Chefodör?

Fråga: På min arbetsplats finns det en person som luktar väldigt illa, som om hen inte duschar och tvättar sina kläder så ofta som skulle behövas. Det stora problemet är att personen är min chef.

Det är en starkt unken, tydlig lukt av gammal ingrodd svett och smuts som dröjer sig kvar där hen har vistats. I början trodde jag att det kanske bara var jag som reagerade på lukten men jag har försiktigt frågat en kollega som känner samma sak. För mig är det ett så stort problem att jag tyvärr försöker undvika att vara i samma rum som min chef så långt det går.

Vilket är det bästa sättet att ta upp en sådan här känslig fråga på? Hade det varit en kollega som luktade illa så skulle jag ha pratat med min chef. Nu när det är chefen det rör sig om så blir det genast mer komplicerat. Jag känner inte min chef så väl då hen nyligen har tillträtt tjänsten så jag kan absolut inte ta upp detta med hen direkt. Jag är själv också ganska ny på jobbet. Chefens chef arbetar på annan ort och besöker sällan vårt kontor och känns inte heller som något alternativ.

Vad kan jag göra? Jag känner att det här är ett arbetsmiljöproblem.

Svar: Ja, det är ett arbetsmiljöproblem, svårt att lösa. Du kan knappast, och vill ju inte heller, tala direkt med din chef, och det är klokt, tror jag, att avstå. Vad du än skulle säga blir ju budskapets kärna ”du stinker och är äcklig” och det är hemskt att ta in för vem som helst.

Du skriver att du har en kollega med samma uppfattning. Jag vet ingenting om er arbetsplats men finns en facklig företrädare kan ni två vända er till den personen och förklara problemet och i bästa fall få hjälp med hur ni ska agera.

Om arbetsplatsen är liten och du inte kan nå en företrädare för er anställda så kanske du och din kollega kan ta upp problemet generellt, alltså inte riktat direkt till den illaluktande chefen. Ni skulle kunna föreslå chefen att få inkalla en extern specialist med inriktning på arbetsplatsproblem, i syfte att skapa bättre miljö på jobbet. Säg att ni har problem med lukter på jobbet och vill hitta en lösning. Informera specialisten i förväg om det specifika luktproblemet. Vederbörande kan säga sådant som att alla ska undvika det som sprider odörer typ att äta starkt luktande saker vid sin arbetsplats (om det alls förekommer) och för mycket parfym-hårmedel osv, och så naturligt komma in på det ytterst viktiga att ha en bra hygien och att hålla sina kläder rena.

Det är visserligen inte någon enkel åtgärd, men du beskriver också ett problem som är stort. Att dagligen vistas nära en person som sprider starkt obehaglig lukt är påfrestande, det kan knäcka den bästa arbetslust. En svag odör får man stå ut med men du beskriver något som verkar ha passerat gränsen för vad man måste tåla.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (15)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-10 av 15

Augusta Wiks tips är bäst. Ordet "idag" är perfekt här. Om sedan någon annan, en annan dag säger samma sak så inser vederbörande att detta är något som bör åtgärdas, men det blir inte så sårande som om ordet "idag" hade uteslutits. Absolut inga anonyma lappar eller presenter med "hintar". Det är bara elakt.

Marie Persson, 19:09, 29 mars 2017. Anmäl

Jag som underanstalld skulle aldrig saga at en chef att han eller hon luktar illa. Speciellt om chefen ar ny. Det vore ju fornedrande for chefen och kan gora det svart for anstallda att sen kunna skapa en bra relation med chefen. Ar det inte battre att lata en annu hogre chef ta hand om problemet? Deras ord har ocksa mer "tyngd" an vad mina ord skulle ha. Men gor det snarast. Annars kommer chefen undra varfor ingen sagt nagot tidigare. Det skulle gora saken annu mer pinsam.

Tycker jag Iallafall, 18:50, 29 mars 2017. Anmäl

Anonym lapp på chefens skrivbord där problemet beskrivs i klartext.

A A, 18:39, 29 mars 2017. Anmäl

Jag skulle säga till chefen som om det var första gången det händer, något i den här stilen: "Det luktar litet konstigt om dig idag, vet du om det?". Nästa gång vid lämpligt tillfälle säger man samma sak, då bör väl chefen börja fundera. Om dessutom flera av medarbetarna gör så blir det svårt för chefen att strunta i. Om det nu inte är så chefen är deprimerad t ex och inte har själslig ork att hålla sig och kläderna rena. Skulle inte själv vilja höra det som Kap Kennedy föreslår.

Augusta Wik, 15:45, 29 mars 2017. Anmäl

Ett grundtips i alla sådana här lägen är att, så att säga, göra sig själv till orsaken. Exempelvis: "Tyvärr är jag överdrivet känslig för vissa lukter, och jag verkar ha lite svårt för just din. Kan vi lösa det på något vis?" Det är ingen magisk formel som omedelbart fixar allt, men det innebär att den andre erbjuds en chans att se på saken en smula utifrån/uppifrån, istället för att tvingas i personlig försvarsställning. Därmed kan frågan ofta diskuteras som om den vore ett gemensamt problem.

Kap Kennedy, 14:54, 29 mars 2017. Anmäl

Kanske går det att hinta? Ge en fin present med deodorant och parfym/after shave till jul eller födelsedag.

Sweydia Ism, 13:39, 29 mars 2017. Anmäl

@ Tore Persson: Jag har varit med om att en chef luktat så otvättat och unket att det var ett arbetsplatsproblem. Det var definitivt en olägenhet, och högst olämpligt med tanke på arbetsplatsen. (Inom sjukvården) Vi fick gå till högste chefen som vänligt förklarade för sin högra hand att det var läge att tvätta kläder och duscha. Tyvärr var det en situation som måste upprepas flera gånger...

Helena Steen, 12:51, 29 mars 2017. Anmäl

Om FS och arbetskamraterna väljer att själva ta upp "odörfrågan" med chefen; ställ frågor om kost, medicinering - något annat som "sätter sig i kläderna" etc. Att direkt påstå att någon "stinker och är äcklig" är, förstås, alldeles för brutalt.

gamla Tekla, 11:58, 29 mars 2017. Anmäl

Anna Holmberger, men det är inte helt enkelt att komma på ett bra och vänligt sätt att säga det på, där ligger nog största problemet i att folk hellre håller tyst.

Susie Dahl, 11:44, 29 mars 2017. Anmäl

Arbetsmiljölagen kräver att det ska finnas ett skyddsombud. Den fysiska miljön; lokaler, ventilation etc., samt den (psyko-)sociala miljön; stress, ledarskap etc. hör till ansvarsområdena. Vill ni inte ta upp problemet med chefen direkt - kontakta skyddsombudet, redogör för dilemmat och be om en allmän arbetsplatsgenomgång. Odörproblematiken kan "bakas in" och blir på så sätt ingen huvudfråga. Lycka till!

gamla Tekla, 11:21, 29 mars 2017. Anmäl

Mötesmotvilja?

Fråga: Jag skulle behöva hjälp med att komma ur en lite prekär situation. Det är så att jag har blivit inbjuden hem till en kollega för fika och lite samtal. Kollegan i fråga är inte jättenära. Jag känner mig dock inte särskilt bekväm med att tacka ja till inviten, då vi är oense om en rad viktiga frågor som vi arbetar med. Samtidigt vill jag inte verka ohövlig.

Hur tackar jag nej på ett artigt sätt i den här situationen?

Svar: Enkelt vore att föreslå att du får akut huvudvärk och därmed förhindras att gå hem till din kollega. Men det är ingen bra idé, din kollega kommer att upprepa sin inbjudan och du kan inte få huvudvärk igen. Vore inbjudan till ett samtal på arbetsplatsen skulle du inte behöva bekymra dig. Det hela verkar vara ett försök att komma tillrätta med er oenighet om arbetsfrågorna, och det är ju bra. Däremot är det inte bra att du har obehagskänslor över att mötas utanför arbetsplatsen. Det brukar inte ge något bra resultat om man känner sig tvingad.

Du har ju redan fått denna inbjudan och kanske antytt ett ja till den? Då skulle du nu kunna säga mycket vänligt till kollegan ”vid närmare eftertanke känns det bäst för mig att vi håller oss på jobbet och pratar här, hoppas du tycker att det är okej.” Det ger utrymme för din kollegas egen eftertanke – inbjudan är sannolikt välmenad och förtjänar ett vänligt bemötande.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (13)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-10 av 13

Det är ju uppenbart att det handlar om nåt som har med jobbet att göra, så när personen tar upp det igen, säg "Vi kan väl prata om det nu?" Varför ska de (båda) behöva lägga tid på deras fritid för att lösa vad det nu kan vara? Sköt det på arbetstid. Särskilt som det garanterat inte är nåt speciellt trevligt, kanske lite jobbigt rentav.

