Facebookfel?

Fråga: När min man avled meddelade jag självklart närstående (släkt och vänner) personligen detta. Eftersom dödsfallet skedde sent en lördagkväll, väntade jag med att ringa till söndagen.
Döm om min förvåning och upprördhet när jag måndag kväll förstod att detta hade lagts ut på Facebook! Jag är ingen vän av den typen av socialt ”umgänge” vilket min man inte heller var när han levde och jag tog mycket illa vid mig.

Av praktiska skäl hade jag ju då inte hunnit få ut dödsannonser i DN, SvD samt UNT.
Vi har en stor bekantskaps- och vänkrets och vem/vilka som tagit sig friheten att sprida dödsfallet via Facebook har jag inte en aning om, men någon som kände oss närmare kan det inte ha varit.

Det borde kanske påpekas för allmänheten att sådana tilltag som att meddela dödsfall via Facebook inte är som det ska vara – om man inte ombetts att göra det av närmast anhörig/a. Eller är det godtaget numera?

Svar: Ännu ett bevis på uselt beteende på Facebook av någon eller några beskäftiga oförstående personer. Naturligtvis är det helt fel att lägga ut information om någons död på Facebook, om inte de närstående själva gör det. Jag vet tyvärr inte vad man kan göra åt detta som ju kan vara förfärligt, kanske skadligt, om någon nära vän eller släkting inte hunnit få personligt meddelande om dödsfallet.

Den eller de som gjorde detta behövde väl en så kallad nyhet som de tänkte sig skulle göra deras Facebookkonto och därmed dem själva mer intressanta – och det är som sagt oursäktligt. En avlidens närstående måste ha ovillkorlig rätt att meddela dödsfallet på det sätt som passar dem. Andra kan absolut inte ta sig den friheten. Man kan undra vilka egendomliga behov som driver vissa människor att bete sig så som du beskriver. Det kan oavsett orsak inte uppmuntras – vore Facebookvännerna anständiga skulle de stryka sig från detta konto.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (50)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-10 av 50

Detta är släkt med det fenomen som drabbar kända människor i media. Dvs att få delar av sitt liv uthängt, även i de svåraste stunder och att detta då drabbar även familj och vänner.

Anna N, 09:06, 10 februari 2017. Anmäl

kan jag säga att det är oväsentligt vad ert personliga fall är eller vad er personliga attityd vad gäller FB/sociala medier är? Gud, jag förlorar tron på mänskligheten... Hur folk anammar allt digitalt bara för att det finns, utan att tänka. Utan att reflektera över att andra kan ha en annan approach—inte för att de är *efter*, utan att de kan ha ifrågasatt vad vad sociala medier bidrar eller inte till deras liv.

Lyra Lof, 09:34, 9 februari 2017. Anmäl

Det obegripliga är hur klåfingriga folk är. VARFÖR vill man ta på sig att lägga ut en nyhet på FB om någons död om man inte är nära anhörig??? För att få många likes och "finaste du"? Hur kan en vuxen människa INTE inse att den döde kan ha haft närmare anhöriga/vänner än "jag" och att dessa förtjänar att få veta genom ett samtal i stället. Kan man inte lugna sig lite? Kanske rent av sörja lite innan man sensationslystet börjar fingra på tangenterna....

Anna N, 09:16, 9 februari 2017. Anmäl

Kristina S: Jag svarade inte på ditt inlägg öht så jag vet inte hur du kände dig träffad. ("Påhopp"? Vad? Det säger mer om dig än om mig.) Igen: bla bla bla, Facebook är inte ett sämre sätt att meddela, bla bla. Visst. DU och tusen andra kan tycka det. Men det är OVÄSENTLIGT. Fattar du det? För det är upp till personen i frågan vad han/hon vill göra. Hur kan du inte förstå det? Jag förstår att du tycker att FB är *jättebra!*. Well good for you. Fortsätt med det. Men det är helt oväsentligt

Lyra Lof, 09:16, 9 februari 2017. Anmäl

@ AA 19.08 Håller med fullständigt. Jag har inte heller påstått något annat i mitt inlägg.

Kristina S, 07:55, 8 februari 2017. Anmäl

@ Lyra Lof 23.11 – har ingen aning om hur du har tolkat mitt inlägg som om att FS inte har rätt att meddela via en annons i tidningen….. jag skrev faktiskt ‘’Självfallet ska inte andra meddela dödsfallet utom det ska göras av de närmaste’’. Ganska tydligt tycker jag. Läs innan du gör påhopp tack. Det jag beskrev var att tiderna förändras och att man inte behöver tycka det är konstigt att ett dödsfall meddelas via tex FB istället för en annond i en tidning. Det har inte mindre värde än en annons. Social media är inte ett fy, fy sätt att medela sig i 2017, allt beror på hur du använder det. I mitt fall skulle ett meddelande på FB faktiskt nå ut till fler av de som har intresse att veta än vad en annons skulle göra. Jag ville bara påvisa att det finns olika situationer. Jag pratade faktiskt inte om FS överhuvudtaget. FS har rätt att meddela dödsfallet på vilket sätt som helst och ja, jag tycker det var fel att andra personer la ut det på FB innan FS med familj hunnit meddela. @ Kap Kennedy 14.27 – så det skulle vara troligare att eventuella okända oäkta barn skulle finnas i min mans födelseort som han lämnade när han var 21 (vi är nu 40+) än i det landet vi nu bor i? Om det skulle finnas odokumenterade förbindelser som jag inte känner till så vet jag ju inte heller var i världen de personerna skulle bo så jag tycker fortfarande att en annons i en lokal tidning är meningslöst. Tack för din åsikt men jag förblir oening med dig på den punkten;-)

Kristina S, 07:54, 8 februari 2017. Anmäl

MAGDALENA SVARAR IGEN: När någon dör är det de närståendes rätt att meddela detta, förr per brev till alla berörda, senare per telefon till de närmare plus dödsannons i den dagstidning som når flertalet bekanta, numer ofta enbart med telefonsamtal. Andra ska inte ta sig friheten att meddela dödsfallet innan de närstående nått dem de vill meddela, av en rad orsaker. Det handlar om hänsyn som kan vara oerhört viktig. Barn som är okända för familjen får kännedom om dödsfallet när arvet ska skiftas. Dödsfallet är framförallt en privat händelse av störst betydelse för de anhöriga. Det finns ingen skyldighet att publikt meddela detta om man av någon anledning inte vill göra det.

Magdalena Ribbing, 07:53, 8 februari 2017. Anmäl

Pelle L: "den som tror att han/hon har "ensamrätt" på nyheten om en närståendes bortgång har ju fel helt enkelt." Jag är stum... Hör du hur du låter? Och din slutkläm om "familj-gullegull" (familje-gullegull? för att något själv vill bestämma hur makens/makans dödsfall ska hanteras?) är så förskräcklig att jag ska låtsas att du inte sa det. La-la-la-la-la, jag hör dig inte!

