Begravningsnärvaro?

Fråga: Vad är egentligen rätt och bra när det gäller begravningar och barn?

En vän till mig har gått bort. Självklart vill jag vara med på hennes begravning. Det känns även naturligt att min man och vår dotter följer med. Vår dotter är 1,5 år och jag vet inte om det är okej att hon följer med eller inte.

I min värld kan barn följa med på nästan allt så länge man som förälder är smidig och anpassningsbar, till exempel att det inte är saker sent på kvällen när barnet skulle ha sovit och om barnet stör väldigt mycket får man gå därifrån. Till exempel på en konsert i säg konserthuset skulle jag såklart aldrig ta med ett barn (men DN:s gratiskonsert vid Sjöhistoriska uppskattade vår dotter mycket och alla runt omkring oss verkade bara tycka det var roligt med en liten i publiken).

Men åter till begravningen. Jag föreställer mig att vi sitter ganska långt bak i kyrkan och tar med någon underhållning till vår dotter, till exempel en bok att bläddra i eller ett mjukdjur. Skulle hon föra en massa oväsen eller vilja springa omkring får min man helt enkelt gå ut med henne en stund. Men nog får barn höras i alla fall lite grann?

Är det här okej eller tänker vi helt galet? Kanske borde vi fråga min väns föräldrar vilket de föredrar? Jag är ändå nyfiken på vad som är kutym sådana här gånger.

Barnet i sig har ju sannolikt ingen behållning av begravningar men jag har aldrig riktigt förstått grejen med att ständigt skilja på barn och vuxna, ha barnbord (ofta med egen mat) vid diverse tillställningar etc. Jag tycker det är självklart och naturligt att olika åldrar kan vara tillsammans och jag minns att jag själv uppskattade att få vara med de vuxna på det som de gjorde när jag var liten.

Svar: Det handlar inte så mycket om vad man själv som förälder tycker angående sitt barns rätt att vara med vid olika ceremonier som om den hänsyn man ska visa övriga. Är det en mycket närstående, förälder, syskon, mor- och farförälder, som begravs kan det vara viktigt för barnet att få vara med, inte minst för att veta detta i framtiden. Men att ta med ett barn på en begravning för att det kan vara trevligt för övriga begravningsgäster att se ett barn under ceremonin – nej, endast om de anhöriga särskilt har bett att barn ska tas med, vilket nog är ovanligt.

Små barn på bröllop kan vara väldigt störande hur gulliga de än är, likaså barn på begravningar. Detta slags högtider är precis som du skriver knappast intressanta för barnet som kan förstöra stämningen grundligt även om de har leksaker att sysselsätta sig med. Du skriver att barn får höras lite grann, tycker du. Vad är lite grann? Du har säkert en underbar liten unge men du kan inte förutse hur hon bär sig åt i en helt ny och kanske rentav skrämmande situation – så låt henne stanna hemma.

Fråga inte de anhöriga. Vad tror du att de uppfattar att de måste svara?

Och: DN:s barnvänliga utomhuskonsert är något helt annat än en begravning.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (43)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 43

Emma W. Ett missförstånd i ditt fall alltså. Det är ändå inte begravningsentreprenörens sak att avgöra, det är sorgehuset som måste få bestämma.

Enok Personne, 14:37, 2 november 2015. Anmäl

Enok Personne: Han var inte ett dugg ironisk. (Och ja... jag märker skillnad) Vi samtalade om det efteråt och han tyckte absolut att barnen hade kunnat vara med. Dessutom var det en annan bebis och en ca 4-åring (som inte satt helt still där). Dessa barn tillhörde "de närmast sörjande" fast de hade själva ingen relation till den avlidne och jag själv hade en närmare relation än vad deras föräldrar hade...

E¤mma W, 08:45, 31 oktober 2015. Anmäl

"Skulle hon föra en massa oväsen [...] får min man gå ut med henne en stund." Fast bara om det är en MASSA oväsen, eller hur? Man baxnar. Baxnar! Det är illa nog när detta händer under en vigsel (med ett syskonbarn; fortfarande inte ok att sitta kvar)—men att tycka att det är ok att störa en BEGRAVNING av alla tillfällen? Motiverat med att människan "aldrig riktigt förstått grejen med att ständigt skilja på barn och vuxna"?? Maken till självupptagenhet, man blir mållös.

Lyra Lof, 23:19, 29 oktober 2015. Anmäl

Emma W. Begravningsentreprenörens ironiska kommentar var onödig. det hade varit alldeles tillräckligt att påpeka det olämpliga i att du tog det barn som måste ammas.

Enok Personne, 20:16, 29 oktober 2015. Anmäl

Det kan också vara värt att tänka på att små barn tar in intryck som blir bestående. Om lillflickans första kyrkobesök blir ett där vuxna är ledsna och stämningen är sorglig så kommer hon sannorlikt att ha negativa känslor om hon senare får komma till en glad barngudstjänst.

Sweydia Ism, 05:03, 29 oktober 2015. Anmäl

En annan kommentar... på den andra begravningen (när sonen helammades) tyckte begravningsentrepenören att jag även borde ha tagit med mig min fem- och treåring. Själv kände jag att speciellt treåringen inte hade där att göra även om hon hade en egen relation med den avlidne. Ett tips är att om de enda alternativen är att ta med barnen eller att stanna hemma är att höra med begravningsentrepenören vad som är lämpligt. Kanske vet denne hur de närmast anhöriga känner.

E¤mma W, 17:47, 28 oktober 2015. Anmäl

Jag har vid två tillfällen tagit med barn under 1 år på begravningar av äldre personer. Första gången var av min styvmormor (sedan 17 år) då vi tog med dottern på 11 mån. Vi bodde utomlands och hade ingen möjlighet att öva in en barnvakt när vi var på blixtvisit i Sverige. Dessutom var det på en ort där alla som vi kände faktiskt var på begravningen. Andra gången var på en begravning av min "extramormor" då jag helammade sonen (4 månader). Han sov halva tiden och var tyst resten.

E¤mma W, 17:11, 28 oktober 2015. Anmäl

Min uppmaning till FS blir således - tänk dig för innan! Om inga andra argument biter - vill du verkligen utsätta ditt barn för den mycket förvirrande upplevelsen att möta gråtande människor utom sig av sorg. Jag har varit på många ljusa begravningar av framförallt äldre släktingar där barn haft en självklar roll och de deltagande också haft en viss distans till döden hur påtaglig den än varit. MEN när en yngre person avlider saknas ofta den frid som kan prägla andra begravningar.

Fru D, 13:12, 28 oktober 2015. Anmäl

För några år sedan var jag på begravningen för en kär vän som gått bort alldeles för tidigt. Vi hade ingen tanke på att ta med oss vår treåring eftersom det var begravning för en person som stod nära oss men inte hade någon särskild relation till vårt barn. Begravningen var tveklöst den sorgligaste ceremoni jag någonsin deltagit i. Vår vän dog mitt i livet, vilket sannolikt även gäller FS vän och kapellet var fyllt av personer i 40-årsåldern som storgrät sig igenom hela begravningen.

Fru D, 13:08, 28 oktober 2015. Anmäl

Marja-Leena P, Ja det skrocket stämmer säkert, jag uppförde mig exemplariskt och sån blev jag! ;-) Min syster däremot spottade ut nappen i arg protest när orgeln klämde i, och precis sån blev hon..Lotta L, Jag håller helt med , för just barnens egen skull ska de tidigt få lära sig att uppföra sig väl. Det går alldeles utmärkt att prata med två-treåringar, t ex förbereda dem på att nu blir det tråkigt en stund, man måste sitta tyst och stilla, men sen blir det roligt igen. De förstår.

Irene Holm, 12:23, 28 oktober 2015. Anmäl

Tackkortsbild?

Fråga: Det finns många exempel på internet på texter om vad som kan skrivas i tackkortet efter en begravning. Men min mamma hävdar bestämt att det alltid också ska vara ett fotografi på den döde i tackkortet. Själv har jag sett att tackkorten kan ha olika symboler, till exempel ett foto, en blomma, ett kors etcetera.

Finns det något rätt eller fel här?

