast äta ekologiskt-kravmärkt eller vad det är. Det är inte heller oartigt att tacka nej av det skälet och det ska också respekteras av inbjudaren. Man kan se det som vore man allergisk mot granbarr, då tackar man ju nej till att dansa kring granen utan att någon annan tycker att det är konstigt.

Och så julklapparna! Nej, man behöver inte ge julklappar till alla, men man måste tacka för varje klapp man får även om den inte är vad man drömt om. Tack ska likafullt levereras, prompt och vänligt.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (32)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 32

@Åsa S., 15:58 Jag äter inte heller speciellt mycket av det som serveras på ett julbord, men jag går för gemenskapen med arbetskamraterna. Det är en trevlig tillställning och man kan prata om annat än jobb. Sedan att det bara är köttbullar, prinskorv och revben på min tallrik bryr jag mig inte om.

Anonym, 15:50, 4 december 2013. Anmäl

Åsa S: Eller så går man dit och äter Jansson och köttbullar (det borde man ju kunna bli mätt på) och har trevligt med sina kollegor.

ME, 10:53, 4 december 2013. Anmäl

@Åsa S Meningen med bufféer är väl att man tar av det man tycker om. Ingen människa kan trycka i sig av allt och du tycks verkligen ha haft otur med restauranger om all deras julmat har varit oätlig och äcklig. Men alla andra är säkert glada över att du tackar nej.

Hm, 09:13, 4 december 2013. Anmäl

Käre Urban, även majoritetsgrupper mår gott av att visa lite generositet. Jag tror också att det finns ett antal köttätare som hellre skulle äta en fin vegetarisk måltid än det julbord Åsa S beskriver. Kostar även hälften av julbordet.

CrimsonAnna-vegetarian of doom (Webbsida), 20:42, 3 december 2013. Anmäl

@Åsa S., 15:58, Du glömde sillen.

lw, 16:13, 3 december 2013. Anmäl

Jag förstår inte riktigt den här eviga besattheten i december inför att gå och "äta julbord". För mig räcker det att äta den maten på julen, med släkt och familj, jag har inget behov av plocka på mig dallriga syltor syltor, sur sill, torr skinka, flottiga prinskorvar, gråa korvar och slemmig lutfisk etc med kollegorna och få vinterkräksjuka. Det är ju i stort sett bara köttbullarna och Jansson som är gott på ett julbord, resten sitter man mest och artighetspetar i, så jag tackar alltid nej. Att gå dit och säga att jag inte gillar det verkar ju bara dumt.

Åsa S., 15:58, 3 december 2013. Anmäl

Ang Sippans kommentar: ni som läser verkar missförstå henne: hennes chef hade tänkt att de bara skulle få en färdigihopplockad jultallrik, chefen för restaurangen visade dem till buffén i stället. Om JAG nu har tolkat rätt. Men så uppfattar jag det... Det som skulle ha varit rätt snålt (men ändå att bli bjuden på något, fint i sig) blev inte alls så snålt som det var tänkt.

MsX, 15:00, 3 december 2013. Anmäl

Sippan: Som ett par andra vill jag fråga vad felet var. Ni fick ju, väldigt generöst, del av julbordet som ju borde innehållit allt som fanns på jultallriken och mer därtill?

A, 12:59, 3 december 2013. Anmäl

Jag jobbar på en arbetsplats med gott om vikarier och timanställda som arbetar ganska många timmar. Vår ledning brukar variera julbord och liknande jippon så att vissa år är det enklare, billigare och inte lika anpassat för specialkostare men då kan många fler bli bjudna. Andra år är det högra kvalitet på restaurangen och utbudet men då kan givetvis inte lika många bjudas. Självklart är det mycket gnäll varje år oavsett lösning. Den som är kosher vegan och bara jobbar 25% kommer inte få ett julbord som passar och det är inte företagets fel. Hur svårt kan det vara att förstå.

Leif, 12:53, 3 december 2013. Anmäl

@Urban - jag kräver inte att världen ska anpassas efter mig, men om en restaurang inte kan erbjuda vegetariskt så kan jag inte heller gå dit. Tyvärr finns det restauranger som inte kan/vill erbjuda vegetariskt. Om jag på en julfest inte kan äta av maten ser jag ingen vits med att gå dit. Gör du? Och på vilket sätt är jag mer generös mot mina medmänniskor om jag inte ber om vegetarisk mat?

Sara, 12:05, 3 december 2013. Anmäl

Etikettspalten: Hut lymmel

Ofta anser kommentatorerna till frågor och svar i Hyfs- och stilspalten att frågeställarna ska säga ifrån, ryta till eller det som förr hette huta åt, de personer som åsamkar problem. Ett vanligt uttryck i spaltens kommentarer är ”Hur svårt kan det vara?” vilket innebär en viss överlägsenhet i förhållande till den som ställt en fråga. Andra återkommande förslag från en del kommentatorer är att direkt gå till högsta chefen och klaga på kolleger eller mellanchefer, att anmäla – eller att ryta till högt och tydligt.
Få av dessa rekommendationer från kommentatorerna hjälper den som har problem på sin arbetsplats eller med en vän, släkting eller bekant. Hårda ord åstadkommer tråkig stämning, skapar nästan alltid försvarsattityder, ger i värsta fall en oönskad effekt som sämre arbetsvillkor, avsked (lagstridigt men förekommer) eller något slags uteslutning bland vänner och bekanta. Hutar man åt en kollega eller annan på arbetsplatsen i andras åhöro så ställs missdådaren vid arbetsplatsens skampåle – vilket kan vara befogat men med största sannolikhet ger problem i fortsättningen. Man väljer själv om man vill ta den risken eller om man ska försöka med andra metoder först.