Lyra Lof, 23:37, 7 februari 2017. Anmäl

Det uppenbara sättet att bestämma vem som är mest närstående? Den person man begravs bredvid. Dvs maken/makan. Case closed. Pelle L: "Det verkar som många här inte har hunnit med, och växt in i det nya digitala info-samhället." Det du säger är både oförskämt och fantasilöst. Du antar att de som inte anammar allt i det nya "digitala infosamhället" är tröga och lite efter (till skillnad från dig)—inte att det kan vara ett val. Tilllför A något till mitt liv? (Ja.) Gör B det? (Nej, tvärtom.)

Lyra Lof, 23:31, 7 februari 2017. Anmäl

Då FS ville meddela dödsfallet via en dödsannons får man väl anta att det är meningsfullt för FS och maken/makan, eller hur? (Oavsett om DU och DIN man är från två olika länder och ni nu bor i ett tredje och var skulle ni annonsera? Ska FS gilla läget pga av er situation? Eller er attityd?) Jag gissar att FS bor på en mindre ort, har bott där hela livet/i årtionden, och där de flesta fortfarande prenumererar på den lokala morgontidningen så deras vänner, bekanta & släktingar ser annonsen.

Lyra Lof, 23:11, 7 februari 2017. Anmäl

Begravningskorrekt?

Fråga: Min frus systers man har avlidit.

1. Hur räknas den avlidne i släktskapet?
2. Jag har alltid kallat honom för min svåger, är det rätt benämning?
3. Begravningen kommer att bli ganska snart; ska jag ha vit eller svart slips?
4. Hur som helst, räknas min fru till nära anhörig och ska sitta med de allra närmaste anhöriga?
5. Min fru och jag ska väl alltid sitta tillsammans oavsett var?

Svar: Ett syskon är en av de närmast anhöriga till den som begravs. Ett syskons etablerade partner, gift eller inte, har samma familjestatus som den anhöriga/e.

Svåger eller svägerska är den som är etablerad partner till ens syskon. Familjestatusen gäller även den som är gift/etablerad partner med en person som har en svåger eller svägerska. Din hustrus syster är din svägerska, hennes make var din hustrus svåger och alltså även din svåger.

Ett syskon sitter vid en begravning längst fram till höger i kyrkan (enstaka undantag finns i ett fåtal kyrkor där anhöriga ska sitta till vänster vilket kyrkans personal informerar om) med övriga närmast anhöriga. Är dessa så många (partner, barn med partner, barnbarn, föräldrar) att de fyller första bänkraden sitter syskon på andra bänkraden. Du och din fru sitter tillsammans eftersom ni har samma familjestatus. Du har vit slips av samma skäl.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (4)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-4 av 4

Kap Kennedy, jag är amerikan och har aldrig varit på ett bröllop där man haft svart skjorta och vit slips (påminner mer om klädseln i maffia/gangsterfilmer) men jag tror att du nog måste syfta på immigranter från latinamerika. Har själv burit svart klänning på bröllop i Mexiko - det gjorde flera gäster.och även brudens mor. White tie hänvisas till frack, som man inte särskilt ofta- Har bara sett det på the Met när dirigent och orkester haft denna klädsel.

eva östlund, 12:50, 14 januari 2017. Anmäl

@Kap Kennedy, nej jag såg aldrig färdigt men vad jag förstod så gifte de sig i Sverige för att därefter emigrera till Spanien, dit de inte hade någon anknytning alls, mer än att fadern i familjen hade varit där och tyckte det var fantastiskt. http://www.svtplay.se/video/11870898/familjer-pa-aventyr/familjer-pa-aventyr-sasong-3-avsnitt-1

Frk N, 12:46, 11 januari 2017. Anmäl

@Frk N: Hade familjen händelsevis emigrerat innan de klädde sig så? I andra länder har man inte samma syn på vit slips till svart skjorta och/eller kostym. Inte minst amerikaner gifter sig så ibland. Det knyter an till den gamla festklädestraditionen "white tie", vilket från början egentligen inte har något med slips att göra utan vita skjortbröst. Vit slips enbart på begravningar har jag sett beskrivas som en företrädesvis svensk etikett.

Kap Kennedy, 09:56, 11 januari 2017. Anmäl

Såg ett program på TV igår om äventyrliga familjer. En familj rustade för bröllop och brudgummen och hans son iklädde sig vita slipsar och svart skjorta, förstod att det var en mycket okonventionell familj men att bära vit slips är för mig sorg. Jag tyckte det var mycket osmakligt.

Frk N, 08:36, 11 januari 2017. Anmäl

Begravningsnärvaro?

Fråga: En kär vän har gått bort.

Nu närmar sig begravningen. Det visar sig att den närmaste familjen har upprättat en lista på vilka som är välkomna till begravningsgudstjänsten. Vi är många vänner till den bortgångna som vill ta ett sista farväl och visa vårt deltagande med familjen, men inte finns på listan. Det finns inga konflikter, utan familjen låter bara meddela via olika ombud att begravningen är för de närmaste.

Somliga av oss vänner finns på listan. Andra inte. Detta känns mycket olustigt utöver att vår kära vän har gått bort.

En begravning i Svenska kyrkan; den är väl öppen för alla?

Svar: I princip är Svenska kyrkans kyrkor öppna för alla. Vem som helst kan alltså gå på en begravning liksom en vigsel eller ett dop. Men det är olämpligt, självupptaget och fel att närvara vid en ceremoni i kyrkan när man vet att de anhöriga inte vill det. Ni som inte finns med på listan över de som familjen vill ska närvara måste finna er i detta.

Anledningen till att ni inte finns på listan över önskad närvaro kan vara vad som helst: att ceremonin uppfattas som ännu tyngre med stor närvaro i kyrkan, att de anhöriga bara vill ha de mest närstående av familj och vänner där, att den som begravs själv hade upprättat denna lista. Oavsett orsak måste man respektera denna vilja från de som djupast berörs av begravningen. Den som begravs noterar inte närvaron, de som är närstående bär den närmaste sorgen och är de som ska visas hänsyn.

Om man trots familjens önskan övervarar begravningen är det verkligen inte att visa deltagande med familjen utan tvärtom att egoistiskt nonchalera familjens vilja.

