Portkodstopp?

Fråga: Numera är det inte många fastighetsägare som håller porten till sin fastighet öppen utan har i stället försett den med kodlås eller annan låsanordning. Om jag skall hälsa på någon i en sådan fastighet har jag normalt fått koden av den som bor där så det brukar inte vara något problem att komma in. Men hur skall jag som gäst bete mig om det kommer en för mig okänd person som också vill komma in när jag har öppnat? Bör jag och har jag över huvud taget rätt att fråga vem vederbörande är och dennes ärende, bli en slags tillfällig portvakt? Det kan ju faktiskt vara en som bor där eller någon som är ute i onda avsikter. Har jag över huvudtaget något ansvar för vem jag släpper in?

Svar: Det är rätt att inte släppa in någon obekant i en port med kodlås. Det kan som du skriver vara någon som inte alls ska in där. Tänk bara om det är någon som har besöksförbud men försöker ta sig in. Det syns inte utanpå människor vilka avsikter de har. Oftast är det säkert besökare som har rätt att gå in, men de undantag som är möjliga och kan vara farliga måste man försöka hindra, hur dum man än kan känna sig som vakt.

Försöker någon ta sig in på din bekostnad kan du vänligt säga ”tyvärr, jag har inte rätt att släppa in någon, använd porttelefonen/mobil.”

Det är bättre än att fråga om ärende osv som kan uppfattas som att man lägger sig i någons privatliv. Säger personen ”jag bor här” så säger man lika vänligt ”då måste jag ändå be dig vänta tills porten stängs så kan du gå in sen, ledsen att krångla men jag har förstått att det är väldigt noga.” Det är inte lätt att säga detta, jag vet av egen erfarenhet, men det är som sagt rätt att göra det. Vettiga människor förstår det och blir inte sura.

Sedan finns de som bor i huset och ställer upp porten med någon dörrstopp för att deras vänner ska kunna komma in besvärsfritt. Det är fel. Att porten har kod betyder att den inte är öppen för alla, inte ens en enstaka festkväll. Den som har gäster får stå ut med att släppa in dem efterhand men ska inte låta porten stå öppen för vem som helst.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (15)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-10 av 15

@A M Draak - bra att du påtalade att du är kvinna för jag ogillar generaliserande/moraliserande a la Lyra Löf och andra här som ska "anta" eller "utgå från" att en person har ett visst kön, könlös, gammal, ung, vänstervriden, hundhatare, feministisk vegan eller låtsas-allergiker.

Maria T, 19:27, 15 februari 2017. Anmäl

AM Draak, är det en dörr med portkod som är automatisk? Är de nu konstruerade på det sättet är det ju inte mycket att göra åt, inget du kan ta ansvar för. Skillnad är det då med dessa andra portkodsdörrar, jag hade gjort o gör som redan föreslagits, avvaktar eller råkar bli upptagen, men har också hejat på personen och frågat om de bor här ifall det är någotsånär bekant ställe jag ska på.

A A, 18:05, 14 februari 2017. Anmäl

Lyra Lof: Jag är kvinna och som jag sa är dörren automatisk. Jag kan inte "hastigt dra igen den". Så länge jag eller den andra personen står i dörröppningen aktiveras sensorn och dörren förblir öppen.

AM Draak, 09:05, 14 februari 2017. Anmäl

AM Draak: "Barnsligt"?? Jag utgår ifrån att du är man. Om du verkligen inte kan föreställa dig ett enda tillfälle där det kan vara nödvändigt att hastigt dra igen en dörr. Barnsligt... Man baxnar.

Lyra Lof, 00:59, 14 februari 2017. Anmäl

Om jag ska på fest hos nån, har fått portkoden och samtidigt kommer ett annat sällskap som jag inte känner, men som också är på väg till festen, vilket jag dock inte känner till då. Om jag då skulle schasa bort dem medan jag slår in portkoden, öppna porten så bara jag kunde slinka in, mota bort dem och dra igen porten bakom mig, och säga "tyvärr!"för att sen möta dem nån minut senare i hissen eller i hallen på festen, så skulle jag känt mig jättedum och oartig

Åsa S, 21:57, 13 februari 2017. Anmäl

Den som släpper in en obehörig kan släppa in en misshandelsdömd med besöksförbud eller en inbrottstjuv. Fundera på om ni verkligen skulle vara bekväma med att stå framför en sönderslagen kvinna eller en pensionär som förlorat sitt livs sparkapital och säga "men jag vill ju inte vara oartig". Agera därefter.

Karin Granström, 21:57, 13 februari 2017. Anmäl

Det är samma sak med garageporten, kommer det en bil bakom som inte hör hemma i garaget blockerar jag porten tills den har stängts. Jag känner igen vilka som har sina bilar där, pga inbrott och stölder måste man vara vaksam. Portkoderna är till för att hålla obehöriga ute. Om jag blir insläppt av någon, då är jag noga med att tala om vem jag skall besöka.

Ewa Dahlström, 18:36, 13 februari 2017. Anmäl

Vi har skjutdörrar som stängs automatiskt, dvs de går inte att stänga manuellt. Alltså kan jag inte hindra någon att gå in, om jag inte blockerar dörröppningen med min kropp. Förefaller mig otroligt barnsligt!

AM Draak, 13:52, 13 februari 2017. Anmäl

Vid lägenhetsvisningar står portarna vidöppna!

Monica Berg, 13:05, 13 februari 2017. Anmäl

Jag upplever även att någon som ska ut öppnar porten och släpper in mig - hm ?! Som kvinna är man väl alltid mer på sin vakt och jag är lika skeptisk som FS när det gäller att låta okänd person gå in samtidigt, man kan eventuellt låta den andra personen sköta koden eller göra som "Så vi så" föreslår och vänta ?

Marie-Louise Göransson, 12:54, 13 februari 2017. Anmäl

Menysignal?

Fråga: Nästan vid varje restaurangbesök händer följande. När min vän och jag har tittat igenom menyn och vi har bestämt oss för vad vi vill ha, så dröjer det inte länge förrän min vän säger åt mig att stänga igen menyn och lägga ner den på bordet. Annars vet inte servitören att vi vill beställa, påstår han. Ingen annan jag känner har hört talas om att det förhåller sig så.

När jag bestämt mig för vad jag vill äta så vill jag gärna fortsätta att botanisera bland vad som i övrigt erbjuds i menyn, men det beteendet fördröjer alltså möjligheten för oss beställa, enligt min vän.

Stämmer det verkligen? Utbildar restaurangskolorna verkligen sina elever att vänta med att ta upp beställningen tills alla gäster vid bordet har stängt igen sina menyer? Är jag illa uppfostrad som inte känner till detta?

Svar: Vika ihop menyn är ett ganska vanligt sätt att markera att man som gäst är redo att beställa. Personalen har nytta av en tydlig signal att nu är det dags att gå till dessa gäster och ta upp beställningen. Detta gäller inte överallt men på många ställen. Vill du fortsätta att titta i menyn säger du det. Det är varken ovanligt eller fel. På en del krogar kan det vara brist på menypärmar/blad och då behöver personalen ta menyn från bordet för vidare befordran till nya gäster. Det får du stå ut med, du kan be om den igen till efterrätten oavsett du vill ha en sådan eller ej.

Illa uppfostrad? Verkligen inte, men den här signalen hade du inte fått lära dig innan din vän försökte bibringa dig den kunskapen.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (8)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-8 av 8

Inte min mening att öppna en sidolinje O.T. Men, utan att underskatta oss själva eller den ensamme mannen, motsvarade nog ingen av oss "urtypen" restaurangraggare - snarare "far-/morförälder", på kvällsbesök, ute på stan. Stödjer skämtteorin - tackar för uppmärksamheten - och går vidare i livet! ;D

gamla Tekla, 12:26, 13 februari 2017. Anmäl

@gamla Tekla: Min erfarenhet är att restauranganställda ofta känner sig lite obekväma med ensamma manliga gäster. Det är någon sådan där djupt sittande kulturell föreställning: "här har vi en som är ute för att ragga." Inte den bild som många restauranger helst vill förmedla om sitt klientel. Kanske ville hovmästaren bara ta udden av den bilden genom att skämta om det. Alla människor skämtar inte nödvändigtvis bra.

