Presentlottskrap?

Fråga: Har under en lång tid grubblat över det här med trisslotter på jul/födelsedagar. För mig känns det som en självklarhet att skrapa lotterna man fått efter att alla presenter är öppnade, är man flera som fått en trissgåva skrapar man kanske rentav samtidigt allihop för att se om någon vann något. Det känns som allmän hyfs mot den som gett gåvan att låta den veta ifall man vann någonting.

Under den här julen märkte jag ett beteende hos en person i min släktskara, att han aktivt valde att inte delta i de andras skrapande, utan sparade det till att han var själv. Jag förstår att det är lite känsligt med pengar, men det kändes lite… fult? Dels mot givaren som ville se vad som hände med hens gåva, dels mot alla i sällskapet som inte anförtroddes att veta hur det gick för honom. Det hela gav en sniken och ganska otrevlig känsla. Läser jag in för mycket i det eller har jag rätt i att det är aningen otrevligt?

Svar: Det finns, tro det eller ej, inte någon hyfs- och stilpraxis om att skrapa eller inte skrapa/öppna en lott som man har fått – eller köpt – inför andra. Det är alltså lika rätt att skrapa publikt som att spara till dess att man är ensam.

Man kan skrapa/öppna en lott i sällskap och förtjust utropa Jag vann! i förhoppningen att andra inte ska kräva att få del av den akuta rikedomen. Eller skrapa/öppna lotten och inte säga något alls. Eller tycka att det kan vara bra att slippa de reaktioner som kan uppstå vid vinst som: Låna ut! Dela med dig! Skänk bort!

För lottgivaren bör vinsten vara glädjande men kan också väcka delade känslor: har X fått en halv miljon på ”min” lott! Då vill jag ha en del!

Så glöm bort den där hemlighållna lotten, människor är olika.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (15)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-10 av 15

Lyra hof, du gör som varenda en av oss i Hyfs och stils kommentarsfält: gissar. Du gissar att givaren vill att lotter skall skrapas på plats. Men det är väl inget att ta för givet.

Oémeara Braunisch, 13:58, 20 januari 2017. Anmäl

Känns som ett jäkla barnkalas, lottskrapning "efter att alla presenter är öppnade". Jag trodde för övrigt att lotter vad sådant som man gav till personer som man känner det obligatoriskt att ge något men där det mest handlar om att visa att man inte glömt personen, inte att ge en fantasifull/personlig gåva. Helt ok det.

Oémeara Braunisch, 12:41, 20 januari 2017. Anmäl

Oj vad mycket negativitet. SUPERTRIST att skrapa... nio rutor. Jag har inga spelargener (är du säker—har du suttit framför en enarmad bandit när det tutar och klirrar runtom dig, eller vid ett 21-bord?). Så du kan inte skrapa en lott? Ugh. Kan man inte tänka på givaren som säkert har gjort sitt bästa för att ge alla presenter (hur lätt är det)? Som menar väl? För tro inte att personen inte uppfattar de här överlägsna, hyperkritiska attityderna. Över att få en lott... Livet är svårt. Tungt.

Lyra Lof, 12:17, 20 januari 2017. Anmäl

@Ewa Atena Charmig klassificering av människor... Men precis som det är acceptabel hyfs och stil att *inte* öppna ett paket inför publik torde det ju vara ok att inte skrapa en lott. "Snikna... och vill inte dela sin glädje"? Märklig sak att säga, mottagaren kände kanske ingen större glädje över en lott och chansen att det är en vinst är ju minst sagt liten.

annan Camilla, 13:12, 19 januari 2017. Anmäl

AM Draak har ett utmärkt förslag kl 9.08. Det kan vidareutvecklas med att man själva kastar nitlotterna och ger bort eventuella vinstlotter till den man tycker bäst om i sällskapet. Det kan i vissa fall göra att man själv får vinstlotten och kan berätta för de övriga att de tyvärr fick nitlotter.

Friterade Mulor, 11:26, 19 januari 2017. Anmäl

Det beror på i vilken krets av människor man umgås med. Vissa är snikna och tillbakadragna och vill helst inte dela med sig av sin glädje till andra och givaren av lotten. Kan inte tänka mig något annat än man skrapar lotten framför andra precis som man gör med en present. En icke skrapat lott är lika med en oöppnad present. Jag tror att ingen missunnar någon att den har vunnit precis som man inte surar för andras presenter. Det låter som små omogna barn annars.

Ewa Atena, 10:47, 19 januari 2017. Anmäl

Likt Kap Kennedy saknar jag spelagener (bra ord!). Några gånger har jag varit i sällskap där alla fått en lott, vid andra tillfällen har jag varit i en grupp där alla fått ett skämt eller en gåta. Jag ser dessa som en gemenskapsövning, man öppnar/skrapar/läser inför resten av sällskapet och hurrar om någon vinner, skrattar åt roliga skämt, suckar åt dåliga skämt etc.

Sweydia Ism, 10:01, 19 januari 2017. Anmäl

Jag skulle aldrig vilja skrapa inför "publik". Det skulle kännas pinsamt både att vinna och att inte vinna. Om man vinner - jaha - då har man "fått" en miljon eller fem tusen eller vad det nu är - måste man dela då? Om man inte vinner (mest troligt förstås), har man ju fått "ingenting". Pinsamt för givaren, mottagaren och alla närvarande. Syns att jag inte tycker skraplotter är en så jättegod idé till present?

Anna Andersson, 09:46, 19 januari 2017. Anmäl

Jag är alldeles för gniden för att ge bort en lott och om så vore skulle jag verkligen inte vilja se mottagaren skrapa fram en miljon framför ögonen på mig. Pinsamt åt båda hållen skulle jag tycka. Mottagaren kanske skulle känna sig tvingad att dela eller tvärtom, då lever jag hellre ovetandes, undantag egna barn förstås. Skrapa i grupp låter inte som något jag skulle vilja delta i, får jag en lott så avvaktar jag till ett annat tillfälle att skrapa den.

Frk N, 09:10, 19 januari 2017. Anmäl

Detta löser FS lätt genom att skrapa lotten innan den slås in och ges bort. Spänningen i lotteriet är ju hoppet om att man KAN vinna, även om sannolikheten är liten. Den känslan kan man inte låta mottagaren dra ut på, det är inte bra för hjärtat. Besvikelsen över att ha förlorat måste därför framkallas så snart som möjligt.

AM Draak, 09:08, 19 januari 2017. Anmäl

Gåbortspresentetikett?

Fråga: Jag undrar vad som egentligen är kutym när det gäller att dela med sig av de presenter som gästerna tar med till värden, förutsatt att det är något ätbart, som går att bjuda gästerna på?

Själv har jag svårt att bara lägga undan chokladaskar och liknande. Det känns lite snålt att inte bjuda och bjuder man visar man ju att presenten är uppskattad. Därför blir jag ibland förvånad när andra verkar tänka precis tvärtom. Särskilt konstigt känns det om värden har fått till exempel choklad och inte bjuder på vare sig gåvan eller något motsvarande. Hur ska man enligt hyfs och stil resonera som värd?

Svar: Den här frågan återkommer ganska ofta men behöver besvaras på nytt i dessa kalastider.

Vinflaskor och delikatesser typ marmeladburkar, oliver och liknande osv ska ses ungefär som givna böcker, som man ju inte sätter sig att läsa när man får dem utan ställer undan och säger ”tack, ska bli så roligt att läsa/njuta av senare”.

Chokladaskar, konfekt, karameller och kolor bör man öppna och ställa fram i sina askar/burkar till kaffet. Det är gammal kutym att se just sådant godis som en extra lyx för alla på samma bjudning.

Men jag vet också de som ställer undan fina chokladaskar för eget bruk omsider. Det är inte något stort så kallat fel, men kan kanske verka lite egoistiskt. En förtänksam värdperson har skaffat konfekt och choklad att på traditionellt sätt inta efter middagen, och det kan vara en orsak till att ställa undan den överflödiga presentchokladen. Till nästa kalas kanske?