Att man vill ta, som du skriver, ett sista farväl är förståeligt. Men i ett läge som detta – inte ovanligt i nutid – kan man ha sitt farvältagande på annat sätt. Det bör gå att ordna en stund hos någon av er som inte är med på listan, tända ett ljus och minnas er vän utan att ni är med vid själva ceremonin i kyrkan.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (10)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 10

Augusta W.: När vi kommenterar, ger vi vår personliga syn på saken - rätt eller fel avgör den som läser. Jag förstår din reaktion!

gamla Tekla, 09:58, 21 december 2016. Anmäl

Jag håller med Magdalena att man ska respektera detta men att använda som anledning att man inte vill att den avlidnes vänner ska se en gråta är helt skev. Skulle jag dö och exempelvis min syster skulle bestämma att mina vänner inte kan närvara pga att dom skulle se henne gråta, då hade jag vänt mig i kistan! Jag känner knappast alla personer på begravningarna jag varit på men jag har gråtit utan problem för begravningen handlar inte om mig.

Susie Dahl, 09:47, 21 december 2016. Anmäl

gamla Tekla: Att inte vilja ha många människor, dessutom många okända, som tittar på en när man är som mest ledsen i en jobbig situation är väldigt naturligt. Det är inte samma sak som att inte vilja visa att man är ledsen alls. Knappast teflonmänniska för det. Det känns naturligtvis bättre om de som är med står en nära.

Augusta Wik, 08:38, 21 december 2016. Anmäl

Ruggig berättelse om "hyenor" på begravning och nästan värre, tanken att inte öppet vilja visa sin sorg över en närståendes bortgång, som någon kommentator skrev. Finns "teflonmänniskor" på riktigt, så blir jag rädd! Vart tar sorgen och kanske gråten vägen, i så fall? Döps den om till något mer tidstypiskt och får sitt utlopp, mot rejält arvode, hos någon av dr. Freuds sentida kollegor kanske? "Det är synd om människorna", cit. Indras dotter (Strindberg, Ett Drömspel). Ja, banne mig!

gamla Tekla, 23:33, 19 december 2016. Anmäl

@H R: Bara en liten uppföljning angående kommentarutbytet under frågan "Återbjuda?" (14/12) – var så snäll och bemöt mig i fortsättningen INTE genom att avsiktligt missuppfatta vad jag skriver. 500 tecken är visserligen väl lite för att utveckla komplexa resonemang på, och jag hävdar inte att jag lyckas varje gång. Men någon måtta får det ändå vara på att tillskrivas åsikter jag faktiskt inte har. Det var ett resonemang om tänkbara orsaker till företeelsen som diskuterades där.

Kap Kennedy, 15:55, 19 december 2016. Anmäl

M-L P, det handlar ju i det här fallet om goda vänner till den avlidne, det kan knappast jämföras med främlingar som har som morbid hobby att gå på begravningar. Jag kan däremot mycket väl föreställa mig att de närmast närstående kanske inte kommer kunna hejda gråten under begravningen, och de flesta vill ju inte gråta inför en stor mängd människor, hur nära de än stått ens avlidna familjemedlem.

H R, 10:43, 19 december 2016. Anmäl

Håller med Magdalena på pricken! Jag har själv berättar här tidigare, om hur min fars begravning blev förstörd på ett mycket uppslitande sätt, då ett par som knappast känt min far oförhappandes dök upp där. Det visade sig att de hade som hobby att gå på begravningar och äta gott på de minnesstunder, där de anhöriga välkomnade alla. ...men nu kommer det säkert att komma ett antal kommentarer om att ingen kan gradera sorg, att ingen utom FS själv kan veta hur nära h*n och den avlidne har varit...

Marja-Leena Pettersson, 10:12, 19 december 2016. Anmäl

"I kretsen av de närmaste" är en vanlig formulering, när man vill att begravningen ska få en intim karaktär. Att inte finnas med på "listan" är något man får finna sig i - utan att göra jämförelser inom vänkretsen. Varför inte samla några vänner till en egen stund - eller tänd ett ljus hemma och minns i enskildhet. Deltagande med familjen kan ske på många sätt: Skriva, ringa, skicka blommor etc. Man kan mycket väl skicka blommor till begravningen - även om man inte deltar på plats.

gamla Tekla, 10:09, 19 december 2016. Anmäl

Ni vänner som inte är bjudna kanske kan samlas runt graven dagen därpå, lägga blommor på graven, tända ett ljus, säga några ord? Det kan väl bli ett fint avsked, det med?

H R, 10:05, 19 december 2016. Anmäl

Faktum är att detta är en av anledningarna till att vi har begravningsplatser (och alla dess moderna motsvarigheter, typ minneslundar): för att att var och en som vill ska kunna ta farväl. Att närvara vid själva begravningen har aldrig varit alla förunnat, men av nämnda skäl behövs det ju inte heller. Möjligen blir det vanligare att folk "kräver" öppna begravningsceremonier, bland annat just för att begravningsplatsen håller på att förlora sin traditionella symboliska betydelse.

Kap Kennedy, 08:40, 19 december 2016. Anmäl

Begravningstack?

Fråga: Jag undrar om man tackar för senast efter en begravningslunch?

Svar: Följer man gammal sed tackar inte begravningsgästerna för något i samband med begravningen. De hedrar man minnet av den som har begravts genom att närvara. Därmed är det de anhöriga som ska tacka de som har varit närvarande. Man kan inte ”tacka för senast” för en lunch eller mottagning som har skett i samband med en begravning, men samtidigt känns det ju lite märkligt att inte alls tacka för en lunch.

Enligt min mening kan man som begravningsgäst numera gärna höra av sig på något sätt. Exempelvis kan man skicka ett kort med text ungefär ”X:s begravning var så vacker och fin och samlingen efteråt så minnesrik – jag är tacksam att jag var med.” Eller något annat som du tycker passar bättre, men alltså inte ”tack för senast” vilket är ett begrepp som används för en bjudning avsedd att vara trevlig och underhållande.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Sorgband?

Fråga: I och med den sorg som inträffat så borde man markera på något sätt det inträffade.
Svart armbindel eller?

Man kan liksom inte bara låta Donald Trump som näste USA-president passera utan att markera sorg.

Svar: Sorgband kring rockens vänstra överärm eller över rockslaget är en i nutid sällan använd markering av förlust av en nära anhörig. Framförallt de som saknar den helt svarta klädsel som är den traditionella sorgmarkeringen använder sorgband, så exempelvis om landssorg påbjuds – ovanligt i dagens Sverige – när ett statsöverhuvud har avlidit eller en stor nationell katastrof med många dödsfall har inträffat.

Däremot finns inga vedertagna markeringar över sorg eller beklagande eller besvikelse för en uppstånden politisk situation.

Man ska inte förväxla eller blanda ihop personlig sorg med politisk. Men man kan med fördel meddela sin uppfattning på de sätt som fungerar: muntligt, skriftligt i tidningars debattsidor och insändarspalter samt på sociala medier.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (53)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 53

... se parallellen. Native Americans är dock på nyheterna angående The Dakota Access Pipeline (olja), som delvis går över Standing Rock Sioux land och vatten, inkl gamla heliga begravningsplatser. SJÄLVKLART. För USA har inte jäklats tillräckligt med indianerna förut, så det är dags med en ny slev. Du kan söka på det om du är intresserad (inkl youtube), det börjar bli ett himla hallå (vilket det borde!) om detta.

