Saltstil?

Fråga: En bekant till mig påstod att det var ohyfsat att strö salt på maten efter att man stoppat den i munnen, dvs att man ska salta maten direkt när man får den, innan man hunnit smaka på den.

Kan detta verkligen stämma?

Svar: Vanlig fråga. Enkelt svar: Nej.

Utförligt svar: De finns de som i likhet med din bekant tänker sig att saltande på maten när man har smakat på den skulle innebära ett underkännande av matlagaren som skulle ha saltat för lite. Istället ska man alltså utgå från på att maten är saltad i underkant och därför salta innan man har smakat. Hur sjutton vet man i förväg att maten är undersaltad?

Det vet man inte. Förvägssaltande är givetvis urdumt. Saltande i efterskott har ingenting att göra med att klaga på maten vilket man naturligtvis inte gör. Det handlar bara om individuella behov av sälta, och att ens personliga saltlust är något större än matlagarens (avsevärt bättre än tvärtom, kan jag säga). Om matlagaren har råkat salta i överkant saboterar den förvägssaltande gästen sin portion.

Så den som saltar innan maten har smakats på är oförståndig eller fasligt obetänksam – jag skriver det trots risken att kritiseras av alla som av missriktad artighet saltar på osmakad mat.

Det finns bara ett rätt i detta ämne: vänta med att salta till dess att maten har smakats på och eventuellt befunnits för lite saltad.

Och alla förvägssaltare kan genast sluta med tramset om att saltande efter smakandet skulle vara oartigt.

Det är det inte.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (15)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-10 av 15

Naja, jag tycker det är både ohyvsat och dålig stil att salta på maten utan att först smaka ! Jag har en äldre vänninna som ALLTID saltar innan hon smakar, däremot står det inget salt på bordet när hon bjuder på mat och hon blir alltid ordentligt förnärmad skulle jag vilja salta mer på maten hon lagat. Det skulle heller aldrig falla samma väninna in att berömma maten hon blir bjuden på, men väntar sig självklart komplimanger vid sitt eget bord - inget stort problem, för hur man än vänder sig ..

Marie-Louise Göransson, 14:46, 3 maj 2017. Anmäl

Lyra Lof, som manga ganger forr tar du i sa haftigt nar det ar nagot du inte haller med om. Synd! KK har helt ratt nar han ifragasatter saltandet och socioekonomiska klasser. Pa manga dyra restauranger finns inte salt pa bordet och kocken blir fornarmad om man ber om salt. Som att be Monet ratta till nagot pa sin tavla efter att den var klar. Inte passande. Skulle jag ga till en chain restaurant sa skulle saltet sta pa bordet. Mat kultur visar val klass skillnader som fa andra saker i livet?

Tycker jag Iallafall, 01:23, 3 maj 2017. Anmäl

Har ett minne av att ha läst en intervju med en av 1900-talets stora företagsledare. Han berättade där att han inför anställning av högre chefer bjöd ut den sökande på lunch. Om personen då saltade på maten INNAN han/hon (tyvärr var det nog oftast män) smakat så blev den ingen anställning. Företagsledaren tyckte detta tilltag tydde på en fördomsfull inställning. Man prövar först innan man korrigerar något!

Söderfeldt Axelsson, 15:33, 2 maj 2017. Anmäl

@Kap Kennedy, i mina kretsar är det 40- och 50-talisterna som har idén om förvägssaltande som det artiga sättet, och det är de uppfostrade med. Inget som kan skyllas på den matlagningstrend som nu råder.

Så det så, 13:49, 2 maj 2017. Anmäl

@Lyra Lof: Min fråga var uppriktigt menad, utan att ha någon särskild avsikt. Men om jag får gissa lite är idén om att det är rätt att salta i förväg ett ganska nytt påfund. Kanske ett uttryck för den moderna matlagningssnobbismen, där alla utnämner sig till kulinariska experter och därför blir en smula överkänsliga inför upplevda ifrågasättanden.

Kap Kennedy, 13:15, 2 maj 2017. Anmäl

MAGDALENA SVARAR IGEN: Anna Brovén, principiellt är det alltid oartigt att en gäst ber om något som inte ställts fram. Orsaken till det är att gästen kan åsamka värdpersonen obehag om det efterfrågade inte finns - som ketchup, soja och andra smaksättare. Saltet är möjligen ett undantag eftersom det med stor sannolikhet finns. Men fortfarande är det mest artigt att inte fråga om något annat än det som står på bordet.

Magdalena Ribbing, 12:33, 2 maj 2017. Anmäl

Kap K: "Kan denna skillnad i fostran bero på någonting, exempelvis regionala eller socioekonomiska faktorer?" Varför skulle det göra det? När det handlar om allmänt sunt förnuft? Salta på nåt innan man ens har smakat det? Dumheter... Och socioekonomiska faktorer? Absurt. Vad tänker du då? Om man är arbetarklass saltar man i förvä—eller är det 'högre' klasser som saltar? Vad det gäller att salta i förväg, för att man vet att matlagaren inte saltar väl (Leif), så är väl det ändå ett specialfall

Lyra Lof, 12:22, 2 maj 2017. Anmäl

Att strö salt på maten efter att man stoppat den i munnen låter komplicerat och är nog inte så trevligt för övriga runt bordet som tvingas se på.

Bengt Carlsson, 11:57, 2 maj 2017. Anmäl

MAGDALENA SVARAR: Lite allmän information för de kommentatorer som vill veta mer om salt: Saltet var för länge sedan dyrt och eftertraktat, de finaste gästerna placerades närmast de största saltkaren vid medeltida banketter, salt var livsviktigt även ur konserveringssynpunkt. Dessa fakta ändrar inte att den som saltar innan maten smakats på är antingen onödigt djärv eller oklok. Med detta sagt: ni förvägssaltare gör förstås som ni vill och av vilket skäl som helst. Ni blir inte hemsända för det.

Magdalena Ribbing, 10:57, 2 maj 2017. Anmäl

Jag kan fortfarande höra min mamma vid matbordet: "Salta inte innan du har smakat". Så det har jag med mig. Mer komplicerat blir det om man känner att man vill ha mer salt på maten - men inte hittar något saltkar står på bordet. Är det oartigt att be värden/värdinnan om detta?

Anna Brovén, 10:50, 2 maj 2017. Anmäl

Smygätare?

Fråga: Jag och två kollegor var nyligen på en bufférestaurant och åt lunch ihop. En av kollegorna hade nyss ätit frukost och valde att bara följa med som sällskap. När det visade sig att jag inte orkade äta upp allt kött på min tallrik erbjöd jag henne den sista biten, då jag tyckte det var onödigt att slänga den. Min kollega ville då inte enbart äta kött utan valde att gå och hämta mer potatis och sås. Efter att ha ätit upp sin portion valde hon dessutom att ta påfyllning med min tallrik, utan att ha betalat för en egen buffé.

Detta gjorde mig djupt illa till mods då jag kände att det skulle vara pinsamt om personalen insåg att min kollega åt av min buffé. Vad anser Magdalena om det här? Är det okej beteende eller faux pas (fel eller falskt steg) att göra på det här sättet?

Svar: Din fråga kan tolkas som en önskan om medhåll att kollegan betedde sig illa – vem kan tycka att det är rätt att en restauranggäst äter sin lunch utan att betala krogen för den? Nåväl, jag ger dig mer än gärna den bekräftelsen eftersom situationen inte är ovanlig. Smygätare förekommer överallt. Att smaka på en medätares mat är en sak, det är rimligt om det accepteras av den vars mat smakas på. Men att äta en hel portion mat utan att betala för den är sniket, snålt och fel.