Kap Kennedy, 11:08, 13 februari 2017. Anmäl

Oftast har man ju som gäst ett eget intresse i att vara tydlig mot personalen. När man exempelvis är redo att beställa vill man också få göra det – att lägga undan menyn blir därför en helt logisk signal att skicka. Att inte förutsätta att andra människor är tankeläsare är rent allmänt ett bra sätt att försäkra sig om god service och behandling. Och det gäller naturligtvis inte bara på restauranger.

Kap Kennedy, 10:44, 13 februari 2017. Anmäl

En tanke: Det var kanske den ensamme mannen, som hovmästaren "ömmade" för. Blinkningen skulle kanske inviga oss i planen? Lika fånigt, märkligt och mossigt hur som. Spontana möten kan bli verkligt intressanta och trevliga - men, arrangerade?

gamla Tekla, 00:02, 13 februari 2017. Anmäl

gamla Tekla, 13:07: Håller med Magdalena att hovmästaren verkar rätt märkligt...Den här idén att två kvinnor som är ute tillsammans är "ensamma" och behöver sällskap är ju ganska mossig. Tänk om jag var ute med min man och det satt en ensam karl eller kvinna vid ett annat bord och vi blev hopfösta av hovmästaren, oerhört märkligt skulle jag tycka, och detta är lika märkligt när två kvinnor ska stå ut med detta utan indikerat en preferens för manligt sällskap?!

caroline caroline, 17:50, 12 februari 2017. Anmäl

MAGDALENA SVARAR: gamla Tekla, det där fåniga beteendet är väl ingenting att bry sig om! En karl (hovmästaren) som verkar tycka att han är charmant lustig på det sätt du beskriver kan du strunta i, han fattar ju inte bättre, ingen att öda energi på att ogilla. Ville du så kunde du ha sagt "vi sitter gärna i fred." Det finns ju också en svag möjlighet att hovmästaren försökte ordna bästa lediga bord till er kvinnor, och använde sin larviga blinkning som metod i sin yrkesroll. Eller var det tics?

Magdalena Ribbing, 14:36, 11 februari 2017. Anmäl

Två äldre kvinnor besöker en kväll en klassisk restaurang efter teatern. Här följer en fråga, O.T.: I den glest besatta matsalen sitter en ensam man i vår ålder. Under väg föreslår hovmästaren oss bordet bredvid den ensamme - med en blinkning(!) och slutorden "... trevligt med sällskap." Vi accepterar, men börjar fundera... vad menade han, egentligen? Det blev litet prat mellan borden - men, blinkningen gnagde. Hakade vi oss upp oss på en småsak? Hyacint-varning? (ref. "Skenet bedrar")

gamla Tekla, 13:07, 11 februari 2017. Anmäl

Naturligtvis gör man så, det är en tydlig signal till servitören. Tyvärr känner inte alla restauranganställda till detta utan kommer pockande och vill ta upp beställning medan man sitter och läser. Ibland händer det också att de vill städa bort tallriken med lite mat kvar fast jag lagt besticken "tjugo i fyra" som signalerar att jag tänker fortsätta att äta. (Båda besticken tätt hopfösta "tjugo över fyra" signalerar ju att jag har ätit färdigt.)

Irene Holm, 09:58, 11 februari 2017. Anmäl

Titelbruk?

Fråga: Vilka titlar finns kvar i Sverige? Förr sa man, det har jag läst, sådant som bagarmästare och magister och fröken och greve till varandra. Men jag har aldrig hört någon säga en sådan titel. Använder man titlar numera?

Svar: Kort svar: nej. Titlar används knappast alls i nutid. I Sverige ska tilläggas, många andra nationer och kulturer vårdar sina medborgares titlar av olika praktiska och sociala skäl. Längre svar: ursprunget till titulerandet var att skilja ut de med makt från dem utan sådan. Den som kunde bestämma över andra skulle ha den rätten markerad med en titel, och urgamla sådana titlar lever kvar i vissa ord: fornsvenskans jarl, kungens högste ämbetsman, som finns kvar i engelskans titel earl lika med greve, eller drottning, frun till en drott, som i fornsvenskan var en krigsman på högsta nivå. Benämningarna herr och fru var förbehållet människor högt upp i samhället. Bönder och torpare i Sverige hade inga titlar, de kallades för sina förnamn och sin fars förnamn plus –son eller –dotter, ett bruk som för den delen är på väg tillbaka.

I nyare tid har Sverige ibland kallats ”titelsjukt”, alltså att man har använt titlar i övermått innan den så kallade dureformen vann i slutet på 1960-talet. I dag säger de flesta du till varandra, utan titel och namn. Vem skulle säga ”Vill Bagarmästaren ha mer kaffe?” eller ”kan Fröken ge mig den gröna tröjan tack.” Men vissa titlar kan ha en praktisk funktion. En yrkesperson definieras med sin titel, läkare (doktor), sjuksyster (syster), lärare (magister), vaktmästare, rektor och så vidare. Detta kan både den som innehar titeln och den som vänder sig till vederbörande säga till en början. Däremot är det ovanligt att titeln används i ett löpande samtal, då kommer duandet ganska snabbt, åtminstone om det råder viss jämnårighet.

Fröken har blivit ett slags yrkestitel istället för att markera en ogift kvinna som det var förr, allra tidigast var en fröken en ogift kvinna högst upp i samhället. Nu skrivs ibland Fr för att inte särskilja en gift från en ogift kvinna, men det uttalas inte. Enligt min uppfattning är Fr lika onödigt som Fru eller Fröken. Ingetdera behövs i ett normalt samtal eller vanlig situation; bara vid internationella resor krävs en sådan definition. Ska man vara korrekt blir den som en gång varit gift och därmed fru inte fröken igen vid en skilsmässa. Men vem använder frökenordet i dag utanför, eventuellt, skolan? Eller ens fru?

Adliga titlar: Erik XIV införde titlarna greve och friherre (den senare tilltalas muntligt baron, hans hustru friherrinnan) vid sin kröning i juni år 1561, efter kontinentalt mönster. Innan dess fanns svensk adel utan titlar. Män som fötts i äktenskap där fadern är greve eller friherre får den titeln. Döttrar får inte någon titel förrän de möjligen gifter sig. En gift kvinna vars make är greve eller friherre benämns enligt gammal sed grevinna eller friherrinna. Hon har den titeln så länge hon är gift med greven eller friherren och som änka, men inte som frånskild, då ska hon kallas fru. Man kan alltså inte ”skilja sig” till en adlig titel. Inte heller de adliga titlarna är i dagligt bruk numera, de som förväntar sig eller kräver att kallas för dem är sällsynta, kanske lite titelsjuka? Lika onödigt är massmedias idoga användande av adliga titlar; konsekvent skulle då alla icke betitlande personer ha titeln Herr eller motsvarande framför sitt namn. Att använda någons adliga titel i hånfullt syfte är historiskt obildat och okunnigt. Den som har en sådan titel har inte hittat på den själv utan fötts till den.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (15)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-10 av 15

Jag brukar vanligtvis vifta lite i luften, försöka få ögonkontakt och säga "Ursäkta mig, skulle jag kunna få hjälp med ...". Att använda namnet från namnlappen utan att personen presenterat sig tycker jag känns oartigt.

annan Camilla, 14:07, 16 februari 2017. Anmäl

@Alexander Backlund - jag kan förstå att inte alla sjuksköterskor, oavsett kön, vill bli kallade "syster", men om du är patient och av någon anledning vill påkalla uppmärksamhet, och inte ännu har kommit till det desperata stadiet när du skriker "HALLÅ!" rakt ut och hoppas att *nån* lyssnar - vad ropar du då?

Maria T, 19:23, 15 februari 2017. Anmäl

Jag kanske ska påpeka att inte alla sjuksköterskor uppskattar att bli kallade syster.

Alexander Backlund, 14:54, 14 februari 2017. Anmäl

Alexander Backlund, 18:25, 13 februari 2017: Manlig sjuksköterska tilltalas med "Syster", i enlighet med benämningen "sjuksköterska" som är samma för båda könen.

Smart Besserwisser, 06:52, 14 februari 2017. Anmäl

Irene Holm: Hur vill du då påkalla uppmärksamhet från en manlig sjuksköterska? Knappast med "broder"!

