Presentlottskrap?

Fråga: Har under en lång tid grubblat över det här med trisslotter på jul/födelsedagar. För mig känns det som en självklarhet att skrapa lotterna man fått efter att alla presenter är öppnade, är man flera som fått en trissgåva skrapar man kanske rentav samtidigt allihop för att se om någon vann något. Det känns som allmän hyfs mot den som gett gåvan att låta den veta ifall man vann någonting.

Under den här julen märkte jag ett beteende hos en person i min släktskara, att han aktivt valde att inte delta i de andras skrapande, utan sparade det till att han var själv. Jag förstår att det är lite känsligt med pengar, men det kändes lite… fult? Dels mot givaren som ville se vad som hände med hens gåva, dels mot alla i sällskapet som inte anförtroddes att veta hur det gick för honom. Det hela gav en sniken och ganska otrevlig känsla. Läser jag in för mycket i det eller har jag rätt i att det är aningen otrevligt?

Svar: Det finns, tro det eller ej, inte någon hyfs- och stilpraxis om att skrapa eller inte skrapa/öppna en lott som man har fått – eller köpt – inför andra. Det är alltså lika rätt att skrapa publikt som att spara till dess att man är ensam.

Man kan skrapa/öppna en lott i sällskap och förtjust utropa Jag vann! i förhoppningen att andra inte ska kräva att få del av den akuta rikedomen. Eller skrapa/öppna lotten och inte säga något alls. Eller tycka att det kan vara bra att slippa de reaktioner som kan uppstå vid vinst som: Låna ut! Dela med dig! Skänk bort!

För lottgivaren bör vinsten vara glädjande men kan också väcka delade känslor: har X fått en halv miljon på ”min” lott! Då vill jag ha en del!

Så glöm bort den där hemlighållna lotten, människor är olika.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (18)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 18

Skulle aldrig skrapa inför andra om jag inte var helt beredd på konsekvenserna. Det lär knappast hända, men du kan bli miljonär o då kan det vara klokt att ingen annan vet, såvida du inte vill ha nya falska vänner o känna skyldighet från familj o vänner att vara "generös", samt få telefonsamtal o brev från tiggare, underliga välgörenhetso., o finansbolag. I gåvan av en lott ingår rimligen mottagarens rätt att själv bestämma till vem eventuell vinst ska avslöjas. Helt fel att fråga om vinst!

Genesis Day, 23:21, 8 februari 2017. Anmäl

Lotter man fått i gåva tillhör det normal hyfs att inte skrapa i givares sällskap, för att givaren ska slippa känna sig snål om det visar sig vara nitlotter eller bara en ny lott i vinst. Vad skrapet eventuellt gav kan diskuteras nästa gång man ses, om man vinner en måttlig vinst kan man ta upp det själv, förluster och stora vinster är lite knepigare och får tas beroende på hur man tror att givaren kommer att reagera. Skrapar man tillsammans är det lämpligt att dela ev vinst med de närvarande.

Anna Holmberger, 09:20, 23 januari 2017. Anmäl

Ewa Atena, måste "erkänna" att jag aldrig hört den kopplingen tidigare, att tillbakadragenhet skulle hänga ihop med snikenhet:-). Det har förekommit att stora vinster lett till brytning inom familjer. Även om man känner sig säker på att det inte skulle hända en själv, så är det nog varken en dum idé eller fel att vänta med att skrapa den.

M K, 13:01, 21 januari 2017. Anmäl

Lyra hof, du gör som varenda en av oss i Hyfs och stils kommentarsfält: gissar. Du gissar att givaren vill att lotter skall skrapas på plats. Men det är väl inget att ta för givet.

Oémeara Braunisch, 13:58, 20 januari 2017. Anmäl

Känns som ett jäkla barnkalas, lottskrapning "efter att alla presenter är öppnade". Jag trodde för övrigt att lotter vad sådant som man gav till personer som man känner det obligatoriskt att ge något men där det mest handlar om att visa att man inte glömt personen, inte att ge en fantasifull/personlig gåva. Helt ok det.

Oémeara Braunisch, 12:41, 20 januari 2017. Anmäl

Oj vad mycket negativitet. SUPERTRIST att skrapa... nio rutor. Jag har inga spelargener (är du säker—har du suttit framför en enarmad bandit när det tutar och klirrar runtom dig, eller vid ett 21-bord?). Så du kan inte skrapa en lott? Ugh. Kan man inte tänka på givaren som säkert har gjort sitt bästa för att ge alla presenter (hur lätt är det)? Som menar väl? För tro inte att personen inte uppfattar de här överlägsna, hyperkritiska attityderna. Över att få en lott... Livet är svårt. Tungt.

Lyra Lof, 12:17, 20 januari 2017. Anmäl

@Ewa Atena Charmig klassificering av människor... Men precis som det är acceptabel hyfs och stil att *inte* öppna ett paket inför publik torde det ju vara ok att inte skrapa en lott. "Snikna... och vill inte dela sin glädje"? Märklig sak att säga, mottagaren kände kanske ingen större glädje över en lott och chansen att det är en vinst är ju minst sagt liten.

annan Camilla, 13:12, 19 januari 2017. Anmäl

AM Draak har ett utmärkt förslag kl 9.08. Det kan vidareutvecklas med att man själva kastar nitlotterna och ger bort eventuella vinstlotter till den man tycker bäst om i sällskapet. Det kan i vissa fall göra att man själv får vinstlotten och kan berätta för de övriga att de tyvärr fick nitlotter.