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (23)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-10 av 23

Kära Maja Gräddnos! Tyvärr finns det de som av någon outgrundlig anledning försöker hitta dolda agendor hos andra -eller hitta PÅ dolda agendor där de inte finns. :) Själv blir jag också bara glad över det jag får.

Ann-Caroline Mörner, 22:19, 12 januari 2017. Anmäl

Men hallå, måste vi analysera tanken bakom en ask Aladdin eller annan choklad? Man ger den väl inte för att få av den, kan vara trevligt men är man sugen köper man väl en egen och äter hemma. Jag tänker INTE analysera varför jag får t ex en ask Aladdin, är givaren godissugen, är han/hon lat och kommer inte på något annat etc.. Jag blir glad för chokladen, försöker inte hitta någon dold agenda!

Maja Gräddnos, 18:45, 12 januari 2017. Anmäl

Bästa Så det så. För den som inte redan kände till begreppet har Magdalena Ribbing förklarat vad som är kutym. Den som vidhåller sina egna idéer behöver inte anstränga sig med att läsa vidare. Att med flit misstolka andras yttranden är månne kutym här och där. Jag tackar min lyckliga stjärna att jag slipper träffa på detta här och där.

Ann-Caroline Mörner, 15:53, 12 januari 2017. Anmäl

Ann-Caroline Mörner, och jag menar att den som rutinmässigt slänger fram en Aladdinask eller liknande till värden/värdinnan med största sannolikhet anser sig ha rätt att själv få äta av den samma kväll. Medan den som köper några få kvalitetspraliner förväntar sig att det är just en gåva till värden/värdinnan. Det handlar alltså inte om vad man själv förväntar sig få äta när man ger bort kvalitetschoklad, utan tvärtom. Så din häpnad säger mer om din förväntan att få moffa choklad än något annat.

Så det så, 20:19, 11 januari 2017. Anmäl

Bästa Så det så! Det jag skrev gällde dem vilka anser att Aladdin är en för enkel present att ge eller att få eller att bli bjuden på.

Ann-Caroline Mörner, 18:11, 11 januari 2017. Anmäl

AA: Neeeeeeeeeeeeeeeejjj!!! De förstör allt... :( Vad har de för träskallar på produktutvecklingen där egentligen? Trillingnöt var ALLAS favorit. Jag känner mig lite skakad faktiskt... /desillusionerad.

Lyra Lof, 04:06, 10 januari 2017. Anmäl

( Sorry Lyra Lof, trillingnöt är en förgången tid. Den finns inte längre i Alladinasken :( )

A A, 17:35, 9 januari 2017. Anmäl

Lyra Lof, jag förstår inte heller detta klagande på Alladinaskar. Betydligt godare än alla schweiziska, belgiska eller andra chokladaskar! Utländska askar regiftar jag eller öppnar direkt och hoppas att alla andra äter upp dem utan att lägga märke till att jag avstår.

H R, 10:42, 9 januari 2017. Anmäl

Vad alla rackar på Aladdinaskar! Kanske inte så inspirerat, men vadå, jag skulle gladeligen ta emot en. Trillingnöt! Kanon.

Lyra Lof, 04:20, 9 januari 2017. Anmäl

MAGDALENA SVARAR: En hel del kommentatorer verkar ha missförstått såväl fråga som svar. Naturligtvis ger ingen gäst en ask choklad för att själv få del av den under tillställningen. Chokladen ges som så kallad gåbortspresent och mottagaren förväntas som artigast ställa fram den. Det har ingenting att göra med chokladens kvalitet, värdpersonens smak, gıvarens godishunger eller vad en del anser om hur måltider bör avslutas. Däremot om vedertagen sed, lika etablerad som själva gåbortspresenten.

Magdalena Ribbing, 11:50, 8 januari 2017. Anmäl

Julklappsbyte?

Bra lösning: Följande tack-för-julklappen från en ung klok person: ”Tack för den fina boken som du skickade! Du känner mig verkligen väl, den är precis vad jag behöver och vill ha – så mycket att jag redan hade köpt ett ex av den. Hur löser vi detta?” Alltså, istället för att skriva ”kan du skicka kvittot” ett vänligt tackmeddelande som både är uppmuntrande för givaren (i grunden rätt present) och öppet för olika möjligheter.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (6)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-6 av 6

Om givaren betalade med kort kanske det finns en chans att kvittot finns kvar. Annars garanterat inte för en sån rel. billig gåva (inte en massagestol, typ). Fastbutiken kan möjligen byta boken ändå om de är lite schyssta om man förklar; FS vill ju ha ett byte och inte pengar tillbaka. Och om kassapersonen nekar, be att få tala med en manager... (Funkar i USA i alla fall!) Att säga "Hur ska vi lösa det här?", det låter lite väl dramatiskt, ung. som att det är ett stort problem.

Lyra Lof, 05:32, 5 januari 2017. Anmäl

Precis detta hände mig i julas, jag fick en bok jag redan hade (och läst). Men eftersom min vän vill att jag skall vara nöjd, gick det bra att byta! Det hade vi kommit överens om innan, varför göra det enkla svårt? Kan kanske vara lite annat om man inte gillar saken, då skulle jag inte byta, men har man den redan....Det är bara att spara kvittot! Det är väl ett bra tecken på att det var något mottagaren ville ha, att han/hon redan köpt den?

Maja Gräddnos, 18:22, 4 januari 2017. Anmäl

"Hur löser vi detta?" = Jag är för slö för att lösa problemet själv, lös det åt mej. De flesta butiker byter in olästa böcker om den redan finns i deras sortiment, så pröva så till att börja med om FS är för feg för att be om kvittot.

Så det så, 10:09, 3 januari 2017. Anmäl

@Bengt Carlsson: Jag kan i och för sig tycka att det är trevligt att låta givaren bestämma. I det beskrivna fallet kan lösningen exempelvis vara att denna tar tillbaka boken och ger en annan istället. Kvittolösningen menar jag är vedertagen bara när det gäller kläder, och jag skulle själv inte utgå från att givaren har sparat kvittot oavsett vilken sorts gåva det gäller. Att skänka (eller i värsta fall sälja) gåvan vidare är i allmänhet det bättre alternativet.

Kap Kennedy, 14:54, 2 januari 2017. Anmäl

Bra förslag sånär som på den sista meningen: "Hur löser vi detta" låter som en anbefallning att lösa ett stort problem. Bättre att avsluta med "Har du möjligtvis kvittot kvar så skulle jag kunna kan byta den." Fast i praktiken skulle jag nog göra som Sweydia lsm föreslog, dvs ge den jag köpt själv vidare.

Bengt Carlsson, 13:18, 2 januari 2017. Anmäl

Jag var med om det den här julen; jag fick en bok i julklapp som jag ganska nyligen köpt själv. Jag löste det så att jag bara skrev och tackade och berättade att jag gillar författaren och ser fram emot att läsa boken (jag hade ännu inte läst det exemplar jag köpt själv). Jag ska ge bort den bok jag köpt själv till någon annan som förhoppningsvis också gillar den... och som förhoppningsvis inte redan har den för då blir det ännu mera rundgång.

Sweydia Ism, 12:12, 2 januari 2017. Anmäl

Snällhetsgåva?

Fråga: När jag nyligen fyllde jämnt så fick jag ett mejl från en person där det bland annat stod ”Det blev en hyllningsgåva som jag tror att du uppskattar mer än blommor och present.”

Det visade sig då att personen i fråga satt in ett okänt belopp på ett konto för välgörenhet för min räkning.

Svar: Du beskriver något som många ser som generöst och bra, men som många andra anser vara tvetydigt. En present är något som man skaffar och ger för att glädja mottagaren och därför, om man väljer en välgörenhetsgåva, ska man vara absolut säker på att mottagaren verkligen vill just detta. Så var det ju alltså inte i ditt fall. Ytterligare en tveksamhet är att det ändamål som givaren väljer kan vara något som presentmottagaren ogillar.