Mina svar, som grundas på lång erfarenhet av hur människor kan uppfatta det man säger, brukar vara att först försöka komma tillrätta med problemet med hjälp av diplomati och viss vänlighet. Om det inte fungerar på en arbetsplats är nästa steg är att ta kontakt med en personalansvarig eller ett skyddsombud. I privatlivet kan man pröva metoden icke aggressivt samtal i enrum med missdådaren. Att markera distans, fysiskt och psykiskt, till den som beter sig obehagligt kan också fungera mot exempelvis en bekant eller kollega som orättfärdigt kritiserar det man gör eller säger elaka saker.

Så istället för de stridsmetoder som kommentatorer ofta förespråkar anser jag att man inledningsvis i hövlig eller om man förmår, ganska vänlig ton motfrågar: Hur då menar du? Kan du säga det där igen, jag förstår inte. Vill du förklara vad du anser? Vänta ett tag, jag hängde inte med, vad sade du egentligen?
Sådana fraser kan fungera vid många elakheter och mobbningstendenser, liksom vid surkritik och orättvisa påhopp. Den som sagt det dumma och elaka måste då säga det igen, förklara sig och det blir ofta nog tydligt även för omgivningen hur elakt/dumt det är, och därmed pinsamt för upphovspersonen.

Beteenden utan ord är svårare att hantera, som obehagligt stirrande, sexistiska fasoner, nonchalerande av det man säger eller något slags uteslutning ur gemenskapen. På en arbetsplats är detta olagligt. Då måste man söka upp en personalrepresentant och försöka få ordning på det som sker innan man anmäler det.

Men som sagt, enligt min mening är det bättre att först försöka komma tillrätta med problemen direkt, på det sätt som man själv klarar av utan att riskera sitt arbete eller sin sociala gemenskap. Om det inte har effekt är det dags att gå vidare till högre instanser, på arbetsplatsen i synnerhet. Och så beror det givetvis på vilket slags företeelse det är, allt som kan räknas till mobbning och diskriminering måste upp i dagsljuset och markeras mot – genast det uppstår.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (52)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 52

Babianen: Lottas förslag är utmärkt om du vill få 1000 guldkantade vuxenpoäng. Ett alternativ är att själfullt sjunga nationalsången närhelst din ohyfsade bekant sätter igång med sitt klagande. Sen vänder du dig till någon annan i sällskapet och diskuterar film eller nyheterna eller vad du nu känner för. Tills det blir dags att brista ut i nationalsången igen. Argumentera inte, kommentera inte, ge idioten ingen uppmärksamhet i övrigt. Efter ett tjugotal gånger lär budskapet gå hem. Tänk på att det är ohyfsat att kritisera någons fosterland på ett så ihärdigt sätt som här görs - en amerikan exempelvis skulle aldrig tolerera det. Du behöver inte alls låtsas som att det inte skulle vara personligt eller känsligt.

Ckarion, 16:39, 24 oktober 2013. Anmäl

@Babianen: Eftersom du har vad jag förståt försökt med lindrigare medel påvisa att du inte tycker om dennes prat om Sverige, så är det nog tillåtet att säga till med hårdare ton, utan att vara elak. Det är viktigt att vara saklig. Och som svr om du blir frågad om du tog det personligt, eller om det är känsligt så kan du kort och bestämt svara "nä, det gör jag inte och det är ej heller frågan om det, bara att jag inte orkar hör mer om Sveriges tillkortakommanden och önskar at den diskussionen slutar här och nu. Jag antar att det inte är för mkt begärt?". Och säger de nåt med att det är ju bara på skoj eller att utläggningarna är ju bara fakta så tillägger du typ "Ni förstår nog säkert vad jag menar". Detta utan att jaga upp sig men sakligt och bestämt. Stämningen blir säkert efteråt lite tryckt, men det spelar nog ingen roll då det inte är vidare trevligt innan heller. Bättre så än att man i frustration häver ur sig nåt totalt galet.

Rolle, 16:58, 23 oktober 2013. Anmäl

@Lotta, jag tycker du ger ett klokt svar, som förmodligen är det mest mogna att göra. Jag är dock "rädd" att om jag tar det här vid middags/kaffebordet så kommer han och min syster skoja bort mig. Och då måste jag veta hur jag tänker reagera på skojet "- tar du det personligt? - oj, det är visst känsligt" och så ska jag känna mig dum för att jag tar kritiken personligt. Borde han/de inte förstått det och kanske precis velat ha den här effekten innerst inne. I mina ögon är det en obehaglig översittarattityd han/de sysslar med. Ska jag om jag inte får den respons jag förväntar mig (dvs att han slutar) säga att jag tex inte har lust att umgås när min önskan om att slippa låånga utlägg om sveriges tillkortakommanden inte kan respekteras. Eller är jag då helt ute och cyklar?

Babianen, 15:26, 23 oktober 2013. Anmäl

Tack till Er som engagerar Er i den här situationen, vissa med snarlika erfarenheter. @Rolle, jo jag har funderat många gånger på att ta upp frun (min syster) som en anledning att han bör sluta. Tyvärr är hon ju så mesig att hon sitter knäpptyst och nästan myser åt hur han framhäver deras utländska koppling (som vi andra inte har) och hon håller även med honom och har börjat bete sig liknande själv. De har dessutom planer på att flytta så de bor bara i Sverige för att "tjäna pengar och utnyttja systemet"... Det som ytterligare får mig att tveka att dra detta argument är att han VILL att vi ska komma med något han kan spinna vidare på, dvs ifrågasätter jag hans retorik får han massor med nytt vatten på sin kvarn. Jag skulle vilja förstöra kvarnhjulet om vi säger så. Gjorde tidigare någon miss med att jag kritiserade någon företeelse från hans hemland.