Friterade Mulor, 11:26, 19 januari 2017. Anmäl

Det beror på i vilken krets av människor man umgås med. Vissa är snikna och tillbakadragna och vill helst inte dela med sig av sin glädje till andra och givaren av lotten. Kan inte tänka mig något annat än man skrapar lotten framför andra precis som man gör med en present. En icke skrapat lott är lika med en oöppnad present. Jag tror att ingen missunnar någon att den har vunnit precis som man inte surar för andras presenter. Det låter som små omogna barn annars.

Ewa Atena, 10:47, 19 januari 2017. Anmäl

Likt Kap Kennedy saknar jag spelagener (bra ord!). Några gånger har jag varit i sällskap där alla fått en lott, vid andra tillfällen har jag varit i en grupp där alla fått ett skämt eller en gåta. Jag ser dessa som en gemenskapsövning, man öppnar/skrapar/läser inför resten av sällskapet och hurrar om någon vinner, skrattar åt roliga skämt, suckar åt dåliga skämt etc.

Sweydia Ism, 10:01, 19 januari 2017. Anmäl

Snålfolk?

Fråga: Det jag gärna skulle vilja ha råd om, och som jag även saknar i tidigare svar i spalten, är etikett när det gäller hur stor del man ska lägga till en present beroende på om man är singel eller är en del av ett par.

Det jag reagerat över är nämligen fallet när par och singlar gemensamt ska lägga ihop till en present. Om överenskommelsen är att man exempelvis ska lägga 200 kr per person då lägger par ofta endast 100 kr per person, då de anser sig själva som ”1”.
Jag har också varit med om att den ene i paret sagt att ”jag lägger pengar men min man behöver ju inte lägga något.” Att notera är att männen i fråga är inga anonyma personer till den som fyller år utan känt och umgåtts med denne under många år.
Som singel kan man uppleva att man sponsrar par i deras del av presenten.

Min fråga är vad etiketten säger i sådana här fall? Råder etiketten att par lämnar hälften av överenskommen ”gåvosumma”? Detta synsätt verkar vanligt förekommande men för mig så känns det inte helt okej.

Svar: Svar: Din fråga är en av de ofta återkommande, och jag har svarat i detta ämne många gånger. Men frågorna om delade kostnader har tilltagit och därför reder jag ut begreppen igen. En misstanke: allt fler är mer intresserade av att snika åt sig privatpengar än att vara normalt hyggliga inbegripet att aldrig sko sig på andra.

Alltså: kostnaden för gemensamma gåvor till någon/några ska delas per individ. Detsamma gäller allt annat där en utgift ska fördelas på flera personer, som taxiresor, gåbortsblommor, krogbesök, kaféer. Alla med en egen inkomst har samma skyldighet att dela den kostnad som de själva frivilligt har gått med på. Med dela menas per person – inte per familj, grupp, par eller vad man vill hitta på, om inte dessa familjer, grupper, par är exakt lika i storlek.

Det är totalt felaktigt att två som är ett par ska betala samma summa som den som är singel. Tanken att de ”tu är ett” är helt fel i dessa sammanhang, och de som resonerar så, alltså att ett par betalar samma summa som en singel, är antingen korkade eller snåla. Är man korkad till den grad att man inte fattar att två personer inte är en, så kanske det inte kan avhjälpas med en förklaring. Men det bör vara ovanligt, vanligare är snålheten och den ska andra inte behöva stå ut med. Ibland kan man som normalbegåvad kanske sucka och tänka att äsch, det spelar ingen roll om X och Y betalar samma summa som Z ensam. Men det är inte någon bra idé att ge upp inför andras girighet, X och Y kommer att fortsätta att tjäna pengar på sina singelvänner och deras hygglighet. Det händer att det blir värre än ett försumbart par tior eller någon hundralapp – den som är grundligt snål kan i värsta fall fortsätta med att exempelvis be om ett lån men inte återbetala det eller ”låna” kläder eller föremål som inte lämnas tillbaka.

Du gör alltså rätt för både dig och andra om du ser till att summan som ges till en gemensam present delas per huvud, inte per hushåll.

Usch, säger jag, om dessa svårartade snåljåpar som vill berika sig på sina vänners bekostnad. Gnidiga och knussliga kallades de förr. Kanske dags att ta upp de begreppen igen? De är inte hedrande, kan jag informera om.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (28)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 28

Svar till ML Pettersson, 12:59, 50/50 mammor/ pappor enligt min erfarenhet. Obetänksamheten kräva stora summor av alla och efterföljande oviljan att bättra på potten när summorna är anonyma verkar helt gender-lös i mina kvarter. Mer kopplat till få barn o sent i livet i dessa fall, säkert en slump det också. Att det sedan varit just några mammor som i det dolda valt att lägga lite extra från gång till annan, för att täcka upp ifall någon skulle missa, kanske inte ska dras några växlar på heller.

Anna Andersson, 11:28, 25 oktober 2016. Anmäl

Ha! Sara Karlsson vill alltså räknas som "en person" när det gäller att gå med på fest, men "del i ett par" när det gäller att bidra ekonomiskt. Dra inte in barn i detta. Räcker utmärkt att undertckna med "Karl och Eva med familj". (=2 vuxna avsändare=två bidrag) Har aldrig hört talas om att barn förväntas bidra eller stå med på kortet. (barnens namn behöver inte heller stå på ytterdörrar, by the way)

Anna N, 09:25, 25 oktober 2016. Anmäl

De hushåll som inte har råd att ge för två personer (eller flera) kan avstå från att vara med på insamlingen och i stället ge något avpassat till den egna kassan. Det finns ingen anledning att börja diskutera utifrån "jag är ju hemmafru, min make har inget arbete, sonen studerar ju, bla bla bla".

