Bilförarålder?

Fråga: En släkting, 91 år, som bor på landet 111 mil norr om Stockholm har fått ett anonymt brev: ”Kan du sluta köra bil? Det är förbjudet att köra 60 km/tim på en 110-väg.”
Någon har också ringt vårdcentralen med en anonym anmälan.
Han känner sig arg, ledsen och störd av misstänksamhet. Han är en frisk fd skogsarbetare.
Det här är ett problem nu när vi blir äldre och lever längre i Sverige.
Kan Magdalena ge folk som av välvilja vill påverka äldre att ställa bilen, ett råd hur de ska göra?

Svar: Anonyma brev är alltid fel. Den som har anledning att be någon att ändra sitt beteende, alltså här att köra bil, ska säga det direkt till personen ifråga, vänligt och omtänksamt, och förklara varför. Understryk de betydligt ökade riskerna för bilförarens och framförallt andras del.

Man kan se som som rimligt att en mycket gammal människa slutar köra bil. Men har man alltid kört bil och inrättat sitt liv efter den möjligheten vill man förmodligen inte tänka på att hög ålder givetvis påverkar snabbhet och uppmärksamhet.

Den som är 91 år reagerar inte lika raskt som den som är 70 eller 50. Det finns olika syn på detta förstås, mycket unga bilförare är inte alltid försedda med gott trafikomdöme, och att en frisk, klart tänkande människa känner sig sårad av andras önskan att vederbörande ska sluta köra bil är förståeligt.

Citat ur ett program i Sveriges Television, år 2015:
”Sett till körsträcka så löper personer över 75 år mer än dubbelt så stor risk att skadas eller dödas i trafiken än medelålders. Trots det kan man fortsätta köra livet ut utan kontroller i Sverige medan övriga Norden och också de allra flesta länder i övriga Europa har olika typer av obligatoriska hälsotester för äldre bilförare. I Sverige finns i dag 645 000 körkortsinnehavare över 75 år. Bland de två stora pensionärsorganisationerna SPF och PRO är det en splittrad syn på obligatoriska tester. SPF kan tänka sig en obligatorisk hälsokontroll men först från 80 års ålder. PRO däremot tycker inte alls att det är nödvändigt.” En omröstning hos läsarna visade en överväldigande majoritet för kontroll och indrag av riktigt gamla människors körkort.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (33)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-10 av 33

Tog BE körkort för något år sedan och när optikern berättade vilken textrad i synprovet som var godkänt för att köra utan glasögon så blev jag fan mörkrädd!!!

Alastair Mobery, 02:18, 5 mars 2017. Anmäl

Hur skulle det vara med obligatorisk hälso-, syn-, och körprov var femte år för ALLA? Totalt kanske 1000:- kostnad för att hitta alla tokar som: kör utan att se, utan att ha hälsan kvar, utan att veta om man ska köra höger eller vänstervarv i rondeller, utan att veta vad zebralagen är, som kört 50 år utan att ha passerat en ljudreglerade korsning, alla nya svenskar med tvivelaktigt körkort från långtbortistan, osv osv osv... Jag hade med glädje gjort detta!

Alastair Mobery, 02:17, 5 mars 2017. Anmäl

De som inte kör bil själva inser kanske inte hur snabbt man kommer ikapp någon som kör i 60 när man själv kör i 110. Har man flera bilar bakom som kanske inte håller tresekundersregeln, är det stor olycksrisk. Sådana olyckor händer hela tiden. Att köra i 60 på en 90-väg är illa nog, på en 110-väg borde det vara krav att använda varningsblinkers om man av någon anledning måste köra så sakta. Man måste alltid ta med den mänskliga faktorn i beräkningen och minimera riskerna.

M K, 17:12, 4 mars 2017. Anmäl

AA: Håller med till 100% För övrigt skulle jag hellre ligga bakom en äldre person ute i trafiken än en 18-åring (eller i vilken ålder som helst) som sitter och textar. Om vi ska förbjuda 90-åringar (85-? 80-?) att köra bil, kanske alla bilar skulle installeras med dash cams som registrerar om nån sitter och textar. Och förresten, om 40 är det nya 30, är inte 90 det nya 80? Jag gissar att det inte är många 100-åringar som är ute och kör. Men ett test var 5:e år verkar givet.

Lyra Lof, 06:17, 4 mars 2017. Anmäl

Susie Dahl, 08:58 – En motorväg har ju två filer, har de inte? Och hur är det "livsfarligt" om en bil kör 60 kmh om man följer 3-sek-regeln, dvs det tar ligger 3 sek tills man passerar samma ställe som framförvarande bil. Förresten är hastighetsgränsen för husvagnar 80 km/h. Är de (halv-) lifsfarliga också? Susie Dahl: Den snabba filen är till för omkörningar. Inga heldragna linjer och sällan farligt. Det är ju inte autobahn vi talar om. Den gången jag körde på den var det förresten en hel

Lyra Lof, 06:09, 4 mars 2017. Anmäl

Att anmäla anonymt till en läkare är väl bara alldeles utmärkt. Läkaren utvärderar den gamla och om körförmågan är nedsatt på grund av åldern dras körkortet in. Givetvis förtret för den före detta körkortsinnehavaren men i slutet en bättre trafik för alla andra.

M B, 21:19, 3 mars 2017. Anmäl

annan Camilla, jag har inte påstått att jag har en lösning, det här är knepigt, vem ska bestämma i dessa frågor? Vi vet ju eg. inte om FS släkting är en dålig förare, alla är faktiskt inte det fast de har kommit upp i ålder, men precis som jag tidigare skrev så tycker jag det är en god ide med något sorts lämplighetstest. Sedan är det en väldigt skillnad att köra i stadstrafik med högt tempo och en norrlandsby, vi vet ju inte mycket om omständigheterna i detta fallet.

A A, 20:17, 3 mars 2017. Anmäl

@AA Ehm? Höjden av bristande respekt för andra är ju att fortsätta köra när en inser (eller borde inse) att det nu är läge att ställa bilen. Vad är det för lösningar du tänker dig egentligen?

annan Camilla, 12:14, 3 mars 2017. Anmäl

Helt obegripligt att vi inte har rutinmässiga medicinska kontroller och förnyade teoritest för att få fortsätta köra bil. Vore det en känd realitet skulle "kränkningen" bli av med sitt körkort bli mindre än idag när släktingar och grannar måste övertala den äldre på egen hand eller förmå läkare att faktiskt anmäla för indraget körkort. Den som bor långt från kollektivtrafik måste då alltid ha denna risk med i sin plan för framtiden. Trist, men oundvikligt om inte fara för andra ska uppstå.

Anna Andersson, 11:32, 3 mars 2017. Anmäl

@Jonas Eh, sträckan Luleå-Piteå har en riktigt fin motorväg, om än bara två filer i varje riktning (90 mil från sthlm). Men uppriktigt talat är det nästan värre med folk som kör för sakta på större landsvägar, möjligheterna att komma om är *mycket* mer begränsade, liksom sikten.

annan Camilla, 10:31, 3 mars 2017. Anmäl

Kroppsdekor?

Fråga: Vad gäller beträffande tatueringar som syns, på officiella middagar – typ kungamiddag, Nobelfesten och faktiskt officiella middagar i allmänhet? Nu när så många, tyvärr, har tatueringar, måste väl några nya regler ha satts upp? Jag är bara litet nyfiken på vad som officiellt är gällande.

Svar: Det finns inga officiella eller vedertagna regler för tatueringars synlighet. Att prägla sin kropp med något slags evighetsmarkering är urgammalt och förekommer i alla samhällslager, om det har någon betydelse i sammanhanget. Har man en tatuering som syns exempelvis i en urringad aftonklänning, så finns två möjligheter: att välja en klänningsmodell som döljer tatueringen eller att låta den synas. Andra tider har sett tatueringar på skilda sätt, de har visat något slags tillhörighet, de har markerat ett yrke, de har haft religiös anknytning – eller varit förbjudna av olika skäl.