Svar: Det finns inte någon ”regel” som säger att det ska vara en bild på den som avlidit på tackkorten. Tackkort, bäst om de är handskrivna, det räcker med ett par rader, ska mycket riktigt skickas till de vänner och släktingar som har närvarat vid begravningen. De som har skickat kondoleanser av något slag ska likaså tackas skriftligt – allt detta om man är korrekt och vill uppföra sig rätt enligt gammal sed. Traditionsenligt ska inte de som har övervarat begravningen tacka de anhöriga för detta eller för förtäring vid minnesstunden. De som har närvarat har därmed hedrat den som begravts, och för denna hedersbetygelse ska de tackas av de anhöriga.

De som skriver dessa tackkort kan lika gärna som att ha en bild på kortet avstå från det. Några kors eller andra symboler är inte alls förväntade i dag.

Förr hade tackkorten liksom all korrespondens från den avlidna personens anhöriga i det som då kallades sorgehuset, svarta kanter på de vita brevpappren och korrespondenskorten. Det är en sed som är helt bortlagd. De utanför sorgehuset som skrev och kondolerade – beklagade – skrev aldrig på sorgkantade kort eller brevpapper, dessa svarta kanter hörde till de närmast sörjande, jämför med sorgklädsel.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (5)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-5 av 5

Har aldrig sett ett tackkort med bild på den avlidna i Sverige. Men när makens farfar som var irländsk katolik var det bild och så verkar det vara på de katolska tackkort jag har sett. För mig känns det som att det finns inget rätt och fel i denna fråga.

Hanna Dermody, 12:28, 21 oktober 2015. Anmäl

Ack ja, vilka krav det ställs i denna smartphone-tidsåldern! Nu gäller det tydligen att ta en bra selfie innan man kilar vidare när man ligger där på sitt yttersta.

Pelle Xyzåäö, 14:14, 20 oktober 2015. Anmäl

Det kanske är en lokal sedvänja att ha en bild på den bortgångne på tackkortet. Jag har aldrig fått ett sådant tackkort och jag har varit på många begravningar tyvärr. Sverige är ett stort land och det finns förvånansvärt många seder som är olika från norr till söder.

Kenneth Ferm, 13:15, 20 oktober 2015. Anmäl

Jag kan inte minnas att jag någonsin fått ett tackkort med bild på den döde, det måste vara mycket ovanligt? När min mamma och jag skulle tacka begravningsgästerna efter min pappas begravning, valde vi neutrala kort som föreställde en svala som steg upp mot himlen. (Inte ett foto utan en lite stiliserad målning.) Detta kunde sedan alla - kristna, ateister och agnostiker - tolka som de själva ville.

Marja-Leena Pettersson, 08:10, 20 oktober 2015. Anmäl

Ämnet tangerar dödsannonser. När min fru dog skrev jag en dödsannons med hennes bild överst. Norrtelje Tidning svarade "vi har många trevliga bilder du kan använda". Jag stod på mig och det blev bilden av Anna i annonsen. Den som dött är väl ändå huvudpersonen i samband med dödsfallet och varför då inte minnas henne i en glad stund - oc h försöka lära sig själv och andra att vara glada för alla goda minnen hellre än att gräva ner sig i sorgen - som ändå inte går att undvika.

Ingmar Ogren, 07:58, 20 oktober 2015. Anmäl

Begravningskramande igen

Med anledning av begravningskramandet som spalten tog upp den 9 september kom ett mejl  med så kloka och goda synpunkter att det får ersätta fråga-svar i dag.

Magdalena Ribbing

En kommentar angående frågan om Begravningsbruk. Närmare bestämt den där frågeställaren tog upp frågan om (o)skicket att krama om anhöriga efter defileringen förbi kistan.
Låt mig få ge några perspektiv efter dryga 18 år som präst.

Vid känslosamma begravningar vill många, helt naturligt, vissa sin medkänsla och omsorg till de anhöriga genom att ge dem en kram.
Vill här inte spekulera i vem som egentligen tröstar vem. Det vill säga om det är den som kramar om som egentligen gör det för sin egen skull och för att känna att man ”gjort något” eller om det är av äkta omsorg om den anhörige.
Oavsett vilket blir resultatet detsamma. Den anhörige, som oftast sitter ner och därmed, bortsett från den känslomässigt jobbiga situationen, redan är i fysiskt underläge, måste finna sig i att bli omkramad. För i den situationen är det ytterligt svårt, för att inte säga omöjligt, att värja sig mot en kram, hur ovälkommen den än må vara.
En annan effekt är också att då en börjar med att krama om, övriga känner sig mer eller mindre tvingade att följa efter.
Otaliga är de gånger jag upplevt att begravningsgäster radat upp sig på led och väntat på att få krama om den anhörige, trots att det kanske egentligen inte vill.
Har i samtal efteråt med begravningsgäster fått höra repliker som ”Jag ville ju inte krama om NN, men det skulle se så konstigt ut om jag inte gjorde när alla andra gjorde det”
Otaliga är också de anhöriga som upplevt detta påtvingade kramande som det absolut mest jobbiga under hela begravningsakten och något som istället för att trösta, lagt mer tyngd på bördan.

Kort sagt. Denna ”sed” som börjat uppstå är ibland ett problem. Hur god tanken bakom än är.

Numera brukar jag samtala med anhöriga om detta före begravningen för att efterhöra om de vill bli omkramade. För en del upplevs det som det är avsett, dvs som tröstande, men det stora flertalet uttrycker att det just då och där vill få sitta ”ifred”.
Lösningen brukar bli att jag som officierande präst står ganska nära de anhöriga och helt enkelt går in och stoppar när andelen ”kramare” blir för många och för påträngande. Visserligen har det föranlett ett antal arga blickar och en eller två utskällningar efter akten där jag fått berättat för mig att jag är kallhjärtad som inte låter anhöriga krama om begravningsgästerna för att trösta dem (sic!) Men det är något som jag i omsorg om en sörjande änka/änkling/förälder/barn gärna tar.

Det vore bra om Hyfs & Stilspalten kunde hjälpa oss präster, för jag är absolut inte ensam om dessa upplevelser och tankar, att sprida den enkla uppmaningen att låta de sörjande få sörja ifred under själva begravningsakten.
Låt eventuella kramar komma efteråt. Och framförallt; låt de anhöriga initiera dessa. Överfall dem inte!

Maria Scharffenberg
kyrkoherde, Svenska kyrkan i Wien

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (23)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 23

En begravning ska vara som i First Class-loungen hos Lufthansa. Stramt, dämpat och välklätt.

Petra Johansson, 10:23, 19 september 2015. Anmäl

Om Sic: .. "Sic" används när det som står i texten kan (sannolikt) uppfattas som felskrivet. Och "Sic" används för att markera att det faktiskt är rättskrivet. .. I citat ofta numera för felstavningar som funnits originalet (och som man behållt i citatet för att inte förvanska texten). Förr var det nog ofta så att man rättade felstavningen utan kommentar. .. "Sic" används också ibland för att markera märkliga ståndpunkter, ibland mera som en sarkastisk kommentar än som hjälp.

Thomas Berg, 09:29, 17 september 2015. Anmäl

Marja-Leena: Prästen menar att just det hon skriver att de påstår är vad de verkligen påstår. Det är precis så "sic" ska användas.

Becka Svensson, 11:42, 16 september 2015. Anmäl

Frida Lund: ja, jag vet att "sic" användes så i recept förr. Du talar emot dig själv, märker du inte det? I receptet betydde det att den dos som läkaren ordinerat, och som avvek från den vanliga, var den rätta. Men prästen menar ju precis tvärtom: att hon INTE är kallhjärtad som vissa begravningsgäster påstår att hon är.

Marja-Leena Pettersson, 09:26, 16 september 2015. Anmäl

Per Döhler, 15:06 "sic" använder jag som "jag har sett den här felstavningen/missuppfattninen" eller "jag har observerat det absurda i den här inställningen" eller "lägg märke till ironin/motsägelsen i detta påstående ". Sic är användbart och kul.

Irene Holm, 00:35, 16 september 2015. Anmäl

Angående "sic". Prästen använder "sic" på rätt sätt. Ett exempel på hur man brukade använda "sic" var i recept innan det övergick till elektroniska sådana. Om doseringen av läkemedlet avvek från det som rekommenderas skrev man "sic". Då förstod man på apoteket att ordinerande läkare verkligen menade "så som det är skrivet" och att det inte bara var ett skrivfel. Det har alltså inget med citat att göra som en del signaturer tycks tro.