Lyra Lof, 07:41, 17 november 2016. Anmäl

Lotta Larsson, 05:45, 12 nov: Läste din insiktsfulla, empatiska kommentar med glädje. Irene Holm: Det är onekligen absurt och inte lite sorgligt hur dessa vita amerikaner (nej inte ALLA, bla bla, men de som gör det) står och skriker "Get out!" till vad de anser vara 'illegala' invandrare.... Och, nej, det talas tyvärr inte om. Man tycker att någon gång, en enda journalist eller 'talande huvud' (pundits) på tv skulle ha flikat in den observationen? Men kanske man måste vara icke-amerikan för att

Lyra Lof, 07:33, 17 november 2016. Anmäl

.. som carte blanche att attackera vilka de nu är som de hatar eller föraktar. (Mexikaner, muslimer, andra icke-vita invandrare, svarta, judar, kvinnor...) Och rasismen må ha trappats upp för 8 år sedan, MEN JAG HAR INTE SETT NÅGOT SOM LIKNAR VAD SOM PÅGÅR NU FÖRUT och troligtvis inte andra heller, inte sedan 60-talet kanske. Attityden, verkar det, är att 'om presidenten gör/säger det så är det okay/tillåtet för oss att göra det också.' Men 'let's agree to disagree.'

Lyra Lof, 07:22, 17 november 2016. Anmäl

... det för övrigt. Det är inte en av åsikterna han har anammat (anti-abort) för att vinna ett högerval.) Det hör till saken att Trump under sin kampanj ocskå öppet förespråkade våld mot de som inte står på samma sida. "Get him out of here!", "I wanna punch him in the face" (om protesters på hans valmöten), "If anyone gets arrested [punching a protester in the face] I'll pay for your legal fees!" Resultatet är att de av hans supportrar som har den hatiska läggningen (NEJ inte alla) har tagit det

Lyra Lof, 07:15, 17 november 2016. Anmäl

Tycker jag i alla fall: Nej, självklart tror jag inte att alla Trump-supportrar är rasister. Sa jag det? [Nej. Men det läste du ändå.] Men vad som ÄR sant är att 'alla Trump supporters är inte rasister – men alla rasister är Trump supporters.' Gör vad du vill med det. Och jag är medveten om att rasismen började blomma upp under Obama... Men kan du se att det är enorm skillnad på att en relativ fringe av ett parti har rasistiska inslag, resp att landets PRESIDENT är rasist? (Och alltid har varit

Lyra Lof, 07:05, 17 november 2016. Anmäl

Tja... tänker ingen mer än jag på att Amerika är ett stulet land? Indianerna dödades, i princip utrotades av grymma och gnidna europeer, alternativt dukade under av inkräktarnas sjukdomar.Kvar finns spillror av vilsna, rotlösa och alkoholiserade människor ur ursprungsbefolkningen i "reservat". Manhattan köptes för några glaspärlor. Europeerna sköt prick på bufflarna i tusental bara"på skoj", de fick ligga kvar o ruttna Detta är en stor skam. Det pratas väldigt lite om detta. Inget alls faktiskt

Irene Holm, 13:50, 15 november 2016. Anmäl

forts... Att du ar upprord ar forstaligt. Men att dra alla Trump valjare over en kam vore att gora det for enkelt for sig. Amerikanarna ar desperata efter ar av ekonomiska problem.Dina exempel ar sanna men extrema och jag tycker att din sammanfattning saknar nyans och forstaelse for hur det blev sa har. Men eftersom jag last o rakat ut for dina iaktagelser tidigare sa kanske jag ar lite overkanslig for hur du uttrycker dig. Kanske nyanserna inte far plats i detta forum.

Tycker jag Iallafall, 20:32, 14 november 2016. Anmäl

Ja visst ar det hemskt Lyra Lof. Men detta borjade for mer an atta ar sedan nar Obama borjade bli popular och The Tea Party harjade som varst. Helt plotsligt kom rasisterna fram i dags ljuset nar dom kom med rasistiska uttalanden doljda i vad dom kallade for politiska atskilda meningar. Jag havdar anda att dom flesta Trump valjare inte ar rasister. Dom ar folk som ar desperata for forandring nar det galler deras egen levnads standard.

Tycker jag Iallafall, 19:55, 14 november 2016. Anmäl

... sprejade på skyltfönster, på dörrar till studentrum. T o m handikappade! (En extra WTF.) En person som skypade med en döv vän och använde teckenspråk, stolpade en man fram och kallade honom “retard” och sa “Get out of America!” https://twitter.com/Chris_Weatherd/status/796384091260207104 https://twitter.com/ShaunKing/status/796731480483434496 https://twitter.com/ShaunKing/status/797538046904324096

Lyra Lof, 09:39, 14 november 2016. Anmäl

... skolbarnen: "Era föräldrar kommer att bli deporterade och ni kommer att hamna i fosterhem." På VETERANS DAY—som firas för att visa landets tacksamhet till soldater som har riskerat livet för att kämpaa för landet—till en Mexican American kvinna (och en Filippinska (såg mexikansk ut tydligtvis): "Go back to your country". Judar!! Och det är väl ändå det som är mest tabu när det gäller att öppet vara rasism... När det händer, då är det verkligen "ON". Svastikan är tillbaka! Sprejad på väggar,

Lyra Lof, 08:18, 14 november 2016. Anmäl

Begravningsbilder?

Fråga: Jag har varit på flera begravningar på sistone. Varje gång togs foton på släkten och vännerna – under själva ceremonin och därefter, när vi satt på restaurangen. Fotograferna kom de sörjande inte alltför nära, men ändå tycker jag att sådant är mycket opassande. Folk gråter och sörjer och en begravning är inte någonting som man kommer ihåg med stor glädje efteråt.
Jag vill inte att någon tar foto av mig på en sådan dag och skickar runt dem. Men samtidigt vill jag inte heller tillrättavisa någon på en sådan dag. Vad ska jag göra? Om jag pratar direkt med fotografen: spelar det någon roll om det handlar sig om en nära anhörig som har dött? Begravningsgästerna är ju då också mina gäster – jag ansvarar för deras välbefinnande. Ska man hänvisa till att fotografering på begravningen inte är tillåtet redan när man meddelar att någon har dött? Vad gör man då när någon ändå plockar fram sin mobil eller kamera?

Jag är mycket osäker i den frågan. Jag vill inte gräla med någon. Man är ju inte på sitt bästa humör på en sådan dag och kan inte stå ut med en engagerad diskussion.
Dessutom har jag fått intryck att det är bara jag som känner obehag vid fotografering på en begravning. Kanske är det någonting modernt som jag måste acceptera.