Den som är tatuerad har numera med stor sannolikhet gjort detta frivilligt och har därmed föga anledning att dölja den. Många har hela armarna täckta av tatueringar, andra har en liten diskret dekor någonstans; det kan kallas för en smaksak. Andra som ogillar kroppsdekorer får försöka se dem som smink, det finns ju sådant som man kan tycka är fult men som likafullt förekommer. Dagens mode med kolsvarta ramar kring ögonen och decimeterlånga falska ögonfransar är lika synliga som en tatuering; ingen kan luras att tro att det är naturens verk. Ögonsminket är föralldel möjligt att lätt avlägsna till skillnad från tatueringen. Men hur man väljer att dekorera sin kropp är individens ensak.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (70)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 70

Min mamma gick på kurs och snickrade sen ihop hela sovrumsinredningen i fin fanér med dubbelsäng, trelådig byrå och spegelram inför sitt bröllop. Men jag tror inte hon ägde att par långbyxor, hon var mån om att vara "kvinnlig". detta var i början av fyrtiotalet. Som mer än åttioårig sminkade hon sig lätt varje dag. Det var liksom inget konstigt med det.

Irene Holm, 11:20, 12 oktober 2016. Anmäl

@MLP: Varför skulle jag inte förstå att man kan vara jämlik trots olika kläder och sysslor? Problemet är att vissa gruppen anser sig ha rätt att tala om för andra hur de ska klä sig, vad de får jobba med. "Samma rättigheter och samma skyldigheter" är inte hotfullt. Det är en möjlighet för alla att leva sitt liv så som man själv önskar. Inte begränsas av "vad man som kvinna/man bör göra". Men heller inte att hindras bära kjol, brodera eller plocka bär om nu DET är vad man önskar. Livet är kort!

Anna N, 08:10, 11 oktober 2016. Anmäl

Håller med MLP, min mamma var en hejare på att fiska och pappa sydde kläder till oss ungar av vardagsrumsgardinerna. Kjol hade han inte o mamma byxor när hon fiska. Nemas problemas.

A A, 18:17, 10 oktober 2016. Anmäl

Anna N: Det du och många andra feminister inte förstår, är att mannen och kvinnan kan vara jämlika = lika mycket värda, utan att för den skull vara precis lika i klädedräkt, uppträdande, arbetsuppgifter, intressen o.s.v.. Den ena kan handarbeta och den andra fiska, och de kan se på varandra som jämbördiga ändå. Men jag tror inte att det är någon idé att vi diskuterar det här.

Marja-Leena Pettersson, 16:08, 10 oktober 2016. Anmäl

@MLP: Nej, Du verkar inte vara undergiven för egen del. Men jag har läst rätt många inlägg där du har åsikter om hur kvinnor "bör" uppföra sig, klä sig mm och syrliga kommentarer om "dagens feminist-Sverige" o dyl. Det ger knappast intrycket att du är en tillskyndare av jämlikhet mellan könen. Eller så har både jag och många andra missuppfattat dig fullständigt. Du kanske är en feminist i ordets RÄTTA bemärkelse (dvs tror på lika rättigheter och skyldigheter oavsett kön) Hoppas det!

Anna N, 18:26, 9 oktober 2016. Anmäl

Tänk om det vore så enkelt att man kunde se vem som är kriminell m.m. Då hade vi på mitt jobb aldrig anställt den mkt försynta välklädda unga man med fin utbildning som verkade hur lämplig som helst men som visade sig ha en fallenhet för unga sårbara kvinnor, kanske vi hade tvekat med att anställa den vältränade, tatuerade, killen klädd i svart o nitar och som visade sig vara en fantastisk tillgång på jobbet. Troligen hade inte tjejen med dreads o näsring heller fått jobb, även hon fantastisk.

A A, 17:04, 9 oktober 2016. Anmäl

MLP, det krävs nog snarare förmåga att se helheten och inte stirra sig blind på detaljer, för att kunna dra intelligenta slutsatser. Och att vara uppmärksam på eventuella egna förutfattade meningar.

M K, 15:07, 9 oktober 2016. Anmäl

@MLP: Ja, det finns "varningstecken" som man bör vara medveten om. Problemet med det resonemang du brukar föra i dina olika inlägg är att det är farligt begränsande och motsägelsefullt. Du brukar i olika frågor återkommande plädera för att kvinnor ska agera undergivet och inte kräva jämställdhet. DET är ett livsfarligt beteende. Misshandel är en fråga om makt och underordning. Makt kan se ut på många sätt. Tatueringar och muskler ibland. Kostym och flott villa ibland.

Anna N, 10:11, 9 oktober 2016. Anmäl

A A: Tack, det var roligt att höra!

Maja Gräddnos, 12:18, 8 oktober 2016. Anmäl

Ni har missat min mening @MLP och @ IH, vi kan faktiskt bestämma oss för att INTE bedöma människor efter hur dom ser ut. Om jag vill tatuera mig ska jag väl kunna göra det utan att någon "måste" tala om att det är opassande. Och IH det har inget med evolutionen att göra, bara med våra förutfattade meningar. Enligt evolutionen skulle vi välja den mest färggranna, fetaste partnern vi kunde hitta.

Karina Linder, 22:18, 7 oktober 2016. Anmäl

Lurvighetsrätt?

Fråga: Vi har en äldre man i vår släkt- och bekantskapskrets som enligt min åsikt inte sköter sitt yttre. Han har så mycket näs- och öronhår så att det ser ut som om han har två rakborstar instoppade i näsborrarna och likadant i öronen. Likaväl som man inte kommer orakad till en fest eller sammankomst så kommer man inte med näsan full av hårtofsar, är min åsikt.

En del håller med mig medan andra jag frågat menar att man får acceptera folk som de är. Jag tycker faktiskt det ser äckligt ut, är jag för känslig eller har man rätt att ha åsikter om hur folk vårdar sig? Jag har svårt att tänka mig att be honom att frisera näsan. Vad ska man göra; acceptera eller försöka ändra och i så fall hur?

Svar: Det kan säkert i sina dar och skilda kulturer ha varit maskulint och stiligt med yvigt näs- och öronhår, precis som somliga (män) i dag värnar sina buskiga ögonbryn. På sina håll har det ansetts att den hårväxt som naturen förser människan med ska vara där den är: skägg, oklippt huvudhår, kvarvarande kroppsbehåring. I modern västerländsk god stil är det ändå viktigt att man putsar sig någorlunda vilket din släkting inte har insett. Eller så är han bara ointresserat lat.

Enklast är förstås att strunta i hur han ser ut och acceptera det. Men är lurvigheten så besvärande för omgivningen som du beskriver är det också synd om mannen, då behöver han hjälp att förstå detta. Om någon annan man i hans närhet inser detsamma som du – ni är ju några som har pratat om detta – så kan vederbörande föreslå ett gemensamt besök hos en frisör, underförstått en som hanterar detta håröverflöd.

Fungerar inte så måste man försöka prata med honom. Du inser själv att du inte är den mesta lämpliga, men finns det någon honom närstående, en mer eller mindre äkta hälft, barn eller annan som gillar honom? Du kan be den personen att föreslå den lurviga släktingen användande av en näs- och örontrimmer för den allmänna trevnadens skull.

Det som absolut inte ska göras är att skicka en påpekande med eller utan nästrimmer anonymt, och aldrig heller säga något syrligt eller kritiskt om någon närvarandes utseende inför andra.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 3

Kommentarer (11)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 11

En svåger till mig hade så mycket hår på bröstet och upp mot halsen att det stack upp som en tofs ovanför slipsen. Jag valde att säga det på ett skämtsamt sätt: " Men Pär så där kan det ju inte se ut" Och så förklarade jag närmare hur osnyggt jag upplevde det. Sedan dess har vi skämtat om det och han är mycket tacksam över påpekande från den gången.

Anita Sjöström, 07:29, 23 juni 2016. Anmäl

MAGDALENA SVARAR IGEN: LB. Som du kan se skriver jag att enklast är förstås att acceptera mannens öron- och näslurvighet, men är den så besvärande för omgivningen som frågeställaren beskriver är det sannolikt så synd om mannen att han behöver hjälp att förstå detta. Om en utseendedetalj ses som så obehaglig kan en närstående förmedla hjälp. Armhålshår eller könshår behöver omgivningen vanligen inte se. Sedan föreslår jag inte heller tvång utan hjälp - frivillig.