Frida Lund, 22:57, 15 september 2015. Anmäl

forts. Ibland önskar jag att jag fick göra som en hund, morra och försvara mitt personliga revir. Skämt åsido, eller så kanske inte.

Ewa Dahlström, 17:34, 15 september 2015. Anmäl

Jag har varit på tre begravningar när det har gällt nära anhörig. På min pappas begravning var det mer än 200 personer och fotografer. Alla defilerade vid kistan, men inte var det någon som defilerade vid oss anhöriga. På utgång eller utanför gick jag fram till dem som var nära vänner det var naturligt att kramas, andra kunde lägga en hand på axeln och säga "det här var jobbigt för Dig, ta hand om Dig". Men att folk går fram till anhöriga när de sitter. Vad är det med människor?

Ewa Dahlström, 17:33, 15 september 2015. Anmäl

I Nordtyskland, vars begravningsseder är jämförbara med de traditionella svenska, ser man ofta i dödsannonser att ”Von Beileidsbekundungen [am Grab] bitten wir Abstand zu nehmen” (“Vi ber att avstå från kondoleanser [vid graven]”). Detta skulle ju kunna vara en lösning, for problemet brukar ju vara känt i förväg. ”Sic” heter egentligen bara ”det kan ju kännas att jag skrev fel här, men det var faktiskt det här som blev skrivet/sagt”, oavsett vad det är.

Per Döhler, 15:06, 15 september 2015. Anmäl

Jag skulle nog påstå att "sic" är där eftersom prästen fått skäll för att de anhöriga inte fått trösta gästerna medhelst en kram (annars vore väl rimligare så att det är de anhöriga som behöver tröstas...). Något som annars definitivt kunnat vara en felskrivning.

annan Camilla, 12:30, 15 september 2015. Anmäl

Begravningsbruk?

Fråga: Jag var nyligen på en mycket välbesökt, vacker och sorglig begravning, där en mamma gått bort och efterlämnat make och barn i skolåldern.
Efter avskedet vid kistan gick i stort sett samtliga gäster fram till maken och barnen och kramade och pratade. Detta medförde att defileringen tog väldigt lång tid och jag är osäker på hur barnen uppfattade det.

Brukar det vara såhär nuförtiden?

Svar: Det är en ganska ny ”sed” eller vad man ska kalla det, som grundas i att de närmast anhöriga traditionellt ska visas respekt när de defilerande går tillbaka till sina platser i kyrkan. Förr, eller för ganska kort tid sedan, stannade man ett par steg från de anhörigas bänk, kvinnorna neg eller böjde huvudet, männen bugade lätt, och detta var en gest av respekt som sagt, för den oåterkalleliga döden och ett sätt att markera medkänsla. Men det var inte tal om att kramas eller prata, så som det har blivit i nutid.

Att gå fram till de anhöriga, krama dem och stå kvar för att med ord uttrycka sin medkänsla är inte så bra inne i kyrkan. Prata gör man på minnesstunden eller om sådan inte hålls, på kyrkbacken.
Vid en borgerlig begravning gäller samma sak, man väntar med sina privata medkännande ord till de anhöriga till dess att ceremonin är helt avslutad.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 2

Kommentarer (14)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 14

Självklart har man inte kramkalas i kyrkan i samband med defileringen! Då tar man ett sista farväl av den avlidne, och bugar/nickar när man passerar de anhöriga. Däremot efteråt, på kyrkbacken hälsar man på de närmast anhöriga, ev med en kram. Men var ALLTID försiktig med att utgå ifrån att alla vill trycka sin kropp mot just din!!!

Maria Maria, 07:04, 15 september 2015. Anmäl

Instämmer med Magdalenas svar och tycker att Kenneth Ferms exempel är tänkvärt. Jag var en gång på en ortodox begravning där alla skulle gå ett varv runt kistan och hälsa på den, samt hälsa i hand på de närmast anhöriga, både i början och slutet av begravningsgudstjänsten inne i kyrkan, samt dessutom vid graven utomhus (jordbegravning). En skillnad mellan att hälsa före/efter och att storma fram mitt under gudstjänsten.

Stina Student, 12:07, 12 september 2015. Anmäl

På en begravning av ett barn, där jag var deltagare, skulle alla fram och krama modern. Hon kollapsade nästan. Prästen ingrep och ställde sig framför henne. Det var bra, gränsen var nådd. Att stödja en förtvivlad förälder betyder inte att man ska vrålgråta och hänga sig om deras halsar vid själva ceremonin. Det kommer en lång period efteråt när man verkligen behövs.

Kenneth Ferm, 10:32, 11 september 2015. Anmäl

Bodil S, men problemet här var väl inte att folk kramades och visade medlidande, utan att dom gjorde det mitt i själva begravningen. Kanske vid en tidpunkt som de flesta vill ha för sig själva för att ta sitt eget farväl. Tycker det är märkligt att råda en närmast anhörig att lämna begravningen mitt under akten pga att övriga gäster måste fram och visa sitt medlidande under tex defileringen. Att hälsa på någon i kyrkan betyder väl inte att man vill ha deras uppmärksamhet under resterande akt?

Elin Lindh, 07:28, 11 september 2015. Anmäl

Visst ska man visa hänsyn men man behöver faktiskt inte fatta beslut åt familjen. Om man som närmaste anhöriga valt att hälsa på alla i kyrkan så är man införstådd med att folk kommer kramas och säga medlidsamma saker. Orkar man inte med det så väljer man att lämna kyrkan utan att prata med folk.

Bodil S, 12:34, 10 september 2015. Anmäl

Irene Holm: Jag förstår att det inte passar alla och på alla slags begravningar, det var det jag menade. Hoppas du förstår nu!

Maja Gräddnos, 12:07, 10 september 2015. Anmäl

Maja Gräddnos. Båda mina föräldrar är döda. De var i åttioårsåldern då de begravdes. Visst var det väldigt sorgligt men ändå en naturlig och väntad avslutning. Det går knappast att jämföra med hur det är för en familjefar att plötsligt stå ensam med barnen. Att någon medlidsam vän kramas i kyrkan och säger "Åh så sorgligt, stackars lilla du, Karin var ju så underbar! " kan vara just de orden som får det tillkämpade lugnet att rämna. Kramas och prata efteråt. Tänk på barnen.

Irene Holm, 10:11, 10 september 2015. Anmäl

MAGDALENA SVARAR: Det behövs ett förtydligande, uppenbarligen, frågeställaren undrar inte alls om kramar överhuvudtaget, utan endast kramande och medkännande prat med de anhöriga inne i kyrkan, på väg från defileringen.

Magdalena Ribbing, 10:04, 10 september 2015. Anmäl

Bodil S. Ja, många ggr är det bättre att ha en privat begravning, för det är en känslig och väldigt viktig stund för de närmast anhöriga, och andra som kommer dit kan förstöra mycket med sitt uppträdande. Det bästa i så fall är att inte berätta för någon om när begravningen ska vara, och att sätta in dödsannonsen först efteråt med en fras som "jordfästningen har ägt rum i kretsen av de närmaste".

Marja-Leena Pettersson, 09:57, 10 september 2015. Anmäl

Förlåt om jag rör till det ännu mer för osäkra, men när mina föräldrar begravdes var alla kramar ett stort stöd, men jag förstår också att inte alla tycker så. Men för mig var det en fin tröst! Någon som har något förslag hur man gör, kanske någon gäst kan fråga och de andra göra lika? (krama/inte krama). Men jag håller med FS, välj tidpunkt.

Maja Gräddnos, 09:38, 10 september 2015. Anmäl

Sorgfred?

Fråga: Jag förlorade min fästmö i en olycka för några år sedan. Naturligtvis har tiden efteråt varit väldigt svår och traumatisk. Jag förlorade mitt jobb då jag inte klarade av att arbeta och är fortfarande sjukskriven. De som står mig och min familj nära vet hur jag har det och stöttar mig så gott det går.

Då jag fortfarande är under 30 får jag ofta utstå kommentarer att jag fortfarande är ung och kan ”hitta någon ny”, eller att jag ”snart kommer över det där” samtidigt som man frågar mig om jag har lyckats få ett nytt jobb. Mest kommer dessa kommentarer från gamla kollegor som jag knappt har kontakt med eller gamla kurskamrater från studietiden. Ofta följs det åt av floskler om livet, eller i värsta fall blir man påtvingad deras religion och hur hon tittar ner på mig från himlen. Det skulle vara hemskt ifall min fästmö tittar ner från himlen och se mig må så dåligt utan att kunna göra något åt det. Då borde det väl vara helvete svarade jag varpå personen i fråga äntligen blev tyst.