Svar: Det är relativt en ny vana, detta att fotografera begravningar. Det kanske beror på att officiella personers begravningar fotograferas för tidningar och TV, och att andra därför tror att det är rätt att göra så. Möjligen läggs begravningsbilder också ut på Facebook, det vet jag inte men anar det värsta. Du är inte ensam om att uppfatta det som obehagligt med denna dokumentation av begravningar.

Tyvärr tror jag inte att man kan hindra det helt. Däremot ska de anhöriga kunna säga till begravningsbyrån att fotografering inte tillåts och att detta ska meddelas de som anmäler sig till minnesstunden. De som går på begravningen men avstår från att delta i efterföljande mottagning behöver ju inte anmäla sig, och då får kyrkvaktmästaren eller någon från begravningsbyrån säga till vid ingången till kyrkan att fotografering inte är tillåten.

Om man som anhörig vill be officianten säga detta innan ceremonin inleds går det också bra. Det är de anhöriga som bestämmer hur de vill ha det. Begravningsgästerna kan inte göra som de vill.

Ibland vill de anhöriga ha bilder från begravningen som minne eller för att skicka till andra anhöriga som inte kunnat närvara. Då brukar bilder tas en stund innan övriga anländer, eller när ceremonin är avslutad.

Att säga till någon som fotograferar att man inte vill vara med på bild är en självklar rättighet. Det räcker om man vänligt säger till den som börjar ta bilder att man inte vill fotograferas. Det kan varken missförstås eller uppfattas som oartigt.

De som övervarar en begravning ska inse vad den är: en sorgehögtid och ett avsked.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 3

Kommentarer (21)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 21

Min sambos begravning fotograferades av en professionell fotograf. Hon kom före oss och tog bilder på kistan och blommorna. Under ceremonin stod hon på en läktare i bakkant och tog bilder diskret. Hon fotograferade även blommorna när de lades ut utomhus efteråt. Hon närvarade inte vid begravningskaffet. Bilderna togs framförallt för att kunna visa vår dotter om hon undrar i framtiden. Dottern var 2 år och 10 månader gammal när hennes pappa lämnade oss.

Ninna Öst, 19:59, 29 maj 2016. Anmäl

Jag har hört om folk som tagit selfies på en begravning. Visserligen tonåringar, men ändå... 18 är inte så ungt som det låter— jag var inte en (helt) taktlös idiot.) Och att det är unga visar ju bara att det är det som kommer. De som växer upp med detta ideliga fotandet—för FB, instagram, ugh... Allt ska upp. Det kommer att bli det normala snart nog. (Vi ska inte prata om deras föräldrar för den delen; barn kan ju ha hundratals bilder på nätet innan det ens kan tala rent—inte deras val.)

Lyra Lof, 14:53, 25 maj 2016. Anmäl

Bodil S, Maria W, det var obetänksamt av mig att adressera mitt första inlägg till era alias. Avsikten var att ge min syn på den aktuella frågan, dvs begravningsbilder, generellt - inte att ifrågasätta era personliga beslut. Respekt!

"gamla" Tekla, 07:43, 24 maj 2016. Anmäl

Jag tycker faktiskt att det är väldigt illa med bilder i tidningar ifrån kända personers begravningar också. Tidningen väljer de foton som är så kränkande för gästerna som möjligt. Gråtgrimaser är inte fina på stillbild, men ännu värre är det förstås om personen fångas med ett ögonblicks leende på läpparna, eller en uttråkad, likgiltig min.Kvinnor kan skydda sig lite med en vidbrättad hatt med svart sorgflor för ansiktet: det döljer både tårar som finns där och sådana som INTE finns där...

Marja-Leena Pettersson, 07:41, 24 maj 2016. Anmäl

Maria W. Jag dömer ingen och har förståelse för önskan att minnas med hjälp av begravningsbilder. Min tanke var att begränsa fotograferingen till de närmaste och till den vackra utsmyckningen kring kistan. Vi människor sörjer våra kära och vi sörjer på olika sätt. Minnen gör sig påminda från tidigare förluster. Det kan vara svårt att ha kraft att undanbe sig, när man vet att de anhöriga vill ta bilder. "Event" var onödigt hårt formulerat. Jag hade inte för avsikt att såra någon.

"gamla" Tekla, 23:54, 23 maj 2016. Anmäl

Kanske det vore lämpligt att ha en gästbok som alla kan signera när dom anländer på begravningen, på så sätt har familjen ett minne om vilka som var där.

Meta Four, 21:56, 23 maj 2016. Anmäl

Det har tagits bilder på begravningar sedan kameran uppfanns. Förr låg människor lik i trädgårdar utanför sina hus innan begravningen, bilder togs då med på öppna kistor etc. MR skriver rätt,,de anhöriga gör som de vill och det brukar vara diskret, aldrig sett andra ta bilder trots att jag gått på många begravningar de senaste åren. Maria Wester: respekt för dig.

Sett Förr, 21:34, 23 maj 2016. Anmäl

"gamla" Tekla - jag hoppas att du inte tror att jag ville ha bilder för att ha som eventbilder???? Jag ville tacka de som hedrade min son och då måste människor gå att känna igen på foton. Det var dessutom rätt beslut - kyrkan var full och vi hade aldrig kommit ihåg dem alla. Och bestäm inte åt andra hur de ska känna på en begravning - nej,det är inte "stilla tankar" för alla, utan förtvivlat, smärtsamt avsked för en del. Mitt budskap: döm inte i en så svår situation!

Maria Wester, 20:27, 23 maj 2016. Anmäl

Bodil S, Maria W m.fl. Har förståelse för att vilja minnas med hjälp av begravningsbilder. Men, nog kan det väl vara tillräckligt att ta foton på håll inne i kyrkan, med närbilder endast på den smyckade kistan med omgivande blomstergärd och de närmast sörjande, som så önskar? En begravning är inget "event" i betydelsen "jag/vi/de" var där, utan en stund för stilla tankar. Minnesstunden kan väl "fridlysas" av samma skäl och ägnas åt - just att dela minnen? Re: nya vanor - "selfies" nästa?

"gamla" Tekla, 17:17, 23 maj 2016. Anmäl

En gång i tiden fanns det begravningshyenor, Nu tycks det finnas begravningsfotografer. Lika vidrigt nu som förr.

Enok Personne, 15:43, 23 maj 2016. Anmäl

Begravningshänsyn?

Fråga: En av mina bästa vänner ska begravas. Jag är förkyld och hostar och snorar. Det blir nog hundra personer i kyrkan och på minnesstund. Ska jag gå ändå eller stanna hemma av hänsyn till de andra sörjande?