Magdalena Ribbing, 07:34, 22 juni 2016. Anmäl

Magdalena - Läser jag verkligen rätt här? Du anser att en annan människa inte ska själv få välja hur han/hon ser ut? Vad blir det nästa gång? Rakade ben eller inte? Rakar under armarna? Rakat kön? Raka armarna? Om en människa missköter sin hygien så kraftigt att man aldrig duschar eller tvättar sina kläder en sak, men en annan människa ska aldrig tvingar till att ta bort hår som växer på sin kropp för att någon annan ogillar det.

LB ., 02:01, 22 juni 2016. Anmäl

Augusta Wik, jag har aldrig påstått att det är lätt att ändra yngres vanor heller. Men det är ett faktum att det brukar bli ännu svårare ju äldre man blir. Hur definierar du äldre? Jag är 43. Är det gammalt nog? Tyvärr tillät teckenbegränsningen inte en närmare förklaring om att det är svårt att ändra vanor i alla åldrar, eller att den enda man kan ändra på här i välrlden faktiskt är sig själv. Det hade jag annars gärna lagt till. Det där med att bry sig nämnde jag och håller med dig om.

H R, 18:07, 21 juni 2016. Anmäl

@MR: Nja, för mig är det lika vidrigt, vare sig det gäller (för andra) oönskad hårväxt, eller (för andra) oönskade tatueringar.

Helena Steen, 14:24, 21 juni 2016. Anmäl

Slappna av, människor, och ge folk litet utrymme att vara som de vill!

Dulca Mara, 14:17, 21 juni 2016. Anmäl

Upphör aldrig att förvånas över att människor anser sig ha rätt att ha så mycket åsikter om helt personliga val hos andra. Det finns ju heller inte några fasta normer om vad som är acceptabelt - folk tycker så helt olika. En retar sig på behåring, en annan på rakade hjässor. För inte så länge sedan var det acceptabelt med orakade armhålor, nu får kvinnor utstå värsta sortens näthat om de råkat visa några hårstrån. Att snyta sig är äckligt men än värre måste det väl vara att låta snoren rinna?

Dulca Mara, 14:16, 21 juni 2016. Anmäl

MAGDALENA SVARAR: Helena Steen, nog inser du skillnaden mellan en släkting som har ovedertaget (möjlig att avlägsna) yvig hårväxt i öron och näsa, och en tatuerad servitör, polis eller sjuksköterska?

Magdalena Ribbing, 14:02, 21 juni 2016. Anmäl

H R: Att ändra vanorna hos vem som helst är svårt! Antar att du inte själv tillhör de äldre, annars skulle du inte säga att det är just äldre som har problem. Sedan får man annan hårväxt som äldre, och han kanske inte har fru eller någon väldigt närstående, så han har slutat bry sig så mycket om sitt utseende.

Augusta Wik, 13:28, 21 juni 2016. Anmäl

"Oavsett vad man själv anser – och du är absolut inte ensam om din uppfattning! – måste man tolerera andras personliga val. Du får naturligtvis tycka precis vad du vill, men du kan inte kräva att människor som hjälper dig eller ger dig service ska se ut som just du tycker är rätt och snyggt. Lika lite kan du kräva att de ska klä sig så som du tycker är korrekt" Citatet ovan av fru Ribbing i tråden om tatueringar. Kanske mannen i denna tråd tycker att det är vackert med riklig hårväxt.

Helena Steen, 10:29, 21 juni 2016. Anmäl

Sticklingstöld?

Fråga: Jag minns från min barndom att min mor hade många stora och vackra krukväxter som vårdades ömt. Dessa plantor kunde min mor med stolthet visa upp för sina väninnor och samtidigt säga att den har jag stulit från Lisa, den här stal jag hos Doris etc.

Min mor och hennes väninnors uppfattning var att man måste stjäla skott och sticklingar från varandra, i smyg, när man var på besök – annars slår de inte rot och växer inte lika bra.

Detta var på hemmafruarnas tid, i arbetarklassmiljö, där hushållskassan inte räckte till för några extravaganser.

Jag gör fortfarande som mor har lärt mig – hos mina vänner så stjäl jag skott när jag ser vackra växter, som alltid brukar ta sig och frodas.

Jag undrar bara om det är ett allmänt vedertaget bruk – min mor var i övrigt en genomhederlig människa!

Vad säger hyfs och etikett i denna fråga?

Svar: Det du berättar har jag också hört. Visst är det roligt med gammalt skrock när det är så pass oskyldigt som detta! Traditionen med stulna skott från krukväxter kanske är en följd av alltför många kruväxtodlares ovilja att dela med sig av sin krukprakt?

Att de stulna sticklingarna skulle blomstra i egen medvetenhet om hur de har hamnat där är ytterst osäkert. Ökas blomstrandet på grund av ”tjuvens” förnöjda tanke på åtkomsten så varför inte glädjas gemensamt!

Som jag ser det kan detta inte kallas stöld, knappt ens snatteri, möjligen sticklingsnypande.  Jag föreslår att ”tjuven” diskret meddelar krukväxtens ägare att ett sådant är på gång som en säkerhetsåtgärd ifall krukväxten ifråga skulle vara extra känslig för beröring eller delning eller tänk om den har bladlöss?

Så här ungefär ”är du snäll och vänder ryggen åt din söta Flitiga Lisa så ska jag nypa ett skott i största hemlighet, tack.”

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (27)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 27

Marja-Leena P, 11:55, Angående att Chris O`Neill går bredvid sin gravida hustru och röker: Det där med den förskräckliga faran med "passiv rökning" är gruvligt överdrivet, för att inte säga påhittat.Jag sätter mitt huvud i pant på att absolut ingenting händer med mor och blivande barn för att Chris tar sig ett bloss alldeles intill dem. Rökare har blivit vår tids legitima paria! - Underbart med en syndabock att skicka ut i öknen för att själv bli skuldfri och rentvådd, eller hur...;-)

Irene Holm, 23:44, 18 november 2015. Anmäl

Jag har ingen trädgård längre, pysslar istället med mina krukväxter. Duschar dem, flyttar omkring vissa för maximal solbelysning nu på vintern, försöker få liv i gamla krokiga pelargoner (men pratar aldrig med dem ;-), släpper mina orkidéer fria från den stela pinnen och låter dem hänga ner så som i naturen. Har väldigt svårt att kasta levande men fula och utblommade ... Diagnos ? (på skoj då;-)

Irene Holm, 10:37, 16 november 2015. Anmäl

MAGDALENA ÅTERKOMMER IGEN: Irene Holm, möjligen växer sticklingarna bättre om de nyps i hemlighet. Men i mitt svar föreslår jag att den presumtiva "tjuven" ska meddela krukväxtens ägare att sticklingstöld planeras. Om igen: växter växer. Det måste höra till undantagen att ett avnypt skott saboterar hela den dyrbara älskade unika skatten, som en del kommentatorer uppfattar sina växter vara.

Magdalena Ribbing, 08:05, 16 november 2015. Anmäl

Magdalena, Jag har uppfattat sticklingnypet som något som man gör helt utan att fråga, i smyg alltså. Men frågar man (jag har faktiskt gjort den någon gång, en ampellilja) kan värden t ex säga: "Javisst, men låt mig nypa av så att det blir på rätt ställe" eller nåt sånt, så är det ju okej.

Irene Holm, 00:56, 16 november 2015. Anmäl

MAGDALENA SVARAR ÄN EN GÅNG: Snål Jåpar och Irene Holm, beklämmande nog måste jag om igen försöka förklara mitt sätt att se på sticklingnypandet. Det har att göra med att en krukväxt växer, det är såvitt jag förstår själva idén med den, och då bör det vara en struntsak om en gäst efter att ha meddelat sin avsikt tar en liten bit. Krukväxtens ägare kan ju då säga NEJ. Men ägarens toalettpappersrullar, parfymflaskor, tallrikar och andra exempel som anförts växer inte ut på nytt. Det är skillnaden.