Alltså: din kollega åt gratis på din bekostnad. Det går inte att beteckna som stöld men liknar ett snatteri. Det hon gjorde var dessutom pinsamt för er andra i sällskapet – tro inte att det undgick personalen.

Kollegan skulle naturligtvis ha sagt till personalen att hon nu hade ätit en lunch, och betalat för den.

Girighet är nästan hopplöst att motarbeta. Det är som om de snåla inte fattar vad de gör, de verkar tro att det inte märks eller att det är normalt. Förmodligen saknar de etisk kompass.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (11)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-10 av 11

Jag förstår att det är mycket svårt att ta upp en sådan här sak, men om du gillar kollegan tillräckligt så gör det, annars låt det hela bero. Förklara för honom eller henne att så gör man INTE! (mellan fyra ögon, självklart). Det KAN ju eventuellt vara tanklöshet och kollegan blir glad att slippa göra bort sig igen! (för det har hon eller han verkligen gjort).

Maja Gräddnos, 13:44, 2 maj 2017. Anmäl

Som vuxen borde man veta hur mycket man orkar äta och inte ta för sig mat som sedan lämnas. Eller erbjuds till någon annan i sällskapet.

Eva Pettersson, 20:00, 27 april 2017. Anmäl

Nej, det går inte att rå på snåla människor, de enda som uppmärksammar, generar sig och blir uppröra är de andra - bara att bita ihop, titta bort och "gilla läget " !!!

Marie-Louise Göransson, 12:58, 27 april 2017. Anmäl

"Jag tänkte att det var på frågeställarens moraliska bekostnad", jo det kostar verkligen en hel del (obs sarkasm). . Hur är det, brukar ni be om en doggybag när ni är ute och äter buffé? Det är ju bara att lassa upp dubbla portioner på tallriken, och ta med resten hem.

Pelle Lundén, 12:22, 27 april 2017. Anmäl

MAGDALENA SVARAR: annan Camilla, slarvigt uttryckt av mig, du har naturligtvis rätt, det var inte frågeställaren som förlorade pengar utan restaurangen. Jag tänkte att det var på frågeställarens moraliska bekostnad, att vederbörande hade betalat för sin portion men att snålätaren drog fördel av detta och lät frågeställaren bli generad.

Magdalena Ribbing, 16:24, 26 april 2017. Anmäl

@MR Nej, kollegan åt inte gratis på TS bekostnad, utan på restaurangen. Ekonomiskt gjorde det ju ingen skillnad för TS om kollegan också åt, men däremot borde hon naturligtvis betalat restaurangen för maten hon tog. @KK mfl Nja, jag tycker faktiskt bara personen som betedde sig så har ansvar för det, man uppfostrar inte vuxna människor, de är ansvariga för sitt eget beteende.

annan Camilla, 14:42, 26 april 2017. Anmäl

Uch vilket trist beteende, men nu vet du ju till nästa gång att varken "erbjuda" kollegan din restmat och även att hejda hennes snåljåps-glupska attack på buffen!

Marie-Louise Göransson, 11:16, 26 april 2017. Anmäl

Det självklara hade väl varit att FS opponerat sig, där och då, mot kollegans tilltag. Girigt och pinsamt uppträdande - oavsett om personalen upptäckt påfyllningen eller ej. Så FS, istället för att inleda en inre monolog - säg ifrån! Lugnt och sansat.

gamla Tekla, 10:28, 26 april 2017. Anmäl

Jag håller med Kap och Tore. När kollegan sa till att "jag går och hämtar med sås och potatis" så borde FS ha sagt till att "nej det kan du ju inte göra!". Restaurangen ser nog inte lätt på sånt beteende, det är inte bara ohyfsat utan olagligt. Isåfall skulle man ju kunna ta med hela sin familj och endast köpa en tallrik som får skickas runt bordet. Inte okej alls

A A, 10:01, 26 april 2017. Anmäl

Ja, det var fel, men däremot var alla närvarande lika medskyldiga till det. Även om det var kollegan som drog nytta av situationen skedde det ju med benäget bistånd från frågeställaren och, genom passivitet, den tredje personen. Att två av dem hade betalat för sina luncher friar dem på intet sätt från ansvar.

Kap Kennedy, 08:05, 26 april 2017. Anmäl

Knivetikett?

Fråga: I dag stoppar många kniven i munnen när de äter. Jag kan inte tänka mig det, det sitter i ryggmärgen att man inte gör det. Varför? Jo man kunde skära sig.

Okej, matknivar är väl inte så vassa men vad säger Magdalena om det? Är jag hopplöst gammalmodig?

Svar: Nej, aldrig kniven i munnen! Oavsett fiskkniv, fruktkniv eller annat slags kniv, stoppas den inte i munnen med ett enda undantag: kräftkniven. Felaktigt tror en del att de kan slicka av eller ha fiskkniven i munnen. Men det är lika fel sett ur hyfs- och stilperspektiv som att stoppa någon annan sorts kniv i gapet.

Matknivarna var vassa en gång i tiden men sedan 1800-talet har de rundad udd och man skär sig inte på dem. Att stoppa kniven i munnen ser illa ut för alla som har koll på hyfsat beteende vid ett matbord, åtminstone om det finns fler personer vid samma bord. I ensamhet gör man som man vill.

Däremot är det en vedertagen regel, faktiskt just regel, att inte stoppa kniven i munnen. Kniven var ursprungligen ett vapen och ett sådant har man inte i gapet i sällskap. I dag vet inte alla detta och stoppar gladeligen kniven i munnen vilket är motsatsen till gott bordsskick.

Du är inte gammalmodig. Du är väluppfostrad.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (4)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-4 av 4

Stoppa kniven i munnen förekommer tyvärr i "alla" kretsar även om min generation blev uppfostrade att det var hemskt, och det tycker jag det är !

Marie-Louise Göransson, 12:33, 20 april 2017. Anmäl

VEM stoppar kniven i munnen?? Och "många"??! Jag är förundrad.

Lyra Lof, 00:19, 20 april 2017. Anmäl

Man skar för sig med sin kniv från gemensamma kött- och fiskfat, och använde fingrarna till att föra mat till munnen, så även i delar av Lappland där gaffeln inte blev allmän förrän på 1930-talet. Kniven som alla, även femåriga barn, hade i bältet sedan urminnes tid var ett skarpslipat arbetsredskap som man hade respekt för, därför ingen kniv i munnen.

Lilian Ryd, 14:59, 18 april 2017. Anmäl

Gaffeln slog igenom ganska sent i vår del av Europa (ca 1700-talet), och det var nog snarast det genomslaget som skapade tabut mot kniven i munnen. Jag menar, snarare än att kniven är vass och farlig. Det blev helt enkelt en fråga om allra högsta finhet att veta vilket bestick som skulle användas hur.

Kap Kennedy, 08:40, 18 april 2017. Anmäl

Bakelseintag?

Fråga: Vi går gärna på kondis och väljer då ofta Napoleonbakelse även om den är svårt att äta på ett snyggt sätt.

Den rosa ovansidan är hård och seg. Undersidan är också hård och seg. Däremellan god grädde och sylt.
Bakelsegaffeln underlättar inte ätandet, bakelsen havererar. Ska man äta den rosa ovansidan först, för hand?

Kanske sax skulle underlätta – men det finns inte på kondis.

Har Magdalena något tips om hur man ska bete sig för att det inte ska bli för kladdigt?