Det är därför det är så viktigt att man som givare vet att mottagaren verkligen är med på att i sitt namn få denna välgörenhetspresent. Inte bara att man själv tycker att ändamålet är bra.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (14)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-10 av 14

Detta är ett underbart märklig fenomen - att ge gåvor i andras namn, utan att fråga (1) och utifrån sin egen uppfattning inte bara om vad som anses vara en förtjänt gåvomottagare (2), utan dessutom om huruvida den andra personen överhuvudtaget någonsin vill ge bort gåvor till främlingar (3). Kan inte bli mer fel. "I julklapp av mig fick du (gav du) donation på 500 kr till SD:s partikassa / Vänsterpartiets partikassa / Skraja ungarna / Gröna världsräddarna / Trädplanterare utan gränser / Tiggaren

Genesis Day, 19:06, 6 januari 2017. Anmäl

@Lyra L: Ha! Skulle själv aldrig ge bort choklad (försökte bara vara lite alko-alternativ-korrekt), men däremot champagne. Jag ger rätt mkt till barn i nöd varje månad. Men jag skulle inte önska -och vill inte ge - just detta som "present". För mig känns det som ett modernt "jippofierande" av allvarliga saker. ALLA borde ge av sitt överflöd till välgörande ändamål - och så ger man kanske en gåva när någon ska firas. Två olika saker tycker jag. Gillar inte "två flugor på smällen-principen".

Anna N, 11:40, 5 januari 2017. Anmäl

... donera en summa till San Diego Zoos pandaprogram, som då går tillfasten your seat belts—en SNOW DAY för deras pandor... De pumpar in snö med en snökanon. Och pandorna får fnatt—de de rutschar nerför backar, gör kullerbyttor, har en kanondag. OK, väldigt panda-centriska idéer, men ett exempel bara som visar att man har TÄNKT. Och ge något fysiskt, ett kort el likn för sjutton. Ett himla email är ju helöken att få. Plus det riskerar att hamna i en junk folder...

Lyra Lof, 06:31, 5 januari 2017. Anmäl

... som har med fattigdom, lidande, svält osv... (Ge till det själv.) För det är ju en festlig situation, ett firande—med tårta och blommor, presenter och ballonger. Att påminna om att barn svälter runtom i världen är nog lite av en 'downer' en sån dag...I stället, t ex, adoptera en panda! (Och gör det i tid så att foto & certifikat kommer fram) För VEM skulle ogilla det? (En (pseudo-) psykopat som borde skämma— och få en dask med en träsked.) Eller nåt mer specifikt: man kan t ex donera en

Lyra Lof, 06:17, 5 januari 2017. Anmäl

Anna N: En Aladdin-kartong kanske? After Eight. Eller en Twist-påse? Visst, det går ju alltid ner (trillingnöt, hallå), men maken till fantasilöshet: man visar ju att man inte iddes lägga nånsomhelst tanke på gåvan. Vad gäller om födelsedagsbarnet ev. ogillar organisationen: man kan ju låta bli att ge en kontroversiell cause... En religiös organisation (även om det är för barn i Afrika etc), nåt det minsta politiskt, el knutet knutet till en person osv. Jag skulle personligen undvika något

Lyra Lof, 05:55, 5 januari 2017. Anmäl

Oj, vad har hänt? En gåva till välgörenhet brukar vara ett vanligt förslag här, nu sågas det totalt.... Någon som har en förklaring? Jag brukar inte göra det, men skulle kunna göra det om jag vet att mottagaren stöder t ex organisationen. Mitt förslag är annars blomstercheck, om man nu vill ha något med sig som inte är en pryl om mottagaren inte vill ha någon present (även om det inte framgår hur det var i det här fallet)

Maja Gräddnos, 13:33, 4 januari 2017. Anmäl

@Kap. Håller ofta med dig, men inte här. Jag förutsätter att den jag firar själv ger de pengar i välgörenhet hen vill. Själv gör jag det också. Detta har ingenting med födelsedagspresenter att göra. En flaska vin/champagne/choklad funkar nästan alltid som present även till "den som har allt". Har du sedan pengar över så ge gärna extra till välgörenhet, men skryt inte om det genom att kalla det en födelsedagspresent.

Anna N, 12:00, 3 januari 2017. Anmäl

@Anna N, m fl: Att ge en välgörenhetsgåva till någon man vet inte kommer att uppskatta det är naturligtvis olämpligt. Men inte tusan måste vederbörande ha "uttryckligen bett om det". Vad är det för inställning? Dessutom finns inte problemet. Det där med att välgörenheten ges för någons räkning är en bildlig liknelse. Den som betalar/skänker pengarna till exempelvis ett 90-konto kan ju inte ange valfri avsändare.

Kap Kennedy, 14:16, 2 januari 2017. Anmäl

Trams! Välgörenhet idkar man (gärna ofta och generöst) alltid personligen - inte i andras namn. ENDA undantaget är om den som ska firas uttryckligen bett om det. Att ge bort "godhet" å andras vägnar är bara ett sätt att framhålla sig själv. Vad är nästa steg? "Jag gav en hundring till tiggaren utanför Konsum, men sa att det var från dig"

Anna N, 11:32, 2 januari 2017. Anmäl

Ojsan! Nej, nej, ingen fyller år "jämt" och ständigt - "jämnt", däremot, är ganska vanligt... (Tack, gamla Tekla, felet är korrigerat! DN.se)

gamla Tekla, 11:31, 2 januari 2017. Anmäl

Klapptack?

Fråga: Vad anses vara god sed när det gäller att tacka för julklappar? Jag förväntar mig när jag ger bort en julklapp att jag får någon form av feedback/kommentar kring gåvan.

Om man inte får det, är det fel att fråga om personen gillade julklappen?

Jag själv tycker att man ska uttrycka en uppskattning eller vänligt fråga om den går att byta mot något annat.

Svar: Självklart ska den som får en present – julklapp eller annan – tacka för den! Allt annat är trist ohyfs. Nuförtiden är julklappar ofta en beställning från den som vet att det blir en gåva på julafton – inte den överraskning som har varit en tanke tidigare. Men att julklappsmottagaren får exakt vad vederbörande önskat sig är inte något skäl att strunta i tacket. Inte heller om julkappen inte motsvarat förväntningarna. Tack ska ändå sägas, för den omtanke som gåvan symboliserar.

Föräldrar måste lära sina barn att ringa/skriva/texta/mejla de släktingar som givit julklappar men inte varit närvarande på julafton. Och föräldrar liksom andra vuxna ska själva naturligtvis också tacka de personer som givit dem något!

Ring de otacksamma eller bara otackande julklappsmottagarna och fråga milt och icke provokativt om boken-tröjan-skålen eller vad det är, passade. Eller om julklappen kom fram, om den skickats.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (12)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-10 av 12

MAGDALENA SVARAR IGEN: Anna N, för dig är det självklart att tacka för alla gåvor, men så är det inte för alldeles för många. Efter mängder av sorgsna frågor genom åren från julklappsgivare, ofta äldre generationer till barnbarn, anser jag att det är rätt att ringa och som det står i mitt svar, milt fråga om presenten kommit fram/passar, Det är inte att som du skriver "tråla efter tack" utan ett sätt att försäkra sig om att presenten nått sitt mål. Och föralldel en hint om att tack välkomnas.

Magdalena Ribbing, 13:40, 2 januari 2017. Anmäl

Självklart tackar man för alla gåvor. Direkt på plats eller i efterhand omgivaren inte är där. Tror barnen på tomten så tackar de honom artigt! Och lika självklart ringer man inte och "trålar" efter ett tack som uteblivit. Däremot kan man avstå från att skicka fler presenter åt just det hållet. Att maskera en "trålning" som en försäkran om att klappen verkligen kommit fram är bara löjligt. Samma princip som "om han inte ringer så är han inte intresserad" (han har INTE tappat telefonnumret!)

Anna N, 10:55, 2 januari 2017. Anmäl

Oj, hos oss har vi fått julklapparna av jultomten. Ibland kom barnen faktiskt ihåg att tacka för fjolårets julklappar när de skrev den nya önskelistan inför nästa jul. Men i något skede kom vi överens med far- och morföräldrar och alla fastrar och mostrar att vi inte längre skulle ge julklappar utanför familjen, så också tacket kan hållas inom familjen. Men fortfarande är det jultomten som hämtar klapparna!

