Trevlighetsråd?

Fråga: Angående förra fredagens fråga från ”Etikettlufs” som visste för lite om hur man beter sig, kan Magdalena förklara vad en inte får säga när en träffar folk som inte är så bekanta? Det verkar finnas mycket som skulle vara så fel. Vad är det för frågor som inte får frågas?

Svar: När mejl som detta kommer till spalten blir jag extra glad – det visar på ett intresse för andra som kan betyda mycket mer än en stunds trevligt prat. Med intresse för andra menar jag inte den alldeles för vanliga privatnyfikenhet som ställer till så mycket elände i mänsklig samvaro. Tvärtom, faktiskt. Kan man hejda sin önskan att vilja klampa in i andras privatliv har man kommit en bra bit på väg till att bli trevlig.

I grunden handlar det om att vara empatisk; ordet betyder sökande till kärlek, från grekiskans empatheia som innebär stark känsla. Är man empatisk har man förmåga till inlevelse, förståelse för andras känslor och begriper att man inte kan säga och fråga vad som helst, även om man säger sig själv att det är välment. Efter mina många år som frågesvarare i DN har jag fått mängder av exempel på frågor som aldrig borde ha ställts. De som sårar och kränker med sina frågor brukar hävda att de är vanligt hyggligt medmänskliga. I verkligheten är de ofta förklädda i nyfikenhetens ihåliga mantel. Kan man tänka sig själv i den andra personens situation avstår man från en hel del yttranden.

Exempel på sådant man inte ska fråga eller säga innan man har en närmare vänskap och kanske inte ens då:

Det ofattbart klumpiga: ”Har du barn? Jaså inte. Varför inte, kan du/ni inte få barn? Det är ju underbart med barn! Har ni tänkt på att adoptera?”
Det snokande: ”Du har ju blivit rik, vad ska du göra med pengarna?”
Det kränkande till den som är överviktig: ”Men ska du verkligen ta en kaka till/äta det där?”
Det stöddiga till den som är arbetslös: ”Jaså, har du inget jobb? Har du försökt med xxx, det finns ju massor av arbetstillfällen bara man anstränger sig att söka. Har du tänkt på att skaffa en utbildning?”
Det obehagliga till den som har arbete: ”Vad tjänar du?”
Det plånboksrotande till den vars hem man besöker: ”Äger du den här lägenheten? Vad kostade den? Hur finansierade du den?” Eller ”Är det hyreslägenhet? Fick du betala svart? Vad betalar du i hyra? Hade du ett bra bytesobjekt?”
Det djupt sårande till den som inte har en partner: ”Lever du ensam? Vill du det? Har du haft en relation någon gång?”

Människor vet vilka problem de har. De behöver vanligen inga dryga råd om att banta, skaffa utbildning, adoptera. De som har barn och vill berätta om dem gör det utan frågor. Om inte ska de inte tvingas redogöra för sin barnlöshet och dess orsaker. Att fråga om andras ekonomi är riskabelt, den som har förhandlat sig till en bra lön kanske inte vill berätta det, den som har lägre lön än normalt skäms kanske över det, den som jobbar oavlönad för att skaffa sig praktik vill inte säga det.
Finansiering av en bostad kan vara ett arv, en lotterivinst, ett lån som ingen annan har med att göra och som man inte vill berätta om. Och så vidare.

Men vad ska man prata om när allting verkar förbjudet? Nåja, förbjudet är det inte, men taktlösheten bör hållas i mycket strama tyglar. Det går att prata om neutrala ämnen, omgivningen, TV-program, filmer, miljöfrågor, aktuellt om världsläget, mode, gastronomi, vädret – något ämne kan en tänkande människa ta upp förbi det som kan såra, väcka sorg, obehag, vrede.

Bästa sättet att vara en hygglig medmänniska är att tänka efter innan man ställer en fråga till en ny bekant. Men du kommer att klara dig bra i umgänget med andra, du har ju redan förstått att det finns gränser.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (24)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-10 av 24

Madeleine J: Men hur menar du nu. "De som har barn börjar ändå prata om dem väldigt fort". Hur kan det vara ok då??? Om man börjar mala på om sina egna ungar sårar man väl barnlösa lika mycket? Om ämnet är tabu vid en första bekantskap gäller det väl åt alla håll?

Anna N, 10:25, 11 februari 2017. Anmäl

En tidigare kollega till mig hade standardfrågan "hur gamla är dina barn" till nya medarbetare. Det var fult på flera sätt, dels för att det egentligen betydde "har du barn", vilket hon inte hade med att göra, dels för att det var ett sätt att gå runt den frågan och vara ännu mer nyfiken, dels eftersom det blev den tillfrågade som fick svara "jag har inga barn", vilket kanske inte var önskvärt att meddela just då, men vad skulle man annars svara?

Friterade Mulor, 15:54, 7 februari 2017. Anmäl

Anna N, man frågar verkligen inte om barn! Hur svårt ska det vara att förstå? De som har barn börjar prata om dessa väldigt fort ändå så varför detta eviga behov av att veta så fort som möjligt? Som Magdalena har försökt förklara så finns det MÅNGA anledningar till att detta ämne är privat. Allting med kroppen borde få vara privat om man inte självmant vill börja prata om det.

Madelene J., 13:33, 7 februari 2017. Anmäl

MAGDALENA SVARAR: Anna N, du kan hantera en onödig fråga, men alla andra klarar det inte. Så många mejl som nått mig angående detta med barnlöshet vet jag att den frågan inte ska ställas till en ny bekantskap - och det är ju vad det handlar om: fråga inte till en början det som riskerar att uppfattas som privat, kränkande, nedlåtande, provocerande. Tids nog kan alla slags frågor ställas, om det finns anledning, när man har nått en nivå av vänskap som man bedömer tål obs! vänlig nyfikenhet.

Magdalena Ribbing, 08:27, 7 februari 2017. Anmäl

Nästan alla ämnen kan vara känsliga för några. I spalten har vi läst att någon ser en fråga omuppväxtort, eventuella barn, arbete, boendeort etc etc som kränkande. Frågan är väl om det är rimligt att göra så många ämnen till tabu. Själv ofrivilligt barnlös, ser jag det som mitt ansvar att hantera detta. Det är dock en milsvid skillnad mellan frågan "Har du barn? och "Varför har du inga barn?"

Anna N, 08:09, 7 februari 2017. Anmäl

@ FS, Vad en, två eller flera kan säga är svårt, vad Man däremot kan säga, där borde allmänt hyfs styra, Vilket det tyvärr inte alltid gör.

Ewa Dahlström, 12:09, 6 februari 2017. Anmäl

MAGDALENA SVARAR: lilla moi, många års frågesvarande har givit mig den viktiga erfarenheten att just frågan om barn hör till de farligaste i sociala sammanhang. Den som just förlorat ett barn, som saknar någon att ha barn med osv, förmår sällan svara ett neutralt likgiltigt "nej" på frågan om personen har barn. Varför måste frågan ens ställas? Den som vill berätta om sitt-sina barn gör det ofrågad - obs bör notera om den andra parten vill veta mer. Barn är livets kärna. Varsamhet om dem måste visas.

Magdalena Ribbing, 11:18, 5 februari 2017. Anmäl

Man ska inte fråga om folk har barn, för det bör de få berätta själva om de vill. Samtidigt ska vi som har barn inte prata om våra barn, för det är de andra kanske inte intresserade av. Självklart ska man inte rota i andras privatliv, men en enkel fråga "har du barn?" - gå till annat ämne vid nej, om ja har man hittat en gemensam beröringspunkt för vidare samtal om man själv har barn. Vad är det som är så himla farligt med den frågan om man undviker närgångna följdfrågor?

lilla moi, 10:46, 5 februari 2017. Anmäl

Hörde smått chockad en person säga "det kunde varit värre" till en ny bekant som uppenbart har en väldigt jobbig situation. Det gäller att tänka först och tala sen...

M K, 09:25, 4 februari 2017. Anmäl

https://www.youtube.com/watch?v=P01hRhD0NGQ en länk till en härlig låt som säger massor om detta, med massor a humor. från Norges Ingmar Nordströms (eller är det tvärtom?) Om jag misslyckats med länken, heter gruppen Ole Ivers ochh låten "Nei, så tjukk du har blitt.". OBS videon Suveränt kul!

Maja Gräddnos, 22:50, 3 februari 2017. Anmäl

Olycksfoto?