Även mina föräldrar får utstå korsförhör om mitt välbefinnande från arbetskamrater med flera. Det är ingen omtanke, utan snarare nyfikenhet. Det känns som att man vill veta för att man ska ha något att prata om i fikarummet.

Hur ska jag hantera det? Vad kan jag säga till dessa dumbommar?
I början ignorerade jag dem väldigt bra men snart slår jag någon på käften.

Svar: Du befinner dig i en svår och oändligt sorglig situation. Men visst inser du att det människor försöker göra i sin egen vanmakt är att ingjuta tröst i dig? Ingen säger dessa obetänksamma ord av elakhet, utan av oförstånd. Svensk tradition till skillnad från flera andra kulturer har ingen given rutin att ta till i sorg, varken för de som sörjer eller de som vill trösta, bara fraser och vita blommor.

Många behöver andras medkänsla, andras vänliga ord som kan lindra.Vill man inte det har man rätt att ha sin sorg fredad, man har rätt att känna sig så förtvivlad som man är utan att påtvingas andras försök att lindra. Men det är svårt för de som inte drabbats själva att förstå detta. Du kommer inte att få alla andra att ordlöst ge dig den tid av sörjande som du behöver. Du kan inte snäsa till dem eller avspisa dem, tyvärr, därför att de menar väl och de vill försöka lindra för dig.
Och det kan ingen göra förrän du vill och kan ta emot tröst.

Kanske kan du försöka slippa undan när tröstförsöken börjar genom att säga ”tack, jag vill och kan inte tala om detta” och så genast övergå till något annat, säg exempelvis ”hur är det på jobbet nu?” – ”funkar dina studier?” – ”har du rest någonstans på senaste tiden?” alltså det slags frågor som är lätta att besvara och kan leda till andra samtalsämnen.

Tröstarnas fraser kan du betrakta som blommor som ges till dig av medkänsla.

Du är ensam i din sorg. Den kan bara du förstå. Du måste vara starkare än alla andra trots din redan väldiga börda. Det är du som måste visa tålamod och generositet när du helst vill drämma till de välmenande tröstarna.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (25)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 25

Ytterligare ett skäl till att försöka ta sig tillbaka till ett arbete är att man då hamnar under omgivningens bevakning, under social kontroll. Arbetskamrater reagerar om man inte dykt upp, chefen reagerar över att man sjukskrivit sig, igen. Risken om man isolerar sig hemma med sin sorg är att man börjar dricka, det lättar sorgen till en början. Ingen ser, ingen lägger sig i ens ökande självmedicinering. Men vet man att man ska till jobbet nästa dag uppstår en spärr.

Irene Holm, 13:58, 12 september 2015. Anmäl

Har man varit sjukskriven i några år har man med dagens system nästan garanterat arbetstränat och misslyckats för att få fortsatt sjukskrivning. Och FK är duktiga på att ifrågasätta alla sjuka som går utanför ramen när det gäller snabbheten på tillfrisknande...

lilla moi, 11:45, 12 september 2015. Anmäl

lilla moi. Läkaren kan knappast, och Försäkringskassan kan inte alls avgöra om eller när FS är arbetsför. Det är han själv som avgör hur pass stark han känner sig. Försök att inte vara så auktoritetsbunden lilla moi! Om FS inte har en allvarlig kroppslig skada, eller om en gammal psykisk sjukdom blommat upp i samband med sorgen är jag säker på att ett arbete, i början kanske på halvtid är oerhört mycket bättre än att sitta hemma och titta på väggen.Jobbarkompisar är bra att ha, även de dåliga!.

Irene Holm, 15:01, 11 september 2015. Anmäl

Jag förutsätter att både undersökande läkare och handläggare på Försäkringskassan är tillräckligt insatta i FS ärende för att kunna bedöma hans arbetsförmåga och vad som är bra resp. dåligt för hans rehabilitering. Att då utan insyn sitta här och "förstå sig på" att han inte borde vara sjukskriven är ju rent oförskämt. Att aktivera sig är alltid bra, men behöver inte alltid vara jobb. Vad KBT och depression beträffar är det ofta verksamt vid lätt depression, men oftast inte vid en svårare.

lilla moi, 12:15, 11 september 2015. Anmäl

Att bestämma sig för en strängt begränsad tidsperiod, 5 min? där det endast är tillåtet att tänka på annat, kanske skratta åt en Chaplinsekvens, eller öva franska verb eller annat valfritt , än traumat eller sorgen är en av flera vettiga fötterna-på jordenmetoder som tillämpas inom kbt. Man riskerar annars att dras ner i en nedåtgående spiral där ens utmattade hjärna drunknar i sorg. -Idag hedras självmordsoffer, ca 1500 svenskar tog sitt liv under 2014. FS behöver kanske all hjälp han kan få.

Irene Holm, 23:18, 10 september 2015. Anmäl

Man kan ha upplevt tidiga trauman i livet som aktualiseras och river upp gamla sår. Mycket som spelar in. Till Fs skulle jag vilja säga; mitt sätt att överleva har varit att hitta saker att skratta åt, göra sånt man tyckte var kul innan, trots att det inte känns kul i början. Så småningom gör man det. Och att försöka hitta den vardagliga normaliteten som plattform, bl.a. att jobba.. Inte vänta på att man ska orka det utan börja i andra änden, det kan faktiskt bli en positiv spiral.

Emma K, 20:46, 10 september 2015. Anmäl

Mycket "experter" här. Föreslår att folk avstår från att spekulera/projicera, FS har ju faktiskt inte bett läsekretsen om en diagnos. För den som har egen erfarenhet av traumatiska händelser och sorg är det i bästa fall ett dåligt skämt att ställa äggklockan för att pausa sorgen. Som att försöka pausa en jordbävning..... Alla är individer och inte stöpta i samma form och att säga att det tar ett år är nonsens, det kanske stämmer för en del, inte alla.

Emma K, 20:22, 10 september 2015. Anmäl

Att i flera år gå sjukskriven är perfekt för att fullständigt gå ner sig i sin depression. Nej ut och jobba så fort som möjligt! Hjärnan måste få viloperioder, glömma sorgen då och då för att långsamt kunna återhämta sig. Om man t ex mäter upp varor, slår in summor som kunden ska betala och ta emot betalning , så kan ,man inte tänka på sin sorg just då och det är bra. Ett kbt-knep år att ställa äggklockan på t ex tio minuter: Under denna tid FÅR jag inte tänka på min sorg eller på den döda.

Irene Holm, 11:11, 9 september 2015. Anmäl

Lilla moi. Visst depressioner är olika därav behovet av diagnos och anamnes. Väntetiders längd beror nog på var man bor.

B I, 12:55, 8 september 2015. Anmäl

@ B.I. : Det är långt ifrån alla depressioner som går över av sig själva, de flesta gör det nog inte. Många som en gång fått en depression får tillbaka den i skov resten av livet. Väntetid för att komma till en förhållandevis lågutbildad KURATOR är några månader. Väntetiden till psykolog BETYDLIGT längre. Vissa får behandling i åratal med både samtal och psykofarmaka, men tar i slutänden ändå sina liv. Depression är ingen enkel sjukdom med enkla svar.

lilla moi, 12:13, 8 september 2015. Anmäl

Begravningsbarn?

Fråga: Nyligen var jag på begravning, en välkänd skådespelares sista föreställning, mycket välregisserad och vacker med tal, solosång och musik där den som begravdes borde fått behålla sin sista huvudroll. Men den förstördes av att en mamma med sitt spädbarn ”underhöll” övriga redan före klockringningen med skallra, kvitter och små skrik under den stund då vi behövde samla oss för denna känslosamma avskedsstund.

Mina och andras blickar hjälpte inte. Till sist väste jag till mamman att hon skulle gå ut med barnet. Min bänkgranne instämde och sade att detta inte var rätt ställe för ett litet barn.

Men nej, mamman skulle sitta kvar med sitt barn och låta det prata, skrika, skratta, jollra och störa i musik, i solosång och i prästens tal. Mamman skulle minsann hedra minnet av den bortgångne.