Alexander Backlund, 18:25, 13 februari 2017. Anmäl

Apropå titlar och niande så finns det situationer där man vill hålla ett visst avstånd (som inte alls är nedlåtande). När man ligger på britsen i akutens korridor vill man ropa på "syster" när man vill ha hjälp av den okända människan, inte " Karin" som det kanske står på den lilla skylten på hennes bröst, som man ändå inte kan läsa eftersom glasögonen gick sönder när man halkade på isfläcken. Det är en yrkeskunnig person, inte en väninna jag som patient vill tala med.

Irene Holm, 10:10, 11 februari 2017. Anmäl

Min uppväxtby i nordvästra Ångermanland, befolkad av uteslutande småbönder och skogsarbetare, var i princip titellös. Undantaget var den från Härnösandstrakten inflyttade småskollärarinnan som ännu efter decenniers boende i byn fortfarande benämndes "fru Eriksson". Utom i skolan förstås - där var hon ju "fröken"...

Mats Rosin, 09:15, 11 februari 2017. Anmäl

------- MAGDALENA SVARAR: Om det är sant att kronprinsen Gustaf, sedermera Gustaf V, på besök i Dalarna fick höra av en dalkarl att "Här i Dalarna säger vi du till alla utom till dig och far din" vet jag inte... ------- En gammal Magdalena-goding, 10 år gammal nu på söndag :)

Pelle Lundén, 21:11, 10 februari 2017. Anmäl

MAGDALENA SVARAR ÄN EN GÅNG: Hans G Johansson, helt rätt förstås - jag försökte beskriva de tilltal som används, och som jag har hört det säger inte patienten "läkaren, får jag fråga xxx" utan "doktorn" osv, oavsett doktorerande, liksom "syster, kan jag få hjälp" istället för "sjuksköterskan" osv. Men det borde jag ha förtydligat, tack för ditt påpekande.

Magdalena Ribbing, 16:08, 10 februari 2017. Anmäl

Intressant men för att rätt ska vara rätt: flera av de yrken som omnämns är så kallade professioner, vilket inte ska förväxlas med en akademisk utbildning/examen. Att kalla sig läkare får bara den göra som har genomgått läkarutbildning, likaså gäller för legitimerad sjuksköterska. En doktor är en person som erhållit doktorsexamen - vilket en läkare likväl som en sjuksköterska kan göra. Det finns ingen yrkesroll som heter sjuksyster och en syster betecknar antingen en nunna eller ett släktband.

Hans G Johansson, 15:50, 10 februari 2017. Anmäl

Mobilstörare?

Fråga: I går eftermiddag när jag for hem till Haninge efter ett besök i Stockholm blev jag oerhört störd på bussen. Hemfärden tar ca 30 minuter, bussen var full och under hela resan sitter en kvinna och talar och skrattar så högt i sin mobil att jag inte kan tänka en egen tanke. Det måste ha hörts i hela bussen. Jag förstår inte ett sådant beteende, men vad kan jag som medpassagerare göra? Försöka få ögonkontakt och hyssja med fingret för munnen? Vänligt be henne tala tystare? Ovänligt be henne dämpa sig? Stå ut?
Varför talar en del människor mycket högre i mobilen än vid ett vanligt samtal med en medpassagerare?

Svar: Din fråga blir allt vanligare därför att detta slags elände drabbar allt fler i takt med att självupptagenheten blomstrar ohämmat. Visst ska man kunna prata i sin mobil under en resa med allmänna transportmedel men alla har samma rätt till ljudutrymmet, och alltså ska man inte prata så högt att omgivningen blir besvärad. Du har rätt i att många pratar högre i sin mobil än vid ett samtal med den som sitter/står bredvid – det vekar ibland som om de högpratande tror att de måste höras utan hjälp av mobilen. Förmodligen förstod inte kvinnan ifråga att hon hördes så mycket. Du kunde ha knackat henne lätt på axeln och sagt med vänligt tonfall: ”du kanske inte vet det, men du hörs faktiskt över hela bussen, lite jobbigt för oss andra.” Sannolikt hade hon då dämpat sig.

Den som ska vidta en sådan åtgärd måste mobilisera en hel del kurage, det är pinsamt och kan kännas löjligt att säga till en vuxen människa att uppföra sig som folk. Men säger man ingenting låter man eländet fortgå, och så blir det likadant nästa gång. Ett vänligt påpekande rekommenderas.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (19)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-10 av 19

Undersökningar har visat att man upplever det som mycket mer störande om man bara hör en sida av en konversation. Därför är andras högljudda mobilsamtal så oerhört irriterande för de allra flesta, jämfört när människor runtomkring en för vanliga samtal med varandra.

Lyra Lof, 11:11, 13 februari 2017. Anmäl

Ewa Dahlström, 11:12, 10 februari 2017: Har man inte rätt till tystnad om man inte bor i övre Norrland? De flesta som talar i telefon är mer högljudda än övriga och jag har svårt att förstå att man i tunnelbanan/bussen måste tala med en person som inte befinner sig i tunnelbanan/bussen. Varför ringer man inte innan man åker? eller efter att man kommit fram?

Smart Besserwisser, 07:07, 11 februari 2017. Anmäl

I Japan forvantas passagerare att inte prata hogt med varandra eller prata i mobilen pa tag och bussar etc. Skyltar ar uppsatta for att paminna att tysta mobilerna och att man befinner sig pa allman plats dar manga vill lasa, sova eller vila utan att bli storda.

Tycker jag Iallafall, 17:33, 10 februari 2017. Anmäl

Jag kan hålla med om att, vissa grupper, skriker i mobilen. Men normal samtalston får man tåla, annars finns det fina, tysta stugor i övre Norrland.

Ewa Dahlström, 11:12, 10 februari 2017. Anmäl

Att det blir mer privata och högljudda samtal i offentliga miljöer beror på att mottagaren sitter möjligen hemma ex och tar upp högst privata ämnen. Samt att det hörs dåligt pga av motorljud, andras prat mm och då måste vederbörande skrika i mobil för att höras av motpartner. Det går inte att jämföra med vanligt samtal mellan två partner som pratar halvtyst till varandra och tar inte upp privata ämnen pga omgivningen. Som det var förr...

Ewa Atena, 20:19, 9 februari 2017. Anmäl

Mycket bra svar, Magdalena! Själv är jag mycket sparsam med mobilsamtal i offentliga miljöer, men jag förstår dem som måste prata (nått med barnen på dagis, Olle har fått en spik i handen, etc). Men att sitta och prata"strunt" högt på kommunala färdmedel kan jag icke acceptera. Jag kanske är gammeldags, men jag tycker att telefonsamtal är privata och ska förläggas till hemmet, arbetsplatsen eller de nu utrangerade telefonkioskerna. Med respekt för din spalt teckanar Staffan Berger

Staffan Berger, 15:30, 9 februari 2017. Anmäl

Usch, nu har de slappa tangenterna och den dåliga korrekturläsaren slagit till igen! Ska skärpa mig! "Meddelandeiver"? Over´n out!

gamla Tekla, 14:32, 9 februari 2017. Anmäl

Får lust att spekulera i varför folk pratar högt i mobilen på bussen. Det kan vara svårt att höra vad som sägs i mobilen när det finns ett konstant ljud som en bussmotor i bakgrunden, kanske kompenserar mobilprataren då genom att höja sin egen röst? Det är ingen ursäkt förstås...

Sweydia Ism, 14:14, 9 februari 2017. Anmäl

När jag försöker läsa på T-banan och någon högljutt talar i sin mobil brukar jag ge arga ögat och byta plats om det går. Ibland är det stört omöjligt att läsa på T-banan det är fullt av högröstade personer som talar i telefon och behöver jag veta vem som varit otrogen med vem eller har problem med polisen Jag brukar tänka att dom vet ju inte vem som sitter bredvid, jag kan ju känna den personen dom talar om Man kanske ska tänka sig för vad man pratar om i mobilen så att andra hör

Ulla Flodin, 14:09, 9 februari 2017. Anmäl

Nej, jag har ingen Webbsida! Tar tillfället akt och funderar över den "meddelandeiver" som tycks råda. Är det absolut nödvändigt att vara tillgänglig ständigt och jämt - eller att förvänta sig detta av andra?

gamla Tekla, 12:39, 9 februari 2017. Anmäl

Presentnej?