Fråga: Det gäller olycksfrosseri, den relativt nya ovanan vissa människor har: att fotografera händelsen (istället för att ens försöka hjälpa till) när de kommer till en olycksplats och sedan lägga ut bilden/bilderna på de sociala medierna.

Har Magdalena något tips på vad man kan säga åt en tanklös person man ser håller på att fotografera händelsen? Ryta åt honom/henne att : ”Det där slutar du/ni med-genast!” – eller något annat? Jag tycker inte att man behöver vara vare sig artig eller finkänslig vid ett sådant här tillfälle – och att ge sig in i någon längre diskussion med denna/dessa milt uttryckt tanklösa personer är knappast något man har vare sig tid eller lust med just då.

Svar: Det du beskriver tilltar i oroväckande hast. Varhelst ambulans eller polis syns till vid en olycka samlas mobilfotograferna och tar bilder – fruktansvärt för den drabbade och hindrande för hjälparbetet. Polisen har också uttryckt sin oro över detta svårt besvärande beteende. Ingen borde sjunka så lågt som det är att stå och glo på den som råkat ut för en olycka, än mindre fotografera det som skett – det är oförlåtligt att lägga ut sådana bilder på sociala medier, det är att stjäla integriteten från en människa i nöd.

Lika självklart som att man vid en olycka tillkallar ambulans, polis, räddningstjänst av något slag, lika förfärligt är det att fotografera istället. Hur det ens kan vara i närheten av tillåtet är obegripligt. Kan det var något smittsamt?

Människor som gör som du beskriver befinner sig utanför gränsen för normal empati. De har givit efter för sin pinsamma nyfikenhet som borde ha hejdats av normal hyfs. Du kan absolut säga till de individer som du ser bete sig på det viset ungefär ”inser du att du fotograferar en människa i en hjälplös situation, sluta genast.”

Förmodligen blir den som fotograferar sur (man har ”rätt” att fotografera på allmän plats, bevars) men du väcker säkert en tanke i alla fall.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (11)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-10 av 11

Samma här som om dödsannonsen, somliga tappar all vett och sans så fort det gäller sociala medier. Men det skulle vara mycket intressant att höra någon som känner någon som gör detta, hur han/hon ursäktar sig? För ingen lär erkänna och förklara sig här! Förklaringen är troligen att det går så snabbt och enkelt nu, men det är ingen ursäkt.

Maja Gräddnos, 22:29, 6 februari 2017. Anmäl

Jo, jag tror att människor har förändrats. Folk dras till att titta på olyckor; skillnaden nu är att första impulsen är att videoa—så de har nåt att lägga upp på sociala media—inte att hjälpa till. Detsamma gäller när brott begås förresten. Sociala medier har förvandlat många till olidliga, narcissistiska monster.

Lyra Lof, 23:59, 2 februari 2017. Anmäl

Vilket superbra förslag: Fotografera de som fotografera den skadade!!!!! Detta smarta tiiltag sänder rätt budskap till asen som fotar olyckan. Lite skraja blir de nog att de själva ska hängas ut i media. Rätt åt dem!

Anna N, 10:26, 2 februari 2017. Anmäl

Bra förslag att foto dem, och är det olagligt att fota olyckor (det borde det vara!) så kanske dessa människor helt utan minsta skam fattar något om du säger att du skall anmäla dem.

Maja Gräddnos, 17:25, 1 februari 2017. Anmäl

Kan man inte ge igen med deras egen medicin? Filma filmarna så kanske de fattar hur det känns för de som blir filmade mot sin vilja i en hjälplös situation...

Karin Johansson, 15:02, 1 februari 2017. Anmäl

Även om jag håller med att det är ett otyg med detta fotande runt olycksplatser måste jag fråga mig vad övriga som inte fotar gör där? Om någon inte aktivt deltar i räddningsarbetet (och därmed kanske inte har tid att skälla på ev nyfikna) har denne inte där att göra oavsett orsak. Tänk så mycket följdolyckor och mindre köer bara i trafiken vi skulle ha om nyfikenheten på olyckor kunde utrotas.

Gert Löwenhamn, 13:11, 1 februari 2017. Anmäl

Håller med Helena Steen, problemet späs definitivt på av att även "etablerade" tidningar glatt betalar för olycksbilder, och glatt annonserar att de gör det.

annan Camilla, 11:35, 1 februari 2017. Anmäl

Tror inte att människor har förändrats. I alla tider har olyckor, eldsvådor etc. samlat nyfikna. Skillnaden, nu och då, är mobilkameran - ett utmärkt redskap för en omedveten "paparazzi", för vilken begreppet integritet saknar betydelse. Att "tala förstånd" hjälper nog inte - kanske i betydligt brutalare ordalag än ett stilfullt påpekande. Att opponera sig är en självklar skyldighet! "Vad i hel---e gör du?" kan bytas ut mot "Vad i hela friden...?"

gamla Tekla, 10:27, 1 februari 2017. Anmäl

Vi måste alla våga visa civilkurage. Hamnar du i närheten av en olycka och folk börjar filma och fotografera de skadade eller döda, Ryt ifrån! Tala om för vederbörande att beteendet är under all kritik, säg stopp! Mata inte slasktidningarna med maffiga "nyheter".

Irene Holm, 09:44, 1 februari 2017. Anmäl

Beteendet lär ju inte minska med tanke på tidningarnas flåsiga och dräglande uppmaning när de skriver om en olycka: "Vet du mer? Har bilder? Var du där? Skicka in och berätta på.....och ett SMS-nummer. Vidrigt!

Helena Steen, 08:31, 1 februari 2017. Anmäl

Föräldraprotest?

Fråga: Jag är 23 år, flyttade till min första egna bostad för mer än tre år sedan men mina föräldrar, framförallt min far bemöter mig ändå inte som vuxen. Nu senast när vi skulle äta lite olika smårätter som blivit över från helgerna accepterade han inte att jag inte ville ha en viss rätt. Det var ingen mat jag hade önskat, köpt, varit med och lagat eller på något sätt uppmuntrat mina föräldrar att skaffa (jag har aldrig varit förtjust i just detta, annars äter jag nästan allt).

Min far gav sig inte, med motiveringen att maten skulle bli förstörd om den inte åts upp nu. Jaha, köp mindre mat då istället för att lasta över det på mig. Det hela slutade med att jag avbröt måltiden och åkte hem eftersom mina föräldrar inte kunde ta ett nej. Jag är rimligt vuxen och bestämmer själv vad jag vill äta och det ska respekteras. Har Magdalena något förslag på en väldigt tydlig formulering eller liknande jag kan använda i den här sortens situationer?

Svar: Nej, tyvärr har jag inte några vattentäta repliker eftersom jag inte känner dig eller dina föräldrar och inte vet vilken relation ni har. Det låter nämligen helt absurt att en far vill tvinga sitt vuxna barn att äta en viss maträtt. Så kan man absolut inte göra. Har din mor bättre förståelse för dig? Att du gav dig iväg från dina föräldrar i vredesmod verkar som en drastisk åtgärd. De måste ha uppfattat detta som en stark protest. Möjligen kan den i så fall hjälpa dig till nästa gång du besöker dina föräldrar.

Skulle det hända igen att dina föräldrar försöker tvinga dig till sådant som du inte vill, som att äta viss mat eller ha vissa kläder osv, kan du försöka med att säga hövligt men bestämt ”jag är myndig sedan fem år och har rätt att bestämma själv vad jag vill och inte vill, precis som ni.” Då säger dina föräldrar kanske ”men vi vill bara ditt bästa, du är ju vårt barn” och då säger du ”ja, det är jag, men inte ert omyndiga skolbarn utan ert vuxna barn med rätt att bestämma över mig själv.”

Det kanske inte är de fraser du önskar dig, men som sagt, jag har inga tydligare förslag.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (35)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 35

Har du förklarat en gång vänligt men tydligt för farsgubben o han ändå vill laga det "i sitt eget hus" så finns inte så mycket du kan göra åt det. Sen när ni ska äta låter du antingen bli att ta något alls av rätten, el bättre, försöker ändå att ta lite. När du inte vill el tänker äta mer så övergår du till bröd mer smör el annat anspråkslöst som kanske finns på bordet - el sallad el annat som kanske finns till. Man kan inte uppfostra sina föräldrar, bara försöka sätta gränser. Du är inte ensam!