Lyra Lof, 08:49, 18 mars 2017. Anmäl

Jag skulle nog ta ett ärligt försnack med kollegan o säga att med tanke på oenigheten (dumt att låtsas som det inte existerar) så skulle jag vilja att vi reder ut det först och för det föreslår ett lånat rum på jobbet. När allt är uppklarat så kan det ev. bli aktuellt med mer privata träffar om båda vill det, men föreslå då allmän plats till en början.

A A, 17:50, 17 mars 2017. Anmäl

Tycker att den här kollegan som bjuder hem till "fika och samtal" borde deklarera vad samtalet gäller. Jag skulle inte känna mig väl till mods att gå hem till någon med de förutsättningarna. Gäller det arbetet så måste det finnas ostörda mötesrum. Är det risk för ett samtal som leder till upprörda känslor som kollegan inte vill att FS behöver visa för de andra kollegorna?

Augusta Wik, 08:29, 17 mars 2017. Anmäl

Det finns fik, restauranger, där man kan sitta avskilt så inga hör, är envist övertygad om att besöka varandras hem för arbetsfrågor där man oense om arbetsfrågor ska undvikas till varje pris. Nu får man hoppas att det är ett civiliserat möte där man inte höjer rösten vilket är lättare om man befinner sig i eget hem. Spelreglerna blir gärna till favör till den som bor i lägenheten.

Kerstin Sundberg, 06:52, 17 mars 2017. Anmäl

Finns det någon annan arbetskamrat du känner dig trygg tillsammans med? I så fall kan du fråga den personen om den vill följa med och sedan gå till inbjudaren och undra om inte X kan komma med också. Erbjud gärna att ta med fikabröd. Det är i vanliga fall inte artigt att bjuda med andra när man ska gå till någon men den här gången känns det befogat med moraliskt stöd. Om du dessutom erbjuder att ta med lite kakor eller liknande så är du inte påträngande.

Sweydia Ism, 17:57, 16 mars 2017. Anmäl

Kanske frågeställaren inte tycker det är värt tid och pengar att ta en fika på stan med en kollega som hen inte är bekväm med. Kanske de rentav inte bor så till att det faller sig naturligt. Kanske man rentav kan tänka sig att arbetsrelaterade frågor ska lösas på arbetet, kanske rentav med hjälp av ansvarig chef.

Friterade Mulor, 16:41, 16 mars 2017. Anmäl

MAGDALENA SVARAR: Ni som föreslår ett möte på kafé eller liknande: förmodligen vill inte någon av de två arbetskamraterna att andra ska höra vad de säger, därav inbjudan till den enas hem. På arbetsplatsen finns förhoppningsvis ett rum där man kan sitta och prata, med eller utan kaffe. Vilka orsaker som föreligger för den antydda konflikten vet jag ingenting om, knappast heller kommentatorerna.

Magdalena Ribbing, 10:26, 16 mars 2017. Anmäl

Sympatiskt av kollegan! Ta den utsträckta handen - men, föreslå en träff ute på stan. På jobbet kan det bli svårt att få vara ostörd - hemma är privat mark. Obekvämt? Så kan det kännas. Tänk att samtalet inte behöver leda till, att ni bägge blir jättenära - men, till att gå framåt. Det räcker!

gamla Tekla, 09:15, 16 mars 2017. Anmäl

Efter att ha funderat lite på frågan, börjar jag undra om det kanske är en allmän olust på arbetsplatsen inför FS avvikande uppfattning i många viktiga frågor, och att kollegan (som kanske har erkänt god medlarförmåga) då utsetts att lirka med FS? Vad vet jag? Man får förvisso bara höra ena parten i den här spalten.

Helena Steen, 08:32, 16 mars 2017. Anmäl

Nu framgår det ju inte hur oense de är, om det är just den saken som kollegan vill prata om, eller om de båda ens har en likartad uppfattning om situationen. Men med vissa konflikter är det så att man måste driva dem till sin spets. Om det nu är så att kollegan vill prata ut, tvinga denna att göra det direkt här och nu, utan fikabjudningar hemma eller annorstädes. Få kollegan att förstå att konfliktlösningen måste ske före eventuellt trevligt samkväm.

Kap Kennedy, 07:59, 16 mars 2017. Anmäl

Röstbrevlådesvar?

Fråga: Jag har funderat kring det här med röstbrevlåda i mobiltelefoner i såväl privat som i jobbsammanhang. Det händer mig ofta att någon talar in ett meddelande på min röstbrevlåda och ber mig att återkomma utan att nämna i vilket ärende.

Men är det riktigt att person A som har ett ärende och behöver prata med person B ber hen att ringa tillbaka? Då får ju person B en ofrivillig punkt på sin att-göra-lista eftersom person A förlitar sig på att person B kommer ringa tillbaka när hen blir ledig.

Hur ser Magdalena på det här, om någon talar in ett meddelande till mig och ber mig ringa tillbaka är det då jag som ”har bollen” och borde agera? eller är det fortfarande upp till den andra personen att gå vidare med ärendet?

Svar: I samband med ens arbete måste röstbrevlådan betraktas som ett slags brev. Alltså ska man besvara samtalet. Det är inte lika nödvändigt beträffande ens vänner – fast vill man behålla en god relation till dem ska man återkoppla när man kan.

Vid uppmaning att ringa tillbaka i arbetet ska den som ringer upp också säga vad ärendet gäller; den som har blivit uppringd kan ha en prioriteringslista på samtalen.

Så svaret är: ja, du bör ringa upp om det handlar om jobbet, och nej, du måste inte ringa upp privata vänner, samt slutligen: den som ber att få bli uppringd ska meddela sitt ärende, gärna kortfattat.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (8)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-8 av 8

Det verkar som några gör det mesta för att undvika att svara i telefon, varför ha en - i alla fall privat - om man mest försöker undvika samtalen? OBS OBS man behöver inte vara uppkopplad hela tiden och alltid svara på en gång, men ringer man bör man kunna förvänta sig svar inom rimlig tid.

Maja Gräddnos, 16:18, 11 januari 2017. Anmäl

Man behöver inte använda röstbrevlåda. Eller göra som min son som har eget företag och får hundra samtal per dag. Där hör man efter pipet: "Tala inte in nåt här." Han ser vilka som ringt och ringer tillbaka om han är intresserad. Lyssna på och tala in meddelanden tar alldeles för lång tid.

lars_billberg lars_billberg, 11:26, 10 januari 2017. Anmäl

MAGDALENA SVARAR: Lyra Lof kl 11.11: Det händer, har jag förstått bland annat av frågor till min spalt, att icke nära vänner ringer oönskat ofta och lämnar telefonsvarsmeddelande med krav att bli uppringda - men det menar jag att de som rings upp i privata sammanhang måste få bestämma själva. De vet ju vem som kräver respons och kan avgöra om de vill ha kontakt. Den som slarvar med att ringa tillbaka till en äkta vän förlorar förmodligen vederbörande - och det är i så fall "frivilligt".

Magdalena Ribbing, 16:36, 7 januari 2017. Anmäl

Om det gäller jobbet så ska man ringa tillbaka och om man privat har så mycket på sin att göralista att man inte har tid att prioritera sina vänner och höra vad dom vill borde man nog tänka över sitt liv och tillvaro

Ulla Flodin, 14:08, 7 januari 2017. Anmäl

I jobbet: Om ärendet är viktigt för den som ringer upp så återkommer den. Om någon frågar "Varför ringde du inte tillbaka?" kan du svara "Jag visste inte vad det gällde, nämn gärna ärendet nästa gång". Du kan med gott samvete låta 'svara på röstmeddelanden utan ärende' vara gånska långt ner på prioriteringslistan. Det kan ju vara en försäljare eller liknande som du inte alls har tid för. Vänner: Som du känner. Har du tid/lust så ring tillbaka, annars SMS "Tack för meddelandet. Vi hörs!"

Sweydia Ism, 12:43, 7 januari 2017. Anmäl

Nu blir jag riktigt förvånad över MR:s svar. "nej, du måste inte ringa upp privata vänner [som har lämnat meddelande och bett dig ringa tillbaka]". Hur är det konsekvent med hur du annars skriver?