Babianen, 15:10, 23 oktober 2013. Anmäl

@babianen: Efter att ha begärt honom att räkna upp allt vad som är dåligt (som en tidigare föreslog) så kan du fråga honom hur han kan trivas så pass bra i Sverige så att han väljer att stanna, nu när allting ändå är så dåligt. Troligtvis motiverar han det med att det är p.g.a. sin fru eller nåt. Men det kan ju fungera som en tankeställare om att han uppfattas som drullig.

Rolle, 18:13, 22 oktober 2013. Anmäl

Tacka högre makter för att någon försöker komma på ett svenskt ord i stället för att bara okritiskt slavöversätta ett engelskt. Att lymla eller en lymla kan ju aldrig förväxlas i sitt sammanhang; båda ordbildningarna är helt OK, till och med bra, även om de inte funnits förut.

Dq, 15:43, 22 oktober 2013. Anmäl

MAGDALENA SVARAR IGEN: @Urban begriper vad jag menar - men till min besvikelse verkar en del andra kommentatorer sakna sinne för humor (åtminstone för mitt slags skämtsamhet) och det språkskoj varur vi ordkonstens slavar hämtar vår luft.

Magdalena Ribbing, 15:30, 22 oktober 2013. Anmäl

Angående lymmel / lymla: Jag tycker att det är väldigt tråkigt med personer som envisas med att avsiktligt missförstå det mesta! Det verkar oftast vara människor, som inte har någon egen åsikt och därför ägnar sig åt att racka ner på andra bara för att göra sin röst hörd!

Urban, 14:35, 22 oktober 2013. Anmäl

Man kan ju alltid se vad SAOB säger om ordet lymmel: http://g3.spraakdata.gu.se/saob/

Karin, 14:10, 22 oktober 2013. Anmäl

Till Babianen: Som utlandssvensk sen mânga âr tillbaka och som svägerska till nâgon som hade för vana att högt och ljudligt kritisera min syster inför hela vâr familj vid alla familjesammankomster sâ skulle min erfarenhet göra att jag svarade sâ här pâ kritiken till slut: Vet du xxx jag vet att du inte menar nâgot illa med alla dina kommentarer om hur dâligt allt är i Sverige hela tiden. Men jag tycker att det skulle vara sjysstare mot dig att berätta om hur dina kommentarer uppfattas av oss. För det första sâ blir det helt oförstâeligt för oss hur du kan bosätta dig i Sverige och âr efter âr ösa kritik över ditt hemland numera och dessutom inte ha nâgon genans över att ösa skit över Sverige till din partners familj som är svensk och aldrig har haft nâgon intention att flytta ifrân Sverige. Vi förstâr helt enkelt inte frân vilken kultur du kommer där det här till slut inte blir fruktansvärt oförskämt helt enkelt. Vi kan inte se hur vi själva skulle ha mage till att bosätta oss i ditt hemland och bara ösa skit över det samhället, matkulturen och mentaliteten till dina föräldrar och syskon. Sâ det här börjar kännas väldigt tjatigt och obheagligt vid det här laget för vi tycker faktiskt att du beter dig illa. Vi förstâr att du inte menar att vara förolämpande men det har gâtt för lângt. Sâ jag skulle vilja be dig att tänka igenom det hela för vi orkar inte höra mer. Det här mâste sâklart sägas med mjuk och lugn ton och sen avslutas med. Jag tyckte bara att det var bättre att berätta för dig istället för att behöva sluta träffa er. Och sâ en hand pâ axeln sâ att man visar att det inte är agressivt eller illa menat. Vet inte om det här kommer att funka för dig men för mig funkade det bra med min svâgers kritik av min syster, han blev ställd och generad men fattade att jag sade det med goda intentioner och pâ ett respektfullt vis. Lycka till!

Lotta, 10:15, 22 oktober 2013. Anmäl

Etikettspalten: Klädd för kontor

Ett av mina frågesvar åstadkom nyligen en storm i kommentarsfältet, i andra tidningar, på sociala medier, i etermedierna. Frågan handlade om en chef som stirrade på en kvinnlig anställds bröst någon gång i veckan. I svaret skrev jag att det alltid är helt fel att stirra så att någon uppfattar det som obehagligt, men också att det är lämpligt på en arbetsplats med icke utmanande klädsel. Och så föreslog jag den betittade frågeställaren att hänga över sig en döljande schal när hon gick in till chefen.
Detta väckte alla tänkbara motargument, hatiska utfall, anklagelser som att jag gav kvinnor skulden om de våldtogs med flera helt vansinniga påståenden. Flertalet ansåg att jag istället skulle svarat att det var chefen som skulle ändra beteende. Men frågeställaren antydde att hon som anställd hade svårt både att kontakta andra på företaget om detta och att själv säga något till chefen. Det fann jag förståeligt, till skillnad då från de många kvinnor som kritiserade mig i hårdaste ordalag, och som menade att deras medsyster skulle rekommenderats att ta strid för kvinnors rätt att slippa bli bestirrade, och att jag borde ha svarat att frågeställaren skulle ryta ifrån till chefen.
Det gjorde jag inte i just detta fall, utan gav ett praktiskt förslag om att hindra stirrandet utan att anställningen riskerades.
Att alla har rätt att klä sig efter sin egen smak och hur utmanande de själv vill är något helt annat, det var inte vad frågan gällde (och jag vet inte hur frågeställaren brukar klä sig). Men vad jag vet är att många kvinnor och män anser att deras klädsel främst angår dem själva. Så är det inte. Med sitt val av klädsel skickar man en signal till omgivningen, till dem man ska möta. Klädseln på arbetsplatsen visar hur man ser på sitt eget och övrigas arbete.
Många företag har en klädkod för de som arbetar där just därför att de anställda liksom ägare/chefer representerar företaget, inte sig själva i första hand. Att som ett schweiziskt investeringsföretag för några år sedan detaljbestämma vilket slags smycken och klockor de anställda fick bära, nagellacksfärg osv utöver hur kostym-dräkt skulle se ut är fånigt, men en allmän klädkod kan säkert vara bra för en hel del företag. Det finns yrken där viss klädsel krävs för att arbetsuppgifterna ska kunna utföras, som hantverkare, brandmän, läkare, byggare med flera – men viss klädstil kan också passa för en lång rad arbetsplatser på kontorsnivå.
Och djupa urringningar liksom mycket åtsittande kläder är sällan rätt stil för arbetsplatsklädsel. Det handlar om att förmå skilja på fritid och arbete och det gäller även mäns klädsel såsom alltför snäva byxor och alltför öppna skjortor.
Med detta sagt: ingen klädsel kan ursäkta övergrepp eller trakasserier av något slag.
Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (50)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 50