Genesis Day, 22:55, 8 februari 2017. Anmäl

Julia: Jamen då kan ju pappan få fortsätta med att inte acceptera det då, det är hans problem. Att behöva gasa därifrån för det ≈ some en tonåring (dvs inte vuxen) som går till sitt rum och smäller igen dörren.

Lyra Lof, 20:59, 25 januari 2017. Anmäl

Har druckit och dricker fortfarande pulverkaffe - inga problem där. Inför det på ditt jobb, så behövs inga förberedelser. Enkelt! Varför bråkar alla om så mycket - blir ju tråkig atmosfär! Kristina

Kristina Hörlin, 03:15, 25 januari 2017. Anmäl

@IH Det där är en helt annan situation, ni åt för att inte såra din svärmor, i läget FS beskriver det handlar det mer om en pappa som vill utöva makt, och ett vuxet barn som inte accepterar detta.

annan Camilla, 12:04, 24 januari 2017. Anmäl

Lyra Lof, det var väl dock inte så att FS inte ville äta upp det som var på tallriken - utan föräldrarna hade flera sorters rester och pappan ville inte acceptera att FS inte tog alls av en av rätterna.

Julia Andersson, 08:16, 24 januari 2017. Anmäl

... över små problem? Eller räkna till 10 och låta dem vara vad de är, bagateller. Som att ens pappa insisterar på att man äter upp vad som är på tallriken! Jesus. OK, det är svårt att ha empati över det—det oerhörda traumat för FS, att pappan inte respekterar att hon/han inte vill äta upp vad som är på tallriken! Är jag hemsk som inte har nån empati över detta? I såna fall, so be it. Mesa över att ni inte vill äta vad som är på tallriken.

Lyra Lof, 06:31, 24 januari 2017. Anmäl

annan Camilla: "ibland är det mest vuxna man kan göra att bara gå sin väg. Vad anser du att FS borde gjort? Lytt order och ätit? Eskalerat bråket?" Den 23-årige FS, som inte kunde hantera att en förälder tyckte att han/hon borde äta upp vad som var på tallriken? Utan att storma iväg? (Som en tonåring, faktiskt.) Varför behöver det ens en kommentar? Tycker jag att FS skulle ha "lytt order och ätit"? Vad tror du jag tycker? Eller "eskalerat bråket?" Samma. Brukar jag föreslå att FS ska egga upp

Lyra Lof, 06:19, 24 januari 2017. Anmäl

Om man trots allt tycker om och respekterar sina föräldrar så tycker jag nog att man som vuxet "barn" kan offra sig och äta det föräldrarna vill. När min svärmor, en i grunden mycket duktig och i gastronomi utbildad kökskonstnär började bli rejält senil serverade hon en utsökt hummerentré, som hon tyvärr krönt med en påse enkel pulver-brunsås :-o med ett för länge sedan utgånget datum. Vi åt , allihop. Så kan man göra tycker jag.

Irene Holm, 00:58, 24 januari 2017. Anmäl

Jag hoppas att ingen lyssnar pa Irene Holms forslag angaende reverse psychology. Det ar verkligen inte en bra ide att saga till ett barn att maten du vill ska provas inte racker och att du vill ata allt sjalv. Lagg istallet at ett barn en liten bit av den nya maten utan att saga ett ord om att den maste atas upp eller provas. For den aldre generationen blir mat ofta ett maktspel med alldeles for mycket energi lagt i maten och inte i umganget. Jag forstar att du akte hem. Modigt gjort.

Tycker jag Iallafall, 22:43, 23 januari 2017. Anmäl

@LL Tro det eller ej, men ibland är det mest vuxna man kan göra att bara gå sin väg. Vad anser du att FS borde gjort? Lytt order och ätit? Eskalerat bråket? Tycker det var en rimlig mellanväg att gå sin väg, och en tydlig markering att pappan gått för långt.

annan Camilla, 22:34, 23 januari 2017. Anmäl

Släkthjälp?

Fråga: Vi har firat helgerna med min mans familj i år och vi hade väldigt kul. När det är dags att utföra praktiska sysslor i köket så är det nästan bara tjejerna som hugger in. Vanligtvis så bryr jag mig inte så mycket, det känns bra för mig att få hjälpa till. Men nu har vi barn i familjen (mina syskonbarn) och det känns viktigt för mig att de ser att det både är män och kvinnor som hjälper till.

Jag tror att min mans generation inte har haft manliga förebilder som pysslar i köket och det är därför de männen inte tycker att det är naturligt att hjälpa till. Jag har försökt att prata med min man om detta, men jag får påminna varje gång och det gör mest att jag känner mig tjatig. Har Magdalena något förslag hur jag kan ta upp detta framför alla så att de förstår att det handlar om mer än att bara få disken gjord?

Svar: Det är din mans familj och därför är det klokast att han själv säger ungefär ”nu karlar/grabbar/killar tar vi itu med disken, så får fruarna vila en stund” – i lätt skämtsam ton men ändå uppmanande.

Vill din man inte göra det kan du be någon annan förståndig karl i sammanhanget göra detta. Och vill ingen sådan ta itu med problemet får du, och obs. övriga kvinnor, gå ihop och tillsammans säga vid något bra tillfälle ”vi kvinnor vill dela upp kökssysslorna mellan oss ALLA här för jämställdhetens skull. Så här tänker vi, duka in och ut gör alla barn över tio år, plocka fram och ställa ut maten gör alla vuxna kvinnor, diska gör alla karlar så får vi ALLA en riktigt god jul tillsammans” — eller något sådant som gör att det framgår att alla ska medverka och att det inte handlar om lättja utan om något slags rättvis arbetsfördelning.

Beroende på hur släkten är sammansatt kan du föreslå rätt grupperingar. Kanske familjevis eller på annat sätt. Viktigast är att du har övriga kvinnor med på ditt förslag och att det framförs soligt och glatt så att det inte blir som ett bittert krav.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (31)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 31

Klart man ger varandra komplimanger för allt möjligt! Ofta och gärna! Men det är ju en helt annan sak. Jag tror dock att de fleste förstår vad jag menar i förra inlägget. Dvs att det finns skäl att tänka efter när man "barn-berömmer" vuxna män för att de gör vanliga vuxna saker. Jag skulle inte heller vilja höra "åh så duktigt du städar, älskling" när jag dammsuger...

Anna N, 09:43, 14 januari 2017. Anmäl

Anna N: Man ger val inte bara berom till en partner nar nagon gor nagot "utover det normala". Han ar val inte ens anstalld eller ens elev heller? Berom ges val for att man uppskattar nagot eller uppskattar en forandring i en annan persons beteende. Jag far berom for min matlagning nastan varje kvall. Jag berommer min man for att han ar sa omtanksam. Det ar aldrig fel att uppmarksamma ett positivt beteende.

Tycker jag Iallafall, 17:06, 13 januari 2017. Anmäl

Men förstår ni inte? Så länge kvinnor berömmer män för att de "hjälper till" så bekräftar vi ju att han gör något utöver det normala. Att han gör något han egentligen inte behöver, bara för att han är extra snäll! Och så länge kvinnor tar initiativet att plocka undan, städa och diska, kommer männen betrakta oss som ansvariga. Systrar, ha lite is i magen och sitt kvar så länge männen gör det! You teach people how to treat you...

Anna N, 09:00, 13 januari 2017. Anmäl

Lyra Lof: Vad ar det for fel med att beroma nagon? Jag alskar att fa berom av min man och han av mig. Bara det ar sagt med karlek och inte sagt pa ett nedlatande passive- aggressive satt. Bra att du ar passionerad som alltid. Synd att du tar i sa haftigt att du later elak o nedlatande i sa manga av dina kommentarer.

Tycker jag Iallafall, 21:35, 12 januari 2017. Anmäl

Det är väl föräldrarna som ska vara de främsta förebilderna och det gäller TS syskonbarn som är med på TS respektives familjemiddagar. Om TS och respektive nu är förmyndare över barnen prata med din karl och säg åt han att lyfta på röven. Hur säkert är det att den dom äter hos vill ha massor med hjälp i köket? Kanske bara inte kan säga gå och sitt och njut av dagen med din karl nog bra så att TS fattar. Sen står det nästan bara alla tjejer? Så vissa tjejer hjälper inte och vissa karlar hjälper?

