Snyltmotstånd?

Fråga: Jag har en fråga som jag gissar att Magdalena har svarat på ett antal gånger tidigare. Det gäller det här med att låna pengar vänner emellan… Taxiresor, krognotor mm – ibland går det bra att dra upp fyra kontokort men ibland är det lite krångligare att dela. Swish i mobilen gör det ju också enklare nu att föra över pengar till varandra.

Det är bara det att jag har en väninna i min närmaste krets som sällan har bråttom med att betala tillbaka pengar hon lånat. Det kanske inte rör sig om så stora summor åt gången, men jag upplever sällan att hon erbjuder sig att själv vara den som betalar, och känner att detta stör mig. Jag känner mig lite sniken om jag ska behöva be henne betala tillbaka mindre summor som jag kanske kan avvara, men samtidigt gör det mig besviken att hon inte sätter större värde på att faktiskt ta initiativ själv till att betala tillbaka den där taxiresan, bensinpengarna eller vad det kan röra sig om.

Vad är bästa och artigaste lösningen för detta – sluta låna ut ens småsummor till varandra överhuvudtaget eller göra det, men helt enkelt acceptera att jag ibland måste påminna om återbetalning? Eller göra som jag brukar – låta bli att påminna av stolthet, men till slut bli irriterad? (det börjar kännas som ett dåligt alternativ).

Svar: Helt rätt att detta slags fråga är återkommande. Tyvärr, måste jag säga, förvånande många människor verkar inte bry sig om att de frivilligt skämmer ut sig och gör sig otrevliga.

Du beskriver en välutvecklad snyltare, en av de många som förnöjt skor sig på andras hygglighet. Dra dig inte för att påminna din väninna om att hon är skyldig dig pengar. Återkom varje gång ni ses och med sms till att hon ska betala. Påpeka det ihärdigt. Ge inte efter. Du är inte hennes spargris som hon kan länsa.

Det handlar inte om din generositet och inte om din stolthet utan om en medvetet girig person som tycker att hon kan ta dina pengar lite då och då. Låna inte ut mer pengar till henne, säg som det är ”ledsen, men det är så jobbigt att tjata på dig om återbetalning så jag vill inte låna dig pengar.”

Det handlar inte heller om hur små summorna är, upprepade femtio kronor här och en hundring där blir mycket för vem som än lånar ut det. Kom ihåg att det är dina skattebetalda pengar som inte har ramlat ner på dig från himlen utan som du har jobbat ihop. Även om det är tråkigt och du känner dig ovänlig när du kräver återbetalning är det rätt, en person som har satt i system att ta dina pengar behöver du inte vara extra artig mot.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (9)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-9 av 9

Detta beteende måste absolut vara att man vill snika på andra. Visst kan det finnas folk som helt enkelt glömmer, utan några baktankar, men då vet man nog om det och säger "jag är så dålig på att komma ihåg sånt här, men påminn mig gärna!" Annars sluta låna ut, "fool me once, shame on you, fool me twice, shame on me!"

Maja Gräddnos, 21:10, 15 mars 2017. Anmäl

Var och en betalar för sig. Den restaurang el. taxi som inte är villig att ta det besväret förtjänar inte att nyttjas. Om ett skolklass passerar en kiosk, ska då säljaren lägga ihop allas kostnader o. låta gruppen själv fördela kostnaderna? Nej, det är en självklarhet att om man har nöjet att sälja en vara el. tjänst så ingår arbetet att ta betalt från varje enskild köpare. Restauranger o. taxi är inga undantag o. att ens föreslå att det arbetet dumpas på kunderna är helt oacceptabelt.

Genesis Day, 15:22, 15 mars 2017. Anmäl

Eftersom jag inte bor i Sverige vet jag inte om Swish har den funktionen, men här i Norge kan man "be om pengar" på vår motsvarande app (är nog det som Lyra L också föreslår). Personen får då meddelande om at "Anni har bett dig om XX kr". Funkar väldigt bra till glömska vänner eller om man är sist på en taxiresa. Om det inte finns på Swish hoppas jag de läser MRs spalt och får en god idé till produktutvekling ;) Men om inte det är alternativ: ja, sluta att betala för personen och håll på det.

Anni H, 12:32, 15 mars 2017. Anmäl

FS bör ta initiativet redan tidigt inför nästa gång något ska betalas. Säga: "Betalar du den här gången, så drar jag det från det du är skyldig". Vänta inte tills plånböckerna ska upp, utan ta det tidigt, som sagt. Och säg det naturligt, utan att be om ursäkt! Snyltare lever på andras rädsla för att verka snåla.

Anna N, 07:50, 15 mars 2017. Anmäl

Skicka henne en pengabegäran på paypal.

Lyra Lof, 23:42, 14 mars 2017. Anmäl

Så det så hann före mig. Jag skulle säga "Det är din tur att betala" eller liknande. Personen i fråga får inte tro att du glömt att den är skyldig dig pengar.

Sweydia Ism, 10:07, 14 mars 2017. Anmäl

"Du är fortfarande skyldig mej för förra lunchen/taxiresan/presenten så då kan ju du ta och betala för den här så blir du bara skyldig mej X kr sen". Det sättet funkar utmärkt, Annars: "Swishar du på en gång så betalar jag notan, eller ska jag swisha dej och du betalar?" Snyltare måste bekämpas i förväg, innan de hinner få tag på ens pengar, annars får man bråka i oändlighet för att få tillbaka.

Så det så, 09:16, 14 mars 2017. Anmäl

Jag håller med Magdalena, sluta låna ut pengar till den personen. Jag har själv en vän som är hopplös i att betala tillbaka och efter ett tag så sa jag helt enkelt till henne att jag inte var villig att låna ut pengar eftersom hon är så himla usel på att komma ihåg att betala tillbaka. Hon är för övrigt en underbar människa och kunde själv se att det låg en poäng i det och att det kunde bli en källa till irritation imellan oss i långa loppet. Idag 8 år senare är vi fortfarande bästa vänner!

Kristina S, 09:00, 14 mars 2017. Anmäl

En grej jag har lärt mig i livet är att många människor aldrig tar initiativet till någonting. Strunt samma om det gäller att betala skulder eller gå ut med soppåsen. De tänker: "Hm, om de vill att jag ska göra något säger de väl till." De tror att när någon i deras omgivning inte säger till så måste det bero på att denna inte är så angelägen. Att de kan upplevas som snyltare, smitare eller direkt fientliga föresvävar dem aldrig, och ofta menar de heller inget illa. Vad de behöver är ledning.

Kap Kennedy, 08:52, 14 mars 2017. Anmäl

Hårpetare?

Fråga: Jag har en kollega som har en vana som jag har enormt svårt att låta bli att notera och, i ärlighetens namn, irritera mig på. Hen håller oupphörligen på med sitt långa hår, tvinnar det mellan fingrarna och smeker stundom sig själv på överläppen eller kinden med håret. Detta pågår alltså i stort sett hela tiden.

Jag skulle vilja vara en person som inte bryr mig om sådant, jag vet ju intellektuellt att jag inte har med det här att göra, men uppenbarligen är jag inte det. Om jag kan försöker jag vid möten och liknande sätta mig så att jag inte ser hen, men ser jag rörelsen i ögonvrån lyckas jag inte släppa det med tankarna. När vi var några stycken som skulle ta en öl efter jobbet kände jag mig tvungen att hitta på en vit lögn om att jag hade brått hemåt, eftersom jag inte stod ut med tanken på att se det eviga ficklandet med håret.

Om en person stör med ljud är det accepterat att be om tystnad, inom rimliga gränser, men visuella störningar får man helt enkelt lära sig att ignorera, eller hur? Såvitt jag förstår kolliderar helt enkelt våra respektive ”fixeringar”, och det är ju säkert minst lika lätt för mig att med KBT eller liknande lära mig hantera problemet som för hen att lära sig sluta.