Hur kan man vara så tank- och taktlös? Ett spädbarn har ingenting på en begravning att göra. Kan mamman inte slita sig från sitt barn så får hon stanna hemma, anser jag.

Vad är rätt?

Svar: Ämnet barns närvaro vid begravningar har diskuterats några gånger i spalten. Människor har vitt skilda uppfattningar om vad som är rätt beträffande detta. Många, även präster, anser att barn gärna ska närvara vid begravningar. Barn behöver också ta avsked, som det heter, och de ger högtiden en ljusare prägel genom sin närvaro, barn är framtiden och väcker hopp hos övriga närvarande.

Andra anser motsatsen, att den mörka högtid som en begravning är – den oåterkalleliga döden – kan skapa oro, ångest, rädsla hos barnen som ser sina närstående gråta och uppfattar den sorg som präglar ceremonin. Men barn, syskon eller till och med barnbarn till den som begravs bör kunna vara med under ceremonin, till skillnad från förr då barn sällan deltog i begravningar. Men de barn som är allra mest närstående har sin rätt till ett sista minne av en förälder, ett syskon, en mor- eller farförälder som varit betydelsefull för dem.

Man kan alltså inte säga att barns närvaro alltid är rätt eller är fel. I ett allmänt resonemang kommer barnens ålder främst. Det medförda spädbarnet som beskrivs i frågan skulle naturligtvis inte ha varit där. För ett så litet barn kan det inte ha varit det minsta meningsfullt. Däremot var det för alla, utom för mamman tydligen, störande och besvärande. Även om barnet inte hade gråtit och hur sött det än må vara med joller, tar det omgivningens uppmärksamhet. Begravningen är för de flesta en stund av koncentration med den som begravs i fokus. Allt som stör är fel. Mamman ansåg att hon hade rätt att vara med på begravningen för sin egen skull. Kanske hade hon ingen barnvakt och tillät sig därför att odla sin självupptagenhet: jag vill, då gör jag som det passar mig. Detta visar sig också i att mamman inte gick ut med barnet trots att hon förstod att barnet störde.

Äldre barn kan vara med vid begravningar, beroende på deras mognad och om vårdnadshavaren kan förklara och helst i förväg visa vad som händer vid ceremonin.

Har man med sig ett barn vid en begravning måste man vara beredd på att gå ut med det, om det behövs. Man har ingen rätt att störa eller förstöra en begravning för att man själv vill närvara.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (30)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 30

@Davind Lundbald, hur kom du till slutsatsen att det handlar om "irriterade damer"? Check your bias!

USA Jenny, 17:03, 13 april 2015. Anmäl

Så tråkigt. Mamman skulle ha skaffat barnvakt.

Enok Personne, 00:04, 13 april 2015. Anmäl

Oj! Man tar sig för pannan när man läser alla inlägg. Vad hände med visa hänsyn, respektera andra människor osv. Barn är underbara MEN att ta med sig spädbarn överallt är definitivt inte lämpligt. Det innebär inte att man inte älskar och respekterar barn och deras föräldrar. Jag anser att vi är på tok för egocentrerade idag - så fort JAG inte får göra precis det JAG vill så gnälls och klagas det - inte undra på att det blir konflikter. Lite mer eftertänksamhet och hänsyn till andra - tack!

Annika Holst, 09:50, 12 april 2015. Anmäl

forts. ...inte vara där. Det handlar om syftet med föreställningen/förrättningen/konserten och hänsyn till alla dem som har kommit dit för det syftet, och inte om att någon skulle tycka att t.ex. ett spädbarn eller en funktionshindrad är mindre värd. Jag önskar att folk skulle sluta dra det diskrimineringskortet hela tiden, för det gör bara folk arga - och det kommer att sluta med att diskrimineringslagarna tas bort. Och då kan det VERKLIGEN bli svårare för dessa grupper i samhället.

Marja-Leena Pettersson, 09:25, 12 april 2015. Anmäl

http://www.expressen.se/gt/funktionsnedsatta-ebba-19-ombads-lamna-konsertlokal/ Här är en liknande grej. En tjej med DS som varit högljudd och blivit utkörd från en klassisk konsert. Föräldrarna försöker förstås göra det till en diskrimineringsgrej. Men det tänket har gått för långt i Sverige! Det finns tillfällen där människor helt enkelt måste kunna vara tysta, och kan de inte det - vare sig det beror på låg ålder, svår hosta, begåvningshandikapp eller något annat - så kan de helt enkelt...

Marja-Leena Pettersson, 09:23, 12 april 2015. Anmäl

@nej jta: det är bra, ge dig på mig också. Naturligtvis avsåg jag inte barnet, utan mamman, men vill man missförstå så varsågod. Din kommentar/reaktion visar bara på att jag har rätt i min tidigare kommentar.

Ewa Bergwall, 10:01, 11 april 2015. Anmäl

Jag är van att alla åldrar kan vara med vid en begravning för en närstående. Om jag har haft ett litet barn med mej så har jag gjort mej beredd att gå ut om det skulle upplevas ta över fokus från ceremonin.

Viveca Kittredge Erickson, 07:38, 11 april 2015. Anmäl

MAGDALENAS SVAR, forts: Det var ytterst påfrestande för alla närvarande. Jämför med att få en hostattack under en konsert, vilket jag har fått en gång och då givetvis lämnade lokalen - men så gör inte alla, de har ju betalat och har rätt att sitta kvar. Kanske anser de att hostande är en en del av livet?

Magdalena Ribbing, 04:55, 11 april 2015. Anmäl

MAGDALENA SVARAR: Dags att bringa lite reda i begreppen.@nej jta: Frågeställaren skrev själv citationstecken kring "underhöll" om mamman och barnet, alltså inte underhållning i gängse mening. @Afrodite Zeus: Läs gärna mitt svar igen så ser du att jag skriver att barn kan behöva vara med när en nära anhörig begravs - men knappast ett spädbarn som uppenbarligen inte tillhörde dessa närmaste.- För några år sedan var jag med på en begravning med liknande händelse, en skrikande litet barn. (forts)

Magdalena Ribbing, 04:52, 11 april 2015. Anmäl

Ewa Bergwall, titta på hennes sätt att beskriva ett spädbarns naturliga beteende. Som jag skrev, hon kallade det cyniskt att barnet "underhöll" gästerna - som om hon pratade om en vuxen person kapabel att fatta rationella beslut kring sitt beteende. Så pratar man inte om ett spädbarn. Man klagar inte på ett spädbarns beteende, man klagar på föräldern som gjorde det felaktiga beslutet att ta med barnet. Jag undrar betydligt mer över din uppfostran om jag ska vara ärlig.

nej jta, 22:09, 10 april 2015. Anmäl

Begravningsfrack?

Något att tillägga eller invända mot? Klicka på Kommentarer under svaret, logga in på något av de enkla fyra alternativen och medverka!

Fråga: Jag ”skummar” dagligen igenom DN:s familjesida och såg förleden en dödsannons där de anhöriga angivit klädkoden till ”Högtid”. För mig skulle det för männen innebära frack och för damerna utpräglat festlig golvlång klänning, men jag antar att det inte är vad som avses. Har för mig att på arkivbilder sett herrar i frack och att damerna hade mycket täckande, långa svarta klänningar och hatt med sorgdok. Kan det vara detta som avses? (Som kvinna idag blir det svårt att uppfylla den klädkoden utan att behöva beställa en skräddarsydd klänning. Och de flesta män skulle nog få hyra fracken.)

Svar: Samma fråga om den annons du refererar till har kommit från ännu en läsare, som var med om frackklädda män vid en begravning på 1990-talet; det var en kamratskara som hade kommit överens om att ha frack vid varandras begravningar. Det får räknas som ett undantag.

Frack till begravning, med svart väst och svarta skjortknappar samt vit slät rosett (till skillnad från frack till fest där västen är vit och rosetten likaså vit men pikémönstrad), hade man förr ganska ofta, både på landet och i stan, fracken var inte alls förbehållen de översta samhällslagren. I dag används inte frackklädseln ens vid kungliga begravningar. Det som avses i annonsen är sannolikt formell sorgklädsel varvid män förväntas ha mörk (mörkaste blå, grå eller svart) kostym, vit skjorta, svart slips (vit för närmast anhöriga) och kvinnorna svart kjol-klänning som täcker knäna, svart överdel med lång ärm och utan ens antydan till urringning, svarta strumpor och handskar och slät svart hatt-basker utan dekor.