Svar: Stanna hemma om du är kraftigt förkyld. Det kan vara högst besvärande på en begravning med någon som hostar och låter mycket. Nysningar och hosta är visserligen nästintill normalt men under den högtid som en begravning är kan kraftigt hostande-nysande förstöra delar av ceremonin för övriga.

Eller, om förkylningen är rimligt hanterbar: gå i kyrkan och sitt längst bak, med en trave pappersnäsdukar till reds. Se till att ingen sitter nära dig för att inte bli smittad. Och avstå från minnesstunden där du måste vara nära andra, men förklara för de anhöriga varför du uteblir.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (6)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-6 av 6

Bra svar av Magdalena, som vanligt!

Katarina Katarina, 17:17, 2 februari 2016. Anmäl

Med hänsyn till andra så går man inte om man riskerar att smitta ned andra eller att störa akten genom ihärdigt hostande och nysande. FS kan väl ha en bukett eller dyl vid dekorationerna med sitt namn, om han inte kan gå. Det viktigaste är ju ändå att bry sig om och hälsa på folk medan de lever.

Augusta Wik, 09:29, 2 februari 2016. Anmäl

Ta beslutet på morgonen; förkylning varierar från dag till dag. Går det att dämpa symptomen med en rejäl termos te (med honung)? Rejält lass halstabletter? Annan nödlösning för en timme?

Anders Ljung, 18:28, 1 februari 2016. Anmäl

MAGDALENA SVARAR: Som jag har svarat frågeställaren, är förkylningen hanterbar så är det rimligt att närvara. Men är det en förkylning av det grundliga slaget med ideliga hostningar och nysningar är det bättre att avstå från att närvara - av hänsyn till övriga som kan besväras av detta. Gråt är en sak, kraftiga nysningar en annan. Överhuvudtaget är det rätt att tänka på andra än sig själv - ganska ofta.

Magdalena Ribbing, 17:48, 1 februari 2016. Anmäl

Så rätt tänkt, Kap Kennedy! Vad kommer inte vännen, som avstod från begravningsakten att sakna detta sista farväl efter att ha avstått pga en liten förkylning! Lite hostningar och nysande kan döljas i en rejäl näsduk. Det är vanligt att folk gråter och snörvlar ljudligt på begravningar. Av sorg eller pga förkylning spelar ju ingen roll.

Pelle Xyzåäö, 17:10, 1 februari 2016. Anmäl

I sådana här fall behöver man kanske rannsaka sina egna tankar och känslor, istället för att fundera över etiketten. På begravningar går man ju oftast dels för att hedra den döde, dels för att man själv vill begagna tillfället att ta farväl. Inte för att behaga värd och sällskap. Hostande och nysande må kunna störa andra gäster, men om man verkligen vill närvara på sin bäste väns begravning är det förmodligen få som skulle ha några invändningar mot det.

Kap Kennedy, 13:51, 1 februari 2016. Anmäl

Begravningsstil?

Fråga: Vem räknas som nära anhörig på en begravning? Min ingifta moster har avlidit. Våra familjer har umgåtts väldigt mycket under min uppväxt, och vi sågs senast för ett par veckor sedan. Räknas jag som nära anhörig och tar på mig vit slips på begravningen, eller ska jag ha svart slips?

Vi kommer att gå på begravningen och ha en krans vid kistan. Jag har naturligtvis hört av mig till mosters familj i samband med dödsfallet, men jag undrar om det är brukligt att också skicka en kondoleansbukett nu direkt efter dödsfallet eller gör man det endast om man inte går på begravningen?

Svar: Frågan om begravningsslipsfärg hör till de ständigt återkommande till spalten. Så är det också en närmast unik svensk sed att män med sin slipsfärg markerar släktnärhet till den som begravs.

Nära anhöriga män har vit slips vid begravning. Till nära anhörig räknas de som är i rakt upp- och nedstigande led till den som begravs och några därutöver: make, far, son, bror, barnbarn plus de män som hör ihop med de biologiskt närmast anhöriga, alltså måg, svåger, svärfar osv. Ingifta och därmed jämställda har samma familjestatus som de biologiska anhöriga. Även kusiner kan ingå bland de närmast anhöriga.

För dessa män gäller den svenska seden vit slips vid begravningen. Övriga män har svart eller mörk diskret slips.

Har man en nära relation till den som begravs kan man ha vit slips även om man inte hör till de nämnda kategorierna. Du kan alltså av flera skäl ha vit slips.
Det händer att någon utanför denna krets har vit slips och att de anhöriga blir störda av vad de uppfattar som intrång i deras familjenärhet – sådant har jag fått frågor om ibland. Enklast är att göra som du, ta reda på vad som gäller. Men det är onödigt att ta illa upp om någon väljer ”fel” slips. Antingen är det okunnighet eller så kan det tolkas som en vilja att visa sig närstående den som begravs.

Kvinnor har inte slips vid begravning om de vill följa vedertagen sed.

Blommor, kondoleansbukett, skickar man för att visa sitt deltagande med de närmaste. Det kan man göra oavsett närvaro vid begravningen. Lika korrekt är ett personligt brev eller kort där man skriver ett par rader, gärna något fint minne, om den som gått ur tiden. Att man skickar en krans till begravningen – eller en blombukett – dessutom är också rätt, om man vill göra det. Kondoleanser ska enligt gammal sed skickas innan begravningen har ägt rum.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 2

Kommentarer (9)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-9 av 9

Bodil S: ja, det finns antagligen en välgrundad anledning till att man i alla tider lagt just blommor på kistor och gravar. Något som vi känner inombords, men inte riktigt kan sätta ord på.

Marja-Leena Pettersson, 14:08, 25 november 2015. Anmäl

Stolthet över välgörenhet är inget jag förknippar med begravning. Har tråkigt nog fått gå på flera begravningar senaste halvåret avs såväl släkt som vänner. Min reflektion är att många BÅDE köper blommor och sätter in pengar till välgörenhet. Framför allt släktingar som går på begravningen har gjort både ock. De som enbart skänkt pengar har oftast varit de som inte varit i kyrkan. Tror helt enkelt man behöver få ta blommor med sig till kyrkan för sitt eget sorgearbete, inte för omvärlden skull.

Bodil S, 12:01, 25 november 2015. Anmäl

Tack Irene. Det är så uppenbart att Sweydia bara letar efter begravna hundar där inga finns. Att hon insinuerade att jag skulle ljuga om min egen fars begravning, var dessutom så lågt att jag inte ens orkade svara. Varför skulle jag göra det..?

Marja-Leena Pettersson, 09:23, 25 november 2015. Anmäl

Irene, jag sa inte att det var otroligt att alla skulle följt uppmaningen att skänka till välgörenhet utan tvärt om att familjen borde varit mäkta stolt över att vännerna var godhjärtade. Dina inlägg brukar jag läsa, du har lärt dig konsten att fatta dig kort och hålla dig till ämnet.

