Tackmejl?

Fråga: Jag har varit på jobbintervju och undrar om det är viktigt att skriva ett tack-email och i sånt fall hur lång tid har jag på mig att skriva det? Intervjun var i onsdags.

Svar: Vad skulle du skriva i ett tackmejl? ”Tack för att jag fick tala med dig”?

Du har besökt enligt överenskommelse en person som eventuellt vill anställa dig, ni har haft ett samtal på vederbörandes arbetstid, och du har egentligen ingenting att tacka för.

Så nej, inte något tackmejl.

För övrigt ser jag av frågorna till min spalt att allt fler vill slippa andra arbetsrelaterade mejl än de riktigt nödvändiga och betydelsefulla. Din eventuella arbetsgivare kan rentav bli tacksam om du avstår från att tackmejla.

Magdalena Ribbing

Tillägg: Bland kommentarerna till mitt svar finns flera som direkt motsäger det jag har skrivit. Det gör att jag tar tillbaka det jag så bestämt råder till, alltså att inte skriva ett som jag menar onödigt mejl, utan att efter intervjun skicka ett kortfattat artigt mejl med innehåll ”tack för samtalet, arbetet verkar intressant, jag vill gärna ha det.” Så görs tydligen numera enligt bland annat amerikanskt mönster. Även frågeställaren meddelas detta direkt.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (16)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 16

Bra, MR. Iofs förvånad över att FS inte bara googlade, relevant att kolla med dem som är rekryterare och jbbar med saken.

Gott Råd, 08:40, 3 februari 2017. Anmäl

MAGDALENA SVARAR PÅ NYTT: Gott Råd: tack, jag har nu läst den länk du bifogar och backar därmed från min uppfattning om att inte mejla ett tack till den som man har intervjuats av. Min kunskap om att inte skriva onödiga mejl (som tack-för-att-du-intervjuade-mig) har tydligen blivit förlegad. Ofta får jag frågor om hur man ska slippa mejl som man inte har nytta av - men det råder uppenbart en förändring angående detta. Så jag lägger till en uppdaterande rad i mitt svar, och tackar för kommentarerna i ämnet.

Magdalena Ribbing, 08:36, 3 februari 2017. Anmäl

Nja, här är en av många länkar som råder till motsatsen,,skicka tackbrev är rätt https://www.studentum.se/student/Rekryterarens_baesta_tips_infoer_intervjun__d8107.html Bla Jusek, många fackförbund etc. Dessutom, oerhört sällsynt att man intervjuar 50 till ett jobb

Gott Råd, 08:26, 3 februari 2017. Anmäl

MAGDALENA SVARAR IGEN: Ni är flera som anser att det är rätt med ett tackmejl från den som sökt ett jobb och intervjuats av den som eventuellt vill anställa personen. Nå, säg att det är 50 personer som intervjuats för samma jobb och som alla enligt era råd efter intervjun mejlar att de är intresserade av jobbet (annars hade de inte sökt det får man anta), att deras referenser finns (knappast oväntat), att de tror att de skulle trivas där. Verkar detta rationellt? Praktiskt för arbetsgivaren?

Magdalena Ribbing, 07:47, 3 februari 2017. Anmäl

MR:s fråga är berättigad. FS kallades till intervjun för att man såg denne som en kvalificerad framtida medarbetare, som man var intresserad av. Om FS tackar kan det framstå som om FS själv inte ser sig som tillräckligt kvalificerad och därför känner tacksamhet över intresset. Att tacka efter en anställningsintervju får väl ändå betraktas som ovanligt. Det kan ge en vink om att man inte vet hur man brukar bete sig. Och det är väl inget intryck man vill ge en möjlig arbetsgivare?

Marie Persson, 21:20, 2 februari 2017. Anmäl

Nu kanske andra regler galler i Sverige, men i USA, dar jag bor, sa ska man absolut skriva ett mail och tacka for att personen tagit sig tid att interviewa, be att dom hor av sig om dom har fragor och tala om vad man tyckte var intressantast med jobbet man soker och foretaget i stort. Att inte skriva och tacka anses som valdigt ohovligt har.

Tycker jag Iallafall, 20:46, 2 februari 2017. Anmäl

Min första tanke var att det var fel att tacka, inställsamt och fånigt. Men, idag kan det vara mycket svårt att få ett jobb, det kanske var många med likvärdiga meriter som sökt. Då kan det vara idé att påminna om sin existens, inte genom att just tacka kanske, men att skriva något om att man under intervjun känt att man verkligen skulle trivas på just denna arbetsplats och nu hoppas att intervjuaren sett ens potential. I valet mellan två kan ett rättstavat och trevligt mail bli det som avgör.

Irene Holm, 17:21, 2 februari 2017. Anmäl

Jo, det är helt rimligt att uppfatta ett svar som hånfullt, när det inleds med en retorisk fråga och ett retoriskt svar på den. Det är vanligt på söka jobb-kurser att det rekommenderas att man efter en intervju återkopplar just med något i stil med "tack för samtalet, ser fram emot vidare kontakt". Sedan kan man tycka vad man vill om det, men om man är en av ett litet antal intervjuade och den enda som inte tackar för att de tog sig tid, då kanske man inte får jobbet.

Friterade Mulor, 17:18, 2 februari 2017. Anmäl

MAGDALENA SVARAR: Susie Dahl och Så det så: Mitt svar var inte det minsta hånfullt, det fanns ingen anledning till något sådant. Ni läser in något som finns i er egen uppfattning, inte i min. Susie Dahl verkar anta att jag som högst sannolikt är äldre än Susie Dahl insisterar på en mängd tackande som Susie Dahl förmodligen inte håller med om. Men den spydigheten mot mig är irrelevant för mitt svar. Jag menar precis vad jag svarade, exakt vad skulle man tacka för efter en anställningsintervju?

Magdalena Ribbing, 17:05, 2 februari 2017. Anmäl

Instämmer med Susie Dahl, svaret från MR känns mycket hånfullt.

Så det så, 14:20, 2 februari 2017. Anmäl

Återbjudande?

Fråga: Jag har en vän som är väldigt snål. När jag fyller år brukar jag bjuda ett tiotal av mina närmaste vänner, på middag på krogen. Min snåle vän kvalificerar sig utan tvekan till att vara en av dessa tio närmaste, förmodligen en av mina tre närmaste vänner men på grund av hans snålhet bjuder jag inte honom och han börjar bli stött över detta.

En trerätters middag med dryck på en mellanklasskrog i Stockholm kostar 1000-1500:-/person och jag prioriterar att bjuda vänner som brukar bjuda tillbaka. Min snåle vän har minst lika god ekonomi som jag men han skulle aldrig ens komma på tanken att på något sätt fira sin födelsedag på ett sätt som skulle kosta honom pengar, inte ens ett enklare arrangemang hemma.

Jag vill understryka att jag på inget sätt förväntar mig att alla ska bjuda tillbaka på samma nivå som jag bjuder: jag har några vänner som fortfarande är studenter respektive en väldigt god vän som lever på sjukersättning. Givetvis har dessa andra ramar att röra sig inom men de brukar bjuda på en hemlagad middag eller liknande i samband med födelsedagar och annat. Enligt principen att det är tanken, och inte kostnaderna, som räknas så uppskattar jag deras inbjudningar lika mycket som någon som bjuder extremt generöst.