Magdalena Ribbing, 16:40, 15 november 2015. Anmäl

Sven-Olof Sandberg, 09:04 Jag anser att du har fel. Med ditt sätt att se skulle jag bli smickrad om gästen nallar av mitt fina porslin, jag skulle bli stolt om hon plockade med sig min utsökta parfymflaska, jag skulle känna mig uppskattad för min goda smak när en rulle av mitt mjuka toapapper gled ner i gästens väska... Kanske hakas en liten tavla diskret ner från väggen i hallen och försvinner när gästen ska gå, då blir jag glad för att folk tydligen avundas mitt utsökta konstkunnande...nä...

Irene Holm, 13:22, 15 november 2015. Anmäl

Man kan bli mörkrädd för mindre! Att någon tar en sticling från din växt borde väl uppfattats som en komplimang för dina odlingstalanger. Sign Snål Jåpar måste skämta eller är kanske blomsterhandlare som ogillar bytesaffärer blomälskare emellan!

Sven-Olof Sandberg, 09:04, 14 november 2015. Anmäl

Fast eftersom du, Magdalena, tycker att det är oskyldigt så har du godkänt att gästerna får bete sig så. Att be värden/värdinnan vända ryggen till är ju bara en formsak som kan hoppas över om man är ensam. En sticklingstjuv kan aldrig veta om den är ensam om att ge sig på växterna och det kan leda till stor sorg för ägaren som kanske betalat dyrt eller vårdat ömt. Vilket brukar räknas som dålig etikett i vanliga fall, men tydligen inte här.

Snål Jåpar, 22:32, 12 november 2015. Anmäl

MAGDALENA SVARAR OM IGEN: Snål Jåpar, 20.36: Vilket gräsligt scenario du målar upp! Hu. Bevare oss för sådana oförstående gäster - och fem stycken dessutom! Men hade du läst mitt svar till frågeställaren så hade du sett vad jag föreslår, nämligen att sticklingtjuven informerar krukväxtägaren om den förestående handlingen, just för att hindra sådana ouppfostrade sticklingskurkar som du beskriver. Med sådana gäster skulle jag gömma den fina krukväxten för kvällen. Eller ha ett galler framför den.

Magdalena Ribbing, 21:40, 12 november 2015. Anmäl

Magdalena, nu pratade vi inte om att GE iväg en stickling utan att någon utan att fråga tar sig friheten att själv bestämma att den hade rätt till det. Tänk följande scenario: En person köper en dyr, exklusiv blomma strax före en fest för 15 personer. Bland gästerna finns 5 personer som anser sig ha rätt att plocka sticklingar utan att fråga och som smiter ut i köket där blomman placerats. När kvällen är slut har värden en stympad växt som aldrig återhämtar sig. Fortfarande ok för dej då?

Snål Jåpar, 20:36, 12 november 2015. Anmäl

Kommentarshyfs?

Fråga: Min fråga rör hyfs i öppna forum, eller kommentarsfält på internet. Hur mycket är det okej att skriva? Får man börja argumentera med andra deltagare på forumet/kommentarsfältet, och får man isåfall skriva hur många poster som helst? Är det okej, så länge inte reglerna, om det finns sådana, uppenbarligen förbjuder det, eller ska man försöka förhålla sig till någon slags känsla för vad som kan vara passande, även om inte det finns regler?

Jag frågar för att jag ibland upplever att vissa forumtrådar eller kommentarsfält på internet tenderar att tas över av en klunga ”stammisar”, och det kan vara svårt att navigera sig fram till vad mer eftertänksamma personer har att säga.

Svar: Du ställer en viktig fråga som inte minst rör framtida näthyfs. Ska kommentarsfälten förbehållas synpunkter och eventuellt diskussion om det aktuella ämnet, som i min spalts frågor och svar? Eller ska fältet vara fritt utrymme för den eller de som är påtagligt pratlystna och vill göra sig hörda oavsett vad de tillför diskussionen (vilket också förekommer i min spalt)? Ska kommentatorerna avvisas om de går  utanför ämnet? Redan nu finns DN.se-restriktioner men dessa har vida ramar och bland kommentarerna i min spalt kan man lätt hitta allt möjligt som varken hör till fråga eller svar.

Att begränsa antalet inlägg från en och samma avsändare kan te sig lockande, det medger jag gärna. Men jag vet inte hur man skulle kunna sålla bort alltför flitiga kommentatorer – ska gränsen gå vid ett visst antal gånger? Fem? Tre?

Din tanke att man ska som kommentator försöka förhålla sig till en känsla för det passande är mer vacker än genomförbar – känslan för vad som är lämpligt skiljer sig åt hos oss som himmel och helvete, ser jag i den frågemängd jag har fått genom åren.

Återstår att fråga spaltens läsare om det som dagens frågeställare vill veta. Jag har inte något bra svar.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (24)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 24

Jag reagerade för övrigt så där negativt en gång på ett trädgårdsforum. Då var det en kvinna som plötsligt ibland alla frågor om gödsling och beskärning började diskutera sin mans beteende och be om råd. Men sedan tänkte jag: "hon kanske behöver det? Hon kanske känner att hon har byggt upp en gemenskap här och känner sig trygg bland oss trädgårdstanter? Hon kanske inte har andra lämpliga personer i sitt liv att ge förtroenden av den arten?" Lev och låt leva!

Marja-Leena Pettersson, 06:56, 6 september 2015. Anmäl

Karin D: frågan är då om det är DU som har rätt att bestämma vad som får skrivas här? Jag tror f.ö. att det är naturligt på ett sådant här forum, som ju inte bara behandlar dukning eller klädkoder numera, utan även relationsproblem och andra lite djupare och allmänmänskliga frågor, att folk öppnar sig, berättar om egna erfarenheter, och med tiden lär känna varandra och blir mer privata. Kom även ihåg att vi lär känna varandra här på DN (under samma nick) även under andra spalter än Magdalenas.

Marja-Leena Pettersson, 06:51, 6 september 2015. Anmäl

Lyra Lof: fast om all kommunikation ändå tas i öppet forum där alla kan läsa - OCH svara om de känner för det - så tycker jag inte att det är så upprörande. Jag har varit med om värre: ett forum där det jämt stod "du har mess" eller "gå till Facebook" - och då visste man att dessa två (eller flera) skulle skvallra om en medlem så att ingen annan kunde läsa. Sedan kunde de komma tillbaka och lägga ut små infama hintar om vilket saftigt skvaller de fått reda på om medlem NN...

Marja-Leena Pettersson, 19:53, 5 september 2015. Anmäl

Irene Holm 16.34 - denna spalt är ingen "myshörna" där man ständigt brer ut sig och babblar om allt möjligt ovidkommande som inte har ett dugg med sakfrågan att göra. Det blir bara så tröttsamt. Där finns andra, bättre anpassade forum för slika saker.

Karin D., 19:37, 5 september 2015. Anmäl

Lyra Lof, . Jag förstår inte ditt problem- folk säger Godnatt! och du tar illa upp! Om det skulle uppstå en dialog här, so what? Om det verkar bli "en liten klubb" här - det är väl trevligt, välkommen att vara med vetja! Allt kanske inte är så intressant, men varför ha så stränga krav?

Irene Holm, 16:34, 5 september 2015. Anmäl

Det enda man kan göra är att börja skumma när kommentarerna blir en dialog... Särskilt om personerna inte har nåt intressant att säga! Såvida karaktären av kommentarerna/bloggen ändras av ett antal stammisar—kommentarerna börjar handla om nåt annat—eller det blir en liten klubb som pratar med varandra. Jag var på en blogg ett tag där folk började säga "Godnatt" och liknande när de sajnade av... Tjänare tränare, hur intressant är det för andra att läsa? Ugh.