Folk har alltid gillat stora bröst, och folk kommer alltid att glo. Det är bara att erkänna. Var istället stolt över dina tuttar, försök få det bästa möjliga ut av dem och "utnyttja" dem maximalt, både i arbets- och privatlivet. Precis som alla vi andra får använda de gåvor vi fötts med för att ta oss fram i tillvaron. Då kommer du att vinna i längden.

Gruuu, 10:33, 17 oktober 2013. Anmäl

Jag tycker MR har helt rätt. Självklart får man anpassa sin klädsel till arbetet och tänka på att inte ha alltför djup urringning och korta kjolar, framförallt om man har ett arbete där man måste luta sig mot eller över en person. Men det är aldrig OK med sexuella trakasserier!!!

Lotta, 14:12, 16 oktober 2013. Anmäl

Schaaaaaal, 20:54, 15 oktober 2013: Det ÄR ju faktiskt så att medan MR systematiskt och logiskt förklarar sin, oftast väl genomtänkta, åsikt, så ägnar sig många av hennes belackare åt att använda hatiska argument. När man till och med drar in MR:s familj, ligger det ju nära till hands att anta att de egna sakargumenten inte är särskilt starka!

Urban, 09:21, 16 oktober 2013. Anmäl

Chefen kanske tror hon vill ses på genom att ha väldigt urringat. Men stirra låter lite märkligt. Om han nu stirrar, ser på hennes byst under längre tid, så kanske en schal inte är så dumt. Hon kunde förstås även ta upp det, säga att hon upplever att han ser på hennes bröst länge, kanske hjälper. Att säga att man blir trakasserad för att någon tittar på en är inte helt lätt. En del tror dom kan göra vad som helst bara för att det borde vara så, Men den tiden lär aldrig komma, tyvärr. Finns alltid puckon, chef eller inte....

Fredrik, 07:35, 16 oktober 2013. Anmäl

Räcker det inte nu? Antar att det snart kommer ett fjärde inlägg från Ribbing om schalhistorien och att hon tycker att folk skriver hatiska inlägg när de inte tycker likadant om saker som hon gör.

Schaaaaaal, 20:54, 15 oktober 2013. Anmäl

Ribbing for president!

Otis, 15:31, 15 oktober 2013. Anmäl

Helt klart intressant diskussion, särskilt för mig och säkert andra med stor byst. Det som numer är så omodernt, nu när kändisar plockat ut sina implantat. Men vi andra kan inte göra mycket annat på kontor än att ha lagom urringning. Värre är det med bylsiga kläder, har man det som storbystad ser man tjock och klumpig ut. Man behöver helt enkelt något som markerar midjan utan att det smiter för tajt om bysten. Och det är svårt att hitta i butikerna! Magdalenas förslag om en sjal tycker jag är en väldigt bra idé. Då använder man den just inför dessa män som inte kan låta bli att sänka blicken. Samtidigt får det inte användandet av sjal bli för uppenbar, t ex inför kunder. Det är alltid en svår avvägning. För mig blev det lugnare när jag kom till ett kontor med majoriteten kvinnor, där dessutom samtliga chefer var kvinnor. Och, antar jag, i takt med att jag blev äldre...

L, 11:15, 15 oktober 2013. Anmäl

Bra Magdalena, ditt svar är klockrent.

Alena, 10:30, 15 oktober 2013. Anmäl

@Anonym Om du lämnar dörren olåst tar du en kalkylerad risk på samma sätt som om du följer med en främmande människa hem och kanske dessutom är berusad. Ett brott är ett brott, självklart, men man kan tyvärr inte att räkna med att alla håller sig med en lika hög moral som man själv. Det finns faktiskt folk som begår brott trots att de vet att de gör fel. Stirrande är inget brott bara dåligt beteende som det förstås inte är så lätt att komma tillrätta med, men att följa Magdalenas råd kan inte skada i alla fall.

Hm, 07:07, 15 oktober 2013. Anmäl

Tycker att Magdalena har svarat bra från början till slut. Det finns grisiga karlar och det finns manipulerande kvinnor. Se verkligheten som den är. Det gör Magdalena.

Anna i Norge, 01:19, 15 oktober 2013. Anmäl

Etikettspalten: Förening i föreningar

Med hösten kommer föreningslivet i gång igen. Sverige är ett land för föreningar brukar man säga. Det finns föreningar för allt från virkning till båtbygge och däremellan matlagning, frimärken, hundar och gamla bilar plus säkert femhundra andra områden. Den som är med i en förening är intresserad av något mer än sig själv, och bara det gör att det är rätt att gå med i en sammanslutning för något som man tycker är kul eller intressant. Eller viktigt, som vägföreningen och välgörenhetsföreningar. Eller oavvisligt, som bostadsrättsföreningen.