Hela situationen föranleder två frågor:

A. Är det rimligt att prioritera folk som jag av erfarenhet vet bjuder tillbaka (eller de kanske bjöd först så det är jag som bjuder tillbaka), men som kanske inte är riktigt lika goda vänner som någon som gärna kommer men aldrig bjuder tillbaka?

B. Hur förklarar jag för min snåle vän – som flera gånger, mer eller mindre mellan raderna undrat varför han inte är bjuden – varför jag aldrig bjuder honom?

Svar: Du har en vän som inte har samma syn på gästfrihet och umgängesliv som du. Många människor ser sig själva som en gåva till sina vänner, alltså att deras förtjusande intressanta personligheter räcker som gensvar, de tycker inte att de behöver besvära sig med att ordna något trevligt för sina vänner. Men: det räcker med som du skriver, med en hemlagad soppmiddag, en enkel krogkväll, ett sevärdhetsbesök med åtföljande kaffe – det som betyder något är att den som har bjudits också gör något slags motprestation.

Är det bara din farhåga att han inte kommer att bjuda tillbaka som gör att du inte bjuder honom? I så fall kan du börja med att bjuda honom på nästa födelsedagsmiddag, och säga vänligt att du utgår från att du får glädjen att fira honom på hans födelsedagsbjudning. Det är ju också ett slags svar på hans underförstådda fråga om varför du inte har bjudit honom.
Bjuder han inte tillbaka så kan du släppa förhoppningen att han ska gengälda din bjudning. Du kan då låta bli att bjuda honom mer.

Med detta sagt: är man riktiga vänner ska inte tillbakabjudandet behöva vara en förutsättning för vänskapen. Tänk över situationen igen och bestäm dig för vad er vänskap är värd. Är det så avgörande för dig att du blir tillbakabjuden?

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (29)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 29

Jag skulle aldrig vilja vara vän med någon som förväntar sig att jag lägger ut tusentals kronor på min födelsedag. I mina ögon har brevskrivaren totalt missat vad vänskap handlar om. Varför ska man betala för andra vuxna ute på krogen? Sluta upp med oskicket att manipulera hur andra spenderar och problemet är löst. Ursäkta, men det är inte din vän som är snål, utan du som saknar sunt förnuft. Att bjuda på en enkel måltid hemma, som kanske kostar några tior per person är något helt annat.

Genesis Day, 21:54, 8 februari 2017. Anmäl

Den egentliga frågan är väl hur FS kan vara "nära vän" med en person vars snålhet han retar sig så på. Dessutom verkar de ju inte kunna prata med varandra. Vad består denna "nära vänskap" i, undrar man... I övrigt får jag en känsla av att de kommentatorer, som tycks anse att vissa har "skyldighet" att bjuda gång på gång, och andra har rätt att agera fripassagerare i umgängeslivet, talar i egen sak...

Anna N, 10:44, 2 februari 2017. Anmäl

Någon som räknas som en av de närmaste vännerna har väl ändå andra kvaliteter som är viktigare än att spendera pengar. Låter som om detta bara handlar om födelsedagsfirande? Han kanske är generösare på andra sätt, i andra sammanhang? Någon som inte ger något gensvar blir ju inte långvarig. Håller med om att bjuda honom och hinta om att det vore uppskattat att bli bjuden tillbaka. Behöver ju inte vara just födelsedagsfirande.

M K, 20:28, 31 januari 2017. Anmäl

Jag tycker också det är rätt fascinerande att jag aldrig sett (kan missat) en fråga om när jag bjuder på fest så brukar jag samla ihop mina vänner, lagar en löksoppa eller något annat billigt då jag inte har så bra ekonomi men min vän bjuder aldrig tillbaka trots ett chef jobb och god ekonomi. Ska jag fortsätta bjuda min vän eller hur ska jag hantera detta? Verkar vara enbart de som skryter om hur mycket pengar dom lägger på sina gäster som har problem med att inte bli bjuden tillbaka.

LB ., 19:57, 31 januari 2017. Anmäl

LB, du har rätt det står inte att FS bjudit vännen tidigare utan det är något många av oss kommentatorer förutsätter o imitt fall utifrån att FS brukar bjuda ett tiotal av sina närmaste vänner, då har säkert snålisen varit med några gånger eftersom han är en av de närmaste vännerna och då har man rimligen känt varandra några år och haft möjlighet att hunnit bli bjuden. Men precis som du skriver uppstår många följdfrågor det skulle vara spännande att få klarhet i.

A A, 17:28, 31 januari 2017. Anmäl

Var står det att FS har bjudit personen tidigare och sedan inte fått inbjudan tillbaka? FS säger att vännen är så snål att denne någon aldrig skulle komma på tanken att hålla ett födelsedagsfirande själv. Varför ska det vara just födelsedagen som är så viktig att fira? Har FS alltid uteslutit vännen för FS anser vännen vara snål? Varför ska vännen bjuda på fest? Vännen bjuder aldrig på något alls? Har FS i början av vänskapen bjudit och inte blivit inbjuden tillbaka?

LB ., 13:13, 31 januari 2017. Anmäl

När en nära vän eller släkting avstår från att bjuda igen är det inte alltid fråga om monetär snålhet, utan även om tidsmässig sådan. Vederbörande tycker helt enkelt inte att det är värt att lägga tid och kraft på att bjuda igen. En ovana jag stött på är att vissa bara bjuder igen om de annars riskerar att inte bli inbjudna till nästa stora nyårs- eller midsommarfest i vänkretsen, men ofta låter bli att återgälda födelsedagsinbjudningar i den närmaste kretsen eftersom de ju alltid blir bjudna.

Fru D, 12:53, 31 januari 2017. Anmäl

För mig tog det många år innnan jag insåg att några av de som jag självklart bjöd hem på fest ett par ggr/året aldrig tackade för senast och aldrig bjöd tillbaka. Jag hade nöjt mig med en öl på puben!!! Jag "för inte bok", men har man väl börjat se mönstret så känner man sig lätt utnyttjad.

Anna N, 09:26, 31 januari 2017. Anmäl

Alla relationer bygger på ömsesidigt engagemang. Att bjuda "vänner" som aldrig anstränger sig tillbaka är lika kul som att säga "jag älskar dig" till sin partner och få bara tystnad tillbaka. Man kan inte kräva gensvar, men man kanske inte ska slösa sin energi på sådana som gärna får, men aldrig ger.

Anna N, 09:10, 31 januari 2017. Anmäl

Marie-Louise Göransson@ Jag tror att snålhet och brist på humor hänger ihop. Och man kan aldrig lära en snål människa vara generös. Det blir bara värre ju äldre man blir. Om man är snål givetvis.

Ewa Atena, 21:45, 30 januari 2017. Anmäl

Tackbrist?

Fråga: Min gudson, 17 år och jag träffas ibland och pratar om livet över en fika eller en bit mat. Till jul och till hans födelsedag brukar jag även ge honom lite pengar.
Senaste tiden har jag dock reagerat över att jag inte längre får några tack från honom. När det t ex gäller pengarna som jag skickade honom till jul, vet jag inte ens om han har fått dem.