Lyra Lof, 10:29, 5 september 2015. Anmäl

...att föräldrarna inte satt upp något staket gentemot vattnet på sin sjötomt, inte vad lagen säger om att de sätter upp staket, inte berätta om när ett barn i ens närhet drunknade eller nästan gjorde det, inte säga någon om var barn kan lära sig simma eller vad det kostar eller om kommunen skulle kunna chippa in... Då blir det inte mycket kvar att diskutera! Väldigt torrt och kontrollerat och fyrkantigt blir det. Vill vi ha det så här?

Marja-Leena Pettersson, 13:38, 4 september 2015. Anmäl

Angående off topic-diskussionen, så är det ju så även i samtal IRL, att man får associationer och samtalet kan vidgas eller gå vidare till något närliggande ämne. Forum som kräver att varje inlägg ska vara exakt on topic, blir fort väldigt tråkiga. Flashback har ju så: i en diskussion om ett barn som drunknat får man inte diskutera något annat barn som drunknat samma sommar, inte huruvida ett barn i den åldern bör ha kunnat gå eller krypa, inte vad det kan bero på att föräldrarna inte...

Marja-Leena Pettersson, 13:36, 4 september 2015. Anmäl

Håller med om att 500 tkn är knappt, när man har mycket på hjärtat. Att skriva korfattat, utan alltför yviga avvikelser, är en konst - men, också ett sätt att behålla intresset för kärnan i det man vill kommentera. Tror att man bör skilja detta forum från både chatt (för stor fördröjning) och opinionsbildning. Självklart ska man kunna kommentera inläggen, men hälla sig till sak, utan personangrepp på den som inte stöder ens mening och utan att själv vara alltför snarstucken. O and O!

"gamla" Tekla, 14:50, 2 september 2015. Anmäl

Nu menade jag absolut inte att du Thorbjörn skulle vara en petimäter, om någon nu skulle missförstå sista meningen. Det var endast förklaring på detta väldigt ovanliga ord

A A, 19:57, 1 september 2015. Anmäl

Stolvräkare?

Fråga: Jag har en matsalsmöbel av äldre årgång. Stolarna är lätta och tunna, men absolut inte trasiga på något sätt.

Vad som oroar mig är hur vissa gäster sitter till bords, oftast de som har en tung kropp och verkar behöva stödja sig. De lutar sig tungt bakåt vilket gör att jag börjar oroa mig för mina antika stolars hållbarhet.

Hur skall jag bete mig? Måste jag köpa nya stolar eller kan jag på något sätt informera om att mitt möblemang är ”bräckligt”, utan att gästerna känner sig åsidosatta.

Svar: Ta bort stolarna! Byt ut dem tillfälligt mot något hållbart enkelt. Precis det du befarar har hänt mig – jag hade tre ärvda empirestolar, alla tre har gäster suttit sönder genom att vräka sig bakåt så att ryggstöden har knäckts. Trots att det är länge sedan jag fortfarande lite ledsen över mina förstörda stolar.

När du väntar ograciösa gäster, ställ då undan dina matsalsstolar, placera dem längs väggen så att de syns men att det blir tydligt att de inte ska sittas i.

Närmar sig någon, tydlig klumpeduns eller annan, dina fragila stolar säger du snabbt och milt: ”de tål inte att man sitter i dem.” Det är inte oartigt, faktiskt är det värre för de flesta att ha sönder andras möbler därför att de inte förstått bräckligheten.

En annan sak är det sätt många har att låta sig vara klumpiga, slänga sig ner i stolar och soffor, vräka sig bakåt – man borde som gäst hellre vara lite överdrivet försiktig än att chansa på att stolen tål ens vikt och vräkande.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 6

Kommentarer (18)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 18

Självfallet menade jag att om någon gäst gungar på stolen eller skalar ägg genom att slå dem mot porslinstallriken eller dylikt, ja då kan man be denne inte göra så och vänligt förklara varför. Man börjar naturligtvis inte med att be gästerna att försiktiga.

Arbiter Elegantum, 17:09, 30 juli 2015. Anmäl

MAGDALENA SVARAR: Som alltid intressanta synpunkter från kommentatorerna! En aspekt som kan understrykas ytterligare är det obehag som drabbar den som har sönder något hos värdpersonen. Ett krasat glas behöver inte bli samma katastrof som en sönderbruten antik stol, för den vållande och den drabbade. Man bör som värdperson inte utsätta sina besökare för sådana risker. Glas kan ofta ersättas, men inte en antik stol. Att uppmana sina gäster till försiktighet befrämjar sällan festhumöret.

Magdalena Ribbing, 08:29, 27 juli 2015. Anmäl

Varför i all sin dar skall man över huvud taget vicka/gunga på en stol? Jag fattar ingenting, det säger sig självt att det innebär en viss risk både för en själv och stolen även om den inte är särskilt ömtålig. Även om det kanske känns skönt, bör man väl fatta vad som kan ske. Nyfiken på svar!

Maja Gräddnos, 22:32, 26 juli 2015. Anmäl

Vi får barn och barnbarn (mina och makens) på årlig tillsammansfest nästa vecka. Efter dessa inlägg och viss eftertanke avser jag att duka med finaste porslinet, tjusiga glas och damastdukar. Jag ger blanka attan i om något går sönder. Livet och gemenskapen är värt så mycket mera.

B I, 19:21, 26 juli 2015. Anmäl

Visst får man upplysa om att saker och ting i ens hem inte tål burdus behandling! Har man nära vänner som kanske aldrig fått lära sig "att umgås i möblerade rum" men man vill se hemma hos sig är de säkert så goda vänner att det går bra att be dem inte hänga på möblerna, häva sig upp med hjälp av bordet, gunga på stolen eller vad det nu är. Skall man duka med engångsservis, plocka fram campingbordet mm just när dessa vänner kommer? Naturligtvis inte! Det vore att förolämpa dem.

Arbiter Elegantum, 14:56, 26 juli 2015. Anmäl

"gamla" Tekla, och H R Ja skål på er! :-)

Irene Holm, 11:43, 26 juli 2015. Anmäl

Härligt att humorn fortfarande lever här i spalten! Litet för tidigt på dagen - men, "skål och hick" på er, när det blir så dags! =D

"gamla" Tekla, 10:54, 26 juli 2015. Anmäl

Jag är halv ångermanlänning så dricker grogg. Brukar bjuda i vanliga dricksglas men i värsta fall funkar även 50 cl pet-flaskor att blanda i. Helst ska colan dock inte vara avslagen. När jag dricker själv spelar det ingen större roll.

Tjille Vips, 18:43, 25 juli 2015. Anmäl

Ja det är därför jag såg mig tvungen att börja dricka vin ensam hemma då jag blev gammal nog att ha råd med dyra glas. Jag vågar ju inte låta någon annan använda vinglasen... Skål! (Hick)

H R, 17:00, 25 juli 2015. Anmäl

Suck, jag har några vinglas som är så fina att jag bara använder dom när jag är ensam hemma och nu börjar jag dessutom bli klantig själv.

B I, 16:10, 25 juli 2015. Anmäl

Valpgäst?

Fråga: Jag har en hundvalp som inte klarar av att vara ensam längre stunder. Detta innebär att jag måste ta med hunden vart än jag blir bjuden om jag inte lyckas hitta en hundvakt. Detta innebär att jag oftast svarar på en inbjudan ”jag kommer gärna, är det okej om jag tar med mig min valp?”. De flesta svarar att det är okej men i vissa sammanhang (finare middagar etc) vet jag att hunden är en begränsning. Det är inte många i min bekantskapskrets som har barn eller hund än.

Jag brukar ta med mig ben, filt, ta ut hunden ofta under kvällen för att undvika olyckor inomhus och hålla hunden i knät så att han inte busar runt som en valp kan göra, för att underlätta för värdparet. Men jag undrar ändå vad som är god etikett när man är den enda i bekantskapskretsen med säg en valp eller en bebis? Kvällen ska ju inte kretsa runt min valp men det blir lätt så när han far runt och busar.