Anonym, 08:57, 30 december 2016. Anmäl

MAGDALENA SVARAR: Anders Ström, helt rätt, man ska vänta en rimlig tid vilket för julklappsfolket nog kan vara en vecka - även om de äldre generationerna skulle uppskatta ett tack på sådär annandagen. Och de barn som har givit mor- och farföräldrar julklappar skulle också blir glada för ett ganska omgående samtal med tack för den jättefina julklappen.

Magdalena Ribbing, 11:34, 29 december 2016. Anmäl

Om man ska ringa till de otacksamma, enligt svaret, så bör man väl åtminstone vänta en vecka och ge mottagaren tid att höra av sig?

Anders Ström, 11:13, 29 december 2016. Anmäl

Men Lyra Lof, det finns faktiskt massor av människor som inte ens vet vilka som håller sig med Instagramkonto, eller för den delen vet vad Instagram är.

H m, 08:06, 29 december 2016. Anmäl

@Lyra Lof: Fast det där är ungefär som att säga: "Numera finns det så många sätt att läsa nyheter på så då måste det vara enklare än någonsin att skaffa sig relevant och korrekt information." Det finns verkligen ingenting som tyder på att mänskligheten blir bättre på att kommunicera, bara för att den har fått en himla massa fler verktyg för det. Att frågeställaren här tycker sig inte få tack kanske bara beror på att hen har glömt att kolla mottagarnas Instagram-uppdateringar. Så bisarrt är det!

Kap Kennedy, 15:23, 28 december 2016. Anmäl

Anna Holmberger: Det är inte alltid möjligt att besöka alla man skulle vilja träffa pga tidsbrist, pengabrist eller för att man inte blivit inbjuden.

AM Draak, 15:13, 28 december 2016. Anmäl

Självklart kan du ringa och fråga. Personligen föredrar jag att inte få några julklappar, särskilt inte skickade. Får jag inte träffa givaren kan jag vara utan presenten, det är i mina ögon ett sätt att köpa sig fri från att träffa folk.

Anna Holmberger, 14:53, 28 december 2016. Anmäl

När det numera finns så många sätt att kontakta folk på—email, sms, facebook, förutom det tidigare telefon och brev—vilket väl borde göra att det finns ännu större anledning, inte mindre att höra av sig och tacka då det är så lätt.

Lyra Lof, 14:22, 28 december 2016. Anmäl

Julklappskritik?

Fråga: Vi firar jul med svärmor och andra släktingar på min makes sida. Det här året har de kommit med mer än antydningar om att det är skamligt hur mycket julklappar våra barn får varje år. Att de får fina klappar själva har de dock inte klagat på. Våra barn är 4 och 7 så blir det kanske mer klappar till dem, deras klappar kostar mindre per styck än de vuxnas. Vi lägger 1000 kr per barn ungefär. Alla klappar från vänner och släktingar ges samtidigt så det blir ju en hel del. Sen har väl tiderna förändrats, själv fick jag inte ens en bråkdel av vad mina barn får men jag tror inte de får mycket mer än de flesta andra med hyfsad ekonomi. De här skamlighetskommentarerna förstör lite av glädjen, en släkting sa att han blev illa till mods av antalet julklappar. Alla har en god ekonomi även om inte alla har barn så jag tror inte det ar en ekonomisk fråga utan mer att man jämför hur man själv hade som barn. Jag tycker att det känns olustigt och jag skulle vilja ha hjälp med hur jag ska bemöta dessa skamlighetskommentarer.

Svar: Varför inte dela upp den stora julklappsskörden för era barn på två dagar? Ge bara några få saker från er till era barn på julafton, så att de kritiska släktingarna slipper irritera sig, och resten av era julklappar till era barn på juldagen eller annandagen, då släkten inte är närvarande.

Att få ett överflöd av julklappar är inte nödvändigtvis det roligaste för barn, era är så små att de inte sitter och räknar paket. Även för mig låter det du beskriver som enormt, barnen får presenter för tusentals kronor från er föräldrar och sina släktingar – det är förmodligen omöjligt att bli glad för varje sak i en sådan skörd.

Men att svärmor och andra kritiserar det som ni ger era barn är taktlöst och fel.

Vill ni inte dela upp julklappsutdelningen måste din man säga till sin mor att ni ber att få slippa kommentarer om presenterna eftersom det förstör stämningen på er julafton och ni ändå inte tänker ändra er. Alla föräldrar förstår inte att de inte har rätt att kritisera sina egna barn när dessa är vuxna och försörjer sig själva. En hel del tror att de kan fortsätta att vara uppfostrare även till sina vuxna barn – och det går ju bra om de vuxna barnen vill det, annars ska föräldrar respektera att deras barn tar sina egna beslut.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (37)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 37

aC,jag förstår inte riktigt hur man kan tolka det jag skrev som att jag tycker att många julklappar betyder att man suger som förälder,vilket jag inte menade,(kanske jag är dålig på att förklara det jag vill få fram) du verkar nu iaf. ha förstått hur jag eg. menar, tack för det. Jag håller med dig om att julklappsmängden inte avgör åt något håll, var och en ger det den vill o har möjlighet till. Min kommentar var OT o ber om ursäkt för det och hoppas nu vi rett ut alla missförstånd i frågan.

A A, 18:02, 26 december 2016. Anmäl

@IH Var och en får väl göra som det passar dem vad gäller julklappar. Jag håller med om att det ibland är svårt att hitta nåt åt vuxna, men samtidigt lite kul att få nån bok eller nåt man annars inte skulle köpt :). Min 4-åring satt iaf och kramade sina paket ett bra tag innan hon började öppna dem (vansinnigt söt :D). I den åldern ligger dock "bördan" att tacka och bekräfta givaren på föräldern, och jag hoppas att vi klarade den hyfsat och att alla är glada nu efter jul :).

annan Camilla, 23:59, 25 december 2016. Anmäl

@AA UO Fair enough, era tidigare kommentarer läste iaf jag som "folk som ger många julklappar till barnen gör det för att de suger som föräldrar annars". För tro mig, julklappsmängden är inte något som avgör den frågan, varken åt ena eller andra hållet :).

annan Camilla, 23:56, 25 december 2016. Anmäl

Moderna föräldrar arbetar livet ur sig, satsar allt på karriären och har inte tid med sina barn. Då kompenserar man med många och dyra klappar, jag vet småbarn som har över 100 gosedjur, flera jättestora. Klappförslag: Egen tid med mamma/pappa. Ett barn i taget (viktigt!) får göra något valfritt roligt en halv dag, t ex gå på hästshow med efterföljande cafébesök, att bara ensam "äga" sin förälder (som naturligtvis har stängt av sin kära nalle).

Irene Holm, 11:48, 25 december 2016. Anmäl

En obehaglighet med barnens klappar är rivalitet och jämförande mellan far-och morföräldrar, där den som gav "för litet" får skämmas. Det finns folk som tar lån för att klara att hålla den höga nivå som förväntas. Varför ger vi klappar överhuvudtaget? Urdumt. Från början klappade man på dörren för att sen kasta in ett vedträ med en lustigt smädande text om husägaren. Detta kan vi gå tillbaka till tycker jag. De kristna bör ge en gåva till ett fattigt land, ett paket medicin till barn i krig tex

Irene Holm, 11:37, 25 december 2016. Anmäl

Obehagligt att se svettiga barn slita upp paket efter paket i ett berg av omslagspapper, utan att komma ihåg att tacka och utan att komma ihåg vem som givit vad. Vilken supersmart affärsman kom på det här med julklappar? Och det är fullständigt onödigt att ge klappar till vuxna, som oftast kan handla grejen för egna pengar och då i rätt storlek.. Hos oss har vi slutat ge klappar mellan vuxna för länge, länge sedan, det känns inte ett dugg "tomt". Och försök bromsa barnens juklappshysteri !