Till saken hör att jag verkar vara ganska ensam om att irritera mig på detta, vilket stärker mig i övertygelsen om att det är en skitsak som jag själv måste lära mig att hantera. Jag har bara så svårt att se hur det ska gå till.

Svar: Du verkar förstå problemet – och det du vill ha från mig är en magisk formel som gör dig motståndskraftig mot din kollegas nervösa hårpetande. Tråkigt nog kan jag inte ge dig en sådan. Det är inte helt ovanligt att människor även i sällskap ägnar sitt hår, särskilt långt hår, uppmärksamhet jämställt med den man ger ett litet husdjur. Eller sin mobil. Det är fel förstås. Att pilla och peta på sin kropp, sina naglar, sitt hår inför andra i det som kallas sociala sammanhang anses enligt gammal god hyfs- och stiltradition vara olämpligt och ouppfostrat. Men: det kan också vara något som personen ifråga inte klarar av att avstå från, kanske en del av ett psykiskt problem eller som du skriver någon form av tics.

Men orsaken hjälper inte dig, och du kan inte säga till din kollega att sluta tjafsa med sitt hår.

Du får helt enkelt stå ut.

Beklagar att jag inte kan ge dig ett bättre och mer hjälpsamt svar!

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (19)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-10 av 19

HR: Bra gjort, all heder åt dig! Du förstår att det inte är så kul att se andra hålla på med håret, därför sätter du upp det. Det är verklig hänsyn! Synd att inte FS kollega har en syster som din...

Maja Gräddnos, 22:33, 8 mars 2017. Anmäl

LB: jag borde förstått att du inte förstår ironi. (och ja, jag vet redan hur ditt svar kommer att lyda)

Anna N, 20:15, 8 mars 2017. Anmäl

Anna N- Livsmedelsverkat håller säkert med dig. Du komemr få många resturangtillstånd märker jag

LB ., 18:09, 8 mars 2017. Anmäl

LB: föreslår KBT om du har fobier mot hår i maten. Eller om du stör dig på något överhuvudtaget.

Anna N, 06:59, 8 mars 2017. Anmäl

Om du stäör dig så mycket på detta beteende så är KBT för dig FS det enda som gäller. Hade kollegan lekt med håret inne i köket då ni lagar mat åt betalande gäster en sak, men nu får du ge dig.

LB ., 15:51, 7 mars 2017. Anmäl

Tja, det må vara FS som måste ändra sig. Å andra sidan; att sitta och smeka sig själv med håret på ett möte... hur proffsigt är det? Tänk er en läkare som gör det medan hen pratar med en patient. Eller en chef i samtal med en underställd. Kan man verkligen inte kräva av vuxna människor att de lämnar sådant hemma? På ett möte ska man väl bemöda sig att INTE störa andra. Jag vill inte störa andra och vill absolut att folk säger till mig om jag skulle göra det!!!

Anna N, 07:37, 7 mars 2017. Anmäl

För mig är det jättesvårt att inte sitta och rycka av kluvna hårtoppar, vilket inte är speciellt trevligt för andra att åse. Jag har dock varit medveten om det sedan mycket, mycket länge, då min syster varenda gång kallar mig apa när jag börjar pilla med håret - vilket självklart bara en syster kan komma undan med! Men jag är tacksam att hon från första början sagt ifrån, så att jag alltid haft en medvetenhet om min ovana. På jobbet har jag därför alltid håret i knut, fläta el. dyl.

H R, 19:46, 6 mars 2017. Anmäl

MAGDALENA SVARAR: Friterade Mulor, som ofta en korrekt iakttagelse. De frågor som nu är mest aktuella och som tilltar i antal är hur man själv och andra bör bete sig, alltså kärnan i hyfs och stil. En del av mina svar är självklara för många läsare, andra blir häpna eller förargade. Frågorna som läggs ut väljer jag ur två aspekter, nytta och underhållning, av den mängd som anländer i hyfs- ochstillådan. Dessutom försöker jag undvika upprepning av frågor som nyligen förekommit. Ställ gärna själv en intressant fråga - alla besvaras, några läggs ut.

Magdalena Ribbing, 12:32, 6 mars 2017. Anmäl

Jag tvinnar håret mellan fingrarna när jag är trött eller fokuserad och t ex läser en bok eller artikel. Det har ingenting att göra med att jag älskar mitt hår, som någon kommentar nedan sa, utan jag har gjort så sedan jag var tre år och det är oftast omedvetet från min sida. En kollega till mig kommenterade skrattande när vi jobbade att jag ofta gör så och jag skrattade tillbaka och berättade att det är ett gammalt "tics". Det kan absolut gå bra om FS har en bra jobbrelation med den berörda.

Julia Andersson, 11:42, 6 mars 2017. Anmäl

Av de tio senaste frågorna (inklusive denna) handlar nu nio om oönskade beteenden hos andra, och bara en om hur frågeställaren själv ska göra i en viss situation. (Jag räknar inte denna fråga till den senare kategorin, eftersom det är tydligt att det egentligen är önskvärt att kollegan slutar röra vid sitt hår.) Det vore intressant att veta om det speglar den generella fördelningen av frågor till spalten och om det har förändrats över tid. Kanske en för stor fråga för kommentarsfältet, dock.

Friterade Mulor, 11:33, 6 mars 2017. Anmäl

sms-hej?

Fråga: Jag undrar om man av artighetsskäl skall börja varje sms med ett ”Hej”. Min son, som är nio år skickade sms till sin pappa (vi är skilda) men var jätteledsen en dag när hans pappa inte svarade på hans sms bara för att han inte hade börjat med ”Hej”. Han fick även en uppsträckning i enrum på grund av detta.

Vi och resten av min familj och vänner använder en lättare ton vid sms-meddelanden till skillnad från vanliga, riktiga brev eller mail.

Enligt min sons far framstår det som kränkande om man skickar till och med ett kort, koncist, viktigt meddelande utan att börja med ”Hej”.

Är det rätt?

Svar: Bevare mig väl så – enligt min uppfattning – fånigt formellt att bråka om en sådan bagatell! Mitt svar är att det går bra att sms:a utan hej, liksom att mejla utan inledningsfras. Exempelvis inleder jag inte mina frågesvar med hej, många finner det onödigt både i sms- och mejlkonversationer.

Visst kan man skriva ett Hej, men det är verkligen inte en betydelsefull artighet.

Vad gäller pappersbrev är det en annan sak, där bör man inleda med en hälsningsfras också för att det ser prydligt ut.

Men störs man så mycket av att ett sms eller mejl inte inleds med ett hej har man missförstått idén med sms (short message service) och kanske även annat. Hur vore det med Högaktningsfullt som avslutning?

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (19)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-10 av 19

FS du får väl tipsa den hejande pappan ifråga om MR´s utmärkta spalt där man kan få svar på det mesta.

A A, 10:25, 3 mars 2017. Anmäl

Pappan kunde väl haft ett litet samtal med sonen, där de kunde diskutera ifall just de två kan bestämma att starta sms med att säga hej (eller inte). Där de båda kan föra fram argument för och emot. Det är väl demokrati! För pojkens skull hoppas jag att FS överdrev lite i beskrivningen om pappans kassa beteende, för fy.

Lyra Lof, 14:31, 1 mars 2017. Anmäl

@TinaTrikå, genom att först som straff inte svara sonen och förklara varför först i samband med uppsträckningen vid senare tillfälle? Till synes hyfsat harmlöst, vill ju bara "uppfostra" men skapar extrem osäkerhet hos barnen. Känner igen situationen allt för väl - med vuxna som gör allt för att hitta sätt straffa/styra barnen i sin medvetna eller omedvetna vilja att eg komma åt den andra föräldern. Räcker med en bestämd sån vuxen i konstellationen av nya vuxna runt barnen för helvetet att öppna

Anna Andersson, 11:30, 1 mars 2017. Anmäl

Usch vilken pappa. Men hur kunde sonen veta orsaken till det uteblivna svaret? Messade pappan och talade om att han inte skulle svara?