Ska jag bara ska “gilla läget”, eller har jag anledning att ifrågasätta detta som jag uppfattar som slarvigt eller nonchalant beteende?

Svar: Nej, jag tycker inte att du ska ”gilla läget” med din otackande gudson. Inte alls! Du har tydligen tidigare fått ett tack från honom men nu kommer inte något sådant längre. Det kan i värsta fall betyda att han tycker att din present är för snålt tilltagen. Men det kan lika gärna vara allmän lättja, ointresse eller något annat. Du vet inte vilket men det behöver du veta för ditt beslut att fortsätta eller inte att vara penningivande.

Om du ringer eller sms:ar honom och frågar om pengarna kom fram kommer du förmodligen att få svaret att visst kom pengarna. Det räcker inte riktigt, din gudson är snart vuxen och måste rimligen (fortfarande) känna till att man tackar för en present.

Så fråga inte om han har fått pengarna, utan låt honom ta initiativet till nästa möte genom att skicka ett sms med text ungefär ”hör av dig om du vill ses.” Och när han gör det och ni ses så säger du milt ungefär ”fick du julpengarna, jag har inte hört något om dem” – så får du se vad som händer.

Tackar han då och ursäktar sig, ”glömde” är ett vanligt ord i dessa sammanhang, så kan du fortsätta ge pengar, om du vill. Säger han tjurigt ingenting eller muttrar ”visst” så kan du upphöra att skicka pengar till honom. Då bör det räcka att du betalar kaffe och bulle när ni ses. Ni kan ha trevligt vid era möten utan den förstärkning av hans kassa som han inte ens orkar tacka dig för.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (16)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 16

Inte bara föräldrar (som i "föräldraprotest" tidigare, t.ex.) som behöver inse att barnen vuxit upp och numera är vuxna, utan även gudmödrar(?) tydligen. En 17-årig kille har såklart annat intressantare (tjejer, kompisar) som drar och vet p.g.a. bristande erfarenhet inget bättre sätt att visa det på än att inte tacka. Onödigt att ge honom dåligt samvete genom att tvinga fram ett tack. Sluta skicka pengar och låt honom avgöra hur relationen ska se ut i fortsättningen, annars bryts den nog helt.

M K, 13:23, 29 januari 2017. Anmäl

@ Carina Carlström: Jag tror det är så det ligger till. Precis som du säger, han tar slantarna för givna. Ungefär som han tar för givet att det finns frukost i kylskåpet när han vaknar på morgonen faller pengar i knät på honom två gånger om året. Det är en självklarhet och ev. t.o.m. en rättighet. Han anar inte att givaren undrar om presenten uppskattas pga uteblivet tack. Därför: Upplys honom.

H R, 15:39, 28 januari 2017. Anmäl

Ska kanske tillägga att det självklart inte är ok att inte tacka.

M K, 08:39, 28 januari 2017. Anmäl

Var glad att det varat så länge som det gjort, men låt honom ta initiativ till att ses i fortsättningen. Han är ju i det närmaste vuxen och ska inte behöva känna något tvång. Hans brist på tack är nog hans sätt att säga att det räcker nu. En gudmor ingår ju normalt i familjens umgängeskrets och då ses man väl ändå i fortsättningen också, men under andra former. Börjar bli överflödigt att skicka pengar också, tycker jag. Hur länge skulle man hålla på med det, tills de är 40?

M K, 18:37, 27 januari 2017. Anmäl

Är jag ensam om att undra huruvida denna tonåring kanske helt enkelt blivit så van vid att få pengar av frågeställaren att han tar slantarna för givna? D.v.s. att han snarare skulle bli besviken eller irriterad om det inte dök upp pengar från FS "som vanligt" och att han inte finner anledning att vara tacksam för något som han anser att han har rätt till?

Carina Carlström, 18:36, 27 januari 2017. Anmäl

@KK: Var det inte ungefär så som MR svarade? Tänk hur olika vi tolkar det som skrivs... Min reflexion: all uppfostran sker ju under ett visst mått av "motstånd". Man får ha förståelse för att detta ligger i sakens natur, men man ska nog inte kapitulera för vare sig trotsålder eller tonåren. Bara anpassa argumenten.

Anna N, 07:22, 27 januari 2017. Anmäl

@Magdalena Ribbing: En föräldrarådgivare skulle förmodligen ha svarat något i stil med: "Han är 17 år, har väldigt mycket i sitt huvud nu, menar inget illa och är givetvis tacksam över all omsorg han får. Påpeka gärna att han inte uttrycker det ordentligt, om det känns viktigt för dig, men räkna inte med att det leder till någon väsentlig förändring."

Kap Kennedy, 16:27, 26 januari 2017. Anmäl

Jag tycker man kan vara övertydlig. Fråga gudsonen om han blev glad, säg att du inte kände dig säker på om han blev glad eftersom han aldrig sa tack. Och att du därför känner dig osäker på om det är en present som uppskattas. Det låter så självklart för oss vuxna, men - ja, han är en tonåring. Han har börjat ta din present för given, har säkerligen gjort det länge redan. Om du inte förklarar det för honom kommer han inte fatta att du utan ett tack inte vet om att han uppskattar presenten.

H R, 14:33, 26 januari 2017. Anmäl

MAGDALENA SVARAR: Kap Kennedy, tack för en intressant kommentar - men en enkel fråga från mig: vad skulle en professionell föräldrarådgivare ha rått frågeställaren att göra? Strunta i det uteblivna tacket och fortsätta skicka pengar? Mitt förslag är ju att frågeställaren tar reda på gudsonens intresse för julklappspengarna - är dessa likgiltiga blir det onödigt att fortsätta. Annars tror jag att du har helt rätt i att tonåringar är upptagna av annat än att tacka. Men det måste inte uppmuntras.

Magdalena Ribbing, 14:31, 26 januari 2017. Anmäl

Ja du FS, vilken lycka att ha en 17-årig gudson som fortfarande är talbar och kan träffas över fika - vilken tillgång för er båda. Det låter som en relation att vara rädd om! Jag kan lova att om du lämnar över åt tonåringen att ta initiativ till nästa träff kommer den aldrig att bli av. Vad gäller det uteblivna tacket, vill du ha ett sådant från pojken måste du vara tydlig med att du förväntar dig det. Hans föräldrar påminner honom inte längre och han kommer inte på eget bevåg komma till skott.

Anna Andersson, 11:46, 26 januari 2017. Anmäl

Återbjuda?

Fråga: Jag är invandrare och bjöd i början av året mina nya svenska väninnor på mitt jämna födelsedagskalas. Det var en trevlig och skojig dag, med hembakt och presenter. Mina väninnor har jag träffat både via jobbet och andra sammanhang, men de flesta hade inte tidigare varit hemma hos mig. Även om de inte kände varandra från tidigare, hade vi alla mycket gemensamt att prata om.

Dagen efter hade jag väntat mig ”tack för senast”-mess, men fick inte en enda hälsning. Tråkigt, kan jag tycka, eller är jag gammaldags? I stället skickade jag ”tack för att du kom” till väninnorna, och fick då glada tack som svar. Var det rätt av mig att göra så?