Sweydia Ism, 09:06, 25 november 2015. Anmäl

Sweydia Ism, Vad i allsindar var det som skulle varit provocerande i hennes inlägg? Obegripligt . Och varför skulle det vara fullständigt otroligt att alla vännerna lytt uppmaningen att "Istället för blommor, skänkgärna till...". Att du väljer bort att läsa vissa signaturer kan du behålla för dig själv tycker jag, Fullständigt ointressant för alla oss andra att bli upplysta om vad du inte läser. Nu är det visst mobbingdags igen. Ovärdigt.

Irene Holm, 00:29, 25 november 2015. Anmäl

Suck! Ska jag svara MLP eller ignorera...? Jag har slutat läsa vad hon sriver men detta var riktat till mig. Okej; jag leker med tanken att det du skriver om din far faktiskt har hänt och du inte bara vill provocera. Jag ponerar också att han var en trevlig person som många ville hedra vid begravningen. Då borde ni varit mäktigt stolta över att dessa var godhjärtade och gav till välgörenhet vilket ni fick gåvobevis för. Själva kistdekorationen stod ni ju ändå själva för.

Sweydia Ism, 17:43, 24 november 2015. Anmäl

Det skulle stå att det blev TOMT runt kistan.

Marja-Leena Pettersson, 16:09, 23 november 2015. Anmäl

Sweydia Ism: Ja, fast tänk på att det ser snyggt ut med kransar och blommor på och runt kistan också! Det blir tråkigt om ALLA väljer välgörenhetsalternativet. När min far begravdes blev det nästan så, det blev runt kistan p.g.a. att så många valt Hjärt- och Lungfonden, vilket min mor och jag i.o.f.s. tipsat om. Men just då kändes det tråkigt. Hör gärna med andra gäster, så att det blir i alla fall NÅGRA kransar också!

Marja-Leena Pettersson, 15:46, 23 november 2015. Anmäl

Många familjer tycker att det är lika välkommet som blommor om man ger en gåva till en välgörenhetsorganisation som låg den avlidne varmt om hjärtat. Jag skulle höra med familjen om det innan jag gick och beställde krans mm.

Sweydia Ism, 14:53, 23 november 2015. Anmäl

Begravningsnärvaro?

Fråga: Vad är egentligen rätt och bra när det gäller begravningar och barn?

En vän till mig har gått bort. Självklart vill jag vara med på hennes begravning. Det känns även naturligt att min man och vår dotter följer med. Vår dotter är 1,5 år och jag vet inte om det är okej att hon följer med eller inte.

I min värld kan barn följa med på nästan allt så länge man som förälder är smidig och anpassningsbar, till exempel att det inte är saker sent på kvällen när barnet skulle ha sovit och om barnet stör väldigt mycket får man gå därifrån. Till exempel på en konsert i säg konserthuset skulle jag såklart aldrig ta med ett barn (men DN:s gratiskonsert vid Sjöhistoriska uppskattade vår dotter mycket och alla runt omkring oss verkade bara tycka det var roligt med en liten i publiken).

Men åter till begravningen. Jag föreställer mig att vi sitter ganska långt bak i kyrkan och tar med någon underhållning till vår dotter, till exempel en bok att bläddra i eller ett mjukdjur. Skulle hon föra en massa oväsen eller vilja springa omkring får min man helt enkelt gå ut med henne en stund. Men nog får barn höras i alla fall lite grann?

Är det här okej eller tänker vi helt galet? Kanske borde vi fråga min väns föräldrar vilket de föredrar? Jag är ändå nyfiken på vad som är kutym sådana här gånger.

Barnet i sig har ju sannolikt ingen behållning av begravningar men jag har aldrig riktigt förstått grejen med att ständigt skilja på barn och vuxna, ha barnbord (ofta med egen mat) vid diverse tillställningar etc. Jag tycker det är självklart och naturligt att olika åldrar kan vara tillsammans och jag minns att jag själv uppskattade att få vara med de vuxna på det som de gjorde när jag var liten.

Svar: Det handlar inte så mycket om vad man själv som förälder tycker angående sitt barns rätt att vara med vid olika ceremonier som om den hänsyn man ska visa övriga. Är det en mycket närstående, förälder, syskon, mor- och farförälder, som begravs kan det vara viktigt för barnet att få vara med, inte minst för att veta detta i framtiden. Men att ta med ett barn på en begravning för att det kan vara trevligt för övriga begravningsgäster att se ett barn under ceremonin – nej, endast om de anhöriga särskilt har bett att barn ska tas med, vilket nog är ovanligt.

Små barn på bröllop kan vara väldigt störande hur gulliga de än är, likaså barn på begravningar. Detta slags högtider är precis som du skriver knappast intressanta för barnet som kan förstöra stämningen grundligt även om de har leksaker att sysselsätta sig med. Du skriver att barn får höras lite grann, tycker du. Vad är lite grann? Du har säkert en underbar liten unge men du kan inte förutse hur hon bär sig åt i en helt ny och kanske rentav skrämmande situation – så låt henne stanna hemma.

Fråga inte de anhöriga. Vad tror du att de uppfattar att de måste svara?

Och: DN:s barnvänliga utomhuskonsert är något helt annat än en begravning.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (43)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 43

Emma W. Ett missförstånd i ditt fall alltså. Det är ändå inte begravningsentreprenörens sak att avgöra, det är sorgehuset som måste få bestämma.

Enok Personne, 14:37, 2 november 2015. Anmäl

Enok Personne: Han var inte ett dugg ironisk. (Och ja... jag märker skillnad) Vi samtalade om det efteråt och han tyckte absolut att barnen hade kunnat vara med. Dessutom var det en annan bebis och en ca 4-åring (som inte satt helt still där). Dessa barn tillhörde "de närmast sörjande" fast de hade själva ingen relation till den avlidne och jag själv hade en närmare relation än vad deras föräldrar hade...

E¤mma W, 08:45, 31 oktober 2015. Anmäl

"Skulle hon föra en massa oväsen [...] får min man gå ut med henne en stund." Fast bara om det är en MASSA oväsen, eller hur? Man baxnar. Baxnar! Det är illa nog när detta händer under en vigsel (med ett syskonbarn; fortfarande inte ok att sitta kvar)—men att tycka att det är ok att störa en BEGRAVNING av alla tillfällen? Motiverat med att människan "aldrig riktigt förstått grejen med att ständigt skilja på barn och vuxna"?? Maken till självupptagenhet, man blir mållös.

Lyra Lof, 23:19, 29 oktober 2015. Anmäl

Emma W. Begravningsentreprenörens ironiska kommentar var onödig. det hade varit alldeles tillräckligt att påpeka det olämpliga i att du tog det barn som måste ammas.