LB ., 17:26, 12 januari 2017. Anmäl

Lyra Löf: I mitt första inlägg skrev jag "när det gäller jämställdhet i allmänhet", så nej, jag diskuterar inte vem som bar salladsskålen till köket. Du skriver "Det är bara lathet." Och jag tror inte att ojämställdhet beror på lathet. Det är mer komplicerat än så. Att säga att män är latare än kvinnor är inte ett speciellt jämställt uttalande. Det är som att säga att kvinnor är mer korkade än män, för att de inte innehar lika många chefsposter som männen.

AM Draak, 16:59, 12 januari 2017. Anmäl

AM Dr: Frågan var hur får man de här männen (i familjen etc) att lyfta på röven och hjälpa till med att plocka undan efter en middag? I ditt svar föreslog du beröm, vilketja, jag tyckte var urlöjligt. Tack, visst, men att berömma en vuxen karl för att han dukar av? OK då... Från ditt svar låter det som om du kanske menade en annan situation, men nu talade vi ju om det där irriterade momementet; avdukningen, så det antog jag att du också gjorde.

Lyra Lof, 15:14, 12 januari 2017. Anmäl

AM Draak: Ja, det var det jag sa: män är latare rent generellt. Oh wait... Jag trodde att vi talade om problemet med middagsbjudningar när det "blir" så att bara kvinnorna håller på i köket—och sen också dukar av/plockar undan och männen sitter kvar och snackar? Är det inte det frågan handlar om? (Retoriskt.) Och ja, den som bara sitter och jäser och inte hjälper till—traditionellt män; det är vad FS frågar om; vad kan hon göra för att bryta ett sånt förlegat (och irriterande) mönster—är lat.

Lyra Lof, 15:00, 12 januari 2017. Anmäl

Nog att Susie Dahls kommentar var oförskämd men jag förväntade mig inte att se att MR skulle sjunka ner på samma nivå. Jag har svårt att se att Kronprinsessan eller någon annan med riktig hyfs skulle börja prata ner om intelligens för att sätta en "hater" på plats

Madelene J., 13:38, 12 januari 2017. Anmäl

Lyra Lof: Du menar alltså att män är latare än kvinnor? Jag har inget sagt om att lirka, tycker också att man ska vara rak. Att tacka och berömma ser jag inget fel i, borde vi inte alla göra mer av det? Jag sa inget om någon salladsskål. Kanske du kan tacka för att han lagat middag: Tack för maten, den var god.

AM Draak, 10:56, 12 januari 2017. Anmäl

Vänskapsslut?

Fråga: Jag behöver verkligen ett råd.

Några gånger i livet har jag haft en vän som tagit mer än den gett, en ensidig relation där jag förväntas ställa upp i nöd, acceptera att personen struntar i att dyka upp på bokade möten, lyssna och trösta, fira vännens barn på födelsedagen, höra på åsikter som inte får ifrågasättas – men där samma vän aldrig gett mig något tillbaka.

Min känsla är att jag inte vill ”slösa” mer av mitt liv, min tid och min energi på denna person och jag vill helt enkelt göra slut. I ett kärleksförhållande är det accepterat att säga att attraktionen är borta men hur gör man slut med en vän? Jag har provat att besvärat undvika, men där personen aldrig ger sig eller förstår vinken. Jag har haft en vän som på ett nästan obehagligt sätt krävde svar men sedan blev kränkt och sårad över svaret.

Får man göra slut med vänner och hur ska man bäst göra slut i så fall?

Svar: Intressant nog har frågan om man kan göra slut med vänner kommit i ett par varianter den senaste tiden. Mitt uppfattning är att man som vuxen måste ha rätt att avstå från att umgås med personer som man inte vill träffa. Diskreta påpekanden eller ursäkter om tidsbrist verkar inte hjälpa, varken dig eller övriga som har skrivit om samma problem.

Det jag tror fungerar bäst är att man uppriktigt meddelar vederbörande att man inte vill umgås längre, men att man gör det i milda ordalag för att inte såra och kränka. Ett prydligt pappersbrev är rätt sätt att meddela detta, det visar att man är seriös och har tänkt över läget noga.

Något åt det här hållet kan du skriva:

”Du och jag har ofta haft roligt under många/flera år, men vi har nu vuxit åt varsitt håll. Min tid blir alltmer upptagen av annat och jag tror att du förväntar dig mer sällskap från mig än vad jag förmår ge. Mitt förslag är att vi avslutar (eller om du vill vara vänligare: gör ett uppehåll /tar time-out)i vår kontakt. Hoppas du förstår och inte tar illa upp – det är absolut inte min avsikt.”

Du får vara beredd på att vännen kan vilja prata mer med dig om detta, och då måste du ha rimliga argument till hands. Men ge inte efter genom att ta tillbaka det du har skrivit. Det kommer ändå inte att kunna bli en särskilt god relation efter ett sådant brev.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 2

Kommentarer (27)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 27

MAGDALENA SVARAR: Sett Förr med flera: Om ni läser frågeställarens fråga så handlar problemet om mycket mer än en allmänt trist kompis, en sådan kan man förmodligen släppa med hjälp av idoga nej tack till föreslagna möten osv. Frågeställaren har försökt prata med en besvärlig vän utan resultat. Duckandet har alltså inte dugt. Jag kommer inte på något bättre sätt att avvärja fortsättning än att skriva ett hövligt förklarande brev. Sett Förr: mina frågesvar handlar inte om mig personligen.

Magdalena Ribbing, 09:37, 3 januari 2017. Anmäl

Men har du själv någonsin skickat ett sådant brev eller fått ett, MR? Jag måste säga att det aldrig hänt mig trots ålder och mkt sociala kontakter. Däremot tappat vänner och släppt - bara genom att ducka, det är ju så man gör i livet. Vore det inte läge att FS fick lära sig att det är så det är så det går till oavsett att FS tycker sig blivit utnyttjad etc. Ord på papper/mejl är oåterkallelliga och gör skada, ditt förslag tycker jag stjälper mer än det hjälper. Gör mot andra etc

Sett Förr, 17:46, 2 januari 2017. Anmäl

MAGDALENA SVARAR: Ni som anser att det är fel att skriva ungefär enligt mitt förslag till den person man inte längre står ut med att träffa, vilka lösningar föreslår ni? Att bara sluta svara på samtal-meddelanden-brev? Det är som jag ser det avsevärt sämre. Anna N, frågeställarens problem är inte enbart motstridiga åsikter hos en person, utan ganska mycket annat som jag uppfattar som utnyttjande, självupptaget, totalt ointresse för den som kallas vän. Ett milt "slut-brev" kan troligen fungera.

Magdalena Ribbing, 13:46, 2 januari 2017. Anmäl

Att "säga upp bekantskapen" är oerhört starkt och definitivt. Användes förr endast vid allvarliga kränkningar. Att missbruka det för att man inte är nöjd med någons åsikter eller beteende är patetiskt. Det enda rimliga är väl att man försöker PRATA om de problem man upplever nan man drar sig undan. Annars är man ju knappast en särskilt bra vän själv. Ingenting tyder på att FS "försökt allt". Men det låter å andra sidan inte som det handlar om riktiga vänner - snarare ytligt bekanta.

Anna N, 11:19, 2 januari 2017. Anmäl

Oavsett om man pratar direkt med personen eller skriver brev så bör man inte säga sådant som man inte kan stå för, viss försiktighet precis som förordas är på sin plats. Om personen i framtiden blir ingift släkting eller annan närstående så får man väl göra det bästa av situationen där och då. Men inte ens släktingar är man tvungen att umgås med om det är så att de får en själv att må dåligt. Ska vi fira jul ihop så får man väl välja, bit ihop eller tacka nej.

A A, 18:45, 1 januari 2017. Anmäl

Ni som tycker ett brev är bra ide hur gör ni om den person ni skrivit brevet till om några år börjar dejta din, kusin, ditt syskon eller din partners syskon. Och helt plötsligt ska ni fira jul ihop....

LB ., 17:45, 30 december 2016. Anmäl

Att finnas där för någon som krisar kan ju leda till att man får samma stöd själv den dag man behöver det. Bekräftelse för egen del och positiv energi kan man få från andra håll kanske, under tiden.

M K, 10:31, 30 december 2016. Anmäl

Tore Persson och Sett Förr, det kanske är just för att se till att de inte dyker upp igen någon väljer att skriva ett brev. FS verkar ju ha försökt allt annat redan. Jag skulle inte kalla någon som beter sig som FS:s vän som vän öht, om det inte är så att det handlar om någon som befinner sig i en livskris eller har det svårt av någon anledning och av självklara skäl inte orkar ge så mycket tillbaka. I så fall kanske man kan involvera flera att stötta om det blir för mycket för en själv.