Sorgdok, en tät tunn slöja över huvud och ansikte, som bars av de närmast anhöriga kvinnorna, används inte i dag. Förr markerade slöjans längd relationen till den som begravdes; en änka hade slöja till midjan, en dotter, svärdotter, syster till axlarna.

Begravningsbyrån som tydligen inte haft förstånd nog att hindra eller förklara denna klädselangivelse bör kontaktas för en precisering av högtidsklädseln.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Jag hade tolkat det som frack. Svart kostym, vit skjorta och svart slips är ju den normala begravningsklädseln (i vart fall på alla begravningar jag har varit på) så det borde inte behöva framhållas i annonsen.

Robert Warholm, 12:08, 23 mars 2015. Anmäl

Begravningsnärvaro?

Fråga: Min familj ska hålla en något okonventionell begravning för min mor. I begravningsannonsen skrev vi inte att den skulle hållas inom familjen, för vi ville såklart att nära och kära skulle närvara.
Nu har vi dock fått veta att flera avlägsna ingifta släktingar och flera avlägset bekanta hört av sig och vill komma på begravningen. Många av dessa visste inte ens att vår mor var sjuk och blev chockade när de läste om dödsfallet i tidningen. Inte heller har någon av dessa bemödat sig att skicka en blomma eller ett kort – men komma på begravningen vill de tydligen, trots att vi träffat dem ungefär två gånger under femton år och att de med all sannolikhet inte skulle känna igen mig på stan.

Att inte skriva i dödsannonsen ”begravningen hålls inom familjen” betyder väl inte att begravningen är öppen för allmänheten? Hur ska jag göra med de här, som jag tolkar det, nyfikna personerna? Tänker att jag ska ringa dem men hur formulerar jag mig på ett bra sätt? Är det fel att neka någon att närvara vid en begravning?

Svar: Ack, dessa begravningshyenor, som det hette förr när alltför avlägsen släkt och knappt bekanta eller helt obekanta kom till en begravning utan egentlig anledning. ”Hedra den som begravs” brukar de säga. Vanligt är att dessa personer inte tidigare har brytt sig om (hedrat) den som nu är död och inte heller har kondolerat de de anhöriga, men nu ser en möjlighet att träffa släkt och vänner.  Man ska givetvis kunna förstå att en vän eller släkting inte har ”hunnit” träffa eller höra av sig till den som nu är död medan vederbörande var i livet – det kan finnas rimliga skäl till detta – och nu vill markera sin sorg. Men det är lika sannolikt att begravningen får fungera som ett socialt sammanhang för att få möta andra. (Jag skrev den 9 januari ett långt svar om detta slags begravningsnärvaro som du kan ta fram i spalten till höger om mina svar på nätet, Kategorier står det i blått, och därunder ”sorg och begravning” ganska långt ner. Klicka på den raden så kommer spalten fram, med många lärorika intressanta kommentarer).

Är begravningen i en kyrka kan ingen nekas tillträde. Okonventionell begravning skriver du, och då kanske ni inte har den i en kyrka? I så fall ska ingen oombedd delta i ceremonin, det är inte fritt att vara med på en sådan begravning. Några enstaka personer kan ha anledning att närvara, men de anhöriga bör känna till dem och uppskatta att de är där. Man kan säga att det är generöst och vänligt att inte försöka utestänga någon alls från en begravningsceremoni. Det kan ändå finnas skäl att göra det – tänk noga efter innan du hindrar någon. Givetvis ska deras närvaro till den eventuella minnesstunden vara önskvärd, annars ska de absolut inte gå dit.

Du kan ringa dessa personer som du har fått veta vill delta i begravningshögtiden, och vänligt säga att du har fått höra detta, men begravningen är inom familjen och därför endast till för  de som bjuds.

Kanske de säger ”jamen vi ska bara sitta i kyrkan/lokalen ” och då kan du säga att det ”som sagt är enbart för min mors närmaste” och att du och din familj vill att det blir så som din mor önskade. Blir det ytterligare insisterande kanske du till slut måste säga som det är – försök vara vänlig – att de inte behöver närvara när de inte haft kontakt med din mor eller er anhöriga på många år.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (79)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 79

Jah håller helt med @Della. Att delta på en begravning är att ta farväl. Det spelar ingen som helst roll hur länge sedan det var som man sågs. Det är oerhört själviskt och självupptaget att neka någon tillträde till en begravning av sådana skäl. Vilka TRAMSIGA anhöriga det bortgångne har.

Nina, 00:20, 22 februari 2015. Anmäl

Kyrkan är öppen för alla. Det är ingey nytt eller modernt. Om man inte accepterar att kanske även avlägsna bekanta närvarar i kyrkan får man ha en borgerlig begravning. Eller låta bli att annonsera. På en eventuell minnesstund/kaffe efteråt är det dock endast inbjudna som gäller. (Om man varit dum nog att annonsera även detta, får man nog stå sitt kast) Samma sak gäller för övrigt för bröllop. (utom annonseringen, förstås :-)) Själva vitsen med att ha sådana tillställningar i kyrkan är ju just att den är öppen och tillgänglig för alla. Privata tillställningar får man ha någon annan stans.

Annan, 10:10, 21 februari 2015. Anmäl

Jag förstår inte frågan helt och hållet. FS ska hålla en "okonventionell" begravning för modern. Det tyder på att det inte ska vara en traditionell, religiös ceremoni i kyrkan utan något annat. Vilket då blir en privat tillställning. Men om man bjudit in via dödsannonsen, dvs. om man har angett tid och plats för ceremonin har man faktiskt överlämnat till de som läser att avgöra om de ska gå eller inte. Ofta står dessutom ett telefonnummer dit man ska anmäla om man tänker delta i minnesstunden, ibland också för att anmäla deltagande i själva ceremonin. Vill man själv styra över deltagandet skriver man inte ut vare sig tid och plats eller telefonnummer. Då skriver man något annat. T.ex. att begravningen hålls i familjekretsen eller liknande. Sen får man själv ta kontakt med dem som man vill ha med utöver familjen. Att inte handläggaren på begravningsbyrån kunnat råda FS hur annonsen skulle utformas utifrån FS/moderns vilja är väldigt märkligt. De sägs ju vara så väldigt erfarna och kunniga. Sen är FS upprörd över släktingar och vänner som inte hört av sig till honom/henne efter dödsfallet men nu vill komma på begravningen. Den upprördheten hos FS kan jag absolut förstå. Det är så väldigt enkelt att skriva några rader, kanske förklara varför kontakten brutits eller att besöken inte blivit av. Eller ringa, eventuellt skicka blommor. Om man vill delta i begravningen för någon man haft sporadisk kontakt med eller kanske varit osams med bör man ta en direkt kontakt med de närmast sörjande för att förklara sig och för att undersöka hur de ställer sig och sedan acceptera svaret. Att inte alls höra av sig till de sörjande utan i stället meddela andra att man vill komma på begravningen är både okänsligt och otrevligt.

Orchen, 08:53, 20 februari 2015. Anmäl

Hm. håller med tidigare inlägg om att ifall man skrivit så i annonsen får man räkna med att folk dyker upp. Sedan är jag lite skeptisk till att man förutsätter att dessa människor är begravningshyenor och vill komma pga någon sorts sensationslystenhet. Begravningen är ju ett sorts symboliskt avslut som kan vara betydelsefullt även om man inte setts på mycket länge. Dessutom är det väl relationen till den avlidne som spelar in, inte relationen till dem som finns kvar. själv har jag några släktingar jag som vuxen inte sett på säkert 10 år, men som stod mig närmre när jag var barn. Det skulle vara betydelsefullt för mig att få gå på deras begravningar, och fick jag en öppen inbjudan skulle jag nog se det som att det var okej. Självklart skulle jag inte tränga mig på utan inbjudan, eller insistera på att få komma om någon ansåg det olämpligt.

Della, 18:01, 19 februari 2015. Anmäl

Maria: bröstarvingar har naturligtvis rätt att komma. Vilka som "äger" begravningen överensstämmer ju med arvsordningen.