Nu till min huvudfråga: hur står det till med ”att bjuda tillbaka” i det här landet? Jag hade hoppats att jag genom att bjuda dessa kompisar kanske skulle få komma hem till dem på enkla kaffebjudningar, och utveckla vänskapsrelationerna. Men nu har ett helt år snart gått, utan någon inbjudan. I min värld bjuder man igen, men så kanske det inte funkar i Sverige?

Svar: Det du beskriver är en tråkig och vanlig företeelse: man går gärna på bjudningar men orkar inte, vill inte, har inte lust att bjuda tillbaka. Givetvis bör ett umgänge vara ömsesidigt, men är det inte alltid. Det är en fråga om uppfostran och kanske även kultur, och dina väninnor gjorde som många, gladdes åt ett trevligt kalas men orkade inte, ville inte skriva eller messa ett helt normalt ”tack för senast” – och orkar inte, vill inte bjuda tillbaka.

Obs att det faktum att man har givit en present inte befriar en från artigheten att tacka för senast – har man varit på en kort mottagning för att överlämna presenten och fått ett glas vin och några salta pinnar behöver man inte tacka. Men här var det en riktig bjudning, som jag läser frågan, och då ska en hövlig gäst tacka.

Du hade ingen anledning att skicka ”tack för att ni kom” till dina gäster, men de kan ha sett det som en söt gest av en som inte vuxit upp i deras tämligen artighetsbefriade kretsar.

Vänta dig inte tillbakabjudning på det sätt som förr var självklart i Sverige och fortfarande på många håll utanför. Det är en del av den blomstrande självupptagenheten att gärna gå på bjudningar men inte själv vilja besvära sig eller lägga ut pengar på att bjuda tillbaka.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (23)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 23

Men snälla HR, Kap K gar väl aldrig hävdat det du påstår. Han lade fram en teori, helt enkelt. Dessutom vet du väl ingenting om hans sociala vanor!

Anna N, 22:19, 19 december 2016. Anmäl

Intressant att läsa alla som "krumbuktar" sig och gör liknelser med "det gamla bondesamhället" - och spelar ut snyft-kortet med ekonomiska förhinder. Allt för att hitta försvar för snåla människor som inte återgäldar en vänlighet. Ett tack-sms har alla råd med. Förmodlugen att bjuda på en kopp kaffe också. Men det finns folk som sätter i system att låta sig bjudas utan att bjuda igen. Och så de som aldrig ens kommit på tanken att andras känslor är lika viktiga som ens egna...

Anna N, 12:49, 16 december 2016. Anmäl

Susie Dahl, om de aldrig hör av sig eftersom de har 600 personer andra... nja, då har de inte ett "rikt och dynamiskt socialt" liv som jag definierar det, utan ett totalt sönderstressat socialt liv. Men, men, var och en blir ju lycklig på sin fason!

H R, 11:40, 16 december 2016. Anmäl

FS, tycker att det var en bra idé att skicka "tack, för att du kom" till väninnorna. Se där, glada tack tillbaka! Nästa gång faller nog polletten ända ner - och några har lärt sig något nytt! Ge inte upp - alla plantor i rabatten växer inte som förväntats - men, några blir starka och fina.

gamla Tekla, 21:10, 15 december 2016. Anmäl

Jag har gjort mig skyldig till dina vänners/bekantas misstag ett par gånger och kom på mig själv först senare. Är du nyinvandrad/nyinflyttad? Om man bott på samma ställe länge har man ofta en etablerad krets som man bjuder in när det är dags. Det kan hända att man helt enkelt glömmer en ny bekantskap i början när inbjuningarna ska ut. Så jag skulle säga ge det ett eller två försök till och se ifall de fattar vinken och börjar bjuda tillbaka. Sen är vissa för lata/bekväma för återinbjudan.

Stella X, 15:03, 15 december 2016. Anmäl

H R, De vännerna med " rikt och dynamiskt socialt liv" är av min erfarenhet de som aldrig hör av sig eftersom dom har 600 andra personer att försöka vara exakt lika sociala med. Dom är trevliga när dom väl hör av sig men det blir inte många gånger om året för dom hinner inte.

Susie Dahl, 14:48, 15 december 2016. Anmäl

Anna Broven, du glömmer kanske att gästerna inte bjudit tillbaka under ett helt år. Det är osannolikt att ingen fyllt jämnt under ett helt år. Och även om de inte gjort det - är man intresserad av vidare vänskap föreslår man något annat (en fika? bio?) innan ett helt år har gått. Låter man ett helt år gå är man helt enkelt inte intresserad, hur bra ursäkter man än har. Men FS! Ge inte upp! Det finns svenskar som ÄR intresserade. Fortsätt sök! De du hittat hittils klickade tydligen inte med dig.

H R, 20:48, 14 december 2016. Anmäl

Själv tycker jag det är jättetrevligt att få ett "tack för senast"-mess. (Och försöker komma ihåg att skicka det när jag varit på nån bjudning där folk ansträngt sig för att göra det trevligt.) Är även kul att bli bjuden tillbaka. Men det är absolut inget jag förväntar mig. Jag är glad om gästerna tackar och ser nöjda ut när de går.

Marie Persson, 16:23, 14 december 2016. Anmäl

Att inte FS fått något tack-för-senast eller blivit hembjuden på kaffe är nog inget hon behöver oroa sig för. Den sortens formaliserade umgänge är inte särskilt vanligt längre. Ganska skönt tycker jag. Jag minns mina föräldrars umgängesliv där sådant var strikt reglerat och tack-för-senast och återgäldingsbjudning inom viss tid var något av en plikt. FS fyllde ju jämna år och när någon av gästerna gör det blir hon säkert bjuden. Allt behöver inte komma direkt efter hennes egen fest.

Anna Brovén, 16:07, 14 december 2016. Anmäl

Jag tror Kap Kennedys teori passar bra på såna människor som just Kap Kennedy, som inte verkar ha så mycket behov av socialt umgänge. Människans sociala behov varierar ju från person till person, vissa behöver ett rikt och dynamiskt socialt liv, andra går ut någon gång om året. De sistnämnda behöver ju inte vårda relationer speciellt ofta idag, av de orsaker Kap K nämner. Men vi som är lite (eller mycket) mer sällskapliga behöver fortf vårda dem lika ofta som förut - obs ej varje vaken minut.

H R, 15:56, 14 december 2016. Anmäl

Fråga: Jag har en fundering kring vad som är mest ”vett och etikett” om man blir inbjuden som par men den ena har förhinder. Är det då mest rätt att tacka nej för bådas del eller kan den som har möjlighet att gå tacka ja? Och beror det på situation, t ex hur formell inbjudan är, eller vilken typ av tillställning det handlar om?

Här är några exempel som fått mig att fundera på detta. Vi har t ex blivit förvånade när vi bjudit in till middag och endast en i paret, med barn, tackat ja. Vi hade nog hellre hittat ett annat datum som passat alla, även om vi såklart inte sa något om det (man kan ju inte ta tillbaka en inbjudan). Visst blev det också trevligt, fast annorlunda än vi tänkt.