Svar: Du kan ägna några kondisbesök till rekognosering av vilka konditorier som håller sig med Napoleonbakelser vilkas över- och underskikt av smördeg (egentligen mille feuille, tusen blad) är korrekt spröda, inte felaktigt hårda och sega som de du beskriver. En metod för intag av Napoleonbakelser utan storkladd är att vid beställningen be om en kniv och skära rakt ner genom alla lager en relativt liten bit i taget av bakelsen, från kortsidan. Med gaffelns hjälp hålls läckerheten stilla under trancherandet. Visserligen pöser grädde och kräm ändå ut runtom, emellertid mer hanterbart, och man får det som är avsikten med en delikatess: alla smaker förenade i munnen.

Det går också att använda enbart gaffel, om man nu inte vill eller törs be om en praktisk kniv. Då sticker man gaffeln rakt ner så djupt den når, en liten bit i taget från kortänden så att bakelsen samtidigt som den avstyckas håller sig lugn på assietten, med något mer gräddpös än om man hade använt kniv.

Bageriförbundet har rekommenderat att man lägger bakelsen ner för att sålunda kunna dela den smidigare på tvären. Det ärevördiga konditoriet Vetekatten med flera råder kunderna att lyfta av det översta skiktet, lägga det vid sidan om på assietten och dela det i bitar som tillfogas fyllningen. Båda dessa metoder strider mot god bakelsesed. Ingen gäst vare sig på konditori eller i privathem ska åläggas att välta eller radikalt ändra form på det som lagts upp för att ätas.

Sked? Vore katastrofalt för en Napoleonbakelse.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (17)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 17

Napoleonsbakelse i Sverige, Napoleonskake i Norge, Napoleonskage i Danmark, det ær samma bakelse. Bakelse i Norge är en spesiell krämfylld semlalikenende . I Danmark har man också Napolenshatt, en kaka fyllm med marsipan, og doppat i choklad. I Frankrike kallas Napoleonsbakelsen mille-feuille.

Per Perald, 19:47, 10 april 2017. Anmäl

Inte lika elegant, men för säkerhets skull kan man lyfta av locket, stryka av vaniljkrämen/grädden och lägga bredvid och sen lägga tillbaka locket. Den tjusigare varianten kräver nog lite övning hemma vid köksbordet.

M K, 22:46, 29 mars 2017. Anmäl

For nagra veckor sedan sag jag hur Magdalena larde oss ata semla. Nu handlar det om Napoleon bakelser. Sakta och ingaende skriver du Magdalena om hur man steg for steg ater dessa underbara kreationer. Gradden pressas ut, vanilj kram eller gradde blandas med det underbart sproda ovanpa lagret. For mig som bor utomlands och inte atit semla pa over 30 ar samt blivit besviken varje gang jag koper en sa kallad Napoleon bakelse har i USA ar detta svar last. Njut ni i Sverige!!!! Det ar ni varda!

Tycker jag Iallafall, 21:02, 28 mars 2017. Anmäl

KOMMENTAR FRÅN LÄSARE vidarebefordrad av Magdalena: Huru man förtär en napoleonbakelse: Ställ bakelsen med kortsidan mot dig. Medan du håller emot med en sked från höger kilar du från vänster långsida in det övre flaket mellan tenarna på en gaffel, så att en lagom munsbit uppstår. Två spröt på undersidan. Vrid på gaffeln så knäcks smördegen av elegant uppåt! Fråga alltid när bakelsen sattes ihop - "nappar" gjorde kl 06.00 är troligen sega kl 16. Proffsiga konditorier säljer inte mjuka napoleonbakelser. Se också upp med övergräddade bottnar.

Magdalena Ribbing, 16:01, 28 mars 2017. Anmäl

MAGDALENA SVARAR IGEN: Sweydia lsm, nu såg jag - och har korrigerat - min fadäs, eller snarare stavningprogrammets. Så bra att du har insisterat! Som du kan notera i mitt förra svar är det givetvis bakelsesed jag har avsett - hela tiden. Madelene J: du får givetvis äta bakelser med sked om du vill, jag lovar att inte se vad du gör. Men den för dig hittills obekanta aktuella sorten blir om möjligt än kletigare om sked används - vilket för övrigt gäller flertalet bakelser. Gaffel rekommenderas hjärtligt.

Magdalena Ribbing, 15:56, 28 mars 2017. Anmäl

En kommentar till MJ 15:02 - därför att grädden då liksom skjuter ut ur bakelsens andra ände och i värsta fall hamnar på en bordsgranne. Jag har själv sett detta hända och det finns inget sätt att med hyfs och stil hantera den situationen :) Som ivrig Napoleonbakelseätare höjer jag min tårtgaffel och saluterar för den gräddfyllda varianten. Vaniljkrämen syns mig för söt och jolmig. Gärna syrligt äppelmos i det understa botten mellanlägget!!

Lotta Larsson, 15:26, 28 mars 2017. Anmäl

Hade aldrig ens sett en napoleonbakelse i mitt liv förrän jag nyss googlade. Varför får man inte äta en sådan med sked?

Madelene J., 15:02, 28 mars 2017. Anmäl

När jag äter Napoleonbakelse (privat hemma i köket) ser det ut så här. 1: Lyft toppen med gaffel, ät toppen som en smörgås. 2: Äter fyllningen med gaffel. 3: Lyft botten med gaffel, ät botten som en smörgås. Oj, så gott!! Naturligtvis så förtär jag inte en Napoleonbalelse på detta vis om jag har fika med kungen.

Meta Four, 14:18, 28 mars 2017. Anmäl

Litet O.T. men, ändå. "Vår" Napoleonbakelse finns i olika varianter, litet här och var i Europa Vi är, dock, rätt ensamma om att anknyta den till kejsare Napoleon (III). Napolitansk bakelse (fr. Neapel) är vanligare. En fröjd för öga och gom, i de flesta fall. Kniv, gaffel och småpickande rörelser behåller formen, rätt så bra. En kladdig utmaning - men, vad gör man inte...

gamla Tekla, 13:34, 28 mars 2017. Anmäl

Vill inte verka språkpedantisk (fastän jag är det...) men det fattas en stavelse, Magdalena. "Bakelsesed" hade jag accepterat som ett bra ord men "bakelsed" låter som ett löfte (ed) av något slag, kanske till elektriciteten därbak.

Sweydia Ism, 13:21, 28 mars 2017. Anmäl

Rota/sörpla?

Två frågor om bordsbeteende.

Tandpetande?
Fråga: Tidigare var det vanligt att det stod tandpetare på borden när man åt ute. Vi har delade uppfattningar om detta i bekantskapskretsen. Någon tycker att det är självklart att utföra tandrensning vid bordet, andra tycker det är helt oacceptabelt.

Vad är etikettsregeln gällande detta?

Svar: Detta är en kär gammal fråga som återkommer med ojämna mellanrum. Ingen som vill framstå som behaglig petar tänderna i andras sällskap. Det hjälper inte att hålla ena handen för munnen eller hålla servetten framför – det syns, och hörs i värsta fall, vad som pågår.

Tandpetande är en syssla för ensamseglare, brukar jag svara. Det ska ske undanskymt, andra måste besparas åsynen av någons rotande efter matrester i munnen.

Tandpetare på restaurangbord beror på att gäster vill pilla iväg matrester omgående. Det finns de som tycker att det är rimligt att rota runt i tänderna när andra ser det. Men man måste inse att det är en verksamhet som lätt äcklar omgivningen. Man kan jämföra med tandtråd, den har också en rensande effekt men används sällan i sällskapslivet. Har man obekväma matrester i munnen får man diskret lämna bordet och sällskapet en kort stund och peta loss skräpet i ensamhet.

Alltså är svaret på din fråga ett bestämt nej, det är varken korrekt eller trevligt att peta tänderna när andra ser det.