Fråga: Vi hade nyss 70-årsfest då vi bjudit cirka hundra släktingar och vänner. På inbjudan skrev vi ”ingen uppvaktning”. Hälften kom med presenter av olika slag. Vänligt naturligtvis. Det var kommande upplevelser spabesök, biobiljetter, presentkort på restaurangbesök, blommor. Mycket trevlig uppvaktning men jag tycker det känns fel mot andra som kanske kände sig obekväma för att de inte hade något med sig men de hade gjort enligt önskemål i inbjudan.

Vilket är som gäst rätt, ta med present eller inte?
(Vi är själva bjudna på en fest där det också står ”ingen uppvaktning.”)

Svar: Det mest artiga, brukar jag svara på frågor om man ska ha med sig en present trots att sådana undanbetts, är att avstå från att ge present. De som ändå tog med sig presenter ”vågade” inte låta bli, så fast rotad är traditionen att ge något till den som firar födelsedag.
Det är alltså vänligt av gästerna att inte ta med något, om detta önskemål har uttryckts tydligt. Hörsammar man denna önskan visar man respekt för inbjudaren.

De gäster som inte gav något gjorde rätt och har absolut ingen anledning att känna sig obekväma.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (44)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-10 av 44

MAGDALENA SVARAR ÄN EN GÅNG: Så det så; sannolikt betyder "ingen uppvaktning" att jubilaren vill slippa både blommor och presenter. Men man förstår det man vill, och tolkar som man vill, här hade ju ett antal gäster förstått uppmaningen "ingen uppvaktning" så som du och många andra gör. Och det är ingenting jag kan eller vill påverka, jag har svarat på den aktuella frågan om presenter att artigast är att avstå från att ge sådana vid uppmaningen "ingen uppvaktning." Problemet är ändå litet!

Magdalena Ribbing, 08:42, 13 februari 2017. Anmäl

Fast där säger du emot dej själv, Magdalena. Om det kan betyda "inga presenter" kan det lika gärna betyda "inga blommor" eller "Inga tal" eller vad som helst som födelsedags"barnet" inte vill bli utsatt för. Tar man bort ordens ursprungliga mening och börjar göra egna betydelser så kan "Ingen uppvaktning" få precis vilken betydelse som helst inom gratulationsområdet.

Så det så, 08:30, 13 februari 2017. Anmäl

MAGDALENA SVARAR IGEN: Så det så, det skulle nog ha stått "inga tal" om jubilaren inte ville att tal skulle hållas. Och att hindra gästerna från att säga grattis under festen verkar lite bisarrt. Förmodligen känner gästerna sin jubilerande vän tillräckligt väl för att fatta vad som avses. Men jag kommer aldrig att rekommendera formuleringen "ingen uppvaktning" för att markera "inga presenter." Det finns bättre fraser för sådant. Däremot är den aktuella betydelsen fortfarande klar för mig.

Magdalena Ribbing, 20:28, 12 februari 2017. Anmäl

Men Magdalena, hur ska man kunna veta att "Ingen uppvaktning" inte betyder "Håll inga tal" eller tom "säg inte grattis under festen"? Hur ska man veta att det ska tolkas som just att FS inte vill ha presenter? Har precis som Anna Holmberger googlat den specifika frasen och får inga som helst träffar där det skulle betyda att man undanber sig presenter, vilket tyder på att det är en liten subkultur som använder frasen på det viset.

Så det så, 20:18, 12 februari 2017. Anmäl

MAGDALENA SVARAR OM IGEN: Anna N, naturligtvis är det bästa att alla förstår vad inbjudan avser, klädsel, tid, förtäring osv. Min bestämda uppfattning är att den som får ett inbjudningskort med texten "XX inbjuds till födelsedagsfest, ingen uppvaktning" kan vara absolut säker på att vara bjuden till festen; att inbjudaren inte vill ha presenter uttrycks med "uppvaktning". Hur man kan misstolka detta förstår jag däremot inte. Bättre formuleringar finns förvisso. Men det är en annan sak.

Magdalena Ribbing, 14:26, 11 februari 2017. Anmäl

Men, Magdalena, du brukar ju betona vikten av att vara tydlig i inbjudan och inte glida på betydelse gällande t ex klädkod. Just för att gästerna inte ska behöva tolka vad man menar. (Det handlar ju inte om att inte komma på festen, utan att få känna sig säker och bekväm med vad som gäller) Det korrekta rådet till FS vore väl att formulera inbjudan tydligt nästa gång, i stället för att lägga "skulden" på de som inte lyckats tolka vad just FS avsåg med ordet "uppvaktning".

Anna N, 10:19, 11 februari 2017. Anmäl

MAGDALENA SVARAR IGEN: Anna Holmberger, du kanske tror att det var en annonsering om "ingen uppvaktning" - men frågan handlar om en formulering på ett inbjudningskort där det faktiskt inte går att tolka raden "ingen uppvaktning" på annat sätt än "inga presenter." Inbjudan hade sänts och hur någon skulle kunna få för sig att den skulle betyda motsatsen: "kom inte hit" är obegripligt. "Ingen uppvaktning" är ingen lyckad formulering, men omöjlig att missförstå på personliga bjudningskort till en fest.

Magdalena Ribbing, 08:35, 10 februari 2017. Anmäl

Ni är många, inklusive Magdalena, som skriver att det är tydligt att "ingen uppvaktning" betyder "inga presenter". Själv har jag aldrig hört den tolkningen, så skulle jag få en inbjudan till nån som annonserat om "ingen uppvaktning" skulle jag uppfatta det som "ingen uppvaktning förutom från er som är personligt inbjudna". För säkerhets skulle googlade jag synonymer till uppvaktning, och kollade flera källor. Ingen av dem backar upp betydelsen "gärna besök, men inga presenter". Klartext tack!

Anna Holmberger, 17:45, 9 februari 2017. Anmäl

Visst, kan man sucka över oförståendes brist på ordförståelse. Jag själv och andra förträffliga skulle, så klart, ha tagit reda på fakta - eller, redan haft saken klar för oss. Men, att hälften av de 100 inbjudna, ref. FS fråga, inte hade förstått, förtjänar varken suckar eller bannor. Om inbjudan, istället, skrivits på klarspråk - vilket såväl M.R. som kommentatorer gav exempel på - hade både FS och gäster inte behövt känna sig så obekväma.

gamla Tekla, 14:19, 9 februari 2017. Anmäl

Nu läste du visst ord som jag inte skrev "Sett Förr", jag har aldrig påstått att jag inte förstod, jag förklarade förvirringen som råder när man själv hittar på innebörden av ord. Självklart förstår man att personen som skriver sådär inte vill ha presenter(!) eftersom att avstår man från uppvaktning så avstår man från gratulationer, så det man säger är att "folk får gärna komma på födelsedagsfest men låtsas dock som att jag inte fyller år". Hur svårt är det att bara vara tydlig istället?

Madelene J., 14:01, 9 februari 2017. Anmäl

Avbrytarstopp?

Fråga: Har en fråga jag inte sett tidigare. Om man har en väldigt intressant diskussion i en grupp händer det ofta att någon avbryter och tar över med egna ovidkommande och ointressanta samtalsämnen. Den sortens dominanta tråkmånsar märker aldrig själva andras ointresse trots sura och uttråkade blickar och pratar oavbrutet utan att ge andra en chans.

Det kanske inte är så intressant att lyssna till vad den här personens granne på landet sagt och gjort, eller rent skitsnack om andra människor, när man precis var inne i en spännande diskussion. Tycker det händer ganska ofta i olika sammanhang och det är inte så att det handlar om diskussionsämnen som skulle kunna vara känsliga för någon. Det är så tröttsamt, hur hanterar man sånt?

Svar: Det är inte någon helt ovanlig situation som du beskriver. Den avbrytande personen är förmodligen utanför gemenskapen och gör ett försök att komma in i den, tyvärr med fel metod. Obs att när det gäller ämnen som kan vara känsliga för någon kan man faktiskt genast avbryta och säga ”ledsen men det där är inte något som vi ska höra.”