M K, 10:23, 30 december 2016. Anmäl

Håller med Sett Förr. I de flesta fall känns det pretentiöst och grymt att skriva brev eller liknande för att göra slut med vänner. Och precis som Sett Förr skriver så dyker vänner upp igen och då kan det vara bra att inte ha skrivit det är ärliga brevet.

Tore Persson, 07:49, 30 december 2016. Anmäl

Dessutom, ett långt liv har lärt mig att vänner, liksom man själv, kan glida tillbaka i varandras liv igen. Så försiktighet med orden tycker jag har varit bra.

Sett Förr, 18:22, 29 december 2016. Anmäl

Transsexuellfråga?

Fråga: Ett av mina vuxna barn är transsexuell, vilket hos många väcker nyfikenhet. Jag svarar gärna på frågor kring transsexualitet, ju större kunskap omgivningen har desto lättare för mitt barn och andra transsexuella tänker jag. Att transsexuella inte sällan upplever att de i vissa situationer blir dåligt bemötta handlar ju ofta om just okunskap.

Men, en fråga som återkommande dyker upp och som jag tycker är märklig lyder ungefär ”har ditt barn bytt kön fullt ut, alltså opererat sig”? För det första byter inte transsexuella kön, de korrigerar sitt kön (eftersom de var fel från början), men detta avser självklart först och främst inte enbart genitalierna utan handlar om hela människan, fysiskt likväl som psykiskt. Att frågan ställs beror förstås på nämnd okunskap, men är ändå underlig. Inte frågor vi andra om deras eller deras anhörigas genitalier, könsorgan!?! Mitt svar brukar vara, att det får en fråga mitt barn om… Min fundering och fråga är om jag ska utveckla svaret, spegla det absurda i frågan?

Svar: Frågan är svårbesvarad därför att den inte borde finnas. Människors omättliga nyfikenhet, deras behov av att få sig själva bekräftade genom att tillåta sig att häpna över andras icke majoritetstillhörighet är skrämmande. Det du beskriver är ofattbart klumpigt, ouppfostrat över alla gränser.

Kanske du kan svara på en sådan fråga ungefär det du skriver till mig: ”transsexuella korrigerar sitt kön och det handlar om hela människan både fysiskt och psykiskt, vad exakt är det du vill veta?” Sagt i relativt vänlig ton bör det svaret inte skapa oönskad dramatik kring ämnet, men få den frågande att inte ställa fler frågor om operation osv.

Fortsatta frågor av någon som är totalt okänslig kan besvaras med ”hur då menar du?” vilket måste få den som frågar att gå in i detaljer och då kan du ge svaret ”men hur tänker du nu?” just därför att det är absurt att vilja rota i andras kroppar.

Till slut om inget annat hjälper kan du säga ”men tycker du inte själv att det du frågar är så privat att andra inte har med det att göra?”

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (28)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 28

@IH: Att jag ofta ogillar MLPs åsikter betyder INTE att jag önskar att hon försvinner från spalten. Bra med ett forum där olika synpunkter får komma fram. Men precis som jag anser att hon har rätt att säga vad hon tycker, måste andra få säga emot om man har en annan åstikt. Att utse olika syndabockar och den skarpa tonen står ofta MLP själv för. Det är just särför hon får mothugg!

Anna N, 08:33, 27 november 2016. Anmäl

Petra Petrasson,, aha, du har alltså misstänkts för att vara Marja-Leena P.s spökskrivare Lustigt, det hände även mig för en tid sedan. Och jag tror inte M:L blivit "anmäld", men censurerad. Jag tror att hon fyller en funktion här, försvinner hon börjar några angripa och misstänkliggöra varandra istället eftersom man vill ha en syndabock. Det är faktiskt tillåtet i vårt land att ha avvikande åsikter. Försök stå ut med detta, vänner.

Irene Holm, 00:19, 27 november 2016. Anmäl

@Petra P: Ok, om du säger det så... tyckte att det var lite konstigt att du ger dig på den som reagerade på MLP:s (tydligen anmälda) inlägg. Jag är helt övertygad om att du aldrig på allvar trott att jag gjort de jämförelser du försöker behäfta mig med. Så därför började jag undra varför. Eller läste du bara fel, och kan sedan inte erkänna det?

Anna N, 16:56, 25 november 2016. Anmäl

@Anna N, 09:33, seriöst, antyder du att jag är MLP? Rätt lustigt eftersom jag varit i luven på henne ett flertal gånger, jag har varit aktiv här rätt länge men tar uppehåll ibland. Den sortens anklagelser brukar betyda att man har brist på argument, :) Att MLPs inlägg är borta beror på att det blivit anmält, hon är inte så populär här.

Petra Petrasson, 15:54, 25 november 2016. Anmäl

För oss som har adopterade barn är det också vanligt med närgånga frågor man aldrig skulle ställa till dem med "hemmagjorda" barn, som t.ex. "är de riktiga syskon". Samma svar som MR rekommenderar fungerar lika bra här.

Mats Brorsson, 11:08, 25 november 2016. Anmäl

@PetraPetrasson: Man ska också vara försiktig med att medvetet låtsas missförstå och att försöka klistra fast åsikter på folk när de står för raka motsatsen. Vad får du ut av det här? MLP: inlägg är borttaget - det kan vara ett teckan på att HON faktiskt gjorde stötande liknelser. Att du väljer att kritisera den som reagerar på detta istället för MLP säger en hel del... Nytt "nick"..?

Anna N, 09:33, 25 november 2016. Anmäl

Jag hade nog av obetänksamhet kunnat ställa den frågan, och då mena "är människan seriös eller är det mer av en fas?". Men givervis är det som alla reflekterande människor inser inte ok att fråga om andras könsorgan :-) Sen förstår jag inte själv hur någon i vårt moderna samhälle kan känna sig som ett visst kön då kön inte längre definierar personers valmöjligheter; vem man får bli kär i eller vad man kan jobba med eller hur man klär sig eller agerar - men var och en blir salig på sin tro.

Karin Granström, 22:35, 24 november 2016. Anmäl

Irene Holm, 15:37: Trots att bög och flata anses vara återerövrade ord så tycker jag personligen att det är trevligare att kallas gay om jag nu måste kallas ngt annat än mitt namn. När det gäller transsexuella så har jag känt några i under mitt liv och varje person har haft sina egna önskningar om tilltal och vad som är ok att prata om. I allmänhet tror jag att det bästa är att låta personen det handlar om leda en ev diskussion och inte fråga omgivningen om tilltal och operationer!

Maleandro Le Male, 15:09, 24 november 2016. Anmäl

@Anna N, 12:55, din kommentar handlade ju om det MLP skrev och som du la upp det så blev det en jämförelse. Man måste vara försiktig med hur man uttrycker sig för att det inte ska missförstås. Det kanske inte var MLPs mening heller att göra den jämförelsen med det tog du för givet och kallade henne elak. Så kan det gå.

Petra Petrasson, 13:46, 24 november 2016. Anmäl

@Petra Petrasson: Nu får du väl ge dig! Jag skerv PEDOFILI och annan kriminalitet. Pedofili är kriminellt. Vad MLP skriver tar jag inget ansvar för.

Anna N, 12:55, 24 november 2016. Anmäl

Kramfritt?

Fråga: Denna fråga rör ”vänliga” närmanden som det kan vara svårt att ifrågasätta och ta avstånd från direkt i situationen. Nyligen inträffade återigen en situation där en äldre välutbildad man med högt anseende ställde följande fråga till en yngre lika välutbildad kvinna: ”Visst kan en äldre man få en kram.” Han anspelade på sin ålder och att det skulle rättfärdiga hans krav på närhet.

Vi hade alla varit ute och ätit middag efter en lång konferensdag och haft givande samtal kring de frågor som dagen handlat om, men ingen anspelning på något mer personligt. Frågan var därför mycket oväntad när kvällen avslutades. Det blev en lätt kram, men känslan efteråt var olust.

Finns det något bra svar eller agerande att tillgripa i den här typen av mycket vanliga situationer? Jag vill inte ställa min kropp till förfogande i dessa arbetsrelaterade situationer, men gärna visa vänlighet, då det också kan handla om sammanhang med internationella gäster.