Svar: Du resonerar klokt som inser att en hund, vuxen eller valp, kan vara till besvär på en bjudning. Mitt förslag är att du tackar nej om du inte hittar en hundvakt. Bara om värdpersonen mycket tydligt säger att din valp är välkommen tar du med den, och då har du den under total uppsikt själv. Den ska inte sitta i ditt knä vid matbordet, givetvis inte matas med annat än det du har medfört och valpen ska äta någon annan stans än där gästerna sitter. Den ska passas noga så att det inte blir tråkigheter i form av en liten skvätt eller något gnagande på en möbler eller skor osv. En gång hade spalten en fråga om en medförd hund som lyckades tugga hål på värdpersonens fina päls. Det blev ett hål också i vänskapen mellan husse och värdpersonerna när husse fick ersätta pälsen.
Man ska veta att när man skaffar ett husdjur är det ett engagemang som kräver total uppmärksamhet de gånger husdjuret medförs till andra. En valp är oftast oemotståndligt gullig och rolig, men kan ställa till mycket stök. Bäst då att vara hemma till dess att valpen blivit både rumsren och rimligt lydig.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (4)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-4 av 4

Håller också med Joakim E. Är man värdinna, så sitter det liksom i ryggmärgen att svara sina gäster att allt som de önskar går så bra, så bra. Men sedan svär man kanske ve och förbannelse över dem, inom sig. Bättre att som gäst säga att man tyvärr inte kan komma för att man inte har hundvakt, inte har barnvakt, inte äter kött, eller vad det nu är - då är det lätt för värdinnan att antingen säga "så tråkigt, ja då får vi ses en annan gång" ELLER "det går bra, det fixar jag!".

Marja-Leena Pettersson, 09:40, 11 juli 2015. Anmäl

@B I Det beror ju en hel del på hur gammal valpen är, och framförallt på hur trygg den känner sig med sin nya matte/husse. Det beror också på vilken typ av fest det är. En stilla sammankomst mellan vänner torde inte vara ett problem för en lite äldre valp, fylleslag naturligtvis inte bra för någon hund, Håller med Joakim om att FS bör omformulera sin fråga för att göra det lättare för inbjudaren att säga nej till medtag av valp.

annan Camilla, 14:09, 10 juli 2015. Anmäl

Det är inte heller bra för valpen att vara med på fester eller andra sammankomster där mycket folk samlas. Det blir lätt ett ständigt klappande och kramande och finns sen barn med som kanske är hårdhänta så måste valpen (och barnet) passas noga. Valpen behöver lugn och ro och ska bara knyta an till husse/matte den första tiden. Hundar ska aldrig vara "allas egendom" utan hålla sig till sin "flock". Låt därför valpen stanna hemma! Och som Joakim E säger: Folk har svårt att säga nej tyvärr.

B I, 11:04, 10 juli 2015. Anmäl

Det viktigaste, kan jag känna, är att ställa frågan på rätt sätt. Om gästen säger "jag kommer gärna, är det okej om jag tar med mig min valp?" är det en rätt ledande fråga, som värdarna kan ha svårt att svara nej på även om de skulle vilja. Tackar man däremot nej med hänvisning till att man inte har hundvakt öppnar man ju också för att värdarna kan flika in "du får jättegärna ta med dig valpen", men i så fall helt frivilligt, utan press. Vill de inte säger de "så tråkigt, en annan gång kanske".

Joakim E, 10:06, 10 juli 2015. Anmäl

Handstilskris?

Fråga: Jag har tidigt lärt mig att skriva fint och tydligt för hand. De flesta i min generation gör inte det och numera är det inte lika nödvändigt med alla datorer.
Hur som helst, jag stör mig otroligt mycket när min make ska fylla i papper där man ska helst texta för datorinläsning och adresser på brev och paket. Hans skrivstil är helt oläsbar i bästa fall, men han insisterar alltid att han ska skriva allt själv.

Det tar så otroligt lång tid att fylla i allt och han ser alltid jättebekymrad ut, om inte helt frustrerad. Han har helt enkelt inte behövt lära sig att skriva för hand i skolan (hur kan det vara möjligt?!) Jag vet inte hur jag ska kunna erbjuda att hjälpa på ett bra sätt? Han har i alla fall inte för avsikt att lära sig, han tror att han redan kan… Vi är båda under 30 och ingen av oss är läkare, så det kan man inte skylla på. Vad ska jag göra åt detta?

Svar: Intressant problem och en fråga som är helt ny för denna spalt! Lite svårt är det att förstå varför du blir så störd av att din man skriver fult och långsamt för hand, han väljer ju själv att inte ta hjälp av dig. Och han klarar ändå att fylla i papper, eftersom det han skriver fungerar. Eller gör det inte det?

Tyvärr kan jag inte hjälpa dig med att ändra skolplanen så att unga människor lär sig skriva läsligt.

Du skulle kunna föreslå din man att du och han tillsammans tar en kurs i kalligrafi, som är ett slags grund till vackert handskrivande. Kanske han blir intresserad av ämnet. Googla på handstil + kurs eller på kalligrafi så får du fram olika kurser.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (12)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 12

Du kan skriva en text med blyerts med din fina och tydliga skrivstil och sen får maken öva sig, genom att följa och fylla i det du skrivit. Detta upprepas minst en gång varje kväll. Ingen middag förrän han klarat att skriva läsligt! När han klarat detta så går du över till att ha en diktamen där han får träna upp sin handstil. När han lyckats kan du klistra en guldstjärna i hans bok. Obs! Sarkasm (för den som nu missade det)

Åsa S, 23:08, 16 april 2015. Anmäl

Thorbjörn T: där hade du otur! Jag hade f.ö. kamrater som gick i olika privatskolor, bl.a. Tyska skolan. Där anammade de aldrig dessa dumheter, och inte t.ex. "mängdläran" i matematiken heller. Det var katederundervisning, traditionella undervisningsmetoder - och eleverna lärde sig och gick vidare till högre utbildning i de flesta fallen. Den kommunala skolan däremot har varit en experimentverkstad ända sedan den infördes av sossarna.

Marja-Leena Pettersson, 12:13, 15 april 2015. Anmäl

HR: att du tycker att de äldre skrivstilarna är svårlästa, beror självklart på att du inte fått lära dig dem. Jag tycker att det är enormt trist, att så många unga - ja även medelålders - inte kan läsa kyrkböcker vid släktforskning t.ex., utan måste be om hjälp. Hur ska det gå när alla som kan läsa riktig skrivstil är borta..?

Marja-Leena Pettersson, 12:10, 15 april 2015. Anmäl

Ja usch, även jag tillhör den där "nya skrivstilsgenerationen" kompisarna i klassen över mig fick lära sig den gamla skrivstilen. Jag såg fram emot att lära mig skrivstil och blev otroligt besviken över den, på den tiden, nya skrivstilen. Jag anammade den dock aldrig utan lärde mig att skriva anständigt av mormor istället. @Ulf Skott, 10:07, din generalisering med dyslexi stämmer inte riktigt. Själv lider jag av dyslexi och har en vacker skrivstil (om man får tro vad andra säger)

Thorbjörn T., 11:41, 15 april 2015. Anmäl

Näe Marja-Leena, även jag lärde mig skriva den nya skrivstilen på 70-talet och inte skriver jag fult eller meningslöst bara för den skull! Det är betydligt lättare att läsa än 30-talsstilen. De som skriver fult idag skulle säkerligen gjort det då med. Jag är så tacksam att vi slipper försöka tyda dåtidens hoptryckta krumelurer!

H R, 10:18, 15 april 2015. Anmäl

Ja, det där är för bedrövligt. Min generation var den första som drabbades av den "nya skrivstilen" på 1970-talet. Denna var en blandning av textning och skrivstil, där endast vissa bokstäver bands ihop. Det blev så fult och var så meningslöst, att de flesta valde att texta helt och hållet. Min mamma lärde mig dock den mycket vackra handstil hon lärt sig på 1930-talet, och det har jag haft mycket glädje av - både att skriva själv och för att jag kan läsa brev, kyrkböcker etc. långt tillbaka.

Marja-Leena Pettersson, 20:35, 14 april 2015. Anmäl

Har själv dålig handstil trots att jag närmar mig 60 år och fått träning i grundskolan. Har en längre akademisk utbildning. Problemet är helt enkelt finmotoriken. Tror du får välja stå ut med makens dåliga handstil, låta bli att vara i närheten när han skriver eller om det är ett stort problem för dig - gå i terapi och bearbeta ditt problem.