Tina Trikå, 12:53, 28 februari 2017. Anmäl

Om det gått till som FS skriver är pappan totalt obalanserad. Att inte svara på ett sms för att "hej" saknas är sämre uppförande än att glömma "hej". Ju närmre och tätare kontakt, desto mindre artighetsfraser behövs vid sms. OM det nu gått till så och inget annat hänt/ligger bakom. OM inte pojken varit oförskämd på annat sätt och att det var det som utlöste pappans ilska.

Anna N, 06:59, 28 februari 2017. Anmäl

Man behöver inte ha alltför stor livserfarenhet för att gissa att det nog knappast var så att den frånskilda pappan upplevde SMS:et som "kränkande" för att sonen inte började med "hej". Det var nog inte riktigt så det gick till. Låt mig gissa på en total förvrängning av verkligheten, inklusive att sonen blev "jätteledsen", som av total förvåning. Antagligen bad mamman honom fråga pappan en sak, eller uppmana honom, och sonen blev samma slags skilsmässoverktyg jag själv varit.

Genesis Day, 01:11, 28 februari 2017. Anmäl

Naturligtvis skäller man inte ut en nioåring för en sån sak. Men, ett Hej är såå mycket trevligare än ett uteblivet och kostar inget. Man ska inte underskatta hälsningsfraser, risken är att det förs över till att folk slutar hälsa på varann IRL också.

M K, 18:59, 27 februari 2017. Anmäl

Det beror på vilken relation man har till den man messar. Jag skriver inte hej till familjen eller nära vänner som jag messar relativt ofta, då kan jag också slarva med kommateringen och vara generös med emojisar. Häromdagen skulle jag messa chefen att jag blir 20 min sen för att jag missat tåget, då var det god morgon och korrekta meningar. Man undrar vilken relation den här pappan har till sin son...

Sweydia Ism, 15:30, 27 februari 2017. Anmäl

Att inte skriva "Hej" i början av ett sms är snarare ett tecken på intimitet. Precis som Catarina Dalesjö skriver nedan - det är i mer officiella sammanhang, med folk man inte känner speciellt väl, som man eventuellt skriver "hej". Definitivt inte till sin egen familj! Ja, undantaget från denna regel är sjuttio- åttioåringar som just lärt sig skriva sms och tror att samma regler gäller som för pappersbrev.

H R, 14:38, 27 februari 2017. Anmäl

Jag skriver nästan aldrig hej när jag sms:ar min familj/nära vänner. Brukar oftast ha tillräcklig tät kontakt med dom, så det skulle "låta konstigt" i deras fall. Är det någon som jag inte normalt sett har så tät kontakt med eller en person som jag känner i "officiella sammanhang", så brukar jag kunna sådana saker som hej etc. Låter vansinnigt att en förälder ska "överreagera" så....Tror att barn kan göra bra mycket värre saker än att inte skriva hej i början av ett SMS till förälden.

Catarina Dalesjö, 13:33, 27 februari 2017. Anmäl

Sällskapshångel?

Fråga: Min nära vän är sedan många år tillbaka tillsammans med en kille och de bor nu ihop. På fester, middagar och restauranger har de en tendens att gosa offentligt. De vill gärna smeka den andres lår, sitta i knät, pussas lite mellan meningar och på grund av detta tappa ögonkontakten med övriga middagsgäster.

Om jag har ett samtal med den ena är det sannolikt att jag får den andra på köpet och/eller får bevittna ett litet hångel mellan skämten. Inför ett firande tyckte samma vän att det var lite olämpligt att bjuda en ”singel-kompis” eftersom hen eventuellt skulle känna sig obekväm bland alla par. Jag menade då att vi som var i relationer kanske kunde bete oss ”mer som en grupp vänner” för att kunna bjuda den här personen som är singel.

Jag tycker själv att det är högst obekvämt att bevittna min väns och hennes killes beteende och förklarade det när vi pratade om att bjuda vår singelvän. Jag tycker att det är respektlöst mot lyssnaren att ägna sin partners lår halva uppmärksamheten i stället för samtalet. Men min vän tyckte verkligen inte alls att det var en trevlig idé att bara bete sig som vänner, utan vill visa sin kärlek för sin kille offentligt.

Det här var en stor besvikelse för mig och jag undrar om Magdalena har några tankar kring detta. Jag är inte ute efter att tillrättavisa min vän, och jag är väldigt medveten om att det kanske är jag som lägger näsan i blöt. Vad anses om par som låter middagsgästerna bevittna deras kärlek – respektlöst eller none of my business?

Svar: Du beskriver en vanlig företeelse hos nyförälskade, tydligen en process som varat länge hos din vän. Många som har passerat nyförälskelsestadiet vill säkert gärna unna människor möjligheter till närhet. Men alla är inte av samma uppfattning. Ett idogt kramande, klappande och pussande kan ibland ses som sött och gulligt men kan lika ofta uppfattas av omgivningen som alltför privat och därmed besvärande.

Förr var det otänkbart att göra så värst mycket mer än hålla varandra i handen eller om axlarna när man befann sig i andras sällskap. Att upprepat pussas, kramas, röra vid varandra så som du beskriver var inte acceptabelt om man ville uppföra sig normalt hyfsat. Andra skulle inte behöva bevittna sådant som kunde uppfattas som intimiteter mellan två individer, det borde sparas för sovrumsbruk. Men all så kallad öppenhet på sociala medier och i TV kan ha försvagat den traditionen och gjort att allt fler ser det som godtagbart att smekas engagerat och kyssas entusiastiskt även inför andra.

Trots denna nutida öppenhet kvarstår att vill man vara trevlig och väluppfostrad håller man inte på med sådant som kan störa eller besvära dem man har i sällskapet. Och så är det ju med din nära vän och hennes kille. Sätt dig ner en dag och förklara jättevänligt för henne att detta hånglande inte är vidare trevligt för er som måste se på. Argumentet att visa sin kärlek offentligt, som hon tydligen har anfört som förklaring, handlar ju om vad hon själv tycker är roligt att visa upp, inte om hur det ser ut för övriga. Din vän och hennes kille ägnar sig åt något privat som ni andra inte ska behöva bevittna.

Rimligt är att ge snabb en puss men inte en djupkyss, en lätt kram när det behövs men inte ett minutlångt omfamnande, en mild klapp på huvudet, på en axel. Att åsedd av andra smeka varandras lår är alltså inte vad som menas med gott uppförande. Att sitta i någons knä är små barns privilegium.

Så kallat sängkammarbeteende är lika dålig stil hemma hos andra som på krogen.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (20)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-10 av 20

Annamaria: Samma här! Skulle aldrig utsätta mig för att umgås med ett sådant par. Lyckligtvis hånglar normala människor inte inför publik.

Anna N, 07:14, 3 mars 2017. Anmäl

Det är bland annat sådant här som gör att jag föredrar att umgås med singlar.

Annamaria Håkansson, 14:29, 1 mars 2017. Anmäl

Jag tycker att det vore väldigt kul om olika FS hörde av sig igen och berättade hur det gått!

Anna N, 07:17, 27 februari 2017. Anmäl

FS vänner har, tydligen, upphört som individer och förekommer endast i 2-pack. En singel i vänkretsen ska hållas undan i missriktad omsorg. FS, nästa gång singeln och "obekväm", kommer på tal - ta tillfället! Säg vänligt, men rakt: "Vi känner oss alla obekväma. Vi är jätteglada över din och N:s kärlekslycka - men, alla dessa ömhetsbetygelser (nåja, småhångel, då!) blir för mycket! Det känns som vi stör, när vi försöker komma till tals med någon av er... Kan ni försöka dämpa er litet?"

gamla Tekla, 13:01, 26 februari 2017. Anmäl

Enligt min mening finns det bara en sak att göra i denna situation. Förklara för det hånglande paret att om de inte medger att de slutar med sitt opassande sätt blir de inte inbjudna och om de mot detta gör det ändå, blir det inga fler inbjudningar. Bjud gärna in singelvännen, denne förtjänar nog en plats på festen.