Men det är inte bara att bli medlem i en förening och sitta där och ha trevligt med allt som andra medlemmar gör. Man har också vissa skyldigheter utöver de givna rättigheterna. Man ska gå på mötena, inte nödvändigtvis alla men åtminstone så många att det motiverar ens medlemskap. Om man vill yttra sig begär man ordet, man börjar inte prata rätt ut vid ett årsmöte eller annat. Det man säger ska höra till ämnet, inte vara något annat som man har synpunkter på.

Den uppskattade föreningsmedlemmen vet också att styrelsen har massor att göra, och ställer därför upp som styrelseledamot vid förfrågan. Samt erbjuder sig emellanåt att hjälpa till med praktiska göromål – men blir inte sur om hjälpen avböjs.

Att vara medlem i en förening vars syfte man gillar är en förmån – bara en sådan sak som att få dela sitt intresse med flera andra i god gemenskap!

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (15)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 15

Flerbarnsfar: där håller jag med! Detta med bilburenheten har varit ett stort problem för mina barn och mig i dessa sammanhang, då varken jag eller barnens pappa har bil. Man måste be om skjuts och kommer på så sätt i en tacksamhetsskuld. När det gäller annat arbete, som att sälja varm korv etc., har jag tagit min del. Men jag tycker att föreningarna bör tänka på, att det är just de barn som INTE har föräldrar som kan eller vill ställa upp (t.ex. p.g.a. psykisk sjukdom, missbruk, eller för att de prioriterar sig själva), som har störst behov av att få komma ut och umgås med vettiga barn och vuxna i en idrottsförening. Det är därför ytterst viktigt att dessa barn inte körs bort från klubben p.g.a. att föräldrarna brister.

Helena, 09:44, 1 oktober 2013. Anmäl

Till de vanligase föreningarna hör idrottsföreningar och här finns en fråga jag tycker är värd att ta upp. Det är både roligt och viktigt av ett flertal anledningar att ens barn deltar i en idrottsaktivtet och gärna en lagidrott. När jag själv idrottade som barn cyklade jag till träningen och vi stod själva i fiket om det ens fanns något fik. Idag innebär ett barn i en idrottsförening ett engagemang som kan ta upp så enormt med tid, inte minst för föräldrarna att hela paketet till slut ofta ratas av just den anledningen. Barnidrotten skulle vinna mycket på att barnen tog mer eget ansvar samt att den inte var så bilberoende med avlägsna och freventa matcher.

Flerbarnsfar, 22:45, 30 september 2013. Anmäl

En gång var jag med i en förenings festkommitté men det var alltid samma lilla grupp, som inte ens hörde till kommittén, som tisslade ihop arrangemangen vid sidan om. Sedan fick man veta vad som hade bestämts och vad man förväntades baka eller annars bidra med. Ibland försökte jag ha en åsikt men det var ingen som lyssnade ens. Inför följande år avsade jag mig uppdraget.

Hm, 09:11, 30 september 2013. Anmäl

@Bob, 02:39, 30 september 2013 Under alla år i olika föreningar har jag bara en gång stött på paragrafryttare som drar formalian och det var i en lokalföreningen till ett av våra större Riksdagspartier. I övrigt har jag bara positiva minnen för styrelsearbetet i olika förseningar.

Janne, 08:14, 30 september 2013. Anmäl

Håller helt med Nisse.Just detta att man förväntas säga ja till att vara med i styrelsen vid förfrågan , tror jag gör att många drar sig för att gå på möten och vara med i föreningar. Självklart skall man ställa upp på gemensamma arbetsdagar, m.m, men man måste förstå att många -tex jag själv- avskyr att ha ledaransvar och ägna all sin fritid till detta..Det brukar finnas tillräckligt med personer som älskar att styra och leda ,för att man skall slippa tvinga folk som inte vill, eller har fallenhet för det.

Lasse, 07:31, 30 september 2013. Anmäl

Urban: så bra för dig då! Bob: ja, paragrafryttarna också, dom glömde jag! Kom nu ihåg en äldre man, som alltid hade med sig en bok om föreningsarbete på våra möten. Sedan begärde han ordet hela tiden, och läste upp vad det stod - det var alltid något formellt som vi hade gjort fel, och därför skulle det förra mötet förklaras ogiltigt och alla beslut tas om. Helt meningslöst, eftersom det inte vara någon "officiell" förening på det sättet - d.v.s. ingen utifrån skulle någonsin komma in där, granska våra protokoll och kritisera hur vi hade tagit besluten. Den personen lyckades förstöra all glöd vi hade för föreningens riktiga uppgift.

Anonym, 06:34, 30 september 2013. Anmäl

Håller också med Helena, 09:14, 29 september 2013. Dessutom vill jag tillägga att de flesta föreningar jag varit med i som börjat med en god tanke om att vilja uträtta nånting, oftast snabbt blivit "kidnappade" av protokollfetichister som raskt stoppar all verksamhet med mängder av formalia och omröstningar om precis allting. Vill man få nåt gjort gör man säkrast i att skippa föreningarna

Bob, 02:39, 30 september 2013. Anmäl

Föreningslivet är starkt i Sverige och det ger en möjlighet till att lyfta sina åsikter och kunna påverka på arenor som man inte alls kan göra som privatperson. En förening är helt klart en bra plattform att utgå ifrån. Det ger en möjlighet för unga människor att lära sig att det funkar när man protesterar. Ta till exempel Unga Rörelsehindrade som gått ut starkt mot vissa program i tv: http://goteborg.ungarorelsehindrade.se/2013/08/22/mote-med-mastiff/

Eva (Webbsida), 21:00, 29 september 2013. Anmäl

I föreningar som fungerar som föreningar bör göra, utförs allt arbete ideellt och av medlammarna, inte minst av dem som valts till styrelse. Ack så fjärran från hur det fungerar i många fackförbund, politiska organisationer och idrottssällskap, för att ta ett par exempel. Undantag finns dock. Sök dig dit och känn att du gör nytta för saken i ett team av eldsjälar, eller stöd ekonomiskt det du anser vara en god sak.