Irene Holm, 11:26, 25 december 2016. Anmäl

Vad betraffar julklappsmangd beror det val lite pa hur pass bortskamda barnen ar aret om. Det finns de som standigt handlar allt barnen kommer pa att de vill ha, sen finns det andra som sager till barnen att det kan du fraga jultomten om eller onska pa din fodelsedag. De forstnamnda barnen ar definitivt blasé medan de andra barnen har fatt lara sig att vanta, onska och dromma lite. Magdalenas rad om att dela upp julklappsutedelningen ar bra, tomten kan ju gora flera rutter...

Sara Verie, 13:12, 23 december 2016. Anmäl

Sorry att det blir mer OT. Mitt svar syftade inte enbart till julklappsmängd, utan att jag ofta ser föräldrar göra saker för att det känns bättre för dem, inte för att det är det bästa för barnen, tex. gränslöshet är inget som i längden är bra för barn men det är ett stort problem i både förskola och skola idag. Eller en familj som hade flera bilar, fin villa, många utlandsresor om året, barnflick,hemhjälp m..m. allt för barnens skull, när barnen sedan berättade sa de att de önskat att mamma kunde läst godnattsaga, de tyckte inte om att ”flyga bort” för då fick man inte vara hemma och leka.Min avsikt är inte att klanka ner på någon enbart lyfta frågan att vi inte alltid behöver värdera det vi gör för barn i materiella ting, det får oss att känna oss bra när vi gör allt detta men är inte alltid nödvändigtvis det barnen behöver. Har ni pengar att ge barnen så gör det om ni vill, jag värderar inte alls föräldraengagemang /julklappsmängd. - en present som innebär att jag tar ledigt en dag från jobbet för att gå på djurpark med lilla X, eller att jag ger ett annat barn biobesök med mat på stan, eller tonåringen som får en shoppingdag det kan anses snålt då det inte fyller ut under granen men gratis är det inte. Var och en är fri att göra som hen vill.

A A, 19:41, 22 december 2016. Anmäl

Jag menar inte att det är fel att ge bort julklappar, gärna flera, och det är underbart att se mottagaren bli glad! Vi talar om att det kan bli FÖR mycket. Så mycket att barnen knappt orkar bli just glad över de enskilda paketen. Och varför i herrans namn är det tabu att "vi barnfamlijer" någonsin ska behöva anpassa sig???

U O, 16:32, 22 december 2016. Anmäl

@UO, AA mfl Herregud, vad ni skriver... "för att känna sig som bättre föräldrar" bla bla, - "inte för att det är vad barnen i fösta hand behöver". Tror ni på riktigt att det finns någon invers proportionalitet mellan föräldraengagemang och julklappsmängd, eller är ni bara snåla människor som behöver en ursäkt för att själva inte ge? Eller varför i hela friden känner ni ett behov av att klanka ner på just detta?

annan Camilla, 15:32, 22 december 2016. Anmäl

Presentoförstånd?

Fråga: Jag har en svärfar som av princip inte ger presenter och julklappar till mina äldsta barn (de är inte hans biologiska barnbarn), däremot får de yngsta barnen, hans ”egna” barnbarn, presenter. Han ger även presenter och julklappar till oss vuxna. Vi bjuder alltid in honom till alla högtider och han kommer gärna men det känns så konstigt att det endast är de yngsta barnen i familjen som blir uppvaktade med presenter. De andra gångerna är han bara närvarande så att säga.

Jag tänker att han ju naturligtvis inte behöver köpa några märkvärdiga presenter men bara något litet. Han markerar så tydligt att mina äldre barn inte tillhör hans familj vilket känns sorgligt.

Hur ska man bemöta ett sånt beteende?

Svar: Usch! Som om blodsband skulle ursäkta snålhet! Eller är det bara dumhet? Förmodligen är det ingen idé att försöka få din svärfar att självmant inse vad han gör. Men kan din livspartner säga till sin far att ni uppriktigt inte vill ha presenter utan bara önskar er att de fyra barnen behandlas lika? Det kan då ekonomiskt gå på ett ut med presenter till de barn som saknar de för din svärfar så exklusiva blodsbanden till honom.

Om han inte förstår detta vilket inte är helt osannolikt med tanke på vad han gör, så återstår bara att dina äldsta barn får en extra julklapp som du ordnar ”från tomten” så att det inte blir orättvist visavi deras yngre syskon. Likadant när det gäller födelsedagar, då får väl presenten komma från sagofén.

Tänk att en vuxen människa inte vill förstå vad som kan förstöras genom denna trista uteslutningsmetod!

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (21)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 21

Avskyvärt att behandla barnen olika - om det inte skulle handla om små barn respektive vuxna "barn". Det finns ju "styvsyskon med 20 års åldersskillnad. En allmän reflexion: märkligt att alla alla olika FS (som ju förmodligen läser alla kommentarer) aldrig hör av sig för att reda ut frågetecken/missuppfattningar/förtydliga frågorna. Eller inte så konstigt kanske; man kan ju ställa frågan så "vinklat" att man omedelbart får medhåll. Om alla fakta kom fram skulle svart kanske blivit ett anna

Anna N, 10:14, 17 december 2016. Anmäl

Med min tidigare kommentar menade jag om bonusbarnbarnen ex är +15 år och mest sitter med mobilen vid sammankomster och knappt hälsar på någon, som inte är helt ovanligt i den åldern. Då kan jag förstå svärfaderns ointresse i att lägga tid och pengar på julklapp. Men jag tycker i att det är förkastligt att behandla barn olika på det där sättet. Hade jag varit en av föräldrarna hade jag sagt ifrån och tillslut slutat fira med svärfar så att barnen slipper sådan behandling på julafton.

Bara Föratt, 15:02, 13 december 2016. Anmäl

Heja Magdalena! Till alla Kim Gordons och övriga "vuxna" som tycker sig ha rätt att behandla barn i samma familj olika, med motivering av blodsband - eller att några av barnen också behöver relatera till ytterligare en familj: skäms på er! Tycker du illa om att sonen/dottern fått bonusbarn med i paketet? Har din egen avkomma nån som helst stolthet tar hen avstånd från dig, hellre än låta dig manifestera dina unkna åsikter på syskonskarans bekostnad. Tro mig, tillåta sådan åtskillnad straffar sig

Anna Andersson, 11:45, 13 december 2016. Anmäl

MAGDALENA SVARAR IGEN: Kim Gordon, du kanske har missförstått frågan? Frågeställarens svärfar har inte pådyvlats något ansvar för den skilsmässa som har gjort att två barn medfördes i det nya äktenskapet. Däremot är det helt fel av svärfar/bonusfarfar att låtsas som om dessa barn inte finns/är värda någon uppmärksamhet vid jul och födelsedagar, till skillnad från de biologiska barnbarnen. Det kan också kallas ett slags mobbning och är, vad det än ursäktas med, uselt. Och skadligt för syskonen.

Magdalena Ribbing, 10:47, 13 december 2016. Anmäl

Jättekonstigt svar. Varför ska svärfar ta ansvar för din och/eller din partners oförmåga att upprätthålla en relation? Det var ni som skilde er, det här är en logisk konsekvens av detta. Ta lite ansvar som de vuxna (?) människor ni är.

Kim Gordon, 09:40, 13 december 2016. Anmäl

Tror inte att svärfar agerar, som han gör, av snålhet. Hans beteende är beklagansvärt primitivt - att utesluta dem utanför "den egna flocken" är verkligen simpelt! Nej, försök inte "trolla bort" svärfars misstag - det är nog dags för ett uppriktigt, men civiliserat samtal. Berätta hur ni känner inför särbehandlingen. Låt er inte luras av svammel om små och större barn. M.R.:s sista mening, i sitt svar till FS, är precis vad det handlar om!

gamla Tekla, 18:43, 12 december 2016. Anmäl

Ge honom en av Magdalena Ribbings etikettböcker i julklapp adresserade från bonusbarnen.