Vi har också varit i andra sitsen och själva tackat nej fast en av oss kunnat gå, utan att riktigt veta om det är ett ”giltigt” skäl. Även om man ju inte måste berätta vad som är ens förhinder kan det i muntliga situationer vara svårt att inte komma in på det. Vi har också tackat ja för den enas del vid något speciellt tillfälle som när min mans barndomsvän gifte sig men jag valde att stanna hemma med vårt relativt nyfödda barn. Då kände vi att tillfället inte kommer tillbaka och att det inte spelade så stor roll för festen ifall vi kom som par eller enskild. Men det finns säkert etikettsregler kring detta, och det vore intressant att känna till dem.

Svar: Helt rätt att en inbjudan inte kan återkallas! Gammal korrekt etikett var att ett par bjöds som en enhet, båda eller ingen, och svarade som samma enhet, ja tack för båda, eller nej tack för båda. Den gammaldags etiketten har försvunnit numera, och allt fler anser att en inbjudan är individuell även för var och en i ett par. Det råder också en enligt min uppfattning helt absurd inställning att den av två parinbjudna som tackar ja också kan ersätta sin nej-tackande partner med någon annan icke inbjuden.

Så här gör man formellt korrekt och traditionellt om en i ett par är förhindrad: man skriver eller ringer och tackar för den vänliga inbjudan och säger att tyvärr är X förhindrad (skäl måste inte anges) och att man därför tyvärr måste tacka nej för båda. Underförstått är då att den som inte är förhindrad gärna kommer ensam, men det är inte så många inbjudare i dag som fattar den elegansen och säger det förväntande ”ja men du är så välkommen om du vill.” Sägs inte detta får båda avstå från närvaro.

Men vanligare är i dag att den som kan delta tackar ja för egen del. Detta måste nutida inbjudare räkna med, och därför kan det bli obalans vid en tillställning, som kan tippa över till något man inte hade tänkt. I det fall som du refererar till, att en i paret tackade ja, hade du kunnat säga väldigt raskt ”synd att inte x kan komma, så då flyttar vi datum till en kväll då ni kan komma båda två.” Den frasen måste man ha tillhands, vid muntlig eller mejlinbjudan. Per inbjudningskort blir det svårare men går att hantera om man genast man få svaret ringer upp och säger detta. Men samtidigt skickas sällan formella inbjudningskort till de lättsammare kalas som det är frågan om, ifall jag tolkar ditt mejl rätt.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Tackkrav?

Fråga: Var i kväll ute med min väninna, hennes barn, en nytillkommen flickvän och min dotter. Jag bjöd på middag på restaurang. Notan var betald, någon gick på damrummet, kom tillbaka, ytterplagg togs på. Till min förvåning hördes inget ”tack” från någon. Till bilden hör att detta är mina gudbarn, min dotter och dessa gudbarn är väluppfostrade ungdomar som brukar visa tacksamhet. Jag blev lite sur och sade något i stil med ”och ingen tyckte detta var värt ett tack”. Allmän genans, någon invänder ”jo men jag tackade.”

Nu frågar jag: var det fel av mig att påminna sällskapet om att ett tack förväntades från min sida? Jag befarar att jag visade samma dåliga hyfs som de när jag påminde om att jag förväntade mig ett ”tack”.

Svar: Ja, det var fel av dig att förvänta lika med kräva ett tack. Man ska i princip inte utgå från att andra ska tacka, det kan göra att tacket förlorar sitt värde. Som förälder kan man diskret som ett led i uppfostran påpeka för sina barn att de ska tacka men inte framhålla för andra att de ska visa tacksamhet.

Däremot är det helt riktigt att dina gäster självklart skulle ha tackat dig. Men påminnelsen ställde till viss otrevnad och det var onödigt. Du kunde kanske ha sagt när ni skildes åt, ungefär ”hoppas ni tyckte om maten/hade trevligt/gillade kvällen” och då hade ett ”tack, det var jättebra” förmodligen kommit.

Men tack är som det heter, en bristvara i dagens samhälle, tyvärr. Det uteblivna tacket från dina gäster är inte förvånande. Det gör inte att ditt påpekande lika med krav på tacksamhet var rätt även om det är högst förståeligt.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (13)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 13

Ingen verkar nappa på de kommentarer som påpekar att FS samtalsidé (som stöds av Magdalena) blir rejält märklig. Jag: Hej, det är XX. FS: Hej, jag heter FS och är från Y. Jag: Hej. FS: jag ringde om... Som synes blir det ett udda antal Hej. Så kan vi inte ha det. Antingen får FS heja två gånger eller så får den uppringda hålla sig till ett Hej. Själv brukar jag när jag ringer upp folk ta presentation och ärende i ett svep, och blir jag uppringd med en konstpaus á la FS så säger jag Ok?.

Karin Granström, 18:18, 16 september 2016. Anmäl

Anna N: Vad är "digital tekning", är jag bara okunnig eller har jag missat något, trots att jag läst kommentarerna?

Maja Gräddnos, 22:47, 9 september 2016. Anmäl

Viss t kan vi skylla på digital tekning, men det är nog snarare resonemang som t ex Anna Holmberger ägnar sig åt: dvs att aldrig bjuda på ett tack för mycket. Om jag blev bjuden skulle jag tacka 1) vid inbjudan typ: ja, tack gärna 2) indirekt vid bordet typ: det här var verkligen hyggligt av dig" 3) vid uppbrottet: typ tack för kvällen. Det gör inte ont. Jag lovar. (FS borde ha grämt sig i det tysta, men hen blev illa behandlad)

Anna N, 07:06, 8 september 2016. Anmäl

Om de nu säger att de tackade, så kanske det uppfattades på olika sätt? Jag kanske direkt vid inbjudan när jag blir bjuden på middag säger "Tack, det ska bli trevligt". Visst kan man säga "Tack för middagen" eller "tack för en trevlig kväll" eller något när man lämnar, men jag uppfattar det som att jag tackade redan från början.

Anna Holmberger, 15:09, 7 september 2016. Anmäl

Jag måste nog ställa mig på FS sida lite här, ett tack kommer någonstans runt avslutningen dvs när man reser sig från bordet. När man väl hunnit ut på gatan efter jack och rockpåtagning så tycker jag själv att det förflutit för mkt tid, då tackar man för en trevlig kväll eller samvaro. Jag är benägen att tro att vårt samhälle blir allt tacklösare för var mobil som kommer ut

Maleandro Le Male, 15:05, 7 september 2016. Anmäl

@annan Camilla: Ja, men det var ju det jag menade. Vid användandet av digitala tjänster uteblir oftast möjligheten att tacka för dem. I synnerhet inte någon personligen. Man bara använder tjänsten, trycker på "OK" och sedan är det klart. Ingen tackar (förutom automatmeddelandena, som sagt) och det förväntas heller inte. Den typen av social interaktion, utan behovet att bekräfta någon annans insats, börjar bli den normala för många. Begrunda det.

Kap Kennedy, 13:52, 7 september 2016. Anmäl

Uch vad trist, jag är också en som blir sårad och sur när tacket uteblir och det gäller framförallt hos yngre generationer. Vad är det för fel på dom, bortskämda, ouppfosterade eller tanklösa? Ett tack är motivation och erkännande och varför kan man inte säga fler än ett tack, det har väl inte blivit politiskt inkorrekt att säga tack ? Att påminna blir alltid pinsamt och har ofta motsatt verkan, men ibland tappar man faktiskt kontenansen .