Enok Personne, 20:16, 29 oktober 2015. Anmäl

Det kan också vara värt att tänka på att små barn tar in intryck som blir bestående. Om lillflickans första kyrkobesök blir ett där vuxna är ledsna och stämningen är sorglig så kommer hon sannorlikt att ha negativa känslor om hon senare får komma till en glad barngudstjänst.

Sweydia Ism, 05:03, 29 oktober 2015. Anmäl

En annan kommentar... på den andra begravningen (när sonen helammades) tyckte begravningsentrepenören att jag även borde ha tagit med mig min fem- och treåring. Själv kände jag att speciellt treåringen inte hade där att göra även om hon hade en egen relation med den avlidne. Ett tips är att om de enda alternativen är att ta med barnen eller att stanna hemma är att höra med begravningsentrepenören vad som är lämpligt. Kanske vet denne hur de närmast anhöriga känner.

E¤mma W, 17:47, 28 oktober 2015. Anmäl

Jag har vid två tillfällen tagit med barn under 1 år på begravningar av äldre personer. Första gången var av min styvmormor (sedan 17 år) då vi tog med dottern på 11 mån. Vi bodde utomlands och hade ingen möjlighet att öva in en barnvakt när vi var på blixtvisit i Sverige. Dessutom var det på en ort där alla som vi kände faktiskt var på begravningen. Andra gången var på en begravning av min "extramormor" då jag helammade sonen (4 månader). Han sov halva tiden och var tyst resten.

E¤mma W, 17:11, 28 oktober 2015. Anmäl

Min uppmaning till FS blir således - tänk dig för innan! Om inga andra argument biter - vill du verkligen utsätta ditt barn för den mycket förvirrande upplevelsen att möta gråtande människor utom sig av sorg. Jag har varit på många ljusa begravningar av framförallt äldre släktingar där barn haft en självklar roll och de deltagande också haft en viss distans till döden hur påtaglig den än varit. MEN när en yngre person avlider saknas ofta den frid som kan prägla andra begravningar.

Fru D, 13:12, 28 oktober 2015. Anmäl

För några år sedan var jag på begravningen för en kär vän som gått bort alldeles för tidigt. Vi hade ingen tanke på att ta med oss vår treåring eftersom det var begravning för en person som stod nära oss men inte hade någon särskild relation till vårt barn. Begravningen var tveklöst den sorgligaste ceremoni jag någonsin deltagit i. Vår vän dog mitt i livet, vilket sannolikt även gäller FS vän och kapellet var fyllt av personer i 40-årsåldern som storgrät sig igenom hela begravningen.

Fru D, 13:08, 28 oktober 2015. Anmäl

Marja-Leena P, Ja det skrocket stämmer säkert, jag uppförde mig exemplariskt och sån blev jag! ;-) Min syster däremot spottade ut nappen i arg protest när orgeln klämde i, och precis sån blev hon..Lotta L, Jag håller helt med , för just barnens egen skull ska de tidigt få lära sig att uppföra sig väl. Det går alldeles utmärkt att prata med två-treåringar, t ex förbereda dem på att nu blir det tråkigt en stund, man måste sitta tyst och stilla, men sen blir det roligt igen. De förstår.

Irene Holm, 12:23, 28 oktober 2015. Anmäl

Tackkortsbild?

Fråga: Det finns många exempel på internet på texter om vad som kan skrivas i tackkortet efter en begravning. Men min mamma hävdar bestämt att det alltid också ska vara ett fotografi på den döde i tackkortet. Själv har jag sett att tackkorten kan ha olika symboler, till exempel ett foto, en blomma, ett kors etcetera.

Finns det något rätt eller fel här?

Svar: Det finns inte någon ”regel” som säger att det ska vara en bild på den som avlidit på tackkorten. Tackkort, bäst om de är handskrivna, det räcker med ett par rader, ska mycket riktigt skickas till de vänner och släktingar som har närvarat vid begravningen. De som har skickat kondoleanser av något slag ska likaså tackas skriftligt – allt detta om man är korrekt och vill uppföra sig rätt enligt gammal sed. Traditionsenligt ska inte de som har övervarat begravningen tacka de anhöriga för detta eller för förtäring vid minnesstunden. De som har närvarat har därmed hedrat den som begravts, och för denna hedersbetygelse ska de tackas av de anhöriga.

De som skriver dessa tackkort kan lika gärna som att ha en bild på kortet avstå från det. Några kors eller andra symboler är inte alls förväntade i dag.

Förr hade tackkorten liksom all korrespondens från den avlidna personens anhöriga i det som då kallades sorgehuset, svarta kanter på de vita brevpappren och korrespondenskorten. Det är en sed som är helt bortlagd. De utanför sorgehuset som skrev och kondolerade – beklagade – skrev aldrig på sorgkantade kort eller brevpapper, dessa svarta kanter hörde till de närmast sörjande, jämför med sorgklädsel.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (5)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-5 av 5

Har aldrig sett ett tackkort med bild på den avlidna i Sverige. Men när makens farfar som var irländsk katolik var det bild och så verkar det vara på de katolska tackkort jag har sett. För mig känns det som att det finns inget rätt och fel i denna fråga.

Hanna Dermody, 12:28, 21 oktober 2015. Anmäl

Ack ja, vilka krav det ställs i denna smartphone-tidsåldern! Nu gäller det tydligen att ta en bra selfie innan man kilar vidare när man ligger där på sitt yttersta.

Pelle Xyzåäö, 14:14, 20 oktober 2015. Anmäl

Det kanske är en lokal sedvänja att ha en bild på den bortgångne på tackkortet. Jag har aldrig fått ett sådant tackkort och jag har varit på många begravningar tyvärr. Sverige är ett stort land och det finns förvånansvärt många seder som är olika från norr till söder.

Kenneth Ferm, 13:15, 20 oktober 2015. Anmäl

Jag kan inte minnas att jag någonsin fått ett tackkort med bild på den döde, det måste vara mycket ovanligt? När min mamma och jag skulle tacka begravningsgästerna efter min pappas begravning, valde vi neutrala kort som föreställde en svala som steg upp mot himlen. (Inte ett foto utan en lite stiliserad målning.) Detta kunde sedan alla - kristna, ateister och agnostiker - tolka som de själva ville.

Marja-Leena Pettersson, 08:10, 20 oktober 2015. Anmäl

Ämnet tangerar dödsannonser. När min fru dog skrev jag en dödsannons med hennes bild överst. Norrtelje Tidning svarade "vi har många trevliga bilder du kan använda". Jag stod på mig och det blev bilden av Anna i annonsen. Den som dött är väl ändå huvudpersonen i samband med dödsfallet och varför då inte minnas henne i en glad stund - oc h försöka lära sig själv och andra att vara glada för alla goda minnen hellre än att gräva ner sig i sorgen - som ändå inte går att undvika.

Ingmar Ogren, 07:58, 20 oktober 2015. Anmäl