I andra ämnen hjälper inte sura blickar mer än att hälla vatten på en gås, dvs inte alls. En bra metod att få den avbrytande att inse sitt misstag är att övriga tvärtystnar när avbrytaren börjar prata, och låter vederbörande prata på utan kommentarer.

Efter en stund måste avbrytaren dra efter andan och då börjar övriga prata igen precis där deras samtal avbröts, som om avbrottet inte ägt rum. Men ta då in avbrytaren i samtalet, ställ en fråga som kan ge ett kort svar. Att utesluta någon ur en gemenskap är alltid fel. Är det helt hopplöst att få en avbrytare att inse läget kan någon hygglig kollega/vän ta vederbörande avsides och förklara att detta avbrytande är besvärligt för övriga. Avbrytaren vet antagligen inte om sitt beteende, ingen med normalt vett vill vara medvetet otrevlig.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (9)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-9 av 9

Det här är ett ganska vanligt beteende hos människor som har en hörselnedsättning. Avbytaren känner sig utanför och vill komma med i gemenskapen. En förklaring, men ett beteende som kan vara störande för dem som är mitt uppe i en intressant diskussion. Någon lösning har jag faktiskt inte! Landbacken

Gerd Wetterlind, 07:37, 9 februari 2017. Anmäl

Nog är det irriterande när folk avbryter en intressant diskussion med ett för en själv ointressant ämne, men förståeligt om den ursprungliga diskussionen rör sig kring ett ämne där "avbrytaren" inte har kunskap, och det är en vanligt återkommande diskussion. På arbetsplatser särskilt misstänker jag det är vanligt (är på min iaf), kommer en administratör till fikarummet och teknikerna sitter och pratar "tekniska" *igen* så är avbrottet begripligt :).

annan Camilla, 09:34, 8 februari 2017. Anmäl

FS låter onekligen rätt pompös. Däremot tror jag att vi är flera som undrar hur man hanterar folk som aldrig kan delta i gemensamma samtal utan att förstöra genom att ständigt fokusera på sig själva (eller sin partner/barn/granne) Alltså de som alltid sitter som på nålar för att ta ordet och få hålla låda i stället för att lyssna och delta med korta inspel. Som en fotbollsspelare som vägrar passa och i stället springer iväg med bollen ut från plan...

Anna N, 07:07, 8 februari 2017. Anmäl

Jag undrar lite över FS:s grepp om läget, då han/hon säger (två ggr) att det här händer "ofta". (Verkligen?) Vilket jag kanske skulle köpa om FS inte i nästa andetag sagt att diskussioner FS sjäv deltar i minsann är "väldigt intressanta" respektive "spännande". OK then...

Lyra Lof, 22:44, 7 februari 2017. Anmäl

Om man bortser från mindre bra formuleringar i frågan, så tycker nog jag att man får anpassa sig och delta istället för att ta över, om alla utom en själv är så intresserade av ett ämne, (om det inte håller på alldeles för länge förstås.) Vill man ägna sig åt illasinnat skvaller istället, får man väl göra det vid något annat tillfälle med likasinnade.

M K, 18:37, 7 februari 2017. Anmäl

Alla samtalsämnen och diskussioner kan bli tråkiga för någon annan, särskilt om de håller på länge och man inte är intresserad av fotboll, golf, småbarn mm. Då är det helt rätt att avbryta dominanta samtalsämnen med inlägg om grannens göranden och låtanden eller vädret.

Augusta Wik, 16:05, 7 februari 2017. Anmäl

Magdalena. Hur kommer det sig att när man tycker en diskution håller på spåra ut eller drar ut för länge eller är om ämnen som inte alls känns bekväma ska vara lösningen att helt abrupt byta samtalsämne för att kunna bryta det och då ska den som blir avbruten inse att man inte vill ha fortsatt diskution men nu så ska den som blir avbruten av någon som tycker att det räcker nu ska få säga att "Det där är vi verkligen inte intresserade av" och sedan gå vidare med det man höll på med?

LB ., 12:57, 7 februari 2017. Anmäl

Håller med KK, trist ställd fråga! Visst finns problemet, men betydligt oftare är det tvärtom, dvs. att en grupp "dominanta tråkmånsar" (för att använda FS:s begrepp) går på om sitt favoritämne (ofta politiskt) i all oändlighet trots att andra tröttnat för länge sen. Till slut blir någon av de andra desperat och bryter in med vad som helst för att försöka byta samtalsämne.

Bengt Carlsson, 12:49, 7 februari 2017. Anmäl

Ibland är frågorna här så osympatiskt ställda att man blir benägen att identifiera sig med den beskrivna problemskaparen. Själv skulle jag med nöje vinnlägga mig om att avbryta alla "spännande diskussioner" som just denna frågeställare är inblandad i. Gärna med någon rekordtråkig anekdot om lämpligt vald "granne på landet". Med detta sagt är det naturligtvis ett otyg att ständigt avbryta andra. Undvik det.

Kap Kennedy, 08:50, 7 februari 2017. Anmäl

Facebookfel?

Fråga: När min man avled meddelade jag självklart närstående (släkt och vänner) personligen detta. Eftersom dödsfallet skedde sent en lördagkväll, väntade jag med att ringa till söndagen.
Döm om min förvåning och upprördhet när jag måndag kväll förstod att detta hade lagts ut på Facebook! Jag är ingen vän av den typen av socialt ”umgänge” vilket min man inte heller var när han levde och jag tog mycket illa vid mig.

Av praktiska skäl hade jag ju då inte hunnit få ut dödsannonser i DN, SvD samt UNT.
Vi har en stor bekantskaps- och vänkrets och vem/vilka som tagit sig friheten att sprida dödsfallet via Facebook har jag inte en aning om, men någon som kände oss närmare kan det inte ha varit.

Det borde kanske påpekas för allmänheten att sådana tilltag som att meddela dödsfall via Facebook inte är som det ska vara – om man inte ombetts att göra det av närmast anhörig/a. Eller är det godtaget numera?

Svar: Ännu ett bevis på uselt beteende på Facebook av någon eller några beskäftiga oförstående personer. Naturligtvis är det helt fel att lägga ut information om någons död på Facebook, om inte de närstående själva gör det. Jag vet tyvärr inte vad man kan göra åt detta som ju kan vara förfärligt, kanske skadligt, om någon nära vän eller släkting inte hunnit få personligt meddelande om dödsfallet.

Den eller de som gjorde detta behövde väl en så kallad nyhet som de tänkte sig skulle göra deras Facebookkonto och därmed dem själva mer intressanta – och det är som sagt oursäktligt. En avlidens närstående måste ha ovillkorlig rätt att meddela dödsfallet på det sätt som passar dem. Andra kan absolut inte ta sig den friheten. Man kan undra vilka egendomliga behov som driver vissa människor att bete sig så som du beskriver. Det kan oavsett orsak inte uppmuntras – vore Facebookvännerna anständiga skulle de stryka sig från detta konto.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (50)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-10 av 50

Detta är släkt med det fenomen som drabbar kända människor i media. Dvs att få delar av sitt liv uthängt, även i de svåraste stunder och att detta då drabbar även familj och vänner.

Anna N, 09:06, 10 februari 2017. Anmäl

kan jag säga att det är oväsentligt vad ert personliga fall är eller vad er personliga attityd vad gäller FB/sociala medier är? Gud, jag förlorar tron på mänskligheten... Hur folk anammar allt digitalt bara för att det finns, utan att tänka. Utan att reflektera över att andra kan ha en annan approach—inte för att de är *efter*, utan att de kan ha ifrågasatt vad vad sociala medier bidrar eller inte till deras liv.

Lyra Lof, 09:34, 9 februari 2017. Anmäl

Det obegripliga är hur klåfingriga folk är. VARFÖR vill man ta på sig att lägga ut en nyhet på FB om någons död om man inte är nära anhörig??? För att få många likes och "finaste du"? Hur kan en vuxen människa INTE inse att den döde kan ha haft närmare anhöriga/vänner än "jag" och att dessa förtjänar att få veta genom ett samtal i stället. Kan man inte lugna sig lite? Kanske rent av sörja lite innan man sensationslystet börjar fingra på tangenterna....