Enok Personne, 00:30, 25 oktober 2016. Anmäl

Sara Karlsson, då får du som medföljande partner äta ifrån din partners tallrik i så fall. Ni är ju nämligen inte två utan bara en, eftersom den ena av er inte känner sig som en självständig gäst. Eller så får du stå för att du egentligen inte vill delta, och stanna hemma. Eller avstå från att skriva under på kortet. Om en gäst känner sig självständig eller ej är fullkomligt ovidkommande. Som vuxen betalar du för dig, eller avstår från festen/presenten, oavsett hur du känner idg.

H R, 21:28, 24 oktober 2016. Anmäl

Personligen tycker jag annars att Bara Föratts förslag är alldeles utmärkt.

Sara Karlsson, 15:40, 24 oktober 2016. Anmäl

Ett alternativt sätt att se på saken: Ofta är det framförallt den ena parten i ett etablerat par som har en relation till jubilaren. Kan tänka mig att man som medföljande partner (gäller väl också äldre barn som kanske inte ens själva får välja om de ska följa med på kalaset) kanske inte känner att det är lika naturligt att se sig som en helt självständig gäst. Utan sin partner skulle man inte ha varit med på festen. Man bjuds in som tillsammans, kommer tillsammans och ger present tillsammans.

Sara Karlsson, 15:39, 24 oktober 2016. Anmäl

@Sara Olsson Fast nu är det ju ingen affärstransaktion, utan en insamling bland vänner. Naturligtvis skulle jag acceptera att en vän la mindre om denne hade det tungt ekonomiskt, samt hoppas att denne skulle göra mig samma tjänst om det behövdes.

annan Camilla, 10:43, 24 oktober 2016. Anmäl

Insamlingar är märkliga fenomen. Vid skramling för presenter till avslutningar i skolan/förskolan har ofta uppstått diskussion - där gäng av högljudda velat alla ska ge stora summor och några få protesterat att det blir för mkt sammantaget för dem med fler barn eller skral ekonomi. På förslag att alla ger vad de kan/vill - har hittills aldrig någon av de som påhejat stora summan "för det är ju fröken värd" gett mer än minimum men däremot ofta de som propagerat för lägre summa. Apropå Bara..11.02

Anna Andersson, 10:38, 24 oktober 2016. Anmäl

Hela den här grejen att om nu någon skulle vara "hemmafru" el liknande, då skulle man helt plötsligt få rabatt när man lägger pengar i en presentpott. Skulle man kunna ringa hyresvärden då o på samma sätt säga "nej tyvärr, en av oss är hemmavarande så därför vill vi bara betala halva hyran". Eller "åh men min man tar hand om barn o hushåll så då är det väl ständigt två-för-en-erbjudande i glasskiosken?". Totalt ologiskt. Vill man inte vara med på en present för att man tycker det blir för dyrt då säger man tack men men nej tack.

Sara Olsson, 08:01, 24 oktober 2016. Anmäl

Frågan har varit uppe förut och då har några försvarat att lämna bidrag "familjevis". Denna gång verkar alla överens om att alla betalar sin del, oavsett om man är gift, sambo eller singel.. Ändå förtsätter tydligen fenomenet att förekomma. Finns det verkligen ett enda skäl till varför en ensamstående skulle betala dubbelt så mycket som ena halvan i ett par? Nej. Och därför kan det förmodligen bara handla om ren snålhet.

Anna N, 07:32, 24 oktober 2016. Anmäl

Lönefråga?

Fråga: Jag ska träffa ett barnbarn som jag genom åren har varit som en extra pappa för. Nu ska jag och min hustru ska fira barnbarnet med familj genom att bjuda dem på lunch på restaurang.

Nu säger min hustru att jag absolut inte får fråga om barnbarnets lön!

Mitt barnbarn har nämligen bytt arbete till något som verkar mer lönsamt än det tidigare.

Vem har rätt? Ska inte jag som närstående få fråga om en sådan sak?
Enligt min hustru är jag närgången!

Svar: Din hustru har rätt. Man frågar inte om någons lön – det är en frivillighet att berätta om oavsett släktskap. En vuxen människa med eget ekonomiskt ansvar behöver inte redogöra för sin ekonomi, inte ens för sin hyggliga farfar eller morfar.

Litegrann anar jag en för din omgivning känd nyfikenhet hos dig eftersom din hustru i förväg försöker hindra den fråga som hon inser att du tänker ställa. Det är inte ovanligt att den äldre generationen som föräldrar, far- och morföräldrar, föräldrarnas syskon och andra nära släktingar, tycker att de självklart kan fråga de yngre om lön, bostadskostnad, hur semesterresor finansieras och så vidare.

Förmodligen menar dessa frågare att deras erfarenhet ger dem en naturlig rätt att fråga om sådant som de inte skulle komma på tanken att fråga sina jämnåriga vänner om. Vem frågar en vän om hur vederbörande betalar sin bostad eller vilken lön personen har? Jo, jag vet att det förekommer, det ser jag av de många frågor som kommer till spalten från de personer som får frågorna och inte vill svara på dem – av många skäl.

De som frågar andra om deras ekonomi brukar förklara det med att man ”bara är medmänskligt intresserad.” Men de förklär sitt påstådda människointresse, brukar jag säga, i nyfikenhetens ihåliga mantel. Varför ska man ta reda på hur andras ekonomi ser ut? Möjligen om man själv är i färd med att byta arbete till ett som liknar det som den man frågar har, kan man diskret fråga om lönenivån generellt. Men att som du vilja förhöra dig direkt om vilken lön barnbarnet har fått är ju som att kräva att han eller hon öppnar sin plånbok och att du får räkna innehållet i den. Vad ska du göra med den insikten? Förklara för ditt barnbarn vad man gör med pengarna? Visserligen förstår jag att du menar väl men du måste se konsekvenserna.