Helena, 16:41, 19 februari 2015. Anmäl

Skriver man ut tid och plats för en begravning får man räkna med att det dyker upp personer man inte känner. Men som kanske den avlidne känner/känt. Själv har jag inte så mycket koll på vilka som har kontakt med min gamla mamma att jag skulle kunna säga om de skulle vara "värdiga" att delta i begravningsakten. Däremot kan jag ju hålla minnesstunden enbart för inbjudna eller närmast anhöriga. Det är bara att antingen inte skriva något om minnesstund i annonsen eller "akten avslutas i kyrkan/vid graven". Min personliga tolkning av annonser där tid och plats för ceremonin finns angivet är att man har en helt öppen begravning. Står det däremot att ceremonin hålls i kretsen av familjen (eller liknande) skulle jag inte drömma om att ringa och fråga efter tid och plats. Däremot skicka ett kondoleanskort till familjen om vi känner varandra.

Suzanne, 11:06, 19 februari 2015. Anmäl

MAGDALENA IGEN: ©Maria 08.53: Man läser det som skrivs här lite efter eget tycke, tydligen.Det beklämmande som du berättar har ingenting med mina kommentarer eller mitt svar att göra. Naturligtvis ska den döda personens barn vara med på begravningen även om det finns en ny barnkull. Det är så självklart att det inte behöver nämnas.

Magdalena Ribbing, 09:05, 19 februari 2015. Anmäl

Förlåt - Magdalena såklart!

Helena, 09:01, 19 februari 2015. Anmäl

Min far hade en ny kull barn med en ny fru efter att han skilt sig från min mamma. Hans nya familj tyckte alltid att jag och min bror var "besvärande påminnelser" om pappas tidigare liv. Vi höll trots detta sporadisk kontakt med vår far. Med Magdalenas och vissa andras resonemang borde jag och min bror hållit oss hemma från begravningen och lämnat de "närmast sörjande" ifred. Nu gjorde vi inte det. Jag tog dessutom med mig en nära vän, som stöd, trots att hon bara träffat pappa några få gånger när vi var små. Jag är säker på att vår närvaro var "uppslitande" för pappas nya famlilj. De stod honom nära nu. Jag gjorde det för trettio år sedan.

Maria, 08:53, 19 februari 2015. Anmäl

Om barn stör outhärdligt vid begravning är det knappast Sv Begravningsbyråers förbunds fel som gav rådet utan korkade vuxna. Den värld du beskriver av hemska människor(som vållat smärta för den döde eller efterlevande, saboterat, hatat, fd vänner som har dåligt samvete, älskarinnor som äntligen vill synas, dina skriv ingar)som kräver att få närvara vid begravning är inte min värld kan jag, till all lycka, lugnt säga. Det vore förfärligt att tro medmänniskor om det värsta i sorgens stund. Håller helt med Hm och älskar Inte snåls hoppingivande och generösa inlägg. Så borde fler tänka.

Anonym 22:01, 08:46, 19 februari 2015. Anmäl

Begravningshyfs?

Fråga: Kan man gå på en begravning för någon som man beundrade men inte har träffat? Och hur gör man med minnesstunden efteråt, går man dit för att hedra den som avlidit, utan att man känner någon?

Svar: Du ställer en fråga som har blivit mer aktuell på senare år. Därför svarar jag med att resonera om hyfs och stil angående begravningar i nutid – men jag understryker att mitt resonemang inte riktar sig enbart till dig.

Begravningar av officiella personer faller utanför det jag nu beskriver, liksom begravningsseder i andra kulturer än den som överväger här. Det är också viktigt att framhålla att förr kunde begravningar vara ett sätt att umgås. Med dagens möjligheter till kommunikation är det inte så.

Som det förefaller av frågor och berättelser vill många numera närvara vid begravningar utan att ha haft någon som helst kontakt med den som begravs. Man vill gå dit för att man kände till, men inte personligen var bekant med, den som begravs. Tyvärr anas ett intresse för de många, rentav kända, personer som förväntas delta.

Svenska kyrkan är öppen för alla och alla kan alltså i princip gå på en kyrklig begravning. Men så gör man inte. Det finns något som heter anständighet. Dit hör inte kändisnyfikenhet. En begravning är inte till för att vem som helst ska gå dit för att titta på andra människor. Det är knappast ”hedrande” för den som begravs med sådan närvaro, inte heller ”hedras” de anhöriga av för dem totalt obekanta personer. Begravningsceremonin är ett tillfälle till ett avsked eller avslut med någon som man hade kontakt med, en relation, vänskap eller släktskap med. I enstaka fall kan också ens närvaro vara ett stöd för någon av de anhöriga även om man inte hade någon kontakt med den som begravs, men då bör man veta att ens närvaro är önskvärd.

Vill man hedra en obekant persons minne kan man göra det på annat sätt än genom att gå på begravningen. Man kan skicka pengar till det ändamål som kan ha angivits i dödsannonsen, eller som man vet låg den som dött varmt om hjärtat. Man kan skriva till de närmaste och berätta om sin beundran för den som avlidit.

Om nyfikennärvaron vid begravningsceremonin av någon man inte kände är förskräcklig så finns något än värre som har berättats för mig från flera håll: den ytterst obehagliga företeelsen att vilja närvara för att ge andra uppfattningen att man kände den som begravs – och i samband därmed passar man på att äta gratis. Personer som varken har något med den som begravs eller de anhöriga att göra anmäler sig till begravningens minnesstund. I ordets mening obehöriga personer äter och dricker och träffar andra begravningsgäster som vore det ett allmänt party.

Pinsamt nog finns alltså sådant folk som går på begravningar utan att ha haft någon som helst relation till den som begravs därför att den avlidna personen var framstående, hade ett känt namn eller en betydelsefull samhällsposition. Må vara, om än tveksamt, om det finns plats för dem under ceremonin. Men att de därefter deltar i efterföljande aktivitet är djupt osympatiskt och ouppfostrat över alla gränser. På minnesstunden efter begravningen samlas de som kände den döda personen för att samtala och delge varandra goda minnen av vederbörande. Utomstående har ingenting där att göra.

Man kan notera att det i många dödsannonser numera saknas information om var minnesstunden ska äga rum, just för att hindra snyltarna. Platsen får man reda på först vid anmälan till minnesstunden. Men detta hjälper tydligen inte mot samvetslösa personer som helt saknar stil och hyfs.

Det borde vara självklart för varje vettig och anständig människa att inte oombedd gå på minnesstunden för den som man inte känt. Så din fråga som föranlett detta långa resonemang, besvaras med att du kan närvara vid begravningen om det ser ut att finnas plats. Men du kan inte gå på minnesstunden.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (60)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 60

Minns inte vem eller vilka som blev så upprörda av mitt inlägg. Har aldrig varit på annan begravning i hela mitt liv än den jag själv arrangerade, efter min mor. Min syn är att själva begravningsakten är för den avlidnas skull. Där ska man inte gå in och värdera/utesluta. Använde större delen av begravningsbudgeten till att annonsera om mors bortgång i de rikstäckande tidningarna. Många, för mig okända, hörde av sig, skickade blommor o brev. Nu hade de inte möjlighet att närvara men självklart hade de varit välkomna. Såg det helt enkelt inte som att det var min sak att välkomna/avvisa folk. Ingen minnesaktannonsering sattes ut i annonsen för det anser jag är den privata sidan. Och alla ni som fantiserar om andra människor och pengar, osunt intresse osv: vad hjärtat är fullt av pratar munnen. Ni bör gå till er själva och fråga er varför denna försvarsreaktion är den första som infinner sig när en släkting dött.

Cicci, 18:36, 13 januari 2015. Anmäl

mm Hur ska man hindra personer utan samma erfarenhet som du att tycka? Varför skulle de inte ha rätt att hysa en åsikt?

fd civilråd, 13:19, 12 januari 2015. Anmäl

För mig är det självklart att endast de som haft kontakt och umgåtts med den avlidne i nutid kommer till begravningen. De som av olika anledningar inte längre umgåtts borde enligt mig avstå. Det kan hända mycket i våra relationer med andra, vi kan bli rejält osams, en skilsmässa uppkommer inte heller om båda vill fortsätta umgås. Har man inte haft en nära reaktion till den avlidne strax innan får man hålla sig därifrån.