M K, 18:30, 12 december 2016. Anmäl

Min första tanke var att detta är ytterligare ett exempel på att folk inte pratar med varandra - utan de går omkring och låter ilskan byggas upp inombords över något som mycket väl kan vara ett missförstånd. Kanske FS själv *omedvetet* vid tidigare tillfällen har signalerat inför svärfar att de äldre barnen ju har "en annan familj" (dvs deras andra förälders), och att detta uppfattats av svärfadern som att han bör hålla viss distans. Jag har själv upplevt liknande kommunikationsproblem...

Zephram Cochrane, 17:14, 12 december 2016. Anmäl

är att själv köpa presenter till de älfdre barnen, klämma dem i handen på svärfar och säga: "Säg att de här är från dig." En lysande vit lögn om jag får säga det själv! Om alternativet är att starta nån sorts fejd i familjen...

Lyra Lof, 17:01, 12 december 2016. Anmäl

FS verkar vara vettig så man får ju anta att det inte handlar om vuxna barn för helskotta. Om FS och hennes man lyckas kommunicera och når svärfadern så gör de ju honom en tjänst också. Vad gäller en kommentar här att om han inte ändrar på sig så vips, då är han borta! (Från alla högtider, inte bara jul?) Det är ju lätt att säga. Men han är ju ändå farfar till två av barnen, och pappa till FS:s man... Och det är ju *möjligt* att han har andra goda sidor, eller? En idé, även om det är lite fusk,

Lyra Lof, 16:59, 12 december 2016. Anmäl

Julklappsnej?

Fråga: Jag har en fråga angående presenter till den kommande julhögtiden. Jag kommer i mitt arbete i kontakt med många familjer som brukar vilja visa sin uppskattning för mitt och flera av mina kollegors arbete. Detta brukar vara gåvor som självklart är uppskattade men för mig helt onödiga, jag gör bara mitt arbete på bästa sätt jag kan och är glad när det uppskattas. Jag blir också glad över den omtanke som finns i dessa gåvor.

Tidigare år har jag tackat för presenterna och talat om att det verkligen inte var nödvändigt. Egentligen skulle jag vilja slippa en del av gåvorna, folk lägger ner pengar på saker som jag känner att jag inte har användning för eller försöker undvika. Självklart kan man inte undanbe sig vissa sorts gåvor men skulle man kunna uttrycka en önskan om inga gåvor alls utan istället en liten donation till en hjälporganisation som jag gärna stödjer och som har anknytning till mitt yrke?

Hur gör man i så fall detta utan att någon känner sig tvingad att ge en gåva för det är inte alla som gör det. Jag vill ju inte att det ska bli en uppmaning att ge något för min skull eller att de borde tänkt på att ge en gåva. Samtidigt vill jag inte få någon att känna sig olustig över att de önskar ge eller tidigare gett gåvor. Kan man förmedla detta på ett hyfsat sätt eller ska jag bara öva mig i konsten att ta emot gåvor och sedan skänka vidare? Och kan jag som enskild person göra detta eller måste alla på en arbetsplats göra lika?

Svar: Det är inte lätt att lösa ditt problem. Att förmå att ta emot gåvor kan också vara generöst: man gläder den som ger. Men ditt dilemma är både begripligt och inte ovanligt. Enklast vore att din arbetsgivare hade en policy angående att ta emot gåvor, dvs i det här fallet att det inte är tillåtet. Annars är det bra om ni har en gemensam attityd kolleger emellan. Om du är relativt ensam om din uppfattning kan du kanske skicka ett likalydande meddelande över nätet till alla som du brukar få något från, och skriva ungefär så här, utan att direkt namnge varje mottagare:

”Året som har gått har varit fruktansvärt för miljoner människor på vår jord. Min önskan inför julen är att alla som kan ger av sitt överflöd till de organisationer som försöker hjälpa de drabbade. Jag ger inga julklappar till någon utan sätter in pengar till en välgörande organisation istället. De som eventuellt har tänkt ge mig något hoppas jag gör samma sak – det är vad som skulle glädja mig mest. En god jul önskar …..”

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (10)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 10

(fortsätter!), som givare bidrar jag till det gemensamma men gör också min egen markering och ger lärare och annan personal en varsin vinare, "för att hjälpa er att koppla av."

Mrs H, 07:54, 8 december 2016. Anmäl

Som lärare tycker jag emellanåt att det är besvärande att ta emot gåvor, till exempel när de känns pliktskyldiga eller när de kommer från hem med knappa resurser. Som förälder till tre skolbarn fullkomligt avskyr jag den jagade (och upplevt påtvingade) duktighetshetsen inför jul och skolavslutningar där alla klassföräldrar har åsikter men ingen vill ta ansvar vilket resulterar i trumpna, gemensamma presenttransaktioner. Som mottagare är jag alltid glad och tacksam, (...fortsätter!)

Mrs H, 07:52, 8 december 2016. Anmäl

Speciellt nar det galler larar eller terapeut yrket, tycker jag att man far ta emot de gavor man far. Barn mar bra av att fa ge och dom ser fram emot det. I vissa kulturer anses det ocksa hemskt ofint att inte ta emot en gava. Sa jag tycker nog att man tar emot det man far och visar uppskattning. Om man sen vill ge gavan vidare till nagon hjalp organisation sa kan man ju gora det. Och att saga till i forvag att vissa gavor till vissa organisationer uppskattas mer kanns helt fel tycker jag.

Tycker jag Iallafall, 17:41, 7 december 2016. Anmäl

Någon har visst klippt av min kommentar! I alla fall: vi hittade inga slantar, så min kompis fick till slut ta emot pengar av MIN mamma, fast hon skämdes. Men hon vågade inte annat, för hon var rädd för att läraren skulle behandla henne sämre i fortsättningen, om hennes namn inte fanns med på kortet. Och man fick inte skriva på om man inte hade betalat. Denna ångest pågår runt om i landet än dag. Förbjud alla insamlingar i skolan rakt av, tycker jag!

Marja-Leena Pettersson, 08:34, 7 december 2016. Anmäl

Jag tror att det bör komma från skolan (om det är vad det handlar om), att det är en policy. Att de ber att det helst inte ges presenter, att inget behövs alls, men att om nån klass vill: blommor*. Fast formulerat bättre. *Eller booze.

Lyra Lof, 23:48, 6 december 2016. Anmäl

Tror också att det är en lärare. När började det här? På min tid köpte vi en julgrupp, delat på 30 elever, voila! Lätt som en plätt, vem vill inte har blommor? (Gåvan som alltid tilfredsställer.) Alla är nöjda. Det här är besvärligt för vissa föräldrar och kanske, som här, för mottagaren! Så vem vill det här? Typ en eldsjäl... Vet inte hur dilemmat ska lösas. Skolan: Inga presenter! Bara ev. donationer! Lite trist...

Lyra Lof, 23:44, 6 december 2016. Anmäl

Detta är en ledningsfråga, prata med chefen, här behövs en gemensam agenda, FS är väl inte ensam om att få presenter? Att inleda med "året som gått har varit fruktansvärt för miljoner människor" är visserligen sant men måhända inte en åsikt man som givare vill få körd ner ihalsen vid julehögtiden.

Sett förr, 19:24, 6 december 2016. Anmäl

Om det är en lärare kanske även givarna (elevernas föräldrar) blir lättade över ett sådant meddelande. Jag har så ofta läst och hört om föräldrar som tycker det är jättejobbigt med alla insamlingar till presenter.

H R, 16:18, 6 december 2016. Anmäl

Jag tycker snarare det låter som att personen jobbar som någon typ av lärare. Det är väl också därför som konflikten i tredje stycket uppstår, att man kommer behöva kommunicera till alla (kan ej göra som MR föreslår och skicka mejl till vissa) men utan att alla ska känna sig uppmanade. Känns nog rimligast att prata ihop sig i arbetslaget och skriva nån rad i veckobrevet (el dyl)?

Caroline Bryngelson, 09:41, 6 december 2016. Anmäl

Exakt vilket slags arbete det handlar om framgår ju inte, men vanligt numera är att arbetsgivare i för problemet typiska yrkessammanhang faktiskt har en policy mot gåvor. Det gäller i synnerhet inom offentlig sektor, där gåvor lätt kan leda till dyra gåvor, vilket i sin tur kan resultera i anklagelser om besticknig. Även utan en sådan policy borde man kunna åberopa etiska skäl för att inte vilja ta emot dem – vilket naturligtvis kan bli krångligt om man har tagit emot dem förut.