Astrid Nilsson, 06:42, 26 februari 2017. Anmäl

Ett typiskt exempel på ett osäkert "trofé-förhållande". Dvs partnern är FRÄMST till för att visas upp för att skapa social status. Titta på mig, jag har en kille/tjej. Är vi inte normala, så säg! I ett riktigt bra förhållande räcker det med en blick över matsalsbordet på en middagsbjudning för att förmedla sin kärlek till varandra. Man har helt enkelt inget behov av att visa upp sig. Offentligt hångel är ett bevis på att verklig tillit saknas.

Anna N, 09:28, 25 februari 2017. Anmäl

Lyra Lof, singlar kanske uppfattas som ett hot....

M K, 08:54, 25 februari 2017. Anmäl

Håller med tidigare kommentar om att komma överrens med de övriga om att sitta tyst då de börjar hångla. Alternativt byta rum då de börjar eller fråga paret ifall de vill vara ensamma en stund, "vi tänkte att ni ville vara ifred?"

Roland Kronqvisy, 06:23, 25 februari 2017. Anmäl

Jag tycker det värsta med den här personen är hur hon vill utesluta singlar i vänkretsen från umgänget—sympatiskt. Hennes attityd när en singelkompis inte borde bjudas till ett firande "eftersom hen eventuellt skulle känna sig obekväm bland alla par." Detta av personens 'omtanke' om singeln, självklart. Pfft. Påminn mig, varför vill ni umgås med henne?

Lyra Lof, 19:23, 24 februari 2017. Anmäl

Precis som flera har föreslagit det tidigare, så tycker jag också att ett milt avståndstagande kan vara ganska effektivt om det inte går att övertyga paret med rationella argument att det verkligen är olämpligt att hålla på med sängkammarbeteende på en middagsbjudning, fest eller dylikt. Jag är i och för sig singel och kan därmed uppfattas som något partisk i sammanhanget, men jag tycker verkligen att ett sådant beteende är extremt pinsamt att se på.

Franciskus Henriksson, 16:49, 24 februari 2017. Anmäl

Teateretikett?

Fråga: Var på revy här i staden i går och uppmärksammade en företeelse som jag tänkte delge spalten!
Mina vänner och jag går alltid in till våra platser med ansiktet mot dem som måste resa sig. I går satt vi redan och ett gäng som kom in i bänkraden (från fel håll dessutom) gick med ryggarna vända mot oss!

Andra personer reste sig och ställde sig med ryggarna mot de nyanlända!

Min fråga gäller: Är det nya regler som gäller, eller vad är vett och etikett?

Svar: Svensk artig sed, eller som jag brukar skriva hyfs och stil, är att gå med ansiktet vänt mot dem man passerar. Samt förstås att säga ursäkta och tack.

I andra nationer som Frankrike, Tyskland, England går man artigast med ryggen åt dem man passerar. Att dessa ställer sig upp så att man kommer smidigt förbi är självklart.

Intressant med helt nya påhitt i detta ämne: att ställa sig upp och vända ryggen åt de personer som passerar har jag aldrig hört talas om.
Uppriktigt sagt låter det både besvärligt och lite tokigt.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (15)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-10 av 15

Jag vänder också "baken" mot de jag passerar i en trång gång på bion eller teatern. Att vända sig mot de man passerar, sittandes eller ståendes, med ansiktet och "frammen" vänt mot dem känns alltför intimt. Dessutom är det lättare att med händerna söka stöd med hjälp av raden framför om man gör så. Face-to-face kan man vara i andra mer passande sammanhang.

M B, 16:01, 4 mars 2017. Anmäl

Har faktiskt aldrig varit med om att folk vänder sig mot dem de passerar. Gör inte så själv heller, det blir för tätt inpå. Dessutom vill man ju se till att inte stöta till de som sitter framför. Men varför de som reser sig skulle vända ryggen till, låter märkligt. Om man inte är höggravid då.

M K, 09:00, 25 februari 2017. Anmäl

Behöver jag kliva förbi andra in i en bänkrad för att nå min plats, brukar jag göra det med ansiktet mot de som reser sig för mig. Med två undantag - personer som stånkar och ojar sig och reser sig halvdant (eller inte alls) , samt män med stor buk som inte bemödar sig om att ge mig plats utan försöker "trycka till" mig. Dessa vänder jag gladeligen bakdelen åt.

Maria T, 18:53, 23 februari 2017. Anmäl

Det är väl jag som inte är van vid era elegabla ställen, men om det bara står bänkrad och plats är det icke så lätt att veta om platsen är till höger eller vänster. Då får man gå ut i farstun igen och försöka komma in genom en annan dörr med sin rivna biljett.

Friterade Mulor, 16:42, 23 februari 2017. Anmäl

Är ju ändå mest praktiskt att mötas ansikte mot ansikte, dels av utrymmesskäl, dels så man ser hur man går/trampar. @Friterade mulor: Fel håll är det som är längst bort från sittplatsen. Brukar preciseras på biljetten, parkett höger t.ex.

Bengt Carlsson, 12:56, 23 februari 2017. Anmäl

Har aldrig tänkt på att det finns ett korrekt sätt att göra detta på. Ingen av sidorna är väl särskilt trevlig att få i ansiktet tänker jag om det är trångt. Jag gör nog olika beroende på situation men såklart i syfte att göra det så lite obekvämt som möjligt.

Bara Föratt, 12:28, 23 februari 2017. Anmäl

@ Madelene J - precis så känner jag också

Kristina S, 12:13, 23 februari 2017. Anmäl

Kap K.: Håller med om tåtrampande - särskilt åtföljt av ett föga beklagande "Hoppsan!" Men, biografvanor, jfr nutida "biopalats", i trånga, ofta äldre teatersalonger - med popcorn och "dricka" plus ytterkläder och sportbag? Ja, modernare än så kan det väl knappast bli? Men, lyckligtvis, inte tillåtet - ännu!

gamla Tekla, 11:18, 23 februari 2017. Anmäl

Hur går man in i bänkraden "från fel håll"? Det finns väl oftast två håll, hur vet man vilket som är det rätta (det kanske också skiljer sig mellan Sverige och Utlandet)? Förmodligen har jag gjort fel med det här (också) i alla år.

Friterade Mulor, 11:06, 23 februari 2017. Anmäl

Att vilja försöka undvika tåtrampande tycker jag iochförsig låter som ett ganska rimligt incitament. Återigen tror jag dock att moderna svenskars "biografvanor" påverkar detta beteende mest. När man håller i popcorn och drickaflaskor är det faktiskt enklare att hålla ut dem över stolsraden framför, istället för att svinga dem förbi de sittandes ansikten. Likadant om man sitter och tvingas resa sig: genom att vända sig riskerar det man håller i inte slås ur händerna av de förbipasserande.

Kap Kennedy, 10:08, 23 februari 2017. Anmäl

Dansnej?

Fråga: Är bjuden på en tillställning via arbetet, där jag hört att kvällen brukar avslutas med pardans. Jag vet också att kvinnorna (jag är kvinna) kommer att vara mycket underrepresenterad och att de flesta till skillnad från mig kommer att dricka alkohol.

När tillställningen nu närmar sig så växer klumpen i magen och jag känner ett stort obehag. Jag ser och förstår att pardans är vanligt och ”normalt” men för mig är detta en obehaglig situation där jag känner mig tvingad att acceptera om jag blir uppbjuden. Jag ska låta främmande äldre män hålla om mig och anses troligen konstig och oartig om jag tackar nej – och med tanken på antalet män så riskerar det dessutom bli dans utan uppehåll under kvällen.

Det har nu gått så långt att jag funderar på om jag helt ska utebli från tillställningen, som jag i övriga avseenden faktiskt sett fram emot. Måste jag tacka ja när jag blir uppbjuden , eller kan jag på något sätt slippa detta obehag och ändå delta under middagen?