Vinsörplande?
Fråga: När man är på en vinprovning – jag ordnar sådana – och analyserar och provar olika viner förekommer visst sörplande.

Det har att göra med att man just i provningsögonblicket när den lilla vinklunken befinner sig i munnen vill sörpla till lite för att spola runt vinet i munnen och syresätta lite extra så att så många smaklökar ska kunna känna av vinet innan man sväljer, eller för den delen spottar ut i där för avsedd spottkopp.

Detta beteende tror jag är något man lägger sig till med som sommelier och kan bli rutin när man ska prova många viner i en följd.

Jag får ofta frågan om detta sörplande och mitt svar brukar lyda ungefär:
Man sörplar vinet litegrann för att maximera smakupplevelsen, men absolut inte om man är bortbjuden på en finare middag då det serveras dyra viner. Sörplande av vin vid fina middagen skulle uppfattas lite märkligt och aningen ovårdat.

Svar: Vinprovning är en helt annan sak än vindrickande i sällskapslivet. Precis som du skriver vore sörplande liksom snurrande av glaset och inspekterande av färg och arom osv högst oartigt vid en middagsbjudning, det skulle kunna tydas som ett ifrågasättande av värdpersonens val av vin. Och det har ingen betydelse om det gäller fint och dyrt vin eller enkelt lådvin, som gäst avstår man från allt slags kontroll av det som bjuds. I vinprovningen ingår sörplande, doftande och annat plus spottande; helt motsatt vad som sker vid en middagsbjudning.

Många tror att det är artigt att visa engagemang men som gäst dricker man vinet utan att ägna sig åt vinprovarens undersökande manér. Ibland ser man middagsgäster som utför snurrande av glaset, sörplande, doftande osv med inkännande min och utrop typ ”aah.” De skaffar sig måhända en ökad smakupplevelse men gör sig också ganska löjliga i sin oartighet.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 2

Kommentarer (13)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 13

Jag tycker precis som MR att munrensning av alla slag bör utföras avskilt, jag har en kollega som petar o rengör i alla möjliga sammanhang. Tydligen finns där ett besvärligt utrymme där det fastnar mycket, himla jobbigt men inte mer trevligt att vara delaktig i rengörningen, jag brukar snabbt avlägsna mig då detta börjar men skulle önska att jag visste vad jag ska säga utan att kollegan blir sur. Förslag mottages tacksamt hur man bör agera i detta fall.

A A, 20:33, 12 mars 2017. Anmäl

MAGDALENA SVARAR: Susie Dahl med flera: att ha salt och mald peppar på matbordet är vedertaget och absolut korrekt. Att salta lätt på maten obs! sedan man har tagit en tugga och funnit behov av mer sälta är varken ohövligt eller underkännande av kocken. Vi har alla olika saltsmak och det är alltid bättre att matlagaren saltar i underkant än tvärtom. Uppriktigt sagt är det fånigt att jämföra individuellt saltströande på maten med klagomål på den eller en fråga om ketchup eller andra smaksättare.

Magdalena Ribbing, 09:51, 10 mars 2017. Anmäl

Angående kommentarerna längst ner så är jag väldigt nyfiken på att veta hyfs och stil när det gäller att be om kryddor. Jag har en väninna som alltid ber sin man om mer salt efter att han har lagat mat och varje gång ser man hur besviken han blir på sig själv när han förmodligen stått och kämpat med att få till det bra.

Susie Dahl, 09:37, 10 mars 2017. Anmäl

att följa med på hak med vegetariska alternativ, eller kolla med stället innan om de kan ordna något (jag skulle inte säga till en vän "jag måste veta om du kan fixa ditten och datten till mig, om inte annat så undrar jag om iaf pastan är vegetarisk så nöjer jag mig så" utan meddelat mitt livsval och erbjudit medtagen mat eller tackat nej om värden är notorisk animalieätare). Sorry, nu blev jag sådan OT-dude, plus LL-lång ;), men bara kom att tänka på... Trevlig helg kommentatorer och Magdalena.

Oémeara Braunisch, 03:43, 10 mars 2017. Anmäl

... ofint/oproffsigt. På lokal är möjligheterna större än i hemmet, därför jag inte känner mig t.ex ohyfsad om jag diskuterar menyn, frågar vad som anses som starkt (kan jag få mer/mindre?), andra smaksättningar ("låter läckert men går det an att få utan färsk koriander", " jag tar rätt xx om det inte är svamp, annars väljer jag hellre...). På samma sätt hade inte köttpetaren ansetts fel om den valt en big ass kötträtt och dissat potäterna, och ingen bör finna mig ohyfsad om jag enbart väljer

Oémeara Braunisch, 03:36, 10 mars 2017. Anmäl

Att käka ute vs hemma hos någon tycker jag skiljer sig åt. Det är en mer "personkemisk" handling/upplevelse att bjuda/äta hemma hos varandra, och sådant som ev kan uppfattas som kritik blir mer personligt. Ute BESTÄLLS o betalas för käk utefter ens preferenser, det hela bygger till stor del på valmöjligheter, hemma lagar man med omsorg var man vill bjuda på/tror passar alla. Salt känns dock basic att erbjuda oavsett. Att på mathak (särskilt "fina") snörpa på munnen om gästerna ber om salt är...

Oémeara Braunisch, 03:28, 10 mars 2017. Anmäl

En språklig kommentar till Magdalena Ribbing som ej behöver publiceras. Ordet ”inkännande” har väl bara en betydelse, ungefär ”leva sig in i en annan människas verklighet”? Låter märkligt att prova vin ”med inkännande min”. Med vänlig hälsning / Jan Arvid Götesson

Jan Goetesson, 03:21, 10 mars 2017. Anmäl

@Uj Uj: Jag har för mig att det är mycket ofint att be om kryddor. Det är att tala om för kocken att maten inte var tillräckligt god.

Helena Steen, 00:59, 10 mars 2017. Anmäl

Normalt är det väl också vanligt att det står salt och peppar på restaurangborden. Inte på fisförnäma finstället vi besökte häromveckan. Bad om salt, fick efter ett långt tag en liten skål (säkert mycket dyrt) fleur du sel av en kypare med en min som om han burit fram en död råtta. Synd vi inte bad om ketchup. Nå, vi sparade in på dricksen, förstås. Visst är det väl bra om tandpetare finns på bordet, man kanske inte har några med sig och man kan ju ta några och gå på toa.

Uj Uj, 18:56, 9 mars 2017. Anmäl

@Marie-Louise Göransson: Ja, sederna förändras men det är intressant att fundera på varför. Tandpetaren är ett av våra allra äldsta nyttoredskap, faktiskt äldre än Homo Sapiens. Under en stor del av historien var den en statuspryl för överklassen. På 1800-talet kom den moderna trästicksvarianten, och då blev det populärt att tugga på tandpetare. Mark Twain skrev om det i "Livet på Mississippi". Men så 100 år senare är tandpetning plötsligt värsta tabusysslan. Sådant är spännande, tycker jag.

Kap Kennedy, 14:43, 9 mars 2017. Anmäl

Gästfasoner?

Fråga: Min fundering gäller huruvida en inbjuden middagsgäst har rätt att plocka åt sig en stor mängd av en viss sorts mat och lämna annat åt sidan.

Så här: En gäst börjar rota i grytan (som innehåller såväl kött som grönsaker och potatis) och petar ut och tar för sig av enbart köttet med en ursäktande kommentar om att hen vill undvika kolhydrater. Detta medför att övriga gäster och värdparet får desto mindre av köttet och lämnas med en stor hög potatis/grönsaker på sina tallrikar istället.