Kap Kennedy, 08:15, 6 december 2016. Anmäl

Snålfolk?

Fråga: Det jag gärna skulle vilja ha råd om, och som jag även saknar i tidigare svar i spalten, är etikett när det gäller hur stor del man ska lägga till en present beroende på om man är singel eller är en del av ett par.

Det jag reagerat över är nämligen fallet när par och singlar gemensamt ska lägga ihop till en present. Om överenskommelsen är att man exempelvis ska lägga 200 kr per person då lägger par ofta endast 100 kr per person, då de anser sig själva som ”1”.
Jag har också varit med om att den ene i paret sagt att ”jag lägger pengar men min man behöver ju inte lägga något.” Att notera är att männen i fråga är inga anonyma personer till den som fyller år utan känt och umgåtts med denne under många år.
Som singel kan man uppleva att man sponsrar par i deras del av presenten.

Min fråga är vad etiketten säger i sådana här fall? Råder etiketten att par lämnar hälften av överenskommen ”gåvosumma”? Detta synsätt verkar vanligt förekommande men för mig så känns det inte helt okej.

Svar: Svar: Din fråga är en av de ofta återkommande, och jag har svarat i detta ämne många gånger. Men frågorna om delade kostnader har tilltagit och därför reder jag ut begreppen igen. En misstanke: allt fler är mer intresserade av att snika åt sig privatpengar än att vara normalt hyggliga inbegripet att aldrig sko sig på andra.

Alltså: kostnaden för gemensamma gåvor till någon/några ska delas per individ. Detsamma gäller allt annat där en utgift ska fördelas på flera personer, som taxiresor, gåbortsblommor, krogbesök, kaféer. Alla med en egen inkomst har samma skyldighet att dela den kostnad som de själva frivilligt har gått med på. Med dela menas per person – inte per familj, grupp, par eller vad man vill hitta på, om inte dessa familjer, grupper, par är exakt lika i storlek.

Det är totalt felaktigt att två som är ett par ska betala samma summa som den som är singel. Tanken att de ”tu är ett” är helt fel i dessa sammanhang, och de som resonerar så, alltså att ett par betalar samma summa som en singel, är antingen korkade eller snåla. Är man korkad till den grad att man inte fattar att två personer inte är en, så kanske det inte kan avhjälpas med en förklaring. Men det bör vara ovanligt, vanligare är snålheten och den ska andra inte behöva stå ut med. Ibland kan man som normalbegåvad kanske sucka och tänka att äsch, det spelar ingen roll om X och Y betalar samma summa som Z ensam. Men det är inte någon bra idé att ge upp inför andras girighet, X och Y kommer att fortsätta att tjäna pengar på sina singelvänner och deras hygglighet. Det händer att det blir värre än ett försumbart par tior eller någon hundralapp – den som är grundligt snål kan i värsta fall fortsätta med att exempelvis be om ett lån men inte återbetala det eller ”låna” kläder eller föremål som inte lämnas tillbaka.

Du gör alltså rätt för både dig och andra om du ser till att summan som ges till en gemensam present delas per huvud, inte per hushåll.

Usch, säger jag, om dessa svårartade snåljåpar som vill berika sig på sina vänners bekostnad. Gnidiga och knussliga kallades de förr. Kanske dags att ta upp de begreppen igen? De är inte hedrande, kan jag informera om.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (28)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 28

Svar till ML Pettersson, 12:59, 50/50 mammor/ pappor enligt min erfarenhet. Obetänksamheten kräva stora summor av alla och efterföljande oviljan att bättra på potten när summorna är anonyma verkar helt gender-lös i mina kvarter. Mer kopplat till få barn o sent i livet i dessa fall, säkert en slump det också. Att det sedan varit just några mammor som i det dolda valt att lägga lite extra från gång till annan, för att täcka upp ifall någon skulle missa, kanske inte ska dras några växlar på heller.

Anna Andersson, 11:28, 25 oktober 2016. Anmäl

Ha! Sara Karlsson vill alltså räknas som "en person" när det gäller att gå med på fest, men "del i ett par" när det gäller att bidra ekonomiskt. Dra inte in barn i detta. Räcker utmärkt att undertckna med "Karl och Eva med familj". (=2 vuxna avsändare=två bidrag) Har aldrig hört talas om att barn förväntas bidra eller stå med på kortet. (barnens namn behöver inte heller stå på ytterdörrar, by the way)

Anna N, 09:25, 25 oktober 2016. Anmäl

De hushåll som inte har råd att ge för två personer (eller flera) kan avstå från att vara med på insamlingen och i stället ge något avpassat till den egna kassan. Det finns ingen anledning att börja diskutera utifrån "jag är ju hemmafru, min make har inget arbete, sonen studerar ju, bla bla bla".

Enok Personne, 00:30, 25 oktober 2016. Anmäl

Sara Karlsson, då får du som medföljande partner äta ifrån din partners tallrik i så fall. Ni är ju nämligen inte två utan bara en, eftersom den ena av er inte känner sig som en självständig gäst. Eller så får du stå för att du egentligen inte vill delta, och stanna hemma. Eller avstå från att skriva under på kortet. Om en gäst känner sig självständig eller ej är fullkomligt ovidkommande. Som vuxen betalar du för dig, eller avstår från festen/presenten, oavsett hur du känner idg.

H R, 21:28, 24 oktober 2016. Anmäl

Personligen tycker jag annars att Bara Föratts förslag är alldeles utmärkt.

Sara Karlsson, 15:40, 24 oktober 2016. Anmäl

Ett alternativt sätt att se på saken: Ofta är det framförallt den ena parten i ett etablerat par som har en relation till jubilaren. Kan tänka mig att man som medföljande partner (gäller väl också äldre barn som kanske inte ens själva får välja om de ska följa med på kalaset) kanske inte känner att det är lika naturligt att se sig som en helt självständig gäst. Utan sin partner skulle man inte ha varit med på festen. Man bjuds in som tillsammans, kommer tillsammans och ger present tillsammans.

Sara Karlsson, 15:39, 24 oktober 2016. Anmäl

@Sara Olsson Fast nu är det ju ingen affärstransaktion, utan en insamling bland vänner. Naturligtvis skulle jag acceptera att en vän la mindre om denne hade det tungt ekonomiskt, samt hoppas att denne skulle göra mig samma tjänst om det behövdes.

annan Camilla, 10:43, 24 oktober 2016. Anmäl

Insamlingar är märkliga fenomen. Vid skramling för presenter till avslutningar i skolan/förskolan har ofta uppstått diskussion - där gäng av högljudda velat alla ska ge stora summor och några få protesterat att det blir för mkt sammantaget för dem med fler barn eller skral ekonomi. På förslag att alla ger vad de kan/vill - har hittills aldrig någon av de som påhejat stora summan "för det är ju fröken värd" gett mer än minimum men däremot ofta de som propagerat för lägre summa. Apropå Bara..11.02

Anna Andersson, 10:38, 24 oktober 2016. Anmäl

Hela den här grejen att om nu någon skulle vara "hemmafru" el liknande, då skulle man helt plötsligt få rabatt när man lägger pengar i en presentpott. Skulle man kunna ringa hyresvärden då o på samma sätt säga "nej tyvärr, en av oss är hemmavarande så därför vill vi bara betala halva hyran". Eller "åh men min man tar hand om barn o hushåll så då är det väl ständigt två-för-en-erbjudande i glasskiosken?". Totalt ologiskt. Vill man inte vara med på en present för att man tycker det blir för dyrt då säger man tack men men nej tack.

Sara Olsson, 08:01, 24 oktober 2016. Anmäl

Frågan har varit uppe förut och då har några försvarat att lämna bidrag "familjevis". Denna gång verkar alla överens om att alla betalar sin del, oavsett om man är gift, sambo eller singel.. Ändå förtsätter tydligen fenomenet att förekomma. Finns det verkligen ett enda skäl till varför en ensamstående skulle betala dubbelt så mycket som ena halvan i ett par? Nej. Och därför kan det förmodligen bara handla om ren snålhet.