Svar: Ett högst förståeligt dilemma! Flera har genom åren frågat om man som kvinna måste tacka ja till dansuppbjudande – och mitt svar är att ingen ska tvingas eller känna sig nödd att dansa. Du har en utmärkt möjlighet: gå bara hem utan åthävor innan dansen börjar. Säg helt enkelt att du är trött och behöver vila. Tjatas det på dig att stanna så säger du milt att tyvärr är du för trött för det. Och så går du hem.

Om du inte klarar av att gå innan dansen börjar, kanske en kollektiv transport eller annat gör att du har svårt att lämna, så säger du glatt till den som bjuder upp dig ”tack, men jag dansar inte, vill du istället sitta här och prata med mig?” Du kommer då att få frågan ”jamen varför dansar du inte?” och då kan du säga vad du vill: en liten oskyldig lögn om att du har problem med dina leder (man kan ju ha lite ont i ett knä) och inte vill ta någon risk, eller att du av princip inte dansar, eller att du inte kan dansa men gärna pratar en stund. Det viktiga är att du inte låter sur eller rädd, utan bara vänlig. Att säga som det är, ”jag vill inte att du tar i mig”, vilket en hel del sanningsälskare förmodligen anser vore rätt, skulle såra de som bjuder upp dig. Det är det knappast värt, särskilt inte som du ska fortsätta att möta dessa personer i arbetet.
Men ge inte efter, håll på ditt nej. Det är din rättighet. Du ska inte behöva röras vid av någon som du inte vill ha den kontakten med.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (16)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 16

A A, 18:18, 17 februari 2017: Kortleken var ett bra förslag om det råkar vara så att man är tvungen att åka tillbaka med en hyrd buss eller liknande. Kortleken är lätt och smidig att ha med sig och mittiallt så har man ett gäng icke-dansare att spela kort med. Ett trevlig sällskapskortspel är t.ex. Pidro. Se länk efter mitt namn.

Roland Kronqvisy (Webbsida), 02:28, 24 februari 2017. Anmäl

Sweydia Ism, ja i ett sådant fall då man sitter fast i urskogen eller nåt sånt och inga trevliga kollegor är pratsugna, då kan jag tänka mig att en bok i ett enskilt hörn är det enda att ta till precis som du föreslog, eller en kortlek kanske? så kan man möjligen locka andra som är lika ointresserade av dans som en själv.

A A, 18:18, 17 februari 2017. Anmäl

AA och Anna N, jag sa att det är bäst för FS att gå hem när middagen går över i dans. Detta kan dock vara praktiskt omöjligt, t.ex. om alla åker hyrd buss eller liknande, i det läget är det en god idé att ha en distraktion med sig som en bok eller en surfplatta. Det värsta FS kan göra är att sitta och se ensam och uttråkad ut under dansen, eftersom karlar då lätt kan tro att de gör henne en tjänst när de bjuder upp.

Sweydia Ism, 10:13, 17 februari 2017. Anmäl

Varför i herrans namn ska man sitta på en tillställning och läsa en bok eller hålla på med en läsplatta??? Om det är så ojämna par så måste rimligen flera av snubbarna sitta och prata medan några få är uppe och dansar. Prata med dem som inte dansar eller gå hem! FS får säga om att hon inte gillar att dansa - men att hon gärna sitter och pratar. Jag har flera manliga vänner som avskyr pardans, så många blir säkert bara tacksamma!

Anna N, 19:27, 16 februari 2017. Anmäl

Kolla "Annicas" två inlägg när frågan kom upp tidigare, Nej tack, räcker. http://blogg.dn.se/etikettfragan/2014/11/27/dansnej/

Ano Nym, 19:16, 16 februari 2017. Anmäl

Både män och kvinnor bjuder numera upp, jag går sällan på sådana tillställningar men då det varit aktuellt har jag aldrig varit med om att det är några problem att säga just "nej tack, jag dansar inte" däremot kan jag tycka att det är trevligt att sitta och prata o ev. mingla lite efter maten. Att sitta med en bok eller platta.. nä, då är det väl bättre att gå hem?

A A, 17:20, 16 februari 2017. Anmäl

Av flera skäl är det ofta en dålig idé med dans i arbetsrelaterade sammanhang. Dans passar bäst på privata fester samt i offentliga lokaler. Om FS inte vill "låta främmande äldre män hålla om henne" så är det bara att säga nej, eller gå hem när dansen börjar. Eller kanske att själv bjuda upp bekanta yngre män i stället om det kommer att vara sådana på tillställningen? Framgår ju inte om det är männen, åldern, alkoholen eller dansen i sig som är det största problemet.

Bengt Carlsson, 14:45, 16 februari 2017. Anmäl

Magdalenas förslag är bra, gå hem när middagen går över i dans eller om det inte funkar rent praktiskt säg med ett leende "Tack, jag dansar inte". Det kan vara bra att ha med en distraktion som en surfplatta eller bok så att det inte ser ut som att du har jättetråkigt. Karlar kan få för sig att det gör dig en tjänst när de bjuder upp (även insisterar) om det ser ut som att du sitter ensam och uttråkad.

Sweydia Ism, 12:20, 16 februari 2017. Anmäl

@Lyra Lof: Tack, budskapet uppfattat, men det här är ju inte direkt någon vit fläck på kartan över sociala umgängeskonventioner. De som inte gillar att dansa går oftast inte på danstillställningar alls, så där löser sig problemet självt för de flesta. Och på dansen frågar man om lov, och får antingen ja eller nej. Alla har blivit nobbade, alla har nobbat. Vissa mer än andra, det är så det funkar. Inte tusan behöver det väl vara svårare än så?

Kap Kennedy, 10:55, 16 februari 2017. Anmäl

Vilket idiotiskt påhitt - pardans i sådant ojämnt sällskap! Stress är ordet! Slår med marginal dess motsats - parmiddagarnas obligatoriska "dansa runt"! Onda knän, som konsekvent förhinder, är väl bästa, hyggliga nödlögn?

gamla Tekla, 10:28, 16 februari 2017. Anmäl

Hjärtfel?

Fråga: Idag på Alla Hjärtans Dag var jag på ett möte där en av personerna (den med högst formell rang), började mötet med att gå runt och dela ut ett litet glansigt rött tyghjärta, ca 2 cm i diameter, hjärtat gick inte att använda till något – av noll värde. Varje person fick ställa sig upp, få hjärtat ungefär som om det vore en medalj, och sedan få en lång och innerlig kram. Jag var sist i kön av cirka 10 personer och funderade på om det gick att undvika – det gick inte – det hade blivit för demonstrativt.

Men varför måste man stå ut med sådant här gullande och förment intima beteende?
Vad är det som gör att folk beter sig på detta sätt, är det något med deras maktposition som gör att de måste demonstrera hur fina och rara och omtänksamma människor de är? Och har folk ingen känsla för när andra inte vill bli hjärtmedaljerade och kramade? Det kändes på något sätt som ett maktdemonstrativt övergrepp som man inte kan försvara sig mot.

Svar: Synd att något som är avsett som en vänlighet slår så fel! Kanske hade någon trivselkonsult/grupp tänkt ut att mötesdeltagarna just på alla hjärtans dagskulle muntras upp med en hjärtlig liten present? Och den som överlämnade den oanvändbara lilla prytteln såg det som självklart att göra det medelst kram. Enligt min uppfattning onödigt, enligt din obehagligt, men förmodligen uppskattat av någon eller rentav flera andra.

Nu tror jag inte att det var en demonstration i det ena eller andra syftet utan bara ett lite obetänksamt försök att vara trevlig. Alla människor borde tänka efter ordentligt innan de kramar andra. Ingen skulle behöva bli kramad utan egen önskan. Men TV och sociala medier ”lär” oss genom sina programledares och medverkandes ständiga kramar att det är en mänsklig rättighet, i det närmaste i alla fall. Du hade inte kunnat göra något annat än det du gjorde, motvilligt ta emot kramen.