Bara om någon skulle be dig om lån har du anledning att fråga om personens ekonomiska situation.
Var glad över att du har en så klok hustru!

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (20)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 20

MAGDALENA SVARAR: Per T Eriksson, läs gärna kommentarerna som sannolikt inte härrör från det du tror är överklassetikett. Flera synpunkter överensstämmer med mitt svar om att man inte har med andras lön att göra. Den som vill berätta om sin lön talar om det utan att tillfrågas. Vill man inte berätta oavsett om lönen är låg eller hög ska man inte behöva svara på någons impertinenta fråga.

Magdalena Ribbing, 09:53, 27 april 2016. Anmäl

Magdalena Ribbing har fel. Hennes etikett gäller överklassen och i viss mån medelklassen. Men visst är det så att om någon verkar tjäna väldigt mycket pengar så är sannolikheten hög för att vederbörande inte riktigt förtjänar dem och inte ska behöva förklara det.

Per T. Eriksson, 08:54, 27 april 2016. Anmäl

Fina svar av både M K och Rickard Baarman!

Lyra Lof, 07:26, 19 april 2016. Anmäl

Min far är så där nyfiken. Jag svarar inte på frågor om ekonomi eller privata angelägenheter, väl medveten om att allt han hör för han vidare till alla och envar. Inom en vecka vet "halva stan" allt.

Ann Ei, 10:50, 18 april 2016. Anmäl

Förstår inte hur en sådan fråga skulle vara stöttande. Som Magdalena skriver, vill man prata om det tar personen upp det själv. Stockholmare har för övrigt ett "snyggare"? sätt att ställa samma fråga; "var bor du?". En tillsynes neutral fråga, men det är tydligt att de flesta ställer den som ett sätt att placera in personer i fack. Särskilt när frågan kommer väldigt tidigt i samtalet.

Philip Björkqvist, 22:22, 17 april 2016. Anmäl

Vet inte om det gäller i det här fallet, men det finns ju arbetsgivare som inte är intresserade av svensk lagstiftning och försöker utnyttja och underbetala ungdomar. Då kan det kanske vara befogat med en sådan fråga för att stötta dem att inte låta sig utnyttjas. En annan sak om det handlar om äldre barnbarn med utbildning och avancerat jobb.

M K, 11:10, 17 april 2016. Anmäl

@Lyra Lof: Det var inte min mening att vara föraktfull. Jag både tycker om och respekterar mina släktingar, unga som gamla, oavsett deras ekonomi och vad de jobbar med. Mina egna föräldrar gjorde en lång "klassresa", som gav mig och mina barn utbildning och möjligheter som många inte har haft - och det uppskattar jag, varje dag! Det är inte "vulgärt" att prata om pengar, men uppenbart skryt om pengar för att "bräcka" andra är trist, även om jag som sagt kan förstå varför det frestar många!

Rickard Baarman, 09:41, 17 april 2016. Anmäl

Samtalsämnen som är uppenbart olämpliga när det gäller ytliga bekanta behöver ju inte vara det inom familjen. Tror inte en gammal farfar/morfar frågar av nyfikenhet utan för att han bryr sig. Antagligen är det naturligt för honom själv att svara på en sån fråga. Öht så går det ju inte att undvika att någon gång trampa på ömma tår, kan ju vara vad som helst beroende på person. Om man inte håller sig till ytligt ointressant kallprat förstås som inte ger någonting. Man behöver inte svara.

M K, 08:42, 17 april 2016. Anmäl

"Nyfikenhetens ihåliga mantel", vilket underbart och träffande uttryck! Det ska jag minsann låna!

Arne Ström, 00:04, 17 april 2016. Anmäl

Också... De här kommentarerna om att det bara är de "lägre" klasserna" som pratar om såna vulgära saker som pengar låter rätt föraktfulla. Även om ni inte (öppet vill verka som om ni) menar det så. Varken hyfs och stil på ytan, eller på djupet, sympatiskt.

Lyra Lof, 21:54, 16 april 2016. Anmäl

Krasersättning?

Fråga: Jag har sett tidigare svar i spalten på frågan om hur man bör göra om man råkar slå sönder något när man är hembjuden till någon (erbjuda sig att betala). För ett tag sedan hade vi vänner hemma då en av dem råkade slå sönder ett glas. Olyckshändelser sker, men oturligt nog var dessa glas splitter nya, och till råga på allt en present från min makes föräldrar.

Vännen som hade sönder glaset beklagade detta och sa lite i förbigående ”hoppsan, ja jag ska betala för ett nytt” eller dylikt. Varpå vi svarade något i stil med ”ja oj då, vad snällt, för de var helt nya, haha”, eller liknande. Men tiden har gått och vi har inte hört något mer om detta. Det känns pinsamt att ta upp frågan på nytt och larvigt också om det blir en principsak – självklart skulle vi egentligen kunna betala glaset själva. Fast ändå…
Kan man över huvud taget påpeka en sådan här sak i efterhand utan att det känns småsint? Och i så fall hur?

Svar: Säkert är det slarv av vännen som utlovade ett nytt glas men inte har kommit med något sådant.

Är det överkomligt i pris för dig kan du strunta i det. Om glset kostar för många hundralappar kan du vid tillfälle utan att göra någon stor sak av det vänligt säga till personen ”hur går det, har du hittat ett likadant glas?”

Om det då flyter fram obehagskänslor och du ser att vederbörande blir generad, så säg snabbt ”jag förstår, det har du inte, men då glömmer vi alltihop”.

Bibehållen vänskap är viktigare, trots allt, än ett glas.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (22)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 22

1) tom Bombadil – Man behöver inte vara en 'DRULLE' för att ett vinglas ska gå i golvet... 2) Katarina Katarina, 12:55 – "Märkligt resonemang att man måste räkna med att saker går sönder när man bjuder hem vuxna människor." Är inte vinglas något av en förbrukningsvara? Det verkar inte som om ni två har speciellt roliga bjudningar...