Lyra Lof, 11:11, 7 januari 2017. Anmäl

Om man inte har möjlighet att ringa tillbaka när man hör meddelandet och vill "kasta bollen tillbaka" i privata sammanhang så svara med ett SMS - Hej! Jag hörde ditt meddelande, jag nås enklast efter åtta/på onsdag/på helgen."

Maria Olsson, 09:01, 7 januari 2017. Anmäl

Det är ju inte funktionellt att sitta med listor av meddelanden där folk ber en ringa upp. Det skapar stor stress om man ligger efter. Man kan använda flera sätt att styra inflödet och begränsa en växande arbetsbörda: !) Inför en telefontid där du alltid svarar 2) säg i röstbrevlådan att personen ska säga sitt ärende för att du ska ringa tillbaka 3) Säg även att om du inte fått kontakt (tex inom arbetsdagens slut eller inom 5 dagar) så måste personen aktualisera ärendet på nytt (tex via mail)

caroline caroline, 08:43, 7 januari 2017. Anmäl

Taxihyfs?

Fråga: Jag kör taxi. En hel del kunder talar ej om vart de ska åka. Eller så uppger de ej vad de heter när taxin är förbeställd utan öppnar bakluckan själva för sitt bagage och grymtar bara.

Jag fick en beställning till en adress vid en stor myndighet.

Jag kör fram till adressen. Där står fem kvinnor med resväskor.

Jag har namnet på kunden som ska åka på konto (de blir fakturerade). Jag har även telefonnumret. Jag hann inte ur bilen förrän de första tre damerna snabbt öppnat bakluckan och lagt in sina väskor. En av dem talar norska och hon ska minsann åka nu direkt. Jag kliver direkt ur bilen och frågar efter namn, uppger det namnet som står på min beställning.

Nu blir norskan lite brydd. Men ja, det är vi, säger de två andra kvinnorna som står i bakgrunden med varsin väska och som ser lite lagom timida ut.

Nu börjar de tre första kvinnorna ta ut sina väskor som de redan lagt in. De vill absolut inte ha någon hjälp! Kan Magdalena hjälpa taxikunder att förstå hur de helst ska bete sig?

Svar: Ja, tänk om det som Hyfs- och stilspalten svarar på läsarnas frågor kunde ändra och förbättra det som i de flestas uppfattning är dåligt beteende! Men så väl är det inte. Däremot vet jag att spalten ofta väcker diskussion och i bästa fall fungerar som en ögonöppnare för en del läsare. En hel del av det som andra ser som ohövligt och fel sätt är ofta bara obetänksamhet, okunnighet. Fast man kan inte skylla på sådant hur länge som helst i vuxen ålder.

Nu är det högsäsong för taxiåkandet, lika med att många beger sig hemifrån till olika begivenheter och ska såväl dit som tillbaka. Förstår man som kund att det är taxiföraren som vet bäst (nästan alltid!) så hälsar man med ett hej, eller säger sitt namn/sifforna om bilen är beställd. Är det fler än man själv på platsen väntar man till dess att föraren har markerat att man kan kliva in. Bagage ska man inte ens i bästa välmening själv lasta in i bakluckan, det är förarens sak att öppna luckan och placera väskor med mera.

När man som passagerare har satt sig i bilen ska man inse att den är förarens arbetslokal, inte en plats för passagerarens frukost eller kaffestund. Inte heller sminkloge för kamning, parfymering och annat, eller för större klädbyten vilket förekommer. Egentligen ska man inte heller utgå från att allt man säger i mobilen eller till medpassageraren förblir hemligt, även om taxiförare yrkesetiskt ska hålla tyst om det som de hör i sin bil. Det finns berättelser om goda aktieaffärer som förare har gjort efter en färd med högpratande affärspassagerare, och om information som spritts i diverse medier från intima pratstunder i en taxi.

Att passageraren säger vart färden ska gå omedelbart är självklart, inte bara ”åk mot xx-hållet.” Föraren behöver planera resan och därför få veta exakt adress från början. Däremot ska passagerare som säger att de vill åka en specifik väg få göra detta, även om en annan rutt hade varit effektivare.

Och att den som får visserligen betald men ändå hjälp att ta sig från en plats till en annan säger ”tack” när färden är avslutad är så självklart att det inte borde behöva nämnas.

Vanligt hyfs? Absolut.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 2

Kommentarer (16)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 16

Åkte taxi igår. Hade beställt per telefon. Föraren satt kvar i bilen när och jag fick själv öppna dörren och hoppa in. Andra förare går ut, går runt bilen och öppnar dörren. Vilket som är ok för mig, men det vore lättare för oss kunder att följa rätt "uppföranderegler" om förarna själva enades om hur DE ska uppträda....

Anna N, 10:21, 17 december 2016. Anmäl

När man läser FS:s spörsmål och M.R:s svar, inser man att ett liknande scenarie kunde ha inträffat var som helst inom servicesektorn. Visst, kan nerver spela både omdöme och hövlighet ur styr - men, man måste väl försöka ta sig samman? Eller behöver man inte ens tänka på det - när man har med människor i serviceyrken att göra? Respekt, gott folk!

gamla Tekla, 12:04, 10 december 2016. Anmäl

Visst kan man ifrågasätta varför FS skrev att en av kvinnorna var norska. Men då kan man lika gärna ifrågasätta varför FS berättar att de aktuella personerna var just kvinnor. Eller varför det utspelade sig vid en statlig myndighet. MÅSTE vi vara så överkänsliga??? Vill vi verkligen att alla berättelser ska "renas" från alla detaljer om kön, härkomst, dialekt, klädsel, utseende mm. Dessutom har vi fått lära oss här i spalten att nästan alla samtalsämnen (utom vädret) är kränkande. Gud hjälpe oss

Anna N, 09:27, 10 december 2016. Anmäl

@Swedaya Ism: Visst får man beställa och ta med väninnorna! Problemet i FS fall var ju att det var två OLIKA sällskap. De tre som rusade fram och för att ta bilen hade inte beställt den. De två "timida" kvinnor som stod bakom var de som gjort beställningen. Personligen bekräftar jag alltid beställningen med mitt namn, men har gjort "försyndelsen" att själv lyfta in min väska. Dock av ren hänsyn till föraren (har lite svårt för när andra ska "slita" för min skull)

Anna N, 09:19, 10 december 2016. Anmäl

Maria Otterbäck: "Även med så svensk accent som möjligt är det svårt att bli bemött trevligt och snällt av taxiförare i Stockholm." Öh, vad? Konstig kommentar... a) Måste man ha en "så svensk accent som möjligt" (vad gör turister? eller är det invandrare du avser?) för att taxichaufförer ska bemöta en "snällt"?; b) Utifrån ditt efternamn kan jag inte se hur du skulle behöva anstränga dig för att låta så svensk som möjligt. Så, varifrån får du det här; utländska vänner/bekanta/egna funderingar?

Lyra Lof, 07:05, 10 december 2016. Anmäl

... taxichauffören har problem med (det låter så), hur stor chans är det att han/hon kan uppfostra hela folket till att ändra sitt beteende? Nej, FS får själv vara proaktiv och SÄTTA UPP EN SKYLT I PASSAGERARFÖNSTRET. (För fasen.) Hur enkelt som helst: ritpapper och tjock tuschpanna med beställarens namn. Även om alla råd till taxiresenärer var utmärkta, så är jag förvånad att, även om inte FS bad om detta, MR inte gav några tips till FS om hur han/hon kan lösa sitt problem!

Lyra Lof, 07:01, 10 december 2016. Anmäl

Kvinnorna som började lasta i bagaget i bakluckan hade förmodligen inte beställt nån tax—men hade stått där längst, så de antog att de var först. Varför skulle de inte anta det? Och att tycka att det är "dåligt beteende" att börja lasta in sina väskor när chauffören hade 'poppat upp' bakluckan? Vadå, det är helt normalt. Ska man stå där och vänta på tillåtelse? Det är en underförstådd del av tjänsten. Göra att resan tar längre tid medan taxin står där utan att taxametern går? Om detta är något

Lyra Lof, 06:54, 10 december 2016. Anmäl

Magdalena, kan du inte på ett pedagogiskt sätt förklara också det här med dörröppning... Om chauffören öppnar dörren så sätter sig oftast kvinnan först i bilen och hasar sedan över till vänstra baksätet... Männen står oftast kvar och förväntar sig detta. Om chauffören går ur bilen för att släppa ur kunden tycker jag att det är oartigt av kunden att öppna själv och kliva ur... Tack för orden om att bilen är chaufförens miljö. 120db på radion och skrikande resenärer är en mardröm

oscar kindbom, 19:00, 9 december 2016. Anmäl

Jag tror FS nämnde att damen var norska eftersom det fanns en beställning i ett namn, antagligen ett namn som var helsvenskt. Självklart säger man sitt namn när taxin kommer för att bekräfta att det är rätt beställning. Dock visste jag inte att det var "fel" att komma flera personer till bilen; om jag och två väninnor ska hem från krogen så beställer jag taxin i mitt namn och de andra hänger med. Kan man inte göra så?