Blandade karameller, 20:41, 29 september 2013. Anmäl

Magdalenas ord stämmer väl på många föreningar, sen är det kanske skillnad på olika sammanhang också. Jag är superaktiv i en välgörenhets-/intresseförening med ca 150 medlemmar på min ort och 35 000 i hela landet. Vi är naturligtvis glada när någon vill engagera sig, men de som är medlemmar på pappret, betalar medlemsavgift, läser vår tidning, lever enligt föreningens uppfattning i vår hjärtefråga och kanske sprider vårt budskap till dem de möter i vardagen - dem är vi också jätteglada för, även om vi aldrig skulle se dem på ett möte! Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Omfattningen väljer man helst själv. :)

Pissmyran, 19:32, 29 september 2013. Anmäl

Etikettspalt: Inbjudningsrätt

”Vad gör du på xxx-dag?”
Denna vanliga formulering kan besvaras sanningsenligt med ”inget särskilt.”
Men det svaret är högst riskabelt. Nästa replik kanske blir ”jamen så bra, då kan mitt barn bo över hos dig, jag ska på storkalas” eller ”då kommer du hem till oss på middag, jag har en kusin på besök och han är urtråkig och måste underhållas” eller ”bra, visst hjälper du mig att flytta grejor från vinden till soptippen.”
Därför är det klokast att besvara den oprecisa frågan om vad man gör en viss dag med en vänlig motfråga ”hurså? är inte säker på det.” Det ger fri rygg om frågans grund är att man ska medverka till något trist som man inte vill vara med om.
Har man svarat ”inget särskilt” blir det knepigt att i nästa steg säga att man inte har minsta lust att passa barn, underhålla tråkig kusin, flytta prylar eller vad eljest det kan vara.  Men har man svarat på frågan med ett vagt nja kan nästa svar bli ”nej, tyvärr, det passar inte” vilket inte är särskilt ohövligt och därmed inte heller bör utgöra en risk för vänskapen.
Obs att frågan ”vad gör du på xxx-dag” aldrig ska ställas! En hygglig och klok person formulerar sig enligt mönstret ”Om du inte har något annat för dig på lördag så är du välkommen till oss, vi har en tråkig kusin på middag men kommer du kan det bli trevligt ändå.” Som inbjudare berättar man från början vad det handlar om så att den tilltänkta gästen har chans att slippa undan, om nu inbjudan inte skulle te sig lockande eller bara inte passa just då. Svaret ”tack, men det går tyvärr inte på lördag, jag har andra planer” ska accepteras som det är – det vore helt fel om inbjudaren frågade vad det kan vara för planer.
Så som livet, vardag och helg, ser ut i dag har många människor behov av lugn planeringsfrihet då och då. Detta ska de inte behöva förklara, ett ”nej tack” eller ”tyvärr inte” är alldeles tillräckligt som svar på ett förslag till möte eller en inbjudan. Den som vill vara hemma och titta på TV eller sortera tvätt eller skriva på sin roman ska inte avkrävas redogörelse för detta. Eller än värre utsättas för övertalning med hänvisning till ”äsch, det där kan du göra någon annan dag” – det kanske man inte alls kan. Eller vill. Och vad man ägnar sig åt bestämmer man själv, inte den som vill ha sällskap eller hjälp.
Frågan om vad man gör en viss dag kan förstås innebära en möjlighet till något jättekul som man gärna vill vara med om. Men det är en annan sak. Frivilligheten att delta är det som betyder mest.
Magdalena Ribbing

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (39)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 39

Hoppsan, inget du vill vara med på skulle det vara.

Anonym, 23:25, 2 augusti 2013. Anmäl

"Hur så. vad har du tänkt då?" Det är väl inte så dumt, då får man en förklaring innan man svarar. Vill han/hon inte tala om är det nog inte du vill vara med på.

Maja G, 23:23, 2 augusti 2013. Anmäl

Nej på frågan om det är lämpligt att beskriva den hypotetiska kusinen som tråkig. Nja på frågan om hittar ett sätt att linda in det på utan att vara för värderande. Det vill säga förklara vad för slags tillställning det exakt blir samt vad för slags innehåll det kan tänkas bli i konversationer (om man nu vill gå in på sådana detaljer, känns inte så spontant eller roligt för motparten, om det inte är något speciellt som en pokerkväll). Hur som helst, kanske kan man uttrycka det som: "min kusin kommer över från .... Han/hon träffar jag inte så ofta och vet du han/hon har ett otroligt intresse av frimärken" (som värden/värdinnan uppenbarligen inte har, vilket tilltänkta gäst då känner till) Bättre är om samtalet fortlöper så att den inbjudne själv kan fråga om kusinen på ett okonstlat vis. Allra bäst är förstås att man inte beskriver kusinen alls utan låter gästen själv få bilda sig en uppfattning. Samt det rent uppenbara att man kanske inte bjuder någon som man anser är tråkig? Vi har väl ändå kommit förbi det stadiet när vi tvunget måste umgås med avlägsna släktingar som vi inte gillar? Skulle säga att det i den "moderna" familjen, singel och sambolivet och sociala umgänget är hyfs och stil att man noga valt sina vänner och sitt umgänge. Harmoni och balans. Då vi lever i en informationsspäckad och stressad vardag där vi träffar otroligt mycket människor - de flesta av oss. Är då rätt underligt, anser jag, att välja att umgås med de, av alla dessa, människor man helst slipper. Både för en själv och den inbjudne. Just eftersom vi har så många val idag (även den som bjuder in), skulle jag nog avböja att gå på en fest där en inbjuden kusin beskrevs av värden/värdinnan som tråkig. Skulle misstänka att det rörde sig om någon släktrelation, kanske dispyt, som jag inte ville beblanda mig i.