Marie-Louise Göransson, 12:54, 7 september 2016. Anmäl

De bjudna hade kanske tänkt tacka vid avskedet. Hetsigt av FS att förekomma dem, det tyder inte på god uppfostran . För övrigt, varför ingen kommentar om väninnan. - fanns det andra regler för henne? Tråkigt.

Enok Personne, 11:47, 7 september 2016. Anmäl

I detta läge hade jag nog tackat för middagen i samband med att sällskapet skildes åt/när man traskade från restaurangen tillsammans. Innan det ges det generellt sett inget vettigt tillfälle.

annan Camilla, 10:57, 7 september 2016. Anmäl

FS: Nej, man fiskar inte - vare sig efter tack eller beröm. Ett tack var kanske på väg innan ni skilts åt för kvällen? Nu hann du bli sur och förebrående och stämningen i sällskapet dalade. Harrejé, alla kommer att överleva och den lilla grodan har nog redan nått glömskans dimslöjor...

gamla Tekla, 09:53, 7 september 2016. Anmäl

Snorksvar?

Fråga: Om en man håller upp dörren för den kvinna som kommer bakom honom och bemöts med repliken ”Jag kan öppna dörren själv!” – är kvinnans beteende då att beteckna som artigt eller snorkigt?

Svar: Artigt? Precis tvärtom! Repliken visar på en grundlig löjlighet, kalla den gärna för mig för snorkighet, begreppen hör ofta ihop. Att besvara en normal vänlighet med ett sådant yttrande är dessutom ouppfostrat, ohövligt och okunnigt om hur man ska bete sig.

Det är möjligt att kvinnan ifråga trodde att hon med sin dumma replik gjorde en insats för ökad jämställdhet. Det hade hon i så fall missuppfattat totalt. Att vara medvetet drullig hjälper ingen och ingenting. Kvinnan skulle ha sagt ett vänligt ”tack” och den enkla åtgärden, dessutom gratis, hade besparat dig din högst befogade irritation och möjligen sänkt hennes adrenalinnivå.

Och du, visst hade du hade hållit upp dörren om den som kom efter dig hade varit en man? På samma sätt som jag förutsätter att den snorksvarande principfasta kvinnan själv håller upp dörrar för sina medsystrar och lika självklart för sina medbröder i samhället och livet.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (11)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 11

Jag tror som Anna N, m fl, att det ligger någon agenda bakom frågan. Men det saknas ändå inte verkliga exempel på oartigheter i det här sammanhanget. Att inte säga något överhuvudtaget när någon hjälper en med dörren är illa nog. Oförmågan att tacka är utbredd. Som man stöter jag dock på den oförmågan oftast hos andra män. Ålder och etnicitet har däremot ingen betydelse, kan vara värt att tillägga.

Kap Kennedy, 13:46, 5 augusti 2016. Anmäl

Jag tror att detta är en vandringssägen, en sorts "råttan i pizzan". Däremot har jag ett ganska stort antal gånger betraktats som någon anställd som haft som uppgift att hålla upp dörrar, det har gällt både kvinnor och män. Att man alltså inte tagit emot dörren för att ge den till nästa, man har utan ett ord eller en blick promenerat rakt igenom dörröppningen. Hyfs och stil? Knappast.

Irene Holm, 13:29, 5 augusti 2016. Anmäl

En "fråga" med ett inbyggt svar. Tjena.

Lyra Lof, 12:35, 5 augusti 2016. Anmäl

Jag tvivlar på att den här situationen verkligen har förekommit. Precis som Anna N påpekar är det ett påhittat exempel som ofta framhålls av män som oroas över att kvinnor blivit alltför självständiga. Att hävda sin självständighet i en så enkel uppgift som att öppna en dörr får kvinnan att framstå som löjligt principfast. Den underförstådda innebörden är att kvinnors oberoende även inom andra områden, ekonomiska, yrkesmässiga etc, egentligen bara är uttryck för barnslig självhävdelse.

Marie Persson, 12:24, 5 augusti 2016. Anmäl

Snorkiga människor som inte vill "acceptera" när man i all välmening vill hjälpa till med t.ex. dörröppning finns det i alla kategorier - unga/gamla, män/kvinnor osv. Jag har själv blivit åthutad många gånger i liknande vardagssituationer - när jag hållit upp en svängdörr för en rullstolsbunden eller någon med en massa kassar i händerna, eller frågat om jag kan hjälpa någon med en rullator över en besvärlig trottoarkant. Man får helt enkelt skaka av sig, och fortsätta vara trevlig & artig!

Zephram Cochrane, 11:29, 5 augusti 2016. Anmäl

@ FS - fortsätt att vara trevlig och vänlig. Det behövs mer av det i vårt samhälle! Den sura kvinnan kan man bara tycka lite synd om som inte har bättre folkvett:-)

Kristina S, 10:50, 5 augusti 2016. Anmäl

Själv brukar jag hålla dörren för den som kommer bakom mig man eller kvinna , gammal som ung. Aldrig hört någon vara så snorkig att svara på det visset FS beskriver. Ett barn i 3 års åldern på sin höjd ;-)

Ewa Atena, 10:37, 5 augusti 2016. Anmäl

Motsvar till nästa gång: "Minsann! Men du kan inte accepera en artig gest själv".

Sweydia Ism, 10:05, 5 augusti 2016. Anmäl

Nej, inte ens en Trump(en) kvinna skulle väl säga något så dumt?

gamla Tekla, 09:46, 5 augusti 2016. Anmäl

Detta är en sk modern folksaga som gärna sprids av män (och vissa "kvinnor") som tycker att "nu har väl jämställdheten ändå gått för långt" . Jag har hört den i olika varianter sedan 70-talet. Varför låtsas FS att hen tror att något så uppenbart oförskämt skulle kunna betraktas som artigt? Naturligtvis skulle 99,99999999999999% av alla kvinnor (feminister eller inte) säga något så dumt. (Om inte "dörröppnaren" gör eller säger något opassande i samband med att han visar sin hjälpsamhet)

Anna N, 08:36, 5 augusti 2016. Anmäl

Gångtrafikanttack?

Fråga: Jag bor utanför stan och som föräldraledig tar jag ofta barnvagnspromenader när vädret tillåter. Tyvärr ligger vårt hus intill en landsväg utan trottoar så jag måste gå längst vägkanten för att ta mig till närmsta gångväg. På den här sträckan möter jag alltid minst fem bilar som i de allra flesta fall visar hänsyn och håller ut, ibland byter de till och med fil, för att jag ska kunna passera på ett säkert sätt.

Jag brukar vinka eller nicka som tack men känner mig nästan lite fånig som tackar, och inte minst kan det kännas tjatigt för egen del att upprepa samma sak flera gånger per dag. Jag brukar heller inte hinna med att läsa av förarens ansiktsuttryck om min gest uppskattas eller ens noteras.