Hyrestanten (Webbsida), 09:32, 12 januari 2015. Anmäl

Det kan nog vara så att de som aldrig stått för en begravning (sorgen efter en anhörig, arrangemanget, besluten etc) säger att det gör väl inget om man går på begravningen och de som själva både bevistat ett flertal begravningar och/eller stått som "värdar" i egenskap av anhörig tycker att så som FS vill göra gör man inte. Faktiskt så tycker jag nog att endast de som har erfarenhet av begravningar som kan tycka i denna fråga. Och det är ingen erfarenhet som är rolig att ha vill jag tillägga, men en del av livet.

mm, 09:25, 12 januari 2015. Anmäl

PS. Jag är inte ilsken, kära anonym 21.35, bara väldigt less på att så många saknar sans och vett.

mamman, 22:29, 11 januari 2015. Anmäl

@Anonym 21.35. Själva närvaron av OBEHÖRIGA på en begravning kan störa de anhöriga. Vad är det du inte fattar?

mamman, 22:21, 11 januari 2015. Anmäl

@mamman och Anonym 14:20: om FS hade tänkt störa de anhöriga och absolut inte tänkt visa värdighet så hade hen inte ställt frågan till MR. Varför all denna ilska?

Anonym, 21:35, 11 januari 2015. Anmäl

Men seriöst HUR kan nån ens komma på en så dålig fräck, osmaklig och rent ut sagt idiotisk idé? Måste vara nån som rent ut sagt är felprogrammerad som ställer en dylik fråga. Låt de anhöriga vara i fred, de vill inte ha en okända gratis-fika parasiter på begravningen.

Anonym, 14:20, 11 januari 2015. Anmäl

Hur kan man komma på en så befängd idé som att gå på en persons begravning, för att man på håll har beundrat den personen? En person som man inte har några kopplingar till, som man inte har haft kontakt med? Fortsätt beundra din idol, FS, men gör det på avstånd och gå inte på begravningen. Visa lite värdighet.

mamman, 13:16, 11 januari 2015. Anmäl

#MR, jag tänkte att familjen helt enkelt kan svara "ta ck men nej tack, begravningen sker i kretsen av de närmaste"... Men det kanske är svårt. Kanske bättre att om det inte uttryckligen bjuds in brett från familjen från början (jag var med om en familj som bjöd in den avlidne unge sonens samtliga facebookvänner, eftersom de inte kände till alla hans vänner och de ville att alla som ville skulle få komma - och jag gick dit eftersom jag tyckt mycket om honom även om vi bara var ytligt bekanta, och det blev en fantastiskt fin minnesstund med massor av gäster) - så får man utgå från att man som "främling" inte kommer vara välkommen. För säkerhets skull, och så gå till stenen efteråt istället. Absolut ALDRIG dyka upp oinbjuden/oanmäld! Men däremot håller jag nog fast vid att om man har haft en relation, om än inte på många år, och de anhöriga vet vem man är - att man måste kunna fråga på ett fint sätt. De kan ju faktiskt mycket väl uppskatta det!

Plupp, 21:44, 10 januari 2015. Anmäl

Ex-kondoleans?

Fråga: Jag är skild från ett långt äktenskap med vuxna söner. Jag har absolut inte haft någon kontakt med min exmake. Jag är lyckligt omgift sedan en del år.

Min f d svärfar gick bort för en vecka sedan, jag kan på grund av mitt jobb inte närvara vid begravningen. Jag är osäker på vad som förväntas av mig i denna situation, jag hade inte någon relation med f d svärfar.

Bör jag skicka blommor eller kort?

Det är ju för de sörjande jag vill visa min omtanke, vad passar sig?

Svar: Du har ingen anledning att närvara vid begravningen, helt okej att du är förhindrad.

Du har knappast heller anledning att skicka kondoleanser till din exmakes familj om du inte har haft genom åren en bra kontakt med dessa före detta släktingar. Annars är det dina söner som ska få ditt deltagande för sin farfars död. De hör också till hans närmast anhöriga.

Trösta dina söner – det är vad som förväntas av dig.

Magdalena Ribbing

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (18)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 18

@Calle, 08:31, 6 oktober 2014. Jag kan ta på mig det, brukar vara riktigt duktig på att nosa fram troll och klubba ner de :)

Ali, 17:56, 7 oktober 2014. Anmäl

anita, 16:28, 5 oktober 2014: Vore det inte bättre att radera "trollens" kommentarer än att radera ”trollen” (hur nu det skulle gå till)? Vem skall avgöra vilka kommentatorer, som är "troll"?

Calle, 08:31, 6 oktober 2014. Anmäl

Finns det inte möjlighet att radera troll som bara förstör i tråden, typ språkpolis. Magdalena? Alla onödiga fåniga kommentarer gör att man inte orkar läsa. Det har blivit bättre men fortfarande är det störande.

anita, 16:28, 5 oktober 2014. Anmäl

Ursäkta dubbelt g.

Annan, 23:08, 3 oktober 2014. Anmäl

1) det är aldrig fel att var vänlig = vill FS skicka en hälsning-bukett, så gör det! 2) man BEHÖVER INTE skicka något till sin ex-mans fars begravnig 3) hur står Maggdalena ut? Respekt för ditt tålamod!

Annan, 23:07, 3 oktober 2014. Anmäl

Men MR, ingen sörjande tar väl illa upp för en mindre sorgebukett? Sedan att det inte förväntas, säkert så. Meneftersom FS enl utsago "absolut inte" haft ngn kontakt m sin exmake trots två söner o långt äktenskap låter det som konflikt dem emellan. Så varför inte skicka en bukett iaf? Det var iaf exets pappa som FS bör ha träffat

Sett förr, 14:46, 3 oktober 2014. Anmäl

MAGDALENA SVARAR: Ett antal kommentatorer har bestämt sig för att frågeställaren gärna hade gått på före detta svärfars begravning, vilket hon är förhindrad att göra men borde skicka blommor eller en krans. @Anonym 15.59 2 okt menar att frågeställaren kan ha haft "djupare relationer" med den avlidne och därför bör göra som @Anonyms släktingar som har skickat kransar och närvarat vid f d makars begravningar. Nu vet varken ni eller jag vilka känslor frågeställaren har, men frågan gällde vad som "passar sig" och förväntas av en f d svärdotter, skild sedan länge och utan minsta kontakt vare sig med exmaken eller f d svärfar. Mitt svar är att ingenting förväntas av f d svärdottern mot bakgrund av att någon kontakt inte förekommit sedan skilsmässan. Kommentarerna om självupptagenhet osv är därför helt malplacerade. Varken formellt eller folkvettigt behöver frågeställaren göra ett enda dugg i denna situation. Vill hon skriva eller skicka blommor gör hon det, förstås. Men frågan var om det förväntas och svaret är nej.

Magdalena Ribbing, 07:05, 3 oktober 2014. Anmäl

Släpp etiketten och gör det som känns bra. Man ångrar bara om man inte gick på begravningen, det går inte att göra om. Går man dit och det inte känns bra så vänd då innan du kommer fram. I det här fallet kan ju inte FS gå. Blommor behöver man inte skicka men varför inte en minnesgåva istället. Pengarna sätts in till valfri organisation t.ex cancerfonden och minnesgåvor läses i regel upp vid begravningskaffet. Kanske man inte har någon skyldighet pga etikett men man kan ju på något sätt deltaga som medmänniska och tidigare familjemedlem. Fanns det inte någon samhörighet kvar skulle FS inte fråga. Man har ju faktiskt känt varandra en gång i tiden. Finns inget att snobba om när det gäller relationer.

Kajsa, 21:53, 2 oktober 2014. Anmäl

Om det nu inte är så att exsvärfar = barnens farfar inte var en skitstövel så är väl det normalbegåvat att skicka en blomsterkrans eller liknande till begravningen om det nu är så besvärligt att behöva ha med dem att göra. Vanlig hyfs alltså, eftersom det är FS barns farfar så visa lite respekt . Det är varken svärföräldrarnas eller barnens fel att föräldrarna inte klarar av att leva ihop. Släktingar till barnen är och förblir de.

Anonym, 21:39, 2 oktober 2014. Anmäl

@Anonym 15:59 - Har du förstått att FS inte hade någon kontakt med sin fd svärfar? Men får du anta att hon inte har uppvaktat honom på födelsedagar eller skickat julkort. Varför skulle hon då skicka en kondoleans? Vad får dig, som inte känner de efterlevande, att tro att de ens för ett ögonblick skulle förvänta sig blommor eller någon annan form av kondoleans?

Robert W, 16:45, 2 oktober 2014. Anmäl