Svar: Det är både patetiskt och obehagligt, det du beskriver. Naturligtvis är det helt fel att bete sig som denne man gjorde, internationell eller inte. Många män – och en del kvinnor – inser inte skillnaden mellan privata kontakter och arbetskamrater, och ser inte heller att en retorisk fråga som den du fick är direkt besvärande och olämplig. Man kan och ska aldrig be om en kram från någon, absolut aldrig från barn, och inte från vuxna om det inte finns särskild anledning till ens begäran.

Du kan om detta uppstår igen, le milt och säga ungefär ”här gäller ett gott handslag, inget annat” och så räcker du fram handen. Men se vänlig ut, småskratta om du klarar att göra det, så att den påträngande mannen inte förlorar sitt ansikte inför övriga som kan se detta. Du vill ju gärna visa vänlighet trots allt.

Ingen människa ska behöva bli ofrivilligt rörd vid av andra. Det är så fel det kan bli. Ett ”vänligt närmande” får aldrig bli detsamma som självtagen rättighet att skaffa sig en kroppslig närhet till en som inte vill vara med om det. Givetvis gäller detta både män och kvinnor.

Kramandet i nutid har tagit vilda proportioner. Att ge en vän, en närstående, en kram är rimligt om man vet att kramen tas emot med samma välvilja som den ges. Kanske kommer det tilltagande kramandet som ett slags exempel från TV där programledare och andra ofta kastar sig i en obekants famn, säkert för att skapa en hjärtlig stämning. Det betyder inte att det går att överföra till icke-TV-situationer. Ett handslag, eller den hälsningsgest som ens kultur påbjuder passar vanligen mycket bra. Kort sagt: man måste inte kramas.

Dagens urskillningslösa, idoga kramande gör att kramen förlorar sitt värde. Om vem som helst kan krama någon, obekant eller bara flyktigt bekant, får kramen inte högre valör än en vinkning, en helt neutral gest. Och det är synd. En god kram, given och mottagen frivilligt, till en som värdesätter den och förtjänar eller behöver den är en fin markering av sympati.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 3

Kommentarer (33)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 33

Man har ju vant sig vid det här kramandet för att det förväntas av en, men det känns ju långt ifrån alltid naturligt. Extra svårt på arbetsplatsen, där man kanske tycker det är ok att krama vissa, medan andra är helt otänkbart. Även om man gillar folk, är det ju inte alltid man vill kramas med dem. Skulle verkligen vara en lättnad om det upphörde, så slipper man fundera. Inte så kul om någon slutar t.ex. och 30 personer står på rad och kramas att räcka fram handen istället som enda person.

M K, 19:40, 24 november 2016. Anmäl

Bäste Maja G. vi fattar att ni finns, det stämmer att många skäller på kramare men inte på alla kramare utan på dem som inte respekterar gränser och tycker de är så fantastiskt generösa som delar ut kramar. Alla gillar inte den närkontakten, det är för mig inte konstigt, det spelar ingen roll vem personen är ,det är mkt få som ingår i min kramsfär.Svårt blir det när kramare tar det som personlig kritik när man hellre hälsar på annat sätt. Kommentarer som ”en kram är väl inte så farligt” eller någon som står med armarna utbredda och väntar gör inte att man känner sig mer krambenägen om man försöker undvika kramen. Jag upplever det mkt svårt att på tex. arbetet säga nej till människor jag arbetat tillsammans med i många år, det ska kramas inför ledigheter (jul, sommar m.m.)och när man ses igen. Du skall absolut inte sluta kramas om du och din vänkrets har samma krampolicy. Krama på så mycket ni vill, jag slipper helst.

A A, 18:54, 24 november 2016. Anmäl

Javisst, Magdalena, det vet jag mycket, mycket väl och håller med, men det verkar som många inte fattar att vi finns som INTE tvingar på andra en kram, fast vi gillar att ge en om vi får. Kritiken känns lite överdriven!

Maja Gräddnos, 13:24, 24 november 2016. Anmäl

MAGDALENA SVARAR IGEN: Men Maja Gräddnos, ärendet handlar verkligen inte om frivilligt givna och mottagna kramar, se sista meningen i mitt ursprungssvar. Däremot angår kramandet alltid två personer och båda måste ovillkorligen vara med på detta - det som så många kommentatorer och jag ogillar är det ensidiga kramkravet, att DU SKA krama mig.

Magdalena Ribbing, 07:22, 24 november 2016. Anmäl

Det här börjar nästan likna förföljelse av folkgrupp! Alla skäller på kramare i olika tonarter, men ingen kan ge ett erkännande till oss som gillar en kram men INTE tvingar någon. Vi finns, jag lovar! Jag törs snart inte krama någon, skall börja ha med ett formulär så vederbörande får skriva på att det är ok med en kram OBS ironi! Dessutom tycker i alla fall jag att det är rätt stor skillnad med en halväcklig typ som kladdar och en snabb "kul att se dig"-kram från en vän.

Maja Gräddnos, 20:21, 23 november 2016. Anmäl

Jag brukar i skämtsam ton och med ett leende säga att "nej vet du, så väl känner vi inte varandra" och sträcka fram handen. Har fungerat väldigt bra hittills.

Elin Lindh, 11:10, 23 november 2016. Anmäl

@Kristina Hörlin: Klart du får krama vem du vill - så länge den andra personen också vill kramas. Vad vi talar om är när den ena parten inte vill. Att "ställa upp" som du antyder, för tankarna till andra situationer då kvinnor förväntats stå till tjänst med sina kroppar. Tror inte du menar så ila, men det är i grunden samma tankesätt.

Anna N, 07:34, 22 november 2016. Anmäl

Ska man inte kunna ge en snabb kram till en äldre man - allt om "mansgris" etc. Det behöver väl inte vara speciellt intimt! Som tidigare skrevs: kläderna är ju på!

Kristina Hörlin, 01:00, 22 november 2016. Anmäl

"Jag föredrar att handkyssas." (Räcker fram handen i lagom höjd.)

Lyra Lof, 13:44, 21 november 2016. Anmäl

Haha " Hör med Bertil. Bertil! Karl-Erik vill ha en kram." den var bra o värd att prövas :)

A A, 18:24, 20 november 2016. Anmäl

Ex-familjekalas?

Fråga: Det är ju ett vanligt fenomen nuförtiden att människor som passerat säg 40, 45 är inne på sin andra, tredje etablerade relation, ofta inkluderande barn. Jag har noterat att i de inblandades familjer hanteras detta väldigt olika, i vissa fall tar man stor hänsyn till att det är den nya partnern som har ”företräde” i partnerns familj, och ex:en får då så att säga lämna plats för den nya. Men i andra fall betraktas det som självklart att fortsätta bjuda in ex:en på till exempel familjefester och andra sådana sammankomster på exakt samma sätt som innan. Jag vet till och med fall där inte bara ett ex, utan flera, bjudits in av partnerns familj till den typen av träffar.

Självklart är det upp till varje familj att hitta sitt sätt att hantera detta, men vem kan sägas bära ansvaret för att det blir rätt, vad det nu är..? Vem ska visa hänsyn till vem?

Jag kan själv tycka att det i vissa fall som jag upplevt i min närhet, är lite märkligt att den nya svärfamiljen inte har mer ”fingertoppskänsla” och tar mer hänsyn till den nya pojk-/flickvännen/partnern, åtminstone tills den nya hittat sin position i sin nya familjekonstellation. Alla känner sig ju inte helt bekväma att tvingas frottera sig med partnerns ex tillsammans med den egna, nya svärfamiljen.

Ex:en är etablerade sedan länge och har självklar plats medan den nya kanske fortfarande försöker hitta sin och bli inkluderad. Ibland kan det ju ta ett tag. Det kanske vidare inte är så självklart lättsmält alltid att tvingas höra utdrag ur partnerns (kärleks-)historia med ex:en. Vilket lätt kan hända när svärfamilj och vänner till exempel glatt börjar berätta anekdoter och minnen…

Det jag undrar är alltså om det kan sägas finnas något rätt sätt att hantera detta på?

Svar: Nej, det finns inte något etablerat, vedertaget sätt att hantera detta slags problem – om det ens behöver bli ett problem. Som du skriver är det så vanligt att en relation bryts att ingen kan egentligen tycka att det är konstigt att man har nya relationer, en, två eller flera.