Eraserhead, 12:03, 31 juli 2013. Anmäl

Vilken stilnivå är det på att "sälja in" någon som en tråkig kusin?? Riktigt låg, tycker jag. Låt vännen avgöra själv om hen tycker att kusinen är tråkig eller inte. Allt annat är direkt elakt.

Anonym, 11:51, 30 juli 2013. Anmäl

@Berra: Klart det är en ynnest att få följa med till lantstället ;-) Min kusin tycker att det är lika stor ynnest att få komma och bo i husvagn med henne och hennes familj. Det är ju synd om mig som inte har husvagn så det är klart att jag vill trängas med två vuxna och två barn i en husvagn. Samma inledning där, fast i versionen "Vad gör du i sommar?" eller "När har du semester?" Efter att jag konstant tackat nej till inbjudningarna ett par år så frågar hon inte längre.

Upptagen värre, 00:17, 24 juli 2013. Anmäl

Tänk att det är så svårt för vissa personer att vara så rak och ärlig mot sina medmänniskor som möjligt, inte utnyttja dem eller tala illa om dem. Jag skulle nog replikera något i stil med "hur kommer det sig att ställer frågan eller hur menar du"? Honesty is the best policy eller ärlighet varar längst.

Kerstin, 15:56, 23 juli 2013. Anmäl

Svar Fed Ann, jo jag har fattat det nu att om en kompis frågar om jag ska följa med till hans/hennes landställe så innebär det att jag ska ta med hälften av maten, presenter och sedan jobba när jag är där. Allt för att få den oerhörda ynnesten att vara på ett LANTSTÄLLE. Som om det vore något. Jag menar att man hugger i med disken och städar av stället självklart. Men annars kommer jag aldrig mer att hänga med och jag skulle ALDRIG få för mig att bjuda på detta sätt. Man är ju som en slags gisslan. Lat är jag ej men ej heller lakej.

Berra, 15:51, 23 juli 2013. Anmäl

Det är väl aldrig rätt att beskriva sina gäster nedvärderande inför anda gäster, oavsett om man uttryckligen beskriver dem som så tråkiga att det inte kan bli kul som i första förslaget, eller antyder att de är tråkiga genom att kalla dem svårpratade som i andra förslaget. Skulle man alltså bjuda någon som hjälpgäst så man inte får tråkigt själv, och dessutom låta denne få veta om att den är hjälpgäst genom dessa beskrivningar? Det är tydligen så en "hygglig och klok" person gör. Heter den här spalten hyfs och stil

?, 14:39, 23 juli 2013. Anmäl

Men Berra, det vet du väl att lantställe = arbetsläger? Har man stuga så snickrar man, gräver i trädgården, fäller träd, administrerar sitt andra hushåll, träter i stugföreningen, gräver diken, underhåller föreningsgemensamma anläggningar, etc. Vill man ha semester på helger och somrar så har man nog husvagn eller åker utomlands. ;-)

FedAnn (för närvarande på arbetslägret), 14:26, 23 juli 2013. Anmäl

Jag tycker att Magdalena har rätt. Själv kommer jag aldrig med att hänga med till landet med vissa bekanta. Det var bara att flytta kartonger, handla, plantera etc, bli tillsagd att ta hand on husdjur och jag vet inte vad. Flyttningen var verkligen ej påannonserad och det tycker jag är grymt ojuste. Häng med till landet och hjälpa mig hade varit korrekt. Undrar hur folk tänker? De straffar ju ut sig själva med sådant beteende.

Berra, 12:17, 23 juli 2013. Anmäl

Etikettspalten: Se oss!

Pia arbetar vid manuella disken i en Stockholms bästa livsmedelsbutiker. Hon tycker om sitt arbete och möter alltid kunderna leende.
Men hur möter kunderna henne?
Ja, inte levererar majoriteten något leende i alla fall. Så här brukar det låta: ”Jag ska ha torskfiléer.”
Eller ”ge mig två hekto räkor.” Eller vad det nu är som önskas. Kunden ger försäljaren en befallning, en order och den lyder: Ska ha. Ge mig.
-Det låter överlägset, säger Pia.
Mycket sällan hörs det rimliga, hyfsade och artiga ”Hej, jag skulle vilja ha…” eller ”Hej, får jag be om…” som var det vanliga uttryckssättet för bara fyra-fem decennier sedan. Säger man så ber man om önskad vara av en jämställd person, en medmänniska. Man delar inte ut en order till någon underlydande.
Pia klagar absolut inte, det är inte hennes stil. Men hon medger att det vore trevligt om kunderna åtminstone sade ”hej” när det blir deras tur.
-Oftast är det så att kunden glömmer hej:et, och det är väl mest tanklöshet, men det betyder verkligen något för oss bakom disken. Det är lika tråkigt med kunderna som står och pratar i sina mobiler när vi expedierar dem, det känns som om vi bakom disken inte syns, som om vi inte finns som människor.
Inte för att Pia säger det, men det är lätt att räkna ut att ”jag-ska-ha”-kunderna inte alltid får det extra engagemang som ”hej-jag-vill-gärna-ha”-kunderna gärna tilldelas.
Pias man kör SL-buss och hon berättar att han har samma erfarenhet av resenärer som inte säger hej när de går in i bussen, och att han tycker att det är tråkigt. Det enkla hälsningsordet betyder mycket mer än de tre bokstäverna.
Pia är uppvuxen i Dalarna. Där går det inte att låta bli att säga hej i mataffären.
-Då får man ingen mat, säger Pia.
Visserligen skrattar hon. Men ändå.
Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (69)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 69

Håller väl med om resten men att hävda att 50 år är "bara" är lite konstigt. Det är ju trots allt mer än en halv livstid.