Lyra Lof, 17:44, 5 april 2016. Anmäl

Katarina Katarina, 12:55 Inte ens vuxna är immuna mot olyckor och därför går saker sönder hur försiktig man än är. Om värden har den inställningen så är det inte bara lättare att hantera när olyckan är framme och vuxna gäster råkar ha sönder glas/porslin, man planerar också så det inte gör något att nåt går sönder. Man dukar inte med de oersättliga glasen man ärvt. Att man som gäst sedan ska vara varsam med värdens ägodelar och ersätta vad man har sönder är ju det perspektiv man har som gäst.

Bodil S, 11:38, 4 april 2016. Anmäl

Slog själv sönder ett glas hos en nära vän för ett antal år sedan. För mig kändes det självklart att ersätta det. Eftersom jag inte har världens bästa minne hade jag inte tagit illa upp om jag blivit påmind, men det är nog olika från person till person. Om du tror vännen skulle illa upp av en påminnelse, låt bli. Annars fråga på.

lilla moi, 18:19, 2 april 2016. Anmäl

Självklart ersätter man det som man tar sönder i någon annans hem, jag tycker inte att det spelar nån roll vad det är. Märkligt resonemang att man måste räkna med att saker går sönder när man bjuder hem vuxna människor.

Katarina Katarina, 12:55, 2 april 2016. Anmäl

Det lugnaste är väl att bara duka med glas och porslin som inte är något att bråka om, om det går sönder, och låta de fina pjäserna stå bakom glaset i vitrinskåpet.

Marja-Leena Pettersson, 12:35, 2 april 2016. Anmäl

Håller med majoriteten. Att glas går sönder får man räkna med. För mig finns bara ett riktigt scenario: gästen ber om ursäkt och erbjuder att ersätta det, och värden avböjer lite skämtsamt. Egentligen det som hände här. I.o.m. att värden avslutade sitt svar med "haha" skulle jag heller inte tagit det på allvar, utan uppfattat det som skämtsamt. Dessutom verkar tillverkarna tävla om vem som kan göra de tunnaste glasen, så det är sällan gästens fel. Mina 12 Iitala-glas är nu 3. Nä, sånt händer.

Philip Björkqvist, 23:02, 1 april 2016. Anmäl

Jag skulle aldrig ta emot ersättning för ett krossat glas. Om en gäst skulle erbjuda avböjer jag mycket tydligt med ett leende så att min gäst förstår att det krossade glaset är en bagatell. Har man glas som man är så väldigt rädd om så använd dem bara när ni är ensamma. FS i det här fallet så skulle jag råda dig att låte det hela vara och inte tänka mer på det även om gästen givetvis erbjöd sig att ersätta glaset så låter det också som att ert svar var lite vagt och det kan ha skapat osäkerhet.

Kristina S, 09:15, 1 april 2016. Anmäl

Det är lika tarvligt att INTE ersätta glaset, som att i efterhand be om ersättning. Det enda rätta för gästen är att be om ursäkt och i efterhand köpa ett nytt glas (inte fråga om det behövs, eller ge pengar) och överlämna det. Det enda rätta för värden är att säga "Hoppsan, men det gör ingenting" vid själva händlsen, och sedan ta emot det nya glaset med orden"Oj, vad snällt, det hade du verkligen inte behövt!" Hur svårt kan det vara?

Anna N, 07:46, 1 april 2016. Anmäl

Har man haft sönder t.ex. ett glas är det enda korrekta är att skaffa ett likadant glas och överlämna detta. Att erbjuda pengar är tarvligt. Det är den som inte skaffar fram ersättning som är snål, inte den som förlorat något och tar emot denna ersättning. Det är en uppmärksamhet mot gästerna att duka med fina saker. Till dem som tycker att man får skylla sig själv om man gör så vill jag bara säga: Jag hoppas att era vänner läser era kommentarer och dukar med tomma konservburkar.

Enok Personne, 16:50, 31 mars 2016. Anmäl

Knäckfrågan här är överenskommelsen. Jag kan hålla med om att det i de allra flesta fall skulle ha varit mest klädsamt av värden att genast avböja gästens erbjudande om ersättning. Men nu råkade det vara så att gästen erbjöd sig (om än bara av artighetsskäl) och värden accepterade (om än otydligt). Därmed har ansvaret landat hos gästen. Själv skulle jag nog inte heller påminna, men jag skulle ändå anse att det finns en överenskommelse. Gästen gör orätt som inte följer upp sitt erbjudande.

Kap Kennedy, 14:56, 31 mars 2016. Anmäl

Hyresfråga?

Fråga: Sedan ett år tillbaka bor jag tillsammans med min pojkvän i en lite större, nybyggd hyreslägenhet i centrala Stockholm. Vi trivs bra och är glada över att ta emot besök men en återkommande fråga stör mig. Gång på gång frågar gästande vänner, bekanta, släktingar, kollegor och hantverkare vad vi betalar i hyra. Det brukar komma upp spontant, helt utan min uppmuntran, oftast som ”vilken trevlig lägenhet, vad får ni betala för den här per månad?”
Jag tycker inte att andra har med det att göra men blir alltid så ställd att jag svarar uppriktigt ändå. Därefter följer kommentarer om hur det fungerar för vår privatekonomi: ”hur har ni råd med det när du är student?”, ”det måste vara ett tungt lass för din partner med så hög månadskostnad” och upplysningar om hur stora och prisvärda bostäder vi kunnat få på annat håll för samma kostnad. Jag har flera gånger upplevt det som att frågaren med sina efterföljande kommentarer om vår situation vill att jag/vi ska känna oss lite skamsna eller skyldiga för att vi bor bra.