Sweydia Ism, 17:38, 9 december 2016. Anmäl

Jag är taxiförare på Taxi Stockholm, Jag lägger i väskor i bagaget och tar även ut väskor. Det är förarens ansvar! Om kund glömmer väska i bagaget. Så är föraren ansvarig att köra det till kund gratis. Självupptagenheten samt stressen hos Stockholmarna har nått oanade höjder, Man uppger att man vill åka till Södermalm? Jaha var? KÖR! Jaha? Eller som i går. Kör till Stan? Från DN Huset till Stan? Jag skulle kunna skriva en bok. Men jag sparar det till framtiden :-)

Martin Manhold, 13:03, 9 december 2016. Anmäl

Arbetsplatskalas?

Fråga: Jag jobbar på ett relativt stort företag där man 1-2 gånger om året brukar ordna kick-off eller, som nu snart, julmiddag för sina anställda. Att vi ska äta middag och var vi ska äta berättar man, men även att vi ska ses en stund före för att göra något tillsammans, och vad detta något är avslöjar man inte. För mig och för några andra arbetskamrater är detta väldigt jobbigt. Förr om åren har det rört sig om allt mellan fysiska aktiviteter som dans till att göra en julstjärna i papp. Jag vill känna till i förväg vad som förväntas av mig så jag kan ta ställning till om jag vill delta eller inte.

Ingen kommer att tvinga mig såklart, men det känns inte kul behöva trassla sig ur en situation när den väl sker utan då tackar jag hellre nej i förväg, fortsätter jobba, och meddelar att jag gärna deltar i middagen. Tanken är god men leder till att några av oss känner sig obekväma och funderar på skippa hela dagen. Kommentarer som ”lite får man bjuda på sig själv” har kommit upp när detta förts på tal och det känns jobbigt eftersom jag ser jobb som jobb och privat som privat och jag vill själv få avgöra var gränserna ska gå för detta. Både middag och aktivitet är frivilliga, dvs arbetsgivaren anser inte vi måste delta, utan vi kan just jobba istället.

Svar: Då och då kommer frågor om hur man kan slippa undan nöjesaktiviteter på jobbet som man känner obehag inför. Som du skriver är det vänligt tänkt men likafullt vanskligt. Att göra en julstjärna låter inte så dramatiskt, men kan ändå bli pinsamt för den som är fumlig. Aktiviteter av olika slag verkar bli allt vanligare, kanske för att få en arbetsgrupp att samarbeta bättre. Men är det som du skriver ett relativt stort företag där ledningen bjuder de anställda på något trevligt som en julmiddag, är det förmodligen inte just detta förbättrade gruppsamarbete som eftersträvas, utan att alla som arbetar på företaget ska muntras upp med något som de blir glada av. Ibland ska det också sjungas en specialskriven visa om företaget med skämt om en del arbetskamrater och chefer som alla förväntas skratta åt; att detta slags visor görs efter Povel Ramels ”Bladbergeri”, googla på den, förstår jag inte.

En festkommitté kan ha tänkt ut något som verkar roligt. Eller har en festkonsult fått uppdraget att göra kalaset extra kul. Men sällan är det som uppfinns av gemensamma ”lustigheter” lika roligt för alla på arbetsplatsen. Det kan fungera om alla är ungefär lika gamla och har likartade intressen som exempelvis träning, så att alla är beredda att visa upp sina kroppar i fysiska aktiviteter. Eller att alla har ungefär samma grad av kunskap så att inte frågesporten blir utklassande.

På en arbetsplats där de anställda har olika åldrar och skilda intressen kan dessa aktiviteter bli hemska. Att tvingas bada gemensam bastu är plågsamt för många fler än festkommittén med medelåldern 30 år kan föreställa sig. Att förmås springa eller hoppa eller kasta pil eller annat som kräver en viss fysisk färdighet, kan kännas utpekande, man uppfattar sig själv som löjlig och som att man gör bort sig. Det vill ingen göra. Empatiska (läs: gulliga) arbetskamrater som milt hjälper varandra brukar vara en bristvara i tävlingslägen. Frågor som att arbetskamraterna får svara på vad de vet om varandra med icke arbetsrelaterad information kan vara påfrestande, varför ska alla få reda vilka underbetyg man hade i skolan? ”Bjuda på sig” kan den göra som är trygg i sig själv. Alla är inte det. ”Hemliga” aktiviteter bör inte förekomma. Det slags överraskning är fel.

Arbetsgivare bör i all sin vänlighet tänka efter väldigt, väldigt noga om de roligheter som planeras verkligen blir roliga för alla, varmed menas samtliga som inbjuds till festligheten. Det enda jag kan tänka ut som inte är riskabelt i den genren är gemensam matlagning med en professionell kock. De som vill röra i grytorna gör det, övriga blir avsmakare som jublar när det behövs.

Tacka ja till middagen, du vet ju hur dags den är och säg artigt att du avstår från samlingen innan dess. Rekommendera dina likasinnade kolleger att göra likadant. Kanske faller en pollett ner hos arbetsgivaren. Vill du så kan du erbjuda dig att ingå i festplaneringen till nästa kalas och se till att det blir vettigt.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 9

Kommentarer (30)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 30

På min väninnas kick-off fick de anställda veta att "nu skulle var och en ställa sig upp och sjunga valfri sång med text som passade in på deras egna arbetsuppgifter (!)" Alla är ju inte glada i att ställa sig upp sådär och sjunga samt att i all hast komma på en egen text fick många att känna sig illa till mods och flera vägrade tvärt. Bada bastu tillsammans är väl heller ingen höjdare likaså att leka obligatoriska vuxenlekar i vildmarken på Härjar-ön med övernattning en fre-lör på befallning

eva östlund, 20:05, 30 november 2016. Anmäl

Bara Föratt, 11:25, Håller helt med att överraskningsevent är helt uteslutet, det går bort direkt för mig iaf. Jag menar bara att det är svårt att få ihop något som alla är nöjda med.

A A, 17:18, 29 november 2016. Anmäl

En del kallar det for att bjuda pa sig sjalv. Andra kallar det for fornedring. Jag tycker var och en ska fa bestamma hur dessa lekar upplevs.

Tycker jag Iallafall, 05:34, 29 november 2016. Anmäl

Hej Lyra Löf! Så bra att du förstod när jag skrev litet tydligare :)

Ann-Caroline Mörner, 20:38, 27 november 2016. Anmäl

Det jag funderar lite över varifrån den här inspirationen till ”bonding” kommmer ifrån? Vart har har den gamla enkla och trevliga idén med ett vällagat julbord/ jullunch tagit vägen? Tycker mest de här nya idéerna försvårar, och till stor del motverkar just det de säger sig stå för! För egen del skulle jag avsky att tvingas göra ngt som jag personligen avskyr tex bada bastu, och därmed motverka hela syftet och bara få mig att tacka nej nästa år.

Maleandro Le Male, 16:33, 27 november 2016. Anmäl

@A A: Få begär inte vad jag kan se att aktiviteten ska vara anpassad efter hens önskemål. Bara att få veta vad aktiviteten är så hen slipper tacka nej varje gång i rädsla för vad hen kan tänkas utsättas för. Om det inte var en överraskning så kan hen vara med de gånger det är något som hen är bekväm med.

Bara Föratt, 11:25, 27 november 2016. Anmäl

A-CM: Det framgick inte att det var det du menade med "Stalinfasoner".