Anna N, 07:32, 24 oktober 2016. Anmäl

Gåvoåterlämnade?

Fråga: Min bortgångna mamma gav mig en del levnadsregler under min uppväxt.
Bland annat så hävdade hon att ett par i samband med separation förväntades återlämna dyrare gåvor, som ringar och andra smycken till givaren.
Är detta en regel som gäller än idag? Motparten hävdar att hon har stöd i Svea Rikes Lag när hon gör gällande att en given gåva inte kan återkrävas. Finns det olika kategorier av ”gåvor”, som i så fall lyder under olika regelverk eller är det bara påhittat?

Svar: En gåva är principiellt mottagarens egendom så snart den har överlämnats utan förbehåll – men det finns ju hyfs, uppfostran, moral, etik, förstånd. Och det är dessa senare som gäller när det handlar om gåvor givna med den outsagda förutsättningen om mottagarens och givarens gemensamma framtid.

Ofta har jag skrivit detta, och det står i mina böcker, att det är helt fel om en part i en bruten relation behåller viktiga föremål eller dyrbarheter som givits under betingelsen att man ska leva tillsammans livet ut. Sådant ska ovillkorligen ges tillbaka, utan diskussion. Om givaren säger ”behåll gärna” så är det en annan sak. Likaså konsumtionsvaror som kläder, hushållsföremål, enklare möbler, sådant kan behållas. Men smycken, silver, arvegods, konstverk, dyrbarare möbler och liknande med känslomässigt eller reellt värde ska givetvis återlämnas när den situation som rådde när gåvan gavs har ändrats.

Detta bör man tänka på när man i en relation ger den andra parten något dyrbart, ett ärvt eller ett kostbart föremål: skriv ett av mottagaren undertecknat papper att gåvan ska återgå om relationen bryts. Så bör även svärföräldrar och andra närstående göra med betydelsefulla gåvor även om det är trist att ens antyda risken att kärleken inte förblir livslång. Men det är ju gräsligt att exempelvis ett smycke eller något finare föremål som gått i arv i en före detta partners familj behålls av den som inte längre finns i denna familjerelation.

Att efter det att relationen tagit slut behålla något som man har fått under ovanstående förutsättning och som givaren önskar få i retur är futtigt, uselt, girigt, obehagligt. En liten tröst för givaren är att bli av med en person som visar sig vara försedd med de egenskaperna. Dessutom undrar jag hur man tänker om man behåller en gåva mot givarens vilja? Vilken glädje har man av det som man då hänger sig fast vid?

Den giriga gåvobehållaren kanske bör överväga att den som en gång gav denna gåva och nu inte får tillbaka den inte har någon större anledning att hålla tyst i bekantskaps- och släktkretsen om detta, i synnerhet inte om det gäller släktföremål.
Förmodligen säger många ”behållare” att det är ju bara saker. Det är i så fall en usel ursäkt och bara dum.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 3

Kommentarer (50)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 50

@MLP Mnja, det är omöjligt att göra sina barn arvlösa på riktigt om jag inte missminner mig, så problemet kvarstår oavsett testamente. Om sedan särkullsbarnen väljer att vara "juste" eller inte beror väl säkert på om de kan vänta sig att änkan/änklingen är det. Annars är det ju långt ifrån omöjligt för denna att se till att kontona är tomma innan denne dör.

annan Camilla, 23:15, 14 september 2016. Anmäl

Forts. på min förra kommentar: dessutom har särkullsbarnen (alltså den avlidne makens barn med förra frun, i mitt exempel), rätt att få ut sitt arv på en gång. Till skillnad från gemensamma barn som får vänta tills mamma också är död. Detta gör att OM särkullsbarnen kräver ut sitt arv direkt (det är ju frivilligt, de KAN vara justa), så måste ofta änkan mitt i sorgen sälja huset för att lösa ut dem. Mycket viktigt att gardera sig mot, om man lever i styvfamilj!

Marja-Leena Pettersson, 09:31, 14 september 2016. Anmäl

Gamla Tekla: det finns en viktig begränsning där som inte många känner till, och som därför kommer som en chock för många nyblivna änkor. Om maken har barn sedan förr, men inte med sin nuvarande hustru, och sedan avlider utan testamente - så har änkan ingen arvsrätt. Hans barn ärver allt. (Däremot får hon ju ut sin giftorätt d.v.s. 50 procent av boet - så hon blir inte HELT lottlös.)

Marja-Leena Pettersson, 09:26, 14 september 2016. Anmäl

Jag håller helt med annan Camilla och Anna N angående den generella synen på gåvor. Sedan kan det ju finnas extrema undantagssituationer. Om frun köper en segelbåt som gåva till sin make och en månad senare får reda på att maken sedan ett år tillbaka har en otrohetsaffär så är det ju rimligt att hon försöker kräva båten tillbaka om hon vill skiljas.

Anna Eriksson, 08:35, 14 september 2016. Anmäl

Är det bara jag som tycker att det känns som ett slag i ansiktet när en fd partner i samband med separation ger tillbaks gåvor? Man har ju ändå givit något som man tänkt igenom och hoppats att personen ska bli glad över... att få tillbaks dem är ju mer som ett förnekande att relationen någonsin varit bra :(.

annan Camilla, 10:55, 13 september 2016. Anmäl

Anna N.: Äktenskapsförord gäller enskild egendom, som inte ingår i en bodelning vid skilsmässa. Vid dödsfall inträder arvsrätt. Efter snabb skumning på nätet, verkar det se ut så här: Makar utan barn - utan testamente: 100% arvsrätt. Med testamente: 0 - 100%. Vid 0% arvsrätt, begränsas detta av basbeloppsregeln, dvs rätt till minst 4 prisbasbelopp efter bodelning. Tvår mina händer - detta är verkligen inget för en amatör att skriva om! 8p Så, sök expertis!

gamla Tekla, 10:53, 13 september 2016. Anmäl

Anna N.: Äktenskapsförord gäller enskild egendom, som inte ingår i en bodelning vid skilsmässa. Vid dödsfall inträder arvsrätt. Efter snabb skumning på nätet, verkar det se ut så här: Makar utan barn - utan testamente: 100% arvsrätt. Med testamente: 0 - 100%. Vid 0% arvsrätt, begränsas detta av basbeloppsregeln, dvs rätt till minst 4 prisbasbelopp efter bodelning. Tvår mina händer - detta är verkligen inget för en amatör att skriva om! 8p Så, sök expertis!

gamla Tekla, 10:53, 13 september 2016. Anmäl

@Anna N, 08:13, 13 september 2016 Håller helt med! Och om nu cigarettetuiet hade varit så viktigt för dig att "behålla i släkten" så hade du väl fått specificera detta vid "gåvo"tillfället...

annan Camilla, 10:51, 13 september 2016. Anmäl

@MR, 15:28 Ger jag någon en gåva förväntar jag mig inte den tillbaks. Och om man nu skaffar en segelbåt "för sitt gemensamma nöje" så är det ju inte heller en gåva, utan något man har gemensamt. I det läget skulle jag säga att man säljer den och delar på pengarna. Om hon köpt båten och gett den till karln (dvs han är den som använder och sköter den) så är det hans, inget som ska ges tillbaka. Om det är arvegods som man förväntar sig tillbaks *ger* man inte någon det.

annan Camilla, 10:47, 13 september 2016. Anmäl

Vill bara lägga till att det jag själv gett bort under ett förhållande vill jag inte på villkors vis få tillbaka! Det skulle för mig kännas småaktigt och snålt att ens fundera på att återkräva det där cigarettetuiet i silver (pappas) den svindyra elgitarren eller tröjan jag stickade. Det gavs i kärlek och hör till den "insats" man gör när man går in i ett förhållande. Att i efterhand, när förhållandet gått i kras, kräva insatsen tillbaka är (i min mening) lågt.

Anna N, 08:13, 13 september 2016. Anmäl