Det känns svårt att veta hur jag ska agera i detta läge utan att snäsa av eller göra frågaren obekväm eller ledsen, samtidigt som jag inte vill ta emot påträngande frågor och otrevliga insinuationer i mitt eget hem. Tips om hur jag vänligt kan hantera situationen framöver?

Svar: Ack, människors oändliga nyfikenhet! Hyran anser många att det är legitimt att fråga om, de menar att det inte är att rota i en personlig plånbok på samma sätt som om man frågar om en bostadsrätts kostnader. De som frågar om hyran brukar skylla på att de jämför kostnaden med andra hyror av eget intresse om de själva skulle byta bostad.

Detta påstått oskyldiga frågande behöver du inte alls svara på. Du kan lugnt och vänligt säga när andra frågar ungefär ”ja du, det är vad vi klarar av” och då kommer säkert nästa fråga från den oförstående och nyfikenhetsberoende ”men hur mycket?” och då säger du ”vill du veta exakt, ska jag hämta hyresavin?” vilket borde få varje normalt tänkande person att förstå att nu är det färdigfrågat. Och du hämtar givetvis inte avin oavsett!

Om du är säker på att de som frågar har kritiska synpunkter på kostnaden (som de givetvis inte har ett enda dugg med att göra) kan du milt säga något om att ni tycker att det är viktigt att bo bra: ”som det kloka talesättet att bäst är att bo bättre än man har råd med och äta enklare än man har råd med.”

Hjälper inget annat så får du soligt skratta lite och säga ”ja du, det är en fråga för vår hushållskassa, hoppas du klarar din boendekostnad.”

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 2

Kommentarer (18)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 18

Jag är intresserad av bostadsfrågor.Har bekanta i storstan och jag har ställt frågan: Får man fråga vad hyrorna ligger på i det området? Har inte tänkt på att skulle vara fel att fråga, däremot kräver jag inget svar. Men såklart är det skillnad på att ifrågasätta någons omdöme, tål inte skitsnack mot icke närvarande, hur kan man lägga pengar på..vem kan köpa så dyra..osv. Alla gör vi olika prioriteringar är mitt svar, själv skulle jag aldrig köpa skjortor för 2000 kr/st men ekomat betalr jag för

A A, 14:02, 29 december 2015. Anmäl

Lyra Lof, 09:15 Nej, den frågan riktar in sig på FS:s omdöme och är inte o.k.! MR och flera av kommentatorerna har lämnat bra förslag på hur man svarar på detta. Mitt bidrag skulle väl vara, att man gott kan dra fram fördelar med ett centralt boende - den höga månadshyran till trots.

"gamla" Tekla, 11:45, 29 december 2015. Anmäl

@ Gamla Tekla: Att fråga om pris/hyra är en sak (princip accepterat i Sthlm, då alla gör det), visst. Men att fråga "Hur har ni råd med det?" Åh nej... Det är är att snoka och verkligen inte acceptabelt,!! Personen sätter FS i en jobbig situation, då FS antingensnällt svarar, vilket han/hon inte vill—alternativt blir satt i en obekväm situation och måste tänka ut nåt vagt icke-svar.

Lyra Lof, 09:15, 29 december 2015. Anmäl

.. utan bara bufflar på? Jag förstår reflexen att vara hyfsad, att inte skämma nån—men ibland förtjänar folk det när de är så fräcka! Visst, bostadspriser är 'comme il faut' i Sthlm, så det får man vänja sig vid/gilla. Men att snoka i ens ekonomi, vad man tjänar: "Hur har ni råd med det?". Det är verkl höjden... Och då är det fritt fram att vara lika burdus tillbaka! Varför ska man bry sig om deras 'spröda' känslor och känna att man måste svara pliktmässigt? De förtjänar att plattas till.

Lyra Lof, 09:03, 29 december 2015. Anmäl

Om den som frågar ut en gör att man känner sig ställd och känner sig obekväm med ämnet? Varför ska man då oroa sig för att vara likadan tillbaka, inte svara helt enkelt. Jag förstår att den spontana reaktionen är att svara, och att inte göra bort den andra personen(för man är en vettig person), men nu är faktiskt den som frågar ute och cyklar så om han/hon känner sig lite tillplattad? Så är det exakt vad de förtjänar. Varför skulle man bry sig om deras 'känslor', när de inte bryr sig om dina

Lyra Lof, 08:49, 29 december 2015. Anmäl

Och hur många renar har du? Det är en bra motfråga när någon lägger näsan i blöt angående ens finanser. Som alla här vet eller åtminstone borde veta frågar man aldrig en same om hur många renar hon eller han äger.

Enok Personne, 00:26, 29 december 2015. Anmäl

Att slippa alla dessa nyfikna personer är en nåd att stilla bedja om, men tyvärr tror jag inte det hjälper. Vissa personer vet inte när det är dags att stänga munnen och sluta upp med frågandet och det är ytterst irriterande. Om man har fått någon som helst uppfostran brukar man veta var gränserna för utfrågande går, men tyvärr har inte alla fått den insikten och det är bara att beklaga.

ingrid wahlen, 18:15, 28 december 2015. Anmäl

Molly Moll, det har du rätt i - den som svarar väljer! Men, beroende på vem som frågar, vill man kanske berätta, mer eller mindre, hur man tänkt...