Lyra Lof, 06:36, 27 november 2016. Anmäl

Hej Lyra Löf! Jo, det togs mycket illa upp att företaget ville beordra de anställda till detta en fredagskväll, utan att uppge var vi skulle vara och därtill skulle detta vara på vår fritid (dvs obetald arbetstid). Ingen arbetsgivare har rätt att beordra de anställda till någonting på deras fritid. På Stalins tid var det kanske så, men inte i en demokrati,

Ann-Caroline Mörner, 22:56, 26 november 2016. Anmäl

Det är hopplöst att försöka hitta ngt som passar alla. Middag dag X passar inte anställd Y som blir sur då dagen är fel, ändras den blir Z sur då den inte passar hen, Q vill ha aktivitet M vilket upprör C som hellre vill göra W, dagen ändras till H vilket upprör K som inte kan o Ö som har svårt med barnvakt, A o B vill att man ska göra D vilket E o F tycker är opassande. Det hela slutar med att samtliga anställda tycker ag är snål som bjuder på catering julbord i personalmatsalen. God Jul !

A A, 22:42, 26 november 2016. Anmäl

Är det inte bäst att börja i änden "vad är meningen med det hela"? Handlar det om att bygga på teamkänsla, bör aktiviteten samla alla och inte få någon att känna sig obekväm eller utanför (oavsett varför). Min personliga erfarenhet som delaktig i festkommittéer är att mycket få människor tycker om överraskningar och hellre säger nej än utsätter sig för okända aktiviteter... och numera, när folk blivit ännu mer känsliga för hur de uppfattas, är risken ännu större.

Carina Carlström, 21:10, 26 november 2016. Anmäl

Privatsjuk?

Fråga: Jag ska inom en snar framtid genomgå en operation som jag anser är av privat natur. Då jag inte vill avslöja vilken typ av operation det är har jag för avsikt att endast vara sjukskriven i fem dagar, inget avslöjande sjukintyg behövs då från t ex ortopeden, ögonläkaren eller tandläkaren. Då jag behöver vara hemma längre tänker jag ta ut semester resten av tiden.

Jag måste nu ansöka om semester och tala om för min arbetsgivare att jag ska opereras och vara borta fem dagar extra förutom semestertiden.

Min arbetsgivare lär inte uppskatta att jag tar semester och ännu mindre att jag är sjuk, dvs borta fem dagar extra. Då många på arbetsplatsen är mycket öppna om sin hälsa, t ex ”i morgon ska jag operera bort min XX eller YY” är jag säker på min arbetsgivare kommer att fråga vad för operation jag ska genomgå. Att då svara ”vilken snygg slips, är den ny?” eller ”såg du TV-programmet XX i går?” känns lite konstigt.

Jag vore tacksam om jag kan få något bra tips på hur jag svara utan att verka otrevlig.

Svar: Denna ständiga nyfikenhet! Om du ska opereras för besvär i ett knä eller genomgå en skönhetsoperation eller något helt annat gör ingen skillnad för din arbetsinsats, du är frånvarande från ditt jobb, kan inte utföra dina uppgifter – det är vad som betyder något. Orsaken till din frånvaro bör vara ointressant för din arbetsgivare och dina kolleger, så länge det inte handlar om vad som kallas ogiltig frånvaro.

Så meddela din chef att du ska genomgå en operation som kommer att hindra dig från att arbeta under xx dagar, och att du för din ekonomis skull tar ut semesterdagar för att få ihop den tid som behövs.

Det behövs inte andra förklaringar och din arbetsgivare har inte rätt att rota i vilket slags operation det handlar om. Frågar vederbörande vad det är för operation ler du vänligt och säger att det är en mindre men viktig sådan, och så säger du inget mer. Det vore konstigt om din chef då skulle fortsätta att tjata om vad du ska genomgå.

Naturligtvis finns personer som frågar om sjukdomar osv av vänligt intresse. Men det innebär ändå inte någon skyldighet att redovisa precisa orsaker till en frånvaro. Att fråga ”hur står det till?” kan besvaras med precis det man vill berätta, och det är en annan sak än att avkrävas information om exakt vad som orsakat ens frånvaro.

Ett gammalt och bra knep när man inte vill delge andra detaljer är att man ser vänlig ut och svarar luftigt och lite framåtblickande, ungefär ”ja, det är en ofarlig åtgärd men nödvändig, och det kommer att gå bra så jag räknar med att komma tillbaka xx datum, mitt jobb kan nog vänta till dess/fördelas på A och B och jag finns ju tillgänglig om det är några frågor.” Du förstår mönstret, bekräfta att du ska opereras, säg inte en bokstav om vad, men prata snabbt om ditt jobb och kan du antyda något framåt i tiden, gör det.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (10)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 10

Lyra Lof, 20:50, tex. en långtidssjuk anställd måste arbetsgivaren erbjuda en plan för hur hen skall komma tillbaks till arbetet, ohälsa på arbetsplatsen som leder till sjukdom kan ag. bli ersättningsskyldig för om anställda tex. påpekat detta men inget gjorts för att förbättra situationen. Finns mycket i denna fråga. Kontakta facket vid mer specifika frågor.

A A, 18:52, 23 november 2016. Anmäl

Vad menar ni som skriver att arbetsgivaren har ansvar för den anställdas hälsa? Är det nåt jag har missat här?

Lyra Lof, 20:50, 22 november 2016. Anmäl

Hade precis tänkt skriva något liknande som "Annika Siegers, 10.22". En arbetsgivare som håller hårt på formaliteten kan ställa till problem för FS med det upplägg hen tänker sig. Då är det nog klokare att spela med öppna kort gentemot chefen, och faktiskt rådslå med denne: "jag ska göra mindre operation av ofarligt slag, orsak vill jag helst hålla privat om ok? Vad är bäst för att slippa prata om det? Vill du att jag ska ta ut semester? Nog vettigast 100 % semester eller 100% sjukskrivning"

Anna Andersson, 14:49, 22 november 2016. Anmäl

Chef för 12 personer. Om du hade kommit till mig och sagt att du behöver vara ledig för en operation så hade jag svarat med "Okej, är allt ok med dig? Finns det någonting jag kan göra?". Om du då inte vill säga vad det handlar om så svarar du helt enkelt "Nej tack, det är lugnt, det är inget så allvarligt". Jag skulle då inte fortsätta fråga, men om din chef gör det ändå, så är det bara att svara att "Det är privat". "Det är privat" är en full godkänd förklaring.

Simon T, 12:05, 22 november 2016. Anmäl

En ag har rätt att neka/dra in semester om arbetet så kräver. Så ärlighet, sjukintyg och sjukskrivning är det bästa. Dessutom har men inte rätt att ersätta sjukdagar med semester, det finns ag som tillåter efter enskild uppgörelse men inget en kan kräva.

Annika Siegers, 10:02, 22 november 2016. Anmäl

Man kan strycka över delarna som beskriver anledningen till sjukskrivningen. Chefen behöver inte veta varför man är borta. Man ska få ha könssjukdomar, vara deprimerad, utföra aborter eller annat utan att behöva berätta det. Be den som utfärdar sjukintyget om en kopia där allt som inte chefen behöver se är överstruket. Vad man kan säga är väl sanningen. "Jag ska opereras. Mer än så är jag inte bekväm att avslöja."

Bara Föratt, 09:58, 22 november 2016. Anmäl

Arbetsgivaren har ingen rätt att få veta anställdas skäl till sjukvård, men kan kräva ett sjukintyg från första dagen om "särskilda skäl" föreligger. Även ett eventuellt kollektivavtal kan reglera sådant. Ett sjukintyg behöver däremot INTE innehålla diagnos och orsak, bara styrka att arbetstagaren har nedsatt arbetsförmåga. För att undvika att nyfikna frågor övergår i en direkt konflikt vore det kanske smartast att erbjuda sig lämna ett sådant intyg.

Kap Kennedy, 08:53, 22 november 2016. Anmäl

FS, det kan vara så att din arbetsgivare har ansvar för din hälsa även om det är privat för dig och därför vill veta. Sjukskrivningar ska också följas upp för att motverka ohälsa hos anställda. Men du ska begära att tystnadsplikt råder om dina uppgifter och din arbetsgivare är skyldig att hålla näbben. Ingen annan behöver veta varför du är borta. Så jo, din chef kan nog tjata och har nog också rätt att göra det. Dina kollegor bör däremot inte lägga sig i.

Si d, 08:49, 22 november 2016. Anmäl

Om ens chef frågar vad för operation det handlar om är det väl knappast av ren simpel nyfikenhet! Arbetsgivaren har ansvar för sina anställdas hälsa och behöver veta ifall det är något som påverkar arbetet och vad arbetsgivaren kan göra för att anpassa arbetsuppgifter, rehabilitering etc. Är det en operation som inte rör/påverkar jobbet kan man ju enkelt säga det varpå chefen då släpper frågan.