Anna N, 09:16, 9 februari 2017. Anmäl

Kristina S: Jag svarade inte på ditt inlägg öht så jag vet inte hur du kände dig träffad. ("Påhopp"? Vad? Det säger mer om dig än om mig.) Igen: bla bla bla, Facebook är inte ett sämre sätt att meddela, bla bla. Visst. DU och tusen andra kan tycka det. Men det är OVÄSENTLIGT. Fattar du det? För det är upp till personen i frågan vad han/hon vill göra. Hur kan du inte förstå det? Jag förstår att du tycker att FB är *jättebra!*. Well good for you. Fortsätt med det. Men det är helt oväsentligt

Lyra Lof, 09:16, 9 februari 2017. Anmäl

@ AA 19.08 Håller med fullständigt. Jag har inte heller påstått något annat i mitt inlägg.

Kristina S, 07:55, 8 februari 2017. Anmäl

@ Lyra Lof 23.11 – har ingen aning om hur du har tolkat mitt inlägg som om att FS inte har rätt att meddela via en annons i tidningen….. jag skrev faktiskt ‘’Självfallet ska inte andra meddela dödsfallet utom det ska göras av de närmaste’’. Ganska tydligt tycker jag. Läs innan du gör påhopp tack. Det jag beskrev var att tiderna förändras och att man inte behöver tycka det är konstigt att ett dödsfall meddelas via tex FB istället för en annond i en tidning. Det har inte mindre värde än en annons. Social media är inte ett fy, fy sätt att medela sig i 2017, allt beror på hur du använder det. I mitt fall skulle ett meddelande på FB faktiskt nå ut till fler av de som har intresse att veta än vad en annons skulle göra. Jag ville bara påvisa att det finns olika situationer. Jag pratade faktiskt inte om FS överhuvudtaget. FS har rätt att meddela dödsfallet på vilket sätt som helst och ja, jag tycker det var fel att andra personer la ut det på FB innan FS med familj hunnit meddela. @ Kap Kennedy 14.27 – så det skulle vara troligare att eventuella okända oäkta barn skulle finnas i min mans födelseort som han lämnade när han var 21 (vi är nu 40+) än i det landet vi nu bor i? Om det skulle finnas odokumenterade förbindelser som jag inte känner till så vet jag ju inte heller var i världen de personerna skulle bo så jag tycker fortfarande att en annons i en lokal tidning är meningslöst. Tack för din åsikt men jag förblir oening med dig på den punkten;-)

Kristina S, 07:54, 8 februari 2017. Anmäl

MAGDALENA SVARAR IGEN: När någon dör är det de närståendes rätt att meddela detta, förr per brev till alla berörda, senare per telefon till de närmare plus dödsannons i den dagstidning som når flertalet bekanta, numer ofta enbart med telefonsamtal. Andra ska inte ta sig friheten att meddela dödsfallet innan de närstående nått dem de vill meddela, av en rad orsaker. Det handlar om hänsyn som kan vara oerhört viktig. Barn som är okända för familjen får kännedom om dödsfallet när arvet ska skiftas. Dödsfallet är framförallt en privat händelse av störst betydelse för de anhöriga. Det finns ingen skyldighet att publikt meddela detta om man av någon anledning inte vill göra det.

Magdalena Ribbing, 07:53, 8 februari 2017. Anmäl

Pelle L: "den som tror att han/hon har "ensamrätt" på nyheten om en närståendes bortgång har ju fel helt enkelt." Jag är stum... Hör du hur du låter? Och din slutkläm om "familj-gullegull" (familje-gullegull? för att något själv vill bestämma hur makens/makans dödsfall ska hanteras?) är så förskräcklig att jag ska låtsas att du inte sa det. La-la-la-la-la, jag hör dig inte!

Lyra Lof, 23:37, 7 februari 2017. Anmäl

Det uppenbara sättet att bestämma vem som är mest närstående? Den person man begravs bredvid. Dvs maken/makan. Case closed. Pelle L: "Det verkar som många här inte har hunnit med, och växt in i det nya digitala info-samhället." Det du säger är både oförskämt och fantasilöst. Du antar att de som inte anammar allt i det nya "digitala infosamhället" är tröga och lite efter (till skillnad från dig)—inte att det kan vara ett val. Tilllför A något till mitt liv? (Ja.) Gör B det? (Nej, tvärtom.)

Lyra Lof, 23:31, 7 februari 2017. Anmäl

Då FS ville meddela dödsfallet via en dödsannons får man väl anta att det är meningsfullt för FS och maken/makan, eller hur? (Oavsett om DU och DIN man är från två olika länder och ni nu bor i ett tredje och var skulle ni annonsera? Ska FS gilla läget pga av er situation? Eller er attityd?) Jag gissar att FS bor på en mindre ort, har bott där hela livet/i årtionden, och där de flesta fortfarande prenumererar på den lokala morgontidningen så deras vänner, bekanta & släktingar ser annonsen.

Lyra Lof, 23:11, 7 februari 2017. Anmäl

Trevlighetsråd?

Fråga: Angående förra fredagens fråga från ”Etikettlufs” som visste för lite om hur man beter sig, kan Magdalena förklara vad en inte får säga när en träffar folk som inte är så bekanta? Det verkar finnas mycket som skulle vara så fel. Vad är det för frågor som inte får frågas?

Svar: När mejl som detta kommer till spalten blir jag extra glad – det visar på ett intresse för andra som kan betyda mycket mer än en stunds trevligt prat. Med intresse för andra menar jag inte den alldeles för vanliga privatnyfikenhet som ställer till så mycket elände i mänsklig samvaro. Tvärtom, faktiskt. Kan man hejda sin önskan att vilja klampa in i andras privatliv har man kommit en bra bit på väg till att bli trevlig.

I grunden handlar det om att vara empatisk; ordet betyder sökande till kärlek, från grekiskans empatheia som innebär stark känsla. Är man empatisk har man förmåga till inlevelse, förståelse för andras känslor och begriper att man inte kan säga och fråga vad som helst, även om man säger sig själv att det är välment. Efter mina många år som frågesvarare i DN har jag fått mängder av exempel på frågor som aldrig borde ha ställts. De som sårar och kränker med sina frågor brukar hävda att de är vanligt hyggligt medmänskliga. I verkligheten är de ofta förklädda i nyfikenhetens ihåliga mantel. Kan man tänka sig själv i den andra personens situation avstår man från en hel del yttranden.

Exempel på sådant man inte ska fråga eller säga innan man har en närmare vänskap och kanske inte ens då:

Det ofattbart klumpiga: ”Har du barn? Jaså inte. Varför inte, kan du/ni inte få barn? Det är ju underbart med barn! Har ni tänkt på att adoptera?”
Det snokande: ”Du har ju blivit rik, vad ska du göra med pengarna?”
Det kränkande till den som är överviktig: ”Men ska du verkligen ta en kaka till/äta det där?”
Det stöddiga till den som är arbetslös: ”Jaså, har du inget jobb? Har du försökt med xxx, det finns ju massor av arbetstillfällen bara man anstränger sig att söka. Har du tänkt på att skaffa en utbildning?”
Det obehagliga till den som har arbete: ”Vad tjänar du?”
Det plånboksrotande till den vars hem man besöker: ”Äger du den här lägenheten? Vad kostade den? Hur finansierade du den?” Eller ”Är det hyreslägenhet? Fick du betala svart? Vad betalar du i hyra? Hade du ett bra bytesobjekt?”
Det djupt sårande till den som inte har en partner: ”Lever du ensam? Vill du det? Har du haft en relation någon gång?”

Människor vet vilka problem de har. De behöver vanligen inga dryga råd om att banta, skaffa utbildning, adoptera. De som har barn och vill berätta om dem gör det utan frågor. Om inte ska de inte tvingas redogöra för sin barnlöshet och dess orsaker. Att fråga om andras ekonomi är riskabelt, den som har förhandlat sig till en bra lön kanske inte vill berätta det, den som har lägre lön än normalt skäms kanske över det, den som jobbar oavlönad för att skaffa sig praktik vill inte säga det.
Finansiering av en bostad kan vara ett arv, en lotterivinst, ett lån som ingen annan har med att göra och som man inte vill berätta om. Och så vidare.