Marianne Gustafsson, 16:28, 14 april 2015. Anmäl

En del börjar behandla sin partner som ett barn så fort de varit ihop ett tag. Partnern är dock vuxen! Ser han inget problem med formulärifyllandet ska han lämnas ifred. Oavsett hur han ser ut medan han skriver.

H R, 14:28, 14 april 2015. Anmäl

Jag har vissa problem med finmotoriken vilket bl a innebär dålig handstil och problem med att klippa ut små saker mm. Jag är dock normalintelligent och hyfsat bra på språk, därför skulle jag bli högst förolämpad om någon erbjöd sig att fylla i blanketter eller annat för mig. Någon enstaka gång har information blivit fel för att datorer eller sekreterare misstolkat vad jag skrivit men då går det att korrigera i efterhand. Låt maken vara! Du borde istället öva på att läsa och förstå hans handstil.

Sweydia Ism, 14:25, 14 april 2015. Anmäl

Klart att han ska insistera på att skriva sina papper själv! Han är ju vuxen! Ingen vill väl leva ihop med ett stort barn... klart att FS inte ska erbjuda mannen hjälp om han inte frågar, det vore inte bara sårande utan också fånigt i mitt tycke.

Magdalena Paulsson, 10:50, 14 april 2015. Anmäl

Arvsgirighet?

Fråga: Är det brukligt att man efter sin svärmors bortgång tar tillbaka presenter som man har gett henne tidigare?
Min svägerska ville ha tillbaka finare saker som min mor hade fått.

Min svägerska ansåg att hon inte heller fick det hon ville av möblerna där en del var antika och värdefulla.
Vi är två barn som delade upp hemmet men min svägerska är missnöjd och säger till andra att hon inte har fått det hon skulle ha. Jag har gett efter på en hel del men nu vill jag inte ge henne mer.

Svar: Nej, det är verkligen inte brukligt, det du beskriver! Och inte heller korrekt, det som en person har fått är personens egendom (om inte annat har överenskommits mellan mottagare och givare) och kan inte bara tas tillbaka ur dödsboet.

Dessutom har din svägerska inte ett dugg med arvet att göra, det är du och din bror, alltså den avlidnas barn, som har all arvsrätt. Det är ni som ska göra upp om arvet efter er mor, och det som din svägerska har ”fått” tillbaka av sina gåvor ska räknas till din brors del av arvet.

Svägerskan är inte arvtagare! Stå på dig, tala om för din svägerska att du av ren välvilja och snällhet har gått med på hennes krav, men att hon har haft fel och nu blir det inte mer. Det är din bror som ska ärva, inte den han är gift med. Så framförallt, tala med din bror, han måste ju förstå vad hans hustru håller på med.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (71)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 71

När mina föräldrar dog blev jag väldigt förvånad när det plötsligt försvann massor med saker. Det visade sig att mina syskon plockade åt sig det de gett som gåvor till mamma och pappa. Naiv som jag tydligen varit hade jag ofta gett bort det mina föräldrar behövde och önskade sig. Sånt de alltid blev glada över och som användes och nöttes ut. Så jag hade väldigt svårt att minnas vad som var "mitt". Jag blev jätteförvånad men sa ingenting eftersom jag inte är direkt prylgalen och tyckte att jag ändå fick det jag ville. Frågade sedan en väninna om hennes syskon gjort likadant och det ansåg hon var brukligt. Eftersom det tangerar frågan här uppe undrar jag om någon vet vad som gäller.....

lillan, 15:58, 23 januari 2015. Anmäl

Jag inser att jag ställt mina frågor i helt fel forum. Jag ber om ursäk - främst till Magdalena Ribbing! Det var inte meningen att "kidnappa" tråden.

Undrar, 19:32, 18 januari 2015. Anmäl

Undrar. Nej det betyder det inte. Du kan läsa på om reglerna i Äktenskapsbalken. Där står det. Eller fråga i någon juridisk chatt på nätet. "Enskild egendom" är en juridiskt term som aktualiseras i vissa sammanhang och som kräver att vissa kriterier är uppfyllda. Vi äger var och en av oss en hel massa saker som inte skulle anses vara "enskild egendom" i de sammanhang där denna terminologi används. Om någon använder termen "enskild egendom" som ett vardagligt uttryck kan det betyda precis vad som helst. I en juridisk process av något slag är definitionen mer precis. Jag förstår inte vad du är ute efter med dina frågor. Att en person är ägare till något innebär inte att det räknas som "enskild egendom" i t.ex. en bodelning. Däremot har den som äger något rätt att få behålla sina egna saker oavsett om det finns papper på att det handlar om "enskild egendom"eller ej. Om du tänker efter så förstår du nog detta. Det är väl för övrigt alldeles självklart att en person inte har rätt att ge bort, sälja, förstöra eller slänga något som är någon annans ägodel. Den som gör det begår ett brott. T.ex. skulle det kunna bedömas vara egenmäktigt förfarande eller kanske t.o.m. bedrägeri. Så det ska du definitivt akta dig för att göra. Vad är det du inte förstår? En kurs i grundläggande juridik rekommenderas.

Flerfaldig dödsbodelägare med koll på reglerna, 17:33, 18 januari 2015. Anmäl

@Flerfaldig... Vad betyder då detta: "Men det som hennes man (FS bror) ärvt från sin mor äger inte svägerskan trots att det förmodligen nu finns i hennes hem och används också av henne. Det innebär t.ex. att hon inte kan ge bort sakerna eller sälja dem. Inte heller blir de hennes vid en eventuell skilsmässa om maken inte accepterar att hon får ta dem." Innebär inte denna formulering att arvet är enbart mannens egendom? Dvs "enskild" egendom?

Undrar, 13:52, 18 januari 2015. Anmäl

Undrar. Nej ett arv är inte automatiskt enskild egendom. För att det ska vara enskild egendom krävs att det finns dokument i form av testamente eller gåvobrev där det tydligt sägs att det ska vara enskild egendom . Genom äktenskapsförord kan man också reglera ägandet mellan makar. Äktenskapförord kan skrivas både före och under ett äktenskap. Makar kan också ändra ägandeförhållandena genom gåvor till varandra. Om det handlar om värdefulla saker bör det dock formaliseras t.ex. genom gåvobrev för att förhindra senare problem. Om det inte finns någon enskild egendom vid en skilsmässa ska VÄRDET av makarnas GEMENSAMMA egendom beräknas i en bouppteckning. Det är VÄRDET av den gemensamma egendomen som är effekten av den s.k. giftorätten, inte sakerna i sig. När bouppteckning av all egendom är gjord sker en bodelning och ett skifte av ägodelarna, dvs. både av saker, t.ex. lösöre och möbler, värdesaker och fastigheter, bankmedel och andra ekonomiska tillgångar. När boet skiftas får vardera maken behålla SINA saker. Men det kan bli så att den ena makens saker och andra tillgångar är mer värda än den andra makens. Då måste detta regleras så att vardera maken VÄRDEMÄSSIGT tilldelas samma värde. Det kan ske t.ex. genom att den andra maken kompenseras med bankmedel eller att makarna kommer överens om en annan fördelning än den som skulle ske p.g.a. själva ägandet. Om man gifter sig med någon som har väldigt mycket mer eller väldigt mycket mindre tillgångar än man själv har är det nog bra att man tar hjälp av t.ex. en bankjurist eller familjerättsadvokat och diskuterar igenom de ekonomiska arrangemangen innan man ingår äktenskap.

Flerfaldig dödsbodelägare med koll på reglerna, 13:33, 18 januari 2015. Anmäl

@Flerfaldig... Är det så att ett arv automatiskt är enskild egendom? Måste det inte stå i ett testamente att så är fallet - annars går arvet in i det gemensamma? Jag frågar av intresse (även om jag vet att detta är något av ett avsteg från den ursprungliga frågan).