Lena Strömvall, 08:48, 22 november 2016. Anmäl

Är det inte möjligt att få ett neutralt intyg från ett sjukhus? Jag var med en gång när en kollega var mycket upprörd att hon fått ett sjukintyg med "suicid avdelningen XX sjukhus" som avsändare. Jag sa att hon skulle kontakta dem igen och få ett neutralt intyg (hon ville inte dela med sig av hur hon mått och speciellt inte på det sättet). Jag minns inte om hon fick ett annat intyg men det borde hon fått, det borde finnas rutiner för detta. Finns det kanske någon läkare här som vet?

caroline caroline, 06:21, 22 november 2016. Anmäl

Tvetydigt?

Fråga: Jag är ung och ny på en arbetsplats och har följande fråga: Om man på arbetsplatsen hör hur någon bakom ryggen säger elaka saker om en själv och hur man sköter sitt arbete, hur ska man då svara när denne person går fram och berömmer dig för arbetet du utfört?

Hur hade Magdalena gjort i denna situation? Jag tar denna person med en nypa salt för h*n klagar på alla men jag är intresserad av att veta om det finns ett annat passande svar än bara ”tack”.

Svar: Ojoj så trist! Båda företeelserna, den att prata skit om en arbetskamrat och den att ge ett falskt beröm. Eftersom du är ung och ny på arbetsplatsen är det nog klokast att du inte konfronterar personen med den kritik bakom ryggen som du har hört om dig själv, utan säger glatt när berömmet kommer ”så vänligt av dig, hoppas att du menar det också.” Det är inte påfallande insinuant utan en ganska vanlig fras.

Med tiden kommer den skitsnackande personen att dämpa sig när det inte blir någon effekt av dumheterna. Kanske känner övriga till mönstret och struntar i det som sägs.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (8)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-8 av 8

Det brukar vara de som vet med sig att de själva inte hör till de bästa som har behov av att nedvärdera andra. För att flytta fokus från sina egna svagheter. Gå in för att göra ett bättre jobb än den här patetiska figuren, så blir det svårt för henne/honom att köra den stilen. Som en bonus kan du ju ge igen med samma mynt, beröm om han/hon gör nåt mindre bra.

M K, 19:35, 18 november 2016. Anmäl

Och tänk ut i förväg hur du ska hantera det/vad du vill säga!

Lyra Lof, 04:22, 18 november 2016. Anmäl

Karin: Vadå inte alltid?!! (Haha.) Jag har ofta passionerade (OK starka) åsikter och det är inte alla som gillar det. ("Woah, tell us how you really feel"). Vilket är HELT OKAY. Och jag behöver ofta många ord för att resonera mig fram till det jag menar–vilket jag förstår om vissa tycker är drygt. Men det var roligt att höra att EN person gillar det. ;) Kram tillbaka! Och nu är jag klar med det... Till FS: förbered dig på att skitprataren snart kommer att komma till dig och snacka om andra....

Lyra Lof, 04:22, 18 november 2016. Anmäl

Kap Kennedy samt i andra sammanhang (ofta, men inte alltid...) Lyra Lof - ni bara äger! Kram på er :)

Karin Dahl, 16:31, 17 november 2016. Anmäl

MAGDALENA SVARAR: Kap Kennedy, jättebra, snyggt och kallt, hade jag kommit på det skulle jag ha föreslagit frågeställaren just det. Ha det i minnet, alla som läser frågan ! "Tycker du" med neutralt tonfall är perfekt.

Magdalena Ribbing, 15:34, 17 november 2016. Anmäl

En härskarteknik är ju detta. Det är inte ens säkert att frågeställaren var tänkt att undgå höra om baktaleriet. Det janusansikte den beskrivna personen uppvisar får bäst effekt om omgivningen är någorlunda medveten om det. Falskheten skapar osäkerhet, och på så sätt skaffar sig personen kontroll över andra. Det bästa sättet att motverka sådant maktbeteende är att inte reagera som förväntat, vare sig på förtalet eller "berömmet". Tacka inte i onödan, svara exempelvis bara: "Tycker du?"

Kap Kennedy, 15:26, 17 november 2016. Anmäl

Ett användbart uttryck med plumpa människor med plumpa kommentarer är "Hur menar du nu?" Då får personen i fråga konkretisera sitt uttalande och förhoppningsvis också få sig en tankeställare om sitt eget beteende.

Karin Johansson, 11:41, 17 november 2016. Anmäl

Om skitsnacket du råkade höra sårade dig kan du fråga den som lyssnade på skitsnacket (helst när skitsnackaren inte är där). "Tycker du att jag...?" Var det inte så farligt så är det nog bäst att låta det hela passera, med tiden inser jobbarkompisarna vilket virke du är gjord av. Det sämsta du kan göra är att falla lika lågt och börja snacka skit om andra (även om de sårat dig). Sträva efter att vara en positiv jobbarkompis.

Sweydia Ism, 10:31, 17 november 2016. Anmäl

Lunchsamtal?

Fråga: Jag jobbar på ett svenskt, rikstäckande företag, som har flera tusen anställda. Företaget är noga med sina värderingar och att de anställda arbetar i företagets anda, som är ”välkomnande”.

Jag är ganska ny och försöker komma in i företagets kultur. På luncherna pratar mina kollegor huvudsakligen om mat och sina familjeförhållanden (barn, partner, hus och bil). Jag är singel, har inga barn, bor i lägenhet och saknar bil. Dessutom lägger jag ner minimalt med tid på att planera mat. Jag försöker att delta i samtalen, men har svårt att göra det helhjärtat. Könsfördelningen är ungefär 60 procent män och 40 procent kvinnor på arbetsplatsen. Flertalet är högutbildade, om det nu spelar någon roll. Alla har ungefär samma samtalsämnen vid lunchen.

Jag känner mig utanför när vi lunchar och ibland känner jag mig ledsen. Då och då försöker jag sticka in med samtalsämnen som intresserar mig, som samhällsfrågor och kulturella aktiviteter. Intresset är mycket begränsat från mina kollegor att ta del av mina intressen och erfarenheter, med några få undantag.

Under mina dryga 20 år i arbetslivet har jag tidigare inte stött på detta. Jag är van att man pratar om det mesta, där familjelivet utgör en mindre del av samtalen.

Min fråga är: Vad är hyfs och stil i fråga om lunchsamtal på en arbetsplats?

Svar: Du har råkat ut för något som är ganska vanligt och förmodligen svårt att ändra: en viss företagskultur som accepteras av en majoritet. Som jag läser din fråga har du försökt ungefär det jag skulle ha förslagit dig, alltså att ta fram något annat ämne som kan intressera övriga, men det har ju inte lyckats.

Nu har du två möjligheter. En är att strunta i att prata med kollegerna under lunchen eftersom du inte delar något av de vardagsintressen som engagerar övriga. Du kan se vänlig ut och tänka på annat. Betrakta lunchsamtalen som din chans att få en stund för dina egna tankar. Den andra möjligheten är att ta upp detta problem vid något arbetsplatsmöte och då säga ungefär det du känner, att du känner dig utesluten från samtalen eftersom du inte har barn, bil, hus osv.

Det kanske väcker övrigas förståelse och kan möjligen hjälpa dig – men faktiskt tror jag inte det, förmodligen kommer de som inte redan har förstått din belägenhet att sucka och tänka att du är självupptagen som inte fattar att de pratar om sitt och att vill du inte intressera dig för detta så är det ditt problem.

Men: din fråga om detta är hyfs och stil för lunchsamtal på arbetsplatsen kan bara besvaras med ett nej. Naturligtvis ska alla försöka medverka till att samtala så att alla kan delta. Om någon är så uppenbart utesluten som du är det egentligen en skyldighet för övriga att se till att även du får utrymme i samtalet. Övriga måste ju kunna notera vad som pågår och förmå slita sig från ämnena barn, mat, bil och hus åtminstone halva lunchtiden.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (27)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 27

Ät din mat, sätt på dig öronlurar och lyssna på radio eller musik, sticka eller virka, läs en bok, ta en promenad, men förvänta dig inte att de andra ska ändra sina umgängesvanor för att det dom pratar om inte intresserar dig - men det brukar oftast lösa sig när man blir varm i kläderna och varit där en längre tid !

Marie-Louise Göransson, 14:10, 11 november 2016. Anmäl

Karin Johansson, om det hände en gång i veckan tycker jag man kan förvänta sig att även den barnlöse kan konversera lite ytligt om barn, kanske till och med två dagar i veckan. Men varenda dag, vecka ut och vecka in! Nej, de belevade och sociala kommentarer man har på lager om ett ämne som är en främmande tar slut efter ett tag. Det funkar helt enkelt inte i längden, dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad. Jag trubbades av och satt efter några veckor helt enkelt tyst varje lunch.