"gamla" Tekla, 15:43, 28 december 2015. Anmäl

@Sara Raring, jag tänkte faktiskt inte i första hand på er stockholmare utan på oss lantisar. Det är ju oftast vi som inte fattar de där sakerna. Varken hur mycket ni stockholmare betalar för ert boende eller att ni dessutom kan uppleva kostnaderna som en känslig privatsak. Väldigt få människor tar illa upp om man frågar vad exempelvis deras nya bil kostade, men bostadspriserna i storstädernas innerområden har kommit att bli värsta tabufrågan. Hur absurt är inte det?

Kap Kennedy, 15:33, 28 december 2015. Anmäl

Vi har just tecknat oss för en nybyggd lägenhet som står klar om två år, dock inte i Stockholm. ALLA frågar hur mycket den kostar! Det är en het marknad, vi förstår intresset och har inga problem att uppge summan.

B I, 15:31, 28 december 2015. Anmäl

Lånetid?

Fråga: Jag undrar hur länge det är rimligt att vänta innan man påminner några om att dom är skyldiga (mig) pengar? Jag lägger ofta ut för resor, så beloppen kan totalt bli ganska stora när det gäller flera personer.

Svar: Du ska inte behöva vänta alls – lånade pengar ska återbetalas omgående. Du är inte en bank med en sådans möjligheter. Bäst är att den som ska låna ut pengar preciserar en tidpunkt för återbetalning. En vecka kan man tänka sig, inte mer.

Mitt förslag är att du skickar ett sms eller mejl till de personer som är skyldiga dig pengar och skriver ”kanske har du glömt att jag har lagt ut XXX kr för din resa till … – mitt konto har nr XXX, jag hoppas att du sätter in pengarna omgående”. Att du ”hoppas” betyder i det här sammanhanget lite artigare att du förutsätter.

Som jag läser din fråga är detta utlånande återkommande. Varför förväntas du låna ut dina pengar till andra som något slags rutin? Utgår dessa personer från att du ska lägga ut för dem? Då föreslår jag att du genast upphör med detta. När nästa resa ska ordnas kan du lugnt säga ”jag tar gärna hand om arrangemanget (om det är det du gör) men vill ha pengarna i förväg, jag kan inte längre lägga ut för er, en del glömmer att betala tillbaka”.

Det är inte ovänligt av dig.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 3

Kommentarer (17)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 17

forts... påminning varje dag (på ett mer opersonligt sätt), utan att behöva direkt kontakta personen, det är bara att trycka "reminder". Voila!

Lyra Lof, 09:56, 21 november 2015. Anmäl

forts... större än vad beloppet förmodligen blir—och då är du i positionen att du får betala dem tillbaka (ta din tid... eller inte :)), eller, om folk i Sverige fortfarande har checkar? (bor i USA): Skriv en blank check som du sen fyller i... (Ingen kommer vilja det/kunna det.) Eller, 3: Erbjud dig inte igen, för det är så här det är om man inte arrangerar STRIKTA regler från början. Det kommer ALLTID att hända. VARJE GÅNG. Du kan också köra PayPal (garantera i förskott) och då kan du skicka

Lyra Lof, 09:55, 21 november 2015. Anmäl

Det är så det är, att vara den som arrangerar... Man får jaga folk och känna att man är en jobbig typ. Det är otacksamt helt enkelt! Och det tenderar att vara så att de som gladeligen låter nån annan ta på sig jobbet att vara arrangör har själva aldrig gjort det, så de vet inte hur segt det är, eller så har de gjort det—och vill aldrig göra det igen... Om det är ett irritationsmoment? Bestäm vilka förhållanden som är acceptabla för dig: Alla betalar ett belopp i förhand (en depostition, helst

Lyra Lof, 09:50, 21 november 2015. Anmäl

Man skall inte låna ut pengar till folk. Det är ingen som gynnas av någonting sådant.

Ulf Lingbratt, 15:34, 18 november 2015. Anmäl

Nej ibland blir man inte klok på folk. Jag lånade ett ägg av en granne (som jag inte känner särskilt väl) gästerna var på intåg, jag hade inte hunnit handla. Men när jag nästa dag ringde på och la ägget i hans hand blev han riktigt sur. "Vi är inte Såna!" sa han och blängde ilsket på mig. "Vi är inte såna som Räknar!" Jag försökta skoja bort det hela genom att säga att jag vill kunna låna fler gånger. Men sedan dess är hans annars (ganska) trevliga min borta, och han verkar undvika mig ! :-o

Irene Holm, 00:22, 18 november 2015. Anmäl

OT men på tal om att bidra när man fått skjuts. Jag blev tillfrågad om jag ville åka med en bekant en bra bit över landet då vi båda hade vänner åt samma håll. Min bekant ville gärna ha hjälp att köra och lite sällskap. Jag erbjöd mig att bidra till bensin kostnaden vilken min vän sa att ja det fick jag gärna göra. När jag sedan gav min vän pengar fick jag till svar att det behövde jag inte alls göra, det var helt onödigt. Jag blir ibland inte klok på vad folk menar med vad de säger.

A A, 22:28, 17 november 2015. Anmäl

@Irene Holm, 15:18: Att någon ens täckes stiga ur bilen utan att ens tänka på att betala efter en skjuts på c:a 100 km är ju synnerligen absurt. Jag fick skjuts på c:a 13 km en gång av ett par, och givetvis erbjöd jag mig att betala. Jag t.o.m. trugade, men efter att de tredje gången sa att jag inte behövde så gav jag efter. Jag kom då att tänka på den gamla regeln om trugande som nu och då kommer upp här i spalten. :)

Roland Kronqvisy, 19:05, 17 november 2015. Anmäl

Jag har slutat låna eller lägga ut till/för folk som har svårt att komma sig för med att betala tillbaka. Tycker inte det spelar någon roll varför det är så svårt för dem.... det blir bäst för dem och mig (och indirekt för vår vänskap) att de får pengar av någon annan, tålmodigare (och kanske rikare) själ.