Stefan, 10:37, 19 juli 2013. Anmäl

Själv försöker jag alltid säga "Jag skulle vilja ha ..., tack" eller "Jag ska be att få...". Men jag tycker att expediterna bakom disken, i telefonkundtjänst etc ofta saknar kunskap om hur det är artigt att bemöta kunder. När jag handlar över disk i min mataffär (i Stockholms innerstad), så är det inte alltid jag får ett svar ens, som "Ja tack" när jag beställer, utan fisken, köttet etc bara vägs upp. Därefter lämnas paketet över till mig kommentarlöst. Inget "Var det bra så?" eller "Får det vara något annat?". När jag ringde telefonbanken häromdagen för att öppna ett konto, så fick jag - efter att banktjänstekvinnan hade sagt vart jag kommit - höra "Personnummer" i luren, inte "Får jag be om personnumret, tack" eller liknande, och det fortsatte i samma stil - det kändes som jag hade hamnat hos skatteverket i DDR. Jag tror alltså tyvärr att det är lika illa beställt med artigheten hos den genomsnittliga betjäningen, som hos genomsnittskunden.

Niklas, 14:31, 16 juli 2013. Anmäl

@Fia 0953 Jag menar exakt det jag skrev. Det du nämner sa jag ingenting om, eller hur?

Tant B, 11:50, 14 juli 2013. Anmäl

Kommer själv från Dalarna och försöker alltid vara trevlig när jag handlar, men i hälften av de gånger jag handlat önskar jag att jag låtit bli. Hur många gånger står inte två kassörskor och pratar om vad de gjorde i helgen istället för att prata med kunden. Det är en 2-filig väg det här...

E, 10:16, 14 juli 2013. Anmäl

Vissa männsikor är frimodiga och pratar och tar upp plats på ett naturligt sätt. Andra är mer introverta och är rädda att vara till besvär eller ta upp för mycket plats. När det blir de senares tur vid disken, och det redan är lång kö, så framförs ärendet snabbt och effektivt, för att inte ta upp onödig tid. Att då säga hej till en kanske stressad expedit och förvänta sig att denne tar sig tid för att säga hej tillbaka, ja det finns liksom inte på kartan. Däremot är dessa människor ofta artiga och säger "ska be och få". Varför kan inte alla accepteras som de är? Vem sätter normen? De extroverta? Tänk om alla kunde accepteras så de är, så länge de inte är otrevliga. Själv reagerar jag på "Jag ska ha", men jag vet att den som säger det inte menar något illa och inte förstår att expediten kan ta illa upp. Så varför bry sig?

Ann, 12:49, 13 juli 2013. Anmäl

Leende, nick, hälsning- det budskapet trummas in i oss anställda inom serviceyrken. Det gör vi också, så gott vi förmår inom de 20 första sekunderna-allt för att få bra på mystery shoppning-resultatet. Kunderna bemöter oftast, det känns bra, ibland känner de sig trängda och nästan antastade för att vi söker kontakt så snabbt de kommer innanför dörren, det känns mindre bra. Att däremot behöva vänta in en kund för att informera denne, just för att den inte kan avsluta sitt mobilsamtal, är irriterande och nonchalant.

Serviceyrkar, 11:15, 12 juli 2013. Anmäl

När man har bott i ett engelskspråkigt land under en tid blir man van vid fraser som "Could I please have...", "I would like", "Please", "Thank you" etc. Det är en artig jargong. Visst kan orden vara tomma i sig men det är så mycket trevligare. Jag förvånas fortfarande över vissas beteenden i Sverige. Varför är det så svårt att vara lite artig? Så mycket en enerigi tar det inte, snarare ger det energi att bemöta servicepersonal etc på ett trevligt sätt, det uppskattas. Fraser som "Jag ska ha", "En öl" osv känns respektlösa och tråkiga. Så svårt är det inte att lägga till ett litet "Hej"/"Tack"/"Skulle jag kunna få..."

Malin, 08:55, 12 juli 2013. Anmäl

@Tant B, 23:35, så du menar att personal i vården aldrig pratar med varandra samtidigt som de har en patient... Hahaha!

Fia, 09:53, 10 juli 2013. Anmäl

Ang bruket av tilltalsnamn: Jag tycker det är fruktansvärt irriterande när telefonförsäljare ringer upp och är "du och hej" med mig. "-Nej men hej Gunilla! Jo du Gunilla, jag ringer till dig ikväll Gunilla för att jag ser att du Gunilla....." Och efter att ha bott på liten ort, i världsmetropol och nu i Stockholm - ett "hej" och/eller ett "tack" ger positiv respons oavsett bostadsort! Lägg till ett leende också så blir dagen bättre både för dig själv och den du möter.

Gunilla, 20:40, 9 juli 2013. Anmäl

Mannen: Håller helt med, opraktiskt att heja på busschauffören om det är mycket folk, men är det bara några få som går på säger jag hej, just för att se honom/henne, Var för övrigt på McDonalds för ett tag sedan, killen bakom kassan sa år en kund att dra. Vet inte vad det gällde, men det var tydligt att det var kunden som bråkat. När det var vår tur syntes det att killen var arg fortfarande, men tillkämpat artig. Heder åt honom att han behandlade oss bra ändå! Var också med om att expediten stod och pratade i mobilen bakom disken på ett cafe, då avbröt vi, "ursäkta, kan vi få beställa"? Visst kanske man måste ta ett samtal, men då går man undan så man inte syns! Det var en till där, kommer dock inte ihåg vad han gjorde,

Maja G, 12:23, 9 juli 2013. Anmäl