Detsamma gäller egentligen då middag serveras på separata fat, exempelvis potatis i en skål, kött på ett annat fat osv. Om en eller flera gäster envisas med att bara ta kött, och vill äta sig lika mätta som de som äter både potatis och kött, så gör de ju detta på bekostad av andras matupplevelse. Jag har till och med varit med om att någon har ätit bara vissa delar av det som portionsserverats (i detta fallet enbart pålägget på en smörgås) och sedan bett om fler ”portioner” för att även då enbart äta pålägget.

Hur bemöter man detta? Jag är nog av den åsikten att folks personliga dietpreferenser inte ska spilla över på övriga sällskapet. De borde nöja sig med den portion de fått och låta bli att peta ut bitar ur en gryta och helt enkelt ta smällen att inte bli lika mätta som övriga som äter allt. OBS! Vid allergier och liknande gör man självklart undantag, men då brukar det inte uppstå utpetande eller kvarlämnande utan då har vederbörande en hel sammansatt måltid att ta för sig av, anpassad efter allergin.

Svar: Du beskriver ett själviskt, pinsamt beteende. Så uppför man sig inte om man är en hygglig och rimligt välartad gäst! Däremot är det svårt för värdpersonen att säga till en gäst att inte ta för mycket av maten eller en utvald del av den. Gästfrihet är också att inte klaga på sina gäster, inte ens en liten aning. Som värdperson kan man förvänta sig hyfs och stil av gästerna, lika med att inse att man är en del av en gemenskap och att alla har samma rätt till lika mycket av det som bjuds.

Om du råkar ut för en sådan obetänksam gäst hemma hos dig som med ursäkten att inte vilja ha för mycket kolhydrater letar fram köttbitarna och ratar övrigt i grytan, hade du mycket vänligt kunnat säga ungefär: ”Oj då, det visste jag inte, grytköttet ska räcka till alla, men vänta så ska jag ta fram något annat utan kolhydrater till dig så att du blir mätt.”

Det är inte roligt att säga detta men det är inte heller vettigt att en enda gäst tillåts åstadkomma sämre möjligheter för alla övriga. Erbjuder du ett alternativ till att peta ut enbart köttbitarna borde det åtminstone kunna få gästen att fatta att bjudningen inte främst är till för att stilla vederbörandes speciella matönskemål.

Vet du att du har gäster av den dåligt uppfostrade och egoistiska sorten så skulle du kunna servera på traditionellt (franskt) familjemiddagsvis: du ställer grytan framför dig på bordet och lägger upp maten åt varje gäst.

Annars vet jag inte hur man hanterar denna sorts dumgäster. Det går ju inte att be dem lägga tillbaka vad de har tagit för mycket av. Och det du beskriver om att pilla av pålägget på sandwiches är bara löjligt och ouppfostrat. Vill man inte ha bröd så avstår man från att ta det som är bröd med pålägg. Att peta av räkorna, den rökta laxen eller vad det är och lämna brödbiten är illa nog och att be om mer pålägg för att lämna ännu mer bröd åt sophinken är pinsamt ohyfsat.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (58)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 58

Magdalena Ribbing: jag skriver inte om mat vid inbjudningar från vänner. Jag avser föreningsmöten, jobbmöten, föreläsningar osv dit man går och plötsligt bjuds på förtäring. Ingen har frågat om allergier el.dyl. Och jag har inte ringt innan o sagt att "visserligen står det inte att det bjuds på fika men om ni gör det så kan jag inte äta...". Det känns pinsamt. Då är det tråkigt att känna sig utanför. Specialkex i väskan, förstås. För säkerhets skull.

Birgitha Freij, 09:55, 15 mars 2017. Anmäl

Erik P: Jag lagar alltid extra, är livrädd för att det ska bli snålt. Det var inte den delen som jag svarade på.

Anna N, 20:18, 8 mars 2017. Anmäl

Anna N, du läser "Yy:s" kommentar som fan läser bibeln. En middag är inte något slags skola i millimeterrättvisa för mindre begåvade. Respekt visas mot alla individer just genom individuella valmöjligheter där det är möjligt: vegetariskt, mera kött, inga nötter, alkoholfritt eller vad det kan vara. Jag tycker förslaget att laga mera än vad som behövs är utmärkt.

Erik P, 18:50, 8 mars 2017. Anmäl

Yy: det är inte så dumt att försöka vara rättvis och att visa respekt för andra. Billigt att raljera genom att kalla detta "politiskt och socialt korrekt". Du kunde lika gärna resonera: "Min man tycker det skönt att peta sig i näsan vid bordet, så jag ställer alltid fram näsdukar när jag dukar" . Det är mycket som "funkar" om man vill vara en "duktig fru" men som det finns goda skäl att låta bli. Glad 8 mars!

Anna N, 07:08, 8 mars 2017. Anmäl

Tyvärr går det inte att lära vissa gamla hundar sitta. Maken vägrar äta grönsaker och skulle säkert plocka ut köttet ur grytan. Tjat är verkningslöst. När vi bjuder brukar jag laga extra många portioner, det går ju att frysa in eller så kan gästerna få en doggy bag med sig hem om de vill. Då spelar det ingen roll om någon äter bara kött el dyl, det finns mera, betydligt mera än vad som behövs. Jag vet att det inte är “rättvist” eller politiskt/socialt korrekt, men vet ni vad? det funkar!

yy nn, 18:08, 7 mars 2017. Anmäl

Förtydligande till min tidigare inbjudan: Med "bitsocker finns" menar jag vanligt vitt snabb-bitsocker. Ni som uttryckt önskemål om olika typer av brunt "nyttigare" råsocker etc får medföra eget. Tevattnet kommer att vara kommunalt kranvatten.

Anders Pettersson, 10:38, 7 mars 2017. Anmäl

Välkommen på middag hos mig kl 19.00 om lördag. Ät dig mätt innan du kommer på det du tycker om. Prata av dig dina rasistiska fördomar hemma i din ensamhet innan. Organisera så att dina TV-serier spelas in/går på SVT-play motsv. Bryggkaffe och varmt tevatten tillhandahålles. Medtag eget mjölkskum, örtte etc efter behag. Bitsocker finns. Ytterligare önskemål om specialdieter? OSA fredag. Samtalsämne som kan vara lämpligt under kvällen: Visst var det enklare att ställa till en bjudning förr?

Anders Pettersson, 10:08, 7 mars 2017. Anmäl

Instämmer! @AnnaN Det var i kommentarsfältet som Anna Brovén, 13:12, 3 mars först uttryckte, o Magdalena sedan gav starkt bifall, att de enda matpreferenser en gäst kan förvänta sig att värdar ska ta hänsyn till utan vara oartig är just allergier o religiösa mattabun. Därav diskussion därefter, huruvida religiösa mattabun skiljer sig från mattabun pga annan livsåskådning - vilket jag hade svårt att se logiken i. Tappa-vikt-dieter eller andra hälsokosthållningar är i min bok givetvis något annat.

Anna Andersson, 08:52, 7 mars 2017. Anmäl

Men snälla ni... Att plocka köttbitarna ur grytan (som frågan handlar om) kan ju svårligen ha med vare sig religiösa tabun, allergier eller veganism att göra. Möjligtvis någon "tappa vikt-diet". Men varför en bantare anser att andra ska få mindre kött för att hen ska kunna tappa vikt, övergår mitt förstånd. Inte ok, helt enkelt.

Anna N, 07:41, 7 mars 2017. Anmäl

Bjud inte in denna gäst igen.

Ann-Caroline Mörner, 19:32, 6 mars 2017. Anmäl

Musseletikett?