Men vad ska man prata om när allting verkar förbjudet? Nåja, förbjudet är det inte, men taktlösheten bör hållas i mycket strama tyglar. Det går att prata om neutrala ämnen, omgivningen, TV-program, filmer, miljöfrågor, aktuellt om världsläget, mode, gastronomi, vädret – något ämne kan en tänkande människa ta upp förbi det som kan såra, väcka sorg, obehag, vrede.

Bästa sättet att vara en hygglig medmänniska är att tänka efter innan man ställer en fråga till en ny bekant. Men du kommer att klara dig bra i umgänget med andra, du har ju redan förstått att det finns gränser.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (24)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-10 av 24

Madeleine J: Men hur menar du nu. "De som har barn börjar ändå prata om dem väldigt fort". Hur kan det vara ok då??? Om man börjar mala på om sina egna ungar sårar man väl barnlösa lika mycket? Om ämnet är tabu vid en första bekantskap gäller det väl åt alla håll?

Anna N, 10:25, 11 februari 2017. Anmäl

En tidigare kollega till mig hade standardfrågan "hur gamla är dina barn" till nya medarbetare. Det var fult på flera sätt, dels för att det egentligen betydde "har du barn", vilket hon inte hade med att göra, dels för att det var ett sätt att gå runt den frågan och vara ännu mer nyfiken, dels eftersom det blev den tillfrågade som fick svara "jag har inga barn", vilket kanske inte var önskvärt att meddela just då, men vad skulle man annars svara?

Friterade Mulor, 15:54, 7 februari 2017. Anmäl

Anna N, man frågar verkligen inte om barn! Hur svårt ska det vara att förstå? De som har barn börjar prata om dessa väldigt fort ändå så varför detta eviga behov av att veta så fort som möjligt? Som Magdalena har försökt förklara så finns det MÅNGA anledningar till att detta ämne är privat. Allting med kroppen borde få vara privat om man inte självmant vill börja prata om det.

Madelene J., 13:33, 7 februari 2017. Anmäl

MAGDALENA SVARAR: Anna N, du kan hantera en onödig fråga, men alla andra klarar det inte. Så många mejl som nått mig angående detta med barnlöshet vet jag att den frågan inte ska ställas till en ny bekantskap - och det är ju vad det handlar om: fråga inte till en början det som riskerar att uppfattas som privat, kränkande, nedlåtande, provocerande. Tids nog kan alla slags frågor ställas, om det finns anledning, när man har nått en nivå av vänskap som man bedömer tål obs! vänlig nyfikenhet.

Magdalena Ribbing, 08:27, 7 februari 2017. Anmäl

Nästan alla ämnen kan vara känsliga för några. I spalten har vi läst att någon ser en fråga omuppväxtort, eventuella barn, arbete, boendeort etc etc som kränkande. Frågan är väl om det är rimligt att göra så många ämnen till tabu. Själv ofrivilligt barnlös, ser jag det som mitt ansvar att hantera detta. Det är dock en milsvid skillnad mellan frågan "Har du barn? och "Varför har du inga barn?"

Anna N, 08:09, 7 februari 2017. Anmäl

@ FS, Vad en, två eller flera kan säga är svårt, vad Man däremot kan säga, där borde allmänt hyfs styra, Vilket det tyvärr inte alltid gör.

Ewa Dahlström, 12:09, 6 februari 2017. Anmäl

MAGDALENA SVARAR: lilla moi, många års frågesvarande har givit mig den viktiga erfarenheten att just frågan om barn hör till de farligaste i sociala sammanhang. Den som just förlorat ett barn, som saknar någon att ha barn med osv, förmår sällan svara ett neutralt likgiltigt "nej" på frågan om personen har barn. Varför måste frågan ens ställas? Den som vill berätta om sitt-sina barn gör det ofrågad - obs bör notera om den andra parten vill veta mer. Barn är livets kärna. Varsamhet om dem måste visas.

Magdalena Ribbing, 11:18, 5 februari 2017. Anmäl

Man ska inte fråga om folk har barn, för det bör de få berätta själva om de vill. Samtidigt ska vi som har barn inte prata om våra barn, för det är de andra kanske inte intresserade av. Självklart ska man inte rota i andras privatliv, men en enkel fråga "har du barn?" - gå till annat ämne vid nej, om ja har man hittat en gemensam beröringspunkt för vidare samtal om man själv har barn. Vad är det som är så himla farligt med den frågan om man undviker närgångna följdfrågor?

lilla moi, 10:46, 5 februari 2017. Anmäl

Hörde smått chockad en person säga "det kunde varit värre" till en ny bekant som uppenbart har en väldigt jobbig situation. Det gäller att tänka först och tala sen...

M K, 09:25, 4 februari 2017. Anmäl

https://www.youtube.com/watch?v=P01hRhD0NGQ en länk till en härlig låt som säger massor om detta, med massor a humor. från Norges Ingmar Nordströms (eller är det tvärtom?) Om jag misslyckats med länken, heter gruppen Ole Ivers ochh låten "Nei, så tjukk du har blitt.". OBS videon Suveränt kul!

Maja Gräddnos, 22:50, 3 februari 2017. Anmäl

Tackmejl?

Fråga: Jag har varit på jobbintervju och undrar om det är viktigt att skriva ett tack-email och i sånt fall hur lång tid har jag på mig att skriva det? Intervjun var i onsdags.

Svar: Vad skulle du skriva i ett tackmejl? ”Tack för att jag fick tala med dig”?

Du har besökt enligt överenskommelse en person som eventuellt vill anställa dig, ni har haft ett samtal på vederbörandes arbetstid, och du har egentligen ingenting att tacka för.

Så nej, inte något tackmejl.

För övrigt ser jag av frågorna till min spalt att allt fler vill slippa andra arbetsrelaterade mejl än de riktigt nödvändiga och betydelsefulla. Din eventuella arbetsgivare kan rentav bli tacksam om du avstår från att tackmejla.

Magdalena Ribbing

Tillägg: Bland kommentarerna till mitt svar finns flera som direkt motsäger det jag har skrivit. Det gör att jag tar tillbaka det jag så bestämt råder till, alltså att inte skriva ett som jag menar onödigt mejl, utan att efter intervjun skicka ett kortfattat artigt mejl med innehåll ”tack för samtalet, arbetet verkar intressant, jag vill gärna ha det.” Så görs tydligen numera enligt bland annat amerikanskt mönster. Även frågeställaren meddelas detta direkt.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (16)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-10 av 16

Bra, MR. Iofs förvånad över att FS inte bara googlade, relevant att kolla med dem som är rekryterare och jbbar med saken.

Gott Råd, 08:40, 3 februari 2017. Anmäl

MAGDALENA SVARAR PÅ NYTT: Gott Råd: tack, jag har nu läst den länk du bifogar och backar därmed från min uppfattning om att inte mejla ett tack till den som man har intervjuats av. Min kunskap om att inte skriva onödiga mejl (som tack-för-att-du-intervjuade-mig) har tydligen blivit förlegad. Ofta får jag frågor om hur man ska slippa mejl som man inte har nytta av - men det råder uppenbart en förändring angående detta. Så jag lägger till en uppdaterande rad i mitt svar, och tackar för kommentarerna i ämnet.

Magdalena Ribbing, 08:36, 3 februari 2017. Anmäl

Nja, här är en av många länkar som råder till motsatsen,,skicka tackbrev är rätt https://www.studentum.se/student/Rekryterarens_baesta_tips_infoer_intervjun__d8107.html Bla Jusek, många fackförbund etc. Dessutom, oerhört sällsynt att man intervjuar 50 till ett jobb

Gott Råd, 08:26, 3 februari 2017. Anmäl

MAGDALENA SVARAR IGEN: Ni är flera som anser att det är rätt med ett tackmejl från den som sökt ett jobb och intervjuats av den som eventuellt vill anställa personen. Nå, säg att det är 50 personer som intervjuats för samma jobb och som alla enligt era råd efter intervjun mejlar att de är intresserade av jobbet (annars hade de inte sökt det får man anta), att deras referenser finns (knappast oväntat), att de tror att de skulle trivas där. Verkar detta rationellt? Praktiskt för arbetsgivaren?