H R, 12:27, 10 november 2016. Anmäl

Maleandro Le Male, 14:45: Nej, jag känner mig inte träffad då jag faktiskt är precis i samma livssituations som FS. Jag är också singel, har inga barn, bor i lägenhet och saknar bil. Men att under en lunch inte kunna ta till sig och kunna socialt konversera lite ytligt om andras intressen tycker jag ligger på frågeställaren. Dock kunde ju kollegorna vara lite mer lyhörda mot och nyfikna på en nyanställd...

Karin Johansson, 09:54, 10 november 2016. Anmäl

barn.) Och bilar? Vad pratar de om, bilförsäkring? Andrahandsvärdet på bilen? Att det är dags att sätta på vinterdäcken? Fascinerande... (Det enda jag själv skulle ha att säga är att ända sen jag var i L.A. vill jag ha en Ford Mustang! (Vroom!). En muscle car—och jag behöver en racing stripe! Och jag hatar att bilar inte har färger nu, utom Fiat 500.) Risken är att man ses som 'snorkig', märkvärdig, om man inte deltar på samma villkor. Så... byt jobb, jag håller fast vid det. Livet är kort.

Lyra Lof, 08:21, 10 november 2016. Anmäl

Håller med Lotta Larsson. Säg att alla pratar om sina barn. Om man inte är där själv, hur ska man då delta i det samtalet? (Har varit där själv; kände mig helt utanför; satt där som en himla brödpinne—hela kvällen! Kändes som utfrysning faktiskt.) Vad ska man prata om för att komma in i samtalet: idéer om barnuppfostran? (det är populärt, upplevs inte alls som 'kritik'.) Idéer om vad man ska göra för att få in 5-åringen på 'rätt skola' (i New York, där alla barn är intelligentare än andra

Lyra Lof, 08:09, 10 november 2016. Anmäl

Min erfarenhet är att de som är mest engagerade, roliga och duktiga på jobbet pratar om skilda, dagsaktuella händelser - och jobbet - på rasterna. De som är lite mindre engagerade och inte lika bra/smarta/roliga, pratar om bil, hus och ungar. Kanske bara stämmer på de arbetsplatser jag haft. Eller...?

Anna N, 07:17, 10 november 2016. Anmäl

Om det inte är en pytteliten arbetsplats går det väl i allmänhet att hitta nån som vill prata om nåt annat, och orda med den istället, om inte det är möjligt får du väl efter bästa förmåga delta i det samtal som finns.

annan Camilla, 22:07, 9 november 2016. Anmäl

Swedya, det kan vara så. Det kan också vara så enkelt att man hamnat i en grupp där de flesta just börjat skaffa barn &hus med trädgård. Så var det i mitt fall. De var så inne i bebissnacket & trädgårdstipsen, & de var så passionerade! Jag som tjugoåring i min etta kunde verkligen inte bidra på något sätt, men det var ingen som i sin passion la märke till det. Det är svårt/omöjligt att tränga in i nyblivna föräldrars/husägares värld, speciellt när de uppträder i grupp, & man själv är nyanställd.

H R, 20:25, 9 november 2016. Anmäl

Det kan också vara så att det finns historia på arbetsplatsen som FS som är ny inte känner till. Kanske någon har uttryckt jobbiga åsikter och alla därför undviker ämnen som kan leda till politiska utspel eller liknande.

Sweydia Ism, 18:43, 9 november 2016. Anmäl

Tyvärr, handlar det ofta om dominans och inte om avslappnad samvaro. Minns, efter en flytt, då "min" avdelning försökte bonda med en annan, som redan var etablerad i lokalerna. Det gick inget vidare. Inkilningen misslyckades. De körde vidare i invanda spår - dominerade varje kafferast - visade inget intresse för oss. Vi tröttnade och "öppnade eget" i ett annat hörn. Då, förändrades attityden! Flera kom och bjöd in sig - "Ni verkar ha så trevligt!" Ja, vad säger man? "Ta en kaka till!"

gamla Tekla, 15:52, 9 november 2016. Anmäl

Kontorsstrumpläst?

Fråga: Det hände en konstig sak idag. Jag satt och jobbade i ett avskilt rum, hade höga klackskor som jag hade tagit av. I dessa rum finns bara plats för en person. Så kommer chefen förbi (uppfattar det som att vi har en bra relation) och han pekar på mig. Och skakar på huvudet.
Han tyckte inte det var okej att sitta i bara strumplästen. OBS: dessa smårum har glasdörr och jag hade lagt upp mina fötter på annan stol.

Får man inte ha bara strumpor på sig på kontor? Jag menar, är det en norm som jag missat?

Det tog typ en halv eller en minut innan jag fattade vad han menade var fel. Trodde han syftade på att jag överlag inte var så välklädd: min fleece (röd) och strumpor (turkosa). Att färgmatchningen var galen, den grejen hade jag fattat. Förutom detta hade jag också haft lite fotsvett, vilket kanske också ledde till att jag var tvungen att ta av mig skorna. Men tanken med dessa rum är ju att man är ensam. Kanske, tänker jag nu, såg det lite nonchalant ut. Han sa: Att sitta sådär är alldeles för privat.

Jag är inte så väluppfostrad. Ofta ganska obekymrad över det. Men är det en överenskommelse i samhället att man har skor på sig på kontor? Undrar på riktigt.

Svar: Även om du är ensam i ditt rum på din arbetsplats måste du anpassa dig efter den stil som råder där. Du befinner dig i en gemenskap också när du är ensam i ett rum, det är inte ditt privata rum utan en del av arbetsplatsen. När du är hemma hos dig eller bland dina vänner som har samma uppfattning om klädstil som du gör du som du vill.

Det du beskriver, att du hade röd fleecetröja och turkosa strumpor och högklackade skor som du tog av dig (plus fotsvett) gör att jag blir lite bekymrad. Nu vet jag inte vad slags arbetsplats det handlar om men det var ju tydligen inte en förskola eller en cirkus och då borde du ha tänkt på att din klädsel skulle passa in i ramen på din arbetsplats. Strumpläst är informellt, okonventionellt, fritidsbetonat – inte vad som menas med vedertagen god kontorsklädsel. Väluppfostrad är den som framförallt är hänsynsfull och vänlig, inte så svårt, och vill du lära dig mer kan du ha nytta av en bok i ämnet.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (21)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 21

Ser inte att IH:s eller annan Camillas inlägg överhuvudtaget har någon koppling till mitt. Ändå är de asresserade till mig. Märkligt....

Anna N, 19:55, 7 november 2016. Anmäl

Det är ju ingen katastrof att göra fel när man är ung och att bli uppmärksammad av chefen är väl bara en fördel så tar FS incidenten på allvar. Absolut positivt att ta itu med sin egen "uppfostran" om det skulle behövas, människan är ju ansvarig för sitt eget liv när den fyllt 18 år och kan i de flesta fall själv bestämma hur det ska bli, eller ?

Marie-Louise Göransson, 13:18, 5 november 2016. Anmäl

Anna N, inte sällan tycker jag att fötter faktiskt är "äckliga". Tjocka kartnaglar el.vanställda av hallux valgus, långa krokiga tår som liksom slingrar sig runt varandra.. Samt att man vet att om fötterna inte sköts rätt börjar de lukta, usch. Jag vill inte gå i strumplästen hemma hos folk, vill inte att mina gäster ska ta av sig om fötterna (men det gör de ändå) och jobbade jag på kontor skulle jag behålla skorna på. Fötter känns intima liksom, "private parts" och är tyvärr ofta fula på vuxna

Irene Holm, 17:19, 4 november 2016. Anmäl

@Anna N Tror ingen klagat på annat än att TS lagt upp fötterna på en stol. Strumpläst är ok hemma hos mig och alla jag känner, men jag brukar undvika det på kontor och andra ställen där folk går in med skor av det enkla skälet att golven där generellt sett är smutsigare än hemma, och i värsta fall ligger det blöta fläckar här och var när det regnar/är snöigt ute. Så kontorsstrumpläst går bort av hänsyn till mina strumpor...

annan Camilla, 14:47, 4 november 2016. Anmäl

Frågan är väl ett skämt.? Fotsvett, nä ..Men problemet finns nog ändå på riktigt. Använd bekväma skor med låga klackar på jobbet! Ha de högklackade i skåpet om de känns "nödvändiga" att ha på t ex lunchen. Självklart är man prydlig på ett kontor men kanske hur tokig som helst på en cirkus.