Vad säger etiketten om att som fotgängare tacka för visad hänsyn i trafiken, då bilförarna bara gör det som förväntas? Jag kan lägga till att jag själv uppskattar om andra signalerar sin tacksamhet genom handrörelse eller tuta. Men samtidigt försvinner en mötande gångtrafikant så snabbt ur synfältet, så denna vänlighet är mer märkbar bilister emellan, vid exempelvis möte i en trång passage.

Svar: Fortsätt att tacka men sluta känna dig fånig – det är alltid helt rätt att tacka för en vänlighet, en omsorg som visas. Att bilister stannar för en gångtrafikant är inte självklart, om man ser till hur många som inte gör det.

Tacka med ett leende eller en snabb vinkning, det räcker. Det är enkelt för dig, det kostar ingenting i tid eller annat. Tjatigt, skriver du – det får du stå ut med! Även om det känns tjatigt eller du anar att alla bilister inte noterar din gest, så noteras tacket säkert av de flesta som sannolikt blir glada av att deras trafikartighet uppskattas.

I sammanhanget understryker jag gärna att gångtrafikanter i städer också ska tacka bilister som stannar för dem på övergångsställen utan ljussignaler, det som kallas zebralagen. Paragraf 61 i trafikförordningens tredje kapitel, 1998: Vid ett obevakat övergångsställe har en förare väjningsplikt mot gående som gått ut på eller just ska gå ut på övergångsstället.

De bilister som uppför sig rätt ska få den nick eller vinkning som de förtjänar.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-3 av 3

Ett tack är aldrig fel och, i dagens samhälle, alldeles för sällsynt.

Thorbjörn T., 10:20, 27 oktober 2015. Anmäl

Med vänlighet i trafiken går allting mycket bättre och säkrare, även i storstädernas rusningstrafik. Blir man framsläppt när man behöver byta fil så hjälper man gärna nästa bilist, som ringar på vattnet som sprider sig.

Ewa Dahlström, 10:29, 26 oktober 2015. Anmäl

Det går väl bra att visa tacksamhet även om man inte ser hur det tas emot. Själv blir jag glad när jag visar glädje så man kan säga att jag själv har nytta av att skina ikapp med solen.

B I, 11:05, 25 oktober 2015. Anmäl

Tacktaktik?

Fråga: Hyfsat hyfsade svenskar har en benägenhet att tacka i tid och otid. Liksom att hyfsat ohyfsade svenskar företrädesvis i de yngre generationerna ofta låter bli att tacka överhuvudtaget: det handlar om unga flickor som man håller upp dörren för som med osviklig säkerhet och utan att tacka eller ens se en stolpar förbi på höga klackar; det handlar om sent ankommande unga människor som tvingar knäsvaga gamlingar som mig att resa sig för att släppa förbi dem in i raden på teatern som liksom låtsas att inte se en och inte kan förmå sig till att ens le, än mindre att tacka.

Detta med att tacka för senast när man har varit bortbjuden tycks också ha fallit i glömska (hör av bekanta i den lilla så kallade överklassen att detta skulle vara ett småborgerligt beteende och att man i de övre kretsarna minsann aldrig tackar för senast nuförtiden – det är bara sååå vulgärt).
Värst enligt mitt förmenande är dock den tydligen vitt spridda uppfattningen hos unga ända upp i 40-årsåldern att man inte behöver tacka för presenter och gåvor som man inte bett om att få. Jag har på sistone hört både ungdomar och unga föräldrapar i 30-årsåldern påstå att det numera är på det sättet. Vad tycker Magdalena Ribbing?

Själv tycker jag allt att det är förskräckligt ohyfsat. Får jag inte ett tack för en present som jag har gett någon blir det inga fler gåvor till vederbörande, vare sig det handlar om släkt eller vänner. Men vad gör man för att ett vanligt hyfsat tackande ska återuppstå?

Svar: Du har nog rätt i att det svenska ihärdiga tackandet har haft sin storhetstid. Som jag förstår det har det mer med lättja och okunnighet att göra än med någon genomtänkt strategi. Kanske de sociala medierna med sina förtjänster och nackdelar har en del i detta, under penna-och-papperepoken var ett handskrivet kort, vy- eller korrespondens, med ett tack enkelt och självklart. Men visst, det kostade både kortet och ett frimärke och de utgifterna undviker man med datorn och tror kanske att man då ”slipper” även det så kallade besväret att tacka.
Att säga ett enkelt tack visar att man uppskattar både omtanken och det man har fått, oavsett vad: en vänlighet, en present, att få vara gäst. Det du har hört att vore vulgärt att tacka för senast enligt ”överklassen” är löjligt och bortkommet, har man vanlig hyfs tackar man för att man har fått nöjet att delta i en bjudning. Att inte tacka visar på nonchalans, brist på god uppfostran och dessutom pinsam självupptagenhet, föralldel vanliga åkommor men långt från god stil. Att inte tacka för en present som man inte har ”bett att få” är lika löjligt. En present är inte svaret på en beställning utan ska vara en överraskning som givaren bestämmer om. Vilka trista missuppfattningar somliga tydligen odlar! Eller är det okunnighet? Kanske bara slöhet? Hyfs är det inte!

Så när du inte får det enkla förväntade tacket, fråga milt nästa gång om presenten föll i smaken. Eller om den otackande gästen hade trevligt på din bjudning. Sluta inte ditt presentgivande i ilska över uteblivna tack, försök först att få mottagaren att begripa att du behöver en bekräftelse på att presenten har kommit fram och att den är uppskattad. Inte förrän dessa försök besvaras med ”nä vadå, jag tackar aldrig” kan du fortfarande milt meddela ungefär ”okej, jag förstår, men då ska du slippa mina presenter i fortsättningen.”
Den som inte tackar för att du håller upp dörren eller släpper förbi på teatern kan du strunta i att försöka uppfostra, förhoppningsvis behöver du inte möta vederbörande särskilt ofta.
Och så kan du själv praktisera ett trevligt, lagom tackande. Gott exempel är ofta effektivt.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 3

Kommentarer (8)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-8 av 8

Jag undrar vad svaarigheten/problemet bestaar i att tacka - att tacka kan väl aldrig bli omodernt?! Kanske ego-akvariet som Magdalena Ribbing saa träffande kallar symtomet. Men tyvärr kan det resultera i att man surnar till och blir ogin när det inte ändrar sig - för att faa erkännande och beröm fungerar ju motiverande !

Marie-Louise Göransson, 12:59, 13 maj 2015. Anmäl

De där som påstår att man inte tackar i "överklassen", visar verkligen var de egentligen kommer från och var de hör hemma.

Enok Personne, 22:25, 8 maj 2015. Anmäl

MAGDALENA SVARAR: Meta Four, i Sverige går den som passerar med ansiktet vänt mot den som passeras."Ursäkta" och "tack" är orden som alltid ska sägas i sammanhanget. I andra kulturer, fransk och brittisk bland andra, vänder man ryggen åt den som passeras. Om orsaken är prydhet, vitlöksdoftrisk eller annat är okänt, men ursäkt och tack levereras på lämpligt språk.

Magdalena Ribbing, 17:09, 8 maj 2015. Anmäl

Magdalena, vilket sätt är artigast när man går in till sin teaterplats, baken emot den man passerar eller ansikte emot ansikte?