Fråga: I förra veckan var jag och några vänner och åt moules frites på en fransk restaurant på Östermalm. Vi fick musslorna serverade i varsin gryta med lock som togs av. Locket användes till att lägga tomma musselskal i. Inga tallrikar ställdes fram utan man tog direkt ur grytan. Besticken bestod av gaffel och sked.

Vi hade olika uppfattningar om hur man skulle äta musslorna. Jag åt som jag varit van vid i Frankrike. Dvs tog en mussla i handen och använde ett tomt skal till att ta ut musslorna från sitt skal. Någon använde ett halvt skal som en sked och någon använde smörkniv och gaffel vilket inte gick så bra. Skålen med frites åt vi som chips med händerna!

Vi är intresserade av att få veta om det inte är fint bordsskick i Sverige att äta på franskt vis och använda händerna och skalen som verktyg? Själv tycker jag det är mycket smidigt och sedan använda skeden för att äta den goda soppan. Våtservetter var framställda på bordet.

Vad anser Magdalena?

Svar: Musslor i sina skal kan ätas korrekt som du beskriver, med en skalhalva som verktyg för att få ut musslan ur skalet. Sedan kan man sätta gaffeln i musslan och stoppa i gapet, eller använda skalhalvan som sked. Är det musslor på sjömanshustruns vis (moules marinière) blir en vanlig soppsked naturlig till den smakrika soppan-buljongen. Pommes frites som tillbehör äter man utan bestick, med hjälp av höger hand som i flera nationer, eller tar med gaffeln.

Till en elegantare middag serveras inte musslor i sina skal, det får anses vara en måltid av det mer rustika slaget. Därför är det inte så särskilt petigt med elegantaste bordsskick – även om ett hyggligt beteende vid matbordet alltid är såväl rätt som uppskattat av övriga.

Våtservetter är praktiskt men snyggare är en sköljkopp med ljummet vatten och en citronskiva, eller en i hett vatten doppad och urvriden frottéservett.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (5)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-5 av 5

Man använder inte EN skalhalva för att gräva med. Det blir bara kladdigt och svårare än en gaffel. Vana musselätare använder två sammanhängande halvor som "pincett", precis som Erika skriver.

Anna N, 10:02, 14 januari 2017. Anmäl

Precis som Erica Nilsson beskriver äter vi också musslor i centrala Europa. Snyggt och inget kladd. Soppan äter man med en sked.

Kristina S, 15:24, 12 januari 2017. Anmäl

Det är tur att jag inte är så förtjust i musslor, så att jag slipper hålla reda på hur man äter dem. Äta pommes frites med högerhanden klarar jag dock.

Kap Kennedy, 13:12, 12 januari 2017. Anmäl

Oavsett vilket sätt man föreslår så är ju uttrycket "stoppa i gapet" en inte så subtil signal om att det finns finare sätt. Sköljkoppar har väl kommit ur mode när folk inte längre vet vad det är och börjar dricka ur dem.

Friterade Mulor, 12:01, 12 januari 2017. Anmäl

Jag tolkar FS fråga som att det franska sättet är "pincettmetoden". Dvs man använder ett skal (dvs två skalhalvor som fortfarande sitter ihop med varandra) som en pincett. Med hjälp av denna både lossar man musslan och håller i musslan på dess väg till munnen. Mkt praktiskt, och det blir minimalt med spill och kladd.

Erica Nilsson, 09:57, 12 januari 2017. Anmäl

Veganrätt?

Fråga: Det har enligt min uppfattning blivit lite ”inne” att vara vegan och därmed ska tydligen veganen få sin egen mat serverad vid de middagar som den inbjuds till.
(Jag har förståelse om det rör sig om t ex matallergi då man kanske försöker fixa något lämpligt). Läste i tidningen Buffé om en mamma vars sons nya flickvän är vegan och skulle komma på middag, men mammans rödbetssallad och palsternacksgratäng skulle inte duga.

Min uppfattning är att har man valt att ha så pass extrem mathållning som vegan har så får man väl ta med sig egen mat? Men just veganer tycks i flera fall inte tänka så. Hade det gällt min son och en ny flickvän skulle jag ha svarat att hon får ta med egen mat.

Svar: Det är den moderna attityden till att bjudas som ställer till detta slags problem. Det har tagis upp många gånger i min frågelåda och jag blir som du, upprörd över människor som anser att är man bjuden på en måltid är det självklart att få äta sig (gratis) mätt på exakt det man själv vill ha, oavsett övriga gäster och värdpersonens matplanering. Poängen med en bjudning är faktiskt inte att man som gäst ska få äta fritt av just det man själv önskar sig. Blir det rätt mat för ens egen del är det en fördel, men det kan aldrig vara ett krav. Jämför med en gäst som ogillar potatis, gästen kan inte förvänta sig eller kräva att bjudmåltiden ska vara potatisfri utan får nöja sig med att äta i lagom mängd av det som inte är potatis.

Precis som du skriver så ska flickvännen föreslås att medföra egen mat eftersom värdpersonen inte har tid-kunskap att tillreda det som en vegan kräver. Det finns bara två vägar: medföra egen mat, eller låta bli att äta hos svärmor. I det senare fallet kan man ju äta rätt mat i förväg och nöja sig med sallad och frukt. Man ska då tala om i förväg att man inte kan äta vanlig mat utan avstår från middagen.

En lösning skulle kunna vara, om mor-svärmor är på gott humör, att hon ber att få reda på ingredienserna till en maträtt som flickvännen kan äta och låter henne själv laga sin veganska rätt i svärmors kök.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (85)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 85

MAGDALENA SVARAR ÄN EN GÅNG: Den aktuella frågan handlar inte om rätten att vara vegan eller att sonens flickvän måste ta med egen mat - utan om kravet som jag läser i frågan att svärmor ska tillreda exakt mat enligt rättså komplicerad metod. Rödbetssalladen dög inte, det ska enligt veganer inte finnas något från djurriket med i maten, och det är krångligt för de flesta som inte är veganmatlagare. Mitt svar är att flickvännen kan ha ätit hemma och nöja sig med frukt exempelvis vid middagen, eller ta med egen mat för att vara på den säkra sidan, eller laga mat själv i svärmors kök. Det behöver sannerligen inte vara ovänligt, tvärtom är det hänsynsfullt till skillnad från en del veganers vilja att predika sin lära och kräva anpassning till den från alla andra.

Magdalena Ribbing, 11:12, 2 februari 2017. Anmäl

Åtm FS uttryckte sig tämligen raljant, och om inte direkt så klart indirekt ifrågasättande det i hens tycke extrema valet äta veganskt. Det som förvånade i Magdalenas svar var väl mest bifallet till den i mitt tycke klart osmidiga kommentaren "hade det gällt min son och en ny flickvän hade jag svarat att hon får ta med egen mat". Ett sådant svar får knappast en ny familjemedlem känna sig välkomnad med öppna armar. Även om frågan nu kanske bara var indignation pga inspirationsreportaget i Buffée.

Anna Andersson, 11:03, 2 februari 2017. Anmäl

MAGDALENA SVARAR PÅ NYTT: Birgitta Wiberg, varken frågeställaren eller jag ifrågasätter rätten att vara vegan. Det som frågan handlar om är att en gäst kräver en speciell kost som värdpersonen inte är beredd att tillreda - av möjligen olika skäl - och då är det bäst att gästen medför en egen maträtt för att inte riskera att behöva äta något som vederbörande inte tål. Du har missförstått frågan och svaret. Veganism har samma rätt att respekteras som andra uppfattningar om vad som är bra för oss. Det jag skriver om att sätta sig själv i främsta rummet handlar om sådana gäster som kräver att få exakt det som de vill ha att äta när de är bjudna på en måltid privat och blir upprörda när de inte får det. En bjudning är inte i första hand rätten till gratis mat.