Släng hjärtat och glöm kramen, om du förmår göra det. Tänk på hela situationen som en enfaldig hjärtlighet.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (11)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 11

Ha, ha, ha, tack för dagens skratt! Det där lät utomordentligt fånigt, att dela ut tyghjärtan på ett möte. Personligen ogillar jag Alla Hjärtans Dag och ser det som ett kommersiellt jippo som inte har något med kärlek att göra. Jag skulle bli glad över en ros eller några chokladbitar, men det skulle kännas betydlig mer genuint om det inte kom på Alla Hjärtans Dag, så vad är det då för vits med att bry sig om den dagen?

Genesis Day, 19:20, 15 februari 2017. Anmäl

Kristina Hörlin: Tack, det undrar jag också! gamla Tekla: Bra, då är vi överens!

Maja Gräddnos, 16:51, 15 februari 2017. Anmäl

Varför är ALLA så rädda för en liten kram? Och att få ett litet oandväntbart hjärta är väl inte hela världen! Tanken var ju fin.

Kristina Hörlin, 05:23, 15 februari 2017. Anmäl

Eller så kan FS försöka förbättra sin attityd, i största allmänhet... För sin egen skull. OK om man inte vill ha en kram, men reaktionen över att få ett hjärta av någon på Alla Hjärtans Dag—en liten gest av uppskattning—är att det är "av noll värde"?

Lyra Lof, 23:23, 14 februari 2017. Anmäl

Maja G:: Jag citerade FS. Självklart kan man inte jämföra obehaget av en oönskad kram, med de påfrestningar människor i krig får stå ut med. Det var detta jag ville påstå med det jag skrev - beklagar om jag inte uttryckte mig klart nog.

gamla Tekla, 22:08, 14 februari 2017. Anmäl

gamla Tekla: Nu tar du väl i lite väl mycket, en kram eller ett hjärta kan väl inte på något vis jämföras med Syrien eller andra krig? Men en del verkar tycka det är värre med en kram än när de skjuter eller fäller bomber runt omkring! (om man överdriver lite, det erkänner jag) Nu törs man snart inte göra något vänligt, alltid trampar man någon på tårna!

Maja Gräddnos, 19:02, 14 februari 2017. Anmäl

Maktdemonstrativt övergrepp får mig att tänka på Syrien eller någon annan krigsskådeplats. Välvilligt, töntigt handlande räcker väl? Nej, man behöver inte stå ut med att bli kramad mot sin vilja. Du kunde ha sagt: "Tack, men jag föredrar att ta i hand istället!" ref. Magdalena Ribbings återkommande råd i hyfs och stil. Ser man inte helbutter ut, vid tillfället, brukar repliken fungera bra.

gamla Tekla, 15:54, 14 februari 2017. Anmäl

Jag förstår absolut FS obehag, men skulle nog försöka ruska det av mig med hjälp av tanken på att det säkerligen var välment - precis som Magdalena säger, "enfaldig hjärtlighet"

H R, 15:39, 14 februari 2017. Anmäl

Ja, sådana där grejer blir sällan bra. Felet som den överordnade gjorde var varken avsikten, "medaljen" eller kramarna – utan det faktum att hen genomförde det i form av en tvingande uppställning. Att göra det på rätt sätt hade ju varit så enkelt. Bara dela ut alla hjärtan i tur och ordning och sedan låta eventuellt kramande följa spontant, för de som vill.

Kap Kennedy, 15:31, 14 februari 2017. Anmäl

Men snälla FS, försök se välviljan i det hela, det var ju bara välment även om det inte passade dig! Det är väl bättre att göra något för att försöka glädja andra även om det blir lite fel än att inte göra det. Det görs för lite sådant i världen!

Maja Gräddnos, 14:16, 14 februari 2017. Anmäl

Mobilstörare?

Fråga: I går eftermiddag när jag for hem till Haninge efter ett besök i Stockholm blev jag oerhört störd på bussen. Hemfärden tar ca 30 minuter, bussen var full och under hela resan sitter en kvinna och talar och skrattar så högt i sin mobil att jag inte kan tänka en egen tanke. Det måste ha hörts i hela bussen. Jag förstår inte ett sådant beteende, men vad kan jag som medpassagerare göra? Försöka få ögonkontakt och hyssja med fingret för munnen? Vänligt be henne tala tystare? Ovänligt be henne dämpa sig? Stå ut?
Varför talar en del människor mycket högre i mobilen än vid ett vanligt samtal med en medpassagerare?

Svar: Din fråga blir allt vanligare därför att detta slags elände drabbar allt fler i takt med att självupptagenheten blomstrar ohämmat. Visst ska man kunna prata i sin mobil under en resa med allmänna transportmedel men alla har samma rätt till ljudutrymmet, och alltså ska man inte prata så högt att omgivningen blir besvärad. Du har rätt i att många pratar högre i sin mobil än vid ett samtal med den som sitter/står bredvid – det vekar ibland som om de högpratande tror att de måste höras utan hjälp av mobilen. Förmodligen förstod inte kvinnan ifråga att hon hördes så mycket. Du kunde ha knackat henne lätt på axeln och sagt med vänligt tonfall: ”du kanske inte vet det, men du hörs faktiskt över hela bussen, lite jobbigt för oss andra.” Sannolikt hade hon då dämpat sig.

Den som ska vidta en sådan åtgärd måste mobilisera en hel del kurage, det är pinsamt och kan kännas löjligt att säga till en vuxen människa att uppföra sig som folk. Men säger man ingenting låter man eländet fortgå, och så blir det likadant nästa gång. Ett vänligt påpekande rekommenderas.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (19)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 19

Undersökningar har visat att man upplever det som mycket mer störande om man bara hör en sida av en konversation. Därför är andras högljudda mobilsamtal så oerhört irriterande för de allra flesta, jämfört när människor runtomkring en för vanliga samtal med varandra.

Lyra Lof, 11:11, 13 februari 2017. Anmäl

Ewa Dahlström, 11:12, 10 februari 2017: Har man inte rätt till tystnad om man inte bor i övre Norrland? De flesta som talar i telefon är mer högljudda än övriga och jag har svårt att förstå att man i tunnelbanan/bussen måste tala med en person som inte befinner sig i tunnelbanan/bussen. Varför ringer man inte innan man åker? eller efter att man kommit fram?

Smart Besserwisser, 07:07, 11 februari 2017. Anmäl

I Japan forvantas passagerare att inte prata hogt med varandra eller prata i mobilen pa tag och bussar etc. Skyltar ar uppsatta for att paminna att tysta mobilerna och att man befinner sig pa allman plats dar manga vill lasa, sova eller vila utan att bli storda.

Tycker jag Iallafall, 17:33, 10 februari 2017. Anmäl

Jag kan hålla med om att, vissa grupper, skriker i mobilen. Men normal samtalston får man tåla, annars finns det fina, tysta stugor i övre Norrland.

Ewa Dahlström, 11:12, 10 februari 2017. Anmäl

Att det blir mer privata och högljudda samtal i offentliga miljöer beror på att mottagaren sitter möjligen hemma ex och tar upp högst privata ämnen. Samt att det hörs dåligt pga av motorljud, andras prat mm och då måste vederbörande skrika i mobil för att höras av motpartner. Det går inte att jämföra med vanligt samtal mellan två partner som pratar halvtyst till varandra och tar inte upp privata ämnen pga omgivningen. Som det var förr...