Meta Four, 15:56, 8 maj 2015. Anmäl

Jag måste erkänna att jag inte riktigt förstår vad FS menar. Saknar han ett skrivet tack efter bjudningen, eller säger inte gästen tack när de går ens? Att inte skicka ett tackkort (eller ens tacksms) efter att man redan tackat värden under/efter bjudningen är nog den normala i dagsläget. Samma gäller för att tacka för presenter. Har man redan tackat givaren verbalt anses väl detta i de flesta fall räcka. Att inte skriva ett tack för en skickad present kan jag dock hålla med om att är ett otyg.

annan Camilla, 15:01, 8 maj 2015. Anmäl

@ Rew ff: Nja, jag tycker inte att man får acceptera att tack inte koms ihåg när presenter skickas, utan då kan man faktiskt lugnt upphöra med att skicka present (men fortsätta ge present personligen). Finns ingen anledning att "glömma bort" att tacka för en present bara för att den skickats till en. Man kan ringa eller bekvämt mejla ett tack och vet man att man är glömsk gör man väl det man brukar göra för att hjälpa minnet - postit-lappar, outlook-påminnelser, eller vad som passar bäst.

H R, 13:53, 8 maj 2015. Anmäl

Att tacka nån som håller upp en dörr eller när man får en present är självklar hyfs. Men när det gäller skickade presenter så får man acceptera att det inte alltid koms ihåg. Däremot så får man nog inse att tackandet för senast är en utdöende trend. Man tackar när man går och så var det bra med det. Har man större bekräftelsebehov som värd så bör man fundera över varför andras bekräftelse är så viktig.

rew ff, 09:09, 8 maj 2015. Anmäl

En uppfostringsfråga. Att säga tack måste läras in i tidig ålder och barnets omgivning ska vara förebilder. När det gäller dörrupphållande och teaterstolsresande så kan jag säga "varsågod" om inget tack kommer men för det mesta så tycker jag att folk tackar. Tacka för senast efter en fest verkar vara en generationsfråga.

B I, 08:46, 8 maj 2015. Anmäl

Tacktid?

Fråga: Jag är en besviken generös gratulant som undrar hur lång tidsintervall som är comme il faut (som det bör vara) från erhållandet av en gåva till dess att tackbrevet anländer?

Svar: Alldeles för många nutida personer bryr sig inte om att överhuvudtaget tacka för gåvor eller tjänster. De menar att de har sagt tack vid presentens överlämnande och att det räcker. Många tror också att om de har bjudit på fest i samband med födelsedagen, bröllopet eller vad det var som föranledde gåvan, så ”behöver” de inte tacka för den. Det är en missuppfattning av samma art som att de som varit på detta slags fest och överlämnat en present tror att de därför inte ”behöver” tacka för festen. Vill man vara vänlig, hövlig och visa att man är rimligt väluppfostrad tackar man skriftligt, per kort, brev, mejl – för den present man har mottagit, och presentgivaren för den fest som bevistats. Att inte ”behöva” tacka antyder att man finner tackandet vara ett gräsligt tungt besvär som man helst undviker. Den uppfattningen, menar jag, är att bege sig en bra bit utanför ramen för hyfs och stil.

Angående tiden: förr, i min ungdom i mitten av 1900-talet, hade brudpar ungefär en månad (smekmånaden) på sig att skriva sina tackkort, och andra som fått presenter hade en vecka eller två, möjligen tre om det var många presenter. Så bli inte besviken om tacket dröjer en månad eller längre – eller inte kommer alls. Det betyder inte att gåvan inte var välkommen, utan bara att mottagaren inte har fått lära sig vanligt hyfs.

Ett tillägg i tacksammanhanget: julklappar ska man tacka för! Många sorgsna mejl kommer till min spalt från julklappsgivare som inte ens känner till om deras omtänksamma gåva nått sin mottagare – inte sällan mor- och farföräldrar som inte fått veta om barnbarnen har fått det som skickats till dem. Det kan inte vara oöverkomligt svårt att ringa och tacka! Eller skicka ett vykort med tack för den fina julklappen. Obs att det inte är barnens fel att de inte tackar, den skulden faller entydigt på föräldrar/vuxna närstående som inte förstått att de underlättar för barnen både nu och framöver om de lär ut lite vanligt folkvett och hyfs, inte minst beträffande att tacka för presenter.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 2

Kommentarer (6)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-6 av 6

Anonym 02.48: Visst får du tycka vad du vill, men jag hoppas att du läst kommentarerna och insett att om du inte tackar anses du oartig. Om sedan du vill anses det beror på dig, men nu har du ett val i alla fall.

Anonym, 16:43, 3 januari 2015. Anmäl

Håller med Magdalena och skönt att höra att jag inte är gammaldags som vill ha tack! Var på en konfirmation med efterföljande mottagning i somras och har ännu inte fått något tack annat än det som framfördes när presenten överlämnades. Att tacka för totalt kanske åtta stycken gåvor och gärna med foto (flera bilder togs av en mycket fotointresserad vän och jag vet att jubilaren fått alla bilderna på skiva) kan väl inte vara så svårt. Men det är precis som Magdalena säger - är man 15 år behöver man hjälp och ingen av föräldrarna har orkar bry sig...

Fru D, 11:30, 29 december 2014. Anmäl

Om man först sagt ett muntligt tack, ser jag inte behovet av ett skriftligt tack efteråt. När jag lämnar en tillställning, och då tackar värden innan jag går, så tycker jag det borde räcka.

Anonym, 02:48, 28 december 2014. Anmäl

Jag anser inte det nödvändigt att skicka tackbrev eller tackkort annat än när det gäller vid större högtider som 50-årsfester och bröllop. Vid vanliga födelsedagar och jular tycker jag att det räcker att man skickar ett sms, ett mail eller pratar i telefon eller när man ses och säger nåt i stl med "Tack för teaterbiljetterna, ser verkligen fram emot föreställningen/Tack för boken, det ska verkligen bli mysigt att sätta sig och läsa den/Tack för tröjan, den passade mig så fint" etc. Jag förstår inte varför folk har så svårt att tacka, som om det vore svårt på nåt sätt. Med ett tack och ett varmt leende så får folk att känna sig uppskattade och sedda, i både det stora och det lilla. Somliga verkar tro att varje människa får ett begränsat antal tack när de föds och det gäller att hushålla med tacken under livet så att de inte tar slut...

Åsa S., 12:35, 27 december 2014. Anmäl

Kasta pärlor för svin - ett drastiskt uttryck. Men visst ligger det något i det. Att inte uppskatta att få en gåva är att inte heller uppskatta givaren, kan jag tycka. Allt kan inte skyllas på tidsbrist eller dåligt kom-ihåg.

Maggan, 13:06, 26 december 2014. Anmäl

Nej, det är sorgligt att folk nu för tiden inte kan kosta på sig ett enkelt tack. Man tappar lusten att ge en present. Var på stor födelseuppvaktning för två månader och har inte hört ett ljud från jubilaren. Man kan väl kosta på sig ett sms i alla fall? Jag har slutat att ge julklappar till släktens barn, man vet ju inte om de fick dem. Mina barn har fått lära sig att säga tack.

Labhaoise, 11:42, 26 december 2014. Anmäl