Magdalena Ribbing, 08:09, 29 januari 2017. Anmäl

Magdalena Ribbing, varför inte läsa på om vad veganism står för? Att veganer sätter sig själva i främsta rummet utan hänsyn till något eller några är totalt nonsens. Tvärtom - det handlar om att avstå från det man kanske tycker är gott för att inte medverka till djurplågeri eller den miljöförstöring som köttet orsakar. Hur kan du ha undgått alla vetenskapliga rapporter som säger att vi måste äta mindre kött för klimatets skull men också för att maten ska räcka till alla på jorden?

Birgitta Wiberg, 18:47, 28 januari 2017. Anmäl

MAGDALENA SVARAR OM IGEN: Birgitta Wiberg, det handlar inte om att man som värdperson är "så ointresserad av sina gäster" att man inte kan tillreda exakt den kost de vill ha. De flesta inbjudare gör så gott de kan för att deras gäster ska bli nöjda. Men när det gäller specialkost typ vegan blir det något helt annat för den som inte själv håller denna kost. Kött ogillas av många, men andra ogillar fisk, en del vill inte ha grönsaker som vuxit under jord osv. Då är det enklast att man medför egen rätt så att man inte riskerar att behöva äta något olämpligt. Att som gäst kräva att få i minsta detalj den speciella mat man vill ha är att sätta sig själv i främsta rummet utan hänsyn till något eller några andra.

Magdalena Ribbing, 07:51, 28 januari 2017. Anmäl

Men fy vilket ohyfsat och fördomsfullt svar av Magdalena Ribbing på frågan om vegankost. Kött är alltså "vanlig mat" och andra göre sig icke besvär i hennes värld. Den som är så ointresserad av sina gäster att man inte har "tid och kunskap att tillreda" ska kanske inte bjuda på middag. Skulle du svara samma sak om det handlade om religion i stället för ett etiskt ställningstagande? Varför inte läsa på om köttets miljöpåverkan eller det lidande som djurindustrin förorsakar?

Birgitta Wiberg, 00:25, 28 januari 2017. Anmäl

@ED då är du beredd på att få samma kommentar när du går ut o äter ? Vill du ha kött får du gå ut o skjuta kon själv, slakta o steka den som du vill ha den. Varför sådan enorm ilska för att man som vegan/ vegetarian kräver samma bemötande på restaurang som andra? Om vi går ut och äter och betalar dyrt för det har väl alla samma rätt till ett bra bemötande med kunnig personal som vet vad maten innehåller och om den innehåller produkter som inte passar.

Karina Linder, 20:32, 16 januari 2017. Anmäl

Herregud ! Är själv allätare, men har stor respekt för de som väljer bort animaliskt. Att som Ewa D vara oförskämd och fördömandemot alla veganer genom att benämna dem som "fanatiskt militanta" förklarar mycket om världens tillstånd. Eller väntar hon sig att "snälla" veganer ska äta lite kött ibland...? Visst finns det löjligt krävande människor (bland både köttätare och veganer) men generellt tror jag knappast att det är veganer som står för kapprustning eller hat-spridande i samhället....

Anna N, 07:19, 16 januari 2017. Anmäl

Men menar du Ewa Dahlström att om en vegan på en restaurang säger: "jag är vegan, har ni något för mig?" så ska en inte förvänta sig att personalen kan/ska svara på det? "... veganrestauranger, där man kan ta för sig av groddar och bönor som odlas i krukor i fönstren. " säger ganska mycket om hur lite vissa vet om vegansk mat....

A A, 20:18, 15 januari 2017. Anmäl

Fanatiskt militanta veganer bör nog laga sin mat själva, allt på q, ehec-groddar etc. Det skall ingen annan behöva hålla reda på, det finns väl veganrestauranger, där man kan ta för sig av groddar och bönor som odlas i krukor i fönstren.

Ewa Dahlström, 15:44, 14 januari 2017. Anmäl

Vinservering?

Fråga: Vi satt fyra vänner härom kvällen efter en god middag och kom att tala om flaskor på bordet – eller inte.
För två av oss var det otänkbart att ställa en flaska vin på bordet vid en middag. Och bjuds det likör eller whisky till kaffet så ställs flaskorna på golvet, under bordet. Flaskor får aldrig stå på bordet.

För de andra två var det självklart att ställa vinflaskorna på bordet. Det tyckte det ser generöst och trevligt ut. Ofta uppmanar värden/värdinnan gästerna att förse sig själva när de har lust. Lika självklart är det då att spritflaskorna ställs bredvid kaffekannan vid kaffet.

Finns det något rätt och fel? Varför är det så olika?

Svar: Roligt att denna fråga dyker upp igen – det var länge sen sist! Vinbutelj på middagsbord har en grund i att gästerna inte på något sätt skulle behöva se om det fanns tillräckligt med vin, de skulle inte sitta törstiga. Vinet har alltid omgivits av olika ritualer och att inte ställa buteljer på bordet är en sådan. Om det fanns personal serverades vinet ur karaff eller butelj, utan några buteljer på bordet. Enligt gammaldags konvention skulle vinflaskan då hållas så att gästen såg etiketten, och var det dekanterat skulle de tömda buteljerna ställas på ett sideboard, så att intresserade gäster kunde se vilket slags vin de fick.

Om vinet hälldes i av värdpersonen vilket var det mest artiga i avsaknad av personal, eller skickades runt av gästerna på uppmaning av värdpersonen, kunde dekanterat vin ställas på bordet i sina karaffer och på en coaster. De tomma dekanterade vinflaskorna ställdes även då gärna på ett sideboard.

Serverades vinet dekanterat kunde det också hällas tillbaka i ursprungsbuteljen, förutsatt att ingen fällning fanns kvar där.

Vid bättre, dvs mer konventionella, bjudningar skulle gästerna aldrig själva behöva hälla upp av vinet, det var värdpersonens/personalens uppgift.

Detta är alltså gammal sed, i nutid är det inga problem att ställa vinflaskor på bordet, om man vill. Och inte heller att gästerna själva häller i vin i sina och varandras glas om värdpersonen säger till.

Att ställa spritflaskorna utom räckhåll för gästerna kan nog vara klokt i en del fall, förr hölls de utom räckhåll för gästerna för att dessa inte skulle lockas att dricka för mycket, men i dag ställs de på en bricka så att man som värdperson kan hälla upp eller uppmana sina gäster att göra det.

Gamla seder kommer fram ibland – och jag gillar att ett och annat gammalt lever kvar.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 2

Kommentarer (8)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-8 av 8

... ställa whiskey- och likörflaskor på golvet UNDER BORDET? What? Om man nu ska vara formell... Är DET formellt, flaskor under bordet?? Lägg av. Var konsekvent åtminstone.

Lyra Lof, 06:59, 5 januari 2017. Anmäl

... att värden har hållit på flaskorna och portionerat ut vinet... Om det är 8 personer då, eller 10? Håller FS då koll på vem som har tomt glas? Och "toppar då upp" de andra samtidigt? Eller om det är ungefär lika, serverar FS då alla samtidigt? Vad tar det, 5 min, om värden själv går runt bordet och häller upp? Och om några sitter mot en vägg och det inte går att gå bakom? Men FS låter kanske flaskan gå runt då. (?) Men, om FS nu är så fin i kanten (fisförnäm), hur kan han/hon mena att

Lyra Lof, 06:56, 5 januari 2017. Anmäl

Om FS nu är så fin i kanten att han/hon tycker att det är "otänkbart" att ha vinflaskor stående på bordet... (Det är väl ändå lite stelt och formellt... På en middag med fyra vänner? Då man förmodligen inte har en sommelier till hands. Och då en av vännerna förmodligen inte är drotting Elizabeth II.) Jag ser inte mig själv som särskilt bonnig (eller bonnig alls (fast inget fel med att vara det)), men jag har aldrig varit med om att man på en middag hemma inte har ställt vinet på bordet.