H R, 16:37, 17 november 2015. Anmäl

Förbluffande ofta har jag lagt ut på t ex restaurang för att sedan få påminna, ibland flera gånger innan jag fått pengarna. Folk är obegripligt "tanklösa". En gång skjutsade jag en kollega tio mil från en påtvingad fest, hon sa hej då och klev ur. Jag förväntade mig någon liten gåva nästa dag, men icke. Två gånger har jag väckt min granne som glömt städdag på gatan och böter på 500 - 700 kr skulle komma när som helst. En vinflaska som tack kanske?Nähärå. Jag måtte se ovanligt lättlurad ut.

Irene Holm, 15:18, 17 november 2015. Anmäl

Oavsett om vi kallar det utlägg eller lån är sådana ofta en känslig och laddad fråga mellan vänner. De flesta är naturligtvis mycket angelägna om att göra rätt för sig snarast. Men så finns det de där som kräver ständiga bekräftelser på vänskapen. De som alltid väntar med att återgälda vad det än gäller, för att de liksom vill mäta hur länge det dröjer innan vännen säger ifrån. Inte för att de har något att vinna på det, utom just bekräftelse.

Kap Kennedy, 14:11, 17 november 2015. Anmäl

Insamlingstvekan?

Fråga: Jag undrar över en ny företeelse för mig där en kollega via massmejl skickar ut en vädjan till stöd för flyktingar. Det är en personlig insamling för att stödja flyktingar genom att ge kontanter till kollegan som hen sedan ska förmedla vidare, alltså inte en vädjan att stöda Röda korset eller liknande.

Hur kan man svara på bästa sätt? Jag tycker att det är en beundransvärd sak hen engagerar sig i, men tycker att det känns lite konstigt att enbart hjälpa en viss person. Nu litar jag också på kollegan men man har läst om många privata insamlingar där pengarna inte kommer fram till rätt sak.

Just nu hoppas jag på att hen inte tar upp saken utan att man bara kan ignorera mejlet, men om personen frågar, vad svarar man om man faktiskt inte vill delta i denna insamling?

Svar: Det rimliga om man inte vill delta i en insamling är att svara när insamlaren frågar, att man redan har ordnat sitt stöd till flyktinghjälp och därför inte är med på en annan insamling.

Lite märkligt låter det att en enskild person samlar in kontanter för att personligen ge till flyktingar – hur väljs dessa ut? Hur får de pengarna? Om inte sådana fakta redovisas kan man ha ännu mindre anledning att medverka. Nu är det en kollega som du litar på och som säkert gör denna insats enbart av gott hjärta, men likafullt ska en insamlare förklara för de tillfrågade givarna hur pengarna ska fördelas.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (7)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-7 av 7

Ignorera henne email. Om hon även frågar direkt säga att du redan skänker till annan organisation.

Karl Svensson, 13:22, 16 november 2015. Anmäl

I vår familj så har vi beslutat att stödja Röda Korset och Stadsmissionen. Om det kommer propåer om andra insamlingar så berättar vi om vårt beslut och det respekteras alltid. PS Varför är det så viktigt att dölja könet på kollegan så att denne måste hen:as? Du vet väl vilket kön kollegan har så det måste vara något skamset med könet.

H S, 14:25, 13 november 2015. Anmäl

Svara vänligt att du redan betalar till RK, Amnesty, Caritas eller något annat. Det blir en sorts utpressningssituation när någon samlar in på jobbet och man tvingas förklara varför man kanske inte vill betala.

Irene Holm, 00:34, 13 november 2015. Anmäl

De flesta lite större arbetsplatser har en policy för vad arbetsmailen får användas till. Jag skulle ta upp frågan med min chef och ifrågasätta kollegans användning av arbetsmailen i just den här frågan. Förhoppningsvis går då chefen ut med direktiv som tydliggör att det inte är OK med privata aktiviteter via arbetsmailen. Till kollegan skulle jag hänvisa till att jag redan lämnat bidrag på annat sätt. Vill man engagera sig är det bättre att samarbeta med etablerade organisationer

Bodil S, 11:56, 12 november 2015. Anmäl

Håller med B I här: det är ett mycket större arbete än man tror, massor som man måste tänka på. Tullar, tillstånd, försäkringar, personlig säkerhet... Det kan också bli så att dessa varor blockerar någonstans i systemet, så att riktiga hjälptransporter inte kan komma fram. Man ska inte uppmuntra sådant, utan vill man ge så ska man ge till någon erkänd, stor organisation med 90-konto. Dessa organisationer vet också vad som behövs bäst och var någonstans.

Marja-Leena Pettersson, 11:18, 12 november 2015. Anmäl

Det låter lurt, kollegan tänker antagligen använda pengarna till bättre behövande som sin man, sig själv, andra nära anhöriga... Men ÄVEN om det är en seriös insamling, så är det inget som hör hemma på en arbetsplats. Folk kan känna sig tvungna att ge, eller att förklara varför de inte ger, det blir obehagligt och pinsamt alltsammans. Ta det med chefen, tycker jag, finns det inte redan ett förbud mot insamlingar så bör det införas snarast.

Marja-Leena Pettersson, 11:14, 12 november 2015. Anmäl

Det har förekommit i vår lokaltidning att man gör reportage om privatpersoner, oftast unga kvinnor, som samlar in pengar och kläder för att sedan åka iväg till ett katastrofområde för att hjälpa till. De drivs säker av en god vilja men kan på vissa platser i stället orsaka problem. En del vill krama om föräldralösa små barn i Afrika ett par veckor för att sedan åka hem igen. Undvik privata initiativ och svara att man stöder de organisationer som finns på plats.

B I, 09:15, 12 november 2015. Anmäl