Irene Holm, 12:37, 4 november 2016. Anmäl

Själv gillar jag inte strumplästen (varken andras eller själv gå i) bland folk (utöver den närmaste familjen). Reflexion: det verkar finnas många här som upprörs över strumplästen på, kontoret - men som samtidigt kräver/vill/föredrar strumplästen på fester, middagar mm. Dvs borta är andras strumpfötter "äckliga" - men inte i hemmiljö där man själv står för städningen... Märkligt...

Anna N, 07:21, 4 november 2016. Anmäl

Man undrar om den här chefen vågar säg till om någon anställd går omkring i t-shirt utan BH under eller om Gud förbjude det förekommer verkligt allvarliga saker som mobbning eller trakasserier. Jag tvivlar-

Enok Personne, 00:06, 4 november 2016. Anmäl

Tycker att FS:s berättelse ger ett nyvaket intryck på flera sätt.. Många unga lever i sin egen, uppkopplade, inpluggade värld - och så plötsligt kommer någon och "knackar på"! Chefens pekande och huvudskakande gick inte in på en gång - men, så småningom klarnar budskapet - och hon börjar reflektera - och skriver till M.R:s spalt om hyfs och stil! Bravo, säger jag! Om - hela historien är påhittad? Ja, ja, då är den det! Den fick igång oss tyckmyckna kommentatorer, i alla fall...

gamla Tekla, 23:56, 3 november 2016. Anmäl

Ja men det är väl ändå lite väl kategoriskt, Swedia? Ungdomar lär sig inte att man ska respektabel ut, för att vi inte har skoluniform? Jag hade inte skoluniform men fattade ändå—jag vet inte hur!—att jag självklart skulle proper ut på mitt första jobb där jag 'syndes' (reception), vid 19 år. Det tror jag de flesta hajar, skoluniform eller inte. Vad gäller FS, så tror jag att chefen tycker att det ser slappt/slafsigt ut. Mer de upplaggda fötterna & strumplästen än färgkombinationen.

Lyra Lof, 20:02, 3 november 2016. Anmäl

I Sverige där det inte finns skoluniform lär sig ungdomar inte att det är viktigt att se respektabel ut. Läraren säger inte till om kepsen eller stilen men påpekar om man är sen eller missat läxan. Alltså tror ungdomar att den som kommer i tid och gör det som skas är de en bra anställd.

Sweydia Ism, 18:39, 3 november 2016. Anmäl

Hejmiss?

Fråga: Hur ska man tolka det när man efter att ha sagt hej till en person får till svar ett leende? Man hälsar alltså inte tillbaka. Vi befinner oss på samma arbetsplats. Det är inte många som gör så här men det händer ibland.

Detta känns både lite nonchalant och lite nedvärderande.

Är det ett nytt påfund?

Svar: Att inte ge tillbaka samma hälsningsord är egentligen inte något gravt fel. Grunden i hälsandet är att den andra personen tydligt ser den som hälsar och markerar detta, helst med hej eller goddag, men absolut med ett leende. Själva ordet är ändå inte lika viktigt som ögonkontakten och som sagt, en vänlig uppsyn. Det kan finnas skäl till att den andra personen inte öppnar munnen för ett svarsord, vederbörande kan vara hämmad och blyg, ha tandvärk, just ha stoppat in en kokosboll i gapet eller ha någon annan orsak till sin ordlöshet.

Du behöver inte bry dig om att leende personer inte uttryckligen säger hej. Det är säkert varken nonchalant eller nedvärderande som du befarar, utan har antingen en praktisk orsak eller är bara lite slarvigt. Fortsätt med din trevliga och artiga hälsning oavsett svar. Så småningom kommer nog ett ”hej” tillbaka till dig – när den du hälsar på har förstått hur välgörande det lilla vänliga ordet kan vara.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (11)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 11

Jag är nog en av dem som någon gång nickat eller klämt fram ett leende istället för att svara en fras. Inte för att jag velat vara oartig eller visa något sorts avståndstagande, det har bara blivit så av obetänksamhet, ibland har jag så mycket i huvudet och då hänger inte tankarna samman riktigt. Jag tänker att jag ska hälsa och tankarna rullar snabbt vidare och nickningen eller leendet kommer, ögonkontakten är där men ordet uteblir. Vad säger det eg. om mig som människa?

A A, 21:57, 21 oktober 2016. Anmäl

Det finns enstaka människor (har bara träffat en visserligen) som istället för att svara med ett hej valde att nicka med ett "nådigt leende". Spegling är en viktig del av det sociala samspelet och visar fredlighet, välvilja och jämställdhet. Om någon sträcker fram handen tar du den, om någon ler mot dig ler du tillbaka, om någon säger goddag, hej eller adjö, gör du likadant. Prova själv att tiga och le instället för att svara när någon säger hej, så får du se hur onaturligt det känns.

Anna N, 09:01, 20 oktober 2016. Anmäl

Magdalena: Intressant! Dumt och onödigt att tolka ett leende negativt kan jag hålla med om, men att det skulle vara ouppfostrat är ju häpnadsväckande. Människor kan lätt läsa av vilken typ av leende som erbjuds, det ingår i den mänskliga hjärnan. Leenden kan vara varma, kalla, artiga, formella mm. Utifrån typen av leende tolkar man förstås den personens inställning. Frågan kvarstår: om någon sträcker fram en hand och vill hälsa, men den andra personen då bara ler, är det trevligt och lämpligt?

Augusta Wik, 20:13, 19 oktober 2016. Anmäl

MAGDALENA SVARAR: Augusta Wik, visst är det enkelt att svara med samma hälsningsord, men som jag skriver, viktigast är uppmärksamheten som ges den som hälsar med ett hej. Att inte motsvarande ord sägs är minst betydelsefullt. Men den som verkligen vill leta efter fel och tråkigheter kan förstås tyda ett leende negativt, vilket enligt min uppfattning är dumt, onödigt, ouppfostrat.

Magdalena Ribbing, 10:32, 19 oktober 2016. Anmäl

Jag tycker att det naturliga är att man svarar med "samma mynt" när någon hälsar. Vill någon ta i hand, så ler man väl inte bara och går därifrån. Hejar någon så hejar man tillbaka, inte ler. Leendet kan ha olika innebörden: vill man tolka det negativt kan det betyda: Du hälsar på mig ser jag, men känner vi varandra?

Augusta Wik, 12:23, 18 oktober 2016. Anmäl

På en stor arbetsplats med många anställda där man ses flera gånger om dagen är det väl ok med ett leende, kommer kanske inte ihåg om det är första eller tredje gången man ses ! Jag har varit med om; " hälsar inte den andra först så hälsar inte jag heller ", vad jag förstog en korkad sed från andra länder ! En engelsk kollega jag kände hälsade aldrig när vi möttes i korridorerna, hans fru sa att hans påstod att det gör man inte i England, aha! Att det ska vara så svårt att vara hövlig!

Marie-Louise Göransson, 11:27, 18 oktober 2016. Anmäl

Nej, inget fel på ett leende, men utan ett hej eller godmorgon blir det bara märkligt. Enstaka gånger ok, men inte alltid. Då föredrar jag faktiskt ett muttrande hej, fullt förståeligt före första kaffekoppen:)

M K, 18:11, 17 oktober 2016. Anmäl

Håller med gamla Tekla. Inget fel på ett leende :-)))

Ewa Atena, 13:28, 17 oktober 2016. Anmäl

Tycker nog att FS borde värdera leendet högre än ordet "Hej!". Ord kan uttryckas på många olika sätt, ett leende med för den delen. Men, ett leende som når ända till ögonen på den som hälsar - uttrycker mer än ord!

gamla Tekla, 10:05, 17 oktober 2016. Anmäl

Just på arbetsplatser brukar det kunna vara ganska stor spännvidd på vilka hälsningsritualer som förväntas. För de allra flesta räcker det med en nick eller ett leende, liksom bara för att bekräfta att man ser varandra. Man träffas ju nästan dagligen, och att besvara hälsningar utförligt är knappast nödvändigt. Men så finns det somliga som kräver regelrätta återföreningskalas vareviga morgon, och dessa personer kan ärligt talat vara väldigt tröttsamma. Hellre ett enkelt leende, tack.

Kap Kennedy, 09:21, 17 oktober 2016. Anmäl