Lyra Lof, 06:50, 5 januari 2017. Anmäl

Numera står vinflaskorna med på bordet, alternativt serveringsbordet om det saknas plats på matbordet och värd-Innan ser till att glasen blir påfyllda, eller gästen visar själv intresse. Likaså starkspriten som serveras efteråt eller till kaffet brukar stå på en bricka, för att undvika ringar på bordet. . Knusslande med att ställa flaskor på golvet "för att dölja", tillhör nog gårdagens seder och bruk och gäller idag endast för tomflaskorna !

Marie-Louise Göransson, 13:18, 4 januari 2017. Anmäl

Irene Holm, 10:42: Jag gör som du gör. Ibland så blir det ju rätt fullt på bordet och vinflaskor blir då lätt i vägen. Jag brukar låta bli att ställa saker på bordet som absolut inte måste vara där (vinflaskan kan t.ex. stå på diskbänken, som du sa). Bordet brukar bli rätt så fullt ändå. Mina bjudningar brukar ej heller vara formella. :)

Roland Kronqvisy, 14:15, 2 januari 2017. Anmäl

Ställer folk verkligen flaskor Under bordet? Då får man ju tänka på hur man håller fötterna ;-) Vid våra enkla middagar ställer vi faktiskt inte vinflaskan på bordet, har aldrig reflekterat över varför vi gör så. Värden är uppmärksam och fyller på så fort han ser att det behövs, frågar först såklart. Men vi gömmer förstås inte flaskan, den får stå en bit bort, på diskbänken kanske. Tycker inte att gästerna ska hälla upp själva, såvida man inte är studenter eller så.

Irene Holm, 10:42, 2 januari 2017. Anmäl

Själv känner jag igen resonemanget i samband med starksprit. Jag tycker inte heller att spritflaskor ska stå framme. Förmodligen har våra alkoholvanors övergång från sprit- till vinkultur något med detta att göra. Vinets högre status, och flaskornas konstfullt utformade etiketter, gjorde det fint att låta dem stå på bordet. På extra snofsiga restauranger kan det fortfarande förekomma att serveringspersonalen "gömmer" vinet, men i andra sammanhang har jag aldrig hört talas om det.

Kap Kennedy, 09:45, 2 januari 2017. Anmäl

Jag tycker att jag i många avseenden har bra koll på vett och etikett, men det här var helt nytt för mig. Fru Ribbings kunskaper är verkligen imponerande!

Helena Steen, 17:53, 1 januari 2017. Anmäl

Matberöm?

Fråga: Är det brukligt i Sverige numera att värdinnan/värden på en bjudning sitter och berömmer sin egna utsökta kokkonst?
Frågan ställs med bakgrund av att i alla dessa TV-program om mat, som numera tyvärr tycks utgöra basen i TV utbudet, så hör man från kocken alltid uttryck såsom:
”Så gott”, ”Underbart”, ”Detta var verkligen lyckat” etc etc.

Synnerligen ohyfsat anser jag!

Svar: Nej, det är inte brukligt – spalten hade en liknande fråga för en tid sedan från en värdperson som i brist på gästernas jubel över maten själv berömde den. Så gör man inte, om man vill betraktas som hyfsad. Man kommenterar inte det man bjuder på, varken negativt eller positivt.

Men det är stor skillnad på att vid sitt eget middagsbord med gäster som man själv har bjudit berömma sin personliga kokkonst och att vid ett fejkat TV-middagsbord tala i förtjusta ordalag om den mat som man hoppas ska locka tittarna att tillreda.

Värre i TV-sammanhang är, enligt min uppfattning, det ständiga pratandet med mat kvar i munnen, tuggandet med öppen mun, och det ohygieniska, faktiskt obehagliga, grävandet och petandet i maten med bara händer. Men det var inte det du frågade om, jag passade bara på – och lägger till en diskret undran om vad det är för fel på bestick att vända sallad med, och om de olika TV-kanalerna inte har råd att hålla medverkande med plasthandskar.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (7)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-7 av 7

Tack Magdalena! Tänker ofta att du borde vara med i de flesta matprogram när jag ser hur det viftar med besticken, många verkar ju inte veta hur man hanterar dessa. Får barn inte lära sig det på dagis? Ohygieniskt tänker jag också att peta med fingrarna det andra ska äta. God Jul till dig och tack för bra svar och stort tålamod vad gäller tramsiga kommentarer som du får ibland

Karin Börjesson, 17:16, 21 december 2016. Anmäl

Har aldrig varit på en middag där värden/värdinnan sitter och berömmer sin egen mat. Vad umgås folk med för folk egentligen..?

Anna N, 11:20, 18 december 2016. Anmäl

Tack för sista stycket i svaret! Är så trött på allt "slaskande" i TV! Finns med i många program, utan förvarning så man kan stänga av. Historieätarna t.ex. Såg också en bartender som hällde upp grädde i drinken mot en sked, stoppade skeden i munnen, och fortsatte sedan med nästa drink (inte hans egen). Man behöver inte äta i TV, även om man i undervisningssyfte vill lära ut matlagning. I så fall ska man lära ut lite bordsskick!

Birgitha Freij, 12:38, 16 december 2016. Anmäl

Lite pinsamt att man tycks sakna idéer förutom om mat, mat, mat i alla dessa trivselprogram utan slut. Jag tycker att även programledarna börjar se generade och trötta ut inför dessa eviga avsmakningar. Och det är motbjudande med slängande hårtestar i samband med mat, ingen borde få agera kock utan att ha håret ordentligt på plats i nacken eller i alla fall i flätor.Alla vet att människan helt naturligt släpper x antal hårstrån per dygn, jag vill inte ha kockarnas strån i maten, usch.

Irene Holm, 10:22, 16 december 2016. Anmäl

Magdalena, du har sa ratt och du har sa harlig humor att det forgyller min dag! Jag tycker ocksa det ar sa ackligt att se folk pa TV sta och grava i maten med handerna. Det varsta jag sett var nar en manniska stod o gravde med bara handerna i en sallad, drog sig sen over haret flera ganger med handen som hon sen stoppade tillbaks i salladen som hon lagade.

Tycker jag Iallafall, 19:16, 15 december 2016. Anmäl

Vill också passa på: Är så trött på alla stjärnor och kometer på matlagningshimlen, som inte kan hålla sig till sitt gedigna hantverk - utan måste falla i trance, smacka, pusta, himla med ögonen - och värst av allt; fråga om det smakar bra... när någon har munnen full! Kanske, är det "bra TV" - men, kan väl mest liknas med när tandläkaren frågar patienten: "Går det bra?" Vad kan man svara, med öppen mun, fylld med salivsug och tamponger? "Ugh?"

gamla Tekla, 14:46, 15 december 2016. Anmäl

TV-tittaren kan inte smaka eller ens känna doften av den läckra maten, därför "måste" de i rutan tala om hur det smakar och även hur det känns i munnen (saftigt/torrt/knastrigt etc). Detta är förmodligen också anledningen till att TV-människorna använder fingrarna, för att förmedla en känsla av vad de har lagat Det finns ingen anledning att bete sig så runt ett middagsbord. Som gäst kan det vara på sin plats att berömma maten men inte som om man talade in i en kamera.

Sweydia Ism, 14:24, 15 december 2016. Anmäl