Om dessa nytillkomna i en familj eller ett släktsammanhang godtas eller inte, om de erbjuds att delta och medverka i familjesammanhang, och om de nu frånskilda före detta medlemmarna fortsatt får vara med, skiljer sig åt mellan familjerna. Mycket har att göra med hur den tidigare relationen brutits, har det varit svårt och en av parterna känner sig förfördelad, kränkt, illa hanterad är det förstås svårare att se en efterträdare inta den plats man tidigare haft. Om man har haft god relation till familjen som man en gång har tillhört men inte längre är en del av, kan det vara naturligt att man bjuds fortsättningsvis på en del familjebjudningar.

För många är det otänkbart att fortsätta umgås familjevis när man har avlägsnat sig från den tidigare familjen. I synnerhet om man har fått en efterträdare kan det bli besvärligt. Alla familjer gillar inte separationen och har lätt att lägga den så kallade skulden på den före detta ingifta personen.

Men det viktigaste är givetvis hur man agerar visavi barnen. De ska aldrig behöva se eller höra negativa synpunkter på en person som är deras förälder, eller den person som deras förälder har valt att leva med.

Så svaret är som du också skriver, att man gör som det passar och förstår kan fungera. Den som separerar från sin partner men har knutit fasta band med sin partners släkt kan alltså bjudas med, men ex:partnern måste vara med på det liksom ex:ets eventuellt nya partner. Om en axpartner som också är förälder ska delta i släktmiddagen tillsammans med barnen måste samförstånd råda för att det ska bli bra.

Mot bakgrund av min långa erfarenhet av dels livet, dels den frågemängd jag har fått genom åren, svarar jag att ju mer tolerans och förståelse som människor vill visa varandra, desto enklare blir livet. För alla.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (8)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-8 av 8

Det är ju jättebra om relationerna i släkten är så goda att ex kan bjudas in. Något för alla vuxna att sträva efter. Alternativet med sårade känslor och drama och "kommer hen så kommer inte jag" är jobbigare för alla inblandade, speciellt barnen.

Karin Granström, 11:22, 4 november 2016. Anmäl

Vem bär ansvaret för att allt blir "rätt"? Var och en vuxen, naturligtvis! Separationer/ skilsmässor är sällan lätta - med barn, allt annat än lätta. Om varje vuxen, från partner, via vänner och bekanta, till avlägsen släkt kunde se litet framåt - förbi uppbrottets turbulens och ställningstagande - till en dag då livet återgår till vardag, men på annat sätt... Javisst, det svider - men, att ha förbrukat all anständighet är mycket värre - även i privata "krig"!

gamla Tekla, 13:59, 30 oktober 2016. Anmäl

Ackja-om det bara vore så väl att alla nytillkomna partner kan finna sig i hur den familj de kommer till ser ut sedan tidigare! Jag vet om ett fall där en kvinna sambor med en man som har två barn i lågstadieåldern från ett tidigare förhållande (barnens mamma är död). Paret väntar sitt första gemensamma barn-och den nya kvinnan verkar tycka att bonusbarnen helst inte borde finnas i huset-eller åtminstone inte ta någon plats överhuvudtaget

Barbro Norrlund, 10:15, 29 oktober 2016. Anmäl

MLP hur lyckades du skriva över maxantalet på 500 tecken i ett inlägg? DET skulle jag vilja veta!

Frk N, 14:22, 28 oktober 2016. Anmäl

Håller med MLP, har ens nya partner barn sedan tidigare får man finna sig i att det också finns en till förälder som måste få ta plats.

annan Camilla, 11:15, 28 oktober 2016. Anmäl

Som ny partner får man faktiskt finna sig i hur familjen ser ut. Om Exet låt säga mamman brukar vara med på julen så blir det jättekonstigt för alla om hon helt plötsligt inte ska få vara med för att mannens nya partner ska känna sig bekväm. Mamman lär ha djupa relationer med övriga släkten om hon är med på tillställningar efter uppbrottet. Sen får ju alla inblandade hjälpa till att sköta det snyggt.

Bara Föratt, 10:15, 28 oktober 2016. Anmäl

LÄSARKOMMENTAR VIDAREBEFORDRAD AV MAGDALENA: Så bra svarat! Mitt ex på släktträff hos mina föräldrar, presenterade mig "detta är min före detta hustru som numera är min syster", vilket var kärt rörande.

Magdalena Ribbing, 08:19, 28 oktober 2016. Anmäl

Som sagt, det här bestäms ju oftast av om man har barn med sitt ex. Precis som att barnen "ingår i paketet" för den nya partnern hör barnens föräldrar lika sjävklart dit. Nämnas bör att det ibland till och med kan omfatta icke-biologiska föräldrar. Jag tror att detta ska betraktas som ett gott exempel på hur vi, kulturellt sett, har börjat vänja oss vid de nya villkoren för familjebildning. De flesta är överens om att barnen går före, och inte ska betala priset för föräldrarnas separationer.

Kap Kennedy, 08:06, 28 oktober 2016. Anmäl

Vänstrykande?

Fråga: Jag vet att det inte finns några direkta regler kring sociala medier (det har Magdalena nämnt vid flertal tillfällen), men min fråga gäller detta ämne ändå.

Jag dejtade en person under några månader och då faller det sig naturligt att man lägger till varandra på sociala medier så som Facebook, Instagram och Snapchat. Efter en tid kände jag att vi inte borde ses mer och jag sa det även till personen i fråga vilket kändes tråkigt men nödvändigt.

Saken är den att jag fortfarande såg hen varje dag på sociala medier och blev mot min vilja ständigt påmind om att det inte blev som vi hade tänkt oss.
Jag valde därför att ta bort vederbörande och dennas kompisar från just sociala medier och fick ganska snabbt frågan om varför jag hade tagit bort dem. Min tanke var, sa jag, att vi inte ska ses mer och det även innefattar sociala medier. ”Jag vill inte se dig dagligen varken i verkligheten eller min telefon.” Är det omoget eller ska man göra det som känns bäst för en själv i detta sammanhang?

Svar: Sociala medier är fantastiska för många som använder dem rätt, och en stor hjälp både till bibehållandet av kontakter och skapandet av nya sådana. Men samtidigt finns stora nackdelar med förtjusningen att finnas synlig eller förmedla känslor för många fler än dem man vill möta i verkligheten. Detta ställer ibland till stora problem – som ditt. Omoget kan det inte kallas att vilja avlägsna någon från närheten. Möjligen en ny kunskap: att vara väldigt försiktig med vem och vad som får plats på ens konton.

Att tas bort är en fråga enbart för den direkt berörda som stryks från någons konton på sociala medier. Så det du kan göra, såvitt jag förstår, är att säga som det är: ”vi umgås inte längre och jag behöver inte ha kvar dig och dina vänner på mina konton.”

Just den informationen bör du kunna ge. Det tycker jag att du är skyldig en person som du nyss har haft en nära relation till. Om andra skulle fråga varför du har tagit bort en eller flera personer från dina konton är de nyfikna och vill lägga sig i andras angelägenheter. Du kan lugnt strunta i dem.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (10)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 10

Naturligtvis kan man "unfriend" precis vem man vill. Det kan ju bero på attvederbörande skriver ointressanta inlägg. Vi kan ju ändå vara vänner "utanför" Facebook. En gång tog jag bort en väninnas dotters "friend" och hon "mamman" sa upp bekantskapen med mig - hon blev alltså förnärmad! Facebook är ju inte HELA LIVET, eller hur? Det finns alltså ett liv UTANFÖR Facebook - glöm inte det!

Kristina Hörlin, 04:31, 25 oktober 2016. Anmäl

Håller med Anna N! Visst kan man ha nöje och nytta av sociala medier, men jag tror också att det kommer att minska snart. Som sagt, hur många lunchtallrikar m m orkar folk se? Många tycker ju det är heltrist att titta på kort, så jag är förvånad att det är så populärt, men bara de ligger på FB verkar det gå bra. Någon som har en förklaring, vore jag glad!

Maja Gräddnos, 16:12, 24 oktober 2016. Anmäl

Sociala medier kan vara kul och praktiskt sätt att hålla kontakt, skvallra och skryta. Lite "töntigt" dock. Har låtsas man ha 200 eller 3000 "vänner" och inbilla sig att den evna lunchtallriken är av allmänt intresse. Snart lär väl den initiala upphetsningen ska lägga sig lite. Nu är folk lika upphetsade som när den första tv:n kom. "Jag twittrar, därför finns jag" kanske snart byts mot något mer substantiellt...? Nyheter brukar bli avslagna när de blir "allmängods".