Magdalena Ribbing, 07:47, 3 februari 2017. Anmäl

MR:s fråga är berättigad. FS kallades till intervjun för att man såg denne som en kvalificerad framtida medarbetare, som man var intresserad av. Om FS tackar kan det framstå som om FS själv inte ser sig som tillräckligt kvalificerad och därför känner tacksamhet över intresset. Att tacka efter en anställningsintervju får väl ändå betraktas som ovanligt. Det kan ge en vink om att man inte vet hur man brukar bete sig. Och det är väl inget intryck man vill ge en möjlig arbetsgivare?

Marie Persson, 21:20, 2 februari 2017. Anmäl

Nu kanske andra regler galler i Sverige, men i USA, dar jag bor, sa ska man absolut skriva ett mail och tacka for att personen tagit sig tid att interviewa, be att dom hor av sig om dom har fragor och tala om vad man tyckte var intressantast med jobbet man soker och foretaget i stort. Att inte skriva och tacka anses som valdigt ohovligt har.

Tycker jag Iallafall, 20:46, 2 februari 2017. Anmäl

Min första tanke var att det var fel att tacka, inställsamt och fånigt. Men, idag kan det vara mycket svårt att få ett jobb, det kanske var många med likvärdiga meriter som sökt. Då kan det vara idé att påminna om sin existens, inte genom att just tacka kanske, men att skriva något om att man under intervjun känt att man verkligen skulle trivas på just denna arbetsplats och nu hoppas att intervjuaren sett ens potential. I valet mellan två kan ett rättstavat och trevligt mail bli det som avgör.

Irene Holm, 17:21, 2 februari 2017. Anmäl

Jo, det är helt rimligt att uppfatta ett svar som hånfullt, när det inleds med en retorisk fråga och ett retoriskt svar på den. Det är vanligt på söka jobb-kurser att det rekommenderas att man efter en intervju återkopplar just med något i stil med "tack för samtalet, ser fram emot vidare kontakt". Sedan kan man tycka vad man vill om det, men om man är en av ett litet antal intervjuade och den enda som inte tackar för att de tog sig tid, då kanske man inte får jobbet.

Friterade Mulor, 17:18, 2 februari 2017. Anmäl

MAGDALENA SVARAR: Susie Dahl och Så det så: Mitt svar var inte det minsta hånfullt, det fanns ingen anledning till något sådant. Ni läser in något som finns i er egen uppfattning, inte i min. Susie Dahl verkar anta att jag som högst sannolikt är äldre än Susie Dahl insisterar på en mängd tackande som Susie Dahl förmodligen inte håller med om. Men den spydigheten mot mig är irrelevant för mitt svar. Jag menar precis vad jag svarade, exakt vad skulle man tacka för efter en anställningsintervju?

Magdalena Ribbing, 17:05, 2 februari 2017. Anmäl

Instämmer med Susie Dahl, svaret från MR känns mycket hånfullt.

Så det så, 14:20, 2 februari 2017. Anmäl

Olycksfoto?

Fråga: Det gäller olycksfrosseri, den relativt nya ovanan vissa människor har: att fotografera händelsen (istället för att ens försöka hjälpa till) när de kommer till en olycksplats och sedan lägga ut bilden/bilderna på de sociala medierna.

Har Magdalena något tips på vad man kan säga åt en tanklös person man ser håller på att fotografera händelsen? Ryta åt honom/henne att : ”Det där slutar du/ni med-genast!” – eller något annat? Jag tycker inte att man behöver vara vare sig artig eller finkänslig vid ett sådant här tillfälle – och att ge sig in i någon längre diskussion med denna/dessa milt uttryckt tanklösa personer är knappast något man har vare sig tid eller lust med just då.

Svar: Det du beskriver tilltar i oroväckande hast. Varhelst ambulans eller polis syns till vid en olycka samlas mobilfotograferna och tar bilder – fruktansvärt för den drabbade och hindrande för hjälparbetet. Polisen har också uttryckt sin oro över detta svårt besvärande beteende. Ingen borde sjunka så lågt som det är att stå och glo på den som råkat ut för en olycka, än mindre fotografera det som skett – det är oförlåtligt att lägga ut sådana bilder på sociala medier, det är att stjäla integriteten från en människa i nöd.

Lika självklart som att man vid en olycka tillkallar ambulans, polis, räddningstjänst av något slag, lika förfärligt är det att fotografera istället. Hur det ens kan vara i närheten av tillåtet är obegripligt. Kan det var något smittsamt?

Människor som gör som du beskriver befinner sig utanför gränsen för normal empati. De har givit efter för sin pinsamma nyfikenhet som borde ha hejdats av normal hyfs. Du kan absolut säga till de individer som du ser bete sig på det viset ungefär ”inser du att du fotograferar en människa i en hjälplös situation, sluta genast.”

Förmodligen blir den som fotograferar sur (man har ”rätt” att fotografera på allmän plats, bevars) men du väcker säkert en tanke i alla fall.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (11)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-10 av 11

Samma här som om dödsannonsen, somliga tappar all vett och sans så fort det gäller sociala medier. Men det skulle vara mycket intressant att höra någon som känner någon som gör detta, hur han/hon ursäktar sig? För ingen lär erkänna och förklara sig här! Förklaringen är troligen att det går så snabbt och enkelt nu, men det är ingen ursäkt.

Maja Gräddnos, 22:29, 6 februari 2017. Anmäl

Jo, jag tror att människor har förändrats. Folk dras till att titta på olyckor; skillnaden nu är att första impulsen är att videoa—så de har nåt att lägga upp på sociala media—inte att hjälpa till. Detsamma gäller när brott begås förresten. Sociala medier har förvandlat många till olidliga, narcissistiska monster.

Lyra Lof, 23:59, 2 februari 2017. Anmäl

Vilket superbra förslag: Fotografera de som fotografera den skadade!!!!! Detta smarta tiiltag sänder rätt budskap till asen som fotar olyckan. Lite skraja blir de nog att de själva ska hängas ut i media. Rätt åt dem!

Anna N, 10:26, 2 februari 2017. Anmäl

Bra förslag att foto dem, och är det olagligt att fota olyckor (det borde det vara!) så kanske dessa människor helt utan minsta skam fattar något om du säger att du skall anmäla dem.

Maja Gräddnos, 17:25, 1 februari 2017. Anmäl

Kan man inte ge igen med deras egen medicin? Filma filmarna så kanske de fattar hur det känns för de som blir filmade mot sin vilja i en hjälplös situation...

Karin Johansson, 15:02, 1 februari 2017. Anmäl

Även om jag håller med att det är ett otyg med detta fotande runt olycksplatser måste jag fråga mig vad övriga som inte fotar gör där? Om någon inte aktivt deltar i räddningsarbetet (och därmed kanske inte har tid att skälla på ev nyfikna) har denne inte där att göra oavsett orsak. Tänk så mycket följdolyckor och mindre köer bara i trafiken vi skulle ha om nyfikenheten på olyckor kunde utrotas.

Gert Löwenhamn, 13:11, 1 februari 2017. Anmäl

Håller med Helena Steen, problemet späs definitivt på av att även "etablerade" tidningar glatt betalar för olycksbilder, och glatt annonserar att de gör det.

annan Camilla, 11:35, 1 februari 2017. Anmäl

Tror inte att människor har förändrats. I alla tider har olyckor, eldsvådor etc. samlat nyfikna. Skillnaden, nu och då, är mobilkameran - ett utmärkt redskap för en omedveten "paparazzi", för vilken begreppet integritet saknar betydelse. Att "tala förstånd" hjälper nog inte - kanske i betydligt brutalare ordalag än ett stilfullt påpekande. Att opponera sig är en självklar skyldighet! "Vad i hel---e gör du?" kan bytas ut mot "Vad i hela friden...?"

gamla Tekla, 10:27, 1 februari 2017. Anmäl

Vi måste alla våga visa civilkurage. Hamnar du i närheten av en olycka och folk börjar filma och fotografera de skadade eller döda, Ryt ifrån! Tala om för vederbörande att beteendet är under all kritik, säg stopp! Mata inte slasktidningarna med maffiga "nyheter".

Irene Holm, 09:44, 1 februari 2017. Anmäl

Beteendet lär ju inte minska med tanke på tidningarnas flåsiga och dräglande uppmaning när de skriver om en olycka: "Vet du mer? Har bilder? Var du där? Skicka in och berätta på.....och ett SMS-nummer. Vidrigt!

Helena Steen, 08:31, 1 februari 2017. Anmäl