Ewa Atena, 20:19, 9 februari 2017. Anmäl

Mycket bra svar, Magdalena! Själv är jag mycket sparsam med mobilsamtal i offentliga miljöer, men jag förstår dem som måste prata (nått med barnen på dagis, Olle har fått en spik i handen, etc). Men att sitta och prata"strunt" högt på kommunala färdmedel kan jag icke acceptera. Jag kanske är gammeldags, men jag tycker att telefonsamtal är privata och ska förläggas till hemmet, arbetsplatsen eller de nu utrangerade telefonkioskerna. Med respekt för din spalt teckanar Staffan Berger

Staffan Berger, 15:30, 9 februari 2017. Anmäl

Usch, nu har de slappa tangenterna och den dåliga korrekturläsaren slagit till igen! Ska skärpa mig! "Meddelandeiver"? Over´n out!

gamla Tekla, 14:32, 9 februari 2017. Anmäl

Får lust att spekulera i varför folk pratar högt i mobilen på bussen. Det kan vara svårt att höra vad som sägs i mobilen när det finns ett konstant ljud som en bussmotor i bakgrunden, kanske kompenserar mobilprataren då genom att höja sin egen röst? Det är ingen ursäkt förstås...

Sweydia Ism, 14:14, 9 februari 2017. Anmäl

När jag försöker läsa på T-banan och någon högljutt talar i sin mobil brukar jag ge arga ögat och byta plats om det går. Ibland är det stört omöjligt att läsa på T-banan det är fullt av högröstade personer som talar i telefon och behöver jag veta vem som varit otrogen med vem eller har problem med polisen Jag brukar tänka att dom vet ju inte vem som sitter bredvid, jag kan ju känna den personen dom talar om Man kanske ska tänka sig för vad man pratar om i mobilen så att andra hör

Ulla Flodin, 14:09, 9 februari 2017. Anmäl

Nej, jag har ingen Webbsida! Tar tillfället akt och funderar över den "meddelandeiver" som tycks råda. Är det absolut nödvändigt att vara tillgänglig ständigt och jämt - eller att förvänta sig detta av andra?

gamla Tekla, 12:39, 9 februari 2017. Anmäl

Avbrytarstopp?

Fråga: Har en fråga jag inte sett tidigare. Om man har en väldigt intressant diskussion i en grupp händer det ofta att någon avbryter och tar över med egna ovidkommande och ointressanta samtalsämnen. Den sortens dominanta tråkmånsar märker aldrig själva andras ointresse trots sura och uttråkade blickar och pratar oavbrutet utan att ge andra en chans.

Det kanske inte är så intressant att lyssna till vad den här personens granne på landet sagt och gjort, eller rent skitsnack om andra människor, när man precis var inne i en spännande diskussion. Tycker det händer ganska ofta i olika sammanhang och det är inte så att det handlar om diskussionsämnen som skulle kunna vara känsliga för någon. Det är så tröttsamt, hur hanterar man sånt?

Svar: Det är inte någon helt ovanlig situation som du beskriver. Den avbrytande personen är förmodligen utanför gemenskapen och gör ett försök att komma in i den, tyvärr med fel metod. Obs att när det gäller ämnen som kan vara känsliga för någon kan man faktiskt genast avbryta och säga ”ledsen men det där är inte något som vi ska höra.”

I andra ämnen hjälper inte sura blickar mer än att hälla vatten på en gås, dvs inte alls. En bra metod att få den avbrytande att inse sitt misstag är att övriga tvärtystnar när avbrytaren börjar prata, och låter vederbörande prata på utan kommentarer.

Efter en stund måste avbrytaren dra efter andan och då börjar övriga prata igen precis där deras samtal avbröts, som om avbrottet inte ägt rum. Men ta då in avbrytaren i samtalet, ställ en fråga som kan ge ett kort svar. Att utesluta någon ur en gemenskap är alltid fel. Är det helt hopplöst att få en avbrytare att inse läget kan någon hygglig kollega/vän ta vederbörande avsides och förklara att detta avbrytande är besvärligt för övriga. Avbrytaren vet antagligen inte om sitt beteende, ingen med normalt vett vill vara medvetet otrevlig.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (9)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-9 av 9

Det här är ett ganska vanligt beteende hos människor som har en hörselnedsättning. Avbytaren känner sig utanför och vill komma med i gemenskapen. En förklaring, men ett beteende som kan vara störande för dem som är mitt uppe i en intressant diskussion. Någon lösning har jag faktiskt inte! Landbacken

Gerd Wetterlind, 07:37, 9 februari 2017. Anmäl

Nog är det irriterande när folk avbryter en intressant diskussion med ett för en själv ointressant ämne, men förståeligt om den ursprungliga diskussionen rör sig kring ett ämne där "avbrytaren" inte har kunskap, och det är en vanligt återkommande diskussion. På arbetsplatser särskilt misstänker jag det är vanligt (är på min iaf), kommer en administratör till fikarummet och teknikerna sitter och pratar "tekniska" *igen* så är avbrottet begripligt :).

annan Camilla, 09:34, 8 februari 2017. Anmäl

FS låter onekligen rätt pompös. Däremot tror jag att vi är flera som undrar hur man hanterar folk som aldrig kan delta i gemensamma samtal utan att förstöra genom att ständigt fokusera på sig själva (eller sin partner/barn/granne) Alltså de som alltid sitter som på nålar för att ta ordet och få hålla låda i stället för att lyssna och delta med korta inspel. Som en fotbollsspelare som vägrar passa och i stället springer iväg med bollen ut från plan...

Anna N, 07:07, 8 februari 2017. Anmäl

Jag undrar lite över FS:s grepp om läget, då han/hon säger (två ggr) att det här händer "ofta". (Verkligen?) Vilket jag kanske skulle köpa om FS inte i nästa andetag sagt att diskussioner FS sjäv deltar i minsann är "väldigt intressanta" respektive "spännande". OK then...

Lyra Lof, 22:44, 7 februari 2017. Anmäl

Om man bortser från mindre bra formuleringar i frågan, så tycker nog jag att man får anpassa sig och delta istället för att ta över, om alla utom en själv är så intresserade av ett ämne, (om det inte håller på alldeles för länge förstås.) Vill man ägna sig åt illasinnat skvaller istället, får man väl göra det vid något annat tillfälle med likasinnade.

M K, 18:37, 7 februari 2017. Anmäl

Alla samtalsämnen och diskussioner kan bli tråkiga för någon annan, särskilt om de håller på länge och man inte är intresserad av fotboll, golf, småbarn mm. Då är det helt rätt att avbryta dominanta samtalsämnen med inlägg om grannens göranden och låtanden eller vädret.

Augusta Wik, 16:05, 7 februari 2017. Anmäl

Magdalena. Hur kommer det sig att när man tycker en diskution håller på spåra ut eller drar ut för länge eller är om ämnen som inte alls känns bekväma ska vara lösningen att helt abrupt byta samtalsämne för att kunna bryta det och då ska den som blir avbruten inse att man inte vill ha fortsatt diskution men nu så ska den som blir avbruten av någon som tycker att det räcker nu ska få säga att "Det där är vi verkligen inte intresserade av" och sedan gå vidare med det man höll på med?

LB ., 12:57, 7 februari 2017. Anmäl

Håller med KK, trist ställd fråga! Visst finns problemet, men betydligt oftare är det tvärtom, dvs. att en grupp "dominanta tråkmånsar" (för att använda FS:s begrepp) går på om sitt favoritämne (ofta politiskt) i all oändlighet trots att andra tröttnat för länge sen. Till slut blir någon av de andra desperat och bryter in med vad som helst för att försöka byta samtalsämne.

Bengt Carlsson, 12:49, 7 februari 2017. Anmäl

Ibland är frågorna här så osympatiskt ställda att man blir benägen att identifiera sig med den beskrivna problemskaparen. Själv skulle jag med nöje vinnlägga mig om att avbryta alla "spännande diskussioner" som just denna frågeställare är inblandad i. Gärna med någon rekordtråkig anekdot om lämpligt vald "granne på landet". Med detta sagt är det naturligtvis ett otyg att ständigt avbryta andra. Undvik det.

Kap Kennedy, 08:50, 7 februari 2017. Anmäl

Facebookfel?