Anna N, 07:42, 24 oktober 2016. Anmäl

Skulle inte ha 'friendat' en person på FB som jag hade dejtat några månader bara. Såvida det inte var en otrolig virvelvind av en kärlekshistoria, där man flyttade ihop efter en vecka och är gifta efter en månad... Men annars? Nä. SJÄLVKLART är det ok att 'unfriend' personen när man slutar att ses. Och ja, det är väldigt underligt av honom/henne att fråga varför. Vad tror du? Kom igen.

Lyra Lof, 03:05, 21 oktober 2016. Anmäl

@ Sweydia Ism - man får väl anta att FS inte hade fått en relation till exets vänner som gjorde att det kändes naturligt att behålla dem på FB m.m.

Kristina S, 11:47, 20 oktober 2016. Anmäl

Så länge man håller sina kontaktlistor rimliga så ska det inte vara något problem att säga att man bara har med personer som man har någon form av relation till. Jag rensar årligen ur mina kontaktlistor på folk som jag inte längre har någon relation till. Har man däremot tusentals personer i kontaktlistorna så kan det kanske räcka med att ställa in så att man slipper se just deras poster.

Leif Hansson, 10:58, 20 oktober 2016. Anmäl

Jag förstår att du tog bort exet, men dennes kompisar? Det kanske fanns personer som lärde känna dig genom ditt ex och uppskattade denna bekantskap. Du hade kunnat låta dessa stå kvar några månader och sett hur relationerna utvecklat sig, då hade du inte verkat omogen eller bitter.

Sweydia Ism, 10:51, 20 oktober 2016. Anmäl

Det var väldigt vad det är många som inte kan förstå att det är den så kallade rikstidningen DN:s roll som lokaltidning som är problemet, inte det eventuella presentutbud jag har till förfogande i min splendida isolation. Men tack för visat intresse.

Lantis Bondlurk, 10:33, 20 oktober 2016. Anmäl

@ FS - du var inte omogen som tog bort en person du inte längre vill ha en relation till. Det var ditt ex som var omogen som frågade. Alla som använder sociala medier vet ju att man måste rensa upp lite ibland precis som man ju också gör i verkliga livet. Så strunta i det och tänk inte mer på det.

Kristina S, 10:15, 20 oktober 2016. Anmäl

Ja, det här är ett intressant modernt fenomen. I verkliga livet har det alltid varit självklart att, när två personer går skilda vägar, så gör oftast deras respektive bekantskapskretsar det också. Vissa vänner och bekanta har man ju bara för att de liksom medföljer ens partner. Att sluta umgås med dem kan vara tråkigt men ändå begripligt för det flesta. I sociala medievärlden finns det däremot många som inte längre förstår sådana orsakssamband.

Kap Kennedy, 09:38, 20 oktober 2016. Anmäl

Grannoljud?

Fråga: De senaste veckorna har jag vaknat mitt i natten av att mina grannar har högljutt sex. Jag kan ha överseende med att detta sker någon gång då och då, men de senaste veckorna har det hänt x antal gånger och jag tycker att det är rent ut sagt obehagligt att behöva ta del av någon annans privatliv på det sättet. (Det låter som Samantha i tv-serien ”Sex and the City» x 10!) Det är med andra ord nästintill omöjligt att ignorera, vilket är ett stort problem eftersom klockan brukar visa mellan 01-03.

Hur ska jag lösa detta på bästa sätt? Jag vet inte vilka grannar som är ”de skyldiga», och vet därför inte hur jag ska kommunicera att detta stör. En lapp i trappuppgången? Vad är Magdalenas råd?

Svar: En allmän lapp i trapphuset till alla är kanske inte så verkningsfullt, de som åstadkommer ljudet kommer att strunta i det och övriga som inte hör det kommer sannolikt att tycka att lappskrivaren är överkänslig.

Men du kan gå ut i farstun nästa gång du hör dessa ljud och på så sätt lokalisera varifrån de kommer. När du vet det, skriv en vänlig lapp till dessa grannar, ungefär ”Tyvärr är det dålig isolering i huset vilket gör att ert privatliv, dvs när ni har sex, hörs mycket tydligt hos bland andra mig. Jag föreslår en tjock ljuddämpande matta under sängen, eller att ni väljer att ha sex tidigare innan vanlig sovtid, eller att ni om möjligt är tystare. Vänligast er trötta granne (ditt namn).” Det är inte garanterat effektivt men jag har inte något bättre förslag.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (10)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 10

Vänner till mig råkade ut för detta på en Finlandsbåt. En natt är ju ingen fara, men nästa morgon när de hörde att grannarna i hytten bredvid var på väg ut, var mina vänner lite nyfikna och passade på att gå ut ur hytten samtidigt för att kika vilka det var. Och befann sig omringade av en hel bussresa pensionärer som alla tittade menande. Alla hade hört ljudet, och mina vänner som var klart yngst blev uppenbarligen "huvudmistänkta". Tablå!

Anna Nyberg, 14:36, 15 oktober 2016. Anmäl

Jag bodde ett tag i Tyskland, där man tar störningar från grannar på största allvar. En dag flyttade ett nygift par in i lägenheten ovanför mig, och jag gjorde snart samma erfarenhet som FS - men var för blyg för att säga något. En sen kväll stannade plötsligt två polisbilar med sirener och blåljus utanför huset, och trapphuset fylldes av bankande och rop: "öppna! polis!" Det visade sig att en annan av grannarna tröttnat, och ringt in ett lägenhetsbråk. Efter det blev det tyst!

Zephram Cochrane, 23:05, 11 oktober 2016. Anmäl

Både Lyra L och Kap K har bra förslag. Risken är nog tyvärr rätt stor att den som inte förstår att höga skrik (typ "Samantha" ) hörs och stör oavsett orsak, och särskilt om de utstöts mitt i natten, heller inte kommer att ta till sig av vad grannen säger. Men det kan vara värt ett försök... och kanske kan det bli en väckarklocka (no pun intended:-))

Anna N, 21:19, 11 oktober 2016. Anmäl

Äsch, ge dem lite tid, snart nog kommer du inte störas speciellt ofta längre.

H R, 18:51, 11 oktober 2016. Anmäl

Jag lider med FS. Tyvärr så tror jag inte att något hjälper. Vi bodde i en lägenhet där det stånkades och pustades högljutt vid toalettbesök vilket inte var så trevligt att höra på. Han visste mycket väl att huset var lyhört och klagade på det själv så det hade inte hjälpt att säga nåt, vissa människor förstår inte att somligt är privat. Stå ut eller flytta.

Katarina Katarina, 16:25, 11 oktober 2016. Anmäl

Å andra sidan, om FSi sätter upp en anonym lapp och ber dem som har högljutt sex att försöka vara tystare så bjuder ju han/hon resten av huset på ett skratt. Öronproppar kanske? FS måste vara tämligen lättväckt.

Lyra Lof, 14:14, 11 oktober 2016. Anmäl

Bra förslag Magdalena Ribbing - och grannarna får sig säkert ett gott skratt på köpet !

Marie-Louise Göransson, 13:07, 11 oktober 2016. Anmäl

@KK Smart, då fattar grannen att de hörs, men ni båda slipper stå där och prata om deras sexliv :D.

annan Camilla, 09:13, 11 oktober 2016. Anmäl

Eventuellt behöver jag tillägga att jag själv faktiskt prövat min föreslagna metod (för längesedan). I det fallet var det ett jäkligt irriterande gökur som fick agera ställföreträdande klagoorsak. Fick stopp på både "ko-ko" och "knarr-knarr".

Kap Kennedy, 08:14, 11 oktober 2016. Anmäl

Förr eller senare brukar man ju identifiera de störande grannarna. Och när det är gjort går det faktiskt att ta upp frågan med dem, fast inte rakt på sak. Kanske finns det något annat återkommande störande ljud. Om inte, hitta på ett. "Är det ni som brukar...? etc." Därefter kan man leda in diskussionen på att det är lyhört och att man ofta hör sexljud "någonstans ifrån". Budskapet levererat. Högljutt sex innebär inte nödvändigtvis att folk är oblyga, utåtagerande och hänsynslösa.

Kap Kennedy, 08:11, 11 oktober 2016. Anmäl