Undrar, 12:57, 18 januari 2015. Anmäl

Anonym 16.1. Vad spelar det för roll vad jag tänker om mina och andras saker? Uppenbarligen spelar det stor roll för andra. T.ex. verkar det vara så för FS:s svägerska. Men det som hennes man (FS bror) ärvt från sin mor äger inte svägerskan trots att det förmodligen nu finns i hennes hem och används också av henne. Det innebär t.ex. att hon inte kan ge bort sakerna eller sälja dem. Inte heller blir de hennes vid en eventuell skilsmässa om maken inte accepterar att hon får ta dem. Hon tillskiftas sina egna saker och maken tar sina. Om värdet av makarnas saker skiljer sig åt får det kompenseras med annat, t.ex. pengar (om giftorätt gäller). Normalt sett i dagligt äktenskapligt liv spelar det nog ingen roll vem som äger vad av de saker som finns och används i hus och hem. Det blir betydelsefullt först i s.k. "skarpt läge", vilket många blir väldigt förvånade och upprörda över. Det är därför inte helt fel att ha något lite kunskap om vad som gäller rent juridiskt om det skulle knipa.

Flerfaldig dödsbodelägare med koll på reglerna, 10:04, 18 januari 2015. Anmäl

Flerfaldig dödsbodelägare: fast TÄNKER du så, i verkligheten..? "Det där är min mans skål, det här är mitt överkast, det där är hans kaffetermos, det här är min soppskål..." Vi talar ju inte om jordegendomar eller yachter nu, vad jag förstår av TS...

Anonym, 16:13, 17 januari 2015. Anmäl

GW. Det som framgår tydligt av frågan är att FS anser det vara gåvor. Vad svägerskan anser vet vi inte, vi vet endast vad FS har för uppfattning om vad hon sagt och gjort. Jag har för egen del varit med om att personer hävdat att de varit ägare till saker som funnits i ett dödsbo. Ibland har det varit alldeles riktigt och kunnat beläggas med dokument. Ibland har det varit mer tveksamt och då blivit föremål för diskussion. Frågan om det varit lån eller gåvor rent juridiskt skulle därför kunna vara aktuell. Anonym 00.57. Svägerskan blir inte alls automatiskt ägare till det hennes man ärver. För att hon ska bli ägare krävs att han 1. ger henne det som gåva, 2. att han dör och hon ärver föremålet ifråga eller 3. att de skiljer sig och han medger att hon tillskiftas sådant som han äger.

Flerfaldig dödsbodelägare med koll på reglerna, 09:10, 17 januari 2015. Anmäl

Fast om det handlar om gifta par med gemensamt boende och ekonomi sedan länge, så är det väl bara juridiska spetsfundigheter detta att "svägerskan saknar arvsrätt"? Hon och hennes man ska ju ha grejerna de ärver från hans mor gemensamt ändå. Så det borde vara egalt vem av dem som går till svärmoderns f.d. hem och väljer saker i praktiken? Svägerskan har dessutom som kvinna antagligen mera blick för konst- och heminredningsföremål, än hennes man.

Anonym, 00:57, 17 januari 2015. Anmäl

Ringrätt?

Fråga: Vi var några stycken på en nyårsfest som undrade över en sak och hoppas på ett upplysande svar.
Enklast vore naturligtvis att fråga personen själv, men det kändes lite för känsligt för att vi skulle våga. Och vi kommer nog inte att våga framöver heller.
En av damerna som var med har tidigare varit gift och blivit änka vid omkring femtio års ålder. Hon har därefter varit förlovad men detta tog slut.
Oss veterligen har hon inte mött någon ny man sedan dess. Men vad vet vi? På festen hade hon dock en enkel och slät ring i guld på vänster hands ringfinger.
Hon drog som ett skållat troll efter tolvslaget så om alkoholen gjort oss modigare senare så hade vi inte kunnat fråga vad denna ring signalerade.

Men nu undrar vi alltså om en ring på vänster ringfinger visar annat än ”aktiva” förhållanden?

Svar: En slät guldring på vänster ringfinger signalerar för det mesta att man har en relation, eller är änka-änkeman (som sådan behåller man sina trohetsringar eller lägger bort dem, helt enligt eget tycke).
Er vän kan ha haft kvar sin ring från sitt äktenskap och tagit fram den igen efter den brutna förlovningen; många känner det ”tomt” utan ring på vänster ringfinger där man har haft en under många år.

Man kan ha vilket slags ring som helst på det vänstra ringfingret som prydnad eller som yrkes- eller akademisk markering, men den släta ringen utan dekor är oftast en trohetsring. Däremot är det ingenting etiketts- eller stilmässigt som hindrar att man har en ring utan någon som helst symbolik på det vänstra ringfingret.

Kanske ni alla skulle känna er bättre om ni avstod från att spekulera över denna ring och istället inväntar er väns egen förklaring, om och när det passar henne att ge en sådan.

Tänk om det inte finns något att förklara?

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (35)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 35

Världsvana Helena.... SUCK!

Anonym, 15:06, 14 januari 2015. Anmäl

Själv har jag min mormors förlovningsring (slät guldring) på vänster ringfinger sedan hon dog för 30 år sedan. I och för sig inget problem eftersom min sambo och jag inte har för avsikt att förlova/gifta oss. Ibland utbrister någon halvnära bekant "oj, har ni förlovat er" och erkänner sedan att han/hon inte lagt märke till ringen tidigare. Om man tycker det är jobbigt att få frågor om ringen kanske man dock ska välja att sätta den på ett annat finger...

Ringvän, 12:55, 12 januari 2015. Anmäl

MAGDALENA SVARAR: Angående att lägga bort sina trohetsringar när man blivit änka/änkeman upprepar jag vad som står i mitt svar: med detta gör man precis som man vill och känner. Det finns inga vedertagna eller ens vanliga regler om hur man bär eller inte bär sina trohetsringar när äktenskapet upphört genom döden. Däremot anses det olämpligt att fortsätta bära sina förlovnings- och vigselringar efter en skilsmässa, ringarna symboliserar trohetslöftet som får anses avslutat i och med skilsmässan.

Magdalena Ribbing, 09:56, 8 januari 2015. Anmäl

@Helena, inte nödvändigtvis, det där är nog individuellt och går inte att tolka som du gör.

Anonym, 01:46, 8 januari 2015. Anmäl

Anonym 10:53. Alltså, änkan behåller ju ringarna på tills hon är redo för att gå vidare - d.v.s. träffa en ny man. En del änkor har ett mellansteg, då de sätter ringarna på höger ringfinger i stället. Kalle: jag är inte sosse.

Helena, 19:36, 7 januari 2015. Anmäl

@anonym 19:24, jag har följt den här spalten länge och håller med om att Helena har lite egna ideer vad det gäller invandrare och "white trash" som hon gärna återkommer till. Däremot är det ju inget konstigt att ha erfarenhet av och åsikter om mycket som avhandlas här. Det har väl de flesta. Livlig fantasi är hon inte ensam om att ha heller, se bara på allt som kommentatorerna tolkar in i frågorna, stundtals helt fascinerande.

anonym 16:18 igen, 22:01, 6 januari 2015. Anmäl

@Anonym, 16:18, som framgått i denna spalt, så har Helena hunnit få erfarenheter av precis allt, och dessutom alltid i högre grad än frågeställarna. För det räcker inte att leva länge (det har jag också), utan det är en livlig fantasi som krävs.

Anonym, 19:24, 6 januari 2015. Anmäl

Underbar formulering av Magdalena: "Kanske ni alla skulle känna er bättre om ni avstod från att spekulera över denna ring och istället inväntar er väns egen förklaring, om och när det passar henne att ge en sådan."

Misan, 17:56, 6 januari 2015. Anmäl

Sköna Helena skriver om alliansringar i ett inlägg, undrar om hen får ha det om hen är sosse.

kalle, 17:52, 6 januari 2015. Anmäl

@anonym 15:27, stora erfarenheter? Jämfört med just dina menar du då? Alla som inte lever en extremt inskränkt tillvaro får erfarenheter vare sig man vill det eller ej.

Anonym, 16:18, 6 januari 2015. Anmäl