Fråga: När min man avled meddelade jag självklart närstående (släkt och vänner) personligen detta. Eftersom dödsfallet skedde sent en lördagkväll, väntade jag med att ringa till söndagen.
Döm om min förvåning och upprördhet när jag måndag kväll förstod att detta hade lagts ut på Facebook! Jag är ingen vän av den typen av socialt ”umgänge” vilket min man inte heller var när han levde och jag tog mycket illa vid mig.

Av praktiska skäl hade jag ju då inte hunnit få ut dödsannonser i DN, SvD samt UNT.
Vi har en stor bekantskaps- och vänkrets och vem/vilka som tagit sig friheten att sprida dödsfallet via Facebook har jag inte en aning om, men någon som kände oss närmare kan det inte ha varit.

Det borde kanske påpekas för allmänheten att sådana tilltag som att meddela dödsfall via Facebook inte är som det ska vara – om man inte ombetts att göra det av närmast anhörig/a. Eller är det godtaget numera?

Svar: Ännu ett bevis på uselt beteende på Facebook av någon eller några beskäftiga oförstående personer. Naturligtvis är det helt fel att lägga ut information om någons död på Facebook, om inte de närstående själva gör det. Jag vet tyvärr inte vad man kan göra åt detta som ju kan vara förfärligt, kanske skadligt, om någon nära vän eller släkting inte hunnit få personligt meddelande om dödsfallet.

Den eller de som gjorde detta behövde väl en så kallad nyhet som de tänkte sig skulle göra deras Facebookkonto och därmed dem själva mer intressanta – och det är som sagt oursäktligt. En avlidens närstående måste ha ovillkorlig rätt att meddela dödsfallet på det sätt som passar dem. Andra kan absolut inte ta sig den friheten. Man kan undra vilka egendomliga behov som driver vissa människor att bete sig så som du beskriver. Det kan oavsett orsak inte uppmuntras – vore Facebookvännerna anständiga skulle de stryka sig från detta konto.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (50)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 50

Detta är släkt med det fenomen som drabbar kända människor i media. Dvs att få delar av sitt liv uthängt, även i de svåraste stunder och att detta då drabbar även familj och vänner.

Anna N, 09:06, 10 februari 2017. Anmäl

kan jag säga att det är oväsentligt vad ert personliga fall är eller vad er personliga attityd vad gäller FB/sociala medier är? Gud, jag förlorar tron på mänskligheten... Hur folk anammar allt digitalt bara för att det finns, utan att tänka. Utan att reflektera över att andra kan ha en annan approach—inte för att de är *efter*, utan att de kan ha ifrågasatt vad vad sociala medier bidrar eller inte till deras liv.

Lyra Lof, 09:34, 9 februari 2017. Anmäl

Det obegripliga är hur klåfingriga folk är. VARFÖR vill man ta på sig att lägga ut en nyhet på FB om någons död om man inte är nära anhörig??? För att få många likes och "finaste du"? Hur kan en vuxen människa INTE inse att den döde kan ha haft närmare anhöriga/vänner än "jag" och att dessa förtjänar att få veta genom ett samtal i stället. Kan man inte lugna sig lite? Kanske rent av sörja lite innan man sensationslystet börjar fingra på tangenterna....

Anna N, 09:16, 9 februari 2017. Anmäl

Kristina S: Jag svarade inte på ditt inlägg öht så jag vet inte hur du kände dig träffad. ("Påhopp"? Vad? Det säger mer om dig än om mig.) Igen: bla bla bla, Facebook är inte ett sämre sätt att meddela, bla bla. Visst. DU och tusen andra kan tycka det. Men det är OVÄSENTLIGT. Fattar du det? För det är upp till personen i frågan vad han/hon vill göra. Hur kan du inte förstå det? Jag förstår att du tycker att FB är *jättebra!*. Well good for you. Fortsätt med det. Men det är helt oväsentligt

Lyra Lof, 09:16, 9 februari 2017. Anmäl

@ AA 19.08 Håller med fullständigt. Jag har inte heller påstått något annat i mitt inlägg.

Kristina S, 07:55, 8 februari 2017. Anmäl

@ Lyra Lof 23.11 – har ingen aning om hur du har tolkat mitt inlägg som om att FS inte har rätt att meddela via en annons i tidningen….. jag skrev faktiskt ‘’Självfallet ska inte andra meddela dödsfallet utom det ska göras av de närmaste’’. Ganska tydligt tycker jag. Läs innan du gör påhopp tack. Det jag beskrev var att tiderna förändras och att man inte behöver tycka det är konstigt att ett dödsfall meddelas via tex FB istället för en annond i en tidning. Det har inte mindre värde än en annons. Social media är inte ett fy, fy sätt att medela sig i 2017, allt beror på hur du använder det. I mitt fall skulle ett meddelande på FB faktiskt nå ut till fler av de som har intresse att veta än vad en annons skulle göra. Jag ville bara påvisa att det finns olika situationer. Jag pratade faktiskt inte om FS överhuvudtaget. FS har rätt att meddela dödsfallet på vilket sätt som helst och ja, jag tycker det var fel att andra personer la ut det på FB innan FS med familj hunnit meddela. @ Kap Kennedy 14.27 – så det skulle vara troligare att eventuella okända oäkta barn skulle finnas i min mans födelseort som han lämnade när han var 21 (vi är nu 40+) än i det landet vi nu bor i? Om det skulle finnas odokumenterade förbindelser som jag inte känner till så vet jag ju inte heller var i världen de personerna skulle bo så jag tycker fortfarande att en annons i en lokal tidning är meningslöst. Tack för din åsikt men jag förblir oening med dig på den punkten;-)

Kristina S, 07:54, 8 februari 2017. Anmäl

MAGDALENA SVARAR IGEN: När någon dör är det de närståendes rätt att meddela detta, förr per brev till alla berörda, senare per telefon till de närmare plus dödsannons i den dagstidning som når flertalet bekanta, numer ofta enbart med telefonsamtal. Andra ska inte ta sig friheten att meddela dödsfallet innan de närstående nått dem de vill meddela, av en rad orsaker. Det handlar om hänsyn som kan vara oerhört viktig. Barn som är okända för familjen får kännedom om dödsfallet när arvet ska skiftas. Dödsfallet är framförallt en privat händelse av störst betydelse för de anhöriga. Det finns ingen skyldighet att publikt meddela detta om man av någon anledning inte vill göra det.

Magdalena Ribbing, 07:53, 8 februari 2017. Anmäl

Pelle L: "den som tror att han/hon har "ensamrätt" på nyheten om en närståendes bortgång har ju fel helt enkelt." Jag är stum... Hör du hur du låter? Och din slutkläm om "familj-gullegull" (familje-gullegull? för att något själv vill bestämma hur makens/makans dödsfall ska hanteras?) är så förskräcklig att jag ska låtsas att du inte sa det. La-la-la-la-la, jag hör dig inte!

Lyra Lof, 23:37, 7 februari 2017. Anmäl

Det uppenbara sättet att bestämma vem som är mest närstående? Den person man begravs bredvid. Dvs maken/makan. Case closed. Pelle L: "Det verkar som många här inte har hunnit med, och växt in i det nya digitala info-samhället." Det du säger är både oförskämt och fantasilöst. Du antar att de som inte anammar allt i det nya "digitala infosamhället" är tröga och lite efter (till skillnad från dig)—inte att det kan vara ett val. Tilllför A något till mitt liv? (Ja.) Gör B det? (Nej, tvärtom.)

Lyra Lof, 23:31, 7 februari 2017. Anmäl

Då FS ville meddela dödsfallet via en dödsannons får man väl anta att det är meningsfullt för FS och maken/makan, eller hur? (Oavsett om DU och DIN man är från två olika länder och ni nu bor i ett tredje och var skulle ni annonsera? Ska FS gilla läget pga av er situation? Eller er attityd?) Jag gissar att FS bor på en mindre ort, har bott där hela livet/i årtionden, och där de flesta fortfarande prenumererar på den lokala morgontidningen så deras vänner, bekanta & släktingar ser annonsen.

Lyra Lof, 23:11, 7 